Hur gick det till?

Kommer tillbaka till det här med balen.
Att dansa bal är nåt som avgångseleverna i år tre på gymnasiet gör här i stan. Frivilligt så klart. Det är ett otroligt stort event och alla skolor är med vilket gör att skolorna är uppdelade i olika grupper. Annars hade inte alla fått plats.

Eftersom vi har sonen med hans svårigheter så hade vi ställt in oss på att vi inte skulle se honom dansa när den tiden kom.
Men ändå ville jag veta hur han själv liksom tänkte i den här frågan.
Så utan att göra nån större affär av det hela så kom frågan upp tidigare i höstas.
Ja du vet ju att alla treor får möjlighet att dansa bal i vår. Hur har du tänkt med det här med balen? frågade jag.
"Jo, jag har nog tänkt att vara med", svarade han helt otippat.
Jag höll på att tappa hakan och undrade i precis i samma hundradels sekund om han visste vad han pratade om.
"Ok, vad roligt", svarade jag, "då är det kanske dags att fråga  nån tjej som du skulle kunna tänka dig att dansa med, För tjejerna går nog ät fort!"

Då sa min son så här, ett uttryck som för evigt har etsat sig fast hos mig sen dess:
"Tänk om det redan är klart då?!"

Då blev jag ännu mer förvånad. Samtidigt som jag blev alldeles varm i hela hjärtat.
"Så spännande, vem är den lyckliga tjejen som får dansa med dig?"
"Det blir du snart varse!"

Nu några månader har jag fått reda på vem hon är iallafall. Han har visat upp henne i skolkatalogen.
Och jag kan inte låta bli att fundera över hur denna dansförfrågan har gått till. Vem tog initiativet? Vem av dem tog upp frågan över huvud taget?

 Hur gick det liksom till?

Att veta om sina egna diagnoser

Vår kille har ätit melatonin i många år.
Det har varit guds gåva till våran familj. När han började kunna sova ordentligt så fick han lite mer krafter att kunna spendera under dagen. I samma veva som han fick melatonin utskrivet för första gången hade jag gått föräldrautbildning i Bups eller Habs regi. Jag minns faktiskt inte riktigt. Sonen fick även via Hab gå på nåt som kallades RoboMemo. En slags arbetsminnesträning. Det var en datakurs inne på hab som han skulle genomföra varje dag i fem veckors tid. Vilket betydde att han skulle behöva vara borta från skolan och inte dyka upp förrän vid nio varje morgon. Vi hade möte med hans lärare, då gick han i femman minns jag plötsligt. Vi undrade om läraren ansåg att det var ok för sonen att vara borta så mycket. För vi ville ju inte att han skulle missa nåt.
Då svarade denna underbare människa så här: "Det han förlorar här, vinner han där! Klart han ska gå på det där. Och bjud honom på en fika efter varje träff så han får en tid tillsammans med dig efteråt!"
Så blev det. Jag och maken körde och satt  och väntade, fikade och körde till skolan likadant varje morgon i fem veckor.

Vi fick så många verktyg att använda oss av på samma gång att det är faktiskt lite svårt att veta vilket verktyg som har hjälpt våran familj mest. Det hände så otroligt mycket på en och samma gång året han gick i femman. Men det som känns viktigast så här i efterhand är att vi som föräldrar  ( jag ), lärde oss så otroligt mycket om hur sonen fungerade och vad vi behövde tänka på hur att förhålla oss i samspelet med vår son. Det lugnade ner så mycket. Plus att sonen äntligen kom till ro på kvällarna. Hans ångestspiral blev så mycket kortare. Makens förståelse och kunskap kom flera år senare.

Sen flera år tillbaka har sonen tagit sina melatoninkapslar på egen hand. Han har full koll vilket klockslag han ska ta dessa för att bli trött den tiden han vill gå och lägga sig.
Han tar 4 kapslar först. Efter en halvtimme tar han en till. Så fem kapslar sammanlagt för att kunna somna.

"Igår fick jag ta sex kapslar för att kunna somna, mamma. Det har jag gjort två ggr tidigare".

Ok. Och det här känns en smula underligt. Att han bestämmer själv hur många kapslar han ska ta. Att han utan att säga till eller fråga först bara tar ett eget initiativ.

"Det är ju bara ett kroppsegethormon som jag själv har brist på så det är ju ingen fara!"

Och det är nog det allra, allra viktigaste i hela den här situationen för sonen. Att han själv vet vad saker och ting handlar om. Han vet exakt vad han klarar av eller inte klarar av. Han vet exakt vad han mår bra av och vad han mår mindre bra av. Och han vet exakt vad han mår direkt dåligt av.
Han vet exakt vilket som är värt att må lite dåligt av för att få det han önskar i slutändan.

Han känner sig själv och sina diagnoser som handen i handsken.

Och nu är han på balträning. Han och en kompis åkte i väldigt god tid för att hitta till rätt träningssal och hitta parkering osv.
"Det här är nåt som är så långt ifrån mig jag bara kan komma, mamma. Det här nåt som är så långt utanför min komfortzon. Det här står för allt som jag inte gillar. Men jag gör det iallafall för jag vill kunna säga att jag var där. Att jag var med! Jag har iallafall den snyggaste tjejen att dansa med!"

Och nu är han där. Vi får se om han fixar det. Gör han det har han klarat av nåt som är helt otroligt. Väljer han att det här blir den enda träningen så har han ändå vunnit en seger. Genom att bara ha testat.

Hans pappa berättade för mig igår, sonen vet det inte, att han gick bara på en träning. Sen skippade han resten av träningarna. Han fixade det inte. Han dök bara upp på själva balen.

"Jag vill inte vara en nej-sägare till allt hela tiden"

"Jag vill inte vara en nej-sägare hela tiden", sa sonen och drog på hockey med två vänner. "Jag vill hellre vara hemma men jag kan inte säga nej till allt hela tiden".

Han trotsade sig själv.
Han har under dagen varit på en workshop på gymmet som en av sju utvalda till en PT som skulle komma och föreläsa ett par timmar. Han var lyrisk efteråt. Kom hem. Åt mat. Duschade. Och så drog han iväg på hockey.

Från hallen hörde jag innan han öppnade ytterdörren "puss och kram mamma, vi ses sen"!

Studentmössan har anlänt!

Asså! Fatta storheten!

Igår kom sonen hem med sin alldeles egna studentmössa. Hans alldeles egna, ytterst välförtjänta mössa. I lådan som mössan kom i fanns även ett glas med hans namn inristat, en penna som ska användas att skriva i andras mössor med samt en tuta.

Helt otroligt att vi har kommit så här långt.
Och jag skriver faktiskt "vi". För det är vi. Sonen har sjävklart gjort det absolut tyngsta jobbet. Med oss tätt i hälarna. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år har vi slitit tillsammans. Sonen - föräldrar - skolan. I nämnd ordning.

Efter 13 år i skolan återstår endast ett par månader.
Det har verkligen inte varit en självklarhet att stå här idag. Många, otaliga är de gånger då det har känts överjävligt. Stunderna har varit enormt många då det har känts oändligt långt just till den här terminen.
Håret har hunnit bli grått på både mamman och pappan.
Rynkorna, både skrattrynkor och orosrynkor, har hunnit sätta sina spår i både panna och vid ögonen.

Tårar har runnit. Hos både son och föräldrar.
Svetten har runnit. Hos både son och vuxna.
Innan vi visste att det var frustration även hans egen situation så hände det att både stolar, böcker och linjaler slängts genom luften.
I låg och mellanstadiet hände det att vi fick dra ut sonen där han satt och gömde sig under skrivbordet när det var dags att åka till skolan. Vi har fått åka akut till skolan under alla år för att lugna, hämta, prata med lärare, fixa och dona. Vi har fått trösta. Vi har fått förklara. Vi har tvingat. Vi har mutat. Jag har velat kramats, men det har inte sonen velat.
Jag har suttit på toaletten och gråtit. Jag har suttit på min sängkant och samlat kraft när jag inte har orkat annat.
Tårar har runnit av ren lycka och stolthet när han har klarat av små, små steg  utmed sin väg genom det som blev hans liv.

Och nu har mössan kommit.
Jag tittar på den där den ligger på bänken.
Och stoltheten känner verkligen inga som helt gränser.

Just nu känns det som om han är den enda i hela världshistorien som ska ta studenten. Min unge! Just nu känns det som om han är den enda som har fått slita överjävligt för att stå där han är idag. Just nu vill jag att hans stjärna ska lysa klarast av alla stjärnor på hela himlen.

Och låt mig få ha den känslan ett tag. För en liten stund.
Snart är jag tillbaka i verkligheten igen.

Lär mig nya saker varje dag

Hela våran familj har ett gemensamt spotifykonto.

Egentligen är det bara lillebror som använder det ordentligt. Storebror gör det också, men han är mest off-line då. Pappan använder det enbart nöt han är hemma. Och jag har en låt på en lista. Så frekvent användare av spotify är jag. Så än håller det att ha ett gemensamt konto. 

Häromdagen satt jag och storebror och pratade lite om just musik. Han är ett stort fan av Sabaton och Riamstain (stavning?). 

Och så plötsligt berättade han att lyssnar nästan aldrig på sina favoritlåtar. För då är han rädd att han ska trötta på dem. Och det är det sista han vill. Så hans favvolåtar kan han lyssna på ungefär en gång i månaden. Hans allra bästa låt var det flera månader sedan han lyssnade på, fortsatte han glatt. 

Och jag blev så överraskad till en början. För jag har i min enfald trott att han lyssnar på musik på precis samma sätt som lillebror gör. Att han i sitt rum ligger och lyssnar på sina favoriter. Men icke. 

Men när jag efter ett tag hade smält det han han hade berättat så är allt så självklart. Så enkelt. 

Det är ju oftast i bilen vi sitter han och jag när jag hör vilken musik han vill lyssna på. Då tar han fram telefonen och bestämmer vilka låtar som ska spelas. Och han är så väldigt noga. Han kan inte bara sätta på random och sen spelas låtarna lite huller om buller. Han kan heller aldrig sätta på från början och sedan bara lyssna uppifrån och ner. 

Som han hoppar fram och tillbaka i sin lista. Och har då svårt att göra nåt annat samtidigt. Alltså ha en vettig konversation i bilen. För han är så fasligt koncentrerad på vad han gör just då. 

Och när radion är på blir han galen när låtar blir sönderspelade i hans öron. Han gillar inte när det är samma låtar som radiokanalerna spelar hela tiden. Och Svensktoppen ska vi inte pratat om. För där är ju precis samma låtar i toppen varje vecka och totalt sönderspelade. 

Ju mer jag lär mig om storebror och ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur lite jag faktiskt kan. Och då kan jag ända mycket beroende på vem jag pratar med.

Tack för en positiv överraskning vådrcentralen

För första gången sedan sonen lämnade BUP så har vi nu testat att kunna få receptet på Melatonin utskrivet hos vårdcentralen.

Jag ringde häromdagen till deras telefonsvarare och knappade in val nr 2: Receptpåfyllning. Jag talade in på svararen vem det gällde för och vem jag var samt mitt telefonnummer vid ev frågor.

Idag var jag på apoteket och frågade om ett recept hade kommit in till dem. Och det hade det!
En positiv överraskning faktiskt då jag nånstans hade ställt in mig på att det skulle bli frågor och det skulle bli ett möte med läkaren en gång till etc.
Men icke!
Så nu finns det melatonin för några månader framåt igen.

Toppen bra ju!

Att klara av sin personliga hygien är viktigt

Den personliga hygienen har vi varit väldig noga med sen sonen var riktigt liten.
Sen  han var en liten skrutt har vi duschat , badat och rengjort honom flera gånger i veckan. När han var tillräckligt stor att duscha själv märkte vi ganska omgående att han hade svårt med det här att tvåla in sig och duscha av sig på egen hand. Han stod där mest under strålarna och lät vattnet liksom rinna av honom.
Så vi förstod att han behövde ganska mycket vägledning under det här momentet. Under flera år. Hur man duschar ordentligt helt enkelt. Hur man tvättar håret. Hur man gnuggar in tvålen över kroppen. Hur man sen sköljer av sig. Och att när man är färdig behöver en handduk att torka sig med. Och inte vilken handduk som helst. Utan sin egen handduk.

Och vi har varit väldigt noga med att lära honom att man byter underkläder VARJE DAG.
Nya kalsonger varje morgon. Nya strumpor varje morgon. Och en ny t-shirt varje morgon. Det har gått åt massor av såna kläder och jag har tvättat ihjäl mig för att det ska finnas rena.

Nu när han är stor så sitter de där rutinerna som en smäck.  Under ett par års tid har han nu fixat allt detta på egen hand. Och jag känner att det  har varit värt varenda krona,  det har varit värt varenda minut i tvättstugan för min del. För nu kan han. Och jag ler för mig själv när jag ser honom fixa allt detta varje gång. Jag ler av glädje för att han kan. Jag ler av stolthet över att vi aldrig gav upp. Jag ler av tacksamhet över att han har förstått vikten av sin egen hygien.

Han har till och med lärt sig att para ihop strumporna innan han lägger dessa i tvättkorgen. För det gör han nämligen också. Lägger all sin tvätt i korgen i tvättstugan. På hans golv i sitt rum hittar vi aldrig nån smutstvätt. För han vill ha ordning och reda på sina egna kvadratmeter.

Däremot har han svårigheter att lägga ren tvätt på rätt plats. Vi har sorterat i märkta lådor i hans garderob/byrå där alla kläder har var sin egen plats. Hur lätt som helst kan man ju tycka. Men det går icke. Det är ett moment som tar en sån otrolig energi av honom att han rent av storknar. Så där hjälper mamman sin 18 åring fortfarande.

Och det är ju så svårt att förstå. För oss utomstående. Att det ena går så smidigt. Men inte det andra.

Lillebror berättar öppet

Jag sitter här och blir lite förbannad faktiskt.

Lillebror och jag ha pratat mycket med varandra. VI har pratat om mycket olika saker. Och vi har pratat mycket om alkohol och alkoholintag. På nyårsafton var han på en fest hos en kompis i ett annat område här i samhället.
Han har varit på fest där tidigare. Första gången på Valborgsmässoafton förra året. Då var de 15 år.
Han körde moppen dit och hem till den festen och på vägen hem skjutsade han även hem en tjejkompis.
Han satte sig på min sängkant när han kom hem den kvällen.
Och berättade att han och en kille till var de enda ism inte drack nån alkohol alls. Alla andra smakade och provade. Jag ställde följdfrågor och han svarade så gott han ville.
Jag frågade bland annat om det var nån som inte mådde riktigt bra. Och det var det ju. Två killar som hade spytt i hallen. Jaha, vad gjorde ni då då? De hade gått hem med båda killarna hem till en av dem- för båda skulle visst sova där. Och lillebror och en kille till fick städa upp.
Det var bra gjort, precis så ska ni göra. Men det var inte så kul att städa upp efter dem.

Jag frågade om han upplevde om nån ändrade sin personlighet efter att ha fått i sig alkohol. Ja, tjejerna hade blivit så gråtiga och satt och grät i ett hörn hela festen. ( Då log jag lite för mig själv för been there done that, kan jag säga. Utan att säga det till min son )

Jag undrade var de vuxna fanns under festen. De hade varit borta och kom hem vid midnatt sa han. Då kände jag ändå ett visst lugn. För då intalade jag mig att det måste ha varit ganska så skötsamt iallafall.

Häromkvällen pratade vi om nyårsfesten. Som var på samma ställe.
Där föräldrarna även då skulle vara på annat håll. Jag tog ju bilen den kvällen och körde runt och kollade läget i det området utan att lillebror vet om det. Jag hörde när jag gick runt där att det var väldigt högljutt och att det spelades musik och snackades.

