Vi har haft ett par riktigt bra dagar här hemma.
Lugna lämningar på morgonen. Ja, förutom i måndags då ångesten slog till med full kraft i hela honom.
Men han överlevde den gången med.
Och jag med.
Eftermiddagarna har även de flytit på ganska så smidigt.
Med läxor och allt.
Det är underbart.
torsdag 31 januari 2013
onsdag 30 januari 2013
En ynka instruktion för lite.
"Packa dina gympakläder och lägg dem i påsen", sa jag till sonen säkert 10 ggr i morse.
"Jadå", svarade han tillbaka varje gång.
Vi hoppade in i bilen och körde till skolan.
Han hoppade ur och skuttade in genom grinden. Eller skuttade var väl att överdriva kanske. Han gick sakta in genom grinden helt enkelt.
Med ryggan på axeln och lillebror framför sig.
Jag åkte i väg och efter ca 30 sekunder ringde min telefon.
"Mamma, jag glömde mina gympakläder!"
Ok.
Där fick vi för att mamman inte kollade så att väskan var klar.
Där fick vi för att mamman inte kom med den sista instruktionen att han skulle ta med den ut till bilen.
Och nu sitter jag här igen. Med världens största dåliga samvete för att jag vet att sonen återigen hamnar i en utsatt position för att han inte har med sig sin förväntade utrustning.
Är det då så himla konstigt att vi som föräldrar packar åt våra barn?
Är det så himla konstigt att vi kanske till och med packar upp de använda träningskläderna?
Eller brer frukost smörgåsen?
Nej, det är det inte.
Vi anpassar tillvaron för våra barn. Vi väljer våra duster som vi tar med våra barn.
Vissa kallar det för att curla. Vissa kallar det att skämma bort.
Men jag kallar det för att anpassa.
Så många gånger jag har fått höra att jag måste sluta curla för min son. Han måste ju herregud lära sig att klara sig själv, är en otroligt vanlig kommentar. Men vad vet de? De har inte gått i mina skor nångång. Likväl som jag inte har gått i deras.
I min värld är det milsvidd skillnad på att curla och anpassa. Det är två helt olika saker om du frågar mig. Jag borstar inte framför honom för att han ska slippa behöva gå på några nitar. Går på nitar gör han dagligen. Det jag gör är att hjälpa honom att överhuvudtaget klara av livet.
Jag vill tro att det enbart är okunskap som gör att folk säger så. Jag vill inte tro att folk är så inskränkta att de tror att jag gör det för att jag tycker att det är så väldigt roligt. Att jag liksom inte har nåt annat i livet att göra. Att jag inte vill att mitt barn ska klara sig själv i framtiden.
Sånt sårar. Djupt.
Med fullt fungerande ungar som kan ta vara på sig själva, som kan packa utan påminnelse, som kan packa upp utan nån som påminner, som kan fråga om de behöver hjälp, som kan påbörja en sak utan hjälp, som kan slutföra uppgiften utan påpassning, som kan titta folk i ögonen, som kan förklara sig, som kan föra sin egen talan, som kan förstå orsak och verkan, för dem kanske man inte behöver packa väskan. De kan ta konsekvensen av sitt handlande.
De kanske till och med lär sig att komma ihåg gympapåsen till nästa gång.
Jag fortsätter att anpassa. Så enkelt är det. Andra mammor får tycka och tänka vad de vill om det.
Uppföljning:
Påsen var inte ens packad när jag kom hem. Jag packade den hastigt och lustigt och åkte till skolan med den. Han blev överlycklig och han behövde inte hamna i den utsatta positionen att vara utan ombyte.
"Jadå", svarade han tillbaka varje gång.
Vi hoppade in i bilen och körde till skolan.
Han hoppade ur och skuttade in genom grinden. Eller skuttade var väl att överdriva kanske. Han gick sakta in genom grinden helt enkelt.
Med ryggan på axeln och lillebror framför sig.
Jag åkte i väg och efter ca 30 sekunder ringde min telefon.
"Mamma, jag glömde mina gympakläder!"
Ok.
Där fick vi för att mamman inte kollade så att väskan var klar.
Där fick vi för att mamman inte kom med den sista instruktionen att han skulle ta med den ut till bilen.
Och nu sitter jag här igen. Med världens största dåliga samvete för att jag vet att sonen återigen hamnar i en utsatt position för att han inte har med sig sin förväntade utrustning.
Är det då så himla konstigt att vi som föräldrar packar åt våra barn?
Är det så himla konstigt att vi kanske till och med packar upp de använda träningskläderna?
Eller brer frukost smörgåsen?
Nej, det är det inte.
Vi anpassar tillvaron för våra barn. Vi väljer våra duster som vi tar med våra barn.
Vissa kallar det för att curla. Vissa kallar det att skämma bort.
Men jag kallar det för att anpassa.
Så många gånger jag har fått höra att jag måste sluta curla för min son. Han måste ju herregud lära sig att klara sig själv, är en otroligt vanlig kommentar. Men vad vet de? De har inte gått i mina skor nångång. Likväl som jag inte har gått i deras.
I min värld är det milsvidd skillnad på att curla och anpassa. Det är två helt olika saker om du frågar mig. Jag borstar inte framför honom för att han ska slippa behöva gå på några nitar. Går på nitar gör han dagligen. Det jag gör är att hjälpa honom att överhuvudtaget klara av livet.
Jag vill tro att det enbart är okunskap som gör att folk säger så. Jag vill inte tro att folk är så inskränkta att de tror att jag gör det för att jag tycker att det är så väldigt roligt. Att jag liksom inte har nåt annat i livet att göra. Att jag inte vill att mitt barn ska klara sig själv i framtiden.
Sånt sårar. Djupt.
Med fullt fungerande ungar som kan ta vara på sig själva, som kan packa utan påminnelse, som kan packa upp utan nån som påminner, som kan fråga om de behöver hjälp, som kan påbörja en sak utan hjälp, som kan slutföra uppgiften utan påpassning, som kan titta folk i ögonen, som kan förklara sig, som kan föra sin egen talan, som kan förstå orsak och verkan, för dem kanske man inte behöver packa väskan. De kan ta konsekvensen av sitt handlande.
De kanske till och med lär sig att komma ihåg gympapåsen till nästa gång.
Jag fortsätter att anpassa. Så enkelt är det. Andra mammor får tycka och tänka vad de vill om det.
Uppföljning:
Påsen var inte ens packad när jag kom hem. Jag packade den hastigt och lustigt och åkte till skolan med den. Han blev överlycklig och han behövde inte hamna i den utsatta positionen att vara utan ombyte.
tisdag 29 januari 2013
Glädje
För mig är ren glädje de gångerna när lämningen på morgonen av min 15 åring går bra. När han hoppar ur bilen och säger ett enkelt "Hej då mamma, ses sen".
Den känslan av glädje går knappt att beskriva. Knappt ta på. Men den känns. Ända in i märgen. Rakt in i systemet och landar mjukt i hjärtat.
För mig är ren glädje de gångerna när samma kille hoppar in i bilen efter skolans slut och har nåt roligt att berätta. Om nåt som har hänt under dagen. Tex nån som har ramlat av stolen eller tappat ett glas i matsalen. Eller nåt som nån har sagt.
Att höra sonen då. Att se honom då. Det är så härligt att hjärtat bara flödar av kärlek.
För mig är ren glädje den gången när sonen berättar att han lyckas vara med på hela idrottstimmen. Stoltheten när jag vet hur han kämpar mot den höga volymen och det stoj som en idrottstimme innebär.
För mig är ren glädje den gången när jag får ett sms där det står att han fattar fysiken eller matten. När jag vet hur han verkligen har slitit med just de uppgifterna.
Det är sån där lyckans glädje att tårarna bara kommer.
För mig är ren glädje när läxorna bara görs utan ledsamheter. Utan att pennor och sudd flyger genom rummet.
För mig är ren glädje när vi skrattar högt tillsammans. Med varandra. Värmen.
För mig är ren glädje när kvällen kommer och jag har känt det där sköna flowet under dagen. När man liksom flyter och endast går två steg fram och inte behöver ta ett bak hela tiden.
För mig är ren glädje när maten slinker ner.
För mig är ren glädje när vi kan sätta oss i soffan till kvällen och känna lugnet hos var och en. En underbar stund av samhörighet.
För mig är ren glädje när sonen går och lägger sig när det är dags. När han läser en stund, släcker lampan och somnar helt av sig själv. När jag vet att han somnar med ett lugn i sitt sinne. Där oron inför morgondagen känns som bortblåst.
All denna glädje är i och för sig blandad med en känsla av lättnad samtidigt. Glädje och lättnad i en skön, härlig och skör kombination.
"Mår barnen bra så mår jag bra" finns det många föräldrar som säger. Och nog ligger det nåt i det faktiskt. Sedan för att just må bra är sätten väldigt olika för alla människor.
Medan vissa behöver åka jorden runt för att må bra, mår jag som bäst med en glädjefylld lämning på morgonen helt enkelt.
Vad är glädje för dig?
Den känslan av glädje går knappt att beskriva. Knappt ta på. Men den känns. Ända in i märgen. Rakt in i systemet och landar mjukt i hjärtat.
För mig är ren glädje de gångerna när samma kille hoppar in i bilen efter skolans slut och har nåt roligt att berätta. Om nåt som har hänt under dagen. Tex nån som har ramlat av stolen eller tappat ett glas i matsalen. Eller nåt som nån har sagt.
Att höra sonen då. Att se honom då. Det är så härligt att hjärtat bara flödar av kärlek.
För mig är ren glädje den gången när sonen berättar att han lyckas vara med på hela idrottstimmen. Stoltheten när jag vet hur han kämpar mot den höga volymen och det stoj som en idrottstimme innebär.
För mig är ren glädje den gången när jag får ett sms där det står att han fattar fysiken eller matten. När jag vet hur han verkligen har slitit med just de uppgifterna.
Det är sån där lyckans glädje att tårarna bara kommer.
För mig är ren glädje när läxorna bara görs utan ledsamheter. Utan att pennor och sudd flyger genom rummet.
För mig är ren glädje när vi skrattar högt tillsammans. Med varandra. Värmen.
För mig är ren glädje när kvällen kommer och jag har känt det där sköna flowet under dagen. När man liksom flyter och endast går två steg fram och inte behöver ta ett bak hela tiden.
För mig är ren glädje när maten slinker ner.
För mig är ren glädje när vi kan sätta oss i soffan till kvällen och känna lugnet hos var och en. En underbar stund av samhörighet.
För mig är ren glädje när sonen går och lägger sig när det är dags. När han läser en stund, släcker lampan och somnar helt av sig själv. När jag vet att han somnar med ett lugn i sitt sinne. Där oron inför morgondagen känns som bortblåst.
All denna glädje är i och för sig blandad med en känsla av lättnad samtidigt. Glädje och lättnad i en skön, härlig och skör kombination.
"Mår barnen bra så mår jag bra" finns det många föräldrar som säger. Och nog ligger det nåt i det faktiskt. Sedan för att just må bra är sätten väldigt olika för alla människor.
Medan vissa behöver åka jorden runt för att må bra, mår jag som bäst med en glädjefylld lämning på morgonen helt enkelt.
Vad är glädje för dig?
måndag 28 januari 2013
Skuld
Skuld är ett laddat ord.
Skuld är en laddad känsla.
Skuldkänslor är något många av oss föräldrar känner dagligen. Om saker man kunde ha gjort annorlunda. Saker man kanske kunde ha sagt på ett annat sätt. Om saker som hände för flera år sedan. Eller som hände i morse. En del går igenom livet och aldrig känner av den här känslan och det är ju skönt för dem. Samtidigt som man faktiskt kan lära sig nåt av denna känsla. Om man kan reflektera. Och sen gå vidare. Inte fastna.
För min del handlar det inte bara om livet och situationer vad gäller vår kille med Add och autisistka drag. Det gäller liksom hela livet för mig. Såsom "varför sa jag sådär?" eller "vad gjorde jag nu?".
Samtidigt har jag lärt mig, att leva med skuldkänslor inte är särskilt hälsosamt. För nån egentligen. Förhoppningsvis lär man sig nåt och sedan är det bara att kasta bort detta obehag. För det går inte att leva ett gott liv om man hela tiden bär på skuld. Känslan har annars en förmåga att bita sig fast. Klänga sig fast som en blodigel och äta upp en inifrån. Till slut finns risken att man blir bitter och då är vägen till ett gott liv ännu längre, ännu svårare.
Under mina 41 år här på jorden har jag ändå lärt mig en hel del. Mina 41 år har faktiskt inte gått obemärkt förbi. Även om jag känner mig som världens minsta individ ibland.
Jag inser att jag gjort tokiga saker. Sagt tokiga saker och betett mig inte helt ok i alla sammanhang.
Främst gentemot min 15 åring.
Men då visste jag inte bättre. Jag hade inte kunskap. Jag hade inte erfarenheten. Jag gjorde det som jag trodde var det bästa då. Jag sa det jag hade vett till då.
Självklart händer det att det blir alldeles galet nu för tiden också. Man är ju bara människa. Men att leva med känslan att "jag gör det jag kan, jag gör mitt bästa" så går det en aningens lättare.
Nu , exakt nu, lever jag med känslan av att gjorde vi verkligen rätt när vi flyttade utomlands?
Var det ett bra beslut att ta sonen ur hans trygga tillvaro där hemma i Sverige?
Ja, jag vill tro det.
För bara vi är tillsammans alla fyra så mår han som allra bäst. Vare sig vi är i Sverige eller utomlands.
Att ha ångest för att gå till skolan hade han även i Sverige. Byta skola har han velat göra från vilken skola han än har gått i. Klasskamraterna har han aldrig gillat. Med mera. Med mera.
Så hans problem finns hela tiden. Var vi än befinner oss. Var vi än bor.
Men det skulle vara otroligt skönt om det vore så enkelt. Att bara flytta hem till Sverige så skulle alla problem liksom bara försvinna.
Tror inte det.
Däremot känner vi att han växer på ett annat sätt. Han mognar på ett sätt som han kanske aldrig skulle haft möjlighet hemma i Sverige att göra. Han behöver oss i familjen för att klara av att "be a risktaker".Vilket för hans del bara är att ha bytt skola. Han har oss hela tiden till hands och hans självförtroende har ökat markant. Han vågar saker och ting som han själv aldrig trodde var möjligt.
Han är en sann Kung över livet.
Skuld är en laddad känsla.
Skuldkänslor är något många av oss föräldrar känner dagligen. Om saker man kunde ha gjort annorlunda. Saker man kanske kunde ha sagt på ett annat sätt. Om saker som hände för flera år sedan. Eller som hände i morse. En del går igenom livet och aldrig känner av den här känslan och det är ju skönt för dem. Samtidigt som man faktiskt kan lära sig nåt av denna känsla. Om man kan reflektera. Och sen gå vidare. Inte fastna.
För min del handlar det inte bara om livet och situationer vad gäller vår kille med Add och autisistka drag. Det gäller liksom hela livet för mig. Såsom "varför sa jag sådär?" eller "vad gjorde jag nu?".
Samtidigt har jag lärt mig, att leva med skuldkänslor inte är särskilt hälsosamt. För nån egentligen. Förhoppningsvis lär man sig nåt och sedan är det bara att kasta bort detta obehag. För det går inte att leva ett gott liv om man hela tiden bär på skuld. Känslan har annars en förmåga att bita sig fast. Klänga sig fast som en blodigel och äta upp en inifrån. Till slut finns risken att man blir bitter och då är vägen till ett gott liv ännu längre, ännu svårare.
Under mina 41 år här på jorden har jag ändå lärt mig en hel del. Mina 41 år har faktiskt inte gått obemärkt förbi. Även om jag känner mig som världens minsta individ ibland.
Jag inser att jag gjort tokiga saker. Sagt tokiga saker och betett mig inte helt ok i alla sammanhang.
Främst gentemot min 15 åring.
Men då visste jag inte bättre. Jag hade inte kunskap. Jag hade inte erfarenheten. Jag gjorde det som jag trodde var det bästa då. Jag sa det jag hade vett till då.
Självklart händer det att det blir alldeles galet nu för tiden också. Man är ju bara människa. Men att leva med känslan att "jag gör det jag kan, jag gör mitt bästa" så går det en aningens lättare.
Nu , exakt nu, lever jag med känslan av att gjorde vi verkligen rätt när vi flyttade utomlands?
Var det ett bra beslut att ta sonen ur hans trygga tillvaro där hemma i Sverige?
Ja, jag vill tro det.
För bara vi är tillsammans alla fyra så mår han som allra bäst. Vare sig vi är i Sverige eller utomlands.
Att ha ångest för att gå till skolan hade han även i Sverige. Byta skola har han velat göra från vilken skola han än har gått i. Klasskamraterna har han aldrig gillat. Med mera. Med mera.
Så hans problem finns hela tiden. Var vi än befinner oss. Var vi än bor.
Men det skulle vara otroligt skönt om det vore så enkelt. Att bara flytta hem till Sverige så skulle alla problem liksom bara försvinna.
Tror inte det.
Däremot känner vi att han växer på ett annat sätt. Han mognar på ett sätt som han kanske aldrig skulle haft möjlighet hemma i Sverige att göra. Han behöver oss i familjen för att klara av att "be a risktaker".Vilket för hans del bara är att ha bytt skola. Han har oss hela tiden till hands och hans självförtroende har ökat markant. Han vågar saker och ting som han själv aldrig trodde var möjligt.
Han är en sann Kung över livet.
lördag 26 januari 2013
Min bror
Nu längtar jag efter min bror.
Jättemycket.
Han bor i Blekinge och känns alldelels för långt bort just nu.
Han är världens bästa.
Jättemycket.
Han bor i Blekinge och känns alldelels för långt bort just nu.
Han är världens bästa.
Gymmet
Det är så enormt roligt att vi har hittat gymmet att gå på tillsammans, jag och sonen.
Det har blivit våran grej. Då lillebror tydligen är för ung och pappa tycker att det är urtråkigt att vistas på ett gym.
Vår grej.
Och det är skönt att killen får med sig lilla mamman för då blir även jag aktiverad.
När jag visar min nuna i skolan skäms min son ihjäl sig över sin mamma.
Men på gymmet funkar det kanon. Där skäms han ingenting. Där är till och med mamma bra att ha med sig eftersom jag faktiskt kan en del om muskler och träning.
Första gången vi var där så tog jag alla hans ytterkläder i mitt skåp. Andra gången tvingade vi med pappsen så han kunde visa hur omklädningsrummet funkade. Med kortet och allt för att kunna låsa skåpet.
Nu flyter allt toppen. Han hittar i omklädningsrummet, han vet hur några av maskinerna funkar. Han vet var vikterna finns. Och han cyklar eller springer alltid som uppvärmining. Jag får iofs bära nyckeln under tiden vi är där. För nycklar har han ogillat sen han var liten. Nu kan han iallafall hålla i en nyckel. Men det gick inte förr. Så att börja sjuan med eget skåp samt nyckel var en prövoperiod, kan man säga.
Hur förklarar man en sån sak för folk förresten? Att han mår dåligt av nycklar. Ja, herregud, det dyker upp så mycket i huvudet när jag sitter såhär och skriver.
Men vi har aillafall hittat vår grej.
Och det är jättekul!
Det har blivit våran grej. Då lillebror tydligen är för ung och pappa tycker att det är urtråkigt att vistas på ett gym.
Vår grej.
Och det är skönt att killen får med sig lilla mamman för då blir även jag aktiverad.
När jag visar min nuna i skolan skäms min son ihjäl sig över sin mamma.
Men på gymmet funkar det kanon. Där skäms han ingenting. Där är till och med mamma bra att ha med sig eftersom jag faktiskt kan en del om muskler och träning.
Första gången vi var där så tog jag alla hans ytterkläder i mitt skåp. Andra gången tvingade vi med pappsen så han kunde visa hur omklädningsrummet funkade. Med kortet och allt för att kunna låsa skåpet.
Nu flyter allt toppen. Han hittar i omklädningsrummet, han vet hur några av maskinerna funkar. Han vet var vikterna finns. Och han cyklar eller springer alltid som uppvärmining. Jag får iofs bära nyckeln under tiden vi är där. För nycklar har han ogillat sen han var liten. Nu kan han iallafall hålla i en nyckel. Men det gick inte förr. Så att börja sjuan med eget skåp samt nyckel var en prövoperiod, kan man säga.
Hur förklarar man en sån sak för folk förresten? Att han mår dåligt av nycklar. Ja, herregud, det dyker upp så mycket i huvudet när jag sitter såhär och skriver.
Men vi har aillafall hittat vår grej.
Och det är jättekul!
fredag 25 januari 2013
Glasögon
Det har tagit tid.
Men nu är det klart.
I slutet av september fick sonen klart för sig via ögonläkaren att han behövde glasögon när han sitter vid dator eller tv. Eller när han läser.
Han reagerade väldigt starkt och blev verkligen ledsen över det beskedet.
Vi tog i i vilket fall som helst med oss remissen från doktorn och åkte hem.
Han grät hela den kvällen inför den förändring som var i antågande. Han som vill ha det som det alltid har varit.
Remissen har legat tyst och stilla på köksön här hemma. I väntan på att sonen skulle känna sig redo.
Efter jul kom det smygande.
"Mamma, vi måste fixa glasögonen nu".
Han hade börjat känna själv att han blir så himla trött i ögonen och att det sen sätter sig som ett stålband runt huvudet med huvudvärk som ett brev på posten. Han var mogen.
Eftersom det har varit så bökigt med så mycket under en period, eller hela hans liv egentligen, så har jag varit och blivit enormt trött och sliten. Maken har jobbat och jag tagit det mesta ansvaret hemma. Vi har valt att ha det så, jag har själv varit med och tagit det beslutet. Men jag har insett att jag måste börja släppa taget. För att jag ska må bra behöver jag släppa kontrollen och våga låta maken ta över en del. Han fixar en hel del om jag tillåter honom det.
Samtidigt som jag hela tiden har brottats med känslan av att jag vill vara den "duktiga mamman" eller den "duktiga frun" som klarar allt.
Men så himla tokigt.
Iallafall. För att bryta vårt mönster så har jag börjat släppa allt mer. Jag drar mig undan och det gör att maken måste in i hetluften. Nu låter det som om att detta hände under en kafferast. Men nej, det sker lite pö om pö. Lite i taget och en dag i sänder. Sonen pratar bara med mig fortfarande, men maken börjar ta sig lite mer tid. Och det känns så bra.
Detta gjorde iallafall att sonen och maken åkte iväg till optikern för några veckor sedan. De tog med sig remissen och efter ett par timmar kom de hem med ett kvitto. De hade helt enkelt hittat ett par glasögon som sonen godkände och sen beställt hem dem.
Igår ringde de från optikern och sa att de var klara.
Vi åkte dit. Han provade dem. Vi åkte hem.
Påsen nästan brände i hans knä i bilen. Vi pratade lite lätt. Han var nog både lättad och förvirrad.
Jag kände att detta vill han vara ensam om. Han ville vara ensam en stund i sitt rum för att prova i lugn och ro. Få känna och klämma. Lägga ner i fodralet. ta upp ur fodralet. Se sig själv i spegeln.
Lillebror var kvar i skolan under den här tiden och spelade volleyboll med andra kompisar.
Jag passade på att säga att jag behövde åka och hämta honom. Att vi ses om en timme.
Den lättnaden hos sonen.
Jag åkte till skolan. Kollade på lillebror när hans lag vann med 2-0 i set mot de andra. Han var så lycklig och glad och det är sån skillnad att åka bil med honom, kan man säga. Han känner sig så nöjd med det mesta och är en riktig livsälskare. Trots allt ansvar som faktiskt ligger på hans 13-åriga axlar.
När han lämnar in sina läxor är han nöjd med sitt jobb. När han har spelat en match är han nöjd med sin insats. Klart att han också har sina dippar men over all så är han en nöjd kille. En kille som ger mig sån enorm styrka. Sån energi. Bara genom att finnas till. Bara genom att vara den han är.
Kärlek till mina pojkar och kärlek till er alla därute!
Men nu är det klart.
I slutet av september fick sonen klart för sig via ögonläkaren att han behövde glasögon när han sitter vid dator eller tv. Eller när han läser.
Han reagerade väldigt starkt och blev verkligen ledsen över det beskedet.
Vi tog i i vilket fall som helst med oss remissen från doktorn och åkte hem.
Han grät hela den kvällen inför den förändring som var i antågande. Han som vill ha det som det alltid har varit.
Remissen har legat tyst och stilla på köksön här hemma. I väntan på att sonen skulle känna sig redo.
Efter jul kom det smygande.
"Mamma, vi måste fixa glasögonen nu".
Han hade börjat känna själv att han blir så himla trött i ögonen och att det sen sätter sig som ett stålband runt huvudet med huvudvärk som ett brev på posten. Han var mogen.
Eftersom det har varit så bökigt med så mycket under en period, eller hela hans liv egentligen, så har jag varit och blivit enormt trött och sliten. Maken har jobbat och jag tagit det mesta ansvaret hemma. Vi har valt att ha det så, jag har själv varit med och tagit det beslutet. Men jag har insett att jag måste börja släppa taget. För att jag ska må bra behöver jag släppa kontrollen och våga låta maken ta över en del. Han fixar en hel del om jag tillåter honom det.
Samtidigt som jag hela tiden har brottats med känslan av att jag vill vara den "duktiga mamman" eller den "duktiga frun" som klarar allt.
Men så himla tokigt.
Iallafall. För att bryta vårt mönster så har jag börjat släppa allt mer. Jag drar mig undan och det gör att maken måste in i hetluften. Nu låter det som om att detta hände under en kafferast. Men nej, det sker lite pö om pö. Lite i taget och en dag i sänder. Sonen pratar bara med mig fortfarande, men maken börjar ta sig lite mer tid. Och det känns så bra.
Detta gjorde iallafall att sonen och maken åkte iväg till optikern för några veckor sedan. De tog med sig remissen och efter ett par timmar kom de hem med ett kvitto. De hade helt enkelt hittat ett par glasögon som sonen godkände och sen beställt hem dem.
Igår ringde de från optikern och sa att de var klara.
Vi åkte dit. Han provade dem. Vi åkte hem.
Påsen nästan brände i hans knä i bilen. Vi pratade lite lätt. Han var nog både lättad och förvirrad.
Jag kände att detta vill han vara ensam om. Han ville vara ensam en stund i sitt rum för att prova i lugn och ro. Få känna och klämma. Lägga ner i fodralet. ta upp ur fodralet. Se sig själv i spegeln.
Lillebror var kvar i skolan under den här tiden och spelade volleyboll med andra kompisar.
Jag passade på att säga att jag behövde åka och hämta honom. Att vi ses om en timme.
Den lättnaden hos sonen.
Jag åkte till skolan. Kollade på lillebror när hans lag vann med 2-0 i set mot de andra. Han var så lycklig och glad och det är sån skillnad att åka bil med honom, kan man säga. Han känner sig så nöjd med det mesta och är en riktig livsälskare. Trots allt ansvar som faktiskt ligger på hans 13-åriga axlar.
När han lämnar in sina läxor är han nöjd med sitt jobb. När han har spelat en match är han nöjd med sin insats. Klart att han också har sina dippar men over all så är han en nöjd kille. En kille som ger mig sån enorm styrka. Sån energi. Bara genom att finnas till. Bara genom att vara den han är.
Kärlek till mina pojkar och kärlek till er alla därute!
torsdag 24 januari 2013
Bokat
Nu har vi bokat biljetter för en resa till Sverige för mig och sönerna.
Under vårt sportlov här passar vi på att åka till vår kommun som vi lämnade innan flytten utomlands.
Ingenting är bestämt om flytt tillbaka till Sverige, men vi vill sondera terrängen en smula. Kommer han in på valda linjen och vi stannar kvar här så är det ju bara att tacka nej.
Maken har pratat med rektorer och vi är välkomna att hälsa på. Vi vill att sonen ska få möjlighet att kunna se hur skolorna ser ut innan han väljer program och vilken skola. Han själv vill veta hur idrottshallen ser ut. Hur skåpen sitter och hur matsalen ser ut.
När han började i sjuan och flyttade från mellanstadiet till högstadiet funkade allt så himla bra. Vi hade en otrolig hjälp från rektor på högstadiet och en spec lärare som hela tiden fanns till hands. Vi hade sk överlämningsmöten med alla vuxna inblandade under våren.
Vi pratade med en av sonens vänner och hans föräldrar. Eller två faktiskt.
För i sjuan splittrades alla sexor och skulle blandas ihop till andra klasser. Otroligt skönt om man inte har vänner i sin ursprungliga klass. Otroligt jobbigt om man har bästisen i den gamls klassen.
I vårt fall fanns en kompis som sonen hade en relation med. Samt en annan kille i en annan sexa.
Då började vårt slit för att försöka få dessa tre att hamna i samma klass. Samt att de tre skulle få ha skåpen bredvid varandra.
Våran kille fick komma till skolan och till och med välja var han ville ha sitt skåp. Eftersom han inte skulle må bra av att ha skåpet mitt i ett rum eller mitt bland alla andra.
Han valde ett skåp i ett av hörnen och hade således inte så många runtomkring sig. Men just sina två vänner precis bredvid. Av en händelse "råkade" det bli så.
Veckan innan sjuan började var vi i skolan och kollade en sista gång innan skolstart.
Dessa tre killar hamnade i samma klass. Sjuan gick galant. Med stöd från spec lärare och liten grupp i matten. Med en mentor som var fantastisk och med uppföljningsmöten varje fredag eftermiddag med denna mentor. När jag säger att allt gick galant betyder inte det att allt flöt utan härdsmältor. Men det förstod ni säkert.
Det var blod, svett och tårar även då. Men med vuxna som förstod. Jag behövde hämta sonen ett par gånger när han ringde mig på jobbet och sa att han låg på toagolvet och skakade. Med panikångest i hela systemet. Att ha den bilden framför sig. Sin egen unge liggandes på ett skitigt toalettgolv. Med panik i blicken.
Nu önskar vi samma fina övergång. Vi vill alla ha en så fin och positiv start på gymnasiet som det bara är möjligt. Och det kan börja med ett personligt möte med en rektor i taget. Som vill visa upp sina skolor.
Om vi väljer att stanna här så är det bara för honom att fortsätta som han gör och då hamnar han i grade 10 helt enkelt. Inga konstigheter alls.
Den här skolan har elever i åldrarna 3-18. De läser efter ett program som heter IB-programmet, Bachelorette nånting. Stannar vi kvar här och liksom börjar gymnasiet, så blir det lite bökigare för honom att börja på ett vanligt kommunalt svenskt gymnasium hemma i Sverige om ett el två år. Med risk för att behöva gå om år 1. Medan han lätt som en plätt kan hoppa över till en IB-skola i den staden som vi flyttar till.
Alltså. ganska mycket tankar maler i huvudet. Vi är verkligen inte på det klara med nåt ännu.
Men vi börjar ändå med ett besök i Sverige. Sedan får vi se var det leder.
Under vårt sportlov här passar vi på att åka till vår kommun som vi lämnade innan flytten utomlands.
Ingenting är bestämt om flytt tillbaka till Sverige, men vi vill sondera terrängen en smula. Kommer han in på valda linjen och vi stannar kvar här så är det ju bara att tacka nej.
Maken har pratat med rektorer och vi är välkomna att hälsa på. Vi vill att sonen ska få möjlighet att kunna se hur skolorna ser ut innan han väljer program och vilken skola. Han själv vill veta hur idrottshallen ser ut. Hur skåpen sitter och hur matsalen ser ut.
När han började i sjuan och flyttade från mellanstadiet till högstadiet funkade allt så himla bra. Vi hade en otrolig hjälp från rektor på högstadiet och en spec lärare som hela tiden fanns till hands. Vi hade sk överlämningsmöten med alla vuxna inblandade under våren.
Vi pratade med en av sonens vänner och hans föräldrar. Eller två faktiskt.
För i sjuan splittrades alla sexor och skulle blandas ihop till andra klasser. Otroligt skönt om man inte har vänner i sin ursprungliga klass. Otroligt jobbigt om man har bästisen i den gamls klassen.
I vårt fall fanns en kompis som sonen hade en relation med. Samt en annan kille i en annan sexa.
Då började vårt slit för att försöka få dessa tre att hamna i samma klass. Samt att de tre skulle få ha skåpen bredvid varandra.
Våran kille fick komma till skolan och till och med välja var han ville ha sitt skåp. Eftersom han inte skulle må bra av att ha skåpet mitt i ett rum eller mitt bland alla andra.
Han valde ett skåp i ett av hörnen och hade således inte så många runtomkring sig. Men just sina två vänner precis bredvid. Av en händelse "råkade" det bli så.
Veckan innan sjuan började var vi i skolan och kollade en sista gång innan skolstart.
Dessa tre killar hamnade i samma klass. Sjuan gick galant. Med stöd från spec lärare och liten grupp i matten. Med en mentor som var fantastisk och med uppföljningsmöten varje fredag eftermiddag med denna mentor. När jag säger att allt gick galant betyder inte det att allt flöt utan härdsmältor. Men det förstod ni säkert.
Det var blod, svett och tårar även då. Men med vuxna som förstod. Jag behövde hämta sonen ett par gånger när han ringde mig på jobbet och sa att han låg på toagolvet och skakade. Med panikångest i hela systemet. Att ha den bilden framför sig. Sin egen unge liggandes på ett skitigt toalettgolv. Med panik i blicken.
Nu önskar vi samma fina övergång. Vi vill alla ha en så fin och positiv start på gymnasiet som det bara är möjligt. Och det kan börja med ett personligt möte med en rektor i taget. Som vill visa upp sina skolor.
Om vi väljer att stanna här så är det bara för honom att fortsätta som han gör och då hamnar han i grade 10 helt enkelt. Inga konstigheter alls.
Den här skolan har elever i åldrarna 3-18. De läser efter ett program som heter IB-programmet, Bachelorette nånting. Stannar vi kvar här och liksom börjar gymnasiet, så blir det lite bökigare för honom att börja på ett vanligt kommunalt svenskt gymnasium hemma i Sverige om ett el två år. Med risk för att behöva gå om år 1. Medan han lätt som en plätt kan hoppa över till en IB-skola i den staden som vi flyttar till.
Alltså. ganska mycket tankar maler i huvudet. Vi är verkligen inte på det klara med nåt ännu.
Men vi börjar ändå med ett besök i Sverige. Sedan får vi se var det leder.
onsdag 23 januari 2013
Liten.
Min lilla blogg är inte så stor. Den är anonym och inte särskilt utspridd. Med hänsyn taget till min sons ålder har jag valt att ha det så. Hade vi varit i början på vår resa så kanske jag hade tänkt på ett annorlunda sätt. Eller inte. Jag vet faktiskt inte.
Vissa inlägg som jag skriver har jag valt att dela på olika forum där jag känner mig trygg och inför folk i samma situation. Andra inlägg stannar bara här. Vissa texter skickar jag vidare till särskilt utvalda.
På det viset blir ni inte så många som hittar hit. Några av er läser varje dag. Några läser lite då och då. Någon hoppar in och läser nåt enstaka inlägg. Vissa återkommer. Vissa kommer aldrig tillbaka. Och det är så det är.
Jag är oerhört tacksam och ödmjuk inför er alla som läser det jag skriver. Tack, ni är viktiga för mig.
Enligt min statistik på sidan ser jag att bloggen har läsare från sju-nio olika länder nästan varje dag.
En smått fantastisk siffra. Inte så många visningar från varje land, men dock.
Helt otroligt!
Tack alla ni fina människor.
Vissa inlägg som jag skriver har jag valt att dela på olika forum där jag känner mig trygg och inför folk i samma situation. Andra inlägg stannar bara här. Vissa texter skickar jag vidare till särskilt utvalda.
På det viset blir ni inte så många som hittar hit. Några av er läser varje dag. Några läser lite då och då. Någon hoppar in och läser nåt enstaka inlägg. Vissa återkommer. Vissa kommer aldrig tillbaka. Och det är så det är.
Jag är oerhört tacksam och ödmjuk inför er alla som läser det jag skriver. Tack, ni är viktiga för mig.
Enligt min statistik på sidan ser jag att bloggen har läsare från sju-nio olika länder nästan varje dag.
En smått fantastisk siffra. Inte så många visningar från varje land, men dock.
Helt otroligt!
Tack alla ni fina människor.
tisdag 22 januari 2013
Tillägg till förra inlägget
Tack vare mitt förra inlägg har jag fått svar på vissa frågor jag hade.
Dessa sociala medier är ju ett fantastiskt verktyg när man söker hjälp och information.
Ett stort tack till alla inblandade.
Begreppet "särskola" finns endast för elever som har någon form av utvecklingsstörning. Vilket inte alls är fallet för oss.
Alltså inte aktuellt för våran del.
Och så hade jag en undran vad gäller skolans olika skyldigheter och rättigheter vad gäller grundskolan samt gymnasiet. Är det samma när skolplikten faktiskt slutar vid 16 års ålder och skolan liksom blir frivillig.
Ja, det är det, har jag idag fått erfara. Alla skolor har skyldighet att se till att alla elever få den adekvata hjälp de behöver. Oavsett grundskola, gymnasium eller högskola.
Jag har också lärt mig att skolpengen är högre för barn med diagnos och den pengen följer automatiskt med eleven till den sökta skolan.
Och det var ännu en fråga som jag och maken har pratat om. Vi har varit lite rädda över hur öppna vi ska vara mot rektorer i fråga om sonens diagnos. Och kanske släppa den nyheten när han väl har kommit in. Vi har varit lite rädda för att de då bara ska se alla kostnader som en sådan elev drar med sig. Men om skolpengen är dubbelt så hög för en elev med diagnos så behöver vi ju inte alls tänka på det sättet.
Klockrena svar har jag fått.
Kärlek till er alla!
Dessa sociala medier är ju ett fantastiskt verktyg när man söker hjälp och information.
Ett stort tack till alla inblandade.
Begreppet "särskola" finns endast för elever som har någon form av utvecklingsstörning. Vilket inte alls är fallet för oss.
Alltså inte aktuellt för våran del.
Och så hade jag en undran vad gäller skolans olika skyldigheter och rättigheter vad gäller grundskolan samt gymnasiet. Är det samma när skolplikten faktiskt slutar vid 16 års ålder och skolan liksom blir frivillig.
Ja, det är det, har jag idag fått erfara. Alla skolor har skyldighet att se till att alla elever få den adekvata hjälp de behöver. Oavsett grundskola, gymnasium eller högskola.
Jag har också lärt mig att skolpengen är högre för barn med diagnos och den pengen följer automatiskt med eleven till den sökta skolan.
Och det var ännu en fråga som jag och maken har pratat om. Vi har varit lite rädda över hur öppna vi ska vara mot rektorer i fråga om sonens diagnos. Och kanske släppa den nyheten när han väl har kommit in. Vi har varit lite rädda för att de då bara ska se alla kostnader som en sådan elev drar med sig. Men om skolpengen är dubbelt så hög för en elev med diagnos så behöver vi ju inte alls tänka på det sättet.
