Heja!

Både igår och idag har jag klappat mig själv på axeln och sagt:

"Bra jobbat idag, min vän!!"

Att vara vän med mig själv är en bra grej.

När ideerna tar slut

Idag grät jag i bilen på väg hem från jobbet.
Av ren och skär trötthet rann tårarna nerför kinderna.

För det första att jobba heltid. Och idag var två av mina kollegor borta från jobbet av olika anledningar och att få tag i vikarie kunde vi se oss i stjärnorna efter. Fanns inte att få tag i nånstans. Lapp på luckan.
Dessutom en dag då ALLA barnen hade bestämt sig att vara på plats. 30 underbara ungar som förgyllde min dag med sin närvaro. Allt vad planering hette fick vi strunta i och bara ta dagen som den kom. Jag skulle sluta 16.00 efter nio timmar på jobbet, men kunde inte gå hem förrän vid 16.45. Då lämnade jag 14 barn och två andra kollegor, varav den ena också fick jobba över 45 minuter.
Och att jobba den tiden på en förskola, 07.00-16.00, betyder att man är där HELA dagen, dvs alla måltider. Från frukost till lunch till mellis. Och allt däremellan.

För det andra hade vi en otroligt jobbig kväll igår här hemma. Egentligen inte jobbigare än andra kvällar förresten. Men ändå liksom var det det. Vårt liv handlar bara om att överleva vardagen. Att få familjens medlemmar att må så bra som möjligt. Igår var det som vanligt storebror som var mest akut.
Han är på väg att tröttna på skolan. Han är på gränsen av vad han pallar med. Inom den närmaste framtiden har han fem hemuppgifter i fem olika ämnen som ska klaras av. Han stressar ihjäl sig när han inte vet vad/hur/när/hur mycket.  Han ser bara ett stort jävla berg framför sig som han förväntas att bestiga och sen ta sig ner, för att då ta sig an nästa berg. Han orkar inte.
Hur ska vi får lärarna att förstå just detta?
Maken tog sig tid i morse innan han drog söderut här i landet, och strukturerade upp på en whiteboard tavla som sonen har i sitt rum vilka ämnen han ska ta, i vilken ordning. Skrev upp slutdatum när arbetena ska vara inlämnade. Då kunde sonen själv se vilket ämne som  det är mest akut att jobba med.
Och det visade sig att några arbeten till och med kan vänta till efter sportlovet.
Sånt här låter ju otroligt enkelt att göra, men det är sånt här han inte kan själv. Precis sånt här har vi jobbat med sen han började sexårs och han kan fortfarande verkligen inte göra det själv ens nu, 10 år senare.

Att alltid ha orken, att alltid ha ideer till att lösa saker och ting. Att alltid ha svaret. Att alltid kunna lyssna. Att alltid kunna hjälpa. Att alltid finnas där.

För det tredje gick vi äntligen igenom sonens journal gemensamt. Vi har var och en läst den innan och som väntat är det en hel del som maken vill ändra. Jag visste det!
Och jag visste att det var en hel del i journalen som jag fick försvara. Såna saker som jag har sagt till läkare som han plötsligt inte håller med om. Jag hade ont i magen bara för att jag visste att han skulle börja ifrågasätta. Och jag var tvungen att försvara. Mig och mina åsikter.
Det finns meningar i journalen som jag också har funderingar över, men inte närmelsevis så många som maken.
Så nu ska han ringa till psykologen som vi hade återkopplingen med innan jul. Ifrågasätta och ta bort och ändra.
Min lilla kraft jag hade kvar i min kropp börjar så smått att sina.
Jag. Orkar. Inte. Mer.

För det fjärde att jag visste att jag skulle komma hem idag till en kille som inte alls uppskattade att jag jobbade över. Som hade en sån rastlöshet i sitt system att han inte visste var han skulle göra av sig själv. Som hade fått förbud att åka till gymmet pga att han valde att ta en löptur i morse klockan 07.00 istället. Han får inte börja träna två ggr om dagen, då börjar vi närma oss ett tvång. Kanske att han redan är där, vid tvånget att behöva träna. Men hans behandlare på Bup anser att det är ok än så länge. Eftersom han tränar så mångsidigt. Och det är bra att träna.

Det tar aldrig slut.


I morgon ska jag vara på jobbet klockan 06.00 igen.

Våran morgon

Storebror har aldrig varit den som har sovit länge och har aldrig varit den som behövt så många timmars sömn.
När han blev tonåring för tre år sedan trodde vi att det skulle ändra sig en aning iallafall. Att han kanske skulle sova fram till 08.00 på helgen skulle vara en dröm för hela familjen.
Men icke.
Han vaknar tidigt fortfarande. Och det har till slut blivit en "grej" för honom. Nu vill han inte sova längre än till 08.00 heller. ( Även om det aldrig ens skulle hända....) Så för att inte ens riskera att göra det så ställer han sin klocka/telefon på 08.00 varje helg för att inte sova bort hela dagen.

Så hans dagar vid lov och helger blir så enormt mycket längre än hans kompisars. När de börjar röra på sig under sina täcken sisådär vid halv tolv hugget på förmiddagen så har vår kille redan varit igång halva dagen.


I morse hände nåt läskigt.
Som vanligt var han uppe med tuppen. Han satt i soffan. Jag var i sovrummet. Jag ropade om han kunde sätta på te-vattnet åt mig. Javisst , svarade han och reste på sig.

Plötsligt hörde jag världens duns från köket. Och sen helt knäpptyst.
Jag ropade hans namn: Inget svar.
Jag rusade upp och ropade hans namn igen.
Precis när jag kom in i köket svarade han och hade just rest sig från golvet. Han var chockad och ögonen helt stirriga.
Jag tog honom till soffan och jag fick be honom att luta sig bakåt så hans huvud kunde få vila sig mot soffkuddarna. Jag bad honom att berätta vad som hände. Men han kunde inte.
Han minns liksom inte.

Vi är inne på blodtrycksfalls-spåret och tror att det kan vara det.
Men vi vet ju egentligen inte vad det var som hände.
Han kollade blodtrycket senast i oktober och ska på återkoll i april/maj.

Håller ögonen öppna.
Nu tog han cykeln till gymmet.

Egen tid för mamman

Maken är i vår gamla hemstad då vi bodde utomlands. Han blev inbjuden som gäst på företagets årliga kick-off där han under två år var den som höll i den. Jätteroligt för honom att få vara med även ikväll.

Jag har just bytt arbetsgivare och ikväll hade även vi en sk kick-off.

Efter ett par dagar med förberedelser samt snack så var det ok för båda killarna att jag kunde gå på min fest med mina nya kollegor. Bara jag lovade att vara hemma senast 23.00. För då skulle de fortfarande vara vakna. Det löftet var inte svårt att lova.

Jag åkte hemifrån ca 18.20 och storebror stod i hallen och sa "hej då". Jag såg hur han stod där och svalde och svalde  samtidigt som han önskade mig en trevlig kväll. Jag lämnade med en klump i magen och det kändes en aning småjobbigt. Utan att på  nåt sätt överdriva den känslan.

Under kvällens gång hade jag koll på mobilen så som jag hade lovet. Inga sms eller samtal kom över huvud taget. Jag kunde utan problem slappna av och jag hade riktigt trevligt vid mitt middagsbord.

Jag var hemma ca 22.30 och båda grabbarna satt uppe i vardagsrummet framför tv:n när jag öppnade ytterdörren.

De berättade båda två att kvällen hade gått bra. De hade ätit och varit sams hela tiden.

Jag gick och satte mig i soffan.
Storebror gick på toan.
Då frågade lillebror:
"Mamma, är det ok om jag går ner till mig nu när du har kommit hem?"

Han tar ett större ansvar än vad han själv ens är medveten om.

En krisplan ska göras

På sportlovet ska båda våra killar följa med farmor och farfar till fjällen.
Till fjällen ska även två fastrar med sina familjer följa med samt två äldre kusiner vars föräldrar inte följer med. Alltså sammanlagt blir det tio barn mellan två och 16. Där vår kille är både är störst och äldst. Och sex vuxna.
Tre stugor är hyrda och våra barn plus de två andra större barnen ska bo in samma stuga som farmor o farfar. Som tur är, är det redan bestämt.

Båda killarna gjorde samma resa för ett antal år sedan. Då var ioch för sig bara farmor och farfar med samt en av de äldre kusinerna. Fastrar med familjer var inte med.

Den veckan ringde han hem varje kväll. Och var ledsen och grät och var orolig och ledsen och ensam.
Han ringde när ingen annan hörde och vi fick inte under några som helst omståndigheter berätta för farmor hur han mådde.

När farmor under den veckan ringde och berättade hur dagen hade varit så hade allt "varit så bra" och "vi har haft det så mysigt".
Hon såg inget, märkte inget. Bara att han ev blev lite tystare.

Sonen vill till varje pris följa med till fjällen i år iallafall. Han har planerat för detta i flera veckor och han ser verkligen fram emot denna resa. Vilket är jätteroligt.

