Strålande bemött

Idag lånade vi svärfars Volvo och åkte till stan.
Två inbokade möten med två olika rektorer på två olika skolor.

Sonen var cool-lugn ytterst ute, men jag tror att han innerst inne var ganska så nervös.
Lång och ståtlig så vandrade han in genom porten till det första mötet. Jag är ju typ ett huvud kortare och bra mycket mindre än honom för tillfället så jag får titta upp på min son när jag ska titta honom i ögonen.
Det känns så enormt märkligt att det är jag som är mamman till denna stiliga yngling. Jag kan inte fatta att jag är den människa här på jorden som faktiskt helt enkelt har gjort honom och som  har det yttersta ansvaret i allafall två-tre år till. Iallafall på pappret. SEdan kommer ju vi som föräldrar vara tvungna att stå bakom eller framför honom i ganska så många år till såklart.

Jag har svårt att begripa att jag är den trygga, fasta punkten i min sons 15 åriga liv, på det sätt som jag kände för mina föräldrar när jag var liten. Jag har så svårt att känna mig så vuxen. Jag ansåg att mina föräldrar var mycket vuxnare vid 40 än vad jag nånsin kommer att bli under hela mitt liv.

I vilket fall som helst så har sonen fixat dessa två möten på ett strålande sätt.
Båda rektorerna pratade MED honom. Och inte OM  honom. De tittade på honom och ställde frågorna till honom. Han svarade precis så som han kände och var så lugn och tydlig även om jag märkte att han knöt sina händer hårt mot varandra så knogarna vitnade.

De frågade om hans styrkor. De frågade om hans svagheter. De undrade vad han känner är det viktigaste i en skola för att kunna trivas och må så bra som möjligt i tre år.
Han svarade precis som det är. Han är väl medveten om sina straka sidor precis som han är väl medveten om det han behöver kämpa mera med.

Två olika skolor, men två ganska så lika skolor. Vi får se vilken det blir av dessa två.  För och nackdelar med all. Precis om det är med allt annat.

Säger man ja til nåt, säger man automatiskt nej till nåt annat.