Plugga på annan ort? Jösses!

19 åringen har idag jobbat två månader på sitt jobb. Han sliter på oerhört bra och han har under dessa månader jobbat heltid.
Han sliter på bra men orkar inte bre sina egna mackor som han tar med sig varje morgon. Så dessa brer jag alltid kvällen innan. Så han ut smörgåsar och matlåda från kylen och drar.

I helgen har vi haft ekonomi snack alla tre, pappan sonen och jag. Vi kom fram till att han ska betala 2000 kr/månaden till oss samt sin egen bensinkostnad till och från jobbet. Vi står för bilens andra kostnader än så länge, gymkort, telefon och diverse kläder såsom vinterjacka tex.

- Finns det nåt annat ni vill att jag ska göra här hemma, förutom att plocka ur diskmaskinen varannan dag?

Asså, han är ju otrolig egentligen. Den kommentaren lär vi ALDRIG nånsin få höra ur lillebrors mun så att säga. Att lillebror frivilligt skulle erbjuda sig att göra nåt som skulle gynna nån annan än honom själv här hemma. Finns inte på kartan. Just nu iallafall. Han kanske ändrar sig vad det lider.

Som svar till storebror sa vi iallafall att vi vill att han börjar intressera sig för hur man tvättar, hur man lagar basmat och hur man dammsuger/ skurar toan. Inga problem, sa han själv.

Han är i en fas där han verkligen vill vara. Han trivs med att vara vuxen. Dock stressar det honom otroligt mycket att han inte just nu vet vad han vill göra i framtiden. Hans spetskunskaper är inget han kan ha så mycket nytta av, känner han.
Det han jobbar med nu, ekonomi, är inget han tycker är askul direkt. Och han är ju en sån som jobbar otroligt mycket bättre när han känner sig motiverad och tycker att det är roligt. Om två månader går hans anställning ut och han känner sig stressad över att inte veta vad han då ska göra. Plugga kanske? Men vad? På de allra flesta utbildningarna behöver man ha Matte 3 och det har inte han.
Han inser samtidigt att en utbildning nästan är ett måste. Och han har på eget bevåg kläckt iden om att han eventuellt skulle vilja plugga på annan ort. För det skulle verkligen utveckla honom som person, säger han. Och jag tappar hakan varje gång han nämner just detta.

Ikväll har han suttit och kollat in så många universitetet runt om i världen. Och både han och jag är så otroligt okunniga vad gäller det här med högskola och universitet. Vi har absolut ingen somhelst koll på vad som är bra, mindre bra, kurser hit och dit etc.

Men vi är på gång. Bara det är ju rätt stort faktiskt.

Tre mycket känslofyllda flyttar spå tre olika sätt

Tre nära vänner oberoende varandra som den här veckan gör oerhört känslofyllda flyttar.

En vän ska sälja sitt radhus som hon och hennes familj har bott i snart 25 år. Där har hon, maken och deras tre barn bott och barnen och vuxit upp. Lillebror i familjen blev tragiskt nog påkörd av tåget och avled när han var 14 år ung. Det var 2010 och resten av familjen har kämpat på otroligt bra stan dess. Nu är det då dags för dem att lämna huset. Och därmed de allra, allra sista minnena från deras lillebror. Nu har de varit tvungna att verkligen rensa på allvar. Och from nu kan de aldrig mera bara gå förbi deras hans rum.
En mycket känslofyllt flytt. Men som jag nu tror är livsviktig. De är redo. Men medvetna för smärtan.

En andra vän som jag tidigare har berättat om här på bloggen, hon som har supit bort hela sin familj. Hon har nu även supit bort hela sin lägenhet kan man säga. Hon hade tidigare i somras för avsikt att gömma sig i sin sommarstuga när hennes mamma och pappa bestämde sig för att sluta betlä hennes hyra och resten av hennes utgifter. De har tidigare betalt öfe rädslan över att barnbarnen inte annars har kunnat träffa sin moder. Sen mars i år har dessa pengar inte längre kommit in och min vän har sagt upp bekantskapen med sina föräldrar för de är dumma i huvudet och fattar absolut ingenting. Det är hennes mammas fel det mesta i min väns liv. Inget eget ansvar för sina egna handlingar över huvud taget. Lägenheten höll på att gå på exekutiv auktion medan hon gömde sig i sommarstugan. Hon valde att under midsommarveckan svälja alldeles för många receptbelagda mediciner och hennes barn fick ringa efter ambulans. Hon överlevde. Sedan dess har hon hotat sina barn att ta livet av sig ett antal gånger. Hon har även sagt det till mig. efter övertalning kom hon trots allt hem igen och fick bo hos en annan vän för att försöka få lägenheten såld under tiden. För att kunna betala av alla skulder hon har dragit på sig och hennes ex make bestämde sig för att "vara snäll" och betala det som hennes föräldrar innehar betalat sen mars. Så lägenheten hann aldrig gå på auktion. Jag hade erbjudit mig att hjälpa till med försäljning av bostaden, samt packning och städning när jag samtidigt berättade om min oro för att när hon har sålt sin lägenhet sitta i sin stuga i all sin ensamhet i Dalarna och supa upp alla miljoner hon får. Då svarade hon så här:
"Om du känner den oron vill jag inte ha din hjälp. Då vill jag inte att du kommer på fredag! Du är inte välkommen!"
Jag svarade tillbaka att samma sekund som hon väljer att söka aktiv hjälp för sitt missbruk så kommer jag. Nej. Hon tänker minsann inte söka nån hjälp. Bara så jag visste det, skrev hon i sms:et och avslutade det med "Ha ett bra liv!"
Jag stannade hemma den helgen. Vännen hon  bodde hos uttryckte samma oro och fick samma svar tillbaka. Då drog hon till lägenheten som bara ger henne ångest. Och skäl till att dricka ännu mera. Och sen skylla på oss alla andra för att vi visade ännu en gång att hon aldrig kan lita på folk. Som vanligt alla andras fel. Inte hennes.  Alltså var hon helt ensam.
Nu har hon till slut fått lägenheten såld på¨egen hand. Med alla miljoner hon tjänade på den affären har hon kunnat anlita flyttfirma och städfirma. Undrar om hon nånsin tänker betlala tillbaka till sina föräldrar. Nu sitter hon i sin stuga.
Och med sina barn 60 mil därifrån.

Min tredje vän har just fått tag i en alldeles egen lägenhet efter att ha bott hos andra vänner  ca 8 månader. Hon drog i  mars i år från en relation där hon dagligen blev utsatt för både psykisk och fysisk misshandel under två års tid. Hon har vid flera tiofällen behövt uppsöka sjukhus för sina skador varav en gång har hon fått kämpa för sitt liv, då hon hittades av kräkets exfru som hade fattat misstankar om att allt inte stod rätt till.
Då låg hon och förblödde på hallgolvet efter en misshandel och en så grov våldtäkt att det inte går att förstå. Han hade slagit sänder både glasskåp och spritflaskor som han sedan körde upp rakt in i hennes heliga och skar sönder allt som kom i hans väg. Hon var helt trasig.
Hon överlevde. Hon drabbades även av en stroke, annars hade hon dragit ifrån honom mycket tidigare. Tack vare hennes egna livsglädje och energi så fixade hon även den. Hon tränade på egen hand som en besatt och till slut kom hon iväg. Och jag kan verkligen känna lättanden, glädjen och tacksamheten hon könen för denna lilla etta. Som bara är hennes.

Dessa tre vänner står mig så nära.
De har kommit in i mitt liv under olika faser och i olika tider.
De har alla fått sin del av det som kallas livet. De har alla tre handskats med det som har hänt dem på helt olika sätt.

Två av dem mår lite bättre än en av dem.
Två av dem som har tagit befälet även sina egna liv och bestämt sig för att göra nåt åt sina situationer mår nånstans lite bättre än den som bara skyller på alla andra och inte ser sin egen del i det som händer.