Jag själv börjar redan tänka på den veckan. Självklart ska han få följa med till fjällen. Det är inte det. Det jag tänker på är hur vi ska kunna hjälpa honom här hemifrån den veckan under hans perioder av ångest och oro, ledsamhet och när hans kroniska hemlängtan slår till.

Och hur vi ska kunna förbererd honom samt alla andra som även ska med.

I måndags var jag hos hans behandlare på BUP.
Hans förslag är att vi ska göra en sk "krisplan" redan här hemma. Med sonen som vägledare.
Att vi sätter oss här hemma och går igenom en plan över situationer som kommer att hända under veckan. Och det var viktigt sa han, att vi säger "när" det händer och inte i termer som "om" det kommer att hända.
För han kommer att få hemlängtan, han kommer att känna oro. Han kommer att vara ledsen. Och det är helt ok. Men då "när" det händer kommer han att vara lite förberedd på det och vi runt omkring kan påminna honom om vår lilla rescue-list.
Att när det händer så kan vi gå tillbaka till denna lista och berätta vad vi har kommit överens om. En lista som han själv ska vara med att bestämma vad det ska stå på.
Han ska helt enkelt få berätta hur han själv vill att vi ska agera när det händer, hur vi ska säga i telefonen mm.
Och vi ska prata med farmor o farfar.

"Det var ju därför jag ville ha den här diagnosen, mamma!"

Klok unge vi har.

Gött mos

Jag har så mycket att skriva egentligen att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Först och främst vill jag bara berätta att sonens prövning i "spanska 1" gick enligt honom själv ganska bra. Han åkte dit utan problem. Farfar körde dit honom och stod stand by när han var klar.
Provet var indelat i tre delar varav alla delar var satta på ca 60 minuter.
Han ringde mig efter 90 minuter. Då var han klar. Med alla tre delar. Men han var nöjd och belåten. Vi får se om det blir godkänt.

Plötsligt har det hänt.
Killen som under alla sina 16 år här på jorden aldrig har slösat på några kramar eller velat ta emot några heller för den delen, killen som inte gillat kroppskontakt what so ever. Den killen har nu två kvällar på raken lagt sitt vackra huvud i mitt knä i soffan och jag har fått smeka honom över håret.
Den lyckan, mina vänner går inte att beskriva. Att få känna hans kroppsvärme, som jag har saknat det.


Och i morgon har han lagt upp en plan för hela sin dag. Minutiöst kan man säga.
Från morognen då han ska ta cykeln ner till samhället. Ställa den där. Vänta på bussen som hans kompis redan ska sitta på. Den kompisen har då messat bussens reg nummer så sonen inte av misstag ska ta fel när dessa bussar kommer samtidigt. De kommer flera stycken under morgonrusningen.
Efter skolan ska han stiga av bussen nere i samhället där cykeln står. Cykla till gymmet, ställa cykeln där. Gå därifrån hem till farfar. Eftersom det är onsdag ska de övningsköra tillsammans . När de är klara ska han be farfar köra honom till gymmet där han då bestämt träff med sin gymkompis. Sen ska de cykla hem tillsammans.
Den planeringen går inte av för hackor, kan man säga. Helt genomtänkt av honom själv.

Han har även under de senaste två nätterna somnat helt utan melatonin. Bara genom sig själv. Det har nog inte hänt på ..... flera år, tror jag faktiskt.
Och det tror jag är bara positivt. Nu vet han att han kan somna utan. Han behöver inte känna paniken att han inte skulle överleva utan dessa hormoner.

Gött mos!

Lite senare

Apropå det tidigare inlägget så har jag tänkt på varför jag reagerade så starkt.

Jag tror min egen reaktion över allt detta var att maken inte tog upp hans ideer om sonens körning med mig innan han gjorde det med farfar. Jag kände mig utanför helt enkelt. Åsidosatt.

Och man kan ha olika åsikter om saker och ting, det är helt ok. Det är helt ok att inte tycka lika men man ska då kunna respektera den andres åsikt eller känsla.
Och det kände jag att maken inte gjorde. Han fullständigt dumförklarade mig i min känsla.
Vilket medförde att jag kände mig totalt överkörd.

Det gjorde mig besviken. Jag blev ledsen.

Och sen att svärmor o svärfar skrattade så åt mig vid fika bordet.
Kände mig så nertryckt.

Har just blivit skrattad åt

I onsdags var sonen ute och övningskörde med sin farfar.
Fantastiskt att de kan ha en stund som bara de umgås med varandra. De har kört på onsdagar kl 15.00. Då åker sonen hem till farmor o farfar efter skolan, tar en fika och sen drar de två iväg.
Jättemysigt.

