Jullovet har flutit på väldigt smidigt måste jag säga.
Sonen klarar mer och mer på egen hand, även om hjälpen att organisera och styra upp livet och livets aktiviteter finns kvar. Så klart. Men det är otroligt häftigt att verkligen kunna se att med hjälp av anpassningarna vi gör så minimerar vi hans stresspåslag så enormt vilket gör att tillvaron i hela huset blir så mycket enklare. Med det sagt vill jag poängtera att livet inte är lätt, men bra mycket lättare.
Och det är så himla tydligt det här med att han kan vara i sitt eget rum en bra stund nu för tiden och vara för sig själv. När jag märker att han smyger ner i sitt rum så förstår jag att han är redo för att vara ensam, och då låter jag honom vara det. Jag stör inte i onödan vid de tillfällena.
Sedan kommer han upp och då både vill och behöver han ha sällskap eller hjälp.
En ganska så bra tyst kommunikation mellan oss måste jag säga.
Idag ska han och nästan hela fotbollslaget träffas på en fotbollsplan och lira snöfotboll tillsammans. I -17 grader. Ingen har hittills hoppat av pga kylan. Kul grej och sonen och hans kompis Nicklas har varit de som fixat denna träff.
Annars har han varit på gymmet en del. Antingen med sin gymkompis, som inte är Nicklas, eller med min svägerska. Alltså sonens kusiners mamma. Coolt. Eller med min svåger, som är andra kusiners pappa. Också coolt.
Jag är så enormt tacksam över att det finns så många vuxna runt omkring i hans liv som står honom nära och som han fullständigt litar blint på.
Igårkväll var han och lillebror hemma hos denna gymsvåger ( som är helt fantastisk med vår kille ) och de hade en FIFA-kväll ihop.
Jag körde upp dem till 19.30 då småkusinerna hade somnat.
Sonen ville inte vara kvar "så länge", men han hörde inte av sig på hela kvällen. Svågern körde hem dem vid 02-hugget. Herregud så sent! De hade haft jätteroligt, även om lillebror hade vunnit hela turneringen.
Ingen är gladare än jag.
måndag 29 december 2014
fredag 26 december 2014
Julen
En högtid som kan vara väldigt mysig och härlig.
En högtid som samtidigt är en otroligt tuff och hård tid för alla som behöver lite eller mycket extra av allt.
Vi är väldigt traditionsbundna kring våran jul. Det har vi faktiskt valt att vara ända sen barnen var små. Utan att vi egentligen förstod att det var det bästa för vår store grabb. Så just jularna har förflutit oerhört smidigt under åren.
Förutom alla utbrott och hans olyckliga gråt över julklappar som han hade önskat sig men som ändå på nåt sätt inte överträffade alla hans högt uppsatta förväntningar för stunden.
Och med den okunskap vi satt på när han var en liten pojke så kände vi när när dessa stunder kom med gråt och tandagnisslan att fy vilken otacksam unge vi hade. Som inte visade nån som helst glädje eller tacksamhet över alla hans fina julklappar han hade fått.
Stackars barn. Tänk om vi bara visste då att den lilla olyckliga killen inte hade en chans att förstå själv vad det var som hände.
Nu sen flera år har vi förstått mer, lärt oss mer, kan mer, sett mer.
Det är vi som har fått anpassa oss och han har mått betydligt mycket bättre.
Det som orsakade katastroftillstånd hos oss i år var att min brorsa med familj aldrig dök upp som vi hade planerat i flera månader.
Min brorsa, hans fru och deras två små barn skulle komma ända från blekinge dagen innan julafton och bo hos oss några dagar. Vilket vi alla hade sett fram emot och planerat inför. Som vi hade längtat.
Fredagen innan så började deras lilla 2-åring att kräkas och få feber.
Vi alla blev paralyserade och hoppades på att det skulle stanna där. Vi räknade dagar och timmar och insåg att de här viktiga speciella 48 timmarna skulle de fixa innan tisdagen.
Helgen gick bra utan mer kräkningar. Hoppet ökade.
Och de packade sin bil så full att de var tvungna att sätta på takboxen till och med. Alltså, alla var på det klara över att de skulle kunna komma.
Vid nio på tisdagsmorgonen ringde brorsan, strax innan de hade planerat att sätta sig i bilen för att dra norrut ett par timmar, "Nu spyr frugan och dottern också, de började inom samma kvart i natt!"
Åh nej!!!!
Nu kunde inga 48 timmar rädda oss hur mycket vi än ville.
Vi tog beslutet att de skulle stanna hemma. Ett klokt, moget och vuxet beslut.
Men så oerhört tråkigt. Jag blev jätteledsen. Sönerma bröt ihop båda två.
"Nu blir det ingen jul alls!"
Storebror blev så ledsen och besviken och alldeles gråtfärdig.
Vi fick hitta på en snabb lösning. För att liksom fylla ut efter min brors familj.
Som tur var kunde mormor komma en dag tidigare. Så hon blev inbjuden av sonen att komma redan på uppesittarkvällen. Och så bjöd vi in farmor och farfar till julaftonskvällen eftersom de skulle vara ensamma då kanarieresan var deras julkapp till oss och resten av deras familj.
Så allting löste sig så bra det gick tillslut iallafall.
Och det blev en toppendag för alla. (Förutom att insikten om att min gamla moder är totalt humorbefriad blev ännu starkare. En trist insikt. Men ett faktum. )
Förutom för de tre som låg och kräktes i Blekinge.
Stackarna!
Brorsan fick stå för markservicen. Hitta nåt att äta i deras kyl som gapade skapligt tom eftersom de skulle ätit hos oss. Och sen hitta på nåt roligt med sina barn då frugan mådde risigt under hela julaftonen.
Men jul blev det som sagt iallafall.
Vare sig man vill eller inte.
En högtid som samtidigt är en otroligt tuff och hård tid för alla som behöver lite eller mycket extra av allt.
Vi är väldigt traditionsbundna kring våran jul. Det har vi faktiskt valt att vara ända sen barnen var små. Utan att vi egentligen förstod att det var det bästa för vår store grabb. Så just jularna har förflutit oerhört smidigt under åren.
Förutom alla utbrott och hans olyckliga gråt över julklappar som han hade önskat sig men som ändå på nåt sätt inte överträffade alla hans högt uppsatta förväntningar för stunden.
Och med den okunskap vi satt på när han var en liten pojke så kände vi när när dessa stunder kom med gråt och tandagnisslan att fy vilken otacksam unge vi hade. Som inte visade nån som helst glädje eller tacksamhet över alla hans fina julklappar han hade fått.
Stackars barn. Tänk om vi bara visste då att den lilla olyckliga killen inte hade en chans att förstå själv vad det var som hände.
Nu sen flera år har vi förstått mer, lärt oss mer, kan mer, sett mer.
Det är vi som har fått anpassa oss och han har mått betydligt mycket bättre.
Det som orsakade katastroftillstånd hos oss i år var att min brorsa med familj aldrig dök upp som vi hade planerat i flera månader.
Min brorsa, hans fru och deras två små barn skulle komma ända från blekinge dagen innan julafton och bo hos oss några dagar. Vilket vi alla hade sett fram emot och planerat inför. Som vi hade längtat.
Fredagen innan så började deras lilla 2-åring att kräkas och få feber.
Vi alla blev paralyserade och hoppades på att det skulle stanna där. Vi räknade dagar och timmar och insåg att de här viktiga speciella 48 timmarna skulle de fixa innan tisdagen.
Helgen gick bra utan mer kräkningar. Hoppet ökade.
Och de packade sin bil så full att de var tvungna att sätta på takboxen till och med. Alltså, alla var på det klara över att de skulle kunna komma.
Vid nio på tisdagsmorgonen ringde brorsan, strax innan de hade planerat att sätta sig i bilen för att dra norrut ett par timmar, "Nu spyr frugan och dottern också, de började inom samma kvart i natt!"
Åh nej!!!!
Nu kunde inga 48 timmar rädda oss hur mycket vi än ville.
Vi tog beslutet att de skulle stanna hemma. Ett klokt, moget och vuxet beslut.
Men så oerhört tråkigt. Jag blev jätteledsen. Sönerma bröt ihop båda två.
"Nu blir det ingen jul alls!"
Storebror blev så ledsen och besviken och alldeles gråtfärdig.
Vi fick hitta på en snabb lösning. För att liksom fylla ut efter min brors familj.
Som tur var kunde mormor komma en dag tidigare. Så hon blev inbjuden av sonen att komma redan på uppesittarkvällen. Och så bjöd vi in farmor och farfar till julaftonskvällen eftersom de skulle vara ensamma då kanarieresan var deras julkapp till oss och resten av deras familj.
Så allting löste sig så bra det gick tillslut iallafall.
Och det blev en toppendag för alla. (Förutom att insikten om att min gamla moder är totalt humorbefriad blev ännu starkare. En trist insikt. Men ett faktum. )
Förutom för de tre som låg och kräktes i Blekinge.
Stackarna!
Brorsan fick stå för markservicen. Hitta nåt att äta i deras kyl som gapade skapligt tom eftersom de skulle ätit hos oss. Och sen hitta på nåt roligt med sina barn då frugan mådde risigt under hela julaftonen.
Men jul blev det som sagt iallafall.
Vare sig man vill eller inte.
måndag 22 december 2014
"Vad kan vi göra ännu mer för att hjälpa er son?"
Ett uppföljningsmöte med rektor idag klockan 15.00 gick så himla bra. En liten återkoppling över hösten helt enkelt.
Både maken och jag var där. Väl förberedda och med mycket kött på benen. Sonen hade såklart fått vara med och säga sitt innan vi åkte.
Rektor öppnade träffen med att fråga om hur sonen mår och vad sonen själv säger om hösten.
Vi berättade så gott vi kunde och sen sa rektor de magiska orden:
"Ok jag förstår. Han bränner allt krut i skolan. Vad finns det mer vi kan göra för X? Hur kan vi underlätta ännu mer för honom?"
Vi berättade allt det som faktiskt har funkat. Om hur fantastiskt bra de hade fixat till schemat, med att under enstaka håltimmar löst det genom att sonen har fått träffa Mr Bibliotikarie som är en underbar tillgång för honom.
Vi berättade att det underlättar massor att sonen slipper vara med under de stora aulaföreläsningarna, studiebesök utanför skolan, att han under grupparbeten får arbeta med samma kompis hela tiden samt att det finns en eller två lärare som faktiskt pratar med honom och ger lite extra instruktoner.
Då frågade rektor ang de andra lärarna. Om inte de gör likasamma.
Nej, svarade vi på den frågan.
Sonen säger så här, vilket sammanfattar hela hans skolgång:
"Den energi som mina kompisar behöver lägga på skolarbetet, samma energi lägger jag på det sociala. Och då har jag skolarbetet kvar. Medan alla lärare kräver samma sak av mig som av mina kompisar. Hade jag haft rullstol hade det funnits ramper för mig att använda i hela skolan. Nu finns inga ramper för min skull."
Och jag tog upp det här med hur svårt, för att inte säga omöjligt, sonen har att i tex en lång text hitta det viktigaste, samt att sen analysera och skriva ett nyanserat arbete på det.
Och för första gången under vår sons hela skoltid, alltså sen sexårs, fick jag idag förklarat för mig hur pysparagrafen fungerar och vad det är för nåt. Aldrig nånsin tidigare har nån lärare eller rektor tagit upp det med oss förut.
Rektor förklarade som så att det exempelvis kan finnas en elev med ryggmärgsbråck som under idrotten ska simma 200 meter för att klara kriterierna för betyg E. Vilket i sig är helt omöjligt. Då kan den eleven "slippa" för man kan inte kräva det av den eleven. Men att eleven ändå ska få E.
För vår son med vissa funktionsnedsättningar borde detta gälla även för honom, ansåg rektor.
Han skulle ta med det till övriga lärare för diskussion.
Helt spontant känner jag att det inte ens är nåt att diskutera egetnligen. Det är ju bara tillämpa känner jag. Men maken blev plötsligt osäker av nån anledning som jag inte rikgit förstod varför.
Annars pratade vi nya lärare inför våren där rektor berättade att det i sonens klass skulle komma en ny lärare i ämnet kommunikation. I valet mellan att sätta in en helt ny eller en som hade klassen i ettan, så valde den läraren själv att komma tillbaka till sonens klass för Vår sons skull.
Vi gick igenom schemat inför våren där schemaläggaren har tagit väldigt stor hänsyn återigen till våra önskemål.
Vi erbjöd oss att vara med på ytterligare ett möte i januari för att dra samma visa ännu en gång för alla lärare. Rektor var tacksam över att vi ville det och vi sa att det har vi gjort i snart 12 års tid så det är inget konstigt för oss. "Vi är vana att vara de där jobbiga föräldrarna!"
Samt att på det mötet överlämna ett fysiskt papper på vad det är exakt som vår kille behöver för stöd i skolan. Ett dokument som specped från Hab har skrivit åt oss. Sånt som vi redan från början har sagt och påtalat men som tyvärr väger en aningens tyngre inför skolfolk om det kommer från Hab än från överkänsliga och överbeskyddande föräldrar.
Over all ett mycket bra möte.
Både maken och jag var där. Väl förberedda och med mycket kött på benen. Sonen hade såklart fått vara med och säga sitt innan vi åkte.
Rektor öppnade träffen med att fråga om hur sonen mår och vad sonen själv säger om hösten.
Vi berättade så gott vi kunde och sen sa rektor de magiska orden:
"Ok jag förstår. Han bränner allt krut i skolan. Vad finns det mer vi kan göra för X? Hur kan vi underlätta ännu mer för honom?"
Vi berättade allt det som faktiskt har funkat. Om hur fantastiskt bra de hade fixat till schemat, med att under enstaka håltimmar löst det genom att sonen har fått träffa Mr Bibliotikarie som är en underbar tillgång för honom.
Vi berättade att det underlättar massor att sonen slipper vara med under de stora aulaföreläsningarna, studiebesök utanför skolan, att han under grupparbeten får arbeta med samma kompis hela tiden samt att det finns en eller två lärare som faktiskt pratar med honom och ger lite extra instruktoner.
Då frågade rektor ang de andra lärarna. Om inte de gör likasamma.
Nej, svarade vi på den frågan.
Sonen säger så här, vilket sammanfattar hela hans skolgång:
"Den energi som mina kompisar behöver lägga på skolarbetet, samma energi lägger jag på det sociala. Och då har jag skolarbetet kvar. Medan alla lärare kräver samma sak av mig som av mina kompisar. Hade jag haft rullstol hade det funnits ramper för mig att använda i hela skolan. Nu finns inga ramper för min skull."
Och jag tog upp det här med hur svårt, för att inte säga omöjligt, sonen har att i tex en lång text hitta det viktigaste, samt att sen analysera och skriva ett nyanserat arbete på det.
Och för första gången under vår sons hela skoltid, alltså sen sexårs, fick jag idag förklarat för mig hur pysparagrafen fungerar och vad det är för nåt. Aldrig nånsin tidigare har nån lärare eller rektor tagit upp det med oss förut.
Rektor förklarade som så att det exempelvis kan finnas en elev med ryggmärgsbråck som under idrotten ska simma 200 meter för att klara kriterierna för betyg E. Vilket i sig är helt omöjligt. Då kan den eleven "slippa" för man kan inte kräva det av den eleven. Men att eleven ändå ska få E.
För vår son med vissa funktionsnedsättningar borde detta gälla även för honom, ansåg rektor.
Han skulle ta med det till övriga lärare för diskussion.
Helt spontant känner jag att det inte ens är nåt att diskutera egetnligen. Det är ju bara tillämpa känner jag. Men maken blev plötsligt osäker av nån anledning som jag inte rikgit förstod varför.
Annars pratade vi nya lärare inför våren där rektor berättade att det i sonens klass skulle komma en ny lärare i ämnet kommunikation. I valet mellan att sätta in en helt ny eller en som hade klassen i ettan, så valde den läraren själv att komma tillbaka till sonens klass för Vår sons skull.
Vi gick igenom schemat inför våren där schemaläggaren har tagit väldigt stor hänsyn återigen till våra önskemål.
Vi erbjöd oss att vara med på ytterligare ett möte i januari för att dra samma visa ännu en gång för alla lärare. Rektor var tacksam över att vi ville det och vi sa att det har vi gjort i snart 12 års tid så det är inget konstigt för oss. "Vi är vana att vara de där jobbiga föräldrarna!"
Samt att på det mötet överlämna ett fysiskt papper på vad det är exakt som vår kille behöver för stöd i skolan. Ett dokument som specped från Hab har skrivit åt oss. Sånt som vi redan från början har sagt och påtalat men som tyvärr väger en aningens tyngre inför skolfolk om det kommer från Hab än från överkänsliga och överbeskyddande föräldrar.
Over all ett mycket bra möte.
söndag 21 december 2014
Today is the day
Fjärde advent!
Äntligen är dagen här.
Då sonen tillåter sig själv att äntligen få dricka julmust och äta pepparkakor.
Det är nämligen sånt som har varit och som fortfarande är otroligt vanebetingat. Ingen must eller pepparkakor innan den fjärde advent.
Medan vi andra kalasar på med det goda så har han stenhårt hållt på sina principer. Både i skolan och hemma. Det är faktiskt inte så dåligt gjort.
Julen är annars en väldig traditionsbunden tid på året. Med allt vad det innebär.
Idag ska vi klä granen och pynta mer här hemma i allmänhet.
Och det får icke göras medan det är ljust. Det är sånt som ska göras när mörkret har fallit. Och alla tomtar ska stå eller sitta på samma plats som de alltid har varit på. Han ser direkt om en tomte mot förmodan har bytt plats med en annan tomte.
Och så kom frågan i morse som pappan och jag egentligen bara har väntat på:
"Idag har jag ett förslag! Att ikväll titta på Ett Päron Till Farsa Firar Jul klockan 21.00!"
En film som vi har sett ALLA jular sen han var liten. Den är väldigt rolig ioch för sig, så det gör oss inget att se den. Men att det är så viktigt! Det tillhör bara liksom.
Och så kom lillebror precis hem från en kompis och jag berättade att vi ska se en film ikväll.
"Jaha, är det Ett Päron till farsa som är på gång?", sa han och skrattade.
Julefriden börjar faktiskt lägga sig en aning här i huset.
Äntligen är dagen här.
Då sonen tillåter sig själv att äntligen få dricka julmust och äta pepparkakor.
Det är nämligen sånt som har varit och som fortfarande är otroligt vanebetingat. Ingen must eller pepparkakor innan den fjärde advent.
Medan vi andra kalasar på med det goda så har han stenhårt hållt på sina principer. Både i skolan och hemma. Det är faktiskt inte så dåligt gjort.
Julen är annars en väldig traditionsbunden tid på året. Med allt vad det innebär.
Idag ska vi klä granen och pynta mer här hemma i allmänhet.
Och det får icke göras medan det är ljust. Det är sånt som ska göras när mörkret har fallit. Och alla tomtar ska stå eller sitta på samma plats som de alltid har varit på. Han ser direkt om en tomte mot förmodan har bytt plats med en annan tomte.
Och så kom frågan i morse som pappan och jag egentligen bara har väntat på:
"Idag har jag ett förslag! Att ikväll titta på Ett Päron Till Farsa Firar Jul klockan 21.00!"
En film som vi har sett ALLA jular sen han var liten. Den är väldigt rolig ioch för sig, så det gör oss inget att se den. Men att det är så viktigt! Det tillhör bara liksom.
Och så kom lillebror precis hem från en kompis och jag berättade att vi ska se en film ikväll.
"Jaha, är det Ett Päron till farsa som är på gång?", sa han och skrattade.
Julefriden börjar faktiskt lägga sig en aning här i huset.
torsdag 18 december 2014
Halva redan gjort!
Ett och ett halvt år på gymnasiet är från och med i morgon efter klockan 09.00 avklarat.
Mentortid i klassrummet mellan 08-09 med lite fika och samvaro. Efter det samling i den stora aulan för hela gymnasiet med tal från rektor och juldiktsläsning och mer sånt jul-grejs.
Men sånt som handlar om storsamlingar i aulan behöver ju inte vår son var med på. Så från klockan 09.00 i morogn har han jullov. Och halva gymansietiden är genomförd.
Från och med januari är han på den andra halvan. Och för varje dag som går har han närmare studenten än den första dagen i ettan.
Med ett enormt slit, kämp, envishet, pliktrogenhet och med en stor portion vilja, har han kommit så här långt.
Helt otroligt!
I veckan nu har han och jag varit på möte hos syon inför progrmafördjupningsval och individuella val inför trean.
Eftersom han har så mycket spanska där han har tentat av två årskurser redan, så har han ju 200 poäng för mycket. De 200 poängen kan han ta från nåt av dessa val där de valen ska stå för 400 poäng.
Vilket gör i praktiken att han läser två kurser mindre i trean.
Och det är ju helt otroligt skönt för honom.
Men det finns ett men. Ett stort sånt dessutom.
Och det handlar såklart om hur det går med schemaläggningen. Hur kan man lägga ett sånt utan att det blir håltimmar med två kurser mindre? Och det ska passa alla 1200 elever?
Det är det vi ska prata med rektor om på måndag.
Då är det dags för återkoppling och uppföljning av hösten.
Inte på uppmaning från rektor själv. Utan från oss föräldrar.
Mentortid i klassrummet mellan 08-09 med lite fika och samvaro. Efter det samling i den stora aulan för hela gymnasiet med tal från rektor och juldiktsläsning och mer sånt jul-grejs.
Men sånt som handlar om storsamlingar i aulan behöver ju inte vår son var med på. Så från klockan 09.00 i morogn har han jullov. Och halva gymansietiden är genomförd.
Från och med januari är han på den andra halvan. Och för varje dag som går har han närmare studenten än den första dagen i ettan.
Med ett enormt slit, kämp, envishet, pliktrogenhet och med en stor portion vilja, har han kommit så här långt.
Helt otroligt!
I veckan nu har han och jag varit på möte hos syon inför progrmafördjupningsval och individuella val inför trean.
Eftersom han har så mycket spanska där han har tentat av två årskurser redan, så har han ju 200 poäng för mycket. De 200 poängen kan han ta från nåt av dessa val där de valen ska stå för 400 poäng.
Vilket gör i praktiken att han läser två kurser mindre i trean.
Och det är ju helt otroligt skönt för honom.
Men det finns ett men. Ett stort sånt dessutom.
Och det handlar såklart om hur det går med schemaläggningen. Hur kan man lägga ett sånt utan att det blir håltimmar med två kurser mindre? Och det ska passa alla 1200 elever?
Det är det vi ska prata med rektor om på måndag.
Då är det dags för återkoppling och uppföljning av hösten.
Inte på uppmaning från rektor själv. Utan från oss föräldrar.
måndag 15 december 2014
En fantastisk vecka på Kanarieöarna!
Vill bara dela med mig av en overkligt lycklig känsla jag bär inom mig just nu.
Och jag hoppas att denna underbara känsla, om bara för en liten stund till, kan få infinna sig i hela mitt system och genomborra varenda liten cell i min kropp några dagar till. För det känns så lyxigt. Så himla skönt.
Våran vecka på Kanarieöarna har varit helt underbar.
Helt utan att överdriva överhuvudtaget har våran vecka tillsammans med alla 20 stycken individer förflutit så smidigt.
Bara en gång har storebror sparkat telefonen ur handen på sin lillebror av ren ilska. Bara en gång har storebror sparkat lillebror på smalbenet i ren frustration. Och då har det båda gångerna varit lillebror som har provocerat fram reaktionerna hos sin storebror. Av nån jäkla anledning har han väl saknat det. Eller nåt.
Annars har humöret hos alla 20 varit på topp. Alla har hållt sams och alla har verkligen utåt sett haft en väldigt trevlig vecka tillsammans. Den enda familjen där jag har haft full insikt i är ju såklart min egen. Och vi har haft det sååå bra.
Dygnsrytmen har vi hållit. Upp vid 8 tiden på morgonen. Då har sonen vandrat iväg till gymmet. Det har alltid funnits nån av alla vuxna i sällskapet som har velat följea med honom dit innan frukost.
Och vi har varit i säng mellan 22-22.30 varje kväll.
På denna Blue Village Resort Playa Feliz har det funnits aktiviteter som har passat allihopa i alla åldrar.
Jag kan verkligen rekommendera detta ställe varmt. Från hela mitt hjärta.
Rent och fräscht. Bra buffé till frukost- lunch- middag. Öppen snacks-bar emellan.
Stort, mycket familjer. Men aldrig trångt. Lugnt.
Havet precis inpå rummet. Gym. Simbassäng. Spa. Tennisbana. Flera pooler att välja emellan. Banrpool. Utegympa. Vattengympa.
Alltså, hur mycket osm helst. OM man har lust att aktivera sig vill säga.
Annars var det skapligt skönt att bara slappa om man ville det.
Jag var inte på gymmet en enda gång.
Däremot satte jag mig på klipporna varje morogn efter sonen hade gått till gymmet och bara satt där. Lyssnade på vågskvalpet och bara njöt av stunden. Bara jag. För mig själv.
Här hemma har sonen en regel att han bara får träna en gång om dagen.
På Kanrarieöarna fick han tillåtelse att träna två ggr om dagen. Bara för att. Och den lyckan han visade.
Han var på gymmet 8 varje morogn. Och sen tog han antingen en tur till dit under eftermiddagen, eller så spelade han beachwolleyboll med oss andra, eller så spelade han fotboll vid 17-tiden som erbjöds varje dag för gästerna.
Och vi var ju så himla många att vi bildade ju helt eget lag själva så det var ju inga problem för sonen alls. För han kände ju alla i sitt eget lag.
Vi höll oss inom hotelområdet och han kunde komma och gå som han ville. Iblnad sökte han upp lugnet i rummet när vi andra gjorde nåt annat. Han kunde gå till resaturangen och äta när och vad han ville då vi hade All-inclusive.
Helt enkelt en supervecka.
Det som var jobbigt var stunderna på flygplatserna. Det gillade han inte. Även om han är en resvan kille så känns just de situationerna inte alls bra. Rörigt, mycket folk. Men vi lovade att vi skulle hålla ihop vi fyra och det gjorde vi.
Nu är det bara några dagar kvar till jullovet. Sen när vårterminen börjar har han gjort över halva sin gymnasietid.
Och jag hoppas att denna underbara känsla, om bara för en liten stund till, kan få infinna sig i hela mitt system och genomborra varenda liten cell i min kropp några dagar till. För det känns så lyxigt. Så himla skönt.
Våran vecka på Kanarieöarna har varit helt underbar.
Helt utan att överdriva överhuvudtaget har våran vecka tillsammans med alla 20 stycken individer förflutit så smidigt.
Bara en gång har storebror sparkat telefonen ur handen på sin lillebror av ren ilska. Bara en gång har storebror sparkat lillebror på smalbenet i ren frustration. Och då har det båda gångerna varit lillebror som har provocerat fram reaktionerna hos sin storebror. Av nån jäkla anledning har han väl saknat det. Eller nåt.
Annars har humöret hos alla 20 varit på topp. Alla har hållt sams och alla har verkligen utåt sett haft en väldigt trevlig vecka tillsammans. Den enda familjen där jag har haft full insikt i är ju såklart min egen. Och vi har haft det sååå bra.
Dygnsrytmen har vi hållit. Upp vid 8 tiden på morgonen. Då har sonen vandrat iväg till gymmet. Det har alltid funnits nån av alla vuxna i sällskapet som har velat följea med honom dit innan frukost.
Och vi har varit i säng mellan 22-22.30 varje kväll.
På denna Blue Village Resort Playa Feliz har det funnits aktiviteter som har passat allihopa i alla åldrar.
Jag kan verkligen rekommendera detta ställe varmt. Från hela mitt hjärta.
Rent och fräscht. Bra buffé till frukost- lunch- middag. Öppen snacks-bar emellan.
Stort, mycket familjer. Men aldrig trångt. Lugnt.
Havet precis inpå rummet. Gym. Simbassäng. Spa. Tennisbana. Flera pooler att välja emellan. Banrpool. Utegympa. Vattengympa.
Alltså, hur mycket osm helst. OM man har lust att aktivera sig vill säga.
Annars var det skapligt skönt att bara slappa om man ville det.
Jag var inte på gymmet en enda gång.
Däremot satte jag mig på klipporna varje morogn efter sonen hade gått till gymmet och bara satt där. Lyssnade på vågskvalpet och bara njöt av stunden. Bara jag. För mig själv.
Här hemma har sonen en regel att han bara får träna en gång om dagen.
På Kanrarieöarna fick han tillåtelse att träna två ggr om dagen. Bara för att. Och den lyckan han visade.
Han var på gymmet 8 varje morogn. Och sen tog han antingen en tur till dit under eftermiddagen, eller så spelade han beachwolleyboll med oss andra, eller så spelade han fotboll vid 17-tiden som erbjöds varje dag för gästerna.
Och vi var ju så himla många att vi bildade ju helt eget lag själva så det var ju inga problem för sonen alls. För han kände ju alla i sitt eget lag.
Vi höll oss inom hotelområdet och han kunde komma och gå som han ville. Iblnad sökte han upp lugnet i rummet när vi andra gjorde nåt annat. Han kunde gå till resaturangen och äta när och vad han ville då vi hade All-inclusive.
Helt enkelt en supervecka.
Det som var jobbigt var stunderna på flygplatserna. Det gillade han inte. Även om han är en resvan kille så känns just de situationerna inte alls bra. Rörigt, mycket folk. Men vi lovade att vi skulle hålla ihop vi fyra och det gjorde vi.
Nu är det bara några dagar kvar till jullovet. Sen när vårterminen börjar har han gjort över halva sin gymnasietid.
onsdag 3 december 2014
Hans framförhållning är otrolig
På lördag, tidigt som attan, åker vi till Kanarieöarna. En vecka med förhoppningsvis en aningens mer sol än här hemma och en smula varmare än decembermånad i Sverige.
Det är vår farfar som fyller 70 år och vill bjuda hela sin familj på en gemensam resa. Sammanlagt blir vi 20 stycken. 10 barn och 10 vuxna. De yngste barnet är tre och det äldsta är våran kille på 17.
Det kommer att bli en mycket intressant vecka. Ur många aspekter. Så kan vi säga.
Gissa vem som redan för två veckor sedan flaggade för att få reda på av alla lärare om vad som måste pluggas in för att kunna vara ledig en vecka? För att ha en chans att iallafall kunna njuta en smula av semestern behöver han helt enkelt ha gjort allt skolarbete innan avresa. Han vägrar ha nåt att göra på resan och han vägrar att ha det kvar tills efter och ha det hängandes över axlarna under veckan.
Så på sonens eget initiativ mailade vi alla lärare redan för två veckor sedan. Och det tog ca en vecka innan vi hade fått svar från alla. Han har inget att plugga extra för. Betygen ska ändå snart vara satta och eftersom han är en sån pliktrogen elev som gör det han ska under skoltid så behöver han inte känna stress över att plugga extra.
Den lättnaden.
Och vem började att ta fram sommarkläder för en vecka sen? Och lägga fram dessa på golvet i gäästrummet? Med sin mammas hjälp såklart. Men på sitt eget initiativ. Igår kväll var vi tvungna att ta fram båda resväskorna.
Och i morgon är det dags att lägga allt i väskan.
Han har en enorm framförhållning. Men ändå känns han otroligt lugn. Han verkar än så länge ha kolla på läget. Han är faktiskt en ganska resvan yngling. Och han vet numera hur det går till på flygplatser, i flygplan och på hotell. Och han bara älskar när hela familjen finns runt omkring honom.
Lillebror är mer laidback. Honom hhar vi fått tjata om eventuella läxor under resan. Inget händer. Tjata igen. Inget hände. Då fick vi enkelt säga att då vet du vad som gäller, att allt som behöver göras får du göra på semestern. Det tog skruv.
Men han har enligt egen utsago idag sagt han inte heller har något extrajobb att göra.
Av alla dessa 10 barn så går de tre äldsta på samma skola. Två på gymnasiet och en i nian. De går i sk olika Block med varsin rektor för varje block.
Våra två killar har fått ledigt. Kusin vitamin fick inte det. Där får hennes mentor godkänna tre lediga dagar. Sen får hon nog halsfluss eller nåt.
Så märkligt det kan vara.
Det är vår farfar som fyller 70 år och vill bjuda hela sin familj på en gemensam resa. Sammanlagt blir vi 20 stycken. 10 barn och 10 vuxna. De yngste barnet är tre och det äldsta är våran kille på 17.
Det kommer att bli en mycket intressant vecka. Ur många aspekter. Så kan vi säga.
Gissa vem som redan för två veckor sedan flaggade för att få reda på av alla lärare om vad som måste pluggas in för att kunna vara ledig en vecka? För att ha en chans att iallafall kunna njuta en smula av semestern behöver han helt enkelt ha gjort allt skolarbete innan avresa. Han vägrar ha nåt att göra på resan och han vägrar att ha det kvar tills efter och ha det hängandes över axlarna under veckan.
Så på sonens eget initiativ mailade vi alla lärare redan för två veckor sedan. Och det tog ca en vecka innan vi hade fått svar från alla. Han har inget att plugga extra för. Betygen ska ändå snart vara satta och eftersom han är en sån pliktrogen elev som gör det han ska under skoltid så behöver han inte känna stress över att plugga extra.
Den lättnaden.
Och vem började att ta fram sommarkläder för en vecka sen? Och lägga fram dessa på golvet i gäästrummet? Med sin mammas hjälp såklart. Men på sitt eget initiativ. Igår kväll var vi tvungna att ta fram båda resväskorna.
Och i morgon är det dags att lägga allt i väskan.
Han har en enorm framförhållning. Men ändå känns han otroligt lugn. Han verkar än så länge ha kolla på läget. Han är faktiskt en ganska resvan yngling. Och han vet numera hur det går till på flygplatser, i flygplan och på hotell. Och han bara älskar när hela familjen finns runt omkring honom.
Lillebror är mer laidback. Honom hhar vi fått tjata om eventuella läxor under resan. Inget händer. Tjata igen. Inget hände. Då fick vi enkelt säga att då vet du vad som gäller, att allt som behöver göras får du göra på semestern. Det tog skruv.
Men han har enligt egen utsago idag sagt han inte heller har något extrajobb att göra.
Av alla dessa 10 barn så går de tre äldsta på samma skola. Två på gymnasiet och en i nian. De går i sk olika Block med varsin rektor för varje block.
Våra två killar har fått ledigt. Kusin vitamin fick inte det. Där får hennes mentor godkänna tre lediga dagar. Sen får hon nog halsfluss eller nåt.
Så märkligt det kan vara.
torsdag 27 november 2014
Nåt rätt när allt kommer omkring
15 åringen innan han skyndade iväg till bussen nu på morgonen:
"Mamma, är det nåt som jag har lärt mig, är det att jag verkligen kan lita på dig!"
Bra start på fredagen.
<3
Knäpptyst!
Har idag varit på den femte och sista träffen på våran föräldrarutbildning på Hab inom autismspektrumtillstånd.
Dagens agenda var "Social information och föräldrarskapet".
De tog upp allt som vi som familj har rätt till när barnet har en diagnos inom detta spektra.
Nu är vår kille 17 bast och tiden rinner iväg. Jag önskar så att jag hade fått tillgång till denna utbildning redan för tio år sedan. All min kunskap har jag själv samlat på mig genom åren med strategier och verktyg för att klara av vår vardag så smidigt som möjligt.
Det vi verkligen har gått miste om förestår jag nu är den ekonomiska ersättningen för olika saker som vi har behövt uträtta. Tex vara hemma och ta VAB efter att han fyllt 12. Tex att vi hade haft rätt till tio kontaktdagar per kalenderår upp till hans 16 årsdag för att kunna gå på såna här utbildningar, vid besök på hab, kunna vara med i skolan vid behov mm.
Allt detta har jag tagit ledigt för utan nån som helst ersättning.
Tänk om jag hade vetat sånt.
Med en diagnos inom autismspektrumtillstånd innefattas sonen av LSS, Lagen om Stöd och Service.
Därifrån kan man som familj få ansöka om olika hjälpmedel så som kontaktperson, ledsagarservice, avlösarservice i hemmet osv. Hade sonen fått diagnosen tidigare hade vi kunnat ansöka om allt detta för så många år sedan. Om vi hade velat/behövt. För tio år sedan visste jag inte ens att denna hjälpen fanns att få.
Och så är det ju så här, bara för att han inte fick diagnosen förrän vid 16 år så betyder ju inte det att inte problemen fanns innan. De har ju alltid funnits där. Med eller utan diagnos.
På träffen idag de upp känslan av en sorg som smyger sig på. Att livet med barn inte kanske blev som man hade tänkt sig innan. Sorgeprocessen är en process som måste få ta den tid den behöver. Den kan kännas bättre en period och den kan slå till med full kraft när som helst.
De tog upp parrelationen. "Shared trauma" - en traumatisk händelse som drabbar ett föräldrarpar samtidigtmen där man upplever situationen olika.
Hur man som par hamnar i en sk förskjutningsfas. Man är helt enkelt i otakt.
De tog upp syskonen.
Hur viktigt det är att prata om de "förbjudna känslorna" såsom sorg, skuld och skam och ilska. Hur jobbigt det faktiskt är att ha ett syskon som är annorlunda, hur svårt det kan vara att tycka om ibland, och hur man hanterar att man skäms över sitt syskon samtidigt som man faktiskt tycker om innerst inne.
De tog upp oron över framtiden.
Behöver jag tillägga att det var precis knäpptytst under föredraget?
Dagens agenda var "Social information och föräldrarskapet".
De tog upp allt som vi som familj har rätt till när barnet har en diagnos inom detta spektra.
Nu är vår kille 17 bast och tiden rinner iväg. Jag önskar så att jag hade fått tillgång till denna utbildning redan för tio år sedan. All min kunskap har jag själv samlat på mig genom åren med strategier och verktyg för att klara av vår vardag så smidigt som möjligt.
Det vi verkligen har gått miste om förestår jag nu är den ekonomiska ersättningen för olika saker som vi har behövt uträtta. Tex vara hemma och ta VAB efter att han fyllt 12. Tex att vi hade haft rätt till tio kontaktdagar per kalenderår upp till hans 16 årsdag för att kunna gå på såna här utbildningar, vid besök på hab, kunna vara med i skolan vid behov mm.
Allt detta har jag tagit ledigt för utan nån som helst ersättning.
Tänk om jag hade vetat sånt.
Med en diagnos inom autismspektrumtillstånd innefattas sonen av LSS, Lagen om Stöd och Service.
Därifrån kan man som familj få ansöka om olika hjälpmedel så som kontaktperson, ledsagarservice, avlösarservice i hemmet osv. Hade sonen fått diagnosen tidigare hade vi kunnat ansöka om allt detta för så många år sedan. Om vi hade velat/behövt. För tio år sedan visste jag inte ens att denna hjälpen fanns att få.
Och så är det ju så här, bara för att han inte fick diagnosen förrän vid 16 år så betyder ju inte det att inte problemen fanns innan. De har ju alltid funnits där. Med eller utan diagnos.
På träffen idag de upp känslan av en sorg som smyger sig på. Att livet med barn inte kanske blev som man hade tänkt sig innan. Sorgeprocessen är en process som måste få ta den tid den behöver. Den kan kännas bättre en period och den kan slå till med full kraft när som helst.
De tog upp parrelationen. "Shared trauma" - en traumatisk händelse som drabbar ett föräldrarpar samtidigtmen där man upplever situationen olika.
Hur man som par hamnar i en sk förskjutningsfas. Man är helt enkelt i otakt.
De tog upp syskonen.
Hur viktigt det är att prata om de "förbjudna känslorna" såsom sorg, skuld och skam och ilska. Hur jobbigt det faktiskt är att ha ett syskon som är annorlunda, hur svårt det kan vara att tycka om ibland, och hur man hanterar att man skäms över sitt syskon samtidigt som man faktiskt tycker om innerst inne.
De tog upp oron över framtiden.
Behöver jag tillägga att det var precis knäpptytst under föredraget?
onsdag 26 november 2014
Idag ler den här mamman!
Jösses vilken sprudlande kille som just kom hem!
Uppgiften i morse hos årskurs fyra hade gått jättebra!
Sonen hade startat och de andra sa sitt efteråt. Konflikthantering var visst ämnet.
Sonen har tidigare haft otroligt svårt att prata inför andra, särskilt folk han inte känner. Hans stamning har satt käppar hjulet och han har verkligen inte känt sig bekväm längst fram. Nästan mått illa av ångest.
Så flyttade vi utomlands när han skulle börja i åttan.
Och efter första terminen hände nåt. Han mådde dåligt då med, men nåt hände.
"Jag kan tacka Mr Wendell och Mr Smith, mamma, för att jag numera kan prata inför människor och hålla föredrag. De lärde mig allt jag behövde veta och de gav mig chansen. De gav mig tips som jagv har följt sedan dess och numera stammar jag inte ens när jag står längst fram!"
Dessa herrar är alltså sonens lärare i English och Social Studies från tiden utomlands. Underbara människor som fanns för vår son från dag 1 när vi anlände skolan, nervösa och darriga.
Vad är då tipsen, undrade jag.
"Jo, man ska stå rak i ryggen. Man ska tala långsamt, inte för högt och inte för lågt. Åhörarkontakten är väldigt viktig, man måste hela tiden titta ut i publiken. Inte på golvet eller i taket. Man får aldrig ha händerna i fickorna. Jag brukar stå med händerna på ryggen. Ibland tar jag några steg runt på scenen. Ibland kanske jag ställer en kontrollfråga till nån som lyssnar."
Jösses! Jag bara gapar.
Och inte nog med det.
Det gick visst jättebra på gymmet idag också. Ingen huvudvärk alls ochn han kunde ta i som vanligt igen. Sån total lycka!
Med sina nya gymbrallor har det gått kanon alltså. Ett par gymshorts som han har beställt på nätet, precis likadana som "biffarna" har på sig. Viktigt!
Och han berättade vidare att han för första gången i hela sitt liv åkte ifrån sin telefon med busskort och gymkort i morse.
"Men det gick bra ändå. Jag smet bakom Nicklas förbi busschauffören så han såg inget, och på gymmet så snackade jag med honom i kassan, han känner ju igen mig nuförtiden så jag behövde bara säga mitt personnummer så kom jag in.
Men jag har känt mig väldigt naken utan telefonen!"
Jösses! Som sagt, jag bara gapar.
Och ler!
Uppgiften i morse hos årskurs fyra hade gått jättebra!
Sonen hade startat och de andra sa sitt efteråt. Konflikthantering var visst ämnet.
Sonen har tidigare haft otroligt svårt att prata inför andra, särskilt folk han inte känner. Hans stamning har satt käppar hjulet och han har verkligen inte känt sig bekväm längst fram. Nästan mått illa av ångest.
Så flyttade vi utomlands när han skulle börja i åttan.
Och efter första terminen hände nåt. Han mådde dåligt då med, men nåt hände.
"Jag kan tacka Mr Wendell och Mr Smith, mamma, för att jag numera kan prata inför människor och hålla föredrag. De lärde mig allt jag behövde veta och de gav mig chansen. De gav mig tips som jagv har följt sedan dess och numera stammar jag inte ens när jag står längst fram!"
Dessa herrar är alltså sonens lärare i English och Social Studies från tiden utomlands. Underbara människor som fanns för vår son från dag 1 när vi anlände skolan, nervösa och darriga.
Vad är då tipsen, undrade jag.
"Jo, man ska stå rak i ryggen. Man ska tala långsamt, inte för högt och inte för lågt. Åhörarkontakten är väldigt viktig, man måste hela tiden titta ut i publiken. Inte på golvet eller i taket. Man får aldrig ha händerna i fickorna. Jag brukar stå med händerna på ryggen. Ibland tar jag några steg runt på scenen. Ibland kanske jag ställer en kontrollfråga till nån som lyssnar."
Jösses! Jag bara gapar.
Och inte nog med det.
Det gick visst jättebra på gymmet idag också. Ingen huvudvärk alls ochn han kunde ta i som vanligt igen. Sån total lycka!
Med sina nya gymbrallor har det gått kanon alltså. Ett par gymshorts som han har beställt på nätet, precis likadana som "biffarna" har på sig. Viktigt!
Och han berättade vidare att han för första gången i hela sitt liv åkte ifrån sin telefon med busskort och gymkort i morse.
"Men det gick bra ändå. Jag smet bakom Nicklas förbi busschauffören så han såg inget, och på gymmet så snackade jag med honom i kassan, han känner ju igen mig nuförtiden så jag behövde bara säga mitt personnummer så kom jag in.
Men jag har känt mig väldigt naken utan telefonen!"
Jösses! Som sagt, jag bara gapar.
Och ler!
tisdag 25 november 2014
Så stolt så jag kan spricka!
Onsdagmorgon och sonen gick till skolan utan några som helst problem.
Trots en helt annan agenda för dagen än vanligt så gick han nästan med ett leende nu vid halv åtta.
Han och två klasskompisar ska till en mellanstadieskloa och hälsa på en fyra. Där ska de göra en del uppgifter och vad han säger till mig är det han som både har mailat och pratat i telefonen med ansvarig lärare i den klassen.
Han har alltså skött hela grejen med kontakt och överenskommelser.
Jag är så stolt så jag kan spricka!
Håler alla tummar för att allt kommer att gå bra!
Trots en helt annan agenda för dagen än vanligt så gick han nästan med ett leende nu vid halv åtta.
Han och två klasskompisar ska till en mellanstadieskloa och hälsa på en fyra. Där ska de göra en del uppgifter och vad han säger till mig är det han som både har mailat och pratat i telefonen med ansvarig lärare i den klassen.
Han har alltså skött hela grejen med kontakt och överenskommelser.
Jag är så stolt så jag kan spricka!
Håler alla tummar för att allt kommer att gå bra!
måndag 24 november 2014
Nya lösningar
Tur att maken jobbade hemma idag.
För precis efter frukosten i morse så såg sonen på schemaappen på telefonen att en lektion hade flyttats så en håltimma på 2,5 timmar skulle infalla under fm, och sen skulle den inställda lektionen läggas efter ordinarie skoltid istället.
Utan nån som helst förvarning eller förberedelse. Sånt som vi har blivit lovade.
Efter att vi har kommit överens om en lösning här hemma så kunde sonen ta bussen till skolan med en ok känsla i magen iallafall.
Maken tog bilen in till skolan vid 09.35 för att ta hem sonen som då stod och väntade. De åkte hem, pluggade matte inför matte-diagnosen i morgon, åt lite lunch. Och sen körde maken in honom till skoaln igen. Det var det bästa vi kunde komma på, även om att behöva Hej då ytterligare en gång blir en aning jobbigt för honom.
Jag lovade att hämta honom vid 15.30.
Då plötsligt under eftermiddagen fick han att mail från denna underbara man som jobbar i biblioteket, och som är lite av en resurs för sonen kan man säga. Det visade sig att han är sjuk imorgon då sonen ska skriva detta diagnostiska prov hos honom då de andra har sin håltimme.
Hur ska vi lösa detta nu då? Kan han månne skriva provet med de andra i klassrummet samtidigt som de? Men då får han ju håltimmen som han inte fixar. Kan han göra provet i ett annat rum alldeles själv? Bara nån sätter igång honom.
Vi behövde en tänkarpaus, sa vi till sonen. Och vem kan vi kontakta nu under kvällen?
Där står vi just nu.
För precis efter frukosten i morse så såg sonen på schemaappen på telefonen att en lektion hade flyttats så en håltimma på 2,5 timmar skulle infalla under fm, och sen skulle den inställda lektionen läggas efter ordinarie skoltid istället.
Utan nån som helst förvarning eller förberedelse. Sånt som vi har blivit lovade.
Efter att vi har kommit överens om en lösning här hemma så kunde sonen ta bussen till skolan med en ok känsla i magen iallafall.
Maken tog bilen in till skolan vid 09.35 för att ta hem sonen som då stod och väntade. De åkte hem, pluggade matte inför matte-diagnosen i morgon, åt lite lunch. Och sen körde maken in honom till skoaln igen. Det var det bästa vi kunde komma på, även om att behöva Hej då ytterligare en gång blir en aning jobbigt för honom.
Jag lovade att hämta honom vid 15.30.
Då plötsligt under eftermiddagen fick han att mail från denna underbara man som jobbar i biblioteket, och som är lite av en resurs för sonen kan man säga. Det visade sig att han är sjuk imorgon då sonen ska skriva detta diagnostiska prov hos honom då de andra har sin håltimme.
Hur ska vi lösa detta nu då? Kan han månne skriva provet med de andra i klassrummet samtidigt som de? Men då får han ju håltimmen som han inte fixar. Kan han göra provet i ett annat rum alldeles själv? Bara nån sätter igång honom.
Vi behövde en tänkarpaus, sa vi till sonen. Och vem kan vi kontakta nu under kvällen?
Där står vi just nu.
söndag 23 november 2014
Söndagskvällångesten
I morgon är det måndag. Igen.
Jag vet redan hur morgondagen kommer att bli.
Antingen skickar vi iväg ett vrak till skolan redan på morgonen. Eller så är det ett vrak som kommer hem efter ett par timmar i skolan. Med en urjobbig eftermiddag framför oss.
Och jag känner mig för tillfället helt tom. Jag har inga fler svar. Jag har inget mer att tillägga.
Han kommer att säga samma saker som alla måndagar innan denna. Och han kommer att förvänta sig pepp, tröst, nån som lyssnar, nån som kan göra nåt åt saken. Nån som kan hjälpa honom.
Der känns som om jag bara upprepar mig. Måndag efter måndag. Tisdag efter tisdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.
Jag har inget nytt att komma med. Jag har inget revolutionerande kvar i rockärmen.
Jag är helt tom.
Jag vet redan hur morgondagen kommer att bli.
Antingen skickar vi iväg ett vrak till skolan redan på morgonen. Eller så är det ett vrak som kommer hem efter ett par timmar i skolan. Med en urjobbig eftermiddag framför oss.
Och jag känner mig för tillfället helt tom. Jag har inga fler svar. Jag har inget mer att tillägga.
Han kommer att säga samma saker som alla måndagar innan denna. Och han kommer att förvänta sig pepp, tröst, nån som lyssnar, nån som kan göra nåt åt saken. Nån som kan hjälpa honom.
Der känns som om jag bara upprepar mig. Måndag efter måndag. Tisdag efter tisdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.
Jag har inget nytt att komma med. Jag har inget revolutionerande kvar i rockärmen.
Jag är helt tom.
torsdag 20 november 2014
Separationsångesten biter sig fast
Det här med att säga Hej då.
Tänk att de orden kan vara så svåra. Framförallt när man är den som blir kvar. Den osm liksom blir lämnad.
Så har det varit med våran kille. Förskoletiden gick ganska så smidigt.
Men när han började sexårs…..
Vilket otroligt kämp.
Och det är nåt han fortfarande jobbar med.
I morse hade han som vanligt sovmorgon. Vilket betyder att han är kvar ensam hemma ca 30 minuter efter det att jag har åkt till jobbet.
Han försöker berätta att det är en "obehagskänsla i hela kroppen" när vi ska säga Hej då och det är han som är kvar hemma. Han har väldigt svårt att sätta nåt annat ord eller ge en annan förklaring till det han upplever där och då.
Han bara mår pyton.
Tänk att de orden kan vara så svåra. Framförallt när man är den som blir kvar. Den osm liksom blir lämnad.
Så har det varit med våran kille. Förskoletiden gick ganska så smidigt.
Men när han började sexårs…..
Vilket otroligt kämp.
Och det är nåt han fortfarande jobbar med.
I morse hade han som vanligt sovmorgon. Vilket betyder att han är kvar ensam hemma ca 30 minuter efter det att jag har åkt till jobbet.
Han försöker berätta att det är en "obehagskänsla i hela kroppen" när vi ska säga Hej då och det är han som är kvar hemma. Han har väldigt svårt att sätta nåt annat ord eller ge en annan förklaring till det han upplever där och då.
Han bara mår pyton.
torsdag 13 november 2014
Benpress gav en tur till akuten helt plötsligt
Sonen kom hem från gymmet alldeles mycket tidigare än vad han brukar.
Förstod att det hade hänt något.
Det visade sig att när han satt i bänkpressen och tog i nästan som mest, så kändes det som en "explosion i huvudet". Så plötslig och så stark. Från ingenstans kom den enorma smärtan och den avtog inte. Han avbröt som tur var sin övning på direkten.
Han berättade att han drack en liter vatten för att se om det var vätskebrist. Efter det spolade han kallt vatten över hela huvudet i handfatet, inget hjälpte.
Han kände sig jätteorolig och tog cykeln hem.
Väl hemma blev jag väldigt orolig såklart, samtidigt som jag verkligen inte ville visa honom hur orolig jag innerst inne var.
Att han överhuvudtaget kunde cykla hem var för mig en gåta.
Jag gav honom en alvedon och när den började att verka en liten aning gick han ner för att duscha. Han fick lova att inte låsa om sig och jag varnade innan om att jag kommer att komma ner och kolla läget med honom.
Under tiden som han duschade ringde jag med bultande hjärta 1177.
Sköterskan lyssnade på mig och hon ville att jag väntade i luren medan hon ringde upp till akuten för att rådfråga dem.
Vi blev omedelbart uppskickade till akuten.
"….och märker du att han inte kan gå så får du ringa 112 så kommer de direkt!"
Jösses!
Han fick klä på sig och jag berättade att vi skulle åka dit. "Säg inte akuten mamma, säg till sjukhuset ist. Det känns mycket bättre"
Och så få tag i lillebror som var ute och körde moppe.
Han svarade ju inte på mobilen.
Men som tur var dök han upp på garageuppfarten i samma sekund.
Jag ringde grannen för att tala om att vi skulle iväg, jag och storebror, och de underbara människorna sa att de kunde ta sig an lillebror under kvällen om han kände sig ensam och hungrig.
Så vi drog iväg. Lämnade de råa kycklingfileerna på diskbänken och bara drog.
17.50 blev vi inskrivna på akuten.
Blev uppskickade till barnakuten.
En sköterska kom snabbt och tittade på honom. Tog alla möjliga tester och tryck och prover. Allt såg väldigt bra ut. Sonen fick ännu mer smärtstillande.
Efter en stund dök en läkarstudent upp. Hon kollade alla nervbanor, reflexer och känsel. Så att allt var symmetriskt. Frågade om han mådde illa eller kände sig yr. Nej, inget sånt.
Huvudvärken började att sakta ge med sig.
Sen tog det tid.
När klockan var 20 hade vi inte fått träffa läkare ännu. Då gick jag ut och pratade med sköterskan igen som sa att det skulle dröja MINST en timme till för det hade kommit in ambulans och grejer.
Då började jag att känna mig mycket lugnare. OM det hade varit farligt hade vi varit prio ett. Nu fick vi vänta. Jag kallade på sköterskan igen.
Han sa att vi egentligen kunde åka hem efter att han hade konsulterat med de andra i personalen. Vi kunde åka hem utan att känna nån oro. För hade det varit nåt som hade brustit så hade inte huvudvärken släppt. Och han hade mått illa och kräkts, och knappt kunnat gå.
Om nåt brister och trycket ökar i hjärnan mår man visst riktigt dåligt och inga värktabletter i världen hjälper. Då går man på tyngre saker.
Sköterskan och hans kollegor misstänkte att det var en muskel i nacken som antingen sträckte sig eller kanske fick en bristning med en smärtpåföljd.
Efter samtal med sonen igen och ett telefonsamtal med pappan som var på andra sidan landet ( som stod startklar om det behövdes ) så bestämde vi oss för att helt enkelt åka hem.
Ett tufft beslut som ensam mamma och bestämma alldeles själv, för tänk om….
Vi skulle ge sonen två alvdeon och en ipren vid 23, så han var ju tvungen att vara uppe en timme längre än vad hans dygnsrytm egentligen gillade.
Och skulle han bli sämre så skulle vi bara åka in igen.
Så vi åkte hem.
Han sov som en stock hela natten. Jag med.
Han vaknade med en dov värk idag på morgonen.
Men varit i skolan.
Nu är klockan snart ett dygn sen vi skrevs in på sjukhuset.
Och han mår mycket bättre.
Förstod att det hade hänt något.
Det visade sig att när han satt i bänkpressen och tog i nästan som mest, så kändes det som en "explosion i huvudet". Så plötslig och så stark. Från ingenstans kom den enorma smärtan och den avtog inte. Han avbröt som tur var sin övning på direkten.
Han berättade att han drack en liter vatten för att se om det var vätskebrist. Efter det spolade han kallt vatten över hela huvudet i handfatet, inget hjälpte.
Han kände sig jätteorolig och tog cykeln hem.
Väl hemma blev jag väldigt orolig såklart, samtidigt som jag verkligen inte ville visa honom hur orolig jag innerst inne var.
Att han överhuvudtaget kunde cykla hem var för mig en gåta.
Jag gav honom en alvedon och när den började att verka en liten aning gick han ner för att duscha. Han fick lova att inte låsa om sig och jag varnade innan om att jag kommer att komma ner och kolla läget med honom.
Under tiden som han duschade ringde jag med bultande hjärta 1177.
Sköterskan lyssnade på mig och hon ville att jag väntade i luren medan hon ringde upp till akuten för att rådfråga dem.
Vi blev omedelbart uppskickade till akuten.
"….och märker du att han inte kan gå så får du ringa 112 så kommer de direkt!"
Jösses!
Han fick klä på sig och jag berättade att vi skulle åka dit. "Säg inte akuten mamma, säg till sjukhuset ist. Det känns mycket bättre"
Och så få tag i lillebror som var ute och körde moppe.
Han svarade ju inte på mobilen.
Men som tur var dök han upp på garageuppfarten i samma sekund.
Jag ringde grannen för att tala om att vi skulle iväg, jag och storebror, och de underbara människorna sa att de kunde ta sig an lillebror under kvällen om han kände sig ensam och hungrig.
Så vi drog iväg. Lämnade de råa kycklingfileerna på diskbänken och bara drog.
17.50 blev vi inskrivna på akuten.
Blev uppskickade till barnakuten.
En sköterska kom snabbt och tittade på honom. Tog alla möjliga tester och tryck och prover. Allt såg väldigt bra ut. Sonen fick ännu mer smärtstillande.
Efter en stund dök en läkarstudent upp. Hon kollade alla nervbanor, reflexer och känsel. Så att allt var symmetriskt. Frågade om han mådde illa eller kände sig yr. Nej, inget sånt.
Huvudvärken började att sakta ge med sig.
Sen tog det tid.
När klockan var 20 hade vi inte fått träffa läkare ännu. Då gick jag ut och pratade med sköterskan igen som sa att det skulle dröja MINST en timme till för det hade kommit in ambulans och grejer.
Då började jag att känna mig mycket lugnare. OM det hade varit farligt hade vi varit prio ett. Nu fick vi vänta. Jag kallade på sköterskan igen.
Han sa att vi egentligen kunde åka hem efter att han hade konsulterat med de andra i personalen. Vi kunde åka hem utan att känna nån oro. För hade det varit nåt som hade brustit så hade inte huvudvärken släppt. Och han hade mått illa och kräkts, och knappt kunnat gå.
Om nåt brister och trycket ökar i hjärnan mår man visst riktigt dåligt och inga värktabletter i världen hjälper. Då går man på tyngre saker.
Sköterskan och hans kollegor misstänkte att det var en muskel i nacken som antingen sträckte sig eller kanske fick en bristning med en smärtpåföljd.
Efter samtal med sonen igen och ett telefonsamtal med pappan som var på andra sidan landet ( som stod startklar om det behövdes ) så bestämde vi oss för att helt enkelt åka hem.
Ett tufft beslut som ensam mamma och bestämma alldeles själv, för tänk om….
Vi skulle ge sonen två alvdeon och en ipren vid 23, så han var ju tvungen att vara uppe en timme längre än vad hans dygnsrytm egentligen gillade.
Och skulle han bli sämre så skulle vi bara åka in igen.
Så vi åkte hem.
Han sov som en stock hela natten. Jag med.
Han vaknade med en dov värk idag på morgonen.
Men varit i skolan.
Nu är klockan snart ett dygn sen vi skrevs in på sjukhuset.
Och han mår mycket bättre.
tisdag 11 november 2014
En katastrof måndagskväll följdes av en skräcktisdag
När sonen kom hem efter träningen i måndagskväll vid kvart i elva var han så oändligt trött.
I både kropp och knopp. Men inte sovtrött.
Han var less och hela hans kroppsspråk visade hur han kände.
Vi satt och pratade en bra stund. Och det som är ganska så klurigt att diskutera med honom är att få honom att kunna ändra sig när han väl liksom har bestämt sig för nåt.
Han har hela sitt liv varit skicklig på argumentera för det han tror på. Och varit precis lika dålig på att ta in det som andra försöker säga.
Vi har lagt ner oändligt mycket tid och kraft genom åren på att just prata, förklara, och prata lite till, diskutera, både lugnt och sakligt och ibland högljutt och ilsket. Bereoende på dagsform såklart, hos både honom och oss.
Vi som föräldrar har blivit mycket bättre på att prata med honom sen vi (jag), har gått utbildningar, läst olika texter och framför allt börjat att lyssna på honom.
Lågstadiet var värst. Den tiden vill jag aldrig i mitt liv ha tillbaka. För hans skull alltså. Och vad gäller mitt oförstånd och min okunskap. Fy vad lite vi visste på den tiden. Och så hade vi farmor som lärare i samma hus vilket inte alls var en så bra ide. "Du måste slappna av, du är en alldeles för överbeskyddande mamma! Han måste faktiskt lära sig!" Så sa hon ofta och framför allt de morgnar när jag fick bända loss honom från mig på skolgården, när jag fick lämna honom gråtandes i hela hans ångest och ingen "tog emot". Såna morgnar ( som var i stort sett varje dag ), ringde jag till skolan när jag kom till jobbet. För att höra med lärare hur det var med honom.
Då kunde det vara svärmor som svarade. Och då fick jag höra dessa orden.
Som han fick lida.
Idag har svärmor ytterligare ett barnbarn som reagerar likadant. En av hennes döttrar får kämpa precis som jag fick kämpa i sexårs för tio år sedan. Undrar om hon säger likadant till sin dotter? Tror inte det.
Tillbaka till måndagskvällen.
Det kom även fram att hans kompis Nicklas inte skulle åka buss till skolan morgonen därpå då han skulle till trafikskolan. Alltså skulle sonen åka buss själv.
Han var helt förstörd även detta och dessutom åka buss hem själv efter skolan. Det gör iofs varje tisdag då han slutar tidigare än de andra. De har matte efter håltimmen, medan vår son har matte på håltimmen och sen åker hem istället.
Han var i sån status att det inte var förhandlingsbart längre.
Om han överhuvudtaget skulle komma till skolan på tisdagen var jag tvungen att köra både dit honom och hämta honom klockan 12.30.
Jag lovade det.
Jobbet fick vänta.
Han kom till skoaln på tisdagen.
Vid halv tolv både ringer han och skickar sms. Då fattar jag att det är allvarligt.
Samtidigt ringde mentor.
Då visade det sig att när sonen kom till sitt rum där han brukar träffa matte-extraläraren, så dyker inte han upp. Vad ska sonen göra då? han som aldrig frågar om hjälp?
Men som tur var hade han en kompis med sig, och den killen frågade en annan lärare var matteläraren var.
Han var sjuk.
Och ingen hade meddelat vår son detta.
Mentor hade läst sitt info mail först vid halv tolv.
Kris och katastrof.
Men vi löste det så att han kunde sitta i rummet alldeles själv och i lugn och ro och jobba med det han kunde.
Sen hämtad ejag honom som jag hade lovat.
I både kropp och knopp. Men inte sovtrött.
Han var less och hela hans kroppsspråk visade hur han kände.
Vi satt och pratade en bra stund. Och det som är ganska så klurigt att diskutera med honom är att få honom att kunna ändra sig när han väl liksom har bestämt sig för nåt.
Han har hela sitt liv varit skicklig på argumentera för det han tror på. Och varit precis lika dålig på att ta in det som andra försöker säga.
Vi har lagt ner oändligt mycket tid och kraft genom åren på att just prata, förklara, och prata lite till, diskutera, både lugnt och sakligt och ibland högljutt och ilsket. Bereoende på dagsform såklart, hos både honom och oss.
Vi som föräldrar har blivit mycket bättre på att prata med honom sen vi (jag), har gått utbildningar, läst olika texter och framför allt börjat att lyssna på honom.
Lågstadiet var värst. Den tiden vill jag aldrig i mitt liv ha tillbaka. För hans skull alltså. Och vad gäller mitt oförstånd och min okunskap. Fy vad lite vi visste på den tiden. Och så hade vi farmor som lärare i samma hus vilket inte alls var en så bra ide. "Du måste slappna av, du är en alldeles för överbeskyddande mamma! Han måste faktiskt lära sig!" Så sa hon ofta och framför allt de morgnar när jag fick bända loss honom från mig på skolgården, när jag fick lämna honom gråtandes i hela hans ångest och ingen "tog emot". Såna morgnar ( som var i stort sett varje dag ), ringde jag till skolan när jag kom till jobbet. För att höra med lärare hur det var med honom.
Då kunde det vara svärmor som svarade. Och då fick jag höra dessa orden.
Som han fick lida.
Idag har svärmor ytterligare ett barnbarn som reagerar likadant. En av hennes döttrar får kämpa precis som jag fick kämpa i sexårs för tio år sedan. Undrar om hon säger likadant till sin dotter? Tror inte det.
Tillbaka till måndagskvällen.
Det kom även fram att hans kompis Nicklas inte skulle åka buss till skolan morgonen därpå då han skulle till trafikskolan. Alltså skulle sonen åka buss själv.
Han var helt förstörd även detta och dessutom åka buss hem själv efter skolan. Det gör iofs varje tisdag då han slutar tidigare än de andra. De har matte efter håltimmen, medan vår son har matte på håltimmen och sen åker hem istället.
Han var i sån status att det inte var förhandlingsbart längre.
Om han överhuvudtaget skulle komma till skolan på tisdagen var jag tvungen att köra både dit honom och hämta honom klockan 12.30.
Jag lovade det.
Jobbet fick vänta.
Han kom till skoaln på tisdagen.