Lillebror berättade att föräldrarna hade kommit hem vid 01-tiden. Och att "mamman var nog fullast av alla". Han berättade i största förtroende att pappan var ju störtskön som utmanade en av killarna att dricka ur en ölburk fortast. Pappan hade vunnit. Nehe....

Han berättade att dessa föräldrar tillåter alltså att det sitter ungdomar hemma hos dem och dricker öl. De köper inte ut, men det kan tas med hem med till dem.
Lillebror berättade även att de föräldrarna och den kompisen  har ett avtal "att om du inte dricker innan du fyller 18 så bjuder vi på körkortet, men det har ju XXXX brutit för länge sen och då är det liksom  helt öppet".

Det är här jag blir lite förbannad!
Jag fattar att vi föräldrar har olika tankar och värderingar, känslor, bakgrunder och erfarenheter angående det här med alkohol. Men helt krasst så är det faktiskt förbjudet att dricka alkohol innan man är 18 år.

Vi föräldrar pratade mycket om det  här redan när storebror var i den åldern och hans åldersgrupp började intressera sig för detta. Även om han aldrig visade nåt intresse. Över huvud taget.

Men jag lärde mig att denna frågan är väldigt komplex. Inte alls så självklar och lätt att hantera. Man kan till och med bli osams med andra familjer i en sån här fråga.

Vissa föräldrar anser det självklart att ha sina ungdomar hemma drickandes alkohol. För då vet de var de är åtminstone. Då är de inte ute på stan och driver.
Andra föräldrar köper ut till sina ungdomar av samma skäl, för då vet de vad de dricker.

Här håller inte jag med.
Jag är av den sorten som anser precis tvärtom. Jag vill inte ha på mitt ansvar att några ungdomar gör sin alkoholdebut hemma i mitt vardagsrum. Jag tänker aldrig i mitt liv köpa ut alkohol till nån minderårig. Jag tänker aldrig så att säga  "göra det lätt" för ungdomarna.
Jag tror nånstans att vara den där "coola föräldern som är så jäkla poppis" och spm tillåter sånt här och mycket annat kommer att få bita sig i svansen en vacker dag.
Jag tror att det enda som det barnet egentligen längtar efter är att mamma och pappa nånstans ska sätta en gräns.


Men hur gör man då? Som förälder till en kille som är bästis med de här föräldrarnas son? Vi kan ju inte förbjuda den killen att ha sina fester. Vi pratar alltså om en kille som igår fyllde 17 år och som sommarjobbade hela förra sommaren. Han var ledig i två veckor. En kille som är hur bra som helst. Som får stipendium av ungdomsgården för att han är en sån himla outstanding kompis. Som är van att från tidig ålder fått klara sig själv på många sätt.

Det känns som om att förbjuda vår son att gå på sin bästis fester är en smula för hårddraget.

Håll gärna en tumme idag för våran unge idag

Asså, det här är så spännande att jag nästan spricker.
Här hemma har vi ju som jag skrev tidigare börjat samtala om sonens framtid. Vad ska han hitta på för nåt att göra efter skolan?

Och bara nån dag senare ringde telefonen hos maken. Det var hans ena syrra. Hon ringde även denna tid förra året kom vi på. Och hade samma fråga. Men då kom hon på lite senare att sonen var tvungen att ha fyllt 18. NU har han ju gjort det. Och hon ringde igen.

Hon undrade om han är lite intresserad av att ev kunna sommarjobba hos henne i sommar. Även om han är intresserad så kanske han inte får jobbet bland alla sökande, men han får gärna visa sitt intresse iallafall, tyckte hon.

Hon vet ju om sonens behov och maken och hon pratade mycket och länge om just detta. Så idag har sonen och faster bestämt ett möte på hennes jobb. Så han kan få möjlighet att kunna se sig omkring, att kunna få sig en uppfattning om hela stället.
Jobbet är på annan ort och han har själv bestämt sig för att ta bilen dit på egen hand. Vi har erbjudit oss att följa med och sitta kvar i bilen under mötet.
Men icke!
Han vill klara det själv. Så på med GPS'n och sen bara köra.