Samma sak som sagt nu i onsdags.
Jag visste att de skulle träffas och jag visste att de skulle köra en stund.

Sonen har väl ungefär ca 15 timmars bilkörning i kroppen fram till idag. Han har kört på parkeringsplatser och precis lärt sig hitta dragläget samt krypköra. Lagt i ettan och tvåan.
14 timmar på torrt underlag samt en gång har han kört med snöunderlag.

I onsdags kom han hem och berättade att han hade kört 1 mil med farfar. Runt om på vägarna i vårt samhälle.
"Jasså", svarade jag. "Vet pappa om det?"
Det visste pappa mycket väl. För det visade sig senare att det var på pappans initiativ att ge sig ut och kör apå väg.

Inte ok för mig. Inte alls.
När jag o maken blev ensamma lite senare så påtalade jag detta för honom. Han förstod mig inte överhuvudtaget.
Han förstår inte alls min oro över att vår son ger sig ut bland trafik med endast 15 timmars erfarenhet bland andra trafikanter på vinterväglag med halka samt snömodd.
"Han kör så bra och nån gång måste han ju sig ut" var svaret jag fick.
"Vad är problemet?", frågade han mig också.

Hans orutin!! Han bristande erfarenhet såklart, försökte jag förklara för min man. Han har ingen aning om hur han ska hantera fordonet om han får sladd eller möter nån som just fått sladd på sin bil.
"Det vet han visst det" sa min man då.

Nej, det vet han verkligen inte. Det handlar om liv här. Hans liv, våra liv och andras liv.
Men han förstod inte.

"Då har vi ett problem här, sa jag. För halva ungen är min och jag godkänner det inte."

Då sa min man att om jag hade så starka åsikter om det här utan att ens ha kört med honom nån gång så borde jag ha sagt nåt om det här innan.

"Och jag lovar, hade jag vetat om detta hade jag sagt nåt. Men jag visste inget för du hade inte berättat det för mig. Hur hade det varit om du hade diskuterat detta med mig innan du bestämde med farfar om det? Jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat tänka mig att de skulle ge sig ut på vintervägar!"

Idag har jag trääfat farmor och farfar. Jag och sonen bjöd in oss hos dem på en fika bara han och jag då pappa och lillebror är på fobollscup långt borta under hela dagen. Jag vet att storebror älskar det.

Medan vi satt där och smaskade på varsin semla kom detta upp. Maken har visst berättat om min reaktion för dem.
Och de skrattade mig rakt i ansiktet. Båda två. Inför min son. Och han vet inget om min och makens konflikt i detta.

"Han kör så bra. Inget att oroa sig för."

Då svarade jag att det spelar ingen roll vad ni säger för jag tycker så här iallafall. Det handlar om liv".

I det läget slutade farmor att skratta.

Och då kommer min undran som ett brev på posten såklsrt.
Är det jag som är löjlig? Som återigen är den överbeskyddande mamman?
Som farmor har påtalat för mig flera gånger under årens lopp.

Vad känner ni?

Vad är syftet

Det här att inte förstå syftet med saker som man ska göra måste vara oerhört jobbigt.
Samtidigt som det är viktigt att det verkligen finns ett syfte för att överhuvudtaget komma igång med saker och ting. Förstår ni hur jag menar? Det som är syfteslöst kan man bara strunta i. Och syftet kan ju vara helt olika för en med Aspergers syndrom och för en utan denna diagnos.

Vi har dagligen diskussioner om just detta.
Om sånt som han inte kan förstå alls varför han behöver göra. Även om jag förklarar ner på mikronivå om vad syftet är med just det vi diskuterar så kan han inte för sitt liv begripa.

Han kan argumentera sig blå i huvudet för det han står för. Och det är ju en fantastisk egenskap i vissa lägen. Men inte i alla.

Så det händer ju ganska ofta tyvärr, att han är tvungen att sätta igång med sånt som han anser är totalt meningslöst att lägga sin energi på.
NO tex är ett sånt ämne som han ALDRIG kommer att ha nån som helst nytta av i sitt liv, säger han. Varför ska jag behöva läsa det i tre år till? Han förstår bara inte.

Nu på tisdag ska han sätta sig ner och göra den så kallade prövningen i "spanska 1". Dessutom på den dagen som enligt schema är studiedag. Ledig! Hallå! Det går inte att förstå varför.
Han är inte ett dugg orolig över själva provet som sådant. Där känner han sig ganska säker, säger han.

