Min 15 åring är iallafall fantastiskt duktig på att ge mig dåligt samvete den gången jag har tänkt göra något bara för mig.
Ända sen han var en liten skrutt har rutiner och familjen varit det absolut viktigaste i hans liv. Dagarna har gärna fått se exakt likadana ut och alla vi fyra har gärna fått vara tillsammans dygnet runt. Tyvärr ser inte livet ut så. Hur mycket vi än vill anpassa vårt liv så till den milda grad för att sonen ska må så bra som möjligt, så snurrar liksom jorden sitt varv runt solen varje dag ändå vare sig vi vill det eller inte. Och där behöver även våran familj hänga med lite då och då.
När sonen var liten och vi inte visste bättre så trodde vi att när sonen "fick lillfingret så tog han hela handen". Om vi bröt våra rutiner för att hitta på nåt annat en dag, eller ville överraska barnen med nåt restaurangbesök, om de fick dricka läsk på en vardag, få efterrätt en vardag, eller vad det nu kunde vara för något. Då trodde gossen att "ok, nu har vi bytt rutiner så nu är det det här som gäller". Men för våran del så menade vi bara den specifika fredagkvällen som vi skulle ut på restaurang. Vi menade inte varje fredagkväll. Osv.
Vi lärde oss att vara väldigt försiktiga med det där att ändra på saker och ting. Senare kom förståelsen för varför det var så här.
Den här terminen när han går i grade 9 och lillebror i grade 7 slutar de enligt schema 13.23, då de ska äta lunch och sedan sluta för dagen. Nån fredag har jag hämtat dem exakt då och vi har tagit en lunch på stan tillsammans istället. Men ytterst sällan, för jag vill inte att sonen ska få det till att bli varje fredag.
I 99% av fallen så vill jag att de äter i skolan.
I 100% av fallen ringer min telefon exakt klockan 13.25. "Mamma, var är du?"
Jag svarar alltid "Gå och ät i matsalen och så kommer jag till skolan 13.45."
Förutom förra fredagen när jag blev lite sen för min bil var på verkstan och jag verkligen inte kunde hinna till den tiden. Sönerna var väl medvetna om detta. Ändå ringde han exakt 13.25.
Idag skulle jag och några vänner gå på bio. "Anna Karennina"som började klockan 12.00 och den skulle hålla på till 14.05.
Jag sa till killarna att jag skulle bli något sen den här fredagen också.
"Hur kan du göra så mot mig? Hur kan du vara sen två fredagar på raken? Hur? Hur?" Han blev riktigt upprörd och hade ingen som helst förståelse över hur jag kunde välja bion istället för att hämta dem.
På en gång fick jag dåligt samvete för att jag endast tänkte på mig själv och skulle låta honom vänta. Jag såg honom framför mig helt utom sig av både rädsla och ilska.
Till slut gick lillebror in i samtalet och talade om för sin storebror:
'"Nu låter du mamma gå på bio med sin kompis om hon vill det. Vi väntar på henne!"
Sån kille! Han är bara bäst. Hans mening till sin brorsa gjorde att jag tog mod till mig och bestämde mig för att gå på bio.
15 åringen lugnade ner sig en smula och så bestämde vi att de efter lunchen i skolan skulle ta sina grejer och börja traska mot köpcentret där jag var på bio. Inga problem.
Och telefonen ringde inte förrän 13.55 denna fredag. Men då satt jag som på nålar efter det och kunde inte riktigt koncentrera mig på slutet av filmen. För efter det samtalet kom det säkert 10 sms istället om var och hur vi skulle träffas, och om det var långt kvar på filmen.
Men jag gjorde det. Jag var på bio. Storebror överlevde. Lillebror överlevde.
De andra hemmafrukollegorna tyckte det här var så mysigt så de tänker göra det till en stående aktivitet. Träna - äta lunch - gå på bio - fredag.
Verkligen jättemysigt - men jag kan nog inte vara med varje fredag har jag sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar