Nya journalen

Vi har fått tillbaka den reviderade journalen angående sonens utredning för As.
Den som maken inte var nöjd med och ville ändra saker och ting i.

Jag har läst den återigen och jag anser den bättre och mer välskriven än den första.
Maken läste den nu på morgonen.
Han anser den fortfarande inte vara ok. Det finns ord och uttryck som han hakar upp sig på. Såsom "hyperfokusering", "höga ångestnivåer" mm.
Han vill inte att det ska stå så.

Jag försöker säga att sonen enligt mig hade just höga ångestnivåer när han var liten. Samt även nu.
"Ja, men betyder höga ångestnivåer som du menar, detsamma som när psykologer använder samma ordval?" Detta ständiga ifrågasättande.

Jag har ingen aning. Det jag vet är att de var inte med, varken maken eller dessa psykologer, på den tiden då sonen var livrädd för att somna för att han var rädd för att brinna upp. Eller när han var så ångestfylld innan han gick till skolan att han var nära på att kräkas.
Är inte det "höga ångestnivåer" vet inte jag vad det betyder.

Jag känner mig lika ensam nu som då.
Att det jag upplevde eller kände då inte liksom räknas.

Idag klockan 11.00 ska maken ha telefonmöte med psykologen med sina frågor. Samt fråga om den nya diagnosen som stod med, depression. Den visste vi inte om.
Han kan så klart ha haft det, men att vi varit omedvetna om den.

Maken åkte iväg i morse.
Tjurig och irriterad. Över att jag inte hade reagerat mer över den nya journalen. Vilket får mig att känna mig som en som inte bryr sig. Som inte anser att detta är viktigt. Vilket är tokfel. Jag bryr mig verkligen.  Jag behöver träna mig i att stå upp för min egen känsla.

Samtidigt som jag tänker som så, att det måste vara oerhört jobbigt för min man att leva ett liv där han inte litar på nån annan än sig själv.
Det är även lite tufft för hans omgivning.

Bra saker också

Gymnasiet har haft studiedag idag.
Kanske ett smart drag av rektorer att lägga en sådan just efter tidsomställning från vinter till sommar. För alla trötta tonåringar skull.

Hos oss ställde sonen sin telefon på klockan 07.00 i allafall.
Han kan inte tillåta sig att sova längre. Av nån anledning som vi inte har lärt oss att förstå ännu.
Idag var även lillebror hemma från skolan. För han är så genomförkyld.

Så båda grabbarna har varit hemma själva medan jag o maken har jobbat.
Enligt båda två har dagen gått bra. Lillebror berättade för mig i telefonen tidigare idag att storebror hade varit völdigt snäll och värmt hans mat till lunchen.
"Han var jätte snäll, mamma!"

Det värmer ett mammahjärta när de hjälper varandra. För lillebror hjälpte storebror bara genom att vara hemma. Men det vet han inte om egentligen.

Ananrs har storebror varit hos tandläkaren idag under eftermiddagen. För första gången sen vi flyttade hem från utlandet. Och då kan det tilläggas att denna tid har vi flyttat på såååå många gånger sen den första tiden dök upp i oktober nån gång. Av olika skäl har sonen inte kunnat eller velat gå tidigare. Han har helt enkelt inte varit redo förrut.
Jag fick följa med dit och vänta med honom i väntrummet. Sen kunde han gå in till tandläkaren själv och jag kunde gå och handla så länge. Vi möttes i bilen efteråt.
Ett stort steg framåt!

Så två bra saker denna dagen.
En studiedag som passerat utan ångest. Dock varit tråkigt. Men det får man klara av. Att ha tråkigt är inte detsamma som att må dåligt. Det känner jag är en viktig sak att se skillnad på.
Ett tandläkarbesök som gick galant. Han är snart 17 och har inte haft ett enda hål ännu. Fantastiskt, eller hur? Inte lillebror heller för den delen. Men  han är ju två år yngre.

I morgon går jag ner i arbetstid. Som jag har längtat.

Mötet med rektor

I fredags satt maken med rektor i ett sk akutmöte.
Jag var inte med.

Hon hade blivit införstådd vad mötet skulle handla om via mail, syo och telefonsamtal från tidigare i veckan.
Så när maken dök upp vid nio var hon ändå ganska uppdaterad om hur situationen såg ut.

Hon är helt på det klara med att hennes högsta önskan är att vår son ska kunna gå kvar i hennes skola under hela hans gymnasietid. Hon gjorde klart för min man att hon tänker göra allt hon kan för att underlätta och stötta vår kille så att han mår bättre under sin tid i hennes lokaler.

Så from nästa vecka förkortas några av hans skoldagar. Vilket i praktiken betyder att han kommer att få info om den sista lektionen för dagen på mail och istället för att göra den i salen med de andra så kan han åka hem och göra uppgiften hemma.

Vilket även betyder i praktiken att den värsta samt längsta håltimmen på tisdagar kommer att försvinna av sig själv. Så där blev det verkligen en win-win situation.

