Dan före dopparedan

Vi har haft en lång dag.
Många timmars väntan mot "uppesittarlvällen" som vi har haft som en jättemysig
kväll med bara oss fyra under alla år.
Just uppesittarlvällen har alltid varit en uppskattad och mycket trevlig stund för hela familjen.
Vi har alltid njutit av känslan av att allt har varit klart. Maten färdiglagad. Skinkan
avsmakad. Julklappar inslagna. Lugnet. Stillheten.

Sedan killarna var små har vi alltid satt ut en tallrik med tomtegröt under kvällens gång. Och så har det varit ett fasligt spring fram och tillbaka ut på farstun för att kolla om tomten har varit framme.

I år har det hänt nåt.
Med två tonåringar i huset blir spänningen och hela stämningen en annan. Helt annorlunda.
Det betyder inte sämre. Inte alls.Men det är nåt nytt. För oss alla. En milstolpe i våran familjs vandring. Småbarnsåren är verkligen ett minne blott och det känns em smula vemodigt.

Jag tror att även storebror känner det. Han känner inte igen sig. I sin egen känsla liksom.
Men det var  iallafall han som påminde om gröttallriken just ikväll. En rutin som sitter fastnaglad.

Så den står där ute på farstulvisten. Med två pepparkakor till.
Hoppas tomten har varit här tills i morgon bitti.

Nu ska jag gå in till sonen som inte har somnat ännu.
God jul till er alla kämpar där ute!
 Ge er själva en stor fet klapp på axeln i julklapp. Det är ni verkligen värda allihopa.
Ni är guld för era barn!

Very Well done!!

Så blev det

I onsdags satte vi oss i bilen för att åka till min bror och hans familj.

Alla var vi så förvantanafulla och vi riktigt gladde oss åt 

Att få träffa hans familj igen.

Första kvällen gick galant. Natten likaså.

Morgonen efter kom det. Ångesten kröp i hela hans kropp.

Han kände obehag i bröstet och jag kunde se i hans ögon hur dåligt han mådde.

Men han kämpade på. Som en krigare på fält tog han sig igenom alla hinder. Minut för minut. 

Sen gick det inte längre.

Jag fick ta ett beslut. 

Hade det här hänt för ett par år sedan hade jag tvingat honom

Att stå ut. För då hade jag ansett  att han minsann behövde lära sig 

Att "ha tråkigt ibland". För livet är inte alltid så roligt. Som om han inte redan visste det.

Igår tog jag ett annat beslut.

Jag valde att åka hem. Jag valde att avbryta hela vistelsen hos min bror.

Med tårar i ögon och med sorg  i hela hjärtat talade jag om det för brorsan och hans fru.

De blev otroligt ledsna de med. Mamma som var med blev oxå ledsen.

Men de respekterade mitt beslut och för det älskar jag dem ännu mera.

Åren  som har gått har lärt mig att det är en otrolig skillnad på att "ha tråkigt" och "att må

Dåligt". För en som är oinvigd kan det te sig väldigt lika. Men för en
Som ser, så är det nuförtiden väldigt tydligt.

Att behöva avbryta umgänget med min älskade lillebror, hans fru samt deras dotter och lillpojk gjorde så ont. Gör fortfarande ont. All planering gick åt skogen. Våran lilljul som vi skulle ha
Ikväll fick vi snabbt som attan ta igårkväll istället.

Mitt hjärta är ledset.
 Jag mår skit för att sonen mår så dåligt. Jag
MÅr skit över att han inte klarade ut de här. Han gjorde ett tappert, strongt försök.
Men tyvärr räckte det inte ända fram.
Jag mår skit över att brorsan tar illa vid sig och tror att det handlar om dem.
Fast jag har förklarat för dem så vet jag att han känner så.
Jag mår skit över att jag inte kan umgås med min bror som en vanlig familj.
Jag mår skit över att våran lillebror bara är tvungen att gilla läget och hänga på.

Men jag  är ändå stolt över mig själv som äntligen stod upp för min son när han 

Behövde mig som mest.

Annars ligger vi nu och väntar på att överleva den här domedagen.
Vi är tvungna att hålla oss vakna, jag och sonen, till kl är 00.00 för att med säkerhet veta att
Vi har överlevt.  "Det fattar du väl mamma, att alla vill veta?"

Tänk att som 15 åring verkligen behöva känna såhär.

Vilken termin

Måndag till onsdag har killarna suttit och skrivit sina Examens prov. Två om dagen.
Sonen mådde illa på måndagmorgonen och kunde inte åka till skolan. Det var hans egen ångest som pös ut den vägen. Samtidigt som han kände en otrolig stress över att missa en examen och behöva göra om den senare.
Så jag ringde och mailade speclärare. Jag frågade om det var möjligt för sonen att skriva sitt science test klockan 14.00 när alla andra var färdiga och gått hem. Hon svarade att det gick bra. Underbar lösning.

Vi åkte dit. Jag och lillebror, som var färdig med sina tester då, gick till ett cafe och fikade under tiden.
När storebror var klar 1½ timme senare ringde han och vi kunde hämta honom.

Tisdagen gick bra och igår mådde han illa igen. Han kände återigen att det var hans egen oro som spökade men  trotsade sin egen rädsla och följde med till skolan. Han skrev sina två prov.

På båda dessa två sista tester hade han betyg 6 av 7. I engelska och franska. Han är ett språkgeni helt enkelt. I slutbetyg får han en 7  franska och en 6 i engelska. Toppenbra jobbat.

Idag är det endast rehearsel för uppvisningen de ska ha i morgon på avslutningen. En dag utan rutiner och bara lull-lull utan struktur. En mardröm för sonen.
Så blir det alltid i slutet av terminer. När det inte är som det brukar. När lektionerna inte ser ut som de ska.

PÅ vägen till skolan fick han ett sms från sin enda komois. Han var visst sjuk idag. Ännu en trygghet som försvann just idag. Jag hAR FÅTT ca 10 sms redan och klockan är 10.30.

Snart är det iallfall jullov.

Kul grej - men ändå inte

Makens brorsdotter, tillika hans Guddotter, går i åttan i en stad i Sverige.
Vecka 4-5 2013 är det meningen att hennes klass ska ut på Prao. Ut och jobba helt enkelt i två veckor.
Förra veckan pratade hennes pappa och min make om detta och maken sa vid ett tillfälle att hon minsann kunde komma hit till oss och jobba hos maken dessa veckor.

Vi skrattade åt det och vi skämtade om att skulle hon tröttna på att följa med honom varje morgon så skulle hon kunna praoa hos mig. Jag skulle lära henne allt jag kan om hur det är att vara Hemmafru.

Igår chattade maken och Guddottern. Hon verkar mena allvar med ide'n. Vilket är oerhört modigt av henne som kan tänka sig att åka över till oss i ett annat land i två veckor. Får man hemlängtan är det inte så att mamman kan komma och hämta direkt om man säger så.

Och allt hade ju varit otroligt roligt!
Om vi hade varit en normal familj.

Nu vet jag inte om det är en sån himla god ide' egentligen.
Jag pratade med maken igårkväll.
Två veckor är en lång tid.

Ska kusinen behöva bevittna om det just då är en jobbig period för sonen?
Ska han som är ett år äldre behöva ta risken att han får härdsmältor inför henne?
Ska vi utsätta honom, henne och alla oss andra för detta?

Allt kan gå jättebra.
Allt kan gå åt skogen.

Fortsättning följer.

Men så trött - både söner och jag.

Är så jävla skittrött.

De sista veckorna, eller månaderna, har varit otroligt tuffa. Egentligen sen i somras och sonen var yr i huvudet och hade ont i bröstet. Det blev ju akut besök på sjukhuset angående hans känsla i bröstkorgen, yrsel, huvudvärk och hans oro angående det nångång där i juli.
Sedan när skolan hade börjat så visade blodprov att han hade borrelia.
Hans yrsel avtog så sakteliga med en 20 dagars antibiotika kur men huvudvärken blev lite mer långvarig.
Den tog längre tid att bli av med.
Faktiskt inte helt borta än. Men det har kanske att göra med att han är trött i ögonen efterspom vi även har fått reda på nu i höst att hasn linser i ögonen är för stora vilket gör att musklerna kring linserna måste jobba extra hårt för att hålla dessa på plats.

Under oktober och november har han varit så ledsen. Så gråtmild och så olycklig. Över allt. Över det mesta som har kommit i hans väg liksom. Han har varit arg och han varit så trött.
I början på oktober började han med conserta och efter tre veckor hade han nått full dos.
Vi undrade, och undrar egentligen fortfarande, om den hjälper.

Eftersom han blev så himla ledsen och olycklig.
Det blev samtal med läkare och ett antal blodtryckskoller. Tiill slut sa hans läkare att det inte är ovanligt att consertan kan ge dessa biverkningar. Han menade att när sonens hjärna lugnar sig, kan landa och på nåt sätt soretera intrycken han får, så kommer insikten om hans egen situation. Alltså att sonen själv kan se hur hans egen livssituation egentligen är. Man kan nästan säga att ett eget sorgearbete kan ta sin början.
Ett annant ord är reflektion.

Vi som föräldrar kan ju bara lyssna och välja om det låter vettigt eller inte. Vi valde det förstnämnda. Vi valde att fortsätta med consertan en stund till.

Och banne mig om vi inte valde rätt? De sista två veckorna har det liksom lugnat ner sig en smula. Förutom två större härdsmältor har det varit ganska så trivsamt umgänge med sonen. Allt är ju relativt, men alla som lever med ADD/ADHD/Asperger vet vad jag menar. Hans ångest och oro över saker och ting kommer vi alltid få leva med. I större eller mindre doser. Varje dag.
Två dagar har det hänt att vi har glömt att ge sonen medicinen på morgonen den sista veckan. Förra fredagen och i förrgår.
Två gånger den här veckan har han brutit ihop och varit både arg och ledsen och haft sina ångest attacker både på dagarna och kvällarna. Mest arg om jag ska vara ärlig. Skolpapper har flygit över rummet och han har skrikit och hållt på.

När jag tänker efter så är det just dessa dagar som det har hänt.
Han säger själv att han inte märker nån skillnad. Men kanske att vi andra faktiskt gör det nu.
Och det skulle vara så enormt skönt om detta gör honom bra. Jag unnar honom det så himla mycket.
Jag vill så gärna att killen nångång ska kunna känna lugnet. Få känna den sköna känslan att livet trots allt är ganska ok.

Jag är förtillfället iallafall så jäkla trött.
Hela mitt väsen känner nog att en ledighet är i faggorna och jag lovar, hela jag är i behov en sådan.
Nu är det fredagkväll och det har varit en toppeneftermiddag här hemma.

Sönerna har varit sams. Tom när de spelade PS3 ihop. Och det är fan inte illa.

Stolt

Vill bara stolt berätta att sonen som är 15 och går i grade 9 har vunnit ett pris i skolan.

Hans engelska lärare har haft ett projekt på tisdagslektionerna under hösten då eleverna har fått ett påstående från läraren vilket de sedan har förväntats skriva ett assay tillbaka om. Alltså ett svar med ganska mycket text. 

Alla svar har varit anonyma och läraren har sedan valt ut tre av de  han har ansett som bäst skrivna, bäst motiverade och bäst tanke bakom. Dessa tre svar har han sedan läst upp för klassen och klassen har efter att ha hört dem fått rösta på vilken som var bäst. Då först får den som har skrivit berätta vem den texten kom ifrån.

Där har sonen varit klockren. Han skriver så oerhört bra. Han är så fantastisk på att få ner saker och ting på pränt. Verkligen en av hans stora styrkor. Tänk om han bara kunde förstå hur bra han är på det. 

Han delade på första platsen den här terminen tillsammans med en tjej. Som dessutom är amerikanska. Alltså har hon redan språket gratis. Det har inte vår kille haft. Han har alltså efter endast 1½ år i den här skolan kunnat skriva på klockren engelska ändå. 

Jag frågade vad det var för pris han fick.

"Du vet mamma, jag och Sofia fick välja bland två stycken 200 grams chokladkakor. Och eftersom hon är tjej tänkte jag, damerna först. Så jag tog den som var kvar."

