Mental rehab

Fotboll.
Livets frukt. Livets allt. För min 15 åring iallafall.

Han andas fotboll. Han läser fotboll. Han sover fotboll. Han tänker fotboll. Han är fotboll.

Men nånting har hänt.
 Han får kämpa sig till träningarna. Han längtar inte längre.
Glöden har så sakteliga börjat svalna.
Han känner att han måste tvinga sig till planen. Glädjen infinner sig inte på samma sätt längre.

Men. Hans hjärta vill så gärna. Han vill inget hellre, innerst inne. Hans innersta bara skriker fotboll. Så många kvällar vi har diskuterat detta. Han, pappan och jag har suttit på hans rum och pratat.  Så många gånger som dessa samtal har slutat med ett "jag försöker en gång till", "jag vill spela fotboll".

Förra veckan hade han bytt om till träningskläderna. Som vanligt. Hoppade in i min bil och vi var verkligen på väg. Efter nån minut i bilen bröt han ihop fullständigt med sorg, ilska och tårar. Det gick inte. Han kunde inte träna. Det var bara att åka hem igen. Han med en känsla av personligt misslyckande i bröstet.

Han har gjort så många försök den sista tiden. Han har till och med på eget bevåg letat efter motivations coacher på nätet. Han har själv letat efter böcker på nätet som skulle kunna hjälpa honom.  Hans vilja har varit som en enorm urkraft.

Några träningar har funkat.
Några inte.

I eftermiddag skulle han ha tränat. Ombytt och klar satt han i bilen på väg dit.
Då kom det.
"Mamma, jag kan inte. Jag måste ta en paus från fotbollen."

När dessa ord kom ut ur hans mun såg jag hur även tårarna började rinna längs hans kinder.
Jag stannade bilen.

Han fortsatte:
"Jag är så djupt ledsen mamma. Jag är så olycklig över att jag inte fixar det här."

Jag svarade:
"Älskling, jag vet. Jag vet hur mycket du har kämpat. Jag har sett hur du har slitit."

"Tack mamma, för att du har sett det", kom snabbt tillbaka.

Vi åkte hem. Med ett långt samtal under tiden. Han blir arg på sig själv för att han inte fixar det. Han känner en sorg över sin situation. Han är förbannad på diagnosen som ställer till det så för honom.

Livet.

Väl hemma tog han sin boll och spelade lite ute på tomten istället eftersom han ändå var färdigklädd. Efteråt tog han en dusch.
Kom ner och satte sig i soffan.

Så sa han med ett litet, men dock synligt leende på läpparna:
"Fotbollsspelare som är knäskadade kör ju cykelrehab i flera månader för att komma tillbaka, vet du mamma. Jag behöver nog mentalrehab istället."

Han är så himla klok.