Det finns en kille, en personal som för det mesta jobbar i biblioteket på skolan som gärna "tar sig an" sonen vid behov. För att kunna stötta med läxstrukturering. För att kunna finnas till hands vid håltimmar. För att kunna finnas till hands när sonen behöver ett vuxet stöd. Så han kan känna att det är ok att gå undan för att kunna andas nånstans. Vi ska arrangera ett möte för oss alla fyra, vi tre samt denna man som heter Anders. Allt detta är sonen nu med på.

Till hösten lägger rektor vår sons schemaläggning under en sk prioritering. Vilket betyder att de ska ta hänsyn till att hans klass ska slippa i möjligaste mån så många håltimmar samt sovmornar som det bara är möjligt.

Han ska även from nu få fri tillgång till skolans gym för att kunna slå hål på de håltimmar som redan finns och som ev kommer att dyka upp fram till sommarlovet.

Alla nationella prov som ska ta sin början nu vecka 15 ska egentligen skrivas i aulan. Hans klass kommer att få göra dessa i sitt hemklassrum.

Skolan har alltså en rektor som vill hjälpa till. Som gör allt i sin makt för att själva skoldelen ska kunna bli så bra som möjligt för killen. Och så hoppas vi på att alla lärare hoppar på samma tåg förstås. Men har de en chef som vill hjälpa till, hoppas vi att även de vill samma sak.

Det som egentligen ingen av oss kan hjälpa honom med är allt det andra. Det sociala, som han själv säger. Och det handlar verkligen om "allt det andra". Tiden mellan alla aktiviteter. Till och från skåp, lektioner, matkön, matsalen. Omklädningsrum till idrotten. Med mera, med mera.


Hur gör man där?

"Det viktigaste är att du mår bra!"

Tänk vad det kan hända mycket i en familj inom loppet av ett par veckor.

Från att livet knallade på i sin gilla gång där vi trodde att vi faktiskt försökte göra vårt bästa  - till att verkligen dra i handbromsen och förstå ÄNNU MERA!

Sonens varningsflagg som han har viftat med under ett par månader visade sig vara riktigt blodröd. Inte sådär blekrosa som vi kanske har trott och att "det går nog lite till".
Flaggan stänker av alldeles illröd färg och vi har förstått det nu. Allvaret i hans viftningar.

Han kanske inte ens slutför hela ettan på gymnasiet.
Än mindre börjar i tvåan till hösten.

Framför allt har pappan förstått det nu.
Från att för två veckor sedan säga till mig vid frukostbordet:
"Att det absolut viktigaste för mig är att sonen får ett godkänt slutbetyg efter tre år på gymnasiet"
till att igårkväll säga till vår son:
"Det absolut viktigaste är att du mår bra!"

Vilket betyder ett akutmöte med rektor i morgon. Klockan 09.00.
Vi önskar förkortade skoldagar from snart. Vi vill, på initiativ från behandlare på bup, att de sista lektionerna på dagen ska ges i form av uppgifter som han kan göra hemma. Så han på det sättet kan sluta vid 14 istölelr för 15.30.
Kanske till och med att vissa dagar kan göras hemma. Det kommer att krävas en del planering av lärare, men det kanske kan gå. Det kommer att krävas en del av oss föräldrar. Men vad gör det?

Eller så tar han helt enkelt ett studieuppehåll. Ett litet kortare. Eller ett lite längre. Beroende på läget. Han kanske får göra nåt annat för ett tag. Han kanske börjar studera senare igen.
Han vill inget hellre än att ha en utbildning. Men inte till vilket pris som helst. Han inser det. Vi inser det.
Vi har pratat om andra alternativ. Gymnasiet är inte det enda sättet att få en utbildning på. Det finns andra sätt. Men det är svårt för honom att känna att det är ok. Hans plikttrogenhet, hans vilja att göra sitt bästa får sig en liten, men vass törn.
Hans eviga känsla av sk personligt misslyckande kommer som ett brev på posten när han inte klarar av det han så gärna önskar.

Och så mitt i allt ringde min chef idag:
"Du har ju önskemål om att gå ner i arbetstid. From 1 april får du 75% om du vill det".

Ett samtal som inte hade kunnat komma lägligare, kan man säga.

Jag har sagt det så ofta. Jag säger det igen.
Tänk vad kunskap är viktigt. Tänk vad mycket man kan göra när man förstår. Bara det att man visar att man vill förstå. Det gör skillnad.

Det viktigaste, älskade unge, är att du mår bra!

Håll tummarna

Ikväll ska jag om mannen iväg på konsert. Vi ska sova på hotel och vi ska för första gången i våra liv lämna lillebror ensam hemma över natten.
Storebror har självklart valt att vara hos farmor o farfar vilket var ok för dem som tur var.

Lillebror valde en annan väg. Från början var det en annan kompis till honom som frågade om lillebror ville sova hos honom för hans föräldrar skulle vara borta. Men av nån anledning valde de att vara hos oss istället. "För här har vi mycket större plats" var argumentationen.

Det här är första gången för båda killar att vara ensam över natten. I den andra familjen är den här killen deras första barn och när jag pratade med hans mamma så sa hon såhär:
"ja, du vet ju hur man är när det gäller första barnet när han ska pröva sina vingar!"

Och om hon visste att jag vet.

Men våran storebror har aldrig gjort nåt sånt här. Vi kämpar med andra saker.
Våran kille har aldrig varit ensam hemma med en kompis en hel natt. Våran kille har knappt haft en kompis hemma över huvudtaget. Och det här med att sova över har inte funnits på kartan nånsin. Varken hos oss eller hos andra.

Så det här är första gången för oss med.
Det märks på både pappan och mig. Vi kör de här vanliga föräldrarfraserna:
"Självklart litar vi på er, men vi litar inte på alla andra!"
"Ni talar inte om för alla andra att det är föräldrarfritt hemma hos oss!"
"Plingar det på dörren och objudna gäster vill ta sig in ringer ni oss eller hans föräldrar!"

Våra underbara grannar finns stand by. Känns fantastiskt bra. Killarna kan ringa in till dem när som helst. UNder hela dygnet. Precis som deras ungdomar fick göra till oss när det var deras tur att prova lyckan att få vara ensamma hemma de första gångerna för 10 år sedan.
Det var väldigt lugnt då och det blir nog väldigt lugnt ikväll också får vi hoppas.

Vad ska jag o maken ut på för äventyr då?
Jo, det är min julklapp förstår ni, som ska utnyttjas ikväll.
Konsert och hotelvistelse.

Kanske att vi kan prata om roliga saker. kanske vi kan få tillfälle att skratta en smula tillsammans.
Jag håller tummarna!

HUr gör ni?

Nu blir det mycket tankar om min man.
Det känns en aning svårt och jobbigt att skriva om honom eftersom han inte vet att jag skriver den här bloggen och därmed inte heller kan så att säga försvara sig.
Ni får allt från den ena sidan, kan man säga.
Pratar man med honom har han självklart en annan version.


Nånstans i vårt gemensamma liv så upplever jag att min man inte har accepterat vår sons handikapp helt och riktigt.
När vi pratar om det så kan han säga att han förstår, men från ord till handling är steget långt.
Det känns som om han inte kan se. Det känns som om han inte kan sätta sig in i hur sonen känner det. Det känns som om han inte kan föreställa sig hur det är att vara i sonens kläder.

Genom alla år så tror maken att efter vi har haft våra sk "prat" med sonen så ska det vara bra. Som om att nu har vi pratat om det och nu så ska sonen förstå. Att det hela tiden är sonen som ska anpassa sig, tänka på ett annat sätt. Göra på annat sätt.

Här har vi haft åtskilliga diskussioner jag och min man.
Jag menar att det är vi som måste anpassa oss. Det är vi som behöver tänka annorlunda. Det är vi som behöver lära oss att förstå hur sonen tänker.
Maken är då av den åsikten att sonen måste lära sig. Hur ska det annars gå?

Jag har gått kurser. Jag har läst böcker. Jag har gått hos psykolog. Fått verktyg att lära mig förstå. Fått verktyg att lära mig att anpassa mig.
Maken använder sig fortfarande av sitt "sunda förnuft". Han har aldrig frivilligt bett om råd av nån annan.

MIn kraft är på upphällningen.
Jag går snart på reserven.
Jag orkar inte mycket mer.
Framför allt orkar jag inte att hela tiden ha ständiga diskussioner här hemma om hur vi ska hantera våran situation. Jag orkar inte hela tiden att samtal blir till diskussioner.

Jag behöver en arm om min axel. Jag behöver en kram som värmer.
JAg behöver nån som säger "det här klarar vi tillsammans".

Hur gör ni alla andra?

När inte vi finns - vem hjälper då?

Ibland tar bara kraften slut. Så enkelt är det.

Jag ligger här i min säng, klockan är tio i nitton, en torsdagkväll.
Genomförkyld. Det rinner från absolut alla håligheter i hela ansiktet. Samtidigt som jag är totalt täppt och inte kan andas genom näsan.
Borde inte ha varit på jobbet idag egentligen, men då två av mina andra kollegor redan var borta så insåg jag att öppningen vore nog bra om jag kunde ta. För det är ju "min" torsdag. Så jag var på jobbet strax efter sex i morse. Tog emot några samtal och några barn.
När min ena kollega var på plats kring åtta samt att en av vikarierna hade kommit så drog jag hem.

För att hinna sova några timmar innan våra två möten idag.

Två möten där maken pratade mest av alla. I och för sig sa han väldigt bra saker på båda mötena.
Han har behövt den här veckan på sig att tänka. Tänka igenom hur dåligt sonen faktiskt mår och att saker måste göras nu.
Sån är han, och har väl alltd varit. När saker och ting har landat är han en riktig sk doer. Han får saker och ting att hända. Då är han bra att ha på sin sida, kan man säga.
Fast vägen dit kan vara oerhört trög, jobbig, slitsam och enormt påfrestande.

Så idag har jag mest lyssnat.
Psykologen har stämt av med mig några gånger under samtalet: "stämmer det?"
Och då svarade jag antingen ja, eller med nåt annat som jag ansåg stämde med det jag har hört och känt.