Jag är så stolt så jag kan spricka. 

Annars har den här dagen varit en ren mardröm för honom. 

Alla lektioner har varit inställda för att eleverna ska ha chans att plugga på de ämnen som de anser sig själva behöva till de stora examens proven nästa vecka. Det betyder att de har prov i allt som de har lärt sig under hösten. De kallar den här dagen för studyday. De har alltså frihet under ansvar hela dagen. 

Vilket är katastrof för ett barn med NPF. Iallafall för våran kille. Han mår uselt när han inte har nån som står bakom och talar om vad han ska göra. 10 minuter efter lämningen i morse fick jag ett sms: "Jag är redan uttråkad." 

Eleverna har kunnat skriva upp sig hos de lärare som de har behövt träffa extra och därför har det inte funnits nån till övers för sonen. Han har heller inte skrivit upp sig hos nån av lärarna vilket vi anser är ok. Det hade stressat upp honom ännu mera att springa mellan olika lärare varje kvart. Så han har fått sitta i ett bestämt rum hela dagen. Med matsäck som vi har fixat. Med jämna mellanrum har han ringt och frågat vad han ska göra. Då har jag svarat: Gå igenom sciencen igen. Och så gör han det. Sedan ringer han igen. Då svarar jag: Gå igenom social studies igen. Osv....

Medan lillebror på helt eget bevåg hade skrivit upp sig hos tre av lärarna. Fick just ett sms från honom oxå:

"Det har gått jättebra, jag är så stolt över mig själv"

Då spricker mamman lite till.

Vems är problemet?

Nu ringde just en mamma till en skolkompis till killarna. Skolan är så liten med i snitt 8-10 elever i varje klass. Några har fler andra har färre.
Det gör att det liksom blir lite familjärt runt det hela. Alla känner alla och lärare känner alla elever.
Positivt i många lägen då små grupper är toppen för en kille som våran. Man kan säga att han inte har en chans att gömma sig i mängden i klassrummet. På samma sätt som han kunde i den svenska skolan med 30 elever i hans dåvarande klass.

Nackdelen är att det inte finns så många kompisar att välja bland. Och finns det ingen man klickar med så är chansen stor att man blir ensam. Lillebror kan umgås med folk i olika åldrar, för hans del så spelar det ingen roll vilken klass kompisen går i. Men se, det funkar inte för storebror. Han har hängt upp sig på sin klass. Och i den finns det endast en kille han kan vara med. Ska tilläggas att det inte är självvalt. Han är med honom för att inte vara ensam. Han vägrar stenhårt att ens försöka lära känna de som finns att tillgå i de äldsta klasserna. Likaså med de yngre.

Nu tillbaka till samtalet.

Det handlade alltså om att samåka. Den familjen bor i samma område som vi och vi skulle gladeligen kunnat ha samåkt till och från skolan varje dag. För det säger ju sig själv att det är otroligt onödigt att två bilar går exakt samma väg. Flera dagar i veckan.
Men det är just sånt här som inte funkar för oss. Lillebror kan åka med vem som helst. Han kan få reda på i sista minuten vem som ska hämta eller vem han ska åka med.  Storebror måste veta. Eller inte ens det. Han åker inte med nån annan än oss. På sin höjd att den här mammans son kan åka med oss. Nån gång ibland. Det tog säkert sex månader innan vi kunde säga "ja" till det.

Nu sa jag att det var ok. För lillebror har åkt så många gånger med henne. Senast igårkväll.
Nån gång måste vi ju betala tillbaka.
Samtidigt vet jag att sonen kommer att sucka och stöna och inte vilja detta. Men han får stå ut.

Fatta att sånt här kan isolera familjer. Ordentligt. Och folk runtomkring har inte den blekaste om varför. '
De bara har åsikter om en familj som beter sig annorlunda. De tycker så mycket om saker som de inte har nån aning om. Men det finns alltid en orsak till varför människor gör sina val. De som dömer andra har valt att göra det. Det är upp till dem. Det är deras problem. Jag försöker intala mig själv att det inte är  mitt problem. Men det finns säkert skäl till varför de dömer också.

Jag tror att det är ur okunskapens källa som de flesta fördomar föds.

Jag finns

15 åringen sliter som ett djur för att klara av att finnas till i det som vi kallar för livet.

13-åringen har det för tillfället inte heller så himla lätt här på jorden.

Varje dag är en ny målstolpe att komma igenom. 

Idag har de sin sista riktiga skoldag innan sitt välförtjänta och välbehövliga jullov.

I morgon har de nåt som kallas "studyday". Vilket helt enkelt är en studiedag. De ska plugga. Hela dagen är vikt för att plugga det som man behöver inför nästa veckas Examer.

Och Exams betyder att de har prov eller projekt i alla ämnen om allt de har läst under hela terminen.

För oss svenskar kom det här som en chock första året vi upplevde detta. I svenska skolan läste sönerna i sk block och när ett ämne var slut så hade de prov och sedan var det ämnet över och slut. Samt bortglömt.

Här är det meningen att de ska kunna allt som de läste även i augusti.

Tufft. Mycket tufft. Även för barn utan NPF.

Men det gör också att eleverna inte struntar lika lätt i sina läxor under terminen. 

Idag är vi glada över att det är torsdag. För det betyder att vi överlevde onsdagen.
Vi tar en dag i taget. Lever för en dag i taget.
Andas.

Sjuk lillebror

När lillebror är sjuk blir storebror väldigt känslosam.
Han vill ta hand om och han blir orolig.

Han vill stoppa om honom och han vill vara nära.

Lillebror gillar att bli omhändertagen. Men bara till en viss gräns.

Sedan få jag komma och säga att det räcker.

Håltimme

Apropå snabba beslut och att alltid vara på tårna som mamma.

Nu ringde sonen och sa att hans mattelärare är sjuk idag. Han måste alltså klara sig själv under två lektioner.
Då ringer han till sin mamma och undrar vad han ska göra och hur han ska lägga upp den plötsligt lediga tiden.

För andra barn är en håltimme mer än välkommen. Att få möjligheten att välja själv vad som ska göras.
För min son blir en plötslig dötid en katastrof. Att inte ha nån som kan tala om för honom vad som förväntas av honom. Att komma på nåt att göra.
Nu i nian klarar han det bra mycket lättare än vad han gjorde när han var yngre.
Fria aktiviteter har aldrig varit ett kul ämne. Fri lek på dagis eller fritids har aldrig funkat.

Det måste vara uppstyrt, allt måste vara klart och tydligt.

Mamma måste ha en plan klar när han ringer. Mamma förväntas att alltid ha ett svar. Mamma måste ta snabba beslut.

Förälder

Att bli förälder till ett barn är en ynnest att få uppleva. En fantastisk gåva och föräldern har efter att barnet är fött en otroligt tuff uppgift framför sig.
Vare sig barnet är född med ett funktionsnedsättning eller inte.

Ett barn som är i behov av extra allt kräver dock ännu mer av sina föräldrar.
Ännu mer av tid, ännu mer av lugnet, ännu mer av tydlighet, ännu mer av förberedelse, ännu mer av förklaringar, ännu mer av förståelse, ännu mer av läkarbesök, ännu mer av telefonsamtal till skola eller myndigheter, ännu mer av möten med lärare och rektor, ännu mer av akuta uttyckningar vid behov. Listan kan göras hur lång som helst.  Extra allt är egentligen en klockren beskrivning.

Till det kommer att vi som föräldrar är tvungna att ta beslut. Snabba beslut. Många beslut. Över barnets huvud. Vi som föräldrar måste hela tiden ligga steget före. Vi måste veta som är bäst för vårat barn. Och hur i hela friden vet man det?  Vad ska göras nu? Vad kan förberedas? Vilken medicin är bäst? Ska vi överhuvudtaget ge medicin? Ska vi strunta i medicin? Varför? Att stoppa i sitt barn medicin är ett stort beslut. Vem vet vad det gör i barnets kropp egentligen. HUr länge ska man hålla på med den? Hela livet?

 En fråga som jag ställer mig själv ganska ofta och som kan hjälpa mig i vissa situationer är "För vems skull?". Är det för min skull? Eller är det för nån annans skull?

Nu har vi levt i den här världen i 15 år. Men eftersom han är vår förstfödda visste vi inget annat de första åren. Det var när lillebror kom och vi såg hur smidigt allt gick med honom som vi förstod att det var nåt annat med storebror. Vi trodde oxå från början att eftersom han är just våran förste så blev han ju våran sk försökskanin och att vi var nybörjare som föräldrar, och att det var vi som inte visste hur man gjorde. På det viset gav vi oss själva skulden för allt.

Som förälder till ett barn med ADD/ADHD/ Asperger får man höra av andra föräldrar att "sådär gör mina barn med", "mitt barn är oxå oroligt", "mitt barn har oxå sömnproblem". Det sägs säkert i all välmening. I ett försök att trösta eller tala om att de faktiskt också har det lite jobbigt.
Men ingen som inte lever i det här varje dag har nån aning om hur det är. Kan inte förstå. Omöjligt att förstå.
Jag har fått så många bra tips under årens lopp från andra föräldrar, "Gör så här", Det är för att du gör så där" bla. Men tro mig när jag säger, vi har försökt. Vi har försökt med allt.

Så vi teg. De första nio åren. Bara försökte överleva. Varje andetag handlade om att komma igenom dagen. För mig och barnen. Maken jobbade på annan ort. Till saken hör att jag och maken hade otroligt svårt att prata om det här. Jag ville inte "oroa" honom samtidigt som jag ville vara en så bra mamma som möjligt. Han orkade inte heller höra om hur jobbigt allt var på hemmaplan.
Var det nåt vi hade konflikter om så var det hanteringen av vår äldsta son. Han ansåg att vi "skulle klara det själva". Ironin i att han inte ens var hemma.
Det var när sonen bröt ihop vid nio års ålder som maken förstod allvaret. Sedan dess är han med på banan. på sitt sätt.

Jag förstår föräldrar som i en sån här situation går skilda vägar. Jag har full förståelse för att man som vuxna anklagar och skyller på varandra. Inte orkar. Men till vilken nytta? Och om man väljer det alternativet så har man iallafall barnet gemensamt. Det kan man aldrig komma ifrån. Beslut angående barnet måste tas likt förbannat.

Nu har inte vi hamnat i den situationen. Vi kämpar vidare. Vi behöver varandra. Vi kompletterar varandra. Vi älskar varandra.

Så länge jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska gå och lägga mig och säga att jag har gjort mitt bästa är jag nöjd. Det kan ingen annan ta ifrån mig.

Siffror

När sonen skulle fylla 2 år hade lillebror precis en vecka kvar att ligga och gosa till sig i min mage.

I födelsedagspresent det året fick han en massa siffrror i paket. Siffror att leka med. Siffror att sätta fast som magneter på kylen. Siffror att kunna laborera med hur som helst som kom i en liten låda med bokstäver och en tavla att kunna sätta upp dem på.

Ok, det var ju lite tidigt, tänker ni. Bara 2 år och ni tvingar honom att lära sig siffrorna.

Men nej, verkligen inte. När han var två år kunde han redan alla siffror. Som han hade lärt sig själv. Medan andra två-åringar tittade på Bananer i Pyjamas älskade han att titta på Keno-dragningen på söndagar kl. 18.00.

Han var helt galet faschinerad när tunnan snurrade och det rätt som det var, ramlade ner en siffra i hålet.
Till slut hade han alla siffror klara för sig.
Han kunde även nästan alla bilmärken när han var i den här åldern. Bara genom att kunna se deras lysen.

Det här med siffror har sedan följt honom. Han lärde sig klockan tidigt. Dock inte den digitala. Den tog längre tid att få grepp om. Men den analoga tiden kom fort.

Vilket i sin tur ledde till att han blev så klockfixerad och tidsfixerad.. Sa jag att jag skulle hämta honom klockan 16.00 på dagis och jag var 10 minuter sen, blev han helt hysterisk. Den känslan följde med även upp på sexårs där magister Janne ansåg att jag inte skulle stressa honom så mycket och istället låta bli att tala om för sonen när jag skulle komma och hämta.
Vilket blev en total katastrof. Han satt bara och väntade och väntade. Och frågade och frågade när jag skulle komma. Han klarade inte av den biten alls. Han kunde inte slappna av när han inte hade koll.