Han ska vara där 16.30 idag.
Snälla, håll en tumme för honom idag!

Att vara 18 år

Mycket händer i en människa när man fyller 18 år. Man blir myndig. Får stå enligt lag för sina egna handlingar. Man får bestämma över sig själv helt enkelt. Ingen annan kan ta beslut som gäller en själv. Man kan fråga om råd och man kan ta emot råd. Men beslutet får man ta själv.Vare sig man vill eller inte. Livets hårda skola.
Ibland tar man bra beslut. Ibland tar man helt enkelt skitdåliga beslut. Och man får stå för alla konsekvenser what so ever. Efter vilket beslut man än må ha tagit.

Vår son har tränat på gym i två års tid. Han verkligen älskar den aktiviteten och har till hans stora glädje även sett resultat. Han var tidigt intresserad av att vi pratade om det här med tillskott att stoppa i kroppen. För att hjälpa till att bygga muskler.
Vi har från början varit totalt emot dessa tillskott. Vi har ansett att det är bra mycket bättre att stoppa i sig riktig mat i stället. Vi har gått igenom innehållsförteckningar och vi har haft åtskilliga diskussioner om just detta. Vi är nästan 100% säkra på att han inte testade innan han fyllde 18. Hel säkra kan vi så klart aldrig vara, men eftersom just han har så otroligt svårt att undanhålla eller ljuga så tror vi att han har hållit sig från dessa produkter. Våra killar har inte druckit energidrycker heller. Vi har förklarat vad de innehåller, förklarat vad de gör med din kropp och sedan har de själva valt att inte dricka de dryckerna. Iallafall storebror. Men jag tror faktiskt även lillebror.

Nu är storebror 18. Nu bestämmer han plötsligt själv.
Och kom hem för nån månad sen med en stor burk proteintillskott. Enligt honom själv så är han den siste i hans gäng som dricker såna. De andra "började för långe, länge sedan"! Han betalar det helt själv.

Och han berättar att han faktiskt har skolkat några gånger. "Det gäller bara att göra det lite snyggt".
Om han nu för tiden får en håltimme som inte är planerad och han inte vet vad han ska göra. Då har han helt sonika tagit bussen hem och struntat i den sista lektionen. Då har han själv skickat ett sms till läraren eller mailat läraren och sagt att han är sjuk. "Det gäller att ha godkänd frånvaro för har man över sex oanmälda frånvarotimmar får man inget studiemedel"!

Va? Jag är helt chockad. Men samtidigt rätt glad ändå. On ni kan förstå min ambivalens in det hela.
Jag är chockad att han överhuvudtaget har gjort detta. För det har inte funnits på kartan tidigare. För regler är regler och det håller man sig till. Självklart är jag inte glad över att killen har skolkat ett par lektioner. Men jag är så jävligt tacksam och känner sån enorm glädje över att han faktiskt har vågat gå över den lilla förbjudna gränsen.
Att han nånstans är som de andra. För det har han ju märkt. Att de flesta hoppar över en lektion då och då. Vissa skippar till och med hela dagar.
Och han kommer hem och berättar vad kompisarna säger, "att de är så jävla trötta på skiten", osv.

Och vi får inga mail ang frånvaro. Sånt skötte ju vi föräldrar förut när det blev bökigt med oplanerade håltimmar osv. Då fick ju vi först samtal av sonen. Sen fick vi agera med samtal till lärare eller maila om lösning. Nu fixar han detta själv.

På sitt sätt.