Vad gäller mötet med syon på skolan så finns det helt enkelt ingen genväg för att få slutbetyg på gymnasiet. Han måste nå alla 2500 poäng för att vara godkänd efter tre år. Man kan alltså inte få nån studielättnad i form av att hoppa någo kurs eller två. Men man kan få fyra år på sig. Och då har man valt bort några enstaka kurser osm man bestämmer sig för att göra under det fjärde året istället. Man tar studenten med sina kompisar som vanligt efter trean, men man har några kurser kvar som man då går på egen hand. Man hoppar in i olika grupper och klarar sin studiegång på det viset. Man behöver alltså vara ganska så självgående och ganska så flexibel då det betyder att man kan vara med olika klasser i varje kurs.

Alltså inget för vår grabb.

Så vår plan just nu är att minimera så mycket osm det bara är möjligt för honom vad gäller den sociala delen. För det är där vi kan göra nåt. Och det är där som hans energi går mest till.
Vi ska boka ett möte med rektor. Försöka påverka schemaläggning för nästa år. Så få håltimmar som möjligt för hans klass. Ingen sovmorgon. Kanske inte alls går. Men det är värt ett försök.
Vi ska försöka hitta nån plan över vad han ska kunna hitta på, på de håltimmar osm redan finns. Nån av dessa dagar kunde han kanske gå på skolans gym var hans eget förslag. Toppen.
Vi ska göra ett schema över hans långa sovmorogn på onsdagar.
Vi ska prata med rektor om hur lösa de plötsliga förändringarna med studiebesök osv. Kan han månne få åka hem då istället?
Vi ska hämta honom efter skolan så ofta som vi bara kan. Då det kom fram häromdagen att bussresan hem är så otroligt kämpig eftersom han då redan är övertrött, bussen är ofta knökfull, det är varmt och det är bara jobbigt.
Vi hämtar.

Det sista förslaget var att kolla asperger gymnasiet här istan. Visste inte ens om att det fanns. Trodde det bara va för grundskolan. Men icke. Och just den här skolan erbjuder samhällsprogrammet.
Helt klart värt en koll iallafall.
Där alla skoldagar är lika långa. Inga håltimmar. MIndre klasser. Ja, ni förstår ju.
Kanske det vore en plats i livet för vår son.
Men att byta klasskompisar. Igen. Ingen Nicklas.
Känns väldigt avlägset.
Men som psykologen sa tidigare idag. Allt är en motivationsfråga. Om han vet vad han får kanske han är beredd.
Allt har sitt pris.

Vad händer när vi inte finns längre? Vem tar över stafettpinnen då? Eller klarar han sig själv då?

Fan - vad trött jag är nu.

Tankarna går

Tankarna går.

Vi har försökt hjälpa sonen i skolan. Inte tu tal om nåt annat.
Vi har verkligen inte bara suttit på våra små rumpor här i soffan och rullat tummarna och låtit sonen få klara sig så gott han kan.
Vi har kommit en bit på väg, men vi är absolut inte framme. På långa vägar.

Vi har kommit så långt att lärarna har förstått vikten av information om schemaändringar.
Om betydelsen av klara och tydliga studieguides inför tentor och prov och läxor.
 Mail och samtal flera gånger i veckan av just denna art mellan oss, familjen och skolan.
Lärare har samarbetat fantastiskt bra vad gäller detta. Iallafall de flesta.

Men jag har nu förstått att allt detta räcker inte till.
Jag har nu förstått att även om han får all info i tid om ändringar vad gäller schema osv och läxor så räcker inte det för att hjälpa honom. Det spelar helt enkelt ingen roll om han vet i tid att de ska på museum i morgon. För all förberedelse inför den ändringen tar energi. All mobilisering att över huvud taget närvara under det studiebesöket tar all ahns energi så det finns liksom inget kvar till nåt annat. Och nu är även reserven liksom slut. Han går nu endast på ångorna.

Jag har nu förstått att han är skittrött.
Riktigt jävla skittrött.

Jag förstår att det är inte bara själva skolarbetet som tröttar ut hans system.
Det är även allt däremellan.
Bussresa. Raster. Håltimmar. Matkön. Matsalen. Buller. Ljudvolym. Intryck. Folk. Att prata. Att hela tiden försöka förstå vad som förväntas av honom.

Vi har en hel del att prata om med syon på torsdag.
Klockan 13.30 ska vi träffa henne på skolan.
Klockan 12.00 samma dag ska vi träffa sonens behandlare på Bup och jag har fått med maken på båda dessa möten.

Hoppas psykologen kan förklara ett och annat för maken.

Lyckan - sorgen

När vi bodde utomlands under en period av två år så hade sonen en önskan under hela tiden.
Att nån gång i livet få spela fotboll i A-lagets matchtröja. I samma klubb som han lämnade när vi tog en paus från Sverige. Han drömde om att få dra på sig den lila tröjan, knyta på sig dojjorna och springa ut på den gröna mattan och få vara en av de elva från start.

"Tänk mamma, när jag får göra det!"

I helgen slog den drömmen in! 16 år ung fick han äntligen chansen.
Tidigare under veckan kom kallelsen och han var uttagen. Och inte nog med att bara få följa med för att "se och lära", utan han skulle få spela från start.