Och enligt fRöknar och magistrar var det såklart mitt fel. Som curlade och överbeskyddade min unge.
De sa åt mig att jag skulle släppa taget och låta honom klara sig själv.
Där nångång kom nog uttrycket "han kan inte ha mamma i hasorna hela sitt liv" för första gången som sen har förföljt mig resten av sonens liv.

Nu är killen 15. Han har fortfarande full koll på klockan. Vill absolut aldrig vara sen. Han är en jävel på att passa tider. Som vi alla numera oxå är. Har jag lovat att hämta honom vid en viss tidpunkt, från skola eller träningar, så har jag lärt mig att ALTID vara i tid. Jag sitter numera och väntar ett par minuter innan redan på plats.

Är jag inte där på minuten så vet jag att hans telefonnummer syns på min display 30 sekunder senare med orden:
"Var är du? När kommer du?"

Därför får jag lite magont om jag märker att jag inte nångång skulle hinna. Då vet jag att han står där. Utan förmågan att be nån om hjälp. Även om jag har sagt åt honom att fråga nån om han behöver skulle han aldrig göra det. Fast vi har "lärt" honom hur man gör så kan den personen avvika från det vi har pratat om och då vet han inte vad han ska säga eller göra. Då står han där. Helt ensam i världen. Min fina unge.

Världen ser ut så här. Men för en del är det lite bökigare än för andra.

Morfar

Min pappa har varit här några dagar.
Medan sönerna har varit i skolan har jag kunnat rå om honom ordentligt. Vi har sprungit på olika museum och vi har tittat på så mycket grejer. Ätit mat ute och kunnat prata om allt och ingenting.

Tidigare här i höstas så valde jag att visa honom texten jag skrev här på bloggen om "One of those days". Han vet inte om bloggen men han vet att jag tycker om att skriva.

När han hade läst den texten så poppade det upp så mycket känslor hos honom så han bokade flygbiljetter åt sig och sin fru på direkten.

"Jag måste åka. Nu. Det är viktigt!"

Jag har ju kunnat få ha min pappa på dagarna och på så sätt har killarna kunnat få ha morfar på kvällarna.
Vilken lycka!

Morfar har verkligen tagit sig all den tiden med att vara med killarna. De har suttit med sina datorer som de har ett gemensamt intresse för. De har pratat. De har lärt varandra nya saker. De har skrattat.

En av dessa mornar var en otroligt tuff start på dagen för sonen. Han var ledsen av olika anledningar och när jag hade lämnat av honom i skolan åkte jag hemåt igen.
Och här hemma satt min pappa vid köksbordet. Med kaffet klart. Så mysigt det är att vara väntad på.

Jag satte mig bredvid och han frågade hur jag mådde och hur lämningen hade gått.
Han bryr sig. Han vill veta. Han är intresserad.

Nu  har de åkt hem. Jag blir alltid lite känslofull när det kommer till avsked och mina söner har full käännedom om detta.
Så när vi hade vinkat Hej då vid säkerhetskontrollen och satt oss i bilen igen sa min store, underbara kille:

"Om du känner att du måste gråta mamma, så kan jag krama om dig om du vill".

Det har varit fina och underbara dagar!

Vem?

Våran kille som idag är 15 år har haft en hel del saker för sig genom åren som har gått.
Och vi har sett, tittat och undrat varför.

Mat har alltid varit ett kapitel för sig själv. Av nån anledning kunde han inte äta "mörk mat". Han kunde inteheller äta mat som hade varit i ugnen, för det blir en yta uppepå som då blir mörkare. Han har bara ätit ljusa pannkakor, lättrostade smörgåsar, lättstekta korvbitar mm. Listan kan göras hur lång som helst. Nu för tiden är det helt annorlunda. Han är inte längre rädd för att smaka.

Kläder har också varit ett eget kapitel. Jeans har han inte använt förrän nu, vid femton årsålder.
Kläder med dragkedjor funkar överhuvudtaget inte. Jackor, tröjor eller byxor med dragkedjor. Helst har han velat gå i endast t-shirts utan nåt som helst mönster, samt mjukisbyxor.

Lika mycket som vi genom åren har försökt få honom att kunna förklara för oss varför det har varit så svårt med "mörk mat", eller vad det är som är så himla läskigt med dragkedjor/halsband. Lika mycket har han försökt få oss att kunna förklara hur man kan äta "mörk mat" eller ha på sig jackor osv.

Alltså, i vår sk normala värld har vi försökt att få honom att tänka som oss. För man "ska" äta mörkt bröd osv. Vi har haft svårt att förstå. Medan han i sin värld har och har haft, precis lika svårt att förstå vad vi håller på med. I hans värld är det vi som är knepiga.

Som när han var liten och det var ett gissel att handla kläder åt honom. Enligt mig. Då sa han en dag:
"Vet du mamma, det är inte mig det är svårt att handla kläder åt. Det är dig det är svårt att handla kläder med."

Så hur i hela friden har vi kunnat tro att vi har rätten att "ändra" på honom?
När han i grund och botten har just lika samma rätt att försöka "ändra" på oss.

Vem bestämmer vad som är normalt?
Vem kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

När det i slutet av dagen endast är förståelse för varandras olikheter som är det viktigaste.

Jag ser

Bland mina nyfunna vänner händer det grejer.
Mest bland deras barn iofs.

Det har stormat kring en av killarna i pre-school under en längre tid. Han är 6 år och familjen har varit tillkallade till skolan ett x antal gånger på möten.
Det senaste är att har tagit stryptag på en annan kille två ggr och den drabbade killens föräldrar har satt ner foten ordentligt. Vilket jag verkligen förstår. Klart man ska kunna lämna sitt barn i skolan utan att känna rädlsa för att sitt barn ska utsättas för otäcka saker.

Jag har sett denna lilla kille under ett års tid. Denna 6 åring som handlar först - tänker sedan. Som inte klarar av när han inte får raka besked. Som inte klarar av dagen om han inte vet vad som förväntas av honom. Han upplevs som en "unge som inte lyssnar".

Enligt alla inblandade i detta så beror killens beteende på "dålig uppfostran från föräldrarna". Föräldrarna säger själva att de har brustit i gränssättningen och lägger all skuld på sig själva för att deras son beter sig som han gör.
Medan hans lillebror funkar hur bra som helst. En unge som är "easy going".

Om det nu bara handlar om "dålig uppfostran" och ett liv hittills utan gränser för denna lille 6-åring, så borde ju detta nu kunna fixas till. Egentligen ganska lätt. När allt är uppe på bordet. Han är bara sex. Så han är fortfarande formbar i sådana fall.

Men jag tror inte att det är så lätt.

 Jag ser.
 Jag ser en familj som har en lång resa framför sig. Som bara står på startlinjen än så länge. Jag kan ha fel. Självklart kan jag ha fel. Jag till och med kan hoppas att jag har fel. För då går det att börja prata med honom. Och han kan förstå orsak-verkan. Då  kan han lära sig att handlingar får konsekvenser.

Jag har också varit en mamma på startlinjen.
Jag har också varit en mamma som har lagt all skuld på mina egna axlar.
Som borde ha gjort så mycket annorlunda. Som borde ha sagt så mycket annorlunda.

Jag har också varit en mamma som inte har velat erkänna, varken för mig själv eller andra, att just min älskade unge inte var som alla andra.

Vi har startat våran resa. Vi har lämnat startlinjen. Vi har kommit en bit, stapplande och vinglande har vi kommit längre och längre. Nu kanske vi befinner oss nånstans i mitten. Eller kanske är vi rent av fortfarande i början. Vad vet jag.

Det jag vet är att mållinjen känns så oändligt långt bort.

Soffhäng

Läxor gjorda.
Inga träningar att köra till.
Maken hemma.
Middag klar samt uppäten.

Soffan kallar.

En sån kväll.

Tack gode Gud

Om det nu finns en gud så tackar jag honom/henne/hen för den här dagen.

I bilen på väg till skolan sa sonen själv helt plötsligt:
"Idag känner jag att det blir en bättre dag än igår, mamma. Jag mår mycket bättre idag."

När dessa ord nådde mina öron var det som om mjuk musik just spelades upp för mig.
Hans ord la sig som bomull kring mitt hjärta och ett lugn infann sig direkt i min mage.

Jag hade för lite bensin i bilen så jag var tvungen att stanna att tanka alldeles bredvid skolan.
Killarna fick välja att stanna kvar i bilen för att bli skjutsade den sista biten när jag var klar, eller att ta sina egna ben till hjälp och transportera sig själva från macken.

Lillebror var först med att välja det sista alternativet. Men storebror var inte långt efter med sitt beslut.
Så båda två hoppade snabbt ur bilen, sa hej då och började gå.

När jag stod där med pumpen vid bilen ´såg jag hur deras ryggtavlor vandrade mot skolan.
Att veta att det var mina pojkar som gick där framme gjorde mig så stolt. De har varandra.
Mina två älskade killar som jag har gjort. Som jag är mamma till. Som har mig, och sin pappa såklart, som sin tryggaste plats på jorden.
Den känslan är så stark. Det är så mycket kärlek i den känslan. Det är stort.

Jag satte mig i bilen när jag hade tankat klart.

Ringde maken och sa:
"Det är en glad fru som ringer idag!"

Tänker en del

Jag tänker en hel del.
Ibland kanske lite för mycket. Vad vet jag.
Iallafall.

Så som sonen har mått de sista veckorna var länge sedan han mådde.
Som jag tänker på det. Såklart.

Egentligen sedan han började med Conserta har vi sett denna förändring. Är det consertan han mår dåligt av?
Eller är det helt enkelt så att hans "autistiska drag" blivit mer synliga nu?
Kan det vara så att han är mer autistisk än vad vi har trott från början?
Jag vet inte.


Han klarade av att vara i skolan hela dagen idag.  Han är fantastisk. En kämpe.
Väl hemma kom urladdningen. Som väntat. Allt som han har hållit inom sig för att hålla ihop i sig under skoltid måste ju få pysa ut nånstans. Vilket det gjorde.

Han var ledsen ett tag. Tårarna rann på hans kunder och han frågade:
"Hur många 15 åringar gråter varje dag, mamma?"

Garanterat fler än vad han tror. Han är inte ensam. Men han känner sig så ensam.
Jag fick inte lämna hans rum. Bara sitta där. På hans sängkant. Med min hand på hans rygg. Efter känslosvallet lugnade allt ner sig.

Senare på kvällen tog jag och lillebror en sväng på stan. Vi skulle leta efter byxor till honom. Pappa var hemma med storebror.
Då plötsligt sa lillebror:
"Jag önskar att jag hade ADD istället, mamma. Jag vill inte att storebror ska må så här dåligt. Det känns så orättvist!"
Det är klart att han blir påverkad. Han märker ju när storebror kämpar. Hur jag och maken uppträder.

Just för tillfället vet jag inte riktigt hur vi kan hjälpa oss.
Men vi andas en smula.
Sover några timmar.
Går upp imorgon.

Usch!

Morgonen började så bra. Precis som vanligt. Men det varade inte så värst länge.

I bilen till skolan satt vi helt tysta alla tre. Sönerna och jag.
På plats och det var dags för dem att hoppa ur bilen kom det. "Jag mår illa, mamma".

Lillebror tog sin väska och pös iväg. Sa hej då och hoppade över gatan.

Storebror satt kvar. Blek. Tyst. Ledsen. Olycklig.
"Jag vill inte gå in". "Det är för högt tempo".

Här gäller det att väga mina ord på vågskål. Eftersom han tar allt så väldigt bokstavligt så gäller det för mig att veta vad jag säger. Och sedan kunna stå för vad jag har sagt. Vilket är så himla svårt.
Med lillebror kan man säga nåt och även om det inte skulle bli exakt som jag hade sagt så kan han ta den förändringen. Det fixar inte storebror. Säger jag nåt - måste det vara det riktiga.