Vid halv tolv både ringer han och skickar sms. Då fattar jag att det är allvarligt.
Samtidigt ringde mentor.
Då visade det sig att när sonen kom till sitt rum där han brukar träffa matte-extraläraren, så dyker inte han upp. Vad ska sonen göra då? han som aldrig frågar om hjälp?
Men som tur var hade han en kompis med sig, och den killen frågade en annan lärare var matteläraren var.
Han var sjuk.
Och ingen hade meddelat vår son detta.
Mentor hade läst sitt info mail först vid halv tolv.
Kris och katastrof.
Men vi löste det så att han kunde sitta i rummet alldeles själv och i lugn och ro och jobba med det han kunde.
Sen hämtad ejag honom som jag hade lovat.
måndag 10 november 2014
Det blev en låååång eftermiddag
En av världens längsta eftermiddagar har äntligen blivit kväll.
Sonen valde att lägga fotbollsskorna på hyllan efter sista träningen här i höstas. Hans lag P-97 som har spelat ihop sen sex-årsålder har nu nämligen upplösts kan man kalla det, och hela laget har gått ihop med A-laget. Tränaren som sonen känner så mycket för har alltså slutat och tränaren som gäller from nu är helt enkelt A-lagstränaren.
Den här sammanslagningen har varit ett stort problem för vår kille. Så till den milda grad att han valde att alltså sluta.
Med orden "du är välkommen tillbaka när du än vill grabben" ringandes i öronen sa han hej då till killarna.
Men förra veckan bestämde han sig. Abstinensen hade tagit över. Han behövde komma ut på planen igen. Så han sms:ade tränaren och meddelade sin ankomst till träningen som ikväll.
Och den träningen är till och med mellan 21-22. Men han struntar i det. Så viktig är fotbollen. Så viktig att han känner att det är värt att hans "stabila dygnsrytm" rubbas.
"Men mamma, lovar du att du är vaken när jag kommer hem vid 22.45? Och stannar uppe med mig en liten stund?"
Såklart att jag gör!
Hur trött jag än är så kommer jag att sitta i soffan och vänta.
Och i och med att han skulle träna fotbll så skulle han inte gå till gymmet idag.
Och herregud så lång den här eftermiddagen har varit. Med en rastlösthetspåföljd utan dess like.
Och sen hans trötthet efter skolan som alltid är som värst på måndagar.
Liggandes som en urvriden trasa låg han på puffen i vardagsrummet och sa: "Det sociala är lika jobbigt för mig, som för hela skolbiten är för mina kompisar. Tar lika mycket energi. Och då har jag skolbiten kvar. Men ändå kräver skolan lika mycket av mig som av alla andra. Jag är så trött på att vara trött!!"
Så denna eftermiddag har jag gjort allt för att hitta glädjeämnen att kunna prata om. Som så många gånget förut. Jag har pratat så mycket gymträning, övningar, muskler som jobbar, stretching mm. Allt för att han ska få annat att tänka på och annat att prata om. Vi har pratat fotbollsträning, vi har pratat och pratat och pratat.
Jag lagade mat och vi åt middag.
Pratade och pratade.
Vid 17.20 kom lillebror hem efter skolan. Då fick jag äntligen en aningens paus. Vi kunde prata om nåt annat för en stund.
Sen gick lillebror ner till sitt rum.
Det var bara att fortsätta aktivera storebror med nåt som han gillar. Jaaaa, vi kollar på "Svensson Svensson", frågade jag. Han lyste upp som en sol.
Nåt avsnitt senare tog rastlösheten över ytterligare och han utbrast:
"mamma, kan vi inte ut och övningsköra en sväng?"
Jajamänsan. Självklart kan vi göra det!
Trettio minuter senare var vi hemma igen. Då var det bara att förhöra lillebror på matten.
Och efter en stund till var det så äntligen dags för storebror att ta sig till träningen.
Gissa om jag sjönk ner i soffan efter det.
Nu ska jag bara hålla mig vaken en stund.
Sonen valde att lägga fotbollsskorna på hyllan efter sista träningen här i höstas. Hans lag P-97 som har spelat ihop sen sex-årsålder har nu nämligen upplösts kan man kalla det, och hela laget har gått ihop med A-laget. Tränaren som sonen känner så mycket för har alltså slutat och tränaren som gäller from nu är helt enkelt A-lagstränaren.
Den här sammanslagningen har varit ett stort problem för vår kille. Så till den milda grad att han valde att alltså sluta.
Med orden "du är välkommen tillbaka när du än vill grabben" ringandes i öronen sa han hej då till killarna.
Men förra veckan bestämde han sig. Abstinensen hade tagit över. Han behövde komma ut på planen igen. Så han sms:ade tränaren och meddelade sin ankomst till träningen som ikväll.
Och den träningen är till och med mellan 21-22. Men han struntar i det. Så viktig är fotbollen. Så viktig att han känner att det är värt att hans "stabila dygnsrytm" rubbas.
"Men mamma, lovar du att du är vaken när jag kommer hem vid 22.45? Och stannar uppe med mig en liten stund?"
Såklart att jag gör!
Hur trött jag än är så kommer jag att sitta i soffan och vänta.
Och i och med att han skulle träna fotbll så skulle han inte gå till gymmet idag.
Och herregud så lång den här eftermiddagen har varit. Med en rastlösthetspåföljd utan dess like.
Och sen hans trötthet efter skolan som alltid är som värst på måndagar.
Liggandes som en urvriden trasa låg han på puffen i vardagsrummet och sa: "Det sociala är lika jobbigt för mig, som för hela skolbiten är för mina kompisar. Tar lika mycket energi. Och då har jag skolbiten kvar. Men ändå kräver skolan lika mycket av mig som av alla andra. Jag är så trött på att vara trött!!"
Så denna eftermiddag har jag gjort allt för att hitta glädjeämnen att kunna prata om. Som så många gånget förut. Jag har pratat så mycket gymträning, övningar, muskler som jobbar, stretching mm. Allt för att han ska få annat att tänka på och annat att prata om. Vi har pratat fotbollsträning, vi har pratat och pratat och pratat.
Jag lagade mat och vi åt middag.
Pratade och pratade.
Vid 17.20 kom lillebror hem efter skolan. Då fick jag äntligen en aningens paus. Vi kunde prata om nåt annat för en stund.
Sen gick lillebror ner till sitt rum.
Det var bara att fortsätta aktivera storebror med nåt som han gillar. Jaaaa, vi kollar på "Svensson Svensson", frågade jag. Han lyste upp som en sol.
Nåt avsnitt senare tog rastlösheten över ytterligare och han utbrast:
"mamma, kan vi inte ut och övningsköra en sväng?"
Jajamänsan. Självklart kan vi göra det!
Trettio minuter senare var vi hemma igen. Då var det bara att förhöra lillebror på matten.
Och efter en stund till var det så äntligen dags för storebror att ta sig till träningen.
Gissa om jag sjönk ner i soffan efter det.
Nu ska jag bara hålla mig vaken en stund.
torsdag 6 november 2014
Äpplet faller inte långt ifrån trädet som man brukar säga.
Det här utspelades klockan 05.30 hos oss i morse. En av så många situationer som inträffar och händer där jag på nåt sätt försöker få tröst eller en famn att få vila i, eller bara få känna att det finns ett öra som lyssnar.
Men som återigen visar mig att förmågan inte finns. När föreställningförmågan om hur jag faktiskt känner inte finns.
Jag: "God morgon älskling, jag har varit vaken sen 04.15."
Maken: "Har du? Varför då?"
Jag: "Jag ligger och tänker jättemycket på jobbet!"
Maken: "Varför det? Varför slår du inte bara undan de tankarna?"
30 sekunder senare hörs hans tunga andning och han sover han igen.
Men som återigen visar mig att förmågan inte finns. När föreställningförmågan om hur jag faktiskt känner inte finns.
Jag: "God morgon älskling, jag har varit vaken sen 04.15."
Maken: "Har du? Varför då?"
Jag: "Jag ligger och tänker jättemycket på jobbet!"
Maken: "Varför det? Varför slår du inte bara undan de tankarna?"
30 sekunder senare hörs hans tunga andning och han sover han igen.
Säger man ja till nåt - säger man automatiskt nej till nåt annat. Och tvärtom.
Fick inte iväg sonen på den första träffen med gruppen Kontakt på hab.
En av sex träffar tillsammans med två handledare och sex killar i hans ålder med samma diagnos.
Ett tillfälle att träffa andra. Lära sig att prata med nya människor i en trygg miljö.
Han störtvägrade. Gick inte över huvud taget med någon form av övertalning.
Så vad kunde vi göra.
Vi hade lovat att inte tvinga honom. Men vi försökte förklara skillnaden mellan att som förälder puscha sitt barn över tröskeln vid nya, kanske obehagliga saker, mot att tvinga. Gränsen är verkligen hårfin och vi har slagits med den här frågeställningen i så herrans många år.
Vi har i den här frågan lyssnat på honom och han har lyssnat på oss.
På morgonen när kursen skulle starta tog han det slutgiltiga beslutet att inte åka dit.
Då fick vi stå för vårt ord och få honom att verkligen känna att det beslutet var helt ok.
Att han inte skulle få dåligt samvete för det.
Samtidigt som vår kloka son säger så här:
"Jag är glad över att ni höll ert ord och inte tvingade mig. Men jag känner mig ändå lite ledsen över att jag genom det här beslutet kanske kommer att missa nåt viktigt."
Han går livets hårda skola.
En av sex träffar tillsammans med två handledare och sex killar i hans ålder med samma diagnos.
Ett tillfälle att träffa andra. Lära sig att prata med nya människor i en trygg miljö.
Han störtvägrade. Gick inte över huvud taget med någon form av övertalning.
Så vad kunde vi göra.
Vi hade lovat att inte tvinga honom. Men vi försökte förklara skillnaden mellan att som förälder puscha sitt barn över tröskeln vid nya, kanske obehagliga saker, mot att tvinga. Gränsen är verkligen hårfin och vi har slagits med den här frågeställningen i så herrans många år.
Vi har i den här frågan lyssnat på honom och han har lyssnat på oss.
På morgonen när kursen skulle starta tog han det slutgiltiga beslutet att inte åka dit.
Då fick vi stå för vårt ord och få honom att verkligen känna att det beslutet var helt ok.
Att han inte skulle få dåligt samvete för det.
Samtidigt som vår kloka son säger så här:
"Jag är glad över att ni höll ert ord och inte tvingade mig. Men jag känner mig ändå lite ledsen över att jag genom det här beslutet kanske kommer att missa nåt viktigt."
Han går livets hårda skola.
onsdag 5 november 2014
Utan conserta
Hela lovet och nu två dagar i skolan utan conserta.
Har gått hur bra som helst än så länge.
Han märker ingen som helst skillnad själv. Och det vi märkte som en stor skillnad när han började gå på Conserta var att han från ena dagen till den andra helt plötsligt kunde sortera sina läxor på ett mycket bättre sätt än tidigare då det inte gick alls.
Nu har det gått ett par år och han har i hela sin person mognat en hel del.
Vilket i sig kanske bidrar med att han klarar sin vardag på ett enklare och bättre sätt. Att han växer med sin egen uppgift vill säga. Att han lär sig och har lärt sig massor av verktyg för att hantera situationer som uppstår i hans vardag. Han vet numera väldigt klart och tydligt vad han mår bra av och vad han inte mår lika bra av och han kan avväga och välja göra det han själv mår bäst av. När han var yngre och liten valde vi åt honom. Då var han tex tvungen att följa med på saker och ting för att vi ville det och inte visste bättre. "Han lär sig nog!", "han måste lära sig!", "alla andra kan ju!" lät det från oss på den tiden.
Vi avvaktar två veckor till, enligt medicinläkare, för att kolla och jämföra. Vi skriver även anteckningar för att lättare kunna se nån mönsterändring eller minnas bättre av vad som har hänt.
Har gått hur bra som helst än så länge.
Han märker ingen som helst skillnad själv. Och det vi märkte som en stor skillnad när han började gå på Conserta var att han från ena dagen till den andra helt plötsligt kunde sortera sina läxor på ett mycket bättre sätt än tidigare då det inte gick alls.
Nu har det gått ett par år och han har i hela sin person mognat en hel del.
Vilket i sig kanske bidrar med att han klarar sin vardag på ett enklare och bättre sätt. Att han växer med sin egen uppgift vill säga. Att han lär sig och har lärt sig massor av verktyg för att hantera situationer som uppstår i hans vardag. Han vet numera väldigt klart och tydligt vad han mår bra av och vad han inte mår lika bra av och han kan avväga och välja göra det han själv mår bäst av. När han var yngre och liten valde vi åt honom. Då var han tex tvungen att följa med på saker och ting för att vi ville det och inte visste bättre. "Han lär sig nog!", "han måste lära sig!", "alla andra kan ju!" lät det från oss på den tiden.
Vi avvaktar två veckor till, enligt medicinläkare, för att kolla och jämföra. Vi skriver även anteckningar för att lättare kunna se nån mönsterändring eller minnas bättre av vad som har hänt.
söndag 2 november 2014
Det där gjorde vi bra.
Slog inte fel idag heller.
De gånger min man har hjälpt till att städat vårt hus riktigt ordentligt är räknat på ena handens fingrar.
Han har på sin höjd tagit fram dammsugaren tio ggr, okey då kanske 20.
Vi har aldrig haft en speciell "städdag" som jag förstår att många familjer har. Jag städar när jag känner för det.
Mina föräldrar tex hade varisn våning de ansvarade för, minns jag. Mamma hade övervåningen där vi vistades mest med köket som centrum. Pappa hade undervåningen där förrådet, hallen och tvättstugan fanns. De städade på söndagarna. När jag blev äldre fick jag ansvaret för "den stora toaletten".
Kan vara därför jag än idag tar mig an våra toaletter här hemma med hull och hår.
Jag har jättesvårt att tala om för min man vad jag tycker att han ska göra. Jag har aldrig i hela mitt liv talat om att han ska göra det eller det. Helt enkelt därför att jag själv avskyr att någon talar om för mig vad jag ska göra. Många av mina kompisar berättar för mig att de kan ge sina män "listor" på saker som de anser ska vara gjorda och klara efter helgen, eller om mina vänner kanske åker bort några dagar så måste mannen veta vad som ska göras under tiden de är borta. Skulle aldrig falla mig in.
Och jag har aldrig fått nån lista av min man heller på saker som han anser måste göras.
Vi känner nog båda två att vi är vuxna nog att se vad som ska göras. Och när vi ser det så gör vi det. Sen är det såklart så att vi ser olika saker. Vi tycker att olika saker är olika viktiga. Han känner otroligt mycket för att vårt gräs ska klippas. Gräset ser han. Men han ser inte hur dammet samlas i hörnen. Eller så ser han det, men struntar i det. Jag kan se gräset också, men struntar i det.
Det är ytterst få gånger som jag har sagt att "nu anser jag att det behövs städas här hemma".
Och när jag väl gör det och menar att vi behöver ta tag i det båda två så tvekar han inte att ta tag i det.
Och då utspelar sig oftast följande.
Medan han sorterar och slänger bland sina saker, papper, tidningar bredvid sängen, plockar bland sina kläder på golvet, packar ur väskor som han när han reser, har jag hunnit skura båda toaletterna, dammsugit hela övervåningen, skurat alla golv på övervåningen, hängt två maskiner tvätt, vikt och sorterat ren tvätt, dammat alla mattor.
Han tar sitt.
Och jag tar vårt.
Självklart tar han de gemensamma också. Ibland. Men oftast ser det ut så här.
Och när vi båda två känner oss färdiga så säger han nöjd och belåten:
"Det där gjorde vi bra!"
Ja, det gjorde vi, svarar jag med ett leende. För nu kan man gå på hans sida av sovrummet. Och jag kan återigen inte låta bli att tänka på att han nånstans där inne i sin hjärna har nån sorts förändring i sitt dopaminflöde vilket gör att det han tycker är viktigt blir oerhört viktigt och att han faktiskt helt saknar föreställningsförmåga över det som inte intresserar honom.
Sådan far, sådan son.
De gånger min man har hjälpt till att städat vårt hus riktigt ordentligt är räknat på ena handens fingrar.
Han har på sin höjd tagit fram dammsugaren tio ggr, okey då kanske 20.
Vi har aldrig haft en speciell "städdag" som jag förstår att många familjer har. Jag städar när jag känner för det.
Mina föräldrar tex hade varisn våning de ansvarade för, minns jag. Mamma hade övervåningen där vi vistades mest med köket som centrum. Pappa hade undervåningen där förrådet, hallen och tvättstugan fanns. De städade på söndagarna. När jag blev äldre fick jag ansvaret för "den stora toaletten".
Kan vara därför jag än idag tar mig an våra toaletter här hemma med hull och hår.
Jag har jättesvårt att tala om för min man vad jag tycker att han ska göra. Jag har aldrig i hela mitt liv talat om att han ska göra det eller det. Helt enkelt därför att jag själv avskyr att någon talar om för mig vad jag ska göra. Många av mina kompisar berättar för mig att de kan ge sina män "listor" på saker som de anser ska vara gjorda och klara efter helgen, eller om mina vänner kanske åker bort några dagar så måste mannen veta vad som ska göras under tiden de är borta. Skulle aldrig falla mig in.
Och jag har aldrig fått nån lista av min man heller på saker som han anser måste göras.
Vi känner nog båda två att vi är vuxna nog att se vad som ska göras. Och när vi ser det så gör vi det. Sen är det såklart så att vi ser olika saker. Vi tycker att olika saker är olika viktiga. Han känner otroligt mycket för att vårt gräs ska klippas. Gräset ser han. Men han ser inte hur dammet samlas i hörnen. Eller så ser han det, men struntar i det. Jag kan se gräset också, men struntar i det.
Det är ytterst få gånger som jag har sagt att "nu anser jag att det behövs städas här hemma".
Och när jag väl gör det och menar att vi behöver ta tag i det båda två så tvekar han inte att ta tag i det.
Och då utspelar sig oftast följande.
Medan han sorterar och slänger bland sina saker, papper, tidningar bredvid sängen, plockar bland sina kläder på golvet, packar ur väskor som han när han reser, har jag hunnit skura båda toaletterna, dammsugit hela övervåningen, skurat alla golv på övervåningen, hängt två maskiner tvätt, vikt och sorterat ren tvätt, dammat alla mattor.
Han tar sitt.
Och jag tar vårt.
Självklart tar han de gemensamma också. Ibland. Men oftast ser det ut så här.
Och när vi båda två känner oss färdiga så säger han nöjd och belåten:
"Det där gjorde vi bra!"
Ja, det gjorde vi, svarar jag med ett leende. För nu kan man gå på hans sida av sovrummet. Och jag kan återigen inte låta bli att tänka på att han nånstans där inne i sin hjärna har nån sorts förändring i sitt dopaminflöde vilket gör att det han tycker är viktigt blir oerhört viktigt och att han faktiskt helt saknar föreställningsförmåga över det som inte intresserar honom.
Sådan far, sådan son.
fredag 31 oktober 2014
Precis så är det ju
Precis så här tror jag att sonen upplever det i skolan.
Exakt som den här länken beskriver det som
Den frustration han känner i skolan är just att han upplever att han blir behandlad på exakt samma sätt som alla andra i skolan, även om lärare har frågat honom om han vill sitta i enskilt rum nån enstaka gång i nåt enstaka ämne.
Men eftersom han inte säger till själv så tror alla att han har koll på läget och kräver då samtidigt lika mycket av honom som av alla andra, trots att han inte fixar det.
Den här länken var precis huvudet på spiken.
Nu måste jag vidarebefordra detta till rektor och mentor.
Och alla andra lärare på skolan.
Exakt som den här länken beskriver det som
Den frustration han känner i skolan är just att han upplever att han blir behandlad på exakt samma sätt som alla andra i skolan, även om lärare har frågat honom om han vill sitta i enskilt rum nån enstaka gång i nåt enstaka ämne.
Men eftersom han inte säger till själv så tror alla att han har koll på läget och kräver då samtidigt lika mycket av honom som av alla andra, trots att han inte fixar det.
Den här länken var precis huvudet på spiken.
Nu måste jag vidarebefordra detta till rektor och mentor.
Och alla andra lärare på skolan.
Höstlovet
Vilket höstlov vi har haft!
Jag och maken har jobbat på som vanligt hela veckan. Lillebror har skött sitt på sitt sätt med sovmorgnar och på det sätt han gillar mest.
Storebror har genom alla år velat ha sina lov uppstyrda, varje dag planerad med en bestämd plan från morgon till kväll. Som vi har behövt hjälpa honom med. Och vi har inte kunnat jobba som vanligt för han inte har kunnat klara sig själv så många timmar alldeles ensam.
Heeeelt annorlunda den här veckan.
Vet inte vad som har hänt egentligen. Han har varit glad och pigg och positiv hela veckan. Han har helt själv planerat sina dagar minutiöst. Han har sett till att han har haft nåt att göra varje dag. Han har varit med kompisar under alla sina aktiviteter.
Han spelade golf i onsdags.
Han har varit på gymmet en stund varje dag.
Han har simmat och han har bubblat i poolen i simhallen.
Han har varit på brunch på Pizza Hut.
Han har träffat farmor o farfar och ätit lunch med dem. Och gjort ärenden i stan.
Han deltog i en pokerkväll som avslutades med fifa turnering. Där han fick sina tre vänner att träffas redan klockan 17 så han kunde åke hem vid 21 tiden senast.
Det han inte deltog i var en träff med fotbollskillarna igårkväll. Då hade de Laserdome-träff mellan 20.00-24.00. Inte hans grej riktigt. Att rucka på sina kvällsrutiner.
Och till saken hör att i fredags förra veckan, alltså en vecka sedan, slutade han med concertan. Vilket vi kom överens om med medcinläkaren dagen innan. Vi vill se om concertan har nån verkan överhuvudtaget på honom. Om skillnaden är så marginell att vi knappt märker nån skillnad så är det onödigt att knapra i sig piller om han inte behöver.
Han har varit så nöjd!
Och jag kom på mic själv härom kvällen när jag stod vid diskbänken och var helt slut som människa, att vad otroligt skönt det var med lov och att inte behöva ringa eller maila några lärare på flera dagar.
Nu är det endast helgen kvar av detta höstlov. Vi håller tummarna för att övergången till skolan går lika bra som övergången till lovet har gått.
Jag och maken har jobbat på som vanligt hela veckan. Lillebror har skött sitt på sitt sätt med sovmorgnar och på det sätt han gillar mest.
Storebror har genom alla år velat ha sina lov uppstyrda, varje dag planerad med en bestämd plan från morgon till kväll. Som vi har behövt hjälpa honom med. Och vi har inte kunnat jobba som vanligt för han inte har kunnat klara sig själv så många timmar alldeles ensam.
Heeeelt annorlunda den här veckan.
Vet inte vad som har hänt egentligen. Han har varit glad och pigg och positiv hela veckan. Han har helt själv planerat sina dagar minutiöst. Han har sett till att han har haft nåt att göra varje dag. Han har varit med kompisar under alla sina aktiviteter.
Han spelade golf i onsdags.
Han har varit på gymmet en stund varje dag.
Han har simmat och han har bubblat i poolen i simhallen.
Han har varit på brunch på Pizza Hut.
Han har träffat farmor o farfar och ätit lunch med dem. Och gjort ärenden i stan.
Han deltog i en pokerkväll som avslutades med fifa turnering. Där han fick sina tre vänner att träffas redan klockan 17 så han kunde åke hem vid 21 tiden senast.
Det han inte deltog i var en träff med fotbollskillarna igårkväll. Då hade de Laserdome-träff mellan 20.00-24.00. Inte hans grej riktigt. Att rucka på sina kvällsrutiner.
Och till saken hör att i fredags förra veckan, alltså en vecka sedan, slutade han med concertan. Vilket vi kom överens om med medcinläkaren dagen innan. Vi vill se om concertan har nån verkan överhuvudtaget på honom. Om skillnaden är så marginell att vi knappt märker nån skillnad så är det onödigt att knapra i sig piller om han inte behöver.
Han har varit så nöjd!
Och jag kom på mic själv härom kvällen när jag stod vid diskbänken och var helt slut som människa, att vad otroligt skönt det var med lov och att inte behöva ringa eller maila några lärare på flera dagar.
Nu är det endast helgen kvar av detta höstlov. Vi håller tummarna för att övergången till skolan går lika bra som övergången till lovet har gått.
fredag 24 oktober 2014
Bilen- ett bra ställe att ensamgråta på
Igår var pappan med sonen på Bup för medicinuppföljning.
Idag var jag med sonen på Hab för förberedande inför hans kommande gruppverksamhet med andra ungdomar med samma diagnoser.
Han var så jäkla frustrerad efter Hab-mötet.
Över allt och alla.
Han har fullständigt ruttnat upp på alla möten han måste gå på, alla nya människor han måste träffa hela tiden. Över lärare som lovar och säger så mycket men som aldrig levererar. Han är så jäkla skittrött på sin diagnos som har gjort att han mår så dåligt inför det han tycker är absolut roligaste i livet.
Han har fullständigt tappat tron på alla de osm påstår sig vara experter och som anser sig kunna hjälpa honom.
"Här är jag, en fullständigt skoltrött kille på 17 år, och det som experterna hänger upp sig på är att jag håller min jävla penna för hårt. DET ska de lägga energi på. Nåt som inte är ett problem för mig öht. Den enda medicinen som jag känner hjälper mig mest är melatoninet, och DEN vill de att jag ska börja klara mig utan. VAD ÄR DET FÖR HJÄLP JAG FÅR??"
"Att jag inte kan spela fotboll längre pga den här diagnosen är det ingen som kan hjälpa mig med. Att jag inte orkar med skolan är det ingen som tar på allvar. De bara tjatar om att jag ska gå på IVAS, Aspergerskolan. Det kommer jag aldrig att göra. När ska de fatta det??"
"Mamma, jag kastar ingen skit på dig och pappa. Ni och jag kämpar allt vad vi orkar och ni gör allt rätt. Men vad gör alla andra egentligen?"
"Vad är det för daltgrupp jag ska gå på? Jag kommer aldrig sätta min fot där!"
Ni förstår att bilresan hem från Hab blev en tuff historia.
Jag släppte av honom vid simhallen.
Han hade planerat väl och simväskan var med.
"In och simma nu. Allt vad du orkar så all frustration följer med ner i vattnet. Så hämtar jag dig sen och så åker vi hem och har en skön fredagskväll du och jag." ( för pappan och lillebror är borta hela kvällen då lillebror har bortamatch en bra bit härifrån )
Väl ensam i bilen rann det över även för mig.
Fy, jag är så himla ledsen. Vad kan jag göra? Om inte Bup eller Hab hjälper till, vem gör det då? Vart kan vi vända oss?
Jag älskar min unge så otroligt mycket och när jag både ser och hör hur jobbigt hans liv är så går mitt hjärta sönder. Varje gång. I 17 år har han levt så här. Med en omgivning som inte förstår. Som han upplever inte kan hjälpa honom tillräckligt.
Hur länge kommer han orka ha det så här?
Idag var jag med sonen på Hab för förberedande inför hans kommande gruppverksamhet med andra ungdomar med samma diagnoser.
Han var så jäkla frustrerad efter Hab-mötet.
Över allt och alla.
Han har fullständigt ruttnat upp på alla möten han måste gå på, alla nya människor han måste träffa hela tiden. Över lärare som lovar och säger så mycket men som aldrig levererar. Han är så jäkla skittrött på sin diagnos som har gjort att han mår så dåligt inför det han tycker är absolut roligaste i livet.
Han har fullständigt tappat tron på alla de osm påstår sig vara experter och som anser sig kunna hjälpa honom.
"Här är jag, en fullständigt skoltrött kille på 17 år, och det som experterna hänger upp sig på är att jag håller min jävla penna för hårt. DET ska de lägga energi på. Nåt som inte är ett problem för mig öht. Den enda medicinen som jag känner hjälper mig mest är melatoninet, och DEN vill de att jag ska börja klara mig utan. VAD ÄR DET FÖR HJÄLP JAG FÅR??"
"Att jag inte kan spela fotboll längre pga den här diagnosen är det ingen som kan hjälpa mig med. Att jag inte orkar med skolan är det ingen som tar på allvar. De bara tjatar om att jag ska gå på IVAS, Aspergerskolan. Det kommer jag aldrig att göra. När ska de fatta det??"
"Mamma, jag kastar ingen skit på dig och pappa. Ni och jag kämpar allt vad vi orkar och ni gör allt rätt. Men vad gör alla andra egentligen?"
"Vad är det för daltgrupp jag ska gå på? Jag kommer aldrig sätta min fot där!"
Ni förstår att bilresan hem från Hab blev en tuff historia.
Jag släppte av honom vid simhallen.
Han hade planerat väl och simväskan var med.
"In och simma nu. Allt vad du orkar så all frustration följer med ner i vattnet. Så hämtar jag dig sen och så åker vi hem och har en skön fredagskväll du och jag." ( för pappan och lillebror är borta hela kvällen då lillebror har bortamatch en bra bit härifrån )
Väl ensam i bilen rann det över även för mig.
Fy, jag är så himla ledsen. Vad kan jag göra? Om inte Bup eller Hab hjälper till, vem gör det då? Vart kan vi vända oss?
Jag älskar min unge så otroligt mycket och när jag både ser och hör hur jobbigt hans liv är så går mitt hjärta sönder. Varje gång. I 17 år har han levt så här. Med en omgivning som inte förstår. Som han upplever inte kan hjälpa honom tillräckligt.
Hur länge kommer han orka ha det så här?
torsdag 23 oktober 2014
Ett litet kliv för mänskligheten - ett stort steg för oss
Ett av sonens stora svårigheter har varit att kunna aktivera sig själv och hitta på nåt att sysselsätta sig med på egen hand.
Han har under hela sitt liv varit beroende av oss och har i stort sett varit bredvid oss där vi har varit.
Hans rum har i praktiken stått orört kan man säga.
Sista året har han själv känt att denna rastlöshet har lite som tagit överhanden över honom och att situationen har känts honom övermäktig. Stressen och ångesten har ätit upp honom inifrån.
Vi har försökt att få honom att känna att det är helt ok att chilla på sitt rum. Att det är ok att spela tv-spel. Att det är ok att ligga på sängen och läsa serietidingar. Men han har inte fixat det riktigt. Han har inte känt sig "värdig" att göra sånt. Han måste ha gjort nåt "vettigt" först. Han har känt sig lat och han har känt att det har varit slöseri med tid. Och hans hjärna har nästan brunnit upp av rastlösheten.
Vi har försökt prata med honom om det här och sagt att hans fritid är hans viktigaste tid för återhämtning. För att han ska orka med att gå i skolan med allt vad det innebär så är det rent av livsviktigt för honom med den här tiden efter skolan med att just återhämta sig. Vi säger till honom att istället för att se sig själv som lat, så ska han se den tiden som att han hjälper sig själv för att orka. Att han faktiskt gör jättenytta genom att spela tv-spel, läsa serietidningar och kolla på nåt avsnitt med Svensson Svensson ibland. Vi har inte pratat om det här bara en gång som ni kanske förstår. Det har gått åt åtskilliga timmar.
Sista månaderna har nåt hänt.
Jag har sett en ändring i hans mönster.
Ett litet steg i taget har han lämnat mig ensam uppe i köket medan han har varit på hans rum där nere. Först 15 minuter. Sedan en halvtimme åt gången.
Och jag hade jättesvårt att förhålla mig till det nya. Mådde han bra? Vad gjorde han där nere? Klarade han sig själv? Mådde han dåligt?
Förr kom han alltid upp från sitt rum när jag kom hem från jobbet. Eller så var han redan uppe och väntade på mig.
Plötsligt en dag märkte jag att han hade slutat med det. Han stannade kvar där nere. Eller var redan där nere. Istället började jag gå ner till honom. För att säga "hej" och så. Men var det verkligen rätt?
Jag bokade en tid hos hans kontakt på Bup. Frågade rakt ut.
"Låt honom vara. Han försöker nu att hitta strategier för att klara sig en stund på egen hand. Gå inte ner till honom. Han kommer upp till dig när han känner sig redo."
Så nu gör jag så. Jag låter honom vara. Fast det mest naturliga vore att gå ner och säga hej, så låter jag honom vara där nere.
Och han kan vara på sitt rum i en hel timme alldeles ensam. Absolut inte varje dag. Men det händer.
Både efter skolan och till och med en stund på kvällen. Jag har aldrig tidigare haft en egen stund hemma om han har varit hemma samtidigt.
Kan ni förstå att det är svårt att helt plötsligt släppa taget en smula? Även om det är just det här som vi har eftersträvat så himla länge. Att han ska känna ett lugn och en trygghet för att kunna vara ensam. Om så bara för en liten stund.
Han börjar så smått att klippa navelsträngen. En centimeter i taget. Och mamman klipper i samma takt.
Det känns helt overkligt.
Det känns helt galet.
Det känns helt genomläskigt.
Det känns helt fantastiskt.
Mest fantastiskt.
Han har under hela sitt liv varit beroende av oss och har i stort sett varit bredvid oss där vi har varit.
Hans rum har i praktiken stått orört kan man säga.
Sista året har han själv känt att denna rastlöshet har lite som tagit överhanden över honom och att situationen har känts honom övermäktig. Stressen och ångesten har ätit upp honom inifrån.
Vi har försökt att få honom att känna att det är helt ok att chilla på sitt rum. Att det är ok att spela tv-spel. Att det är ok att ligga på sängen och läsa serietidingar. Men han har inte fixat det riktigt. Han har inte känt sig "värdig" att göra sånt. Han måste ha gjort nåt "vettigt" först. Han har känt sig lat och han har känt att det har varit slöseri med tid. Och hans hjärna har nästan brunnit upp av rastlösheten.
Vi har försökt prata med honom om det här och sagt att hans fritid är hans viktigaste tid för återhämtning. För att han ska orka med att gå i skolan med allt vad det innebär så är det rent av livsviktigt för honom med den här tiden efter skolan med att just återhämta sig. Vi säger till honom att istället för att se sig själv som lat, så ska han se den tiden som att han hjälper sig själv för att orka. Att han faktiskt gör jättenytta genom att spela tv-spel, läsa serietidningar och kolla på nåt avsnitt med Svensson Svensson ibland. Vi har inte pratat om det här bara en gång som ni kanske förstår. Det har gått åt åtskilliga timmar.
Sista månaderna har nåt hänt.
Jag har sett en ändring i hans mönster.
Ett litet steg i taget har han lämnat mig ensam uppe i köket medan han har varit på hans rum där nere. Först 15 minuter. Sedan en halvtimme åt gången.
Och jag hade jättesvårt att förhålla mig till det nya. Mådde han bra? Vad gjorde han där nere? Klarade han sig själv? Mådde han dåligt?
Förr kom han alltid upp från sitt rum när jag kom hem från jobbet. Eller så var han redan uppe och väntade på mig.
Plötsligt en dag märkte jag att han hade slutat med det. Han stannade kvar där nere. Eller var redan där nere. Istället började jag gå ner till honom. För att säga "hej" och så. Men var det verkligen rätt?
Jag bokade en tid hos hans kontakt på Bup. Frågade rakt ut.
"Låt honom vara. Han försöker nu att hitta strategier för att klara sig en stund på egen hand. Gå inte ner till honom. Han kommer upp till dig när han känner sig redo."
Så nu gör jag så. Jag låter honom vara. Fast det mest naturliga vore att gå ner och säga hej, så låter jag honom vara där nere.
Och han kan vara på sitt rum i en hel timme alldeles ensam. Absolut inte varje dag. Men det händer.
Både efter skolan och till och med en stund på kvällen. Jag har aldrig tidigare haft en egen stund hemma om han har varit hemma samtidigt.
Kan ni förstå att det är svårt att helt plötsligt släppa taget en smula? Även om det är just det här som vi har eftersträvat så himla länge. Att han ska känna ett lugn och en trygghet för att kunna vara ensam. Om så bara för en liten stund.
Han börjar så smått att klippa navelsträngen. En centimeter i taget. Och mamman klipper i samma takt.
Det känns helt overkligt.
Det känns helt galet.
Det känns helt genomläskigt.
Det känns helt fantastiskt.
Mest fantastiskt.
måndag 20 oktober 2014
….jösses nu händer det grejer
Nu kom lillebror hem från skolan och var alldeles skärrad.
"Alexia har blivit utkastad hemifrån av sin mamma!!"
Då visar det sig att en av sonens bästa kompisar igår helt sonika blivit utkastad av sin mamma.
Idag fyller hon 15 år.
Lillebror och några kompisar till tog med sig henne till rektor som tog emot dem idag.
De berättade vad om hade hänt och rektor ville såklart prata med Alexia ensam efteråt.
Hur bakgrunden ser ut till hela den här historien har jag ingen aning om. Men jag förstår att det inte är ens fel att två träter - så långt är jag med.
Mamma och dotter har inte haft världens enklaste relation har jag förstått. Men att därifrån bli utkastad känns stort och väldigt slutgiltigt på nåt sätt. Eller så är det kanske bara ett rop på hjälp från mammans sida. vad vet jag?
Rektor ska ta kontakt med både mamma och de sociala myndigheterna.
Pappan finns för tillfället i en annan stad och har tidigare hållt på med droger. Dit vill inte flickan flytta.
Flickan ska i natt bo hos en tjejkompis där kompisens mamma hade sagt:
"klart hon får bo här inatt. Och i flera nätter tills det har ordnat till sig. Och ikväll ska vi fira hennes födelsedag!"
Lillebror hade utan att ha frågat oss först öven han erbjudit sängplats över natten. Och jag känner mig stolt över att hans generositet är så stor när det finns vänner som behöver honom.
Sonen växer och han går verkligen även han i livets hårda skola. Men på ett helt annat sätt än vad storebror gör.
"Alexia har blivit utkastad hemifrån av sin mamma!!"
Då visar det sig att en av sonens bästa kompisar igår helt sonika blivit utkastad av sin mamma.
Idag fyller hon 15 år.
Lillebror och några kompisar till tog med sig henne till rektor som tog emot dem idag.
De berättade vad om hade hänt och rektor ville såklart prata med Alexia ensam efteråt.
Hur bakgrunden ser ut till hela den här historien har jag ingen aning om. Men jag förstår att det inte är ens fel att två träter - så långt är jag med.
Mamma och dotter har inte haft världens enklaste relation har jag förstått. Men att därifrån bli utkastad känns stort och väldigt slutgiltigt på nåt sätt. Eller så är det kanske bara ett rop på hjälp från mammans sida. vad vet jag?
Rektor ska ta kontakt med både mamma och de sociala myndigheterna.
Pappan finns för tillfället i en annan stad och har tidigare hållt på med droger. Dit vill inte flickan flytta.
Flickan ska i natt bo hos en tjejkompis där kompisens mamma hade sagt:
"klart hon får bo här inatt. Och i flera nätter tills det har ordnat till sig. Och ikväll ska vi fira hennes födelsedag!"
Lillebror hade utan att ha frågat oss först öven han erbjudit sängplats över natten. Och jag känner mig stolt över att hans generositet är så stor när det finns vänner som behöver honom.
Sonen växer och han går verkligen även han i livets hårda skola. Men på ett helt annat sätt än vad storebror gör.
Livet är en prövning
Sannerligen, sannerligen.
Livet är en enda stor prövning. Så känns det faktiskt. Iallfaall just idag. Och många andra dagar.
Jag har varit hos min bror över helgen. Han och hans familj tog emot denna slitna kvinna som finns inuti det som sägs vara jag.
Jag längtade så det skrek i hela mitt hjärta efter honom och hans två fina barn och hans underbara fru.
Så jag drog. Utan min egen familj.
De fick stanna hemma. Och jag tror ingen av dem hade nån vidare lust att hänga på heller.
Jag tänker mycket.
På mitt liv. Framför allt på mitt eget liv.
Var står jag mitt i mitt liv?
Mitt medberoende är nog större än vad jag har erkänt för mig själv.
När jag var liten var jag medberoende till mamma och pappa. Mest pappa.
Nu vid vuxen ålder, har jag kommit fram till att jag är det fortfarande. Dock inte till pappa. Iallafall inte på samma sätt som tidigare. Men till en annan man.
Min make.
Den här insikten är otrolig jobbig ska ni veta.
Jag har levt ihop med min man i snart 19 år. Vi blev gravida ganska så fort. Och när vår förste son var 3 månader så började maken sin långa karriär. Som jag aldrig nånsin har bromsat. Han har klivit uppför sin karriärstege varje år vilket har medfört att vi har fått ta nya livsbeslut ungefär vartannat år.
Jag följde till och med utomlands i två år för hans skull. Så himla flexibel är jag. Och det är så väldigt mycket annat. Inte bara det här med att han är så sjukligt fixerad vid att gräset alltid måste klippas eller att han hänger alla sina kläder på räcket eller på golvet istället för is in garderob. Sånt överlever jag. Men alla dessa stora livsavgörande besluten. Som återkommer med jämna mellanrum. Som kräver att hela mitt system måste tänka om. Vända och vrida på alla konsekvenser som kan tänkas hända ifall det blir ett ja eller ett nej.
Livet är en prövning.
Och var står jag mitt i allt detta?
Hur långt sträcker sig lilla jag?
Vad är det jag ska lära mig av allt det här?
Livet är en enda stor prövning. Så känns det faktiskt. Iallfaall just idag. Och många andra dagar.
Jag har varit hos min bror över helgen. Han och hans familj tog emot denna slitna kvinna som finns inuti det som sägs vara jag.
Jag längtade så det skrek i hela mitt hjärta efter honom och hans två fina barn och hans underbara fru.
Så jag drog. Utan min egen familj.
De fick stanna hemma. Och jag tror ingen av dem hade nån vidare lust att hänga på heller.
Jag tänker mycket.
På mitt liv. Framför allt på mitt eget liv.
Var står jag mitt i mitt liv?
Mitt medberoende är nog större än vad jag har erkänt för mig själv.
När jag var liten var jag medberoende till mamma och pappa. Mest pappa.
Nu vid vuxen ålder, har jag kommit fram till att jag är det fortfarande. Dock inte till pappa. Iallafall inte på samma sätt som tidigare. Men till en annan man.
Min make.
Den här insikten är otrolig jobbig ska ni veta.
Jag har levt ihop med min man i snart 19 år. Vi blev gravida ganska så fort. Och när vår förste son var 3 månader så började maken sin långa karriär. Som jag aldrig nånsin har bromsat. Han har klivit uppför sin karriärstege varje år vilket har medfört att vi har fått ta nya livsbeslut ungefär vartannat år.
Jag följde till och med utomlands i två år för hans skull. Så himla flexibel är jag. Och det är så väldigt mycket annat. Inte bara det här med att han är så sjukligt fixerad vid att gräset alltid måste klippas eller att han hänger alla sina kläder på räcket eller på golvet istället för is in garderob. Sånt överlever jag. Men alla dessa stora livsavgörande besluten. Som återkommer med jämna mellanrum. Som kräver att hela mitt system måste tänka om. Vända och vrida på alla konsekvenser som kan tänkas hända ifall det blir ett ja eller ett nej.
Livet är en prövning.
Och var står jag mitt i allt detta?
Hur långt sträcker sig lilla jag?
Vad är det jag ska lära mig av allt det här?
onsdag 15 oktober 2014
Jag har en fråga
Jag har en fråga till er alla som har ungdomar med ADD/ As som går eller har gått gymnasiet.
Hur har ni löst det här på svenskan och engelskan när de ska läsa böcker som lärare har bestämt? Svensk litteraturhistoria med svenska gamla klassiker som sen ska diskuteras i all oändlighet, eller den grekiska mytologin med alla märkliga gudar som säkert inte ens aldrig har existerat.
Läsning av romaner, fantasy, mm är ju helt otänkbart då det inte finns i verkligheten. Saker som inte kan hända, historier som aldrig har hänt, sånt som är totalt verklighetsfrämmande är helt omöjligt.
Hos oss är det endast dokumentärer eller biografier som gäller. Det måste vara verkligetsförankrat.
Han kan inte läsa annat!!
Sonens lärare i svenska och engelska är just hans mentor, så hon är högst medveten om problemet. Men hur gör man? Kunskspakraven är ju såna att detta ska genomföras.
Nu är jag väldigt intresserad över hur andra har löst samma situation.
Tack snälla för hjälpen!
Hur har ni löst det här på svenskan och engelskan när de ska läsa böcker som lärare har bestämt? Svensk litteraturhistoria med svenska gamla klassiker som sen ska diskuteras i all oändlighet, eller den grekiska mytologin med alla märkliga gudar som säkert inte ens aldrig har existerat.
Läsning av romaner, fantasy, mm är ju helt otänkbart då det inte finns i verkligheten. Saker som inte kan hända, historier som aldrig har hänt, sånt som är totalt verklighetsfrämmande är helt omöjligt.
Hos oss är det endast dokumentärer eller biografier som gäller. Det måste vara verkligetsförankrat.
Han kan inte läsa annat!!
Sonens lärare i svenska och engelska är just hans mentor, så hon är högst medveten om problemet. Men hur gör man? Kunskspakraven är ju såna att detta ska genomföras.
Nu är jag väldigt intresserad över hur andra har löst samma situation.
Tack snälla för hjälpen!
Fix oxh trix och samtal hit och dit
Jaha, då har jag fixat och trixat även den här eftermiddagen så att sonen kan gå till skolan i morgon och känna sig så lugn som det bara är möjligt i hans liv.
Ett långt samtal med sonen först så klart. Som alltid efter skolan och jag har kommit hem från jobbet.
Han berättar läget och han berättar verkligen allt. Han undanhåller väldigt sällan saker och ting för mig.
Några telefonsamtal hit och dit. Mentor finns inte på sitt rum, "hon åkte direkt hem efter mötet".
Men ändå så finns där personer som vill hjälpa. Eller osm hör desperationen i en mammas röst. I det här fallet sonens spanska lärare som säger:
"Vet du,vad jag kan ta ditt nummer. Så återkommer jag till dig alldeles strax."
Vi la på och det gick några minuter. Sedan ringde det.
"Jag har fått tag på mentor. Hon ringer upp dig ikväll nån gång när det passar henne."
Tack, snälla, snälla! Säger jag och lättnaden är enorm. Men känslan är kluven. För i samma sekund vet jag att nu är jag inne och trampar på mentors privata sfär. Utanför hennes arbetstid. När hon är hemma med det bästa som hon har, sin familj. ( Vilket var helt i sin ordning när vi bodde utomlands, då svarade alla lärare inom en kvart på mail. Vilken tid på dygnet osm helst, vardag som helg. Så funkar det inte i Sverige kan man säga)
En timme senare kom samtalet från mentor. Då hade hon hunnit hämta på dagis och kommit hem. Jag bad tusen gånger om ursäkt för mitt påträngande.
Ingen fara, jag hjälper så gärna, svarar hon.
Vi hittade en lösning och sonen känner sig lugn nu när han går och lägger sig.
tisdag 14 oktober 2014
När det finns andra vuxna som slåss för min son- då gråter jag en smula
Fick igår ett mail från den personen vars arbetsplats egentligen är på skolans bibliotek, men som nu är lite av en resurs till vår 17 åring.
Varje håltimme, tisdagar och varannan torsdag, har sonen möjlighet att gå till honom för att få hjälp med det som behövs. Samt för att ha nåt att göra på håltimmen. Just nu matte.
På tisdagarna har vi till och med bestämt det så att sonen har sin mattelektion med denna resurs på sin håltimme. Så kan han åka hem efter den timmen medan resten av klassen går till den ordinarie mattelektionen efter den långa håltimmen.
Denna man som har sin arbetsplats i biblioteket är den individ som har högst högskolpoäng av alla lärare på hela skolan. Han har mest utbildning av alla och kan nog det mesta av det mesta.
Ändå är han "bara" bibliotekarie. Missförstå mig rätt. Jag träffade honom första gången på vårt samverkanmöte inför skolstart augusti. Med den kunskap om olika sorters diagnoser som jag ändå besitter så känns det nånstans inom mig som att denna man har nånting åt det hållet även han. En fantastisk människa. Och han är verkligen villig att hjälpa vår kille.
Igår fick jag alltså ett mail från honom.
Angående matteprov som ska göras tisdag och fredag nästa vecka.
Ett mail som han hade skickat även till mentor, mattelärare, rektor och till och med till enhetschefen för skolan.
Brevet var i stil med:
"XXXX har matteprov nästa vecka, tisdag och fredag. Hans mattekunskaper är bra. Men för att kunna tillgodose sig sin egen kunskap och för att kunna få ut allt detta behöver han lugn och ro och han behöver få sitta enskilt i ett eget rum. Jag erbjuder mig att vara skrivvakt och jag kan fixa ett ledigt rum. Vilka tider är det som gäller?"
Efter en kvart hade mattelärare svarat. Med alla tider.
Jag svarade alla med tårar i ögonen:
"Tack snälla för all hjälp och support!"
När det finns fler vuxna som slåss för min son…..
….då gråter jag en smula.
Av tacksamhet. Av lättnad. Av trötthet som ständigt ligger i mitt system.
Varje håltimme, tisdagar och varannan torsdag, har sonen möjlighet att gå till honom för att få hjälp med det som behövs. Samt för att ha nåt att göra på håltimmen. Just nu matte.
På tisdagarna har vi till och med bestämt det så att sonen har sin mattelektion med denna resurs på sin håltimme. Så kan han åka hem efter den timmen medan resten av klassen går till den ordinarie mattelektionen efter den långa håltimmen.
Denna man som har sin arbetsplats i biblioteket är den individ som har högst högskolpoäng av alla lärare på hela skolan. Han har mest utbildning av alla och kan nog det mesta av det mesta.