Den lyckan.'
Fanns inga gränser.

Men efter en stund.
Oro. Ängslan. Ångest.
Som ett brev på posten.

Bortamatch.
Otroligt jobbigt trots att pappa följde med för att kolla första halvlek.
Nya omklädningsrum. Ny plan. Lång väg att åka.

Men han åkte iväg. Fick äran att spela hela matchen. 90 minuter.

När han kom hem.
Helt slut.

"Mamma, blir det inte bättre så lägger jag av efter den här säsongen. Det är inte värt att må så här dåligt inför varje match. Och framför allt bortamatcherna".

Och jag blir så himla ledsen.
Att det som han älskar över allt annat blir honom övermäktigt.

Han själv är så otroligt medveten om vad fotbollen ger honom i hans sociala liv. Han träffar sina vänner under strukturerade former. Alla måste följa samma regler. Alla är där för att de har samma intresse.

Han har nån att prata med.

Men ändå. Nåt ger honom sånt obehag och det skaver i hela hans kropp och själ. Utan att kunna förklara vad det är.

Och samtidigt. Ingen märker vad han får jobba med.
Det syns inte hur han sliter för att överleva.
För att kunna få göra det han älskar. Spela fotboll.

Och det tar inte slut.
För när han har kommit hem från fotbollen är det dags att orka med skolveckan.
Där han just har fått info om alla schemaändringar. Med studiebesök på olika museum. Med föreläsare som plötsligt ska dyka upp. Med håltimmar som poppar upp som svampar om hösten.

"Det spelar ingen roll mamma om jag "bara gör det här", för det tar aldrig slut. Det bara fortsätter. Och fortsätter. I tre månader till. Och sen är det två år till".

Och samtidigt. Ingen märker vad han får jobba med.
Det syns inte hur han får slita för att överleva.

Ett möte bokat

Mötet med syokonsulenten är nu bokat och klart.
Ringde henne idag och hon svarade, kors i taket på första försöket.
Berättade en del av det jag hade på hjärtat och hon förstår att det är bråttom.
Hennes förslag var att rektor skulle vara med redan första gången då eventuellt flera beslut måste tas ganska så omgående och hon som syo har inte nån beslutanderätt.
Tyvärr hittade vi inte nåt möte nästa vecka då syo samt rektor kunde samtidigt. Så vi bestämde helt enkelt att första mötet blir bara med oss föräldrar iallafall. För vi vill få till det mötet så fort som möjligt.
Nästa torsdag klockan 13.30. Syo skulle i vilket fall som helst briefa rektor om läget.

Har haft medarbetarsamtal med chefen idag. Berättat om min situation.
"Ta den tid du behöver! Vid sjukdom och familj går inget före", var hennes reaktion.
Tack!

Min lilltå smärtar inte lika farligt längre. Dock blå/svart och svullen fortfarande.

Uppdaterimg: Har även fått med mig maken till detta möte. Jippoie!

"Annars kör du själv!"

Just nu känns det tungt.

Sonen träffade sin behandlare på Bup i tisdags och de brukar sitta bara de två.
Den här gången ville behandlaren sitta alla tre.

Psykologen började sessionen med att fråga hur sonen har haft det sen sist.

Och sonen började berätta.
Att fjällenresan hade gått utomordentligt bra tack vare all förberedelse.
Och så berättade han att om det inte blir nån förändring i skolan så tänker han hoppa av i tvåan.
Sonen fick utveckla det han tänkte lite mera.

Psykologen frågade då mig vad vi föräldrar har tänkt göra för att hjälpa honom.

Och jag har aldrig känt mig så dum som förälder i hela mitt liv.
Psykologen var väldigt vänlig men tydlig och ganska så bestämd i sin åsikt om att det har gått ganska så lång tid nu och det har inte hänt särskilt mycket i skolan för att hjälpa sonen.
"Det är ert ansvar som föräldrar att se till att sonen kommer att orka i skolan!"

Och jag skämdes.
Jag skämdes som en hund över att inte ha agerat annorlunda gentemot min egen son. Jag har inte agerat så kraftfullt som han helt enkelt egentligen har behövt.
Jag har hört honom berätta om hur trött han är, hur jobbigt han tycker att det är i skolan.
Men vad har jag gjort?
Mailat lärare och rektor om saker oc ting, ja.
Men ingentign har egentligen hjälpt honom på riktigt.

Behandlaren såg en ung man som är på väg in i depression. Utan att hans mamma har sett det komma.
"Som förälder är det lätt att låta sig luras av barnets styrkor och inte se det osm gömmer sig bakom resultaten."

Jag kan bara ta ansvar för mitt eget handlande och inte skylla mitt agerande på någon annan.
Även om jag har god lust att skylla en smula på maken. Men det är ju inte hans fel att jag inte har agerat.
Men han är ju inte ens med på samma tåg!