Så när han nu på morgonen sa till mig att han inte ville gå in. Vad ska jag säga då?
Det enklaste för mig just då hade varit att lägga armen om honom och säga "Du behöver inte, vi åker hem istället". Och sedan hoppats på att det känns bättre imorgon. Men det är ju precis det, det inte gör. Det kommer inte att kännas bättre  imorgon. Och ska han få vara hemma då med?  Och nästa dag?  Och så har vi plötsligt en sk hemmasittare, som inte kommer iväg överhuvudtaget.

Men hur gör man? Jag vet helt ärligt inte.

I morse satt vi i bilen i en kvart innan jag fick med honom in. Han vet själv att det är "ångest-illamående" och att det går över. Men när gör det det? Efter första lektionen? Efter lunch? "Hur länge ska jag stå ut?"

Jag lovade honom att följa med in och att jag skulle prata med resursläraren. Han gick med på att jag skulle berätta för henne om att det är en dålig dag idag. Medan jag pratade med henne smet sonen in till datorerna i biblioteket.
Hon förstod och sa att han får ta sina pauser under dagen hur ofta han behöver och att hon även skulle prata med science-läraren.
Jag gick in till biblioteket och berättade för sonen.
"Vadå behöver mina pauser? I så fall behöver jag en paus hela tiden. Hela livet".

Klockan gick och jag var tvungen att lämna honom där.
Jag fick till och med ge honom en puss på kinden. Två gånger. Han ryggade inte tillbaka ens då.
Jag bad honom att ringa mig under första rasten.
"Varför det? För att tala om att jag inte spyr, eller för att tala om hur det verkligen är?"

Jag visste inte varför. Egentligen.

"Så jag får höra din röst", svarade jag bara.

Jag sa hej då och vände mig om. Gick ut från biblioteket och ut i korridoren. Hjärtat höll på att sprängas i bitar. Kändes så tungt att lämna honom. Ensam, vid datorn. Med sin ångest i bröstet.

Där ute i korridoren stod lillebror och spelade pingis med en av sina kompisar. Kontrasterna är så enorma.

I bilen ringde jag maken. Han hann inte ens svara innan jag började gråta.

Och så tillbaka igen

Från att i tisdags ha en sån bra dag, så var vi tillbaka på ruta ett igår igen.

Fast i soffan efter skolan med en riktigt sliten och frustrerad kille. Som i sin hand hade en engelska bok som ska vara utläst till den 4 december. Samt tre andra engelska läxor som ska hinnas göras tills dess.  Den boken slängde han i ren ilska tvärs över rummet och hade ett ordflöde som jag aldrig har hört honom uttrycka tidigare.
 Tidspress är nåt som stressar upp killen så enormt. Sk långa läxor är absolut det värsta som finns i hans värld just för tillfället. Boken som ska läsas är det ända som han tänker på. Vi försöker hjälpa honom med att strukturera upp, dela upp alla dessa läxor. Men han fixar det inte ändå. Han förstår inte syftet med varför han måste läsa. Han anser sig själv vara en slow reader. Och det beror på att han verkligne läser ett ord i taget, tar in det ordet innan han kan fortsätta med nästa ord. Ibland måste han läsa om hela meningen. Han kan inte läsa "slarvigt" för att ändå förstå hela sammanhanget. Dessutom känner han ett obehag inför olika sorters blad i böcker. En del böcker har "halkiga" blad, vilket inte går att hålla i. Andra böcker känns "äckliga att ta i". Andra böcker har ett "otäckt omslag" som inte går att hålla i.

När han var yngre var det viktigt att det var "rätt" bokstav som sidan slutade med. Var det "fel" bokstav så hade han enorma svårigheter att avsluta den sidan för att komma vidare.

Tänk er den här situationen!
Hur kan man hjälpa?


Min enda tanke till mig själv var att "behåll lugnet, var du än gör så behåll lugnet!"
Alldeles för många gånger har jag förr om åren pladask ramlat ner på hans nivå och skrikit tillbaka. Så då har vi varit två stycken på en 3-årings nivå. Vilket verkligen inte har varit till nytta överhuvudtaget. För någon.

Tänk så många år som han har fått skäll av vuxna i hans närhet. Som inte har vetat. Som inte har förstått hans mående med saker och ting.
Tänk att varje dag få höra att det man gör inte duger. Inte passar mallen för andra. Att du måste anpassa dig.
Tänk att känna att du inte är som alla andra. Att känna att du inte passar in. Att det du behöver göra är att "skärpa till dig bara".
Men att du vet att det enda du gör är att "du skärper till dig". Hela tiden. 24/7.


Nu för tiden skriker jag inte. Jag lyssnar och iaktar. Jag försöker förstå det han kämpar med.
 Men det är så svårt.
 Hur ska man då få andra att förstå, när det är så svårt även för mig.?

Komsi-komsa

Alla dessa humörsvängningar som liksom kommer över sonen är en del i vårat liv.

Det är en klar utmaning i att kunna hantera och hinna svänga mellan filerna när det gungar som mest, kan man säga. Från ena kanten av spektrat till den yttersta sidan åt andra hållet. Ibland på en hundradels sekund. Och då gäller det fan att vara med. Att veta vad som händer. Och ibland har man tur och har hunnit förstå samt uppfatta vad det var som just passerade. Men inte alltid. Ganska sällan när allt kommer omkring faktiskt.

Man fattar helt enkelt inte alls. Ingenting. Nada.

Att vara mamma är som vi brukar säga, en klar utmaning.

Som idag. Efter förra veckans totala härdsmälta så har nåt hänt i natt. Antagligen medan vi sov. Eller nåt.
Glad och pigg imorse. Åt sin frulle som ingenting har hänt.
Pigg och alert i bilen in till skolan. Pratade om allt och ingenting. Stuns i rösten och med mungiporna uppåt.

I bilen på väg hem från skolan så var det bara han och jag. Lillebror stannade kvar och spelade basket med sina kompisar. I bilen iallafall, så hade han enorma planer. Han berättade att han ska maila en av lärarna som har huvudansvaret ang. IB_Diploma för grade 10-12 i skolan. Den här skolan som grabbarna läser på jobbar efter ett program som heter IB- International Baccelurette, (stavning?)

Sonen vill ha en träff, ett möte med denna lärare och prata framtiden. Om hur och vad att tänka på inför det stundande gymnasievalet. Otroligt bra initiativ, anser jag. Moget, klokt och väldigt genomtänkt.
Och när saker kommer från honom själv har vi lärt oss att han är mottaglig, han är mogen, han är liksom redo för nästa steg.
Så när vi kom hem slängde jag allt jag hade på agendan, för att smida medan järnet var varmt och vi satte oss i soffan. Vi tog darorn i knät och började gå igenom alla gymnasieprogram som finns i Sverige samt kollade upp var det finns skolor som erbjuder IB- programmet. Allt på hans eget initiativ.

Sedan åkte jag och hämtade lillebror. När jag nu en timme senare är hemma igen, så har han gjort alla läxor klart. Han har läst engelska och skrivit en sv-uppsats. Nu är iofs skapligt trött. Men ändå!

Inte klokt vad man får njuta dessa dagar. Andas och återhämtning behövs även i en mammas liv.
Nu kan jag ställa mig i köket och börja laga mat med en god känsla i magen. Härligt!

Vuxet ansvar

Det här att vuxna behöver ta sitt ansvar.
Att finnas tillhands när de behövs. På alla sätt.

Vuxna som lovar och lovar. Men aldrig infriar sina löften. Vuxna som sviker. Finns för många.

Alla sorters vuxna.
Föräldrar.
Förskolepersonal.
Lärare.
Tränare.
Andra föräldrar.
Andra vuxna.

När vi ser. När vi hör. När vi misstänker.
Vi måste agera. Göra något.

Hur svårt kan det vara.
Ta eget ansvar.

Min mamma är inte dum hon.

Jag visade mitt text om "One of those days" för min mamma. Inlägget jag skrev häromdagen. Hon vet inte om denna blogg, men hon vet att jag tycker om att skriva.

Det tog en liten stund. Sedan damp det ner ett svar i min mailbox. 

Jag läste det rakt upp och ner och mina tårar bara sprutade.  Liksom utan hejd.

Sedan frågade jag henne om det är ok för mig att använda hennes text. Jag fick det.

Så här kommer hennes svar till mig.

"Kära barn.

Hur kan du bara misstänka att du är negativ.
Du tillhör vardagshjältarna.
Du är närvarande. Du är inte bara där.
Du känner igen det som sker.
Du är där hela tiden.
Du förbereder dig, för resten av dagen/natten
Du är där igen, Väl förberedd, väntar, tränger dig inte på.
Du stannar.
Du lyssnar.
Du vet vad du väntar på, en lugn kropp och en lugnare själ.
Om även bara för den natten. Så är den sovande natten guld värd.
Du väntar på allt detta. Du vet att det kommer även om ditt inre är olyckligt.

Du är en stjärna, en pärla, en ängel, en alldeles fantastisk mamma.

En önskan jag har. Att du blir av med att tänka negativa tankar om dig själv.
Det finns det andra människor och tillfällen där negativism passar.

Som du önskar ditt barn, önskar jag mitt barn, känn alla goda vibrationer jag sänder över havet.
Till det får även du en puss på pannan."

Min mamma är helt enkelt bäst. 

Iallafall

Trots otroligt tuffa dagar går sonen upp på morgonen.
Han klär på sig.
Packar sin väska. Med dator, pärm, gympakläder.
Kommer ner och äter sin frukost. Här behöver han iochförsig påminnelse om att stoppa smörgåsen i munnen, dricka sin juice och äta upp yougurten. Det går inte självmant. Han glömmer bort helt enkelt.

Nu är han uppe i full dos med Conserta sen ett par veckor tillbaka. Han har gått ner i vikt och äter inte alls på samma sätt som tidigare.
Jag vet inte helt ärligt om jag kan märka nån positiv skillnad efter medicinering. Just nu ser jag bara hur han magrar, bleknar och är trött.
Han själv känner ingen bättring. Undrar vad vi väntar på?

Efter frukost går han och borstar sina tänder, "bäddar sin säng", sitter med iPaden en stund.
Han har koll på klockan och är den som vill komma iväg i tid. För han avskyr att vara sen och är mycket hellre tidigt på plats. Så han hinner landa och insupa situationen. Samt att han då redan finns på plats när alla andra anländer.

Han hoppar in i bilen tillsammans med lillebror. De har en överenskommelse angående vem som ska sitta fram eller bak. Vilket behövs för annars blir det ett herrans liv. Under bilturen lyssnar vi på radion. Ibland har vi  mycket att prata om ibland är det helt tyst under bilfärden. När vi är framme vid skolan hoppar han ut ur bilen. Alltid efter lillebror.
Men innan han kliver ur säger han varje gång:
"Jag älskar dig, mamma. Vi ses sen."

Jag ser hans ryggtavla gå in genom gaten till skolan. Han tittar ner i marken och kutar sin rygg.  Ibland kommer det jämnåriga samtidigt. Han tittar inte upp. De bryr sig inte om varandra.

Men han är där. Iallafall.

Och jag ber till Gud varje dag att han får en fin dag. En dag full med glädje. En dag med skratt där han har möjlighet att känna att han hör till. Att han finns och är att räkna med.

Jag startar min bil och åker iväg.
Han är urstark!

One of those days

Idag fick jag hem en trasig kille från skolan.
En trött, sliten 15 åring som efter första skoldagen efter höstlovet höll på att
gå i bitar.
En skör och bräcklig varelse som inte ville varken äta eller sova.
Som ändå, trots sin utmattade hjärna,  kände pressen att göra alla läxor fast han inte hade den mentala styrkan överhuvudtaget just då. Att andas var det enda som hans krafter räckte åt precis då. Andas in. Andas ut.

En blek och glåmig son som helt enkelt föll ihop med pannan på köksbordet. Bredvid sitt glas med vatten låg han där med huvudet på bordet. "Jag orkar inte längre, mamma. Jag kan inte ha det så här. Jag brinner upp."

