Hör och häpna

Hör och häpna! För det gör jag. Häpnar som bara den.

Igår mötte jag upp sonen inne i stan. Han tog bilen och jag gick till min yoga. Han fick ha min bil om han lovade att hämta mig klockan 19.15, efter min yoga.
Det lovade han, och var 10 minuter tidig till och med.

I bilen på vägen hem sa han plötsligt:
"Mamma, gissa vad jag ska göra i morgon kväll?!"
"Det låter spännande", sa jag. "Ska du inte träna?"
"Nej, jag ska ut och käka. Med grabbarna. Vi ska gå på restaurang. Och gissa vem som ringde och beställde bordet??"

Jösses!

Kan ni känna den förvåning som raskt gick igenom min kropp den första sekunden?

"Ok! Så himla roligt", svarade jag glatt. "Var det du som ringde och bokade bordet? Hur gjorde du då?"
"Äh, det gick på 30 sekunder! Vi ska fira att vi alla fyra har fyllt 18 år!"
"Vilken kul grej! Vem är det som har bilen?"
"Vi ska ta bussen!"

Då har killarna kollat in en del restauranger på nätet. Och hittat en som de tycker är i deras prisklass, en som de klarar av att betala själva på. Och så har min son ringt och bokat bordet. Helt otroligt.

Och att de ska ta bussen betyder ju bara en sak.
Att de har planerat att alla fyra ska ta en öl till maten.
"Men jag gör nog inte det, för det smakar ju skit".

Om ni undrar så har de studiedag på torsdag, så de går inte ut och festar på en vardag, gubevars. Det hade sonen aldrig gått med på än.

Jag bara häpnar!
Vad det händer grejer på löpnade band.

Samtidigt som han kommer hem och bryter ihop för svenskan där han inte kan förstå boken de ska läsa av Karin Boye. Jag har kontakt med läraren så ska hon försöka hitta en lösning.

Ett Lidingölopp senare

Har inte riktigt sansat mig ännu efter sonens otroliga bedrift över att ha klarat av hela Lidingölopp-grejen.
Och då tänker jag inte på själva springandet. Det var jag stensäker på att han skulle klara av. Jag tänker närmast på allt annat. Runt omkring. Hela evenemanget.

45000 löpare.
Alla anhöriga.
All annan publik.
Alla funktionärer.
Alla sponsorer.
Allt ljud.
All rörelse.
Allt liv.
Allt det trånga.
Allt det högljudda.
Göra detta för första gången.
Inte veta hur det går till.
All röra.

Två timmar innan start frågade jag honom om han ville gå undan en stund. Vi behövde inte vara mitt i all smet. Men han hade bestämt sig. Han skulle göra detta. Med allt vad det innebar.

Ju närmare start han kom desto tystare blev han.
Ju närmare start han kom desto mer hängde huvudet.
Ju närmare start han kom desto mer blev blicken dimmig.

Precis när vi skulle säga hej då till sonen och hans löparkompis, precis innan de skulle in till sin startfålla kände jag att om jag får ögonkontakt med honom nu så tar jag honom nästan därifrån. För hans blick sa mer än vad han behövde berätta. Mitt hjärta dunkade så att det hördes ända hem till min mamma, tror jag.

Men i de här lägena stålsätter jag mig.
Han märker det inte.

13.20 gick startskottet och de kutade iväg i all världens fart.

Efter 5-6 km såg vi dem första gången.
Då skrek han att han hade "ont som fan". Men han hann aldrig tala om var, för han var förbi på ett ögonblick.

Nästa gång vi såg dem var vid 20 km passeringen. Då var han riktigt sliten.
Hans gudmor stod ca 400 meter före oss i spåret. Hon ringde mig och nästan skrek i telefonen.
"Nu måste ni peppa och skrika på honom för han ser riktigt trött ut!!"

Och det syntes. Huvudet hängde. Tung i kroppen. Framåtlutad ställning. Så sliten.

Vid 25 km såg vi på våra sms-tjänter att hans löpaskompis hade dragit ifrån. Hon var stark som en oxe i spåret. Och hon kom upp på upploppet strax under tre timmar. Otroligt bra gjort.

