Kärlek över alla gränser

Som barn till en numera nykter alkoholist mår jag fortfarande illa när jag hör ljudet av när en ölburk öppnas.

Just det speciella ljudet får det att isas längs hela min ryggrad.
Men att själv ta ett glas vin till fredagsmaten gör mig inget.

När jag tänker tillbaka så ser jag dessa tomma ölburkar stå överallt. Vid teven. Vid datorn. På diskbänken. Det var absolut inget jag tänkte på då. Men nu som vuxen kan jag sätta ord på det på ett annat sätt.

När jag  blev mamma blev dessa känslor så starka och jag kunde inte längre gömma undan dem.
Pappa hade varit nykter ett par år redan när vår äldsta kille föddes. Men jag var inte färdig. Inte alls på långa vägar.
Jag hade så många frågor. Så många funderingar.

Min räddning då var Stadsmissionen. Jag anmälde mig till deras kurs "Jag, ett vuxet barn". Så enormt bra gjort av mig. Jag gick dit. Varje vecka. Missade inte en samling. Vi var fyra kvinnor i olika åldrar som hade samma bakgrund. En förälder som hade druckit för mycket. För ofta.

Min pappa hade ändå skött det snyggt i mina ögon. Frågar jag mamma har hon säkert ett helt annat svar. Men det är en annan historia. Min pappa var aldrig nån som betedde sig illa. i mina ögon var han min hjälte. Som så många andra döttrar anser sin pappa vara.

Jag var pappas flicka. Är fortfarande. Jag vet att jag har kunnat linda honom kring mitt finger genom alla år.
En dag när jag var ca 20 hände nåt:
"Jag vill att du och din bror kommer hem", sa han.

Vi samlades hemma vid köksbordet. Mamma stod i bakgrunden och hällde ut all alkohol i diskhon. Pappa började berätta:
"Jag är alkoholist", sa han.

Va? Vad sa han? Skojar han?
Brorsan och jag var som fågelholkar. Det kunde han väl inte vara? Alkoholister är såna som hänger på bänken i parken.
Då sa han vidare:
"Att vara alkoholist är ungefär som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Antingen har man ett beroende eller inte. Jag har ett beroende."

Sådärja. Hela min världsbild raderades.
Vad skulle hända nu?

Så många nätter som vi har suttit och pratat efter denna kväll. Jag och pappa. När jag anmälde mig till Stadsmissionens kurs ringde jag och berättade det. Jag sa att det kommer säkert dyka upp så mycket frågor. Var han beredd att hjälpa mig?
Det var han.

Sedan dess har jag lärt mig att jag kan inte hålla koll på allt. Jag måste släppa. Jag måste inse och lära mig att vuxna människor har ett eget ansvar. Jag kunde inte och kan inte kolla pappa om han höll sig nykter. Jag var tvungen att lära mig att släppa taget. Otroligt svårt och otroligt tungt att lära mig.

Nu kommer vi till det jag började det här inlägget med. Pyset när nån öppnar en ölburk. Rysnigarna längs min ryggrad.

Pappa är nykter sen 1997. Som jag vet om. Jag har inte koll. Jag älskar honom. Men han har ansvar över sitt eget liv.

På det viset älskar jag honom ännu mer!