Klockrena svar har jag fått.
Kärlek till er alla!
Välja skola
Vår kille har genom alla år gått i sk vanlig skola.
Vilket beror på att vi inte "visste" mer när det var dags att välja skola till 6-års. Vi visste inte bättre just då. Han var ju en vanlig unge, men som var lite mer ängslig än andra. Som hade lite svårare med separationen på morgonen bara. En kille som ville rita gröna kycklingar när alla andra ritade gula. En kille som behövde känna att han blev överlämnad till en vuxen och inte bara avsläppt på skolgården på morgonen.
En kille som hellre pratade med de vuxna än var med de jämnåriga.
En kille som egentligen hade sån ångest att han var nära att kräkas varje morgon. Och var så orolig inför nästa dags skoldag att han var rädd att brinna upp under natten. Som slutade med att sova i pyjamas just där och då pga att han blev för varm.
När han var 9 bröt han ihop och ville ha hjälp själv med orden:
"Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre...." Och hans tårar rann nerför kinderna.
Han menade alla hans tvångshandlingar och tvångstankar som vi inte hade en susning om och mitt hjärta fullständigt brast i alla hörn det kunde.
Genom alla dessa år, från 6-års till dagens datum i grade 9, har det inneburit ett tusental samtal med lärare. Med rektorer. Med läkare och andra vuxna.
Vi har bombat skolor med mail och samtal. Vi har åkt dit. Vi har varit där och vi har lagt oss i.
Vi gick så långt att vi under en kort period i år 6 faktiskt hotade med att vägra killen gå på syslöjden ett tag. Där hade läraren skällt, skrikit och gormat på vår son under alldeles för lång tid att vi släppte helt enkelt inte iväg honom till den miljön till slut. Hennes beteende var så lågt och när min son sa så här en dag satte vi punkt :
"Mamma, jag kan bli en sån som hon tror att jag är. Men jag vill att hon ska veta att jag faktiskt gör mitt bästa. Varje gång!"
Där valde han. Han valde att inte "bli en sån som hon trodde att han var".
Jag tog ledigt och var med på lektionerna innan vi skickade mailet där vi skrev att nu får det vara nog.
Med kopia till både rektor och klasslärare skrev vi att sonen inte kommer att närvara på nästa lektion och att jag kör honom till skolan när syslöjden är slut.
Då tog det inte lång tid innan vi fick ett svar från klasslärare att "han kommer att få en assistent och det är lärarstudenten som är i klassen".
Nope! Inte ok. En lärarstudent är i skolan för att lära sig själv. Hon står själv under utbildning och ska absolut inte ha ansvar för vår kille, skickade vi tillbaka. Just det här fallet slutade med att en välkänd lärare som sonen kände till följde med honom i slöjden till skolan slutade i juni det året.
Vi är verkligen de föräldrar som lärarna pratar om på deras kafferast. Vi är de jobbiga föräldrarna som lärarna ler åt när de ser oss, men suckar när vi har gått.
Självklart är vi såna! Vem ska annars stå upp för vår kille? Han har ju bara oss. Hans enda livlina. Hans trygghet.
Men med facit i hand så vet jag inte längre. Hade en särskola hjälpt honom mera?
Nu är vi i startgropen till gymnasievalet. Vad är bäst egentligen?
Bara förra veckan hade han två härdsmältor vad gällde idrotten samt att läsa böcker i svenska och engelska. Nya möten. Nya samtal. Nya lösningar.
Han har redan nu en speciallösning i matten. Han träffar även scinceläraren extra efter skolan på måndagarna. Han behöver extra allt på idrotten, även som den idrottskille han är. Det är för mycket folk på för liten yta. Det är för högljutt och han hör inte instruktionerna. Han vägrar duscha.
Han mår psykiskt dåligt av att läsa böcker. Som andra har valt åt honom. Han snöar fullständigt in på hur många sidor som ska läsas på hur kort tid. Hur liten texten är och vad det är för kvalitet på pappret. Hur boken luktar och hur den känns i handen.
Det jag menar är, hur mycket extra ska han ha innan det är dags att tänka på särskola?
Var går gränsen?
"Vi kan inte ge upp nu!", säger maken.
Men för mig handlar det absolut inte om att "ge upp". För mig handlar det om att acceptera.
Hur tänker ni?
Vilket beror på att vi inte "visste" mer när det var dags att välja skola till 6-års. Vi visste inte bättre just då. Han var ju en vanlig unge, men som var lite mer ängslig än andra. Som hade lite svårare med separationen på morgonen bara. En kille som ville rita gröna kycklingar när alla andra ritade gula. En kille som behövde känna att han blev överlämnad till en vuxen och inte bara avsläppt på skolgården på morgonen.
En kille som hellre pratade med de vuxna än var med de jämnåriga.
En kille som egentligen hade sån ångest att han var nära att kräkas varje morgon. Och var så orolig inför nästa dags skoldag att han var rädd att brinna upp under natten. Som slutade med att sova i pyjamas just där och då pga att han blev för varm.
När han var 9 bröt han ihop och ville ha hjälp själv med orden:
"Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre...." Och hans tårar rann nerför kinderna.
Han menade alla hans tvångshandlingar och tvångstankar som vi inte hade en susning om och mitt hjärta fullständigt brast i alla hörn det kunde.
Genom alla dessa år, från 6-års till dagens datum i grade 9, har det inneburit ett tusental samtal med lärare. Med rektorer. Med läkare och andra vuxna.
Vi har bombat skolor med mail och samtal. Vi har åkt dit. Vi har varit där och vi har lagt oss i.
Vi gick så långt att vi under en kort period i år 6 faktiskt hotade med att vägra killen gå på syslöjden ett tag. Där hade läraren skällt, skrikit och gormat på vår son under alldeles för lång tid att vi släppte helt enkelt inte iväg honom till den miljön till slut. Hennes beteende var så lågt och när min son sa så här en dag satte vi punkt :
"Mamma, jag kan bli en sån som hon tror att jag är. Men jag vill att hon ska veta att jag faktiskt gör mitt bästa. Varje gång!"
Där valde han. Han valde att inte "bli en sån som hon trodde att han var".
Jag tog ledigt och var med på lektionerna innan vi skickade mailet där vi skrev att nu får det vara nog.
Med kopia till både rektor och klasslärare skrev vi att sonen inte kommer att närvara på nästa lektion och att jag kör honom till skolan när syslöjden är slut.
Då tog det inte lång tid innan vi fick ett svar från klasslärare att "han kommer att få en assistent och det är lärarstudenten som är i klassen".
Nope! Inte ok. En lärarstudent är i skolan för att lära sig själv. Hon står själv under utbildning och ska absolut inte ha ansvar för vår kille, skickade vi tillbaka. Just det här fallet slutade med att en välkänd lärare som sonen kände till följde med honom i slöjden till skolan slutade i juni det året.
Vi är verkligen de föräldrar som lärarna pratar om på deras kafferast. Vi är de jobbiga föräldrarna som lärarna ler åt när de ser oss, men suckar när vi har gått.
Självklart är vi såna! Vem ska annars stå upp för vår kille? Han har ju bara oss. Hans enda livlina. Hans trygghet.
Men med facit i hand så vet jag inte längre. Hade en särskola hjälpt honom mera?
Nu är vi i startgropen till gymnasievalet. Vad är bäst egentligen?
Bara förra veckan hade han två härdsmältor vad gällde idrotten samt att läsa böcker i svenska och engelska. Nya möten. Nya samtal. Nya lösningar.
Han har redan nu en speciallösning i matten. Han träffar även scinceläraren extra efter skolan på måndagarna. Han behöver extra allt på idrotten, även som den idrottskille han är. Det är för mycket folk på för liten yta. Det är för högljutt och han hör inte instruktionerna. Han vägrar duscha.
Han mår psykiskt dåligt av att läsa böcker. Som andra har valt åt honom. Han snöar fullständigt in på hur många sidor som ska läsas på hur kort tid. Hur liten texten är och vad det är för kvalitet på pappret. Hur boken luktar och hur den känns i handen.
Det jag menar är, hur mycket extra ska han ha innan det är dags att tänka på särskola?
Var går gränsen?
"Vi kan inte ge upp nu!", säger maken.
Men för mig handlar det absolut inte om att "ge upp". För mig handlar det om att acceptera.
Hur tänker ni?
onsdag 16 januari 2013
Mental rehab
Fotboll.
Livets frukt. Livets allt. För min 15 åring iallafall.
Han andas fotboll. Han läser fotboll. Han sover fotboll. Han tänker fotboll. Han är fotboll.
Men nånting har hänt.
Han får kämpa sig till träningarna. Han längtar inte längre.
Glöden har så sakteliga börjat svalna.
Han känner att han måste tvinga sig till planen. Glädjen infinner sig inte på samma sätt längre.
Men. Hans hjärta vill så gärna. Han vill inget hellre, innerst inne. Hans innersta bara skriker fotboll. Så många kvällar vi har diskuterat detta. Han, pappan och jag har suttit på hans rum och pratat. Så många gånger som dessa samtal har slutat med ett "jag försöker en gång till", "jag vill spela fotboll".
Förra veckan hade han bytt om till träningskläderna. Som vanligt. Hoppade in i min bil och vi var verkligen på väg. Efter nån minut i bilen bröt han ihop fullständigt med sorg, ilska och tårar. Det gick inte. Han kunde inte träna. Det var bara att åka hem igen. Han med en känsla av personligt misslyckande i bröstet.
Han har gjort så många försök den sista tiden. Han har till och med på eget bevåg letat efter motivations coacher på nätet. Han har själv letat efter böcker på nätet som skulle kunna hjälpa honom. Hans vilja har varit som en enorm urkraft.
Några träningar har funkat.
Några inte.
I eftermiddag skulle han ha tränat. Ombytt och klar satt han i bilen på väg dit.
Då kom det.
"Mamma, jag kan inte. Jag måste ta en paus från fotbollen."
När dessa ord kom ut ur hans mun såg jag hur även tårarna började rinna längs hans kinder.
Jag stannade bilen.
Han fortsatte:
"Jag är så djupt ledsen mamma. Jag är så olycklig över att jag inte fixar det här."
Jag svarade:
"Älskling, jag vet. Jag vet hur mycket du har kämpat. Jag har sett hur du har slitit."
"Tack mamma, för att du har sett det", kom snabbt tillbaka.
Vi åkte hem. Med ett långt samtal under tiden. Han blir arg på sig själv för att han inte fixar det. Han känner en sorg över sin situation. Han är förbannad på diagnosen som ställer till det så för honom.
Livet.
Väl hemma tog han sin boll och spelade lite ute på tomten istället eftersom han ändå var färdigklädd. Efteråt tog han en dusch.
Kom ner och satte sig i soffan.
Så sa han med ett litet, men dock synligt leende på läpparna:
"Fotbollsspelare som är knäskadade kör ju cykelrehab i flera månader för att komma tillbaka, vet du mamma. Jag behöver nog mentalrehab istället."
Han är så himla klok.
Livets frukt. Livets allt. För min 15 åring iallafall.
Han andas fotboll. Han läser fotboll. Han sover fotboll. Han tänker fotboll. Han är fotboll.
Men nånting har hänt.
Han får kämpa sig till träningarna. Han längtar inte längre.
Glöden har så sakteliga börjat svalna.
Han känner att han måste tvinga sig till planen. Glädjen infinner sig inte på samma sätt längre.
Men. Hans hjärta vill så gärna. Han vill inget hellre, innerst inne. Hans innersta bara skriker fotboll. Så många kvällar vi har diskuterat detta. Han, pappan och jag har suttit på hans rum och pratat. Så många gånger som dessa samtal har slutat med ett "jag försöker en gång till", "jag vill spela fotboll".
Förra veckan hade han bytt om till träningskläderna. Som vanligt. Hoppade in i min bil och vi var verkligen på väg. Efter nån minut i bilen bröt han ihop fullständigt med sorg, ilska och tårar. Det gick inte. Han kunde inte träna. Det var bara att åka hem igen. Han med en känsla av personligt misslyckande i bröstet.
Han har gjort så många försök den sista tiden. Han har till och med på eget bevåg letat efter motivations coacher på nätet. Han har själv letat efter böcker på nätet som skulle kunna hjälpa honom. Hans vilja har varit som en enorm urkraft.
Några träningar har funkat.
Några inte.
I eftermiddag skulle han ha tränat. Ombytt och klar satt han i bilen på väg dit.
Då kom det.
"Mamma, jag kan inte. Jag måste ta en paus från fotbollen."
När dessa ord kom ut ur hans mun såg jag hur även tårarna började rinna längs hans kinder.
Jag stannade bilen.
Han fortsatte:
"Jag är så djupt ledsen mamma. Jag är så olycklig över att jag inte fixar det här."
Jag svarade:
"Älskling, jag vet. Jag vet hur mycket du har kämpat. Jag har sett hur du har slitit."
"Tack mamma, för att du har sett det", kom snabbt tillbaka.
Vi åkte hem. Med ett långt samtal under tiden. Han blir arg på sig själv för att han inte fixar det. Han känner en sorg över sin situation. Han är förbannad på diagnosen som ställer till det så för honom.