Åh, älskade lilla barn.
Jag bad honom att ta en paus från läxor och datorer. Att han skulle gå och lägga sig. Men nej, han kunde inte sluta tänka på allt han hade att göra. Som lärarna ville ha klart tills imorgon.
 "Jag orkar inte lägga mig. Jag orkar inte jobba. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte."

Dessa ord.
 Dessa ord som tillsammans bildade två meningar. Två små meningar som gjorde så ont att höra. Min mage snörptes åt. Hela mellangärdet krampade. Mitt hjärta gick i tusen bitar. För tusende gången. Vad kunde jag göra? Vad kan man göra?

Tänk om jag hade möjlighet att lägga all denna ångest på mina axlar istället.  En kille i sina bästa år ska inte behöva ha det så här. En kille på 15 år borde vara ute med sina kompisar, gå på bio, hänga, chilla med jämnåriga. Inte sitta vid köksbordet med pannan i bordet och känna att livet håller på att rinna ifrån honom.
 Jag gjorde i ordning lite mellis och tänkte att han kanske skulle bli lite piggare av att få nåt i magen.
"Jag orkar inte äta. mamma."

Vi gick upp till hans säng. Han lade sig på täcket. Jag satte mig bredvid.
När jag ser hur han jobbar, hur han verkligen sliter för att överleva såna här dagar svider det i min hela kropp.

Jag satt på sängen och hade min stora tuffa 15 åring iknät. Hans tårar föll sakta nerför hans kinder.
Jag fick till och med smeka honom över håret. Han orkade inte ens bry sig om det, han som avskyr kroppskontakt och när nån tar på honom, och det kändes otroligt skönt för mig att jag fick göra det. Det kändes som om lite styrka kunde föras över från mina varma händer ner genom hårrötterna till hans så olyckliga själ.
Han pratade. Han berättade. Om vad som stressar honom. Sånt som för en oinvigd kan te sig så litet. Så löjligt. Men som i hans värld, vilket då även blir i vår värld, blir så tufft. Så svårt.

Timmarna gick och allt lugnade ner sig en smula. Han fick i sig lite näring i magen och kunde spela lite PS3 samt skicka in sin franska läxa till sin lärare.
När pappa kom hem var situationen mycket lättare och han orkade sitta med oss andra i soffan och fika och umgås under kvällen.
Dock fortfarande lite blek om nosen och utan stuns i blicken.

När det var dags att lägga sig försökte han somna av sig själv först. Han har hittat en sk SömnApp på sin iPhone som han ligger och lyssnar på en stund.
Jag gick och la mig och bara väntade. Sen kom det:  "Mamma, kom. Jag kan inte somna."

Och jag vet ju att efter såna här härdsmältor följer oftast en lång kväll. Jag var helt enkelt redan redo. Tog min kudde och la mig hos honom. Inte för nära. Men ändå tillräckligt. Han lade sig med ryggen mot mig för han avskyr att känna andedräktsluften så nära. Och jag lägger mig aldrig med ryggen mot honom. Han var helt slut, orkade knappt prata.
Jag la min ena hand på hans axel och viskade mot hans rygg att jag älskar honom så mycket. Att han är den absolut modigaste killen jag känner och att jag är så stolt över honom.
"Tack mamma, du är bäst", kom tyst tillbaka.

När jag sen efter ett tag, kan ha gått en sekund eller en timme- det är oviktigt, kände de välbekanta små små sömnryckningarna så visste jag att sömnen var nära.
Att kunna känna hur hans kropp, cell efter cell,  faktiskt slappnar av är en sån obeskrivligt skön stund för mig just då.

När hans kropp och knopp äntligen hade somnat fick han som vanligt en puss på pannan.
Jag tog min kudde, smög in till min säng.

Där låg maken och snarkade. Utan egentligen nån som helst vetskap om den här dagen. Vetskap hade han iofs, tack vare mitt telefonsamtal tidigare.
Men ni vet hur jag menar.

Stolt mamma.

Vi var på sjukhuset och sonen skulle göra en magnetröntgen av sitt huvud igår.

Jag såg på honom och på hans blick att han nog var lite nervös, trots att han absolut inte sa nånting om det. Det kom ingen protest kvällen innan och inte heller nån sådan under frukosten på morgonen. Som jag hade förberett mig på.

När klockan var 11.30 hämtade jag honom i skolan och han hoppade in så glatt i bilen. Kanske mest nöjd över att slippa skolan iofs. Våran "tolk" som är en kollega till min man, hjälpte oss in till rätt ställe. Måste säga att jag är så förvånad över folkets dåliga engelska i det här landet. Vilket gör att läkare och sjuksköterskor pratar på sitt hemspråk till vår "tolk" som sedan översätter på sin bästa engelska till mig.

Sonen la sig iallafall på britsen i salen. Med öronproppar  i öronen  la sedan sköterskan en ställning över ansiktet på honom. Jag såg hur hans bröstkorg ökade takten och hur fötterna började röra på sig. Men han sa ingenting. Han åkte in i den stora maskinen och
jag och tolken blev utvisade från rummet. Jag hade förvarnat sonen innan om  hur undersökning en skulle gå till och att jag inte skulle få följa med honom under undersökningen.

Efter tio minuter kom sköterskan utrusande till mig och tolken i väntrummet. Hon i stort sett drog med tolken in i undersökningsrummet. Där inne låg min lilla kille på britsen och pallade inte en sekund mer i den där maskinen.
Hans blick sa mer än tusen ord och det var verkligen ingen ide att övertala honom att ligga kvar.

Efteråt frågade jag vad som hände. Vad det var som fick honom att avbryta alltihopa och hur han gjorde för att få sköterskan att fatta läget.

"Mamma, det var sånt oljud. Oljudet var så högt och maskinen så stor och jag var så liten. Och jag minns inte alls hur jag gjorde för att få sköterskan att förstå. Men hon såg väl på mig hur jag mådde."


Under dessa 10-15 minuter hann de iallafall konstatera att han inte har några tumörer. Som lättade oron en hel del, kan man säga. Men att han hade blockerade bihålor. Typ bihåleinflammation alltså. Så tolken fick ringa till ett annat sjukhus för att få en ytterligare ny tid för att få ut ett recept för denna åkomma.
Som tur var fick vi tid samma eftermiddag. Klockan 14.30 träffade vi den läkaren på hennes sjukhus och hon ville att sonen skulle ta ett blodprov för att kolla levervärden samt billirubin. Hon var för övrigt väldigt duktig på engelska så vår tolk kunde vara på sitt jobb istället och faktiskt göra det hon är anställd för att hålla på med. ( En underbar kvinna som verkligen har hjälpt oss med hela den här sjukhugrejen sedan vi kom tillbaka efter sommaren och sonen kände av den här yrseln och huvudvärken. Jag är så ytterst tacksam över att hon finns där för oss men det känns lite jobbigt att ta från hennes dyrbara tid. )

Blodprovet togs imorse. Innan lämningen på skolan.
Läkaren tyckte att sonen var en väldigt samarbetsvillig patient.

"I am used to it", svarade han bara. "I am used to be at hospitals and see doctors".

Vilken tur!

Jag är så glad över att jag varje dag får lära mig nya saker.
Det är en del av livats skola. Jag är ytterst tacksam. Vissa dagar får en att riktigt tänka till.

En del kanske undrar varför jag driver denna blogg alldeles anonymt. Det kanske kan tyckas lite fegt att inte gå ut helt och fullt med vårat liv. Men jag har valt att ha det så.

Idag har jag lärt mig varför jag har valt det här sättet. Iallafall ett av skälen till varför.

Jag har idag fått erfara att jag inom den närmsta familjekretsen upplevs som "att hela tiden se problem  och alltid vara så negativ". När de pratar med min man "är han alltid så positiv och ser aldrig några problem".

Genom tidigare år har jag inte alltid sagt sanningen, utan hållit mycket för mig själv. På senare år har jag försökt att vara lite mer öppen med hur vårat liv ser ut. Och svarat ärligt när de har frågat hur vi har det. Vad läkare säger och om hur vi mår osv.

Vilket visst har varit alldeles för negativt.

Så min lärdom inför framtiden är således att nästa gång de frågar så ska jag le med hela tandraden och tala om hur bra allt är. Helt fantastiskt bra faktiskt när allt kommer omkring.

Helt stört

"Torka aldrig tårar utan handskar".
Snacka om ett liv där man känner sig annorlunda. När man bara vill vara sig själv.

Så starkt. Så viktigt.

Det är år 2012 och fortfarande är det inte ok. Helt galet egentligen.
Låt folk få vara som de vill. Låt människor få bestämma över sig själva och sina kroppar.

Tänker även på dessa abortmotsåndare som finns lite överallt.
Människor som anser att kvinnan inte har egen rätt till sin kropp om hon skulle bli gravid. Även efter en våldtäkt.

Jag är mållös.
Helt galet.

Asså. Egentligen.

Av nån anledning mår sonen illa inför varje träning. Inför varje match. Nervositet, ångest, oro, press?
Men han vill ändå alltid åka iväg. Han vill inte missa en enda träning. Så viktig är fotbollen för honom.
Så. Han övervinner just den här obehagskänslan flera ggr varje vecka. Sedan har han ju ångest inför andra saker i livet oxå den lille mannen.

Det här inlägget handlar om att han gör det så himla bra.  Just i det här sammanhanget.
Trots sitt eget illamående hoppar han inte över en enda träning. Han är där. Kämpar och sliter som ett djur.
Blir uttagen till match. Mår illa igen. Tar ett djupt andetag, eller hur han nu gör, åker till samlingen. Umgås med killarna i laget som pratar ett helt annat språk än vad han själv gör. Kan iofs vara skönt ibland för då måste han inte vara med och vara social i den bemärkelsen. Ibland snackar de engelska.

I helgen hade han hemmamatch. Man kan säga att kulturen att följa med sina barn och ungdomar på deras matcher inte alls är på samma sätt i det här landet som vi bor i för tillfället, som det är i Sverige.
Vår familj var helt ensam på läktaren igår. Förutom pappan till lagets stora stjärna. Han var där också. Hans son är så duktig och är med i landslaget för U-16 laget och som redan åker runt i olika länder och provspelar för andra klubbar.

Iallafall.

Igår åkte matchtröjan på som vanligt. Han mådde illa precis som vanligt. Han kände sig orolig precis som vanligt och undrade när han kan gå ut på en plan och känna ett lugn för första gången.
Matchen började och han var som vanligt uttagen i startelvan som vänsterback.
Laget spelade så himla bra och i halvtid stod det hela 6-0. När laget ledde med typ 10-0 i andra halvlek hade nästan alla i laget gjort mål utom han.
Det mysiga som nu hände var att lagkompisarna gjorde sitt yttersta för att just han skulle få chansen att trycka in bollen i nätet nån gång. De gjorde allt för att  han skulle få chansen. Han bytte plats och fick hoppa upp som mittfältare istället. De släppte in honom på alla hörnor. Tillslut fick de ett frisparksläge precis utanför straffområdet. Lagets stora stjärrna, som för övrigt hade en stor show just denna match, brukar alltid ta dessa lägen. Nu tog han bollen, gick fram till vår kille och la bollen i sonens händer. "It's yours! Do it!"
(Nu är inte den killen så himla bra på engelska just, men nåt sånt hade han sagt iaf.)

Där satt vi på läktaren och såg hela denna procedur framför oss på planen.
Sonen la upp bollen på gräset. Backade några steg. Med hans rygg mot läktaren såg jag hur han drog upp axlarna. Andades. Spände sig. Och väntade på domarens signal. När signalen väl hördes så tog det inte många sekunder förrän han slog till bollen med sin vänsterfot.
Tjoff!
Förbi deras uppställda mur och så smet den in mellan målis och stolpen.
Jubel och glädje. Bland alla killar.
 Ett varmt mammahjärta på läktaren.
Asså. Den känslan. När jag såg hur bollen smet in. När jag innan signalen kände hur dåligt han mådde, lika väl kunde jag känna hans enorma lättnad och glädje efteråt.

I bilen på vägen hem frågade jag just hur han mådde precis innan signalen till hans frispark.
"Mamma, jag mådde så illa. Helst av allt ville jag bara lägga mig ner på gräset och spy. Rakt ut. Men jag gjorde inte det."