Däremot är det helt omöjligt att förstå varför han måste göra det överhuvudtaget. Och framför allt varför han måste göra det på sin lediga dag.
Vi satt igårkväll och pratade om det här en bra stund. Först bara han och jag. Sedan tog vi en medveten paus till pappa kom hem och fortsatte då.

Vi förklarar allt han vinner på att göra prövningen. Så som att kunna gå i den gruppen han så gärna vill. Vilket medför att han slipper åka buss helt ensam vissa dagar. Och fixar han detta under våren så har han tom läst en kurs för mycket för år 1, så han kan ev få ta bort ett ämne i år 2.

Bara han ger ca fyra timmar av sitt liv på en studiedag för att skriva ett prov.
Så många långvariga vinster för så få timmar. I den världen jag och maken lever i så är fyra timmars jobb inte alls så mycket för allt han får för det.

"Men ni har inte Asperger heller", säger sonen då.
Och det har han väldigt rätt i.

Går inte.

Antingen kommer det att sluta med att han vägrar åka dit på tisdag.
Eller så kommer han att åka dit, men inte alls förstå varför eller se meningen med det.

Han är just nu bara nöjd över att få hoppat in i "spanska 3" och säger att han "kan visa min lärare under den här terminen att jag visst kommer att klara det här utan nån prövning!"

Vidare säger han så här och jag är böjd att i vissa fall att hålla med honom faktiskt:
"Varför ska vissa saker bara krånglas till för när det finns enklare sätt?"

Det kan man som sagt fundera över en stund.

So far so good.

Tre spanska lektioner i nya "spanska 3" har förflutit alldeles förträffligt.

"Jag har kunnat räcka upp handen och svara på frågorna,som fröken har ställt till klassen, mamma, men jag har inte velat göra det så här i början."

Förlåt

I morgon är det första lektionen för storebror  i spanska 3.
Han har inte sagt så mycket om det här sen i förra veckan då bytet blev klart.
Idag frågade jag honom hur han känner inför morgondagens lektion i spanska, om han var lite nervös eller så:
"Nej, inte ett dugg. Jag åker ju med Nicklas."

Han känner helt enkelt mest för bussresan in till skolan. Punkt.


Annars satt jag och kollade in gamla foton i helgen.
Foton på barnen mest såklart. Från det att de var bebisar och framåt.
Jag älskar att kolla på kort. Både mina egna och andras. Jag gillar det verkligen.

Alltid när jag kollar på barnen när de var små så fylls hela jag med så enormt mycket kärlek och sån oändlig stolthet över dessa små pojkar som är mina. Att jag har gjort dem tillsammans med deras pappa och att de är en del av oss båda två. Egentligen två små mirakel när allt kommer omkring.

I helgen var det annorlunda.
Kärleken och stoltheten var densamma. Men nåt annat smög sig på. Vet inte riktigt den rätta känslan. Kanske en form av vemod. Sorg. Men framförallt skuld.
Foto efter foto tog jag fram. Kollade.
Och så kom tårarna.

Bebisens lite trevande blickar. En kille som skulle väckas var tredje timme dygnet runt för att han var tvungen att få mat pga sin gulsot som inte släppte förrän han var tre månader. Och då, vid tre månader, opererades han för ljumskbock.
Jag tittade in i två-åringens ögon som tittade in i kameran. Ibland glittrandes. Ibland fundersamma. Lite avvaktande.
Och jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde just där. Och då. Slogs han med och mot sina tankar redan då? Klart han gjorde.
När bla blommorna utgjorde ett sånt hot mot honom att han inte kunde ta i dem. När reumatismen tog ett grepp om hans lilla kropp. Han blev storebror.
Jag tittade in ögonen på fyra-åringen som tittade in i kameran. En fundersam herre.
Som bara kunde äta ljus mat. Som vägrade gå på kalas. Som hade svårt att  gå in på förskolan om en viss annan killes overall hängde i hallen. Som mest satt i fotöljen på dagis när de andra sprang om kring i lekhallen.
Sexåringens ögon på fotona. Något mer fundersamma. En kille fylld av ångest. Som ville att jag skulle lova att han inte skulle kräkas i skolan. Vilket jag självklart inte kunde lova. En kille som var livrädd att brinna upp under natten om han hade pyjamas på sig. En kille som jag varje dag under sexårs lämnade gråtandes i skolan med orden "du är alldeles för överbeskyddande" ekandes i öronen.

Så mycket vi hade kunnat göra annorlunda.
Ensam.
Jag var oerhört ensam under den här tiden. Jag var ensam och jag kände mig ensam.