Livet.
Väl hemma tog han sin boll och spelade lite ute på tomten istället eftersom han ändå var färdigklädd. Efteråt tog han en dusch.
Kom ner och satte sig i soffan.
Så sa han med ett litet, men dock synligt leende på läpparna:
"Fotbollsspelare som är knäskadade kör ju cykelrehab i flera månader för att komma tillbaka, vet du mamma. Jag behöver nog mentalrehab istället."
Han är så himla klok.
tisdag 15 januari 2013
Stångar mig blodig
Har idag efter min engelska lektion varit på stan och ätit lunch med två av mina nyfunna vänner här min nya stad. Vi skulle träffas klockan 12.00 och några minuter innan tolv klev jag över tröskeln till matstället. Eftersom jag var först tog jag ett bord och väntade in mina vänner.
Efter halva lunchen hade vi hunnit avhandla en hel del och pratat om allt möjligt. Jättemysigt.
Dessa två tjejer är de som jag har kommit närmast under mina 1,5 år på min nya hemort i mitt nya land.
Jag har försökt i små steg att berätta om vad vår kille kämpar med och hur det påverkar oss som familj.
Det har varit ett måste för mig att känna att jag kan ventilera lite. Nånstans. Lite grann iallafall. Fast vi inte har känt varandra så länge så har det känts ok att pysa ur mig. Och kanske har det varit det allra bästa.
Tack vare att de inte har vetat nåt om oss sedan tidigare har det varit en smula lättare att prata med dem.
Tjejerna har snällt lyssnat.
Vi som lever på det här sättet som expats utomlands har bara varandra. Och i mitt fall har jag hittat två av de finaste kvinnorna som finns. Just det är jag ytterst tacksam över och de gör min vistelse och hela min tid här väldigt mysig.
Idag kände jag vid ett tillfälle att kunde jag öppna mig om våra bökiga nätter just nu och hur sonen har mått. Om hur dåligt han har mått av skäl som för andra ter sig otroligt löjligt. Om hur byte av tränare kan påverka hela fotbollsintresset. Som han verkligen brinner för. Om bytet mellan lov - skolstart.
Om hur vi i vår familj måste gå in på detlajnivå för att han ska känna sig nöjd och trygg och säker på sin dag.
Jag satt där och hörde mig själv prata. Jag såg mina vänners miner. De försökte verkligen.
Jag såg att de ville förstå.
Men jag insåg snabbt att de kommer aldrig att göra det. Jag skulle kunna prata hur mycket som helst men de skulle aldrig fatta,
De kommer aldrig nånsin förstå hur det är att leva på det här sättet. Stressen och maktlösheten som uppstår när man ser sitt barn gå under och tyna bort i dens egen ångest. Illamåendet som kommer när sitt eget barn bara gråter och gråter. Tyngden i hjärtat när man får hundraelva sms på en kvart. Tröttheten när ens eget barn inte får ron om nätterna.
De vill väl. De dömer mig aldrig.
Med smärtsam insikt satt jag och kände mig mer ensam än nånsin.
Efter halva lunchen hade vi hunnit avhandla en hel del och pratat om allt möjligt. Jättemysigt.
Dessa två tjejer är de som jag har kommit närmast under mina 1,5 år på min nya hemort i mitt nya land.
Jag har försökt i små steg att berätta om vad vår kille kämpar med och hur det påverkar oss som familj.
Det har varit ett måste för mig att känna att jag kan ventilera lite. Nånstans. Lite grann iallafall. Fast vi inte har känt varandra så länge så har det känts ok att pysa ur mig. Och kanske har det varit det allra bästa.
Tack vare att de inte har vetat nåt om oss sedan tidigare har det varit en smula lättare att prata med dem.
Tjejerna har snällt lyssnat.
Vi som lever på det här sättet som expats utomlands har bara varandra. Och i mitt fall har jag hittat två av de finaste kvinnorna som finns. Just det är jag ytterst tacksam över och de gör min vistelse och hela min tid här väldigt mysig.
Idag kände jag vid ett tillfälle att kunde jag öppna mig om våra bökiga nätter just nu och hur sonen har mått. Om hur dåligt han har mått av skäl som för andra ter sig otroligt löjligt. Om hur byte av tränare kan påverka hela fotbollsintresset. Som han verkligen brinner för. Om bytet mellan lov - skolstart.
Om hur vi i vår familj måste gå in på detlajnivå för att han ska känna sig nöjd och trygg och säker på sin dag.
Jag satt där och hörde mig själv prata. Jag såg mina vänners miner. De försökte verkligen.
Jag såg att de ville förstå.
Men jag insåg snabbt att de kommer aldrig att göra det. Jag skulle kunna prata hur mycket som helst men de skulle aldrig fatta,
De kommer aldrig nånsin förstå hur det är att leva på det här sättet. Stressen och maktlösheten som uppstår när man ser sitt barn gå under och tyna bort i dens egen ångest. Illamåendet som kommer när sitt eget barn bara gråter och gråter. Tyngden i hjärtat när man får hundraelva sms på en kvart. Tröttheten när ens eget barn inte får ron om nätterna.
De vill väl. De dömer mig aldrig.
Med smärtsam insikt satt jag och kände mig mer ensam än nånsin.
söndag 13 januari 2013
Natten
Natten till idag, söndag, blev bökig.
Han låg iofs inte med nån ångest överhuvudtaget. Han kunde bara inte somna. Och han kan inte ligga själv. Behöver sällskap.
Så jag tog helt sonika min egen kudde och la mig bredvid honom.
Sedan låg vi så. I flera timmar. Vakna båda två.
Jag tassade försiktigt upp, smög in i sovrummet bara för att se vad klockan hade hunnit bli. 02.07.
Plötsligt tittade maken upp från sin kudde. Han hade vid det klockslaget hunnit sova ett bra tag.
Vi beslöt oss för en rokad.
Sonen fick gå och lägga sig i min säng, bredvid pappa. Jag låg kvar i sonens säng.
Sedan låg nog sonen vaken i ca 30 minuter till innan han somnade.
Hoppas på en bättre natt inatt.
Han låg iofs inte med nån ångest överhuvudtaget. Han kunde bara inte somna. Och han kan inte ligga själv. Behöver sällskap.
Så jag tog helt sonika min egen kudde och la mig bredvid honom.
Sedan låg vi så. I flera timmar. Vakna båda två.
Jag tassade försiktigt upp, smög in i sovrummet bara för att se vad klockan hade hunnit bli. 02.07.
Plötsligt tittade maken upp från sin kudde. Han hade vid det klockslaget hunnit sova ett bra tag.
Vi beslöt oss för en rokad.
Sonen fick gå och lägga sig i min säng, bredvid pappa. Jag låg kvar i sonens säng.
Sedan låg nog sonen vaken i ca 30 minuter till innan han somnade.
Hoppas på en bättre natt inatt.
fredag 11 januari 2013
Sleepover och så lite chock på det
Ikväll ska lillebror ha en kompis som ska sova över hos honom. För första gången sedan vi flyttade hit för 1,5 år sedan. Så himla roligt för honom.
Han fick bestämma vad vi ska bjuda på för kvällsmat och det bidde taco. Så nu har jag handlat allt till detta evenemang.
Storebror anser även han att det kommer att bli en kanonkväll då han kommer att få ha sin mamma och pappa alldeles för sig själv. Men jag känner på mig hur det kommer att bli. Vid sisådär 21 kommer han vara så uttråkad och ha sååå långtråkigt då han inte har nån att tjabba med.
Eller så blir det världens toppenkväll för alla.
Jag håller tummarna.
Annars är jag i lite av en chock.
Jag har Instagram. Tycker att det är väldigt roligt att lägga upp bilder och att se andras underbara bilder är precis lika roligt. Men det är för att även ha liten koll på ungdomarna och deras vänner.
Av en händelse kom jag in på några kompisars konto i Sverige. Vuxna människor som jag känner och som har barn i samma åldrar som vi.
Att finnas på sociala medier där även ungdomar och barn finns är så bra.
Fler vuxna borde vara där.
Men det är klart, om man som vuxen inte öppnar ögonen. Eller väljer att inte se. Då spelar det ingen roll.
Jag har idag sett bilder på ungdomar i vår stora killes ålder, hans gamla skolkompisar, i ett tillstånd som ingen förälder skulle vilja se sin tonåring befinna sig i. Just i det här fallet följer både förälder och ungdom varandra. Har alltså full tillgång till varandras bilder.
Och vilka bilder.
Huvuden som ligger i papperskorgar på helt däckade ungdomar. Rumpor som visas nakna rakt in i kameran. Hångelbilder, Spritflaskor och efterfester.
De är 15 år.
Asså. Jag är chockad. Hur kan man som förälder bara anse att det är ok? Vem köper ut?
Jag fattar absolut att den perioden nån gång ska genomlevas. Men inte på det här sättet.
Hur tänker ni?
Kärlek till er alla.
Han fick bestämma vad vi ska bjuda på för kvällsmat och det bidde taco. Så nu har jag handlat allt till detta evenemang.
Storebror anser även han att det kommer att bli en kanonkväll då han kommer att få ha sin mamma och pappa alldeles för sig själv. Men jag känner på mig hur det kommer att bli. Vid sisådär 21 kommer han vara så uttråkad och ha sååå långtråkigt då han inte har nån att tjabba med.
Eller så blir det världens toppenkväll för alla.
Jag håller tummarna.
Annars är jag i lite av en chock.
Jag har Instagram. Tycker att det är väldigt roligt att lägga upp bilder och att se andras underbara bilder är precis lika roligt. Men det är för att även ha liten koll på ungdomarna och deras vänner.
Av en händelse kom jag in på några kompisars konto i Sverige. Vuxna människor som jag känner och som har barn i samma åldrar som vi.
Att finnas på sociala medier där även ungdomar och barn finns är så bra.
Fler vuxna borde vara där.
Men det är klart, om man som vuxen inte öppnar ögonen. Eller väljer att inte se. Då spelar det ingen roll.
Jag har idag sett bilder på ungdomar i vår stora killes ålder, hans gamla skolkompisar, i ett tillstånd som ingen förälder skulle vilja se sin tonåring befinna sig i. Just i det här fallet följer både förälder och ungdom varandra. Har alltså full tillgång till varandras bilder.
Och vilka bilder.
Huvuden som ligger i papperskorgar på helt däckade ungdomar. Rumpor som visas nakna rakt in i kameran. Hångelbilder, Spritflaskor och efterfester.
De är 15 år.
Asså. Jag är chockad. Hur kan man som förälder bara anse att det är ok? Vem köper ut?
Jag fattar absolut att den perioden nån gång ska genomlevas. Men inte på det här sättet.
Hur tänker ni?
Kärlek till er alla.
torsdag 10 januari 2013
Dagen som hemmafru
Annars har den här hemmafrun haft en bra dag.
Jag har äntligen, för första gången detta året, träffat en av mina hemmafru kollegor här i stan.
Vi skulle träffas för en lunch tillsammans och passade under tiden på att lämna in våra bilar på fullständig tvätt. Både invändig och utvändig. För hela det kalaset betalade jag endast 33 €. Cirka 280 kr. Hur billigt som helst för ett hantverk.
Jaja, medan de jobbade med våra bilar så tog vi en lunch på ett nyöppnat ställe. Indisk mat. Det var gott och väldigt spicy.
Sedan tog vi våra kundvagnar och handlade middag till kvällen åt våra kära familjer.
När klockan slår 15 börjar vårt så kallade skift på jobbet. Då är det dags att kavla upp mamma-skjortärmarna och hämta barnen från skolan.
135 elever från ca 25 olika länder är representerade i skolan. En mångfald utan dess like och det är så coolt att höra alla dessa språk som samsas i korridoren.
Jag brukar för det mesta ha en eller två eller tre eller fyra körningar till och från killarnas träningar varje eftermiddag. Ibland blir det galet och kör ihop sig alldeles och då får jag lösa det på plats.
Har storebror en bra dag funkar det mesta och hela familjen blir positivt laddad.
Sedan är det läxor som ska göras. I den här skolan är det mycket mer och fler läxor än vad vi var vana vid från Sverige. Och görs inte läxorna i tid eller lämnas in i tid så skickas ett mail hem till föräldrarna på en gång. Jag höll på att dö en smula första gången det hände och en känsla av att vara världens sämsta förälder började gro.
Men den känslan försvann skapligt fort för killarna lärde sig av det mailet också, kan man säga. Mailkontakten med lärarna är fantastisk. Så fort det dyker upp frågor, undringar, läxor som inte förstås, typ vad som helst helt enkelt så är det bara att skicka ett mail och innan 15 minuter har vi fått svar.
Oavsett vad det gäller. Och de svarar även kvällar och helger. 24//7, dygnet runt.
Toppenservice.
Har storebror en bra dag så flyter även dessa aktiviteter på bra och smärtfritt. Har han inte en bra dag blir det katastrof med det mesta och hela familjen påverkas även av det såklart.
Livet som hemmafru har både sina för och nackdelar. Som med allting annat här i livet.
Fördelen är att finnas till hands hela tiden. Inte bara när det behövs utan alltid.