Nej, jag vet, sonen min. Du gjorde inte det. Du gick in i situationen. Du hade allas ögon på dig. Du stod där.
Du övervann allt. Du klarade av den pressen.
 I det här fallet sket jag i helt enkelt om han gjorde mål eller inte. Jag vet bara att han vann över sig själv. Sin egen match i matchen.

Han är en superhjälte!

Det här med att känna

Sonen älskar fotboll.
I alla former. Att spela själv, titta på Tv samt att spela tv-spel. Bara det gäller honom själv ska tilläggas. Är det nån annan som spelar är han oerhört ointresserad och förstår inte varför just han behöver titta på när andra spelar fotboll. Typ när lillebror har match eller så.
Han älskar att titta på tv-sända matcher när det är "hans" lag som visas. Alltså Manchester United. Han kan blir rosenrasande om nån av oss andra yttrar nåt ynka litet negativt om nån av "hans" spelare på planen. Då får man räkna med hans onda öga och det bara smattrar hårda argument om varför Wayne Rooney minsann behövde smälla motsåtndaren på benet.
 Men själv har han så himla svårt att förstå när andra vill se andra matcher. Och när det kommer syrligheter från hans mun vad gäller alla andra spelare idet andra laget på planen så anser han att det är helt ok. Då filmar minsann alla andra och det ska blåsas straff för att nån kapade en motståndare innanför straffområdet. Särtskilt utpekade är ju såklart laget som lillebror håller på. Och av nån jäkla anledning har ju lillebror valt det andra laget från just Manchester. Fast i hans fall heter laget Manchester City. Man kan säga att vi har typ familjemöte inför varje kamp dessa lag emellan.

Min stilla undran är då, hur är han när han är bland jämnåriga? Låter han likadan mot dem? Då förstår jag att de drar sig undan. För det är inte trevligt att umgås med nån som hela tiden har rätt. Som har den tonen vid samtal. Eller aldrig kan säga att nån annan är bra eller har lyckats. Eller visa glädje för andras skull?

 Så ofta som vi  pratar om detta. Men det känns som om det bara rinner av honom. Det känns som om han inte bryr sig  utan att han anser att det bara är alla andras problem. Men.  Jag vet att han lyssnar. Jag vet att han nånstans bryr sig. På sitt sätt. Inte på alla andras sätt.

Han är femton år och är bra mycket starkare och större än sin lillebror. Vilket är helt naturligt när man är två år äldre. Ändå måste han HELA tiden jämföra sig mot honom. Ändå har han behov av att hela tiden få höra att han är störst, bäst och vackrast.
Om nån bara skulle få för sig att yttra att nånting om att "Oj, vad stor lillebror har blivit", för han växer ju han med, så är storberor där med nån dryg kommentar om att "jamen, kolla in här då". Eller "att när jag var sådär liten som du vägde jag mer än du".
Han trycker ner lillebror så fort han bara får en chans. Gör han så med andra oxå, är min undran?

Som vi pratar om det här.
Varje dag påpekar vi hur betydelsefulla båda två är. På sina egna sätt.  Inte beroende på vad de gör eller på vad de presterar. Utan för vilka de är. Att de är älskade för att de är som de är.

Ända från tiden på dagis har vi fått höra att han är "lite bitsk i sina kommentarer". Redan som femåring alltså kunde han konsten. Han hade orden, han hade förmågan att formulera sig och han hade förmågan att argumentera. Nu är han 15 och dessa egenskaper är han fortfarande otroligt vass med. Han släpper inget och vill alltid ha sista ordet.

Men sånt funkar inte i alla lägen i livet.
I det verkliga livet gäller det att kunna samspela med andra och för att det ska funka så måste han lära sig när det är läge att backa. Att lyssna på andra som faktisk kan ha bättre ideer, som han faktiskt kan lära sig nåt av. Han behöver lära sig att lyssna fast han inte är superintresserad av vad alla har att säga.

Men när han inte har förmågan att känna hur andra känner sig? Eller när han inte har förmågan att visa hur man gör när man bryr sig?
När han inte kan sätta sig in i hur andra tänker eller har det?
För innerst inne så bryr han sig visst. Han vill vara med. Han vill vara en del av alla andra. Jag vet att han önskar inget annat.

Men han har inte förmågan.

När en mamma i skolan talade om för mig att hennes dotter kände att min kille var lite "hård och kaxig" helt utan anledning och hon hade känt sig lite sårad. Så fort hennes ord hade lämnat hennes mun och nått mina öron ville jag stänga av. Jag ville inte höra att min son var sån. Jag kände mig ledsen i mammahjärtat och nästan lite sårad själv.  Över hur hon kunde komma här och tala om för mig att min son sårade hennes dotter. Men självklart är jag glad över att hon berättade det. Vi behöver ju veta. Det är ju detta jag är så orolig över. Att andra drar sig undan från honom. Att folk inte ska förstå. Att de inte kan se igenom hans skal och se din fina killen han är. Min största mardröm är att han ska stå där alldeles ensam i livet.

Jag ville bara få denna mamma att förstå. Få henne att förstå att han vet inget annat sätt. Han är inte sån. Han är inte så kaxig. Alls.
Han är egentligen bara en liten kille som gör allt för att passa in. Som bara blir allför nervös när en snygg tjej i klassen över kommer fram för att prata. Han är en kille som har svårt att bara "hänga" på rasten. Han vet inte hur man kallpratar om ditten och datten. Han är en kille som håller ihop sig i skolan så till den milda grad att han totalt kollapsar när han kommer hem och faller ihop som en våt fläck på sängen. Av trötthet. Av frustration.

Han är en utomordentligt fin kille som älskar att läsa Bamse innan han somnar. En kille som behöver stoppas om på kvällarna. Som behöver veta att vi är vakna tills han somnar.

 Då är man inte särskilt kaxig eller hård.

Vilken grej!

Och ut kom killen från badrummet och hade rakat sig!

Från att inte ha vågat hålla i rakapparaten till att plötsligt ha rakat sig är ju helt fantastiskt.

Som han måste ha tränat och tränat där inne i badrummet. I smyg.

Han har pratat om rakningen en del och vi har inte gjort så stor affär av det. 

Och nu är fan mustschen borta.

Så det blev. 

Han själv är stolt som en tupp!

Annars har vi en lillebror som just för tillfället har en liten depp period.

Han saknar sina vänner och känner att det inte är roligt här borta där vi bor.

Jag känner så med honom och kan förstå hur han menar.

Vi hade ett familjesnack i söndagsförmiddag om våran framtid.

Eftersom killarna nu är så stora så vill vi ha med dem i diskussionen. Det väckte nog björnen som sov en liten smula i lillebrors hjärna. Nu har björnen vaknat och tankarna börjat komma.

Han skulle inte säga nej till en flytt tillbaka till Sverige om det skulle bli aktuellt. Om man säger så. Iallafall just nu.

Vad gäller vår familjs framtid har vi som det verkar nu tre olika alternativ att välja bland. Och jag kan tyvärr inte avslöja vilka dessa tre alternativ är.

 Ännu.

Medicinering

Imorgon har sonen ätit Concerta i en hel vecka.
I morgon ska han öka dosen en smula och även kolla blodtryck igen.
Jag vet inte helt ärligt om vi märker nån skillnad på homom ännu. Ska man göra det redan från dag ett?
Eller kommer resultat när man nått den riktiga dosen om två veckor?
Kanske att han har blivit lite mer uthållig.
Men helt ärligt är det svårt att se här hemma.

I skolan har vi ingen aning ännu. Han har gjort läxor utan tjafs.
Vi märker inte av några sömnsvårigheter  men vi märker att han inte är lika hungrig. Och kanske inte lika fixerad vid mat när jag tänker efter. Innan levde han för alla måltider under dagarna.
Han ville veta vad vi skulle äta. När vi skulle äta och om jag hade gjort tillräckligt mycket mat.
Där har det faktiskt lugnat sig en aning.

Bestäm sig, halsen

Nä, nu får allt min rara hals ta och bestämma sig för om den ska göra ont elle rinte.
Nu är jag ganska så trött på att den är så otroligt velig.
Ena dagen är den öm för att den andra dagen kännas  bättre.  Kroppen känns tung och trött och det ligger nog nåt och gryr i kroppen.
Men nu är det dags att bestämma sig, kroppen!

Stick du stygga förkylning, för du finns inte!!

Inte vi

Den här helgen to-sön håller killarnas skola en tennisturnering för andra internationella skolor i Europa.
Men det menas att det kommer elever från andra huvudstäder runt omkring oss som då behöver tak över huvudet och något att äta under dessa dagar, samtidigt som de spelar en tennisturnering.

En fantastisk kul grej egentligen för alla inblandade.
Det är ju en otrolig upplevelse för barnen/ungdomarna att få åka utomlands och hälsa på hos andra.
Och det är ju en otrolig lärdom för de familjer som tar emot och blir sk värdfamiljer för några dagar.

Idag när jag hämtade killarna så kom det busslaster med killar från flygplatsen och hamnen.
De drumlade ut ur bussen utanför skolan med sina tennisrack och sina väskor.
Jag riktigt kunde känna nervositeten och förväntningarna i luften.
De gick in i skolan där de flesta värdfamiljerna stod och väntade. Lika förväntansfulla även de.

En del elever vet jag har till och med nu kvällarna innan fått reda på vilka som ska ta emot vilka och sedan letat upp varandra på Facebook och så har de addat varandra och redan haft kontakt. Pratat, planerat, skrattat.
På så sätt är ju de sociala medierna ett fantastiskt verktyg.

Jag tittade på alla familjer, barn och ungdomar och log.
Vissa kommer ha världens häftigaste helg framför sig. Andra kommer jobba med sin hemlängtan, men ha kul iallafall.

Vi skrev inte upp oss på listan.
Det här är typiskt en sån grej som aldrig vi som familj kommer att få uppleva.
Vi skulle aldrig utsätta sonen för detta. Och i och med det inte resten av familjen heller. Finns inte på världskartan. Inte en chans.
En mamma på parkeringen frågade just innan vi hoppade in i vår bil på vägen hem:
"How many boys are you going to have this weekend?"
"No, we didnt sign up for any boys."

Sånt är livet. Sånt är vårat liv.
Hela vår familj vet varför.
Alla andra får tycka vad de vill om vårt beslut.
Vi åkte hem och och åt äppelpaj istället.

Och jag slipper iallafall laga mat åt två tonåriga killar till under helgen som ska ha både frukost och kvällsmat.

Äppelpaj

Idag fick jag så många fian äpplen av en av mammorna i skolan.
En hel påse full låg vid sidan av min bil när jag kom ut från skolan imorse efter lämningen.

Så här hemma, efter läxor och mat, har vi smaskat på en nygräddad äppelpaj med vaniljsås. Dock utan vaniljsås den här gången.

Det tog inte lång tid förrän killarna var klara med sina portioner och smet upp på sina rum.
Med mig kvar i soffan. Brasan är tänd och jag har fjärrisen för mig själv.
Inser mer och mer att killarna börjar bli stora och att de kräver mer sk egentid.
Utan mig i hasorna.
Och det känns så galet skönt. Det är ju det jag har velat hela tiden! Att killarna ska kunna klara sig utan mamma en stund.Som alla förståsigpåare säger, "de kan inte ha sin mamma hängades i hasorna hela livet".

Och vi börjar i liten skala i det här hemmet. Vem har bråttom?
Att vara ensam en stund på kvällen. I sitt rum. Själv.
Men med vetskapen om att mamma sitter där nere i soffan.

Det är fan inte illa.
Det är riktigt bra.
Även om lilla mamman plötsligt måste lära sig att vara den som blir lämnad.

Lite för högt

Idag var tanken att sonen skulle börja med Conserta.
Nu har vi väntat ut borrelia infektionen och antibiotikan har hunnit förvinna ut ur systemet.
Igår tog skolsyster blodtrycket på honom.
Lite för högt, egentligen.
Ringde både min svägerska som jobbar inom sjukvården samt BUP hemma i Sverige.
De ansåg båda två att han ska ta om blodtrycket.
Kanske att han var lite stressad när han kom till syster. Mitt emellan två lektioner.
Ringde skolsyster igen och bad om ytterligare hjälp.
Hon ställer upp och är på skolan redan 08.15 i morgon. Så kan jag följa med in och sonen kanske är lite lugnare på morgonkulan.

