Gothic Cup - check!

Gothic Cup gick väldigt bra!
Han var med laget hela veckan, ända tills de hade en deadline för upphämtning av alla barn på fredagen vid deras förläggning klockan 09.30.
Då kom morfar och hämtade honom. Körde honom till Borås där han hoppade på Swebus och åkte ända hem. Helt på egen hand. Vi hade iofs bokat och beställt alla biljetter så allt var klart. Det var bara att hoppa på rätt buss.

Det bästa av allt var ändå att hemresan var helt oklar ända tills torsdagskvällen. Och han överlevde detta med.

Han överlevde att vi var över till västkusten och kollade en match och sen åkte vidare. Han överlevde att sova med alla dessa ungar. Han överlevde hela cupen med bravur. Men han var dödstrött väl hemma i sommarstugan hela helgen efter.

Det svåraste under veckan var när vi frågade honom, att hålla ordning på alla sina saker. Att hitta sina saker bland alla andras där i sovsalen. Och det misstänkte jag. Att han har allting med sig hem är ett under. För han kunde inte packa ner allting själv innan han åkte. Där fick vi vara med och styra upp. Fast det fanns en packlista.

han ger Gothia Cup en ny chans

Killen har nu jobbat på sitt sommarjobb i tre veckor.
En vecka på heltid och två veckor på halvtid. De två veckorna på halvtid har gått väldigt bra. Långt över förväntan faktiskt.

Nu har han en veckas semester. För att kunna åka med sitt lag till Gothia Cup i Göteborg. Det har han själv förhandlat sig till när han skrev under avtalet till sommarjobbet.

Så idag klockan 10.00 åkte bussen med hela P-00 och P-01 från våran lokala fotbollsklubb tillsammans till Göteborg för att ha kul hela veckan med en massa fotboll och nya upplevelser.

För fyra år sedan var han med på cupen. Då som spelare. Och hade inte pappa varit med som tränare hade det aldrig funkat. Han mådde skitdåligt hela den veckan. Nu ger han cupen en ny chans. Nu som tränare. Vilket betyder att han själv inte behöver prestera på planen. Utan nu kan han vara på sidan och coacha. Det är han och två tränare till. Två herrar i min och makens ålder som har full vetskap om våran son. Ett par herrar som kom till sonens student och som sonen har fullt förtroende för. Man kan säga att dessa herrar är sonens första egna fixade vuxenkompisar.
Maken känner dem och de har vetskap om att de får ringa så fort de märker om sonen inte mår helt ok. Vi kommer att finnas i bakvattnet hela veckan, men ändå låta honom fixa detta så mycket på egen hand som han bara kan.

Bara det här att han åkte buss med laget dit.
Att han ska sova i en gympasal utan nån av oss.
Att han i dagsläget inte har en endaste aning om hur han ska ta sig hem när cupen är slut.
Det är absolut första gången han är borta en hel vecka helt utan oss eller farmor och farfar.
Och det är mycket folk överallt och det är högljutt och det är väldigt rörigt.

Och som jag håller tummarna!

Min far som bor i närheten är vidtalad och är beredd att åka och hämta honom om det behövs. Han kan ju vara på plats mycket snabbare än oss om det krisar.  Känns skönt.
Vi åker nog ner nån dag för att kolla på kusinen som spelar i det lag som sonen tränar. Kusinen har ju sett några Gothia Cup matcher som våra killar har spelat genom åren så nu är det vår tur att kolla.

Samtidigt som vi inte vill hänga sonen i hasorna. Utan vi vill visa oss så lite som möjligt. För ser han oss så kan det bli ett enormt bakslag och hans hemlängtan och separationsångest bara stegra.

Det är en stor och viktig fråga för oss annars. Hur mycket ska vi ha kontakt under veckan egentligen? Var går gränsen för att det ska kännas ok  för honom? Hur många sms och samtal känner han är ok innan hans tvångstankar gör för mycket skada för honom?
Det är en väldig balansgång.