Terminsstart 2016

Lovet är slut.
Ett bra lov är till ända.
Storebror har klarat av det på allra bästa sätt faktiskt. Han fyller sina dagar med aktiviteter som han planerar in i minsta detalj. Med vänner som ställer upp på det han behöver. Och att ha en vän så som våran son kan ju för den som vill se det så, vara toppen att ha. För han är den som organiserar en aktivitet, kommer med förslag om när och hur och var. De som står ut med att han behöver veta exakta klockslag för varje träff och möte. De som står ut med att han vill ha svar på sms på en gång. Inte om flera timmar. De som står ut med att allt behöver vara planerat och kartlagt. De som står ut med att ställa upp på det som har bestämts. De har nog en vän för livet i vår son i alfafall. En mer lojal och plikttrogen vän finns nog inte.

Han räknade i går ut att han har endast 1/26 del kvar i skolan. 25 terminer är nu avklarade. Endast 1 återstår.
Han känner både lättnad och vemod.
En lättnad över att skolan är slut. Vemod över att att ha en framtid som känns osäker och inte särskilt trygg. Skolan har trots allt givit honom vissa ramar att följa. Rutiner att följa. Tider att följa.

Plötsligt ska han fylla sina dagar med annat som ska kännas värdefullt och tryggt.

Det samtalet börjar jag och maken att ha nu.
Vi kollar upp olika universitet. Vad kan de erbjuda en kille med asperger och med hans intressen?
Vi har spaltat upp listor med diverse olika idéer. Där vi har skrivit upp allt det vi har kommit på som han mår bra av att göra. Både utbildningsområden samt ev jobb. Vi har skrivit helt utan några som helst värderingar. Bara det som vi tror att han skulle må bra av.
Vi känner att här behöver vi vara otroligt alerta och aktiva i sökandet på alternativ för honom till hösten.
Ett tidskrävande jobb. Men ett jobb som behöver göras. Det är därför vi finns.

Och mailen från lärare har redan dykt upp idag, första dagen på terminen. Om hur sonen känner inför att byta skolsal i ett av deras ämnen som alltid annars har varit i en annan sal. Fantastiskt jobb av mentor att förstå vikten av att förbereda sonen innan.
Samt skicka samma info till mig och maken, trots satt han är myndig. Där han iofs har gett sin tillåtelse till detta.

Sista tiden i skolan.
Sedan kommer andra saker att ta hand om.

God fortsättning

2015 har passerat.
 Sonen hade bestämt en middag med sina tre nära vänner för ett lugnt firande av nyårsafton.
Sonen skulle stå för förrätten.
En skulle stå för efterrätten och den som de var hos skulle stå för varmrätten.
Det blev en tapasplocktallrik som jag och sonen fixade tillsammans. Han tycker inte om några som helst röror och inte så många förrätter alls egentligen. Så vi kom på att göra nåt som han själv skulle vilja ha. Torra skinkskivor, lite ölkorvar, lite melonbitar, några salamiskivor, ett basilikablad och en liten citronskiva på toppen.

Vi la upp allihopa på tallrikarna redan innan han tog bilen och drog iväg med sin färdiga förrätt. Efter ett tag fick vi sms "Förrätten var lyckad Två tummar upp!"

Sen hörde vi inte från honom förrän han var på väg hem. Då var klockan halv två.

Lillebror var på sin fest med sina kompisar. Där visste vi att det inte skulle vara lika lugnt. Så att säga. Trots att de är två år yngre.
Jag kan säga från hjärtat att jag rent ut sagt avskyr den här perioden i lillebrors liv. Jag har själv varit 16 och vet precis hur lite föräldrar vet vad som försegår egentligen. Men så mycket fattar jag att det florerar alkohol i mängder i hans kretsar just nu.
Vi har varit med om det värsta tänkbara bara för ett tag sedan, och lillebror hade en hel del att leva upp till den här gången. Både för sig själv och för oss.

Vilket han klarade med bravur och jag hade lovat att hämta honom senast kl 03.00. Han ville bli hämtad redan 02.00. Skönt.

När vi kom hem hade storebror kommit hem också.
Och vi satte oss i storebrors rum. Jag på sängkanten och lillebror på stolen. Storebror låg under täcket. Och dessa små samtal. Närvaron, kärleken, innerligheten. Det är ren och skär lycka för mig.

En bättre start på 2016 finns inte.

Gott nytt år mina vänner!