SEnare under kvällen passade jag på att prata med maken om detta möte.
Och jag visste hur det skulle bli.
Precis som vanligt i våra samtal som alltid blir till diskussioner.
Ifrågasättande. Alla andra har fel.
Att maken inte skulle tro på vad behandlaren säger. Han kan inte förstå hur en man som har träffat vår son ett tiotal ggr kan känna sonen bättre än vad han själv gör. Han kan inte förstå att det är samma unge de pratar om.
"Och det är ju precis där som problemet sitter", svarade jag då. "Och att en tonåring inte berättar allt för sina föräldrar ser inte jag alls som konstigt".

Det absolut viktigaste för maken är att sonen går ut gymnasiet med fullständigt slutbetyg för det är ett måste för framtiden.

Det sista jag sa till behandlaren innan jagb och sonen sa hej då efter vårt möte var att nu behöver jag bara få med maken på det samma bana.
Då svarade han enkelt:
"Annars kör du själv!"

Nu jäklar.
Jag har bokat ett eget möte med sonens psykolog. Nu tänker jag ringa upp syokonslulenten själv på sonens skola. Boka ett möte med henne. Jag tänker gå dit vare sig maken kan följa med eller inte. Jag tänker ringa till de som gjorde sonens utredning i höstas och få ut den igen. Den som maken ringde och ville ändra i för det stod saker i den som han inte gillade. Bollen är hos dem egentligen, för de skulle ringa när ändringarna var klara.
Men vi har inte hört nåt från dem ännu.
Nu tänker jag ringa och ringa och ringa.
Ligga på tills jag spyr.
Jag tänker ta ledigt från jobb och gå på alla möten som kan tänkas behövas.
Jag tänker inte tänka på "alla andra" såsom att jag sätter mina kollegor i skiten genom att inte vara på plats tex.

Och natten till idag gick 14 åringen i sömnen som han brukar göra emellanåt. Jag vaknade av att han stod vid min säng och pratade om lite dans och lite rytm.
Jag tog honom nerför trappan var på jag tar ett steg rakt ut i luften när jag tror att trappan är slut.
Jag slår i som en tallrik kräm i golvet och hamnar på magen med benen under mig. Har slagit höger fot och vänster hand nånstans i nåt hårt.
Lillebror vaknade plötsligt, och vilken chock för honom.
Jag höll mig för gråten just däroch då. Stoppade om honom och gick upp till mig igen.
Då kom storebror upp och kollade läget. Han hade vaknat av dunsen.
"Jag ramlade, moch läget är lugnt", sa jag. "Bra", sa han och gick och la sig igen.

Då kom mina tårar.
De rann fortfarande medna jag somnade.

Jag tror att jag har brutit höger lilltå.

Lillebror - litet steg framåt

Förra veckan satt vi och pluggade franska jag och lilleman.
Han skulle ha prov samma vecka.

Igår satt vi i bilen på väg hem efter hans träning som han går till direkt efter skolan på torsdagar.
"Mamma, jag har fått tillbaka mitt franskaprov!
Jag hade tre poäng från ett A! 97 av 114!", jublade en skapligt lättad och glad son.

Han var så himla glad och hela ansiktet utstrålade en enorm stolthet över honom själv.

Jag blev så himla glad för hans skull jag med, och vi klatchade med våra händer där vi satt och njöt i framsätet.

Och så sa han i nästa andetag:
"Nu vill jag ha resultatet i kemiprovet också. Du vet det du och jag pluggade till, mamma!"

Jotack, jag visste exakt vilket prov han menade.
Nu hoppas jag att Gud står på vår sida och att det pluggandet kan ge honom ett bra resultat även där.
För tänk om då båda de här två resultaten skulle kunna ge honom en liten "kick in his ass" och att han nånstans skulle kunna finna sin inre motivation att fortsätta läsa.

Och senare på kvällen kom han upp från källaren och sitt rum, precis som han har gjort de senaste kvällarna. Kommit upp och velat vara tillsammans med oss andra. Han har backat in i soffan bredvid mig. Och det betyder att han vill bli kliad på ryggen. Och som jag kliar. Hur länge som helst!

Det här med håltimmar

Håltimmar.
Sovmornar.
Fria aktiviteter.

Funkar inte alls.
Allt som har med "fri tid" att göra går bort. Hur bort som helst egentligen.
Sen han var liten har den fria tiden varit en total katastrof för vår kille.

Idag har han tex en orimligt lång håltimme mellan 9.30 - 12.40.
Vad i hela friden sk ahan kunna hitta på under de timmarna?

När han var liten, framför allt i mellanstadiet då fria aktivieter blev ett ämne, så ringde han till mig varenda gång. Ibland kunde jag via telefonen guida honom till att hitta nåt meningsfullt att göra-  andra gånger fick jag åka och hämta hem en ångestfylld liten pojke som inte alls förstod vad som förväntades av honom just där och då. Och läraren blev lika förvånad varje gång som han såg mig komma, för han hade "inte sett något". Att det ÄR SÅ ALLTID är visst väldigt svårt för vissa att förstå.


Vi pratade om dagens låååånga håltimme igårkväll.
Hans far är en av de som inte kan förstå att denna obehgliga känsla återkommer i vår son varje gång detta händer. Han tror att nu har vi pratat om det, så nu är det fixat.
Sonen och en kompis i klassen hade pratat om att gå på skolans gym under en del av tiden. En toppenide.
"men vad ska jag göra resten av tiden som är kvar?"
Då är det dags att gå till matsalen och äta lunch.
Att komma på det själv går inte.