Vi är i vilket fall glada och stolta över att han ger detta ett försök. Han bestämde sig tidigt att följa med laget till Gothia. Han har mentalt förberett sig i månadet för detta äventyr. Och han hoppas på att det ska kännas bättre som tränare istället för som spelare.

Vi med.

En Svensk Klassiker

En Svensk Klassiker är nu genomförd.
Sista etappen var vansbrosimmet som gick av stapeln förra lördagen.

Vi hade hyrt en stuga tillsammans med hans medtävlares familj, som är makens brors fru med familj.
Så på lördagkvällen firade vi tillsammans att de båda två hade gjort detta ihop. Vilken grej!

Grattis till dem!
Och så otroligt skönt att detta nu äntligen är över. Ingen oro över sjukdomar eller skador på samma sätt. Ingen ångest över träningar som borde göras men som inte blir av.

Jag är stolt och glad över att han bestämde sig och sedan gjorde slag i saken.
Och jag är lika glad över att det nu som sagt är över.
Och det är han med. För nu kan han lägga energi på den träningen som han själv tycker är kul.

När det finns människor som verkligen vill hjälpa till

Sonen bestämde sig i söndags att avbryta sitt sommarjobb. Han kände att det inte fungerade och självklart går hans hälsa först så vi stöttade honom till hundra procent i det här beslutet.

Vi bestämde att maken skulle kontakta arbetsgivaren som i måndags och det gjorde han. Han var på plats klockan 07.00 och lämnade personligen över nyckelknippan till sonens kollega och sen ringde maken till sonens kontaktperson.
Som visade sig vara rätt person på rätt plats.

Alltså det här, när människor verkligen vill hjälpa till. När människor vill hitta en lösning tillsammans och som kan se att det faktiskt går att göra nåt bra av hela situationen.
Ja....då gråter jag en skvätt av ren lycka.

Arbetsgivarens första reaktion när maken hade förklarat läget var "hur kan vi underlätta, hur kan vi hjälpa till, hur kan vi göra så att han kan fortsätta jobba".

Vi tog frågan tillbaka till sonen samma morgon och vi bad honom fundera på saken en gång till. Och bara det är ju otroligt svårt, när han redan har tagit ett beslut och då behöver liksom tänka om.
Men han gjorde det. Han tänkte om och vi kom fram till att prova att jobba halvtid 7-12 istället för 7-16.
"Jag kommer inte att må bättre på jobbet bara för att det är kortare dagar. Men timmarna jag mår dåligt på är färre!"

Han gav det en chans.
Och nu har han varit på jobbet sen i tisdags mellan 7-12 varje dag.
Och inte nog med det. Jag och maken hade planerat redan innan allt det här att ev kunna vara i stugan några dagar den här veckan. Sonen godkände det trots att han skulle jobba och vi har varit borta sen i måndagseftermiddag.

Och det har gått så himla bra.
Både för mig i stugan. Och för söner här hemma.
Vi tar en dag i taget. Och nu har sonen jobbat i två veckor. Vi får se hur många dagar till det blir.

Vilken skillnad dessa människor gör. De som finns på rätt plats och som vill. De som ser en lösning istället för problem.

Han har oss helt på sin sida

Jobbet verkar gå åt skogen.
Just nu är det inget vi kan göra nåt åt. Han trodde det skulle gå bättre än förra året. Han hoppades och han önskade. Men icke.

Han står just nu i ett vägskäl. Går han till höger tjänar han pengar och mår piss. Går han åt vänster tjänar han inga pengar men mår dåligt av att känna sig som en loser, en som fullständigt har misslyckats.

Han har ändå klarat av fyra dagar mer än förra året. Det är bra.