Ändå är han "bara" bibliotekarie. Missförstå mig rätt. Jag träffade honom första gången på vårt samverkanmöte inför skolstart augusti. Med den kunskap om olika sorters diagnoser som jag ändå besitter så känns det nånstans inom mig som att denna man har nånting åt det hållet även han. En fantastisk människa. Och han är verkligen villig att hjälpa vår kille.
Igår fick jag alltså ett mail från honom.
Angående matteprov som ska göras tisdag och fredag nästa vecka.
Ett mail som han hade skickat även till mentor, mattelärare, rektor och till och med till enhetschefen för skolan.
Brevet var i stil med:
"XXXX har matteprov nästa vecka, tisdag och fredag. Hans mattekunskaper är bra. Men för att kunna tillgodose sig sin egen kunskap och för att kunna få ut allt detta behöver han lugn och ro och han behöver få sitta enskilt i ett eget rum. Jag erbjuder mig att vara skrivvakt och jag kan fixa ett ledigt rum. Vilka tider är det som gäller?"
Efter en kvart hade mattelärare svarat. Med alla tider.
Jag svarade alla med tårar i ögonen:
"Tack snälla för all hjälp och support!"
När det finns fler vuxna som slåss för min son…..
….då gråter jag en smula.
Av tacksamhet. Av lättnad. Av trötthet som ständigt ligger i mitt system.
tisdag 7 oktober 2014
" Djävulsdansen" - jag är en av alla som dansar
Jag är en av de som dansar och har dansat "Djävulsdansen".
På kanal 1 har det gått en serie som handlar om medberoende.
Jag är en av av alla dem.
MIn bror är en av alla dem.
Min mamma är en av alla dem.
För min pappa var en alkoholist.
När jag var ca 20 år och bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som det även senare visade sig hade samma problem, kallade pappa hem mig till honom och mamma. Brorsan var där också.
Vi satte oss vid köksbordet. Mamma stod vid diskbänken bakom ryggen på pappa.
"Jag vill berätta nåt för er", började pappa. "Jag är alkoholist. Jag är beroende av alkohol", fortsatte han medan mamma stod och hällde ut alla flaskor i diskhon.
Vi fattade ingenting. Men ändå gjorde vi det.
"Men du är ju inte alkoholist. Visst dricker du, men du kan väl inte vara en alkis?"
Jag såg inte pappa som en av de som hängde på bänkarna i city. Han hade ju jobb. (Iallafall ett tag till.) Han hade ju oss.
Då sa han det som fick mig att fatta poängen.
"Att vara beroende är som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Man kan inte vara lite beroende. Antingen är man det eller så är man det inte. Jag är beroende av alkohol."
Mitt liv ändrades för alltid på en millisekund.
Från att ha trott att vi hade levt ett ganska så behagligt liv vi fyra, jag, brorsan, mamma och pappa, till att innerst inne förstå varför det alltid stod tomma ölburkar överallt hemma i huset. Bredvid datorn. På vardagsrumsbordet.
Och inte alls det där som jag trodde och intalade mig var mysigt.
Jag har fått jobba oerhört hårt för att komma dit jag är idag. Det har inte kommit gratis och vägen har periodvis varit väldigt tung.
Det absolut tuffaste var när jag själv blev mamma. Då hade pappa varit nykter några år. Vad jag vet iallafall.
Då hände nåt med mig. Frågor dök upp som jag inte hade fått svar på innan. Jag reagerade på saker som jag inte förstod varför min egen kropp reagerade på. MIn hjärna slet som aldrig förr. Mitt hjärta likaså.
Jag började hacka på pappan till mina barn. Kände ingen tillit alls och litade inte på honom what so ever. Vakade och övervakade. Ifrågasatte när han ville ta en öl en fredagskväll hemma. Jag rös vid blotta ljudet av när en burk öppnades. Även om det bara var en cocacola.
Jag började förstå att jag inte skulle klara av det här på egen hand.
Vid den tidpunkten fyllde min mor 50 år. Mamma och pappa var skilda sedan länge. Mamma skulle ha världens partaj. Pappa skulle passa våran förstfödda son som då var 10 månader.
Dagen innan ringde brorsan som fortfarande bodde varannan vecka hos våra föräldrar.
"Jag vet inte vad jag ska göra syrran. Jag har hittat ett tomt sexpack med öl här hemma!! Du måste komma hem!"
Jag och maken drog dit. Mamma tog sonen och var barnvakt. "Ta den tid ni behöver".
Vi konfronterade pappa direkt.
Han sjönk som sten. Han kapitulerade fullständigt.
"Jag ville bara testa. En endaste gång ville jag bara smaka….."
Den natten pratdade vi länge. VI satt på golvet i hallen på ovanvåningen. Mörkret la sig och vi fortsatte prata. Då ställde jag ett ultimatum.
"Du kommer aldrig att få träffa vår son om du fortsätter att dricka. Jag vill att vår son ska ha en glad och pigg morfar som vill leka och skratta och hitta på roliga saker. Jag vill inte att hans morfar ska ligga på soffan och lukta illa. Då är jag hellre utan. Valet är ditt, pappa!"
Han valde sitt barnbarn.
Jag började gå på Alanon möten. Jag började träffa andra som berättade sina historier om sin barndom. Som om det var mitt eget liv de pratade om. Jätteläskigt och jätteviktigt.
Jag lärde mig att släppa kontrollen. Jag lärde mig att jag inte kan ha full koll på min pappa. Jag lärde mig att våga släppa på honom. Jag lärde mig att pappas liv var inte mitt liv. Jag lärde mig att han var den som var tvungen att ta beslut om sitt liv. Inte jag. Jag har än idag ingen som helst aning om hur många återfall pappa har tagit sig. Hans beslut var inte längre mitt ansvar.
Jag lärde mig att det alltid finns ett val.
Jag valde mitt liv.
Jag dansar fortfarande den här djävla dansen. Jag får än idag kämpa som ett litet djur med mig själv.
Jag har säkert otroligt lätt att återigen bli en sk medberoende. Att hamna i ett sånt beteende. För där känner jag igen mig. Jag vet hur man gör.
I vad som helst. För jag är fantastiskt duktig på att anpassa mig efter hur det känns i ett rum. Jag är otroligt flexibel och kan lätt ändra på mina egna drömmar och det jag vill för att det ska passa nån annan och dens drömmar.
Ibland vet jag inte riktigt vad jag själv ens har för drömmar.
Just nu känns det lite tungt och vid 43 års ålder förstår jag mer än nånsin att pappa faktiskt än idag mest tänker på sig själv. Fast han vill ge sken av hur mycket han tänker på alla andra. Men hans handlingar visar nåt helt annat.
Och det gör förbannat ont.
Så jävla skitont.
För jag älskar honom så mycket.
På kanal 1 har det gått en serie som handlar om medberoende.
Jag är en av av alla dem.
MIn bror är en av alla dem.
Min mamma är en av alla dem.
För min pappa var en alkoholist.
När jag var ca 20 år och bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som det även senare visade sig hade samma problem, kallade pappa hem mig till honom och mamma. Brorsan var där också.
Vi satte oss vid köksbordet. Mamma stod vid diskbänken bakom ryggen på pappa.
"Jag vill berätta nåt för er", började pappa. "Jag är alkoholist. Jag är beroende av alkohol", fortsatte han medan mamma stod och hällde ut alla flaskor i diskhon.
Vi fattade ingenting. Men ändå gjorde vi det.
"Men du är ju inte alkoholist. Visst dricker du, men du kan väl inte vara en alkis?"
Jag såg inte pappa som en av de som hängde på bänkarna i city. Han hade ju jobb. (Iallafall ett tag till.) Han hade ju oss.
Då sa han det som fick mig att fatta poängen.
"Att vara beroende är som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Man kan inte vara lite beroende. Antingen är man det eller så är man det inte. Jag är beroende av alkohol."
Mitt liv ändrades för alltid på en millisekund.
Från att ha trott att vi hade levt ett ganska så behagligt liv vi fyra, jag, brorsan, mamma och pappa, till att innerst inne förstå varför det alltid stod tomma ölburkar överallt hemma i huset. Bredvid datorn. På vardagsrumsbordet.
Och inte alls det där som jag trodde och intalade mig var mysigt.
Jag har fått jobba oerhört hårt för att komma dit jag är idag. Det har inte kommit gratis och vägen har periodvis varit väldigt tung.
Det absolut tuffaste var när jag själv blev mamma. Då hade pappa varit nykter några år. Vad jag vet iallafall.
Då hände nåt med mig. Frågor dök upp som jag inte hade fått svar på innan. Jag reagerade på saker som jag inte förstod varför min egen kropp reagerade på. MIn hjärna slet som aldrig förr. Mitt hjärta likaså.
Jag började hacka på pappan till mina barn. Kände ingen tillit alls och litade inte på honom what so ever. Vakade och övervakade. Ifrågasatte när han ville ta en öl en fredagskväll hemma. Jag rös vid blotta ljudet av när en burk öppnades. Även om det bara var en cocacola.
Jag började förstå att jag inte skulle klara av det här på egen hand.
Vid den tidpunkten fyllde min mor 50 år. Mamma och pappa var skilda sedan länge. Mamma skulle ha världens partaj. Pappa skulle passa våran förstfödda son som då var 10 månader.
Dagen innan ringde brorsan som fortfarande bodde varannan vecka hos våra föräldrar.
"Jag vet inte vad jag ska göra syrran. Jag har hittat ett tomt sexpack med öl här hemma!! Du måste komma hem!"
Jag och maken drog dit. Mamma tog sonen och var barnvakt. "Ta den tid ni behöver".
Vi konfronterade pappa direkt.
Han sjönk som sten. Han kapitulerade fullständigt.
"Jag ville bara testa. En endaste gång ville jag bara smaka….."
Den natten pratdade vi länge. VI satt på golvet i hallen på ovanvåningen. Mörkret la sig och vi fortsatte prata. Då ställde jag ett ultimatum.
"Du kommer aldrig att få träffa vår son om du fortsätter att dricka. Jag vill att vår son ska ha en glad och pigg morfar som vill leka och skratta och hitta på roliga saker. Jag vill inte att hans morfar ska ligga på soffan och lukta illa. Då är jag hellre utan. Valet är ditt, pappa!"
Han valde sitt barnbarn.
Jag började gå på Alanon möten. Jag började träffa andra som berättade sina historier om sin barndom. Som om det var mitt eget liv de pratade om. Jätteläskigt och jätteviktigt.
Jag lärde mig att släppa kontrollen. Jag lärde mig att jag inte kan ha full koll på min pappa. Jag lärde mig att våga släppa på honom. Jag lärde mig att pappas liv var inte mitt liv. Jag lärde mig att han var den som var tvungen att ta beslut om sitt liv. Inte jag. Jag har än idag ingen som helst aning om hur många återfall pappa har tagit sig. Hans beslut var inte längre mitt ansvar.
Jag lärde mig att det alltid finns ett val.
Jag valde mitt liv.
Jag dansar fortfarande den här djävla dansen. Jag får än idag kämpa som ett litet djur med mig själv.
Jag har säkert otroligt lätt att återigen bli en sk medberoende. Att hamna i ett sånt beteende. För där känner jag igen mig. Jag vet hur man gör.
I vad som helst. För jag är fantastiskt duktig på att anpassa mig efter hur det känns i ett rum. Jag är otroligt flexibel och kan lätt ändra på mina egna drömmar och det jag vill för att det ska passa nån annan och dens drömmar.
Ibland vet jag inte riktigt vad jag själv ens har för drömmar.
Just nu känns det lite tungt och vid 43 års ålder förstår jag mer än nånsin att pappa faktiskt än idag mest tänker på sig själv. Fast han vill ge sken av hur mycket han tänker på alla andra. Men hans handlingar visar nåt helt annat.
Och det gör förbannat ont.
Så jävla skitont.
För jag älskar honom så mycket.
måndag 6 oktober 2014
Regler är kanon
Det här med att ha regler i en familj är så väldigt bra i allmänhet. Och i en familj där NPF förekommer i synnerhet.
Vi märker en enorm skillnad på våra två tonåringar vad gäller utförandet av just de uppgifter som de är tilldelade att göra.
Den ene hör det han vill höra, glömmer lätt, eller "ska bara" först, eller säger att han ska göra det sen. Och det här med att ha bestämda dagar när saker ska göras är otroligt onödigt.
Den andre gör det direkt. På en gång. Allt för att ha det klart och färdigt. För att slippa ha det över sig resten av dagen.
Att ha bestämda dagar över saker som ska göras är toppen.
Gissa vem som är vem.
Vi märker en enorm skillnad på våra två tonåringar vad gäller utförandet av just de uppgifter som de är tilldelade att göra.
Den ene hör det han vill höra, glömmer lätt, eller "ska bara" först, eller säger att han ska göra det sen. Och det här med att ha bestämda dagar när saker ska göras är otroligt onödigt.
Den andre gör det direkt. På en gång. Allt för att ha det klart och färdigt. För att slippa ha det över sig resten av dagen.
Att ha bestämda dagar över saker som ska göras är toppen.
Gissa vem som är vem.
D-vitamin
Har under ett par månaders tid hört och läst mycket om D-vitmaninets braiga fördelar.
Och obraiga nackdelar som uppkommer vid brist på densamma.
D-vitaminet kan förebygga vad som kan kallas depression i höstmörkret. Vid brist på just D-vitamin kan nedstämd uppkomma och tröttheten kommer som ett brev på posten.
Sonen har varit otroligt trött de sista veckorna. Så trött att han till och med kommenterar sin trötthet själv. Och han har ju perioder av depression och känslan av nedstämdhet ligger ju latent hos honom hela tiden.
Så nu testar vi det här. Vi ger D-vitaminet en chans.
Jag tänker prova jag med.
MIn trötthet som inte går över.
Jag som somnar på soffan på eftermiddagen efter jobbet.
Hoppas nu på en revolutionerande skillnad. :)
Och obraiga nackdelar som uppkommer vid brist på densamma.
D-vitaminet kan förebygga vad som kan kallas depression i höstmörkret. Vid brist på just D-vitamin kan nedstämd uppkomma och tröttheten kommer som ett brev på posten.
Sonen har varit otroligt trött de sista veckorna. Så trött att han till och med kommenterar sin trötthet själv. Och han har ju perioder av depression och känslan av nedstämdhet ligger ju latent hos honom hela tiden.
Så nu testar vi det här. Vi ger D-vitaminet en chans.
Jag tänker prova jag med.
MIn trötthet som inte går över.
Jag som somnar på soffan på eftermiddagen efter jobbet.
Hoppas nu på en revolutionerande skillnad. :)
söndag 5 oktober 2014
Mycket planering blir det
I helgen körde det ihop sig en smula kan man säga.
Men allt löste sig och det blev tillslut väldigt bra för alla parter iallafall.
I somras ringde en vän och frågade om jag var intresserad av att hjälpa till att anordna en möhippa för hennes syster.
Absolut ville jag det. Jag fick till och med välja datum som kunde tänkas passa våran familj.
Det datum som för flera månader sen var ledig och där maken var hemma, var den 4 oktober.
Men som det så ofta blir när man planerar saker och ting så var inte alls maken hemma den 4 oktober. Han och hans Herrklubb åkte utomlands redan i torsdags och kom inte hem förrän nu på eftermiddagen.
Okey, hur lösa den här lördagen?
Och själva lösningen visar på den otroligt olika sammansättning av det som bildar mina fantastiska söner.
Lillebror skulle ha fotbollsmatch i en annan stad. Han fixade skjuts hemifrån och ända till borta-arenan. Han fick åka med samma familj hem till sin hemstad efter matchen, men kunde inte åka hela vägen hem till oss med dem. Men det gjorde inte vår kille nåt, för han kunde ta bussen hem, sa han enkelt.
Efter matchen fixade han lite käk till sig själv och efter ytterligare sen stund kom hans kompis över på sin moppe.
Och så kommer vi till storebror.
Jag hade pratat med farmor och farfar innan för att bara kolla att de var hemma. Jag hade kollat med mormor och hon var villig att sätta sig i bilen en timme för att vara behjälplig. Jag hade pratat med grannarna och de skulle ha gäster under kvällen, men sonen hade fått sitta hemma i deras soffa och kolla på tv om han inte ville vara ensam hemma. Jag var helt enkelt tvungen att fixa "barnvakt" till min egen 17 åring.
Storebror gjorde sitt eget schema för dagen.
Då jag skulle iväg för själva "kidnappningen" redan vid nio på morgonen så startade även sonens schema redan då också.
09.00. Till gymmet
Sen åka till farmor o farfar och käka lunch.
Sen till golfbanan för att träna lite golf med Nicklas.
16.00: hem till farfar för att kolla på hockey på tv
18.30 in till stan med farfar för att äta mat på restaurang.
"Jag gjorde mitt eget