Glasögon

Det har tagit tid.
Men nu är det klart.

I slutet av september fick sonen klart för sig via ögonläkaren att han behövde glasögon när han sitter vid dator eller tv. Eller när han läser.
Han reagerade väldigt starkt och blev verkligen ledsen över det beskedet.
Vi tog i i vilket fall som helst med oss remissen från doktorn och åkte hem.
Han grät hela den kvällen inför den förändring som var i antågande. Han som vill ha det som det alltid har varit.
Remissen har legat tyst och stilla på köksön här hemma. I väntan på att sonen skulle känna sig redo.
Efter jul kom det smygande.

"Mamma, vi måste fixa glasögonen nu".

Han hade börjat känna själv att han blir så himla trött i ögonen och att det sen sätter sig som ett stålband runt huvudet med huvudvärk som ett brev på posten. Han var mogen.

Eftersom det har varit så bökigt med så  mycket under en period, eller hela hans liv egentligen, så har jag varit och blivit enormt trött och sliten. Maken har jobbat och jag tagit det mesta ansvaret hemma. Vi har valt att ha det så, jag har själv varit med och tagit det beslutet. Men jag har insett att jag måste börja släppa taget. För att jag ska må bra behöver jag släppa kontrollen och våga låta maken ta över en del. Han fixar en hel del om jag tillåter honom det.
Samtidigt som jag hela tiden har brottats med känslan av att jag vill vara den "duktiga mamman" eller den "duktiga frun" som klarar allt.

Men så himla tokigt.

Iallafall. För att bryta vårt mönster så har jag börjat släppa allt mer. Jag drar mig undan och det gör att maken måste in i hetluften. Nu låter det som om att detta hände under en kafferast. Men nej, det sker lite pö om pö. Lite i taget och en dag i sänder. Sonen pratar bara med mig fortfarande, men maken börjar ta sig lite mer tid. Och det känns så bra.

Detta gjorde iallafall att sonen och maken åkte iväg till optikern för några veckor sedan. De tog med sig remissen och efter ett par timmar  kom de hem med ett kvitto. De hade helt enkelt hittat ett par glasögon som sonen godkände och sen beställt hem dem.

Igår ringde de från optikern och sa att de var klara.
Vi åkte dit. Han provade dem. Vi åkte hem.

Påsen nästan brände i hans knä i bilen. Vi pratade lite lätt. Han var nog både lättad och förvirrad.
Jag kände att detta vill han vara ensam om. Han ville vara ensam en stund i sitt rum för att prova i lugn och ro. Få känna och klämma. Lägga ner i fodralet. ta upp ur fodralet. Se sig själv i spegeln.

Lillebror var kvar i skolan under den här tiden och spelade volleyboll med andra kompisar.
Jag passade på att säga att jag behövde åka och hämta honom. Att vi ses om en timme.

Den lättnaden hos sonen.

Jag åkte till skolan. Kollade på lillebror när hans lag vann med 2-0 i set mot de andra. Han var så lycklig och glad och det är sån skillnad att åka bil med honom, kan man säga. Han känner sig så nöjd med det mesta och är en riktig livsälskare. Trots allt ansvar som faktiskt ligger på hans 13-åriga axlar.

När han lämnar in sina läxor är han nöjd med sitt jobb. När han har spelat en match är han nöjd med sin insats. Klart att han också har sina dippar men over all så är han en nöjd kille. En kille som ger mig sån enorm styrka. Sån energi. Bara genom att finnas till. Bara genom att vara den han är.

Kärlek till mina pojkar och kärlek till er alla därute!