Jag önskar så väldigt att jag hade varit så mycket starkare. Jag önskar så att jag hade haft modet och lyssnat mera på mig sjäkv än vad jag lyssnade på alla andra. Som påstod att de visste bättre. Jag önskar så att jag hade vetat då allt som jag vet idag.

Ikväll har jag suttit och tittat på min 16 åring i smyg när vi har suttit i soffan han och jag. På killen som tex inte gillar om jag går och tar en dusch när vi sitter i soffan och det är "tvtid". För det förstör kvällen.

Han är så oerhört fin.
Han är så hårt prövad av det vi kallar för livet redan vid 16 års ålder än vad många ens hinner bli efter ett helt liv.
Jag vill på nåt sätt bara säga förlåt till honom.
Jag har verkligen inte alltid gjort rätt, men jag vill bara tala om för honom att jag alltid har gjort mitt bästa.

Som jag älskar dig!

Pokerkväll

Igår eftermiddag/kväll skulle sonen iväg på en pokerkväll tillsammans med två andra killar.
Klockan 16 var tiden satt för att mötas hemma hos en av dem.

Då bestämde sonen och den andra killen att de två skulle bjussa på läsk under kvällens gång eftersom värden hade tänkt bjuda på lite mat.

Sagt och gjort. De cyklade iväg till affären med ryggsäck på ryggen och kom hem med flera flaskor med drycker.
Man får vara glad så länge det handlar om enbart läsk i ryggan. I vårt fall dröjer det nog ett par år till innan vi behöver oroa oss inför alkoholdebuten i och för sig. Eftersom man inte får dricka alkohol innan man är 18 så kommer nog inte vår kille att göra det. För regler är till för att följas. Så enkelt är det. Jag kan naturligtvis ha fel.
Men i vårt fall så kan kan ju inte ens dricka läsk på en vardagkväll, för det är emot våra regler.
Lillebror däremot, där behöver vi nog vara mera beredda på att just alkoholdebuten kommer att ske en aning tidigare.

Men tillbaka till killarnas pokerkväll. Sonen var pigg och alert och de hade alla tre kommit överens om en dresscode.
"När man spelar poker måste man ha skjorta och kavaj, mamma. Var är min kavaj?"

Och jag ner i klädkammaren för att leta. Hittade den och skjortan.
Han tog sina kläder med sig in badrummet och kom ut med allt på sig. Då hade han även tagit på sig ytterjackan för säkerhetsskull. Så att vi inte skulle se eller kommentera. Eller nåt.

Han drog iväg.

Och jag var så himla glad. På grund av flera anledningar.
För det första över att han överhuvudtaget blev tillfrågad att få vara med. Och för det andra att han faktiskt tackade ja.
Mammahjärtat visste verkligen inga gränser just då. Tänk om dessa två kompisar till sonen visste hur viktiga de är för våran familj, och framför allt för våran son? Tänk om de bara visste vilken enormt stor roll de har i vårat liv här hemma? Vad de betyder för honom?

Jag satt där i soffan och log med hela kroppen när han hade åkt. Hjärtat bubblade.
Plötsligt kom maken in med ett kallt glas vitt vin till mig medan han lagade maten. Så mysigt.

Vi andra tre åt en fantastisk middag bestående av rådjurs-sadel som vi lovade att spara en bit av till sonen. (Annars hade han nog inte kommit iväg.)

Vid åttahugget kom han hemcyklandes.
Kall om öronen. Men så nöjd. Han hade kommit tvåa i pokertävlingen. Alla tre hade haft kavajer på sig. De hade fixat till taco till middag.
Efter pokern ville han inte vara kvar längre. Kvällen ville han vara med oss. De är heliga för honom.
Han drog hemåt medan de andra två fortsatte kvällen tillsammans. De skulle spela FIFA.

Han var borta ca fyra timmar. Så länge har han aldrig varit med nån kompis tidigare. Det är något av ett rekord för oss. Fantastiskt.

Det blev en fin lördag.

Mera språk

Apropå mera språk.
Igår kom sonen hem och berättade att han hade fått tillbaka sin engelskapresentation ha hade innan jul.

"Jag fick A på hela presentationen, mamma! Med motiveringen att jag har ett perfekt uttal, bra ordförråd och ett bra flyt i talet, jag hade valt ett intressant ämne och hade en snygg presentation på datorn!"

Härligt, svarade jag.

"Sen sa hon att hon tycker till nästa gång att jag ska testa att använda ett ännu mera avancerat språk. Men det kan jag ju inte mamma, för då är det ju ingen annan i klassen som förstår vad jag säger, tänkte jag. Förutom hon. Men det sa jag inte till henne."




