Eget initiativ!

Jag ser på en gång när sonen kämpar med sig själv. När hans själ inte är i fas med resten av hans varande. Det syns så tydligt. Över hela hans väsen.
Det är här pappan missar. Han ser inte. När jag påpekar för maken att sonen har det jobbigt kan han säga: "Nej då. Det har han inte. Han säger ju inget."

Eller så ser maken helt oförstående ut.

Men jag ser. Och jag känner. Varenda liten nerv i mitt system är på tårna. Varenda minut. varenda timme. Hela dagen. Dygnet runt. Hela året.

"Släpp taget", säger några. Eller hur?  Hur ska jag kunna göra det? När jag är hans livlina? Som förväntas ha alla svar.
Men jag försöker. Så sakteliga släpper jag taget. Litet steg i taget. Det är jättesvårt. Och det gör ont.
Vi har ju levt i symbios på olika sätt sen han låg i min mage 1997. Då kan man inte bara "släppa".

Under helgen har killen pratat om att han ville träna fotboll igen. Han har haft kontakt med några killar i laget och har verkligen peppat sig själv. Och bestämde sig för att testa gå på måndagsträningen som ikväll. Igår ville han att jag skulle ringa till en av papporna så vi kunde samköra till träningen.
"Vi fixar det själva", sa jag till sonen. Med rädsla för att lova nåt till en annan familj som jag senare inte kan hålla.

I morse packade han sin träningsväska. La den i hallen. Bara för mig att ta med den när jag skulle hämta dem från skolan, sa han.

Väl framme i skolan satt han kvar i bilen.
"Ge mig en sekund, mamma", viskade han. Lillebror hoppade glatt ut ur bilen.
Vi satt tysta bredvid varandra. Andades. Jag riktigt kände i hela atmosfären hur han peppade sig själv.
Så kom det. "Jag kommer inte att klara det, mamma. Jag kommer inte klara träningen.."

Och just där. Just då. När jag ser, och när jag vet hur mycket han vill. Då gör det så enormt ont i hela mitt väsen.

"Jag blir så ledsen när jag inte fixar det. Jag blir så besviken på mig själv".

"Du behöver inte ta det beslutet nu", svarade jag. "Jag tar med mig väskan i eftermiddag så får du känna hur det känns då."

Jag försökte få honom att förstå att det inte är hans fel, men den här känslan av det  peronliga misslyckandet är så starkt. Och egentligen är det kanske jättetokigt att han ville testa träningen på måndagskvällen. När han får kämpa på måndagar iallafall bara för att ta sig in i skolan.

Men jag blev så glad när han kom med eget initiativ och hela comebacken liksom kom från honom själv. Då ville inte jag vara den som sa: "Nej, ikväll är ingen bra dag. Försök på onsdag istället."

Då kanske han hade tappat sugen bara av den kommentaren. Jag vill så gärna att han ska tro på sig själv. Tycka om sig själv. Lita på sig själv.

Kämpa.