Skit söndagkväll

Söndagar är en enda lång transportsträcka till söndagkväll.
Söndagkvällar har länge varit den kvällen i veckan som varit mest ångestfylld för sonen.

Söndagstimmarna går och han står ofta ut ända tills det är dags att gå och lägga sig i sängen.
Då har det kommit. Antingen hårt på en gång eller så har det kommit smygande. Av nån anledning väntar han tills dess. Det känns som om han väntar så länge som det är möjligt.

Igårkväll fick han reda på att hans enda kompis i skolan inte skulle dyka upp idag. Och som den person han är så frågade han aldrig varför kompisen inte kommer till skolan idag. Om han var sjuk eller om han skulle till sitt hemland eller om det var nåt annat. "Varför han är borta bryr jag mig inte om, bara att han inte är där."

Så det blev en lång kväll igår. Jag la mig bredvid honom. Och bara att han sin mamma bredvid sig i sängen när man är 15 år känns lite som ett nederlag såklart. Men samtidigt livsviktigt just då.

Jag la min hand på hans axel. Han började slappna av med ryggen mot mig. Vi pratade lite granna. Om hur han skulle kunna  känna hur jag bara skickade kraft och kärlek till honom i massor genom min hand på axeln.

Eftersom han ser allt i bilder så kom vi på att liksom göra en inre tavla. Bild för bild.

Vi sa att han skulle se framför sig hur mitt hjärta pumpade ut både styrka och kärlek ut till mina blodådror. Och sen så skulle han känna  hur styrkan i mina ådror forstatte ut i min arm och ut till min  hand. Och hur hans axel tog emot allt detta genom min handflata på hans hud. Vi hoppades på att han genom att se detta framför sig kanske kunde känna det på ett starkare sätt.

Vi pratade även om hur han ska kunna klara av en hel skoldag utan sin kompis. Han är rädd för att vara helt ensam på rasterna. Han vet hur tråkigt det är i matsalen när han sitter alldeles själv. Han känner att de andra pratar om honom för han hör sitt namn nämnas och när han kommer i närheten så tystnar de.
Eftersom de går i en internationell skola ska det officiella språket vara engelska. I sonens klass finns 7 elever som pratar ett annat gemensamt språk . 7 av elva. Och det gör att just det språket blir ganska vanligt just i deras klass.

Ett påtalat problem hos både lärare och rektor. Men tyvärr händer inte särskilt mycket.

Jag har erbjudit mig att vara med i skolan. Jag har sagt att jag kan fixa till ett föräldrarmöte, för jag är inte ens säker på att dessa föräldrarna är medvetna om problemet. För skolan är väldigt noga med att det som händer i skolan ska ordnas upp i skolan. ( Innerst inne tror jag att det handlar om att skolan är livrädd för att föräldrar ska sätta sina barn i andra skolor om de inte är nöjda.) Förutom när läxor inte görs eller lämnas in i tid. Då får vi föräldrar ett mail samma dag.
Jag har erbjudit mig att prata inför klassen. Jag har sagt till sonen att jag kan ställa mig längst fram i klassrummet och prata med hela klassen.

Men han stenvägrar låta mig göra det. "Du gör ingenting"

Då är det inte så himla lätt faktiskt. Jag får fortsätta att påtala detta om och om igen för lärare och rektor och sen hoppas på att de nångång fattar att det är allvar.

Sonen somnade till slut igårkväll. Fullmatad med kärlek och styrka i hela systemet.
Maken ändrade ett möte som han skulle haft i morse så han kunde ta  killarna till skolan. För måndagmornar är så tuffa ändå när det är dags för sonen att hoppa ur bilen och in i skolan. Och med vetskap att kompisen inte är i skolan var risken för ytterligare ångest ganska påtaglig. Med pappa går det så mycket smidigare.

Han behövde bara andas ett par minuter innan han lämnade pappas bil. Sen gick han. Och har än en gång överlevt sina egna demoner.