Sedan ett par veckor tillbaka har maken och jag kommit överens om att maken i den mån han kan, ska köra killarna till skolan varje måndag morgon.
I vår tro att göra just dessa mornar lite lättare att överleva och få en bättre start på veckan.
Men för vems skull, kan jag inte låta bli att undra då? Egentligen.
Dessa mornar har varit en otrolig ångest bomb och det har varit riktigt jobbigt för både mig och sonen när han ska in till skolan.
Till slut kände jag att min gräns var nådd. För vad en måndagmorgon ska orka med. För vad en mamma fixar. Och ännu jobbigare så klart för 15 åringen.
Hur kunde vi bryta detta mönster? Hur kunde vi hjälpa honom utan att låta honom stanna hemma?
Jo, ett försök var att låta pappan ta dessa mornar istället.
Och det har han gjort. Med ett ganska bra resultat faktiskt.
Vad nu ett "bra resultat" innebär?
Och vad är bra för vem?
Lämningarna har gått smidigare. Utåt sett. Men hur sonen mår invändigt vet vi inte. För till pappa säger han ingenting. Kanske mår han bättre? Kanske inte. Kanske är det jag som liksom drar ut ångesten ur honom? Kanske mår han inte så dåligt utan att det bara är genom min blotta närvaro som gör så att ångesten dryper om honom? Eller så stoppar han undan allt i bröstet och bara bygger upp ännu mer som snart kommer att brisera.
Och vad är bäst då? Hur sjutton ska man veta?
Pappa och två söner gick ut till bilen alldeles nyss. Storebror väntade till sist. Vände sig mot mig och sa:
"Jag ringer om jag spyr."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar