Reaktion?

Lillebror är hemma från skolan idag.
Han mådde så illa i morse och kunde inte stå upprätt.
Fick inte i sig nån som helst frukost och fick gå och lägga sig igen.

En reaktion på det som har hänt  i skolan?
Resfeber?
Magsjuka?
Nåt annat?

Vi har inget val än att vänta och se helt enkelt.

Personligen hoppas jag att det enbart är en reaktion på det som hände i skolan, eller bara lite resfeber.
Det skulle vara så enormt tråkigt om han sjuknar in ordentligt nu när vi ska vara på flygplatsen klockan 05.00 i morgonbitti.

Håll tummarna för att det är övergående och att han piggar på sig så snart som möjligt.

Önskar er alla en underbar helg!
Kärlek.

Våran Lillebror

Redan när storebror satte sig i bilen vid pick-up efter skolan så kändes det. Direkt. Känslan av lugn och ro. Andningen var i bröstet där den hör hemma. Med lugna och fina andetag. Inte vid axlarna och så där korta, snabba andetag, som det är så ofta.

Även hemma fortsatte den goda stämningen. Trots prov i både franska och matte i morgon behöll han lugnet. En bra eftermiddag. Bara jag satt med i soffan när han gjorde sina läxor. Den  vuxen-kontakten är otroligt viktig vid läxläsning. Nån att bolla tankar med. Nån som kan tala om att han gör rätt. Nån som bara finns där.

Vid fem tiden åkte jag för att hämta lillebror vid sin fotbollsträning. Redan när han satte sig i bilen kändes det att han hade nåt att berätta. Direkt. Det syntes på blicken. På tonen i rösten. På kroppshållningen.

Efter en stund kom det. Han kan verkligen inte ha nåt hemligt särskilt länge innan han får "en dålig magkänsla" som han själv kallar det.
I morse i skolan hade han blivit inkallad till den lärar e som tar hand om konflikter och mobbing i skolan. Det var han och tre killar till.

Till saken hör att det började redan igårkväll. På sängkanten. Det är där mycket kommer fram. Då berättade han för mig att det finns en kille i sexan som blir utsatt för mobbing av en annan kille i åttan. Vår kille hade talat med denna kille och påtalat vikten av att han måste berätta detta för en vuxen. Lärare eller hans föräldrar. Vilket den utsatte inte hade vågat göra innan. Förrän igår.
Den utsatte hade äntligen berättat för sin mamma tack vare att vår lillebror hade stöttat honom att göra det.
Så vår kille somnade igårkväll i känslan av att ha gjort något bra.

Imorse blev han som sagt inkallad till denna lärare. "You are here as a wittness" hade läraren sagt.
I samma rum stod den utsatte, mobbaren själv och hans kumpan. Kumpanen har inte sagt eller gjort nåt själv egentligen. Men inte sagt ifrån heller. Därför var han inkallad.

Lillebror fick helt enkelt inför ögonen på dessa killar tala om vad han hade sett och vad han hade hört.
Men blicken spänd i mobbaren hade han berättat.
Utan ett ord från mobbaren.
Sedan fick den killen städa skolgården.

Inte konstigt att vår lillebror har varit lite tagen idag.

Jag är så oerhört stolt över min yngste son. Han har visat alla att han har ett gott hjärta. Han har visat att han inte godtar när andra blir illa behandlade. Han tittar inte bara på utan agerar. Han står på den behövandes sida när det blåser.

Det är starkt gjort. Både att hjälpa och stötta den utsatte. Samt att stå öga mot öga med den som utfört handlingarna.

Jag frågade hur mobbaren hade betett sig under resten av dagen. Med moderlig rädsla över eventuella repressalier från denna kille.

"Han har mest tittat på mig med nästan lite rädda ögon, mamma."

Så när storebror har haft en väldigt bra eftermiddag har vi behövt stötta och krama om lillebror lite extra idag. Nästan som om han passade på när storebror var lugn. Som om det var meningen just idag.

Kärlek.

På sängkanten

Jag satte mig på hans sängkant. Stoppade om honom och sa:

"Godnatt min hjälte.  Du är min allra störste hjälte."

"Tack mamma, detsamma. Du är min."

Kärlek!!

Hemlängtan

I förrgår skickade vi in sonens ansökan till gymnasiet. Vi hade fått en stunds anstånd på att skicka in den pga att vi bor utomlands. Och antagningsenheten kan iallafall inte omvalidera sonens betyg till vad de är värda på det svenska sättet att räkna. Han söker på nåt som kallas Fri kvot. Och då tävlar han inte på samma sätt som de andra sökande. I hans fall har vi endast påtalat hans betyg, vi har inte tagit upp hans diagnos. Ännu. Om man ska söka på Fri kvot vad gäller diagnosen så behövs läkarintyg och andra papper vilket vi i dagsläget inte har. Enligt damen på antagningsenheten börjar vi med att han har utländska betyg. Däremot måste han som alla andra svenska elever i nian visa upp godkända betyg i svenska, matte och engelska. Svenska har han läst på nätet via Sofia Distans. Ett ypperligt alternativ till elever som av olika anledningar inte har möjlighet att vara på plats i skolan. Då tänker jag direkt på alla de sk "hemmasittare". Kolla in Sofia Distans. De har varit toppen för oss. Och sonen har fixat att helt på egen hand ta det ansvaret. Vad gäller att hålla koll på vilka uppgifter som ska göras när och hur. När uppgifterna ska vara inlämnade och läsa alla instruktioner från läraren. Han har gjort ett otroligt jobb. För att han så gärna vill komma in på gymnasiet.

Nu väntar vi bara på ett preliminärt svar om han blir intagen eller ej. Hans kompisar hemma i Sverige har just fått reda på var de hamnar preliminärt till hösten. Det var när vi hade fått reda på om de hade fått sina förstahandsval som vi skickade in sonens. Taktik på hög nivå.

Ända sedan vi tog beslutet att flytta hem har sonens hemlängtan nästan exploderat. 

Han tycker att tiden går alldeleles för långsamt och kan inte alls känna den sköna känslan av att det endast är en 1,5 månad kvar och att han är  färdig med över 20 månader.

Den här veckan har börjat otroligt trist och jobbigt. PÅ mornarna åker han till skolan. Inga som helst problem. Men sedan. Efter. Han är heeeelt slut. Han brinner sakta upp inifrån och hans hemlängtan äter upp honom. Han kan inte släppa tanken. Han vill hem nu. 

Eftermiddagarna har vi tillbringat tillsammans han och jag med att jag bara lyssnar och han gråter olyckligt ut sin frustration. Han låser sig fullständigt och det är omöjligt att komma in nära honom. Vad jag än säger så har han nåt att säga emot. Vad jag än har för förslag är det helt tokigt. Han ser ALLT i nattsvart och har sådana enormt skyhöga förväntningar på att allt kommer att bli så himla bra när vi kommer tillbaka till Sverige. 

Här ser vi ett klart mönster. Så här har det alltid varit. "Bara jag får byta klass så kommer allt bli bra. Bara jag får byta skola kommer allt bli bra", är nåt vi har hört sedan han gick i lågstadiet. Han har haft väldigt svårt att känna lugnet där han just för tillfället har vistats. Utan har alltid känt att lösningen är att ha varit att byta skola eller klass.  Han har inte förstått att hans problem för alltid kommer att följa med honom. Nu har han iofs lärt sig fler verktyg att handskas med sig själv, och han vet mera vad han mår bättre av.  Men han ser inte det här mönstret, så som vi ser det. Han säger bara "men nu vet jag vad jag behöver". Hoppas han har rätt.

 Jag ser plötsligt framför mig hur jag, när sonen var liten, hur jag fick dra fram honom när han satt under sitt skrivbord och vägrade åka till skolan. Det hände lite då och då. En liten ynklig varelse som satt längst in under skrivbordet. Som jag tvingade till skolan. Med lillebror tittandes på. Rätt eller fel? Ingen aning. Det är känslor som jag får jobba med hela mitt liv. Gör jag rätt? Elelr gör jag fel? Jag ser plötsligt framför mig alla miljoner kvällar som jag har suttit på hans sängkant och tagit emot hans ångest angående samma sak. Vilket liv. Egentligen. 

Nu är vi iallafall på väg till Sverige. 

Sakta men säkert har vi börjat resan hemåt. Vi har tagit reda på när det är dags att avsluta abonemang som vi har här. Vi har talat om för killarnas skola att deras sista skoldag är den 13 juni. Vi har meddelat killarnas fotbollstränare att vi ska flytta. 

Vi är på väg.

Deal

På lördag, tidigt som attan, åker vi till Florida.
För en två veckors semester där vi hoppas på sol och värme. Eller jag hoppas på solen iallafall. De andra bryr sig inte så värst mycket om just den. Bara det är varmt. Och det är väl bäst egentligen om det inte är för soligt hela dagarna eftersom sonen inte riktigt är så förtjust i direkt solljus.
Men vi kanske inte behöver oroa oss för att det ska bli för varmt iallafall.
 För som det ser ut just nu så har det varit köldrekord just i Florida denna våren. Det har inte varit så här kallt sedan 1953. En kompis och hennes familj var i Florida för en månad sen ungefär. Då hade de 4 grader varmt den morgonen som de hade planerat att besöka en av Disney World's vattenparker.  Brrr.

Men men. På lördag åker vi alltså. Ska bli så skönt. Så roligt.

Alldeles nyss så erbjöd jag maken en deal.

"Om jag lovar att inte gnälla om vädret är dåligt, så lovar du att inte bli tjurig och grinig om tempot inte blir så högt som du egentligen önskade!"

Han svarade:
"Vadå, ska jag bara gå med på att vi inte gör någonting?"
"Nej, jag menar bara att du inte ska bli tjurig och grinig ifall tempot inte är så högt som du önskar."

"Ok", sa han. "Det kör vi på!"

Äpplet faller inte långt ifrån trädet

Jag är gift med en man som är väldigt effektiv.

Han lever under måttot. "Göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt".

Det är ytterst sällan jag hittar honom liggandes i soffan görandes ingenting. Och då har vi hängt ihop i 17 år.

Fördelen med att ha en effektiv make är att det händer saker och ting i en faslig fart hela tiden.

Det uppstår aldrig nåt som kan kallas stiltje. I början av vårat förhållande försökte jag hänga med i hans tempo för det var himla spännande att det hela tiden hände saker kring honom. 

Nackdelen med att vara gift med en effektiv make som alltid är i farten, som alltid har nåt i tankarna, som alltid har nåt på gång, är just den samma. Det är aldrig lugnt. Jag hinner inte med.
Från att i början av vårt förhållande försöka hänga med märkte jag efter några år att det tempot inte fungerade för mig. Alls. Våra barn kom ganska snabbt inpå och genom att vara småbarnsmamma orkade inte jag.  Jag förändrades. Efter några år började jag säga ifrån. Istället för att hänga med började jag tala om att jag inte ville. Det blev en situation som maken inte var van vid. Han reagerade med att tala om för mig att jag bromsade hans liv. Han ville minsann fortsätta att göra saker. "Det är ok att du gör det", svarade jag, "men ge inte oss andra dåligt samvete för det". Detta leder i sin tur till att ibland känns det som om vi lever olika liv, fast under samma tak.

Han är en man som ställer oerhörda höga krav på sig själv. Vilket i sin tur betyder att han samtidigt ställer nästan samma höga krav på sin omgivning. Och då är det inte lätt att ha en son som inte är som alla andra. Och då är det inte lätt att vara barn heller. Inte fru heller faktiskt.

 Det här kan lätt få mig att känna mig slö, lat, initiativlös, vara den som aldrig tänker, tråkig osv. Vem vill vara en sån människa?

Varje dag får jag jobba med just den här reaktionen hos mig. Att inte få dåligt samvete för att jag är som jag är. Att det är ok att vara jag.

Nånstans misstänker jag att  äpplet inte faller långt ifrån trädet. I det här fallet känner jag att sonens diagnos kankse bottnar i sin fars beteende. Pappan har inte ADD och har absolut inte högfungerande autism. Däremot tror jag pappan inte ligger långt ifrån kriterierna för ADHD.
Under årens lopp där mina kunskaper har ökat så känns det mer och mer åt det hållet.

För några år sedan när sonen fick sin diagnos tog jag med maken ut på en lunch och ville på nåt sätt tala om mina misstänkar för honom.
"Linda inte in det du vill säga. Säg det du vill, för jag tror att du ha rätt", sa han då. Även han hade samma känsla kring detta. Han kände igen sig en aning.

Det är ok. Livet är ju så. Vi  är alla olika. Vi alla har vår plats här på jorden. 

Det gäller bara att hitta den gyllene medelvägen så att alla parter mår så bra som möjligt.

Men det är inte så värlslätt.

Den röda mössan.

När vår kille var mindre stickade hans farmor en mössa åt honom. En röd, fin mössa som han aldrig släppte ur sin syn.
Den användes otroligt flitigt och han hade den på sitt söta huvud nästan dygnet runt.

Hemma brydde vi oss inte om när han hade den inomhus. För oss var det helt ok.
Till saken hör att under den här tiden så blev att ha mössa på sig mer och mer på modet. De flesta barn och ungdomar  började använde mössa. Även inomhus.

Det blev lite okey att ha mössan på sig överallt.
Överallt förutom i skolan. Där blev det tvärstopp. Av gamla stofiler till lärare som sa nej till mössa inom hus "för man har inte ytterkläder på sig när man är inne". Lärare som inte hade förmågan att följa med i tiden.
Där var sonen tvungen att ta av sig sitt favvoplagg. För det var ju liksom det mössan hade blivit. För honom ett lika vanligt plagg precis som hans byxor. Eller tröjor.
Som hans lärare nu ville att han skulle ta av sig. För honom var det inte längre ett ytterplagg.

Han kom hem från skolan och var så ledsen. Det tog en stund för oss föräldrar innan vi förstod att det var mössan som var inblandad den här gången.
Han var rent olycklig över att han inte kunde ha sin älskade mössa på sig.

"Ingen förstår att mössan hjälper mig att hålla mina tankar på plats. Den hjälper mig att hålla ordning på mina tankar!"

Så himla klok unge.  Nio år gammal.

När vi förstod vad mössan hade för värde för sonen så kallade vi till ett möte med lärare i skolan. För sonen hade enligt egen utsago påtalat detta för både fritids och skola. Men de hade bara skrattat åt honom.

När vi pratade med läraren så sa hon själv att sonen "har visst sagt nåt om det, men så löjligt. Man har inte mössa på sig inomhus!"

Hon kunde inte förstå. Ville inte förstå. Hon hade inte nån som helst känsla för att han lättare kunde hålla sina tankar på plats med hjälp av sin röda mössa.

Så han fick inte ha den inomhus. I lågstadiet. Sex år sedan. Men så färskt i mitt minne.
Sonen har mössan kvar. Inte på sig dock.

Ett litet bevis från denna toppentjej.

Bara som ett litet bevis på hur toppen denna idrottslärare är, som jag skrev om i förra inlägget, och hur hon ställer upp så helhjärtat kom sent igårkväll. Vår kille var orolig över att inte veta exakt vilken tid han förväntades vara på idrottsarenan idag, lördag. För att ev kunna vara behjälplig när lärarna vill ha hjälp med mätningen osv under eventets sista tävlingsdag. 

Och till saken hör att sonen har otrolig svårt med det här att behöva "gå till skolan" när det är lördag. Då ska man ju ha ledigt. Helger är hans andningspaus och varför han då ska behöva vara i skolan förstår han inte.

Sonen och jag satt  soffan och alla andra i familjen hade gått och lagt sig. För att få honom lugn överhuvudtaget så skickade vi ett mail till idrottsläraren och frågade vad som gäller för honom idag. Klockan var 22.54.

Klockan 23.30 kom svaret:

"Hi there,

X has done all of his jobs already today, so he is free tomorrow and can come when he wants :)

Cheers,
Triin"

Då kunde sonen gå och lägga sig och han somnade lugnt och fint.

Från ord till handling.

På killarnas skola finns en idrottslärare som är toppen.
Hon har varit en klippa sedan vi kom hit i augusti 2011. Vi har från början varit väldigt öppna och tydliga till alla lärare i skolan om vad vår son har för styrkor och svagheter. Vad han behöver extra hjälp och stöd i och vad han klarar av galant alldeles själv.

De flesta lärare har lyssnat på oss och de har lärt känna vår kille. KOmmunikationen mellan hem och skola har funkat klockrent. Vi har kunnat prata med allihopa. Sedan är ju steget långt mellan ord och handling. En del av lärarna har lyssnat på oss, och sedan har det inte hänt nåt. Medan vissa lärare har lyssnat, förstått och sedan även tagit det till handling.

Hos de lärare som sonen känner trygghet i har det funkat bäst. En vuxen måste liksom förtjäna sitt förtroende inför sonen innan den får den fulla tilliten. När den kontakten väl har etablerats, då kommer de goda resultaten som ett brev på posten. Och då menar jag inte resultaten på proven eller så. Utan jag menar de positiva resultaten i form av en lite gladare kille, en kille med mindre ångest, en kille som somnar lugnare på kvällarna, en kille som kliver ur bilen på morgnarna och går in i skolan utan att behöva andas tio minuter först.
Men så fort sonen känner att läraren inte förstår honom blir det knas. Läxor som ges utan att han vet vad han ska göra. Inlämningar som han inte vet när det ska vara inlämnade. Information som ges för många på en gång. Intryck som stör. Då kommer de välkända härdsmältorna direkt.

Många lärare har ställt upp till hundra procent om sonen har kommit hem från skolan och inte har förstått läxan tex. Det händer skapligt ofta att han har missat vilken läxa det är och han säger inte till i skolan på en gång, utan väntar tills han kommer hem. Med stans ångest på det. Då har han kunnat maila läraren i fråga och tala om läget. ( I början var det vi som mailade, men allt eftersom tiden har gått så gör han det numera själv ) Efter max en kvart har han fått ett svar. Vilken tid på dygnet som helst. Vardag som helg. Måndagkväll som sent en fredagkväll.
En otrolig support som Sverige inte kommer i närheten av, enligt vår erfarenhet. Tack vare små klasser så har de tid att hjälpa på ett helt annat sätt. Och lärarna här VILL  hjälpa till, trots att deras egentliga arbetstid är slut för länge sedan. Tror inte det finns en enda svensk lärare eller rektor som svarar på mail sent en kväll. Eller ger ut sitt privata telefonnummer och svarar en söndag.

En av de lärare som har funnits bredvid sonen under hela tiden är idrottsläraren. Hon har gjort sitt bästa med att få idrottstimmarna att funka för sonen. Tyvärr är det just på dessa lektioner det är mest liv och rörelse. Bollar som studsar hit och dit och överallt. Ungar som höjer rösten. Folk överallt. Det ekar i idrottshallen. Han har mått skit under dessa timmar.
Han har slitit som ett djur iallafall. Efter några samtal under terminens gång så har han fått tillåtelse att vara med på lektionen så länge han känner att han fixar. Men den iden var inget bra då sonen inte kan gå ifrån mitt under en lektion, för det känns konstigt.

Vi hade ytterligare ett samtal med läraren förra veckan. Då berättade hon för killen att han har bevisat för henne allt hon behöver veta. Han har säkrat det högsta betyget i idrott och har inget mer att bevisa, som den idrottstokige kille han är. Han behöver inte längre medverka på onsdagseftermiddagarna utan kan köra egen träning, för hon vet att han inte är typen som ställer sig "bakom hörnet och röker istället". Hon litar på honom och en av alla klumpar i hans mage lättade en aning. Han har ju självklart varit rädd att förlora sitt fina betyg.

Från igår och fram till i morgon, lördag, har skolan bjudit in andra Internationella skolor från fem närliggande länder för en vänskaplig tävling. Med bla fri idrott, basket, volleyboll, badminton på schemat.
Sonen avskyr sånt. När det inte ser ut som vanligt. Högljutt, mycket folk, framför allt mycket nya människor, gå ifrån det vanliga schemat, inga fasta rutiner mm. Det blir kaos i hans hjärna.

Idrottsläraren friade honom från att tävla, men han har har funnits med i hallen för att kunna vara lite behjälplig. Kunna gå ifrån när han önskat. Igår fick han hjälpa till att mäta kulstötningen tex.

När det finns vuxna som visar förståelse, som kan lyssna och sedan ta det till handling är ett fantastiskt verktyg för barn och ungdomar som behöver extra av allt. När det finns vuxna som förstår att det inte handlar om lathet eller slöhet. Som ser hur barnet gör sitt bästa i alla situatioenr. Som ser och förstår  att barnet aldrig vill misslyckas med flit. Såna vuxna är en självklarhet för att mitt barns vardag ska funka så bra som möjligt. Utan onödig stress, ångest och kramper i hjärnan. Efter sådana här dagar, utan fasta rutiner,  kommer han hem och är dödstrött iallafall. Fast han inte har behövt tävla. För han har fått kämpa så hårt med att bara hänga med i tempot och i det som inte är som vanligt.

Jag tackar Gud om han nu finns, för att denna underbara idrottslärare finns på denna skola samtidigt som våran kille. Jag är sååå tacksam.

För lillebror är det nåt helt annat. Han är med i nästan alla tävlingar under dessa tre tävlingsdagar och tycker att såna här dagar är bland det roligaste som finns.
Han kom trea i kulstötningen och i morgon spelar hans volleyboll-lag finalspel. Han trivs som fisken i vattnet.

Nu är det iallafall fredag och jag önskar er alla underbara människor en härlig helg!

Helande händer

Torsdagskväll. Melatoninet intogs en liten stund för sent. Så tröttheten kom en aning senare än vad våran rutin är van vid. Det blev att sitta en stund längre i soffan framför tv:n för mig och sonen. Maken och lillebror hade för länge sen redan somnat.

Jag och sonen har ett favoritprogram som vi brukar titta på så här på kvällskvisten när vi är ensamma.
"Criminal Minds" på femman gillar vi båda två. Sonen har kollat alla skådisars födelseår för länge sedan och vi sitter där i soffan och pratar om dem.
En ganska mysig stund tillsammans.

När klockan var kvart i elva var det så dags för sängen. Vi gick upp och gjorde oss klara.
Han la sig och jag stoppade som vanligt om honom. Sa att jag älskade honom och han svarade som vanligt "detsamma".
Sen kom frågan som alltid kommer:
"Kommer du snart?"

Som vanligt kom jag tillbaka inom en kvart. Han la undan sin bok och släckte lampan.
"Mamma, kan du inte lägga din hand på ryggen,?"

Självklart la jag min högra hand på hans rygg när han hade lagt sig tillrätta på magen.
"Det är så skönt att känna din hand och du är så grym på det där. Att få mig lugn."

Han somnade på ca 2 minuter.
Måste vara nån sorts av rekord. Eller nåt.

Denna eviga skuld.

Alltså. Så bra bloggar det finns.  Om hur det är att leva i den här världen.
Om hur det är att vara förälder med NPF-barn.
Om denna ständiga skuld känsla som gnager och letar sig fram överallt.  Som alla runt omkring är så bra på att ge oss. Både oss som föräldrar och våra barn.

Läs här

Här kommer en till.


Läs mina vänner. Läs och lär. Läs och lär andra.

Motivation som bränsle.

"Åh, det tar aldrig slut", utbrast sonen när han tog fram sin pestiga fysikläxa.

"Nej, det gör det inte", sa jag och gick till tvättstugan.

Så ser ju faktiskt livet ut. Vare sig man vill eller inte. Saker måste göras fast man inte vill. Fast det är skittråkigt att städa och tvätta så måste det göras. Jag tycker det är urtrist att planera, handla och laga mat också. Men det måste fixas även det.

Hur kan man få en kille på 15 och förstå att allt inte är askul? Att livet faktiskt kommer att gå ut på att även göra sånt som är tråkigt. Så är det självklart för alla tonåringar. Klart man bara vill göra roliga saker. Men med en vanlig tonåring kan man prata, resonera, förklara. Orsak - verkan.
För en 15 åring med ADD och högfungerande autism (avskyr den benämningen), som är helt motiveringsorienterad så blir den utmaningen lite klurigare.

Att försöka få honom att förstå hur världen ser ut.

Man väljer själv vad man vill tro på.

Idag när jag kom till killarnas skola för att hämta hem dem så mötte jag först en mamma på parkeringsplatsen som sa:
"Du ser fortfarande lite trött ut!"

Efter ett litet tag mötte jag ytterligare en mamma. Från Finland. Hon sa så här:
"You are working out a lot? You are looking so good!"

Jag valde att lyssna och tro på den finska mamman.
Och plötsligt känner jag mig så mycket piggare än för bara en timme sen.

Är det inte konstigt? :)

Det dagliga samtalet.

Samtal i köket mellan mig och maken igårkväll. Igen. Som vanligt.

Maken anser att sonen inte alls lägger  ner så mycket tid på skolarbete efter skolan på eftermiddagarna som han skulle kunna göra med all den fritid som han faktiskt har.

Jag anser att vi inte kan mäta tiden som sonen lägger ner på skolarbete efter skolan.
Jag anser att vi ska titta på den kraft och energi som han faktiskt lägger ner på sitt arbete. Hur mycket mer han måste kämpa för att överhuvudtaget överleva timmarna i skolan. Han åker i min värld ett mentalt Vasalopp varje dag.

Tiden är i min bok helt oväsentlig. Det är all hans energiåtgång som är väsentlig.

Jag och maken är i detta fall inte på samma bana. Alls.

Den vita handduken.

I fredags hände nåt.
Min kropp fullständigt la av. Hela systemet kastade in handduken och jag hade inte en möjlighet att påverka situationen.

Fredagen började så mysigt med en promenad i parken i stan. Jag och en kompis tog två varv och så köpte vi med oss en kopp kaffe till det andra varvet. Allt frid och fröjd.

Sedan tog vi hennes bil till stans bästa köttaffär. För hennes familj hade planerat att grilla på kvällen. Allt frid och fröjd.

När vi var klara där åkte vi hem till en annan kompis som bjöd på en kaffe. Allt frid och fröjd.

Sedan var det dags att åka och äta lunch på ett ställe vi har varit på förut. Inte frid och fröjd.

På vägen dit hände det.
Kroppen började skaka. Jag satt i framsätet och kände hur kroppen började skaka. Kallsvetten trängde fram ur porerna samtidigt som min kompis parkerade bilen utanför restaurangen. Vi gick in alla tre. Hittade ett bord. Beställde maten.
Jag mådde skit. Gick in på toan för att andas lite. Kroppen tömde alla depåer.
Jag var tvungen att berätta för mina vänner vad som höll på att hända. Fick en alvedon.

Maten kom in. Kunde verkligen inte röra den. Helt omöjligt. Så hungrig. Men icke.
Jag sa till  mina vänner att jag var tvungen att gå och lägga mig i bilen. Vilket jag gjorde. Betalde min mat och gick ut.
Jag såg mina vänner hur de tittade efter mig genom fönstret. Och precis då ringde telefonen. Maken.
Då var det inte långt till tårarna.
Jag satt där i framsätet ,med ryggstödet nerfällt. Ett system som skakade. En hjärna som totalt hade kopplat ur. En kropp som inte orkade lyfta ett finger. Tårar som brände innanför ögonen.

Till råga på allt skulle vi hämta gäster på flygplatsen under eftermiddagen. Maken var vid det här tillfället ute för att hitta en extra barnstol till en av barnen som skulle komma. Stressad han med.

MIna vänner kom ut. Hade säkert slängt i sig sina luncher.
Jag blev skjutsad till min bil som stod parkerad utanför killarnas skola. Men jag var helt oförmögen att kunna köra hem. Än mindre till flygplatsen. MIn vän erbjöd sig att köra hem mig och mina söner. Så in i  skolan. Genom korridoren. Som jag fick koncentreara mig för att kunna gå rakt. För att inte svimma om jag tittade åt sidorna. Illamåendet . Kallsvettnigen. Känslan av att sidorna kom närmare och närmare. Tunnelseende. Hämtade sönerna som satt och åt lunch. Berättade om läget.
Vilket medförde att storebror blev otroligt orolig. Lillebror lite coolare.

Då ringde jag maken och berättade läget. Han kom med sin bil. MIn vän behövde inte köra hem oss. Maken tog hem sin familj.
Sedan låg jag i sängen. Och jag låg där i flera timmar. Helt utslagen. Jag kunde känna att det det kliade på näsan. Ville klia. Men orkade inte lyfta upp armen till ansiktet.

Maken hämtade gäster på flygplatsen. De fick följa  med och kolla på när yngste sonen skulle spela match under eftermiddagen. Vare sig de ville eller inte. För maken ville se matchen och jag kunde omöjligtvis ta hand om dem.
Under tiden som de kollade på fotboll låg jag här hemma och undrade vad som hände?

Storebror tog med sig sin social studies läxa och låg och läste den för mig i dubbelsängen. Som under andra omständigheter hade varit en så mysig stund. Nu låg jag där och lyssnade.  Men hörde inget. Kunde inte så mycket mera än så. Orkade inte tänka. Storebror tog hand om mig. Han hämtade vatten. Han pratade med mig. Han undrade hur jag mådde. Ville inte lämna mig ensam till en början.

Efter ett par timmar började han känna ett mera lugn inför situationen. Han vågade ge sig ut på tomten för att träna sitt planerade träningspass. Jag låg och tittade på honom genom våra enorma panorama fönster i sovrummet. Han är så fin. Han är världens bästa.

Att utsätta familjen för detta har inte varit så roligt. Att må såhär har inte heller varit särskilt roligt.

Vid sextiden på kvällen dök maken, yngre son samt gäster upp här hemma. Jag kunde vid den tidpunkten iallafall ta  mig ur sängen.

Helgen har passerat. Det har funkat bra.

Igår började sonen prata om sin ångest. Igen. Han satt bredvid mig och började prata. Han berättade att han hade matte han behövde göra. Science att plugga men visste inte vad. Han orkade inte. Han kände sig stressad. "Here we go agian" hann jag tänka. Vi pratade en bra stund innan jag sa till honom att vi skulle gå ner så pappa fick vara med på detta samtal. Men det ville han inte.
Jag övertalade honom och sa att det är jätteviktigt att pappa måste vara med. Till slut följde han med.
Vi gick ner. Väckte pappan som hade somnat i soffan. Började prata.
Jag hade fått tillåtlese att föra sonens talan, vilket maken aldrig gillar riktigt. Han vill höra direkt från sonen. Men vi gjorde så iallafall.
Det blev ett bra samtal.
När jag sammanställde allt sonen kände så kom det ett "Tack mamma!!!"
Han känner att han har på pappret jättebra betyg. Han är jätteduktig, men till vilket pris? Alla ser bara hans prestationer på pappret, men ingen ser hur illa han mår på insidan. Vilket pris måste hans hälsa betala för att klara målen för ansökan till gymnasiet?

Jag förstår honom. Sedan har jag inte alltid alla svar. Men jag förstår honom. Han känner det.
Jag hoppas att pappan förstår honom lite mera nu. Men jag vet inte.

Idag är det måndag och jag sitter i soffan för tillfället. Maken har kört barnen till skolan.
Jag känner mig svag. Jag känner mig skör. Jag känner mig trött. Jag känner mig orolig och är rädd för att mitt system ska krascha en gång till.


Livets hårda skola.

Vi jobbar på.

Ett par dagars tystnad från I Det Tysta.

Jag har varit lite sjuk och det är nog det som har legat i skuggan ett tag hos mig fast inte brutit ut ordentligt förrän nu. Säkert därav min otroliga trötthet som jag kände ett par dagar innan påsk.  Samtidigt har jag och maken visat varandra ytterligare hur olika vi ser på sonens diagnos. Och hur vi borde handskas med hans svårigheter. Och styrkor.

Makens anser fortfarande att sonen ska kämpa lite till. Ännu mera. Att han ska be lärarna ännu mer om hjälp när han inte förstår. Jobba lite hårdare.
Precis som han alltid har manat på.

Jag har under ett par veckors tid hållt en väldigt låg profil just för att son och pappa ska få sin tid tillsammans. Min förhoppning var att kanske sonen öppnar upp sig för sin far.

Härom kvällen hörde jag dem prata i sonens rum. Efter en urtuff eftermiddag där sonen tidigare med mig hade brutit ihop av trötthet och maktlöshet. HUr hjälper man en kille som håller ihop sig så till den milda grad i skolan för att hemma sen totalt kollapsa?
Genom att uppmana honom att plugga ännu mera???
Genom att säga till honom att han måste prata med sina lärare ännu mera??

Jag låg i sängen i sovrummet och hörde hur maken höjde sin röst mer och mer med orden:
"Jag orkar inte längre X, jag orkar inte. Du måste göra så här istället. Du måste ta reda på mer information när du inte förstår. Du måste ta reda på mer information inför proven!!"

Då reagerade hela mitt system. Magen krampade. Hjärtat snörpte till. Hur kunde han bara sitta där inne och lägga ännu mera skuld på femtonåringens redan så skuldfyllda axlar??  Jag orkade nte lyssna längre. Jag klampade rakt in i sonens rum och ville visa sonen att jag var på hans sida. Jag sa precis som jag har sagt så många ggr förrut:
"Det är just det här vi måste ha i åtanke. Det är ju precis det som han inte har förmågan till. Att be om hjälp. Att te reda på mer information!!"

Då blev min man arg. Gick ut med orden: "Det tror jag inte ett skit på!"

Och då hände nåt med sonen. Och jag vet inte vad eller vem han blev mest arg på. Men matteboken flög genom rummet, kläder flög omkring. Han sprang ner för trappan och stolar flög. När en 15 åring blir riktigt arg exploderar det, kan jag säga.

Plötsligt stod jag ensam i sonens rum och undrade vad som just hände. Vad hade jag bidragit med nu?

Maken kom ut från toan. Jag upprepade vad jag just sagt och frågade om han inte höll med mig.
"Inte ett skit" fräste han till svar och så gick han ner till sonen.

I soffan satt sonen och frustade.
Maken satte sig i andra sidan av soffan och jag satte min febertunga kropp på puffen bredvid.

Hur hjälper man?
Hur ska jag och maken komma överens?

Jag vet bara att jag aldrig kommer att säga till min son att "jag orkar inte mera". Det kan jag säga till andra i förtroende om det skulle behövas, men aldrig till honom. Han ska för alltid känna att jag finns vid hans sida. Men på vilket sätt ska jag kunna hjälpa?

MIn kropp har inte längre feber. Men som den jobbar kan jag berätta. De sista dagarna har inte känts så bra. Nånstans.
Men det bästa med det är att det bara kan bli bättre? Visst?