Sonen dök upp på upploppet några minuter senare. Och där drog han på. Med sin onda höger ljumske, som hade gjort ont för varje lyft av högerbenet sen 5 km. På upploppet var han snabbare än kompisen.

Vi hade bestämt en mötesplats efter målgången.
Jag kom fram. Såg hans hängande huvud.
Kramade om honom. Han som aldrig vill kramas lät sig bli omkramad. Han kröp ihop och la sitt huvud i mina armar. Och började gråta. På riktigt att gråta. Sådär som han inte ha rgjort på flera år.
Hans kropp skakade.
Och allt kom på en gång.
Av lättnad.
Av lycka.
Av stolthet.
Av illamåendet som han hade känt hela loppet pga sin ångest.
Av trötthet.
Av smärta.

Nu var det över.
Han klarade det.
han gjorde det.

Ovh nu när jag sitter och skriver detta så rinner mina tårar.
Av nästan samma skäl som hans i lördags.

Och idag har det varit mössprovning skolan.
Det händer grejer.

Lidingöloppet nästa

I morgon.
Lidingöloppet.

Coollugn. Iallafall på utsidan. Pappan nog mest nervös.

Han ska springa detta lopp med pappans brors fru. Det är en rätt schysst kombo.

Heja heja!!

Plötsligt gör han de mest oväntade sakerna

Mitt i allt det svåra och jobbiga, tunga och energikrävande som sonen behöver gå igenom varje dag för att klara av sin vardag, så kan han plötsligt utföra de mest överraskande sakerna.

Nu är han ju 18 år.
Plötsligt har vår insyn i hans sparande som har stått i hans namn försvunnit helt. Hans konto är helt enkelt borta från våra sidor. När vi såg det första gången kändes det i maggropen kan jag villigt erkänna. Då hade de inte ännu kommit upp under hans konton heller och då kändes det som om de pengarna var helt väck. Obehaglig känsla faktiskt.

Men som tur var kom kontot dit det skulle.
Så nu är verkligen alla de pengar vi har sparat i hans namn, hans. Även om vi har öronmärkt dessa för bla saker såsom körkortet, flytt hemifrån eller bil. Eller nåt annat.

Och innan han fyllde 18 hade han ett enkelt betalkort från Swedbank som han använde hej vilt. Nej, det gjorde han inte förresten. Han har varit ytterst sparsam faktiskt. Han är oerhört medveten om pengars värde och att ingenting är gratis. Ska han köpa nåt så kollar han av varenda hemsida först och jämför och kollar priser vart det är billigast nånstans.
Så när han är klar för köp är han glasklar över vad han ska ha.

Sån är inte lillebror kan man säga.
Där rinner det lite mellan fingrarna istället. Och han önskar minsann mer i månaden för "alla andra har faktiskt mycke mera".

Häromdagen kom ialalfall sonen hem.
Då hade han, helt ensam och helt själv, varit på banken. I det här fallet Swedbank som vi har använt oss av i alla år. Han hade varit där och fixat egen bankdosa. Han hade fixat ett nytt bankkort, Mastercard, för det är ju bra. Han kom hem med ett eget påskrivet avtal mellan honom och banken och han var så otroligt stolt.
Maken pratade med honom om det hela och maken berättade senare att han upplevde det som om sonen har järnkoll. Han vet precis vad det är han har gjort och vad det är han har fixat.

Så nu kan han gå in på Swedbank med sin egen dosa, kolla sina egna sidor och konton och ha full kontroll över sina egna pengar.

För att sen komma  hem och bryta ihop för att schemat är ändrat i skolan dagen efter.
Ibland går vissa saker bara inte att begripa.

Hur tänkte de egentligen?

Den här spanskan.
Det går åt väldigt med energi med denna spanska kan jag säga. Så mycket diskussioner här hemma.

Det som lät så himla bra i våras. Sonen skulle få läsa spanska på distans för att slippa gå till en annan skola till en helt ny grupp för att ha den lektionen.
Avlämnande lärare, mottagande lärare samt rektor var helt på det klara med detta. Och det var ju deras initiativ från början till slut.

