Midnatt

Klockan är strax midnatt.
Maken sover. Tror jag iallafall.
Lilleman sover alldeles snart.
Storebror kämpar.
Flera nätter i rad har varit otroligt jobbiga. Han kommer inte
till ro. Han sommar inte.
Nu vid läggdags sa han plötsligt att han känner av trycket
över bröstet igen. I samma mening kom att han kände
av det igår också.

Hela jag reagerar.
Med alla mina sinnen. Med alla fem. Men mest med mitt sjätte.
Intuitionen. Absolut mitt starkaste.

Jag lägger min hand på hans rygg. Ett tryggt, säkert och fast grepp med min hand
på hans ryggtavla. Min store pojke. Jag känner hur all den styrka
som är möjlig att uppbringa ur min egna trötta kropp sakta flyter från min
hamdflata ner till hans hud.
Jag pratar lugnt med honom. Påminner om att andas lugnt. Lika långa
andetag både inåt och utåt.
Jag frågar om han känner igen känslan i bröstet. Det gör han.
Det är samma känsla i bröstet som tidigare. Inget nytt.

"Vill du att jag sitter en stund hos dig?", frågar jag.
"Nej, mamma, det behöver du inte", svarar han med en tung suck.
Ett snabbt beslut: ska jag stanna eller inte?
Jag valde att gå.

Hur svårt det är att lämna honom själv där i mörkret? Med sina egna demoner?
Jättesvårt. Så klart.
Men min roll som mamma är ju även att
lära honom att klara detta själv.
Hur lär man honom det?
Jag har ingen aning.
Kanske genom att lämna honom själv med känslan  och tryggheten
av att veta att mamma finns i rummet bredvid.
"Hon är vaken och väntar in min sömn. Hon finns om jag vill.
Hon finns om jag ropar. Mamma kommer och tittar till mig om en stund."

Jag låter dem rinna. Tårarna. I mitt eget mörker. Där jag
kämpar mot mina egna demoner ligger jag här och andas. In och ut.

Nu har klockan hunnit slå 00.43.
Jag har varit hos honom en stund.
"Mamma, vi pratar om nåt. Nåt roligt. Jag behöver det."

Och så pratar vi om en båt som vi kanske ska köpa till sommaren. Om hur vi ska åka omkring på den
och njuta av sommarvärmen. Vi pratar om hur fotbollslaget Chelseas ägare har en båt med inbyggda missiler. Samt två helikopterplattor. Vi pratar om att han nånstans längtar efter gymnasiet. Vi pratar om hur rolig lillebror är utan att han vet om det.

Efter en stund där vi faktiskt har skrattat en smula så ber jag honom att lägga sig skönt.
"Nu gör vi ett nytt försök", säger jag. "Jag kommer tillbaka om en stund".

Och nu sitter jag här.
Maken snarkar. Lilleman snarkar.

I väntan på storebrors snarkningar.