Nackdelen är densamma. Att alltid vara den som är hemma.
Som alltid är det ju så att om man säger ja till nåt, så säger man ju automatiskt nej till nåt annat.
Livets hårda skola.
Kärlek till er alla.
Jag har äntligen, för första gången detta året, träffat en av mina hemmafru kollegor här i stan.
Vi skulle träffas för en lunch tillsammans och passade under tiden på att lämna in våra bilar på fullständig tvätt. Både invändig och utvändig. För hela det kalaset betalade jag endast 33 €. Cirka 280 kr. Hur billigt som helst för ett hantverk.
Jaja, medan de jobbade med våra bilar så tog vi en lunch på ett nyöppnat ställe. Indisk mat. Det var gott och väldigt spicy.
Sedan tog vi våra kundvagnar och handlade middag till kvällen åt våra kära familjer.
När klockan slår 15 börjar vårt så kallade skift på jobbet. Då är det dags att kavla upp mamma-skjortärmarna och hämta barnen från skolan.
135 elever från ca 25 olika länder är representerade i skolan. En mångfald utan dess like och det är så coolt att höra alla dessa språk som samsas i korridoren.
Jag brukar för det mesta ha en eller två eller tre eller fyra körningar till och från killarnas träningar varje eftermiddag. Ibland blir det galet och kör ihop sig alldeles och då får jag lösa det på plats.
Har storebror en bra dag funkar det mesta och hela familjen blir positivt laddad.
Sedan är det läxor som ska göras. I den här skolan är det mycket mer och fler läxor än vad vi var vana vid från Sverige. Och görs inte läxorna i tid eller lämnas in i tid så skickas ett mail hem till föräldrarna på en gång. Jag höll på att dö en smula första gången det hände och en känsla av att vara världens sämsta förälder började gro.
Men den känslan försvann skapligt fort för killarna lärde sig av det mailet också, kan man säga. Mailkontakten med lärarna är fantastisk. Så fort det dyker upp frågor, undringar, läxor som inte förstås, typ vad som helst helt enkelt så är det bara att skicka ett mail och innan 15 minuter har vi fått svar.
Oavsett vad det gäller. Och de svarar även kvällar och helger. 24//7, dygnet runt.
Toppenservice.
Har storebror en bra dag så flyter även dessa aktiviteter på bra och smärtfritt. Har han inte en bra dag blir det katastrof med det mesta och hela familjen påverkas även av det såklart.
Livet som hemmafru har både sina för och nackdelar. Som med allting annat här i livet.
Fördelen är att finnas till hands hela tiden. Inte bara när det behövs utan alltid.
Nackdelen är densamma. Att alltid vara den som är hemma.
Som alltid är det ju så att om man säger ja till nåt, så säger man ju automatiskt nej till nåt annat.
Livets hårda skola.
Kärlek till er alla.
"Brorsan och jag"
Torsdagarna är killarnas tidigaste dag i skolan. De slutar 14.45.
Storebrors träning är inställd i kväll och lillebror kände sig trött och orkade inte åka på sin träning som börjar nu klockan 16.00.
När lillebror väl hade tagit det beslutet så sa storebror från baksätet i bilen:
"Du kan väl ut och springa med mig istället?"
Och det är så himla mysigt när de är sams. När de har roligt ihop. När jag kan höra dem ihop och de har kul tillsammans. När skrattet når mig genom alla stenväggar värms mitt hjärta så till den milda grad.
Man vet aldrig hur länge den perioden varar nämligen. Det kan vara allt från 60 sekunder till en hel eftermiddag.
Mycket hänger på storebror. Om han har en bra dag eller inte.
Nu är de iallafall ute på tomten och spelar fotboll. De har verkligen bytt om till sina fotbollskläder och kör en egen träning. De kör snabbhet, löpning, finter och skott.
Underbar stund!
Storebrors träning är inställd i kväll och lillebror kände sig trött och orkade inte åka på sin träning som börjar nu klockan 16.00.
När lillebror väl hade tagit det beslutet så sa storebror från baksätet i bilen:
"Du kan väl ut och springa med mig istället?"
Och det är så himla mysigt när de är sams. När de har roligt ihop. När jag kan höra dem ihop och de har kul tillsammans. När skrattet når mig genom alla stenväggar värms mitt hjärta så till den milda grad.
Man vet aldrig hur länge den perioden varar nämligen. Det kan vara allt från 60 sekunder till en hel eftermiddag.
Mycket hänger på storebror. Om han har en bra dag eller inte.
Nu är de iallafall ute på tomten och spelar fotboll. De har verkligen bytt om till sina fotbollskläder och kör en egen träning. De kör snabbhet, löpning, finter och skott.
Underbar stund!
Såg ni på tv igår?
Det här med medicin eller inte.
Vad ska man ge sina barn? Vad ska man inte ge?
Maken och jag såg ett inslag på TV 4 igårkväll om just Melatonin. Ett kroppseget hormon som ofta ges till människor med NPF-problrmatik. Det är kroppens eget hormon som känner av när det är dags att bli trött. Personer med nån form av npf ( neuropsykologistförhinder ), har för lite av detta hormon.
Vi ger vår 15 åring detta. Sedan länge. Guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig.
Från att i stort sett aldrig sova, eller att ha haft en insomningsprocedur på flera, flera timmar så hjälper detta hormon till att han somnar lugnt. Innan han har hunnit komma in i sina ångestspiraler.
Har gjort fram till nu, iallafall.
Dessa läkare som var med i inslaget påstod att detta är endast beprövat för vuxna över 55. Vad som händer med barnen som får det här från tidig ålder vet man inte i dagsläget. Samt att utskrivningen av detta har ökat med över 300% sedan 2006.
Klart jag som förälder reagerar när jag får höra sånt här. Starkt.
Men samtidigt när jag satt och lyssnade så förstod jag att de nånstans menade "vanliga barn som inte kan sova". Och då kan jag hålla med om att det nog är klokt att ta reda vad orsaken till varför barnet inte sover är viktigt innan man gör något så drastiskt att ta till medicin.
De pratade även om diagnosbarn. Att om barnet sitter och somnar på skolbänken pga för lite sömn, då är det dags med en insats av detta slaget.
Men jag anser att även sömnbrist kan vara farligt. Nu är inte jag nån läkare, what so ever, men jag är en mamma till en kille som inte fick sin sömn tillgodosatt när han var liten.
Och det är inte heller särskilt hälsosamt. Att aldrig kunna komma till ro. Att aldrig kunna slappna av. Att hjärnan aldrig har chans till återhämtning.
Våran kille somnade aldrig i soffan på dagis pga trötthet. Han slutade sova middag när han var 10 månader. Han somnade heller aldrig på skolbänken av trötthet.
Han har alltid "hållt ihop sig" i skolan och på förskolan när han var liten.
Krascherna och härdsmältorna har kommit hemma.
Jag och maken har helt skilda åsikter i denna fråga.
Han är klart emot vad all medicinering heter och får enligt honom själv "rysningar" när jag talar om högt att jag nångång har tagit två alvedon.
Jag menar inte att man ska ta medicin så fort man känner lite skav nånstans. Antingen på kroppen eller i själen. Nånstans tror jag att smärtan i kropp och själ vill tala om nåt. Att det står för nåt. Men när man har testat allt.
Vad gör man då?
Vår familj hade inte klarat att överleva om vi inte fått sova.
Dessa läkare i inslaget har nog inte levt i den här världen. Men vad vet jag egentligen. Ingenting.
Men jag vill tro att de inte har en aning om hur det är att aldrig få sova.
Att ha ett barn som är vaket. Ångestfylld till bristningsgränsen.
En hjärna på högvarv.
Men vad medicinen har för inverkan på framtiden vet jag inte. De pratade om att puberteten skulle försenas eller inte komma alls om man gav det till små barn. Det har vi inte märkt av. Vår kille är fullt utvecklad och har hängt med i den kurvan som vilken annan 15 åring som helst.
Man får väga fördelar mot nackdelar.
Fördelarna väger för mig just nu tyngst. Han behöver sin sömn. Vi alla behöver vår sömn.
Hans hjärna måste få chans till återhämtning. För att klara av att leva överhuvudtaget.
Även om just sömnen just nu har varit katastrof under en period. Vi har kommit fram till att det kan vara så att under julen och all ledighet så har han fått sin conserta först vid 11 på förmiddagarna. Vilket gör att den då inte går ur kroppen förrän vid midnatt. Och då känner han ev en obehagskänsla just vid "utgånget" vilket gör att han inte har kunnat somna. En viss rastlöshet.
Nu när skolan har startat igen och alla rutiner blir som vanligt hoppas vi att även sömnen löser sig.
Vad ska man ge sina barn? Vad ska man inte ge?
Maken och jag såg ett inslag på TV 4 igårkväll om just Melatonin. Ett kroppseget hormon som ofta ges till människor med NPF-problrmatik. Det är kroppens eget hormon som känner av när det är dags att bli trött. Personer med nån form av npf ( neuropsykologistförhinder ), har för lite av detta hormon.
Vi ger vår 15 åring detta. Sedan länge. Guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig.
Från att i stort sett aldrig sova, eller att ha haft en insomningsprocedur på flera, flera timmar så hjälper detta hormon till att han somnar lugnt. Innan han har hunnit komma in i sina ångestspiraler.
Har gjort fram till nu, iallafall.
Dessa läkare som var med i inslaget påstod att detta är endast beprövat för vuxna över 55. Vad som händer med barnen som får det här från tidig ålder vet man inte i dagsläget. Samt att utskrivningen av detta har ökat med över 300% sedan 2006.
Klart jag som förälder reagerar när jag får höra sånt här. Starkt.
Men samtidigt när jag satt och lyssnade så förstod jag att de nånstans menade "vanliga barn som inte kan sova". Och då kan jag hålla med om att det nog är klokt att ta reda vad orsaken till varför barnet inte sover är viktigt innan man gör något så drastiskt att ta till medicin.
De pratade även om diagnosbarn. Att om barnet sitter och somnar på skolbänken pga för lite sömn, då är det dags med en insats av detta slaget.
Men jag anser att även sömnbrist kan vara farligt. Nu är inte jag nån läkare, what so ever, men jag är en mamma till en kille som inte fick sin sömn tillgodosatt när han var liten.
Och det är inte heller särskilt hälsosamt. Att aldrig kunna komma till ro. Att aldrig kunna slappna av. Att hjärnan aldrig har chans till återhämtning.
Våran kille somnade aldrig i soffan på dagis pga trötthet. Han slutade sova middag när han var 10 månader. Han somnade heller aldrig på skolbänken av trötthet.
Han har alltid "hållt ihop sig" i skolan och på förskolan när han var liten.
Krascherna och härdsmältorna har kommit hemma.
Jag och maken har helt skilda åsikter i denna fråga.
Han är klart emot vad all medicinering heter och får enligt honom själv "rysningar" när jag talar om högt att jag nångång har tagit två alvedon.
Jag menar inte att man ska ta medicin så fort man känner lite skav nånstans. Antingen på kroppen eller i själen. Nånstans tror jag att smärtan i kropp och själ vill tala om nåt. Att det står för nåt. Men när man har testat allt.
Vad gör man då?
Vår familj hade inte klarat att överleva om vi inte fått sova.
Dessa läkare i inslaget har nog inte levt i den här världen. Men vad vet jag egentligen. Ingenting.
Men jag vill tro att de inte har en aning om hur det är att aldrig få sova.
Att ha ett barn som är vaket. Ångestfylld till bristningsgränsen.
En hjärna på högvarv.
Men vad medicinen har för inverkan på framtiden vet jag inte. De pratade om att puberteten skulle försenas eller inte komma alls om man gav det till små barn. Det har vi inte märkt av. Vår kille är fullt utvecklad och har hängt med i den kurvan som vilken annan 15 åring som helst.
Man får väga fördelar mot nackdelar.
Fördelarna väger för mig just nu tyngst. Han behöver sin sömn. Vi alla behöver vår sömn.
Hans hjärna måste få chans till återhämtning. För att klara av att leva överhuvudtaget.
Även om just sömnen just nu har varit katastrof under en period. Vi har kommit fram till att det kan vara så att under julen och all ledighet så har han fått sin conserta först vid 11 på förmiddagarna. Vilket gör att den då inte går ur kroppen förrän vid midnatt. Och då känner han ev en obehagskänsla just vid "utgånget" vilket gör att han inte har kunnat somna. En viss rastlöshet.
Nu när skolan har startat igen och alla rutiner blir som vanligt hoppas vi att även sömnen löser sig.
måndag 7 januari 2013
Skillnad
Lillebror ringde från skolan tidigare idag. Han hade glömt gympakläder och ville
att jag kom till skolan med dessa.
"Nej, det gör jag inte. Mamma kan inte komma och rädda dig alla gånger.
Du måste lära dig att ta eget ansvar och stå för konsekvenserna."
Han blev småsur och la på luren. Att ha en mamma som är hemmafru kan ha sina fördelar.
Inte alltid, men Ibland.
I och för sig hade jag precis rest mig från massagebänken så jag hade aldrig hunnit
till skolan i vilket fall.
Efter ytterligare en timme ringde storebror:
"Du måste komma mamma, jag har glömt gympakläderna."
