Aha-upplevelse

Jag har fastnat för det här med "bristande föreställningsförmåga".

Sen sonen var liten har vi ju förstått att "det har varit nåt". Men att jag liksom inte har haft ordet för det. Även om han har diagnosen ADD med autistiska drag så har jag liksom inte blivit klok på vad det är jag söker.
Han har sen barnsben varit totalt beroende av detta med klara besked, trygga rutiner ( som i vissa fall kan blandas ihop med tvångshandlingar/tvångstankar. Skillnaden är hårfin.  ) och vuxnas närhet. Han har behövt veta vad som har förväntats av honom.

I skolan har idrotten och slöjden alltid varit de värsta lektionerna. Varför då? Jo, för då är det lite friare. Dessa lektioner blir lätt lite rörigare. Mer ljud och mer folk i rörelse hela tiden.
Även lektioner där egen forskning har krävts så har det direkt blivit svårare. För vad är det man ska söka på? Grupparbeten är också ett särskilt kapitel. Vad förväntas?

Men åter till föreställningsförmågan. Eller bristen på denna.

Ämnet som ibland så fint kallas för "fria aktiviteter" har varit en hel mardröm för min son.
Den lektionen som så många andra elever bara älskar. Man får göra vad man vill. Då har alltid min telefon ringt. "Vad ska jag göra, mamma?"

Tänk er att det står "friluftsdag" på schemat i morgon. Du vet och förstår alltså att det är friluftsdag, men du har ingen som helst förmåga att föreställa dig hur det kommer att bli. Vad kommer att hända?
Klart att en viss oro kryper sig på.

Alla stora sociala sammankomster som det krävs att man ska närvara på. Samlingar av olika slag. Man vet att man ska dit. Men har ingen aning om vad som förväntas av en. Ska man säga nåt? Ska man göra nåt? Iså fall vad? Hur länge? När? Med vem?
Att ångesten kommer krypande är inte alls konstigt.

Samma sak som det jag skrev om  i förra inlägget egentligen.
Man ser att nån är ledsen. Men kan inte föreställa sig hur det känns för den personen.

Man är ärlig och säger saker som kan såra. Men man förstår inte varför  man sårar för man kan inte föreställa sig hur personen tar det.

Och eftersom man inte kan föreställa sig hur andra känner sig så är det lätt att använda sig av ett tonläge som inte menar nån ilska eller arghet. Som bara låter så. Men som får den andra personen att dra sig undan. Eller hugga tillbaka. Och så står man där och inte har förstått vad som hände.

Att detta leder till oro som leder till ångest som ev leder till depression är ju inte alls konstigt.
Att detta även leder till konflikter med andra och att man hamnar i oönskade situationer är ju inte heller alls särskilt konstigt.

Ett klockrent exempel på det här att inte veta vad som förväntas av en var för några år sedan när sonen skulle på samling med innebandylaget en tidig lördag morgon.
Alla andra killar  i laget klev ur sina bilar och hängde utanför bilarna. De hälsade på varandra så glatt och de busade sådär mysigt med varandra. Då plötsligt hörde jag från baksätet:
"Mamma, är det nu jag ska gå ut och säga hej?"
Det kommer liksom inte av sig själv för honom. Han måste se och lära. I allt.

Det viktigaste är att omgivningen vet att de människor med bristande föreställningsförmåga samtidigt bär på samma känslor som alla andra. De har samma sorts känslor och behov som oss andra. De känner också glädje, sorg, ilska, rädsla. Det som skiljer oss åt just  i den här frågan är bara förmågan att föreställa oss hur det känns för andra. Eller att kunna föreställa sig hur dagen kan komma att bli.

Jag förstår att dessa barn och vuxna är tvungna att lära sig egna strategier för att klara av sin vardag. För att öveleva. Tänk er all den energi som går åt till att bara överleva dagen. Vilket maratonlopp att åka varje dag.
Ju äldre de blir  genom åren så lär de sig av sin egen erfarenhet vilka fraser som går att använda i olika situationer. Ett sk inlärt beteende.  Men samtidigt går det inte att lära sig allt för alla människor är så oberäkneliga och beter sig så annorlunda varje gång att det blir omöjligt för dem att förstå.

Bara genom att jag har fått ett ord på detta fenomen gjorde att jag helt plötsligt känner mycket mer förståelse över saker och ting som händer i vår lilla familj.

Utan att helt vara säker eller veta så tror jag faktiskt att jag har två stycken här hemma med bristande föreställningsförmåga.
Men att den äldre även drivs av det som kallas bristande impulsstyrning. Han bara kör. Utan att föreställa sig hur det känns för andra. Eller sig själv.

Vilken aha-uplevelse det här var.