När det blir lite tokigt.

Ibland blir det bara så himla tokigt.
Ibland orkar jag inte vara vuxen. Vara den som alltid ska ha svar på allt. När som helst.
Ibland tar orken slut och mognaden som jag själv genom åren har lagt på mig plötsligt bara försvinner.
Vägrar infinna sig.

Jag förvandlas till en liten treåring. Som skriker, gapar och gormar. I min egna lilla sandlåda. För att alla andra argument är borta.
Och varje gång det händer avskyr jag mig själv så mycket.

Idag var en sån dag.
Jag har skrikit på min egen son. Gapat tillbaka som värsta barnsliga lilla människan. Betett mig som om det vore jag som behövdes tas hand om. Få vara den som blev omkramad, fått höra att allt kommer att ordna sig. När det i själv verket var precis tvärtom.

Sonen skrek efter trygghet och jag skrek tillbaka. Nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad allt började med. Och det är ju skit samma egentligen. Det är iallafall jag som är den vuxna. Som ska vara den trygghet som han så hett sökte just då.

Idag orkade inte jag det. Där och då, ska jag tillägga.
Jag till och med tvärnitade bilen för att verkligen visa hur arg jag var. ( Lugn, hade kollat i backspegeln innan! )
Självklart blev allt bara ännu värre. Konflikten eskalerade och vi fortsatte skrika till varandra.


Jag körde in bilen i garaget och vi skildes inte som vänner.
Han gick upp på sitt rum och jag började med maten. Efter ett tag, ca 15 minuter kom han ner.
Min ilska hade runnit av mig helt och det enda jag kände just då var ånger. För allt onödigt oväsen. För mitt barnsliga beteende. För att jag inte stod pall när det blåste som mest.

"Förlåt mig, älskling!", sa jag och gick fram till honom.
"För vadå?", frågade han med ett leende.
"För vadå?", kom det även från lillebror som fanns i köket även han.
"För att jag betedde mig så dumt och skrek så på dig", sa jag och tittade 15 åringen rakt i ögonen.

Jag gav honom en bamsekram och han faktiskt kramade mig tillbaka. Det är otroligt ovanligt förekommande annars.

"Förlåt mig också, mamma". sa han samtidigt.
"Så klart, min lilla gubbe", och så kändes hela livet mycket enklare med en gång.

Men min ånger tog ju inte slut där. Inom mig fattar jag ju att mitt plötsliga raseriutbrott stod för nåt annat. Nånstans ligger tanken och gror. En känsla av ensamhet.

Och jag tror allt handlar om just det jag skrev om tidigare i inlägget.
Vem har alla svaren till mig?
Vem kan säga till mig att allt kommer att ordna sig?
Vem kramar om mig när jag känner mig liten i världen och min plattform börjar att gunga?

Att be om ursäkt när man har gjort en annan människa illa är otroligt viktigt. Ibland en handling som är så svår att utföra. Vissa människor går igenom hela livet utan att ha bett om ursäkt nångång.
Men när det är gjort, man har sagt "förlåt" och det verkligen kommer från själ och hjärta, så infinner sig en sån skön känsla av befrielse och närhet.

Vi är alla människor som både gör rätt och gör fel.
Men vi är inte sämre människor för det.

Ljus och kärlek till er alla mänskliga varelser där ute.