Annars har sonen idag varit hos bibliotekarien på skolan och fått hämta ut en hel uppsättning skolböcker extra. Böcker som det är ok att vi föräldrar samt lärare antecknar i och böcker som vi inte behöver tänka på at tlämna tillbaka. Fantastiskt av rektor att låta oss få tillgång till detta då skolböcker inte är särkilt billiga saker.

Tack rektor för att du ger våran kille en chans!

Vårat språkgeni!

Våran kille är en ren språkbegåvning.
Han kan se hur det stavas. Han kan höra hur det uttalas och han har ett fantastiskt uttal.
Otroligt duktig helt enkelt.

Inte minst visade han det under tiden vi bodde utomlands.
I den skolan fanns inte spanska att välja på. Det språk som han hade läst hemma i Sverige under sjuan. De språk han hade att välja på i åttan var tyska eller franska. Han valde franska.
Både han och hans lillebror fick testa sina engelska kunskaper först där det visade sig att storebrors kunnande från den svenska skolan var tillräcklig för att kunna hoppa in direkt på den engelska undervisningen samt franskan.

Lillebror var ju två år yngre och hade inte samma kunskap i ryggen vilket även visade sig på engelska-testet så han fick under första hösten gå på nåt som hette ESL, "English support language", nån timme i veckan. Så han behövde inte tänka på ett B-språk samtidigt. Men all undervisning skedde även för honom på engelska.

Storebror hamnade i gruppen "French for beginners" under den första hösten. Sopade mattan med de andra eleverna med sin begåvning och fick efter julen det året börja i "Advanced French".

Lillebror hade då kommit ikapp med sin engelska och fick även han välja ett B-språk efter den julen. Han valde franska han med.

När storebror gick ut nian i våras hade han det allra högsta betyget i den franska kursen och fick till och med ett diplom från skolan där det stod "Excellent in French".

Väl tillbaka i Sverige ville han läsa spanska igen på gymnasiet.
Då hade redan hans kompisar läst spanska i hela högstadiet och fick börja i grupppen "spanska 3".
Där fick inte vår kille börja eftersom han inte hade de kunskaperna. Vilket jag kan förstå i och för sig.
Han fick således starta om med "spanska 1" och hamnade i en helt ny grupp utan nån som helst som han kände innan. En enorm miss från våran sida.

Han har haft A i alla tester och prov under den här hösten och är klart överlägsen i hela gruppen.
Som det ser ut just nu så sitter han endast av tiden i väntan på nästa lektion.
En tid som han, om världen hade velat, kunde ta till att kanske återhämta sig och samla kraft till de lektionerna där han verkligen behöver vara på alerten.
Men se, så himla lätt är det inte i hans vardag.

Eftersom han inte går i den grupp och i det block som hans kompisar gör när det gäller spanskan så har han sovmorgon enligt schema när de andra inte har det och tvärtom.
Vilket är en total katastrof.
För nu måste han åka buss själv till skolan. Två mornar irad alldelels ensam. Han har ingen som han kan ta rygg på som kan stötta och vara som hans förkläde under färden till skolan. Han är rent livrädd för att stöta på nån som han garanterat gör på bussen, där han inte vet vad han ska säga eller hur han ska bete sig.
 Det här är så jobbigt för honom och det ångestpåslaget han får är inte hälsosamt nånstans.
Kvällen innan är hemsk och samma morgon är extremt tuff.
Han har slitit sig igenom hela hösten, men nu har han kommit till en gräns där han går under.
Hur skulle vi kunna hjälpa honom i det här?

Jag o maken satt häromkvällen och pratade.
Som så många andra kvällar. Om hur vi ska hjälpa, stötta vår älskade lilla, stora unge.

Vi kom överens om att maken skulle ringa rektor. Vi struntade helt enkelt i mentor den här gången och gick rakt på rektor.
Han sa precis som det var och vi önskar att sonen får kliva in med sina kompisar i "spanska 3" och vi framhöll "sociala själ". Maken berättade även om sonens kunskapsresa i franskan tidigare och ville med det få henne att förstå att han kommer att fixa det bytet.
Framför allt är det viktigaste att hans kompisar och trygghet finns i den gruppen.

Och vår plan fick fäste!
Från och med nästa vecka får killen hoppa in i "spanska 3" och börja läsa där. På ett villkor.
Sverige är ju ett land där allt ska finnas på papper och allt ska finnas på pränt.
Så det han måste göra i slutet av januari är att göra en sk prövning i spanska 1.
Det spelar ingen roll hur det går där, men systemet behöver en prick i protokollet att det är avklarat.

