Har äntligen loggat in på den här sidan igen. Ser att det var sommaren 2017 senast jag skrev nåt.
Och jag ser på det sista inlägget att det är något vi som vi fortfarande kämpar med. Maten är en egen historia. Fortfarande.
Under året som har gått har vi jagat hjälp. Sedan april 2017 har vi jagat hjälp från psykiatrin. I september fick han den första kallelsen för det första mötet.
Nu är det april 2018 och han har fortfarande inte fått nån psykolog-kontakt. Vi har helt enkelt fått ta beslutet att låta honom träffa en psykolog privat. Det kostar. Men värt varandra öre.
Sonen har inte kunnat jobba eller plugga alls under året. Bara försökt överleva. Han har råkat på en riktig smäll och hans utbrändhet får ta den tid det behöver. Eller om det är stress inför framtiden. Eller om det är en blandning av allting såklart.
Jag har kommit till insikt om att jag misstänker att han kommer att behöva hjälp och stöttning under hela sitt liv. Bara för att skoltiden är slut så slutar inte hans behov av fortsatt hjälp. Nu öppnas nya utmaningar för oss att förhålla oss till.
Var ska han bo? Hur länge ska han bo hemma? Det märks att det är en vuxen människa som bor här hemma. Vad ska han jobba med? Kommer han nånsin att kunna ha ett riktigt jobb? Kommer han nånsin kunna klara sig på egen hand? Kommer han att hitta en meningsfull tillvaro?
Hoppas det är bra med er allihopa där ute!
Kärlek!
