Att lyssna

Det sociala samspelet handlar om så mycket.

Koder som man ska förstå. Koder som ska läsas av. Ansiktsuttryck som ska läsas av.
Empati ska man känna för andra människor.  Man ska visa hänsyn till andra.
Och så måste man ibland lyssna på sånt som faktiskt inte intresserar en just då. Ibland måste man kunna prata om olika saker. Man måste kunna ställa följdfrågor. Man måste visa intresse för andra människor.

Allt det här sammantaget är svårt. När man inte har förmågan att föreställa sig hur det känns för den andre parten i samtalet. Vår kille hör vad vi säger när vi förklarar att lillebror är ledsen. Men han kan inte föreställa sig hur han känner. När vi fortsätter att förklara att lillebror känner sig lika ledsen som du gör ibland, så har han jättesvårt att förstå vad vi menar. Nu för tiden, vid femton års ålder, har han lärt sig hur han ska göra när lillebror är ledsen. Ett sk inlärt beteende. Men om nån annan är ledsen så blir det krångligt.
"Ok, den är ledsen. Men vad rör det mig?" "Varför ska jag bry mig om det?" , är två mycket vanligt förekommande frågor hemma hos oss.
Och då är det enormt viktigt att förstå för oss andra runtomkring att det inte är av ondo han inte bryr sig.
Han har inget ont hjärta. Verkligen inte. Han är en av de snällaste människor som går omkring på denna jord. Han vill otroligt väl.
Bara det att det blir så tokigt ibland.

När han inte vill lyssna längre. Då säger han det. Högt och tydligt talar han om att "nu får du minsann var tyst för jag orkar inte lyssna längre". Nej, så trevligt låter det inte. Det är mer åt hållet "Tror du jag bryr mig?" "Varför ska jag bry mig?" Men när han pratar om Manchester United kan han prata själv i flera timmar.

I såna lägen är det väldigt lätt att vid en pratstund som har börjat så mysigt, kan sluta i total katastrof  och som får hela familjen att dras ner i en urtrist, sur stämning. Det kan gå på ett par sekunder.

Att lyssna på saker som inte intresserar går inte. Han bryr sig inte över huvud taget. Han har ingen som helst förståelse för hur hans medverkan i samspelet ser ut. Och hur vi andra känner det.
Hur hans tonläge låter är nåt som är helt främmande för honom själv. Han kan låta så arg och så menar han inte det innerst inne. Men stämningen har liksom redan sjunkit till botten.

Vi här hemma försöker med hull och hår att hålla god stämning. Vi försöker och försöker att inte lägga så mycket krut på att smittas av hans arga tonläge.
Men det är otroligt svårt.

Min högsta önskan är ju att han nångång kan lära sig. Att han nångång kan förstå sin egen påverkan. Innerst inne i mitt hjärta handlar allt om min egen rädsla. Min djupa rädsla för att han ska förbli så ensam.
Vänner.
Att skaffa vänner kanske inte är så svårt, men hur gör man för att behålla dem?, är ett ordspråk som är ganska så passande.