Jag svarade att han måste lära sig att ta eget ansvar
och stå för konsekvenserna.
"Mamma, jag kan inte ha gympa i mina jeans! Ms Triin kommer döda mig!"
Mamma hittade svarta shorts och en tröja. Stoppade allt i en påse och åkte till skolan.
Jag märker att jag gör skillnad mellan pojkarna. Man är ju f-n inte mer än människa.
Men jag vet varför jag gör det.
Det inte lillebror fick just idag får han nån annan gång.
att jag kom till skolan med dessa.
"Nej, det gör jag inte. Mamma kan inte komma och rädda dig alla gånger.
Du måste lära dig att ta eget ansvar och stå för konsekvenserna."
Han blev småsur och la på luren. Att ha en mamma som är hemmafru kan ha sina fördelar.
Inte alltid, men Ibland.
I och för sig hade jag precis rest mig från massagebänken så jag hade aldrig hunnit
till skolan i vilket fall.
Efter ytterligare en timme ringde storebror:
"Du måste komma mamma, jag har glömt gympakläderna."
Jag svarade att han måste lära sig att ta eget ansvar
och stå för konsekvenserna.
"Mamma, jag kan inte ha gympa i mina jeans! Ms Triin kommer döda mig!"
Mamma hittade svarta shorts och en tröja. Stoppade allt i en påse och åkte till skolan.
Jag märker att jag gör skillnad mellan pojkarna. Man är ju f-n inte mer än människa.
Men jag vet varför jag gör det.
Det inte lillebror fick just idag får han nån annan gång.
Vilken insikt
Att känna sig misslyckad.
Att känna att man vill så himla mycket, men att man på samma gång nånstans känner att man på nån nivå inte orkar. Inte fixar det.
Man försöker så otroligt hårt och länge, men känner nånstans att man inte klarar det. Har inte förmågan.
Flera gånger. Flera år.
Då kommer en känsla smygande. Vare sig man vill eller inte. En känsla av personligt misslyckande.
Och att befinna sig i en ständig känsla av "personligt misslyckande" är inte särskilt hälsosamt överhuvudtaget. För nån del av kroppen. För jag är av den tron att mår inte själen bra så mår tillslut inte kroppen bra heller. Och ibland är det omedvetet lättare att tala om för folk att manhar ont i ryggen ist för att tala om att man har ont i själen. Liksom lättare att ta på. Att förklara. Lättare att prata om.
Sonen har befunnit sig där länge. Han har likt många med NPF-problematik levt med den känslan under många år.
Igår när vi pratade kom han fram till nästa steg. Han tog det till nästa nivå.
Han känner en sorg. Över att ha kommit fram till att hans liv ser ut så här. Han har öppnat sina ögon på ett helt nytt sätt och kan reflektera över sin egen livssituation. Och nu känner han en sorg över att hans diagnos kan påverka honom så till den milda grad att han inte ens kan göra sånt som han verkligen älskar.
En enorm insikt. En aha-upplevelse hos honom.
Saker och ting är inte hans fel. Att han inte fixar livet så lätt som han önskade. Han är inte "dum i huvudet". Det finns en orsak. Han har inte samma förutsättningar som alla andra.
Genom att ha den insikten om sin egen situation har han kommit långt. Det är först när man är medveten som man är kapabel till att göra egna förändringar. Och det gäller ju alla människor. Även oss utan diagnos. Det är först när man är medveten om saker och ting som man kan ändra på saker och ting. Framförallt göra förändringar hos sig själv. Tex genom att minska sina egna krav på sig själv.
Den här sorgen som han faktiskt känner är en bit på väg, tror jag.
Precis som för oss föräldrar. Vi har också gått igenom, eller går fortfarande igenom, ett sorgearbete över det som inte blev.
Och det sorgearbetet måste få ta den tid den behöver.
Jag tror inte man kan skynda sig igenom den perioden. Man kan stoppa insikten under mattan, men på nåt sätt så kommer det att pysa ut. Kanske i andra former bara. Bara man inte stannar för länge i sorgen. Det hjälper föga att bli bitter. När man har sörjt färdigt är det dags att gå vidare. Och då är det nog inte långt kvar till acceptansen. Man accepterar sig själv och sin situation.
Igår hade vi ett fantastiskt samtal, jag och sonen. Som vanligt i bilen. Bara han och jag.
Lugnt och sansat.
Jag hade orken att ta emot. Han hade modet att prata. Han var mottaglig även av det jag hade att säga.
Det här är ju otroligt viktigt att även pappan får ta del av så jag frågade sonen när vi kom hem om det var ok att ta ett till snack. Tillsammans med pappan denna gång. Och det var det.
Så när lillebror tog sin dusch efter träningen passade vi på.
Jag började samtalet. Sonen fortsatte. Pappa lyssnade. När vi har dessa snack, vi tre, är det väldigt lätt att pappa liksom "tar över" hela samtalet och talar om för sonen hur han ska tänka och göra istället. Han är mindre bra på att endast sitta och lyssna. Men nu gjorde han det. Han lyssnade.
En bra stund.
Jag är så himla stolt över sonen. Nu kämpar vi vidare från här.
Att känna att man vill så himla mycket, men att man på samma gång nånstans känner att man på nån nivå inte orkar. Inte fixar det.
Man försöker så otroligt hårt och länge, men känner nånstans att man inte klarar det. Har inte förmågan.
Flera gånger. Flera år.
Då kommer en känsla smygande. Vare sig man vill eller inte. En känsla av personligt misslyckande.
Och att befinna sig i en ständig känsla av "personligt misslyckande" är inte särskilt hälsosamt överhuvudtaget. För nån del av kroppen. För jag är av den tron att mår inte själen bra så mår tillslut inte kroppen bra heller. Och ibland är det omedvetet lättare att tala om för folk att manhar ont i ryggen ist för att tala om att man har ont i själen. Liksom lättare att ta på. Att förklara. Lättare att prata om.
Sonen har befunnit sig där länge. Han har likt många med NPF-problematik levt med den känslan under många år.
Igår när vi pratade kom han fram till nästa steg. Han tog det till nästa nivå.
Han känner en sorg. Över att ha kommit fram till att hans liv ser ut så här. Han har öppnat sina ögon på ett helt nytt sätt och kan reflektera över sin egen livssituation. Och nu känner han en sorg över att hans diagnos kan påverka honom så till den milda grad att han inte ens kan göra sånt som han verkligen älskar.
En enorm insikt. En aha-upplevelse hos honom.
Saker och ting är inte hans fel. Att han inte fixar livet så lätt som han önskade. Han är inte "dum i huvudet". Det finns en orsak. Han har inte samma förutsättningar som alla andra.
Genom att ha den insikten om sin egen situation har han kommit långt. Det är först när man är medveten som man är kapabel till att göra egna förändringar. Och det gäller ju alla människor. Även oss utan diagnos. Det är först när man är medveten om saker och ting som man kan ändra på saker och ting. Framförallt göra förändringar hos sig själv. Tex genom att minska sina egna krav på sig själv.
Den här sorgen som han faktiskt känner är en bit på väg, tror jag.
Precis som för oss föräldrar. Vi har också gått igenom, eller går fortfarande igenom, ett sorgearbete över det som inte blev.
Och det sorgearbetet måste få ta den tid den behöver.
Jag tror inte man kan skynda sig igenom den perioden. Man kan stoppa insikten under mattan, men på nåt sätt så kommer det att pysa ut. Kanske i andra former bara. Bara man inte stannar för länge i sorgen. Det hjälper föga att bli bitter. När man har sörjt färdigt är det dags att gå vidare. Och då är det nog inte långt kvar till acceptansen. Man accepterar sig själv och sin situation.
Igår hade vi ett fantastiskt samtal, jag och sonen. Som vanligt i bilen. Bara han och jag.
Lugnt och sansat.
Jag hade orken att ta emot. Han hade modet att prata. Han var mottaglig även av det jag hade att säga.
Det här är ju otroligt viktigt att även pappan får ta del av så jag frågade sonen när vi kom hem om det var ok att ta ett till snack. Tillsammans med pappan denna gång. Och det var det.
Så när lillebror tog sin dusch efter träningen passade vi på.
Jag började samtalet. Sonen fortsatte. Pappa lyssnade. När vi har dessa snack, vi tre, är det väldigt lätt att pappa liksom "tar över" hela samtalet och talar om för sonen hur han ska tänka och göra istället. Han är mindre bra på att endast sitta och lyssna. Men nu gjorde han det. Han lyssnade.
En bra stund.
Jag är så himla stolt över sonen. Nu kämpar vi vidare från här.
söndag 6 januari 2013
12 timmar senare
Klockan är ett halvt dygn sedan jag skrev sist.
Sonen somnade vid 02.00.
Jag fick gå in och lägga mig bredvid honom vid halv två ungefär. Då orkade han inte längre.
Han tände sin lampa och läste lite i sin bok medan jag låg bredvid.
Han släckte när han kände sig redo och efter några minuter kom de så sköna välbekanta små sömnryckningarna från hans avslappnande kropp.
Nu sitter han vid sitt tv-spel och jag sitter med min dator på hans säng. Samtidigt småpratar vi.
Han frågar om terminen som är i antågande.
Han låter pigg. Han låter alert. Ingenting om natten som just passerat.
Obehagskänslan i bröstet är borta.
Pappa kör lillebror till träningen.
Vi kanske ska passa på att planera för lunchen.
Kan bli en bra dag.
Kärlek till er alla!
Sonen somnade vid 02.00.
Jag fick gå in och lägga mig bredvid honom vid halv två ungefär. Då orkade han inte längre.
Han tände sin lampa och läste lite i sin bok medan jag låg bredvid.
Han släckte när han kände sig redo och efter några minuter kom de så sköna välbekanta små sömnryckningarna från hans avslappnande kropp.
Nu sitter han vid sitt tv-spel och jag sitter med min dator på hans säng. Samtidigt småpratar vi.
Han frågar om terminen som är i antågande.
Han låter pigg. Han låter alert. Ingenting om natten som just passerat.
Obehagskänslan i bröstet är borta.
Pappa kör lillebror till träningen.
Vi kanske ska passa på att planera för lunchen.
Kan bli en bra dag.
Kärlek till er alla!
lördag 5 januari 2013
Midnatt
Klockan är strax midnatt.
Maken sover. Tror jag iallafall.
Lilleman sover alldeles snart.
Storebror kämpar.
Flera nätter i rad har varit otroligt jobbiga. Han kommer inte
till ro. Han sommar inte.
Nu vid läggdags sa han plötsligt att han känner av trycket
över bröstet igen. I samma mening kom att han kände
av det igår också.
Hela jag reagerar.
Med alla mina sinnen. Med alla fem. Men mest med mitt sjätte.
Intuitionen. Absolut mitt starkaste.
Jag lägger min hand på hans rygg. Ett tryggt, säkert och fast grepp med min hand
på hans ryggtavla. Min store pojke. Jag känner hur all den styrka
som är möjlig att uppbringa ur min egna trötta kropp sakta flyter från min
hamdflata ner till hans hud.
Jag pratar lugnt med honom. Påminner om att andas lugnt. Lika långa
andetag både inåt och utåt.
Jag frågar om han känner igen känslan i bröstet. Det gör han.
Det är samma känsla i bröstet som tidigare. Inget nytt.
"Vill du att jag sitter en stund hos dig?", frågar jag.
"Nej, mamma, det behöver du inte", svarar han med en tung suck.
Ett snabbt beslut: ska jag stanna eller inte?
Jag valde att gå.
Hur svårt det är att lämna honom själv där i mörkret? Med sina egna demoner?
Jättesvårt. Så klart.
Men min roll som mamma är ju även att
lära honom att klara detta själv.
Hur lär man honom det?
Jag har ingen aning.
Kanske genom att lämna honom själv med känslan och tryggheten
av att veta att mamma finns i rummet bredvid.
"Hon är vaken och väntar in min sömn. Hon finns om jag vill.
Hon finns om jag ropar. Mamma kommer och tittar till mig om en stund."
Jag låter dem rinna. Tårarna. I mitt eget mörker. Där jag
kämpar mot mina egna demoner ligger jag här och andas. In och ut.
Nu har klockan hunnit slå 00.43.
Jag har varit hos honom en stund.
"Mamma, vi pratar om nåt. Nåt roligt. Jag behöver det."
Och så pratar vi om en båt som vi kanske ska köpa till sommaren. Om hur vi ska åka omkring på den
och njuta av sommarvärmen. Vi pratar om hur fotbollslaget Chelseas ägare har en båt med inbyggda missiler. Samt två helikopterplattor. Vi pratar om att han nånstans längtar efter gymnasiet. Vi pratar om hur rolig lillebror är utan att han vet om det.
Efter en stund där vi faktiskt har skrattat en smula så ber jag honom att lägga sig skönt.
"Nu gör vi ett nytt försök", säger jag. "Jag kommer tillbaka om en stund".
Och nu sitter jag här.
Maken snarkar. Lilleman snarkar.
I väntan på storebrors snarkningar.
Maken sover. Tror jag iallafall.
Lilleman sover alldeles snart.
Storebror kämpar.
