Stångar mig blodig

Har idag efter min engelska lektion varit på stan och ätit lunch med två av mina nyfunna vänner här min nya stad. Vi skulle träffas klockan 12.00 och några minuter innan tolv klev  jag över tröskeln till matstället. Eftersom jag var först tog jag ett bord och väntade in mina vänner.

Efter halva lunchen hade vi hunnit avhandla en hel del och pratat om allt möjligt. Jättemysigt.
Dessa två tjejer är de som jag har kommit närmast under mina 1,5 år på min nya hemort i mitt nya land.
Jag har försökt i små steg att berätta om vad vår kille kämpar med och hur det påverkar oss som familj.

Det har varit ett måste för mig att känna att jag kan ventilera lite. Nånstans. Lite grann iallafall. Fast vi inte har känt varandra så länge så har det känts ok att pysa ur mig. Och kanske har det varit det allra bästa.
Tack vare att de inte har vetat nåt om oss sedan tidigare har det varit en smula lättare att prata med dem.

Tjejerna har snällt lyssnat.

Vi som lever på det här sättet som expats utomlands har bara varandra. Och i mitt fall har jag hittat två av de finaste kvinnorna som finns. Just det är jag ytterst tacksam över och de gör min vistelse och hela min tid här väldigt mysig.

Idag kände jag vid ett tillfälle att kunde jag öppna mig om våra bökiga nätter just nu och hur sonen har mått. Om hur dåligt han har mått av skäl som för andra ter sig otroligt löjligt. Om hur byte av tränare kan påverka hela fotbollsintresset. Som han verkligen brinner för. Om bytet mellan lov - skolstart.
Om hur vi i vår familj måste gå in på detlajnivå för att han ska känna sig nöjd och trygg och säker på sin dag.

Jag satt där och hörde mig själv prata. Jag såg mina vänners miner. De försökte verkligen.
Jag såg att de ville förstå.
Men jag insåg snabbt att de kommer aldrig att göra det. Jag skulle kunna prata hur mycket som helst men de skulle aldrig fatta,
De kommer aldrig nånsin förstå hur det är att leva på det här sättet. Stressen och maktlösheten som uppstår när man ser sitt barn gå under och tyna bort i dens egen ångest. Illamåendet som kommer när sitt eget barn bara gråter och gråter. Tyngden i hjärtat när man får hundraelva sms på en kvart. Tröttheten när ens eget barn inte får ron om nätterna.

De vill väl. De dömer mig aldrig.

Med smärtsam insikt satt jag och kände mig mer ensam än nånsin.