Den här maktlösheten

Ibland kommer bara verkligheten ikapp mig.
Där allt blir så otroligt påtagligt.
Med sonens svårigheter. Med min och makens olikheter. Med lillebrors smärta.

Idag är en sån dag. När orken, kraften, energin och lusten bara tar slut.

Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig så ensam. Allt jag önskar just nu är att bara få krypa in i en varm kärleksfull famn. Nån som håller om mig där orden är överflödiga. Bara få vara där.
Just nu är det världens sämsta och den mest okunniga, ynkligaste lilla varelse som sitter här och skriver.

Lillebror har varit så trött de senaste veckorna. Han ser blek ut och mår illa då och då. Han har ont i magen och tappat lusten till att göra saker. På helgerna ligger han mest under täcket i min säng och bara kollar på fotboll. Jag sa till maken att jag börjar misstänka att han kanske är lite deprimerad. Men nej, han växer bara, enligt maken. Det är inte så farligt. Bara han äter.

Nu har hans lärare mailat mig två ggr där hon visar sin oro över sonens välbefinnande. Så häromdagen hämtade jag hem honom från skolan. Fast han liksom inte är sjuk. Han fick vara hemma en dag och igår var vi hos doktorn. Bara för att få honom uppkollad. Idag ska vi får svar på blodproven. Han och jag passade på att äta lunch ute på resturang när vi ändå var ute på stan och sprang. Bara vi. Och vi hade det så mysigt. Så enkelt. Så roligt. Plötsligt sa han: "Mamma, du är den bästa och finaste personen som finns i mitt liv. Du bryr dig om alla och Du är så snäll och du är verkligen bäst!" Asså, den kärleken jag känner i hela mitt system.

Storebror som sliter som ett djur för att få godkända betyg så han har rätt att söka till gymnasiet. Just nu har han special matte, alldeles ensam med en egen lärare. Fantastiskt. Men för att få godkänt i det ämnet måste han nu  in i sin ordinarie klass så det kan stå på betyget att han har "rätt" godkänt. Så när det är tre månader kvar av nian ska han in och "bara ta vid där de andra redan är". För att kunna aklimatisera sig i en stor grupp och börja våga be om hjälp när han inte förstår.  Hur möjligt är det på en skala?
Till vilket pris?

"Han behöver bara kämpa lite mer. Han behöver bara lära sig att fråga. Han behöver bara lära sig det och det och det och det..."

"Det är bara i matte och sciense som han behöver kämpa det här lilla extra. Alla andra ämnen går ju bra", säger maken.
Va? Under vilken sten har han varit de senaste 15 åren??

Mitt hjärta går sönder.

Matte och sciense är de ämnen där han behöver extra hjälp, ja. Där han behöver lärarens 100 procentiga närvaro och hjälp. Hela tiden.
Men då syns inte all den kraft han faktiskt lägger på alla andra ämnen. Bara för att överleva dagen. Så mycket av  "det lilla extra" som han redan kämpar med och lägger ner bara för att hålla sin näsa ovanför vattenytan.  En kraft och ett kämp som verkligen ingen annan ser. Som ingen annan har en jävla aning om.
Det är ingen annan som ser eller känner hans enorma ångest varje morgon när  han kliver ur bilen för att gå den korta biten in genom grinden. In genom dörren på den stora byggnaden som han ska tillbringa sina närmaste åtta timmar i. Asså, den kärleken som pumpar i mina ådror.

Jag känner så för mina älskade ungar.
Jag älskar mina båda killar så oerhört mycket.

Just nu känner jag mig så himla, himla maktlös. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting.
Jag känner mig inte vuxen nog för mitt uppdrag som förälder.

Fick just ett sms från lillebror:
"Jag mår illa igen"

Vad gör man? Hur ska jag kunna hjälpa?