Men han hoppar in i grupp tre redan nästa vecka.
I en grupp som har läst färdigt "spanska 1" och "spanska 2" och halva "spanska 3" och  han endast har halva "spanska 1" i sin ryggsäck.
Det kan gå hur som helst. Antingen klarar han det galant och fixar kanske till och med ett kanonbetyg. Eller så blir det lite si och så.
Men det gör faktiskt ingenting.

Det absolut viktigaste i det här läget är hans hälsa. Attt få in honom där hans kompisar finns.
Så han kan åka buss utan att halvdö flera dagar i veckan. Och kan känna ett någorlunda lugn på kvällskvisten.

Han själv känner att det här var en toppenide'.
Det han är nervös över är att göra prövningen. Att behöva sitta i kanske två timmar och göra ett prov.
Och kanske till och med på en studiedag när han skulle enligt schema vara ledig.

Vi får se hur den här planen funkar. Vad den har för utfall.
Kan gå rent åt skogen.
Men då får vi lösa det igen.

Men det kan faktiskt funka också.

Tack snälla rektor för att du ger vår kille en chans!

Jullovet är slut

Klockan är slagen.
Jullovets sista dag är här.

Vilket betyder inför skolstart jobbiga kvällar, dåligt med sömn. Svårt att komma till ro.
Häromnatten var sonen vaken till 03.00. Han var klarvaken och kunde verkligen inte somna.
Han gjorde många tappra försök, men till slut gav han upp och vi satte oss i soffan. Med ett glas mjölk.
Själv var jag så trött att jag mådde illa.

Många ungdomar med npf har svårigheter med sömnen. En del av dem kan ändå klara sig själva under tiden som resten av familjen sover. Men det klarar inte våran kille. Han fixar inte att vara vaken ensam med sin ångestproblematik som han har.
Och så har vi lärt oss att ju senare på förmiddagen han tar sin Concerta desto senare går den ur kroppen på kvällen och då tar det ännu längre tid att varva ner. Därför händer det att han på lov och helger när vi sover lite längre inte tar medicinen för han prioriterar att kunna somna på kvällen.

I vilket fall som helst så flaggar sonen för skoltrötthet.
Hans pliktrogenhet som är så bra i många lägen håller på att bränna ut honom. Han säger själv att det tempo som han har pluggat i under hösten kommer inte att hålla i längden.
"Mamma, jag kan inte plugga under samma förutsättningar som de andra."

Och jag vet ju det.
Men hur fan kan vi hjälpa honom.
Han kan inte vara i skolan 8 timmar om dagen, komma hem för att göra ännu mera skolarbete. Han behöver återhämta sig för att orka med nästa dags skola.
HUr gör andra med ungodomar som går på gymnasiet? Med denna diagnos.

Jag behöver alla tips i världen.

Har ni några ess i rockärmen att ge mig?
Så jag kan få maken med på samma tåg. Så han kan förstå vikten av sonens återhämtning.

HJälp!!

Killdygn

Maken tog i går med sig båda sina söner på ett sk "killdygn" där jag förväntades att stanna hemma.

16 åringen har haft ont i magen sen det bestämdes, två dagar innan avfärd, men ville ändå göra ett försök.
Igår åkte de.

Under dagen skickade jag ett sms och undrade hur han mådde:
"Tack bara bra" fick jag som svar.

Då blev jag nöjd och skickade inga flera,
han skickade inte heller några flera. Inte under dagen och inte heller under kvällen. Och jag har inte fått några nu under natten.

Jag har således varit alldelels ensam hemma sen igår lunch.
Otroligt skönt!
Att få rå om mig själv. Att vara ensam hemma i flera timmar. Få äta när jag själv ville. Få makten över fjärrkontrollen och se vad jag själv ville på tv.
En kompis kom cyklandes helt spontant. Vi tog ett glas vin och snackade nån timme. Sen tog hon cykeln hem igen.
Få gå och lägga mig när jag själv var trött.

Nu på morgonen ska jag äta frulle i sängen. Bara jag.
Så enormt skön stund.

Älskade barn

"Mamma, du sitter väl uppe en stund med mig", frågade 16 åringen igårkväll. Som alla andra kvällar.

Självklart sitter jag uppe en stund med dig älskade unge. Jag kommer att sitta med dig så länge du behöver. Tills du nån gång finner ro i själen och kan känna ett lugn i kroppen.

Det är därför jag finns.