Vi får hålla alla våra tummar för att han inte har för högt blodtryck "in daily lives".

Förresten, läste bipacksedeln som följde med consertan.
Höll på att svimma. Den var tjock som en bibel. Med alla biverkningar som tänkas kan uppkomma.
Började nästan må illa själv. Vad är det egentligen vi ska stoppa i vår son?

Inte utan att man blir lite skeptisk. Som förälder ska man ju ta beslut ovanför huvudet på våra barn. Som alltid vill jag ju mina barns bästa.  Men hur vet man vad som är det?

Ibland kanske medicinering är enda utvägen?

Ja så är det

"Med din kärlek mamma, känner jag att jag kan klara nästan vad som helst!"

Ok, nåt rätt gör jag nånstans på nån nivå.

En femtonårig killes ord till sin mamma i bilen på vägen hem från skolan.

När det bara var han och jag.

Kärlek!

En bra helg - mycket skit efter

Sonen har haft en underbar helg med sina två vänner här på besök från Sverige.

De började med att hänga med på sonens fotbollsträning på fredagkvällen. Helt underbart gjort av dem, känner jag. Modigt, tufft och jätteroligt. De andra lagkompisarna hade oxå tyckt att det var roligt att två svenskar till var med.
Och min kille var jättestolt!

På lördagen hade de en bokad tid till en terrängbana där man klättrar i träd på olika nivåer och höjder. Maken och lillebror var med nere på marken och höll ställningarna.
Jag passade på att njuta med kompisens ena mamma samt en till väninna som hängde med hit. Kul!

På lördageftermiddagen åt sonen och hans kompisar på sonens favvorestaurang. Vi lämnade de där och de skötte allt från beställning till att be om notan själva. Sedan kom maken och betalade. Så de slapp diska.
Lillebror har således haft sin pappa för sig själv under nästan hela helgen. Till hans glädje. De har inte gjort så mycket mer än att ha varit sk standby åt storebror, men de har haft varandra och myst ändå.

Helgen flöt på så härligt och jag vet ju att nånstans kommer det att börja pysa. Det som inte kunde komma ut  under tiden kompisarna var här.
Och mycket riktigt.
Redan innan jag körde dem till flygplatsen på söndagen så började det småputtra.

"Mamma, kom hit, jag behöver prata!" sa sonen och så gick vi iväg och pratade en stund. Om att han inte mådde bra av science läxan som låg och väntade på honom tex.

När jag kom hem från flygplatsen kom resten.
Men det är det värt!
För att han ska kunna få ha sina få vänner här så tar jag gärna all skit i hela världen efteråt. En stund.

Sedan får det vara bra.


Ps. Förresten är jag hemma med lillebror idag. Han mådde illa och hade ont i magen. Kanske en reaktion på helgens bravader. Där focus ändå har varit på storebror. Och nu kanske lillebror behöver vara med sin mamma en dag för att kramas lite?

Är så glad

Just nu ligger jag i sängen och känner en sån härlig glädje.
Sonen har två kompisar här som kom med flyget i eftermiddag från Sverige, tillsammans med en mamma och en till kompis till mig.

Killarna hade tagit med sig sina fotbollsskor och träningskläder.  
Maken tog alla tre killar till arenan och de fick vara med på träningen. Sonen hade under veckan frågat Coach om det var ok att ta med sig killar från Sverige. Självklart var svaret!

Det var så roligt att se dem när de gav sig iväg. Jag är så himla glad för att sonen får visa upp sitt nya lag och faktiskt få visa hur det går till med allt på engelska. Och lagkompisar som inte pratar samma språk.
Nu är klockan 00.30 och jag hör dem från hans rum. De skrattar högt och fnissar tyst omvartannat.
För en mamma som inte är van vid detta är det rena rama himmelriket!
Fantastiskt! Underbart!

Vill aldrig att det ska ta slut!

Livet - Och kolla era barns ögon.

Sonens liv består av sin dator. Han älskar att sitta med den och pula, fixa, göra filmer, facebook osv.
Han gör även sina läxor med den. I skolan använder han den att skriva sina anteckningar i, istället för att skriva i bok vilket han känner är svårare och tar längre tid. Han spänner sin hand så väldigt så han får liksom ont när han hålle ri pennan. Så datorn är hans liv, kort sagt.

Under hösten har vi försökt att hitta källan till hans huvudvärk, som kommer och går.
Han hade ju Borrelia, vilket kan vara en orsak.
Han lider ju av ångest, vilket kan vara en orsak.

Igår var vi på sjukhuset. Vi hade tid klockan 08.00. Skulle träffa en kollega till maken på parkeringen utanför en kvart tidigare. Hon skulle följa med som tolk. Som tur var.  Herregud, hur skulle det ha gått annars??
Under tre timmars tid skickades vi runt på hela området mellan tre olika läkare. Ögon-Öron samt neurologen skulle vi möta.
Allt såg bra ut utom musklerna kring linsen i ögat. Enligt läkaren så är dessa små muskler överansträngda. Hans lins är för stor och musklerna måste jobba stenhårt för att hålla den där den ska och för att den ska göra sitt jobb den ska. Vilket blir ett oerhört tufft jobb när ögonen finns så nära en skärm hela tiden. Vilket kan leda till huvudvärk.

Kontentan är alltså att han är i behov av glasögon. När han sitter vid sin dator. Vilket betyder hela tiden.
Till saken hör att han har misstänkt detta. Han har känt av ett visst tryck bakom ögonen och upplevt ett visst obehag när han ssuttit vid datorn. Men inte sagt nåt till mig förrän härom kvällen. Han har nog själv varit rädd för svaret. Igår var han så olycklig över att hans största intresse i livet på riktigt är skadligt för honom.

För en kille som vill och mår bäst av att allt ska vara som det alltid har varit är detta en stor förändring. Att få höra att hans största intresse och det han tycker är det allra allra roligaste inte är bra för honom. Samt att ha nåt i ansiktet som han inte är van vid.
Han var djupt olycklig över att "datorn hade förstört hans ögon". Vilket egentligen inte alls är fallet. Men i går var det väldigt svårt att få honom att lyssna. Igår var han ledsen. Det som har hänt är att hans ögon behöver avslappning. Vilket glasögon är ett utmärkt hjälpmedel till.

Ett tips till er alla vars barn sitter mycket med sin dator eller tv spel eller nåt liknande. Tom tre åringar sitter ju idagsläget med små ipads.
Kolla deras ögon med jämna mellanrum. Förr i tiden sa man att man kunde få fyrkantiga ögon av för mycket tv tittande. Så var inte fallet , men ögonen och musklerna runt omkring tar dock mycket stryk. För om inte ögonen får vila och slappna av så kan det skada ögonen på sikt. På riktigt.

Lovely

En kväll när ingen av killarna har nån träning att passa.
Alla läxorna är gjorda helt utan tjafs. Liksom bara gjordes.
Middagen är lagad och uppäten under trevliga omständigheter.

Känslan att nu få krypa ner i soffan. Under en filt.
Den är sååå skön.

Trevlig tisdag till er alla.

Lillebror

Vid en av måltiderna i helgen med farmor och farfar satt vi och pratade om en grej jag och familjen gjorde tidigare i somras.
Där storebror var otroligt duktig och gjorde ett otroligt bra jobb utifrån hans förmåga.
Sonen fick mycket beröm medan vi satt där och åt mat.
Efter en stund vände jag mig till lillebror och gav även honom beröm.

"Jag vet, mamma. Du behöver inte säga det till mig. Jag vet att brorsan behöver höra det mer än jag. Han behöver det här mer än mig."

Men jag slutade inte där, han fick en kram och ännu mera beröm.

När kommer den dagen?

Har precis kommit hem från min andra engelska lektion.

Förra veckan var den första. Buisness English. 

Det var nog bland de bättre besluten jag har tagit. 

Under kursen lär jag mig att prata, förstå och även lite om Teambuilding. Otroligt intressant. 

Nu i helgen satt jag och sönerna och gjorde våra engelska läxor ihop. Trevlig samvaro.

Annars har storebror mått illa till och från sen i lördags. Han har inte spytt eller så, men han känner av ett visst illamående. Och han blir så less. När ska han få må bra? När kommer den morgonen där han känner att kroppen är på hans sida och att livet faktiskt känns ganska ok? Han själv undrar om han börjar bli dum i huvudet.....

Sen i somras har vi snart gått igenom hela hans lekamen. 

När vi var i stugan kände han av hjärtklappning och ont i bröstet. Tungt med andingen och smärta i bröstkorgen. Till slut fick vi lugna honom med att åka till akuten. Där visade alla prover att allt var ok. Vilket jag nånstans visste, men skulle aldrig förlåta mig själv om vi hade nonchalerat detta och det visade sig vara allvarligt.

Iallafall lugnade detta honom en smula och den oron la sig. 

Sen efter detta kom yrsel och huvudvärk som ett brev på posten. Precis veckan innan vi lämnade Sverige upptäckte vi en fästing i nacken på sonen. Vi la ihop två och två och kanske var hans mående kopplat till detta. vad visste vi? Skulle ju kunnat ha varit hans oro och ångest också. 

När vi kom hem hit eskalerade hans yrsel och det kändes som om han blev yr varje gång vi lämnade huset.

Vad berodde det på? Vi var och är fortfarnade, rädda för att om han inte tvingades/ tvingas ut ur huset skulle/ kan riskera att bli en sk hemmasittare. Men en sån menas att man vägrar till slut att lämna huset av olika anledningar. Och vi vill att han går till skolan. Åker till sina träningar, där han iallafall har möjlighet att träffa jämnåriga.Vi vet egentligen inte alls vilken fot vi ska stå på. Eller vad som är vad i hans fall.

Till slut blev även detta ohållbart. Vi var tvungna att åter åka till akuten. Vilket inte är helt lätt i ett land där engelskan inte är så värst utbredd. Jag fick med mig en kollega till maken som följde med som tolk. Läkaren pratade med henne som sedan pratade med mig. Efter att ha tagit blodprov så visade det sig att han var bärare av en gammal Borrelia infektion. Alltså inte smittad av den fästing som vi hittade under sommaren, utan en sedan tidigare. Som vi inte vetat om. Så en antibiotika kur på 20 dagar. Samt skallröntgen, besök hos neurologen och öronläkare.

Yrsle och huvudvärk kan sitta i månader efteråt. Så vi vet ännu inte om allt detta beror på infektionen eller om det är hans ångest. Så jobbigt!

Och nu mår han illa....

Är det ångest, eller vad är det?

När fan ska det sluta? 

Jag vill bara att han ska få må bra. Min enda önskan är att han nån gång ska vakna och känna att det är ok.

Mysig helg

En väldigt mysig helg har förflutit.
Farmor och farfar överraskade verkligen killarna i fredags på flygplatsen.

Men som i alla NPF familjer så tar en överraskning mycket på krafterna. För många är en överrakning nåt man får energi av. För andra så kan det ta enormt med energi att bli glatt överraskad. Det som är skönt då är att vara på hemmaplan. Att sönernna har tillgång tilll sina egna rum och kan dra sig undan när det behövs. När kvällarna ha rkommit har vi varit trötta allihopa. Somnat som klubbade oxar.

Jag har bara ett "men" från denna helgen.
Vi satt i soffan nån av kvällarna och diskuterade olika tv program - typ Bonde söker fru och Hollywoodfruar.

Maken och hans mamma skrattar och tycker Bonde är bland det bästa program som finns att tillgå på svensk tv.
De skrattar åt en del bönder och anser att detta måste vara nån sorts skådespel. För så här kan inte folk vara på riktigt liksom.
Samma när vi satt och små tittade på Hollywoodfruarna. Många av dessa fruar är sköna på sina sätt. Och så finns det en som sticker ut lite extra. Och maken och svärmor anser att detta måste vara skådespel. Att hon kan verkligen inte vara så här idiotisk på riktigt. Vad tror ni?