Flera nätter i rad har varit otroligt jobbiga. Han kommer inte
till ro. Han sommar inte.
Nu vid läggdags sa han plötsligt att han känner av trycket
över bröstet igen. I samma mening kom att han kände
av det igår också.
Hela jag reagerar.
Med alla mina sinnen. Med alla fem. Men mest med mitt sjätte.
Intuitionen. Absolut mitt starkaste.
Jag lägger min hand på hans rygg. Ett tryggt, säkert och fast grepp med min hand
på hans ryggtavla. Min store pojke. Jag känner hur all den styrka
som är möjlig att uppbringa ur min egna trötta kropp sakta flyter från min
hamdflata ner till hans hud.
Jag pratar lugnt med honom. Påminner om att andas lugnt. Lika långa
andetag både inåt och utåt.
Jag frågar om han känner igen känslan i bröstet. Det gör han.
Det är samma känsla i bröstet som tidigare. Inget nytt.
"Vill du att jag sitter en stund hos dig?", frågar jag.
"Nej, mamma, det behöver du inte", svarar han med en tung suck.
Ett snabbt beslut: ska jag stanna eller inte?
Jag valde att gå.
Hur svårt det är att lämna honom själv där i mörkret? Med sina egna demoner?
Jättesvårt. Så klart.
Men min roll som mamma är ju även att
lära honom att klara detta själv.
Hur lär man honom det?
Jag har ingen aning.
Kanske genom att lämna honom själv med känslan och tryggheten
av att veta att mamma finns i rummet bredvid.
"Hon är vaken och väntar in min sömn. Hon finns om jag vill.
Hon finns om jag ropar. Mamma kommer och tittar till mig om en stund."
Jag låter dem rinna. Tårarna. I mitt eget mörker. Där jag
kämpar mot mina egna demoner ligger jag här och andas. In och ut.
Nu har klockan hunnit slå 00.43.
Jag har varit hos honom en stund.
"Mamma, vi pratar om nåt. Nåt roligt. Jag behöver det."
Och så pratar vi om en båt som vi kanske ska köpa till sommaren. Om hur vi ska åka omkring på den
och njuta av sommarvärmen. Vi pratar om hur fotbollslaget Chelseas ägare har en båt med inbyggda missiler. Samt två helikopterplattor. Vi pratar om att han nånstans längtar efter gymnasiet. Vi pratar om hur rolig lillebror är utan att han vet om det.
Efter en stund där vi faktiskt har skrattat en smula så ber jag honom att lägga sig skönt.
"Nu gör vi ett nytt försök", säger jag. "Jag kommer tillbaka om en stund".
Och nu sitter jag här.
Maken snarkar. Lilleman snarkar.
I väntan på storebrors snarkningar.
torsdag 3 januari 2013
Skolstart
Oron inför skolstart har tagit sin början.
Både hos mig och sonen, kan man faktiskt säga. Även hans tankar inför gymnasievalet har tagit honom i ett järngrepp. Tusen frågor och änne fler tankar. Han undrar tex om skolklockan ringer efter lektionstid på gymnasiet eller om eleven själv får ta det ansvaret och hålla koll på sin egen klocka när det är dags för nästa lektion etc. Han gillar inte när skolklockan ringer för då känner han sig övervakad. Just såna frågor har jag svårt att svara på.
Bara genom att han visar sin oro så kommer min som ett brev på posten. På mig sätter den sig i magen först. Oron kommer som ett illamående och sen måste jag sätta upp ett pansar som gör att jag pallar. En sköld av pansar mot mitt eget mående för att klara av hans.
Han tar varje tillfälle när vi är själva, han och jag.
Antingen det är i bilen. Eller i soffan eller vid matbordet.
Så fort vi är ensamna så kommer alltid nåt som han är orolig över. Eller är missnöjd med. Eller vill ändra på. Eller bara ha ogjort. Han är född med talets gåva och ger sig aldrig. Han är stor och stark och vill alltid ha sista ordet, för då har han vunnit. Säger han själv.
Till slut går det så långt att jag inte vill vara ensam med honom. För då vet jag att jag måste vara redo. Med allt. Mot allt. För allt. Och jag orkar inte alltid.
Nu under ett par kvällars tid har han haft svårare än vanligt att komma till ro. Härom kvällen fick jag ligga kvar hos honom hela natten.
Eftersom pappan redan har somnat, för flera timmar sedan oftast, så har han ingen aning om hur det ser ut.
Natten till idag gick utan några som helst problem. Hos honom. Men då ropar lillebror och vill ha sällskap. Så det var bara att kavla upp skjortärmarna och vara mamma en stund till.
Lite kill på ryggen och några god natt kramar extra så var han klar att somna.
Men som sagt den här natten har förflutit kanon. Sovit som en stock ovh vaknade först halv tio.
Idag är det torsdag och vi överlevde onsdagen.
Tack.
Både hos mig och sonen, kan man faktiskt säga. Även hans tankar inför gymnasievalet har tagit honom i ett järngrepp. Tusen frågor och änne fler tankar. Han undrar tex om skolklockan ringer efter lektionstid på gymnasiet eller om eleven själv får ta det ansvaret och hålla koll på sin egen klocka när det är dags för nästa lektion etc. Han gillar inte när skolklockan ringer för då känner han sig övervakad. Just såna frågor har jag svårt att svara på.
Bara genom att han visar sin oro så kommer min som ett brev på posten. På mig sätter den sig i magen först. Oron kommer som ett illamående och sen måste jag sätta upp ett pansar som gör att jag pallar. En sköld av pansar mot mitt eget mående för att klara av hans.
Han tar varje tillfälle när vi är själva, han och jag.
Antingen det är i bilen. Eller i soffan eller vid matbordet.
Så fort vi är ensamna så kommer alltid nåt som han är orolig över. Eller är missnöjd med. Eller vill ändra på. Eller bara ha ogjort. Han är född med talets gåva och ger sig aldrig. Han är stor och stark och vill alltid ha sista ordet, för då har han vunnit. Säger han själv.
Till slut går det så långt att jag inte vill vara ensam med honom. För då vet jag att jag måste vara redo. Med allt. Mot allt. För allt. Och jag orkar inte alltid.
Nu under ett par kvällars tid har han haft svårare än vanligt att komma till ro. Härom kvällen fick jag ligga kvar hos honom hela natten.
Eftersom pappan redan har somnat, för flera timmar sedan oftast, så har han ingen aning om hur det ser ut.
Natten till idag gick utan några som helst problem. Hos honom. Men då ropar lillebror och vill ha sällskap. Så det var bara att kavla upp skjortärmarna och vara mamma en stund till.
Lite kill på ryggen och några god natt kramar extra så var han klar att somna.
Men som sagt den här natten har förflutit kanon. Sovit som en stock ovh vaknade först halv tio.
Idag är det torsdag och vi överlevde onsdagen.
Tack.
onsdag 2 januari 2013
När det blir lite tokigt.
Ibland blir det bara så himla tokigt.
Ibland orkar jag inte vara vuxen. Vara den som alltid ska ha svar på allt. När som helst.
Ibland tar orken slut och mognaden som jag själv genom åren har lagt på mig plötsligt bara försvinner.
Vägrar infinna sig.
Jag förvandlas till en liten treåring. Som skriker, gapar och gormar. I min egna lilla sandlåda. För att alla andra argument är borta.
Och varje gång det händer avskyr jag mig själv så mycket.
Idag var en sån dag.
Jag har skrikit på min egen son. Gapat tillbaka som värsta barnsliga lilla människan. Betett mig som om det vore jag som behövdes tas hand om. Få vara den som blev omkramad, fått höra att allt kommer att ordna sig. När det i själv verket var precis tvärtom.
Sonen skrek efter trygghet och jag skrek tillbaka. Nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad allt började med. Och det är ju skit samma egentligen. Det är iallafall jag som är den vuxna. Som ska vara den trygghet som han så hett sökte just då.
Idag orkade inte jag det. Där och då, ska jag tillägga.
Jag till och med tvärnitade bilen för att verkligen visa hur arg jag var. ( Lugn, hade kollat i backspegeln innan! )
Självklart blev allt bara ännu värre. Konflikten eskalerade och vi fortsatte skrika till varandra.
Jag körde in bilen i garaget och vi skildes inte som vänner.
Han gick upp på sitt rum och jag började med maten. Efter ett tag, ca 15 minuter kom han ner.
Min ilska hade runnit av mig helt och det enda jag kände just då var ånger. För allt onödigt oväsen. För mitt barnsliga beteende. För att jag inte stod pall när det blåste som mest.
"Förlåt mig, älskling!", sa jag och gick fram till honom.
"För vadå?", frågade han med ett leende.
"För vadå?", kom det även från lillebror som fanns i köket även han.
"För att jag betedde mig så dumt och skrek så på dig", sa jag och tittade 15 åringen rakt i ögonen.
Jag gav honom en bamsekram och han faktiskt kramade mig tillbaka. Det är otroligt ovanligt förekommande annars.
"Förlåt mig också, mamma". sa han samtidigt.
"Så klart, min lilla gubbe", och så kändes hela livet mycket enklare med en gång.
Men min ånger tog ju inte slut där. Inom mig fattar jag ju att mitt plötsliga raseriutbrott stod för nåt annat. Nånstans ligger tanken och gror. En känsla av ensamhet.
Och jag tror allt handlar om just det jag skrev om tidigare i inlägget.
Vem har alla svaren till mig?
Vem kan säga till mig att allt kommer att ordna sig?
Vem kramar om mig när jag känner mig liten i världen och min plattform börjar att gunga?
Att be om ursäkt när man har gjort en annan människa illa är otroligt viktigt. Ibland en handling som är så svår att utföra. Vissa människor går igenom hela livet utan att ha bett om ursäkt nångång.
Men när det är gjort, man har sagt "förlåt" och det verkligen kommer från själ och hjärta, så infinner sig en sån skön känsla av befrielse och närhet.
Vi är alla människor som både gör rätt och gör fel.
Men vi är inte sämre människor för det.
Ljus och kärlek till er alla mänskliga varelser där ute.
Ibland orkar jag inte vara vuxen. Vara den som alltid ska ha svar på allt. När som helst.
Ibland tar orken slut och mognaden som jag själv genom åren har lagt på mig plötsligt bara försvinner.
Vägrar infinna sig.
Jag förvandlas till en liten treåring. Som skriker, gapar och gormar. I min egna lilla sandlåda. För att alla andra argument är borta.
Och varje gång det händer avskyr jag mig själv så mycket.
Idag var en sån dag.
Jag har skrikit på min egen son. Gapat tillbaka som värsta barnsliga lilla människan. Betett mig som om det vore jag som behövdes tas hand om. Få vara den som blev omkramad, fått höra att allt kommer att ordna sig. När det i själv verket var precis tvärtom.
Sonen skrek efter trygghet och jag skrek tillbaka. Nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad allt började med. Och det är ju skit samma egentligen. Det är iallafall jag som är den vuxna. Som ska vara den trygghet som han så hett sökte just då.
Idag orkade inte jag det. Där och då, ska jag tillägga.
Jag till och med tvärnitade bilen för att verkligen visa hur arg jag var. ( Lugn, hade kollat i backspegeln innan! )
Självklart blev allt bara ännu värre. Konflikten eskalerade och vi fortsatte skrika till varandra.
Jag körde in bilen i garaget och vi skildes inte som vänner.
Han gick upp på sitt rum och jag började med maten. Efter ett tag, ca 15 minuter kom han ner.
Min ilska hade runnit av mig helt och det enda jag kände just då var ånger. För allt onödigt oväsen. För mitt barnsliga beteende. För att jag inte stod pall när det blåste som mest.
"Förlåt mig, älskling!", sa jag och gick fram till honom.
"För vadå?", frågade han med ett leende.
"För vadå?", kom det även från lillebror som fanns i köket även han.
"För att jag betedde mig så dumt och skrek så på dig", sa jag och tittade 15 åringen rakt i ögonen.
Jag gav honom en bamsekram och han faktiskt kramade mig tillbaka. Det är otroligt ovanligt förekommande annars.
"Förlåt mig också, mamma". sa han samtidigt.
"Så klart, min lilla gubbe", och så kändes hela livet mycket enklare med en gång.
Men min ånger tog ju inte slut där. Inom mig fattar jag ju att mitt plötsliga raseriutbrott stod för nåt annat. Nånstans ligger tanken och gror. En känsla av ensamhet.
Och jag tror allt handlar om just det jag skrev om tidigare i inlägget.
Vem har alla svaren till mig?
Vem kan säga till mig att allt kommer att ordna sig?
Vem kramar om mig när jag känner mig liten i världen och min plattform börjar att gunga?
Att be om ursäkt när man har gjort en annan människa illa är otroligt viktigt. Ibland en handling som är så svår att utföra. Vissa människor går igenom hela livet utan att ha bett om ursäkt nångång.
Men när det är gjort, man har sagt "förlåt" och det verkligen kommer från själ och hjärta, så infinner sig en sån skön känsla av befrielse och närhet.
Vi är alla människor som både gör rätt och gör fel.
Men vi är inte sämre människor för det.
Ljus och kärlek till er alla mänskliga varelser där ute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)