Och jag står mitt i allihopa.
Tre väldigt känslofyllda flyttet på tre olika sätt

Våra kvällar och nätter

Under alla år har våran kille haft väldigt svårt att vara ensam vaken under kvällar och nätter. När han var liten fick nån, jag, alltid sitta hos honom tills han somnade. Det kunde ta allt mellan en eller flera timmar. Lillebror har alltid somnat på egen hand. Efter godnattsagan har han somnat i egen säng och alltid sovit gott.
Storebror har fått kämpa hårt på kvällar och nätter. Ångestspiralen har bara gått uppåt och bara speedat upp honom än mer just under kvällar.

 Det har varit viktigt för mig ända sedan de var små att barnen alltid har somnat i sina sängar. Min man jobbade mycket borta under småbarnstiden och det hade kanske underlättat en hel del att ha dem i vår stora säng, alla tre tillsammans, när pappa var borta. Men nej. Så ville inte jag ha det. För mig har min säng känts som min enda frizon. Min säng - min plats - min tid - bara jag. Den enda platsen på jorden där jag hade min egen space. Livsviktigt för mig. Ett andningshål. Sen hade jag en tanke till med att de skulle sova i sina egna sängar. Jag ville inte att de skulle känna sig bortkörda när pappa väl var hemma. Deras sängar var deras sängar och där önskade jag att de skulle känna samma trygghet ism jag gjorde i min.

Sedan fick de gärna komma in till min om/när de vaknade på natten. Men då hade jag andats klart. Storebror kom varje natt. Lillebror gjorde det också under en kort period. Men efter ett tag kände han att det blev trångt  och varmt och det gillade inte han. Han sov bättre inne hos sig. Ibland gick jag in och la mig i deras sängar. Jösses vad vi sprang omkring under nätterna under en tid. Typ några år.

Storebror hade som sagt sina värsta ångestutbrott under kvällarna. När han var liten var han rädd att brinna upp om han svettades för mycket. Han var rädd för att spy, ordet kräkas fick vi inte ens använda för det gillade han inte alls, för han mådde så illa i bland. Det tog många år innan jag börjad att förstå att det handlade om ångestillamående. Han kände stress när han inte somnade. För han var orolig över att inte få tillräckligt med sömn under natten för att överleva dagen som kom efter.

Jag fick sitta hos honom. Hålla en hand på hans ben, för då kändes det som om han "laddades" av mina handflator. Jag fick inte smeka honom, det var bara obehagligt tyckte han. Handen skulle ligga helt stilla. Vi pratade mycket. Det var då han ofta öppnade sig. Om det som kändes jobbigt. Det kändes som om han hade försökt att klara sig själv hela långa dagen och så kom kvällen och han bröt ihop. Hade han brutit ihop tidigare under dagen kunde kvällen bli en aning lugnare. Men ändå långdragen. Jag visste varje kväll att efter klockan 19 när lillebror hade somnat så var det bara sonen, jag och ångesten.
Under gymnasiet kunde han somna själv, men inte vara vaken ensam. Så jag fick sitta uppe i soffan eller ligga i min säng med läslampan tänd så han kunde se att det lös. Som vi har övat. Nu somnar själv och han klarar att vara vaken ensam.

Idag är han 19 år och snart vuxen.
Han har genom egen erfarenhet och tillsammans med alla verktyg han har skaffat sig under årens lopp börjat lära sig att hantera dessa vakna nätter.

Igår morse berättade han att han inte hade sovit mer än tre timmar natten innan. Ok, svarade jag. Vad gjorde du då?
Han berättade att han hade tagit en extra kapsel med melatonin. Nu för tiden tar han dem helt på eget ansvar och han fixar det galant. Han är mån om sin egen sömn och den är viktig.

Han berättade att han har lärt sig att det inte är farligt att vara vaken ensam, bara jävligt tråkigt. Han har inte längre de där jätteångestattackerna. Han känner fortfarande en oerhörd stress när klockan går och han inte somnar. Han känner en oro för att vara så trött dagen efter att han inte kan köra bilen till jobbet. Och ska han vara hemma från jobbet tjänar han inte några pengar. Han oroar sig massor fortfarande. Men klarar det på egen hand!

Och jag är så otroligt glad och stolt över det han själv uträttar.