Och över halva diksussionen vi hade igårkväll handlade om att han ville diskutera om varför dessa håltimmar överhuvudtaget finns. Att lägga så enormt med energi på nåt som vi inte kan påverka är ju extremt tröttande för alla parter. Att var ska vi lägga energin, på att diskutera varför håltimmen finns och bara älta det, eller ska vi lägga energi på att hitta en lösning? han låser sig och blir bara fast i tanken.
Han blir så frustrerad över att vi inte kan trolla bort dessa fria tider.

Han har pratat med sin behandlare på Bup om detta och även där kommer anpassad studiegång upp. Som då maken är en smula emot.

Vi kämpar på!

Tid

En dag på jobbet med bara konflikthantering, känns det som.
Medling mellan barn under nio timmar tar på psyket, tar på krafterna och tär på tålamodet.

HJärnan brinner upp.

Om föräldrar bara visste hur tight det egentligen är i barngrupper.
Om de bara förstod hur vi som personal sliter vårt hår för att just deras barn ska få en sån trygg, lärorik och kul tid som de är på sin förskola under deras första tidiga levnadsår.

Och så ser jag barn som behöver lite extra, lite extra av allt.

När ska jag hinna med att ge det?
 När ska jag hinna göra det där bildschemat till en femåring som behöver struktur?
När ska jag hinna sitta lite avskilt med en treåring som är ängslig och inte fixar när det är för högljutt?
Hur ska jag kunna se allt det där som händer innan knuffen inträffar varje gång fyraåringen inte får som han vill?
När ska jag hinna läsa böcker för tvåringen som kanske vaknade alldeles för tidigt den här morgonen och bara gråter?
Hur ska jag kunna skapa tid så att femåringen som är tyst och inte tar plats får den plats som hon behöver?
Hur ska jag hinna hindra treåringen när han är på väg att hugga sin kompis i armen?
Hur ska jag kunna bära omkring på en ettåring som annars är överallt och ingenstans?

Jag går omkring på jobbet och gör mitt bästa.
Jag går omkring på jobbet och när jag ser alla dessa fina, vackra och unika människor som just är i sin linda av sina liv, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det var när mina killar gick på förskolan för tio år sedan?
Var det nån som hade tid för dem? Som såg dem? Som hann trösta när det blev för livligt i lekhallen?
Som kunde lugna när det visade sig att det var ångesten som kom krypande?

Tänk om jag visste allt det som jag vet nu. Så mycket annorlunda jag hade gjort då.

Han kunde inte hålla sig

Maken och tillika pappan till mina två söner har sen storebror var 7 år varit tränare i hans fotbollslag.
Han och en pappa till tog sig an laget och skötte det otroligt bra under alla år. Killarna i laget har gillat både maken och den andre tränaren.
Truppen har varit homogen ända fram till sommaren 2011 då vi valde att flytta utomlands.
Då fick både son och maken säga "adjö" till resten av laget.

När vi nu kom hem till Sverige igen var det fortfarande samma pappa som tränade P-97 och det var nästan samma killar kvar i laget. Egemtligen helt otroligt att det är samma järngäng som har hållt ihop sen de var sex år.
Det var bara för sonen att liksom hoppa in.
Till skillnad för brorsan där hans lag, som han lämnade, i samma klubb hade lagt ner, tyvärr.

Både jag och maken är helt övertygade om att det är helt tack vare att pappa har varit tränare som sonen över huvud taget har spelat fotboll. Han älskar sporten som sådan, men om inte pappa hade varot med som tränare hade det aldrig funkat med cuper, resor och alla bortamatcher. Han har kunnat stödja sig mot sin pappa hela tiden.

Nu när vi kom hem hoppade han utan problem in i gänget igen. Fast pappa valde att inte ta sig an tränarrolllen igen.
Hösten, vintern samt en del av våren har nu passerat och nu kunde han inte hålla sig längre från fotbollen.
Dock tänkte han att han kunde vara med som hjälptränare åt lillebrors lag den här gången. Eftersom det har gått så bra för storebror utan pappan.
Och pappa kände att han ville ge lillebror en del av sin tid.
Men.
Han gjorde misstaget att prata med lillebrors klubb innan han pratade med sin son om sin medverkan som ev hjälptränare.

När pappa berättade detta som glad nyhet för sin yngste grabb så tystnade bara lillebror och sa:
"Jag vet inte, jag måste tänka på det här..."

Pappan blev helt chockad. Han hade tagit för givet att lillebror ville ha honom med.

När jag gick ner till lillebrors rum för att kolla läget så satt han i sin fåtölj.
"Mamma, jag vill ha fotbollen som min egen grej. Jag vill inte ha pappa med där. Men jag vill inte göra pappa besviken."

Jag svarade honom:
"Om du vill ha fotbollen som din egen grej så är det helt ok. Du behöver verkligen inte ha pappa hängandes i hasorna om du inte vill det!"