Sonen och hela vår familj gick på sommarlov med en känsla av lugn.

Sommaren gick. Skolan började igen.
Och plötsligt hade sonen med sig ett kuvert hem. Full med spanskauppgifter.
Han som inte har lyssnat eller pratat spanska sen i juni.
NU förväntades det att han skulle klara detta på egen hand. Han hade två-tre veckor på sig. Sen skulle det lämnas in.

Sonen öpppnde kuvertet.
Förstod absolut ingenting.
Läs texten och svara på frågorna.
Han förstod inte ens texten.
Gruppen som har spanska 5 är alltså elever som har läst spanska länge. I flera år. Som till och med har bot ti Spaninen ett par år.
De pratar i princip flytande spanska.
Sonen har läst spanska i två år.

Han känner sig väldigt orolig över detta.
Han har redan kommit efter resten av gruppen och han har inte lärt sig ett dugg.

När vi har påtalat detta för mentor som även är hans avlämnande lärare i spanska och som dessutom är den som ska hjälpa honom lite är det tänkt så har hon bara sagt:
"Ja, jag förstår att det är svårt. Spanska 5 är en tuff kurs. Det måste man räkna med."

Och ja! Det räknade vi verkligen med. Men vi räknade även med en viss form av support. Vi räknade med att lärare och rektor hade arbetat fram en plan som skulle följas. Vi har fått en planering om när proven ska vara. Det är det enda.  Men hallå!

Vi hade inte räknat med att sonen skulle få ett kuvert med uppgifter och sen bara:
"Lös situationen! Kom tillbaka när du är klar"

Så idag ringde jag lärare igen.
Satte ner foten ännu tydligare:
"Ni kan ju inte komma med ett sånt här förslag om att läsa på distans och sen inte ha en färdig plan hur det ska lösas. Ni kan inte kräva att sonen ska leta efter texter på nätet alldeles själv och hitta nån random och sen plugga på den. Han behöver en stående tid med en lärare där han kan få genomgång av det som förväntas att han ska klara av. Han behöver veta att det finns nån att ringa vid behov, eller maila. Han behöver ha tydliga ramar och regler över hur ni har tänkt er detta. Framför allt behöver ni ha en plan över hur det här ska skötas. NI behöver kontakta rektor och komma upp med ett förslag och sen återkomma så fort ni kan!"

Det tog två timmar. Sen kom ett mail.
En stående tid är klart. Eventuellt två tider om behov finnes.
Det som läraren inte var sugen på när jag pratade i telefonen med henne för "då får ju jag som en hel kurs extra att hålla i och det är ju inte meningen".

Vi är på väg iallafall.

Annars diskuterar vi även detta stora Gymnasiearbete som alla treor ska göra.
Vad ska han skriva om ?

Och så denna Svenska där han ska läsa skönlitteratur och böcker som han inte förstår ett dugg av. Nu är det Karin Boye som gäller.

En veckas bergochdalbana ger reaktioner

Efter den här känslomässiga bergochdalbanan som det har varit den här veckan kan man säga att sonen reagerade med total brist på trötthet igårkväll. Vilket man trodde skulle vara helt tvärtom.

Hans kropp och hela hans hjärna var helt slut, men ögonen kunde inte blunda.
Han la sig som vanligt vid 22.30 tror jag klockan var.

Maken hade somnat för länge sedan. Jag gick och la mig samtidigt som sonen. Lovade att vara vekan en stund till och inte somna ifrån honom.

Efter en timme kom han upp för trappan.
"Kan inte sova! Det går bara inte!"

"Försök en gång till. Du vet att jag är vaken tills du somnar."

Han lommade ner.
Efter en timme till kom han upp igen.

Då hade han börjat bli rikitgt stressad över att inte kunna sova. Klockan närmade sig 01 och han var rädd för att hela dagen i morgon, som idag, skulle bli förstörd.

Jag gick upp och vi tog oss varistt glas mjölk i soffan.
Vi satt där i mörkret och jag lovade honom att det är inte ett dugg farligt att vara vaken ett par timmar nån natt så här. Det är tråkigt, men det är inte farligt. Jag berättade samma saker som jag alltid görnär det här händer.
Att han kommer att somna nångång. Att han aldrig har varit vaken en hel natt tidigare. Att han alltid har somnat. Men att det har tagit olika lång tid.

Det som stressar honom att inte kunna somna är ju att han alltid ställer klockan senast kl 08.00 även på helgerna och då är han rädd att vara alldeles för trött hela dagen efter. Det är det som är nackdelen med hans minutiösa planering på dagarna. Det finns liksom inget utrymme för avvikelser då.

Jag försökte lugna honom att han behöver inte alls ställa klockan efter en sån här natt. Han får faktiskt lov att sova tills han vaknar av sig själv. Det är helt ok.
Och sömnen reglerar sig själv den med. De timmar han missar en sån här natt tar han igen en annan gång.

Jag försökte lugna honom med att han måste inte vara på gymemt exakt kl 09.30.
Det är ok att vara där kl 10 också.

Han var orolig och mamma fick helt enkelt följa med honom ner ntill rummet. Jag tog med mig en filt och satte mig på hans fotända.
Vi fortsatte att prata och jag berättade om en vän jag har som inte sover alls särskilt många timmar varje natt. Och hon mår bra.
Och jag berättade att det är ju väldigt positivt att han själv numera inte har dessa vaknätter alls särskilt ofta.
Att det händer ju otroligt sällan nuförtiden.
Tänk när han var liten och det var svårt att somna VARJE kväll. Att det har funnits en tid då jag faktiskt satt hos honom varje kväll. Det var långt innan melatoninet gjorde sitt intåg i vårat liv.

"Hur länge var jag vaken när jag var liten då?"

"Då var du kanske vaken till 01.00 vissa kvällar. Och det var ju sent då, när du var mellan 10 och 13. Nu är du ju äldre och då blir det automatiskt ännu senare för dig när det här händer."

Efter en stund tystnade vi. Och när klockan var ca 03.00 hörde jag hur hans andetag blev lugnare och till sist somnade han.
Sen fick jag smyga upp och försöka somna själv.

Det var inte så lätt. Skickade ett sms till maken som låg och sov om vad som hade hänt under kvällen och natten eftersom jag visste att han kommer att vakna jättetidigt och då skulle läsa texten.
Och låta mig få fortsätta sova en stund på morgonen.

Zzzzzzz…..

Även nyblivna 18 åringar behöver ha sin mamma vid sängen ibland.

Och där drog han

Tjoho!

Han klarade att prestera under den enormt utsatta situation som en uppkörning innebär.
Körkortet är hans!

Fasen vad stolt jag är över honom.
Att mobilisera om all energi och utsätta sig för detta igen är helt otroligt bra gjort.

Och nu är min lilla bil borta.
Undrar när den kommer tillbaka?

Från svart till lite ljusare

En väldigt bra dag.

:)

Myntet har alltid två sidor

Om det som hände idag vid uppkörningen hade ju vi bara fått höra sonens version. Om hur han upplevde hela situationen och om hu rhan mådde under tiden.

Maken ringde upp körskolan för att få en direktkontakt med läraren som var med på uppkörningen. Och kanske få en lite klarare bild av vad som egentligen hände.
Det var inga som helt problem. Även om hon inte var på plats just då kunde han få prata med hennes kollega för Hon hade berättat för dem om händelsen.

Enligt henne hade sonen kört prickfritt hela uppkörningen förutom en enda sak. En backning som inte gick så bra. Annars hade allt gått hur bra som helst. Så "i sin helhet var han klart värd sitt körkort", hade hans lärare ansett och därmed lämnat in en frågeställning. Som inte gick igenom.

Maken förklarade läget med sonens ångest över att behöva göra om detta en gång till. Att behöva lägga energi på nåt igen som han egentligen redan har klarat av. Uppkörningsledaren hade en dålig dag med fel kille. Så kan man säga.

Så nu har sonens körskolelärare bokat om den tiden som jag bokade tidigare idag, så den blir i körskolans regi trots allt. Och inte som privatist. Hon har alltså avbokat de elever hon skulle ha haft den tiden på fredag och följer med våran son istället på hans uppkörning.

Vi berättade detta för sonen.
Det som är med honom är att eftersom han nu inte fick sitt körkort så tror han att han är en dålig bilförare. Vilket inte alls är fallet. han kör väldigt bra. Men det spelar ingen roll hur mycket vi eller farfar eller hans körskolelärare säger det, för hade han varit en bra bilförare hade han blivit godkänd idag. Så resonerar han nu. "Jag kommer aldrig kunna att köra helt prickfritt under en uppkörning så jag vet inte ens om det är värt att försöka mera".

Han har väldigt svårt att ladda om med energi för att eventuellt riskera att misslyckas igen.
Men han känner att det var jätteskönt att bilskolan ändrade sina planer för att kunna vara med honom på fredag igen.

Så.
All denna ångest och hela hans egen låsning var det ingen annan som märkte nåt av under uppkörningen. han hade varit hur cool som helst. Utåt.
Hur han mådde inombords var det ingen som såg.

Han är en otroligt skicklig skådis.

Och jag är oerhört tacksam över att vi numera är två som hjälps åt att stötta. Att jag har fått kämpa ensam i många år har tagit på krafterna. Och jag är ytterst glad över att maken numera är helt och fullt med på banan. Även om vi inte alltid har samma åsikter om saker och ting så har han äntligen förstått vidden av sonens problem.

Och så håller vi tummarna för att sonen tar sig iväg på fredag morgon.

…och nu börjar det

…..nu börjar de inställda lektionerna dyka upp.
Lite då och då smyger de fram. Med en ångestfylld son som ett brev på posten.

Spanskan på distans går sådär, känner han.
han upplever att han inte har samma möjlighet att kunna prata eller lyssna på språket så som de andra får göra. han är rädd att komma efter och inte lära sig nåt.

Han och hans mentor har haft svårt att hitta en tid osm passar dem båda för att han ska kunna avrapportera till henne. Stressigt!

Svenskan är urjobbig.

Idag fick jag inte tag i varken mentor eller svenska lärare angående en fråga som har dykt upp angående just svenskan i morogn. Båda lärarna hade gått  hem för dagen kvart i tre…..

Då ringde jag faktiskt rektor. han sa det i våras, ring mig om ni har frågor ni inte får svar på.
Idag gjorde jag det. Jag mailade även honom.

Efter en halvtimme ringde han upp.
Och kunde svara.
Han hade fått tag i svenskläraren.

Och då kom jag med info till honom som han inte visste om.
Att engelska läraren inte skulle vara på plats i morgon. Så sonen får iallafall en håltimme, för eleverna ska sitta och jobba själva klassrummet.

"Hm, konstigt", sa rektor då.

Det gick åt skogen

Tiden gick i morse och jag misstänkte att det inte hade gått bra.

Mycket riktigt.
Han kuggade sin uppkörning.
Och var så in i Norden ledsen.
Han skickade ett sms efter nästan två timmar.
"Det gick inte"

Inget mer.

Och min mage knöt ihop sig som en liten hård pingisboll.
Jag ringde honom.
Han grät.
Han hade mått så dåligt.
Han hade på riktigt mått så enormt dåligt och det hade känts precis som vid hans första ( och enda ) sommarjobbsdag tidigare i sommar.
Det gick bara inte.
Till sommarjobbet behövde han aldrig mera gå.
Hur gör man med en uppkörning?
När det enda han vill ha är ett körkort?

Han kör bil som en kung.
Under hans lektioner förra veckan med bilskolan så sa lärarna där att han var redo för uppkörning. Hade han kört upp där och då hade han haft sitt körkort.
Men idag gick det inte.

Han kunde inte ens gå tillbaka till skolan. Farfar fick åka in till stan och hämta honom. De bjussade på lunch, tog hand om sin olyckliga barnbarn och efter jobbet hämtade jag upp honom där.

Och han kan verkligen inte förklara vad det är som händer inom honom när det blir så här.
Han vill ju så gärna ha körkort!
Och han vet att han kan köra bil.

Med körskolan bokade han en ny tid. Nästa fredag. En hel evighet tills dess.
Finns inte på kartan att vänta så länge.

VI ringde till körskolan så fick de boka en tid till oss privat. Det betyder att han får ta sig till och från uppkörning på egenhand och att han får hyra trafikverkets bil för uppkörningen.
Samt att ingen lärare är med under turen.
Det är nu på fredag.

Han tog den.
Men vet inte om han kommer att klara av att gå dit ens. Hur gör man när man inte kan vänta med att köra upp pga ångest? Men man kanske samtidigt inte ens klarar av att gå dit? Man vill, men kanske inte kan…..

Hur gör man då? Kan man få lite anpassning av körskolan? Kan han få köra upp med endast sin läsare osm han känner? Bara titeln på han som skulle godkänna uppkörningen gjorde sonen nervös.

Om ni bara visste hur min sons mående påverkar även mig.
Hela mitt system, hela mitt väsen blir påverkad.
Om jag bara kunde ta över ett uns av hans ångest, hans oro, hans jävla liv nån endaste gång skulle jag göra det utan att tveka.

Jag skulle byta plats med honom ögonaböj om jag bara kunde.

Jag tittar mig själv i ögonen och pratar med mig själv.
Jag säger att jag orkar.
Jag säger till mig själv att det är därför jag finns på denna jord. Att finnas till för sonen. Jag tittar mig i ögonen och ser hur de fylls med tårar.
Jag känner hur de sakta rinner nerför mina kinder.
Jag låter de rinna.
Jag fortsätter att titta mig i ögonen.
Jag förösker att nånstans fylla mig själv med all den styrka jag bara kan uppbringa. För att kunna finnas för honom. För att kunna vara lugnet i hans liv. För att kunna vara den som han kan stötta sig hos.

Jag säger till mig själv att jag kan!

Killen är 18!

I går fyllde killen 18 år.
I hela 18 år har han funnits i min och makens liv. I hela 18 år har vi levt i glädje och oro, med tårar och med en massa skratt.
Nu är han myndig och ska själv stå för alla sina egna handlingar.
Han ska själv hantera sina sparade pengar.
Han ska själv svara i telefonen när myndigheter ringer. Han ska själv ringa upp samma om det behövs.
Han behöver inte längre ha med sig sina föräldrar på utvecklingssamtalen i skolan. Han får själv skriva under papper om han önskar ha skolkatalogen eller ej tex.

Livet ändras drastiskt och vi som föräldrar har haft 18 år på oss att grunda hela hans närvaro på denna jord så att han är så pass redo som bara han kan bli för ett nytt kaptiel i hans liv.

Han känner sig själv en aning orolig över detta tunga ansvar. Och det känns för mig som föräldet både bra och lite jobbigt. Bra såtillvida att han ändå förstår vad det innebär att vara myndig. Men jobbigt i den bemärkelsen att det är inte meningen att han ska gå omkring och ha ångest över det.

Nu tillhör han inte längre Hab utan from nu är det Vuxenhab som blir den enhet som vi får ringa till vid behov. Och from nu är det vårdcentral som ska föreskriva recept på eventuella mediciner som kan behövas.

Där har jag hållit mig i framkant. Just vad det gäller doktorer, mediciner, licenser och väntetider och sånt har jag lärt mig att där får man ligga på som förälder. Det är ingen annan som talar om för mig vad som gäller om inte jag frågar eller håller mig framme.

Så vad gäller hans melatonin som är licensbeprövat har jag hållt på nu i flera veckor genom samtal med hans avgående läkare på hab att mitt önskemål är att ett ny licens skrevs ut innan han  fyllde 18 då den nuvarande skulle gå ut i december och de gäller endast i ett år.
Jag önskade även att avgående läkare skulle skriva ut ett helt nytt recept så vi har för fyra uttag till.
Allt detta eftersom jag VET hur det går till när man ska byta läkare, enhet och alla nya ska träffa sonen personligen och göra ett personligt utlåtande och den nya läkaren kanske inte alls tycker likasamma som den gamla och så kan det ta flera, flera månader innan hans nya licens blir godkänd. Och den risken ville vi inte vara med om. Att stå utan melatonin. Herregud! Skulle inte funka.