Jag blir lite ledsen i hjärtat när jag hör detta. För mig visar det bara ytterligare en dimension om att det inte är ok att vara annorlunda. Varför tror de att det inte finns människor som tänker och är som de här individerna  är på tv? Varför skulle de vilja vara med på Tv och inte vara sig själva? Varför skulle de vilja bli "kända" som nån annan?
 Jag kan hålla med om att TV 4 väljer bönder för att det ska bli "bra tv" och höga tittarsiffror. Men att ha det sättet att jobba på kan man däremot ha åsikter om, känner jag.

Jag berättade vad jag känner om deras åsikter och då ville svärmor vara väldigt tydlig med att hon minsann accepterar att människor är olika- Och det var ju bra.
Till saken hör att svärmor är en av våra nära och kära som har valt att inte se vår kille för den han är.
Hon var den som från början sa "det är inget fel på honom".
Och det är nåt som vi ALDRIG har påstått heller.

Älskade ungar!!

Ingen bra morgon!
Frukost och allt här hemma flöt på bra som vanligt.
Sen hände nåt i bilen på vägen till skolan.

Lillebrors telefon slutade plötsligt att ansluta till det lokala nätet. Han bad storebror om hjälp.
Med en brasklapp om att "vet du inte hur man gör så vill jag inte att du gör nånting".
För storebror hade förr om åren en tendens att bara trycka lite var som helst. Ibland har det funkat, ibland inte. Och man har aldrig kunnat fixat till felet igen. Nu är han äldre och är fantastisk med tekniken. Han har lärt sig under årens lopp och är riktigt duktig med datorerna och telefonerna.

Lillebror har svårt att ändå lita till 100% på sin brorsa.  Men eftersom varken jag eller han själv är några genier vad gäller telefonerna så fanns nu bara storebror att luta sig mot.
Och sen brakade det loss!
Storebror satt i framsätet, stängde av telefonen och började ta bort batteriet för att komma åt simkort osv.
Plötsligt ville lillebror ha tillbaka telefonen. Men storebror vägrade.
Och efter någon sekund satt vi alla tre och skrek åt varandra. Hade jag inte haft bilar bakom mig hade jag tvärnitat där och då.
Jag fick hålla koll på ratt, gas och broms, backspeglar och röst.

När en femtonårig stor kille blir sådär riktigt arg är det inte så trevligt. Jag kan oxå bli riktigt arg om det behövs. Som tur är händer just detta inte så ofta längre. Det var mycket värre för många år sedan. Då kunde jag och sonen skrika åt varandra varje dag. Men det var innan jag hade kunskap. Innan jag förstod att det var jag som var tvungen att ändra mitt förhållningssätt gentemot honom.

Nu kan jag mer. Jag har mer kunskap. Jag har verktyg att använda.
Det som hände i bilen imorse är väldigt ovanligt. Han är sällan så himskans arg och jag är väldigt sällan så himla arg.
När vi väl var framme och det var dags för killarna att hoppa ut ur bilen såg jag hur lillebror kippade efter andan. Han tycker inte om när det blir så här. Han mår fysiskt illa och jag såg rädslan i hans ansikte.

När storebror hade ångat ut och smällt igen dörren bakom sig kom det från lillbneror:
"Förlåt mamma, det var inte meningen".
Och när han ber om ursäkt för att storebror blir så arg gör det så ont i mitt hjärta.

Att lämna mina barn där kändes inget bra. Att det sista man gör är att bråka med ungarna, känns inte ok.
Det brände bakom mina ögonlock och jag ville inget annat än att vända bilen och bara springa in i skolan och krama om mina fina killar. Säga hur mycket jag älskar dem och be om ursäkt för mitt beteende.

Tydligen var vi fler som inte tyckte att det kändes riktigt bra.
För det tog inte många minuter innan min telefon ringde.
Det var storebror. Han sa "förlåt mamma". Och sen kom en annan fråga:
"Mamma, vad gjorde jag för fel? Kan du förklara för mig?"

Och jag älskar honom så oändligt för just den frågan. Den visar så mycket att han vill lära sig. Att han vill ha hjälp. Han visste inte vad som hade hänt i bilen. Han fattade inte varför det blev som det blev. Han hade ingen aning. Han hjälpte ju bara brorsan med telefonen. Som faktiskt lillebror hade bett om.

Jag stannade bilen och vi pratade säkert i 10 minuter. Och ibland får man som förälder sig en riktig tankeställare. Jag fick även jag, tänka tillbaka på vad det var som egentligen hände. Och jag kom fram till att det var helt onödigt av mig att bli så arg.

Storebror ville att lillebror minsann skulle tacka honom för hjälpen, "annars kommer jag aldrig hjälpa honom nån mer gång".
Då fick jag förklara för honom att lillebror inte vågar. Att lillebror blev livrädd över anfallet i  bilen och att han just nu inte skulle våga komma fram för att tacka för hjälpen.
Jag bad därför storebror gå fram till lillebror i skolan och fråga om telefonen funkade nu. För att på så sätt visa att han inte längre var arg. Och då tackar nog lillebror för hjälpen.

Efter vårt samtal ringde jag även till min yngste son. Han lät ok och eftersom han kunde svara så funkade ju uppenbarligen hans telefon. Att tacka för hjälpen var inga problem.

Nu är jag genomsvett och ska nog ta och göra mig en kopp kaffe.

Överraskning på G

Vi har en sån himla rolig överrakning på gång till killarna.
De har absolut ingen aning och kommer att bli så väldigt förvånade. Och så otroligt glada!

Jag och sönerna har under året som gått i vårat nya land, provat på att fika på olika cafeer runt om i staden.
Så i morgon, när jag har hämtat dem efter skolan, föreslår att vi ska prova det nya cafeet på flygplatsen kommer de inte tycka att det alls är konstigt. På något sätt. Hoppas jag iallafall, för jag har ingen plan B.

När vi förhoppningsvis sitter och fikar i godan ro på flygplatsen och pratar om lite allt möjligt, kommer helt sonika grabbarnas farmor & farfar gåendes i ankomsthallen.

Den minen!

Att få se killarnas miner kommer att vara helt obetalbart.
Kanske den bästa födelsedagspresenten av dem alla.

Inga småbarn längre

Tjoho och ett stort grattis till världens bästa lillebror som fyller tonåring idag!

Jag är så enormt gald och tacksam över att denna underbara kille kom just till oss.
Inte klokt på en fläck egentligen att vår lilla skitunge from idag kan titulera sig tonåring.
Som tur är så har han fortfarande väldigt många kramar kvar till sin gamla mamma. Och det är jag så enormt tacksam över. För de andra två killarna är inga kramkillar. Eller goskillar.
Så det är jag och lillebror som kan kramas i vår lilla kvartett här hemma.

Det här med kroppskontakt är överhuvudtaget inget som det slösas med. På storebror får jag på min höjd hålla en hand på hans axel när jag säger godnatt. Kanske att han nångång slänger upp sina fötter i mitt knä i soffan . Så har det alltid varit. Sen han var liten. Han har aldrig varit den som har krypit upp i knät. Han har alltid avskytt när nån klappar honom på huvudet eller pillar i hans hår.
Att gå till frisören har under alla år varit en ständig kamp. När han var riktigt liten fick jag klippa honom medans han låg och sov. När han blev lite äldre gick det så småningom bra att sitta hemma på en stol framför en tecknad film och jag gjorde mitt bästa med kammen och saxen.
Nu vid femtonårsålder går han till frisören utan tjafs.

Det värsta min allra största kille, maken alltså,  tycker är fötter. Hans största mardrö,m är när jag på kvällen försöker få in min lilla fina fot under hans täcke och bara få känna hans närhet. Då rycker han till som om jag brände honom med en cigarett eller nåt annat farligt. Och så är det bara mina söta, mjuka fötter som söker hans fötter.

Ikväll skulle lillebror få välja middag eftersom det är hans födelsedag.
"Jag vet inte riktigt, mamma. Vad tycker du?"
"Välj du, lille vän. Det är din dag idag."
"Ska vi ta köttbullar i tomatsås, kanske?"  Till saken hör att just den rätten älskar storebror.

MIn älskade lilla stora tonåring hade helt enkelt svårt att välja sin egen favvomiddag. Han ville hellre göra sin bror nöjd. Sånt känns lite tungt. Jag vill att han såklart nångång ska våga och villja ta egna beslut. Utan att behöva tänka på konsekvenser från andra i familjen.

Nu blev det tillslut iallafall fläskfile' och pommes med beasås. Smaskens.

Ville bara säga...

Trots alla härdsmältor som hela dyker upp med jämna mellanrum ( senast i eftermiddag när han vägrade åka iväg till kvällens  A-lagsmatch i uppdrag som bårbärare. Men nu är han iallafall där som en av fyra killar från sitt fotbollslag. ), så är jag så glad och lycklig över en sak. Eller egentligen två saker.

Han har en kille i sin klass som han umgås med på dagana i skolan. De har kul ihop och har varandra under rasterna. Men endast i skolan ska tilläggas, inte på fritiden.
Men då finns sms och facebook och de har sin kontakt på det sättet.

För hur jobbigt det nu än är i skolan så underlättar det ju enormt mycket om man vet att det finns en kompis som väntar på en i skolan. Eller som faktiskt saknar en när man inte är på plats.
I vilket fall som helst så värmer det ett mamma hjärta så himla mycket!
Jag får en känsla som säger att sonen liksom "hör till". Iallfall hos den här kompisen.

Det gör mig glad.

Och som tur är finns det visst en del söta tjejer att vila ögonen på och det gör att det finns ytterligare skäl till att masa sig upp på morgonen för sonen.

Det gör mig oxå glad.

Inte så konstigt

I ämnet engelska har sonen fått en bok att läsa. På engelska.
Om Stalin egentligen och hur han var. Men boken handlar om en bondgård. Där Stalin och alla andras gestalter är djur. På bondgården finns således en bonde och massa kossor, grisar, kråkor osv.
Som i den här boken kan prata med varandra.
Alla individer oavsett ras kan ha en diskussion och ett samtal.

Vilket är heeelt omöjligt i vanliga fall.
"För en kråka kan inte prata med ett annat djur, mamma!"
Djur kan inte prata med människor. Och människor kan inte prata med djur.
Sådetså. Hur enkelt som helst.

Egentligen helt logiskt. Men i det här fallet pratar alla med varandra. Oavsett ras.
Livet är klurigt nog, kan man säga. Utan att böcker ska behöva  komma och göra saker och ting ännu klurigare.
Samma sak med Harry Potter. Nån av hans filmer har vi aldrig tittat på i den här familjen. Eller läst nån av hans böcker. Vi ser iofs aldrig på film i den här familjen alla fyra. Det är sån grej som jag och lillebror kan göra när det bara är han och jag.

Då har vi det jättemysigt! Då fikar vi och myser.

Tydlighet är nyckeln.
 Vi har världens bästa grannar på landet. De har hjälpt oss under året vi har bott utomlands att hålla lite ordning på vår gräsmatta samt med lite annat smått och gott.
En kväll i somras kom grannmannen över när jag och killarna var ensamma i stugan.  han önskade lite hjälp av mina söner med en sak.
När jag hade förklarat för lillebror om läget och att vi som grannar hjälper varandra med olika saker hoppade han glatt över till grannen och erbjöd sina tjänster.
När jag hade förklarat samma sak för storebror var hans reaktion endast:
"De har inte hjälpt mig med nåt.. Så då behöver inte jag hjälpa dem."
Han har otroligt svårt att förstå det sociala samspelet med andra. Oskrivna lagar och regler är nåt som överhuvudtaget inte funkar. Det är en av anledningarna till att det är så svårt med umgänget med kompisar och jämnåriga. Vuxna är inte helt lätt heller, men bra mycket enklare.

Om man inte kände honom bättre så hade man kunnat tro att han är en bortskämd, oförskämd sprätt som bara tänker på sig själv. Men i hans värld, som är så konkret, är det så enkelt.

Tänk om bara andra kunde förstå!