Som den tuffe kille han är så berättade han det för sin far senare under den kvällen och pappan blev helt tyst.
Den kvällen mådde pappan så dåligt över att inte ha sett det här komma. Att lillebror börjar bli stor och vill ha sin grej till sin egen. Att han vill träffa killarna laget i omklädningsrummet utan att pappa har koll hela tiden på vad han gör och säger. Han börjar bli självständig och vill klara mer och mer på egen hand. Precis som det ska.
En otrolig tankeställare för maken.

Förra veckan kom det.
Han hoppar in i storebrors lag istället. Till sitt gamla gäng. Som säkert väntade på honom med öppna armar.
Dock lärde han sig av förra misstaget och frågade storebror först om det var ok.

Det var det.

Utvecklingssamtal

Har idag jag varit på utvecklingssamtal med storebror.
Det gick otroligt bra!

Enligt mentor har han E eller över i alla ämnen. Alltså godkänd eller mer i alla ämnen.
Sån hjälte han är, vår kille! ( Men till vilket pris.... )

I engelska ligger han på A. Och väntar dessutom på lite klurigare och svårare uppgifter.
Spanskan som han tentade av för år 1 i gymnasiet i januari har han inte fått det slutliga beskedet ännu. Men mentor sa att den prövningen gick väldigt bra.
Och han klarar sig mer än väl i nya "spanska 3". Trots att han hoppade över en hel årskurs och inte har gjort en stavelse i "spanska 2". Om han ändå klarar prövningen i "spanska 2" i maj samt får som sämst betyg E i "spanska 3" nu i vår,  har han över 200 poäng för mycket för år 1 och kan således hoppa över någon eller några kurser i tvåan.
Hur det går till rent praktiskt ska vi prata med syokonsulenten om så snart osm möjligt. Det kan betyda för honom nån sorts av anpassad studieplan, som vi i vilket fall som helst hade tänkt prata med syon om ändå. Och nu kanske han kan fixa det på egen hand.

Men vi har egentligen ingen aning om vad "anpassad studiegång" innebär.
Det är något som sonen har pratat med sin behnadlare på Bup om ganska länge. För att liksom orka i 2,5 år till.
 Sånt som maken innerst inne inte alls gillar. För han är rädd att sonen inte får så att säga slufört gymnasiebetyg då.

Men jag har fått maken att ändå följa med till syo för ett möte angående detta.
Det mötet är vår nästa punkt på agendan för storebrors skolgång.

Annars frågade mentor hur sonen upplever skolan och sonen berättade att han får bra hjälpa av de flesta lärarna. Frågar han inte i skolan så mailar han och får svar ganska så fort. Han berättade även att hans plikttrogenhet har en tendens att stressa honom alldeles för mycket, och då svarade mentor att det är väldigt viktigt att sonen kan tala om när dessa perioder inträffar för henne.

Allt som allt ett avslappnat och bra möte.

I morgon ska jag o lillebror läsa kemi tillsammans har jag lovat.
Det är nästa punkt på agendan för lillebrors skolgång.

!4 åringens tur

För nån vecka sen var maken på utvecklingssamtal med lillebror som tyvärr inte föll så väldigt väl ut.

Häromkvällen bröt lillebror ihop på mattan i vardagsrummet.

Han trivs inte i sin klass. Finns ingen sportkille eller tjej som han kan hänga med. Finns endast de som spelar tv-spel och minecraft och int ehar nåt gemensamt med honom.
Han upplever alltså att han är helt ensam. INgen att skratta med. Lärarna lär inte ut på ett sätt som han förstår. Även om han frågar så kan de inte förklara så att han förstår.
Då blir han således helt tyst istäället.
Enligt läraran kom han in i klassen i höstas och "lurade" alla med sin attityd som gjorde att de trodde att han var en kille med koll på saker o ting.

Häromkvällen låg på mage mitt på mattan. Så ledsen och olycklig.
Tårarna rann nerför hans Kinder och jag satt bredvid.
Vi pratade. Mycket. Han berättade. Jag lyssnade.
Jag försökte svara. Han lyssnade.

Vi hade trots allt en bra stund tillsammans.
Men så otillräcklig jag kände mig som mamma. Hur gör man? var finns manualen?
Han har ju också rätt till all hjälp av skolan samt från oss föräldrar precis som sin storebror. Fast vi har lagt den mesta av vår ork på 16 åringen.
Nu gäller även 14 åringen. JAg får så dåligt samvete för att han har fått klara sig själv så länge.
Jag o lillebror kom fram till en lösning att iallafall börja med, och vi bestämde oss att efter en stund gå en promenad ute för att få lite luft och att rensa våra hjärnor en aning.

Så tufft det är att vara förälder när barnen inte mår bra. Man vet ju aldrig om man gör rätt eller fel. Utan man gör det man kommer på just där och då.

Kvällen efter kom lillebror hem efter sin träning och sa helt plötsligt:
"Mamma, jag älskar dig! Det är så skönt att prata med dig. Och det är så lätt att prata med dig!"

Jag började nästan att gråta där jag stod och sen satt han med sin hand i min nästan hela kvällen. Gosekillen.

Den kvällen somnade jag med käsnlan att jag iallafall gjorde nåt som var bra.