Så nu har den gamla läkaren fixat allt detta.
Så i förra veckan kom den nya licensnen hem till oss. Den ska jag ge till apoteket och de ska skicka in den läkemedelsverket för godkännande.  Borde inte vara nåt problem.

Och ett nytt recept är utskrivet. Så nu har vi ett helt år framåt. Perfekt.
Nu gör det ingenting om det tar lång tid med den nya läkaren på vårdcentralen.

Idag har sonen skrivit teoriprovet för körkortet.
han klarade det med bravur och i morgon har han uppkörning.

Snälla, håll era tummar!

18 år om en vecka

Nu äntligen har sonens mentor och sonens nya spanskalärare hittat ett sätt att undervisa sonen på distans i ämnet spanska.
Lärare och rektor ansåg att ans talang för spanska borde tas om hand ordentligt och eftersom de visste att han inte skulle välja spanska 5 till trean då han var den enda i hans gäng som skulle göra det i så fall. Och han skulle aldrig i livet gått dit själv. Dessutom hade han behövt gå till en annan skola för den lektionen.
Därför kom skolan med en egen lösning helt enkelt.
Att han ska få läsa på distans.
Så nu håller vi båda tummar för att hela iden blir bra.

Annars fyller han 18 om precis en vecka.

I måndags kom den. Bakslaget. Men han gick alldeles själv till tandläkaren.

Vi är ytterst glada och tacksamma över att slutet av sommarlov och även skolstart har flutit på så himla smidigt.
Han har känts lugn och han har känts glad. Han har somnat på kvällarna och han har gått upp på morgnarna. Packat sin väska och gått till bussen. Utan några som helst problem. Tack vare en fantastisk rektor och tack vare min och makens rutinerade förberedelser och sist men verkligen absolut inte minst  sonens egna verktyg och mognad, allting  i ett genialiskt samspel.

Och som den rutinerade Aspergermamma som jag är så har jag försökt att verkligen njuta av de stunder där vardagen faktiskt någorlunda har haft ett skönt och positivit flöde. Några sådana där stunder ni vet, som jag där och då förstår att de familjer som lever utan några diagnoser har nästan hela tiden. ( Jag fattar att även de familjerna har sina issues, jag är inte dummare än så, men ni förstår vad jag menar )

För jag förstår ju att den kommer ju snart.
Det där förbannande bakslaget.

Inget konstigt, inget märkligt.
Jag vet att det kommer.

I måndagskväll närmare bestämt.
För första gången sedan terminsstart så avvek tisdagens lektioner från schemat. Inställda lektioner vilket gjorde att sonen skulle vara i skolan från 12.30 till ca 16.
Och plötsligt skulle han planera en hel jäkla förmiddag åt sig själv. Det är mycket lättare att planera sin eftermiddag än förmiddag. För det är mycket skönare att skolan liksom redan är avklarad, för det går åt så enormt med energi att bara komma iväg till första lektionen när det startar så sent.
Och sen diskussionen om att hur sjukt onödigt det är att vara i skolan endast sån kort stund.

Så måndagskvällen gick åt att hitta på bra och meningsfulla aktiviteter till honom.
Och inte nog med schemastrulet.
Han skulle ju förresten till tandläkaren också. Halv nio skulle han vara där. Och den tiden har vi redan ändrat minst tusen ggr då han alltid har andra skäl att inte gå dig. Tex fel tid, fel dag. Säkert har tandläkaren märkt bredvid hans namn med röd penna i kalendern med "jobbig mamma".
Till tandläkaren hade vi sedan tidigare bestämt att han skulle ta sig för egen maskin för absolut första gången. Vilket han var med på.
Och jag poängterade att jag ringde inte en gång till och ändrade tid. Igen. Nu var det den här tiden som gällde.

Han gick dit på tisdagen.
Han skrev in sig själv på skärmen som satt på väggen och satte sig i väntrummet.  (Han är snart 18 och inte ett enda hål. Nånsin. Nu var borttagning av tandsten )
Han gick dit.
Helt by him self!!

Sjukt stolt mamma.

Resten av tisdagen gick också över förväntan.
Om jag lovade att hämta honom på skolan kl 16.
Vilket jag självklart gjorde!