Idag har vi haft ytterligare ett tufft samtal med honom. Om hur han tänker, om hur han känner. Han berättar och jag och maken lyssnar. Och vi försöker att förstå. Men det är så svårt för oss att göra just  det. Det är så otrolig svårt för oss att förstå. Han är så himla duktig på att känna sig själv och det han fixar och inte fixar. Och vi, hans föräldrar, det enda vi kan göra är att lyssna. Ibland behöver man inte förstå för att hjälpa. Ibland räcker det med att bara lyssna.
Vi ställer frågor. Han svarar.Vi ställer  motfrågor. Han försöker att svara.


I vilket fall som helst, hur det än blir på måndag, om han väljer att gå till jobbet eller inte så stöttar vi honom i det beslut han tar.

Och det märkligaste av allt är att idag har hans två kompisar varit här och de har börjat sin planering av sin Manchester United resa. Maken och dessa tre grabbar har suttit i flera timmar med detta och har nu till slut prelbokat en resa till Manchester i augusti. Och i det mår sonen hur bra som helst. Med Zlatan och allt. Alltså, hur kan det vara möjligt? Att göra en sån grej men inte kunna rensa ogräs på hemmaplan.

Livet är komplext.

Han sliter på

På onsdag har sonen fått tid hos Unga Vuxna.
Paralelt pratade jag även med Psykiatrin också, och eftersom jag med erfarenhet vet att det kan ta tid hos dem så bokade jag med Unga Vuxna direkt liksom "i väntan på en tid hos psykiatrin". Psykiatrin  tog iallafall emot och gjorde en sk egenanmälan från oss. Den tillsammans med den remissen de avslog i höstas då sonen fyllde 18 skickar hon vidare till samordnaren som ska ta detta fall i teamet och sen återkomma.
Hon ansåg själv att det lät rimligt att sonen ska få hjälp.
Remissen de avslog i höstas var från Bup då de skulle lämna över efter att han blev myndig. Varför vuxenhab avslog då berodde på att han ansågs må för bra så att säga. Och det gjorde han veklingen. Det var inget vi tyckte var konstigt.

Han påstår nu själv att han aldrig har mått så bra som han gör just nu egentligen "det är bara det här som händer när jag är på jobbet".
Och vi fattar ju att om det händer på jobbet igen, precis som förra året, så är det nåt som hindrar honom att leva ett sk normalt liv. Han blir alltså så pass påverkad av sin ångest och sina tankar att det gör att han blir begränsad i sin vardag. Vilket inte är bra såklart.

Han känner dessa tvångstankar även utanför jobbet men då har han lättare att på egen hand lämna situationen. Ibland kan han inte lämna heller men det går bättre än på jobbet iallafall. Men det är inte bra då heller. Eftersom han då begränsar sig själv och får lägga så himla mycket energi på  nåt som han inte skulle behöva lägga all sin dyrbara energi på. Även om han verkligen kämpar med sig själv och sina demoner så behöver han nu verktyg som är användbara och som kan börja att användas redan nästa vecka.

Han har iallafall jobbat EN HEL VECKA vilket är fyra dagar mer än förra sommaren. Otroligt bra gjort av honom! Vi får se om han avbryter i helgen eller om han väljer att fortsätta. Antingen som det är nu eller om han vill att vi kontakter arbetsgivare och anhåller om lite olika förslag på lösning av situationen.

Annars har jag lunchat med en kompis idag vars 16 åriga dotter inte har mått bra under våren. Och de har inte fått nån hjälp what so ever. Bup tar inte emot dem för hon anses inte må så pass dåligt. De hade också hört talas om Unga Vuxnaoch ringde dit. Men då var hon inte 16 och var inte välkommen dit heller. Nu har hon fyllt 16 och jag sa att de ska ringa igen och igen. Och igen.  "va, kan jag göra det, även om hon mår lite bättre nu?"
Klart du ska, svarade jag. Klart att du ska ringa igen. Så hon får verktyg så att hon kan hantera sig själv nästa gång hon sjunker.

Jäkla skit är vad det är när ungarna och föräldrar inte får nån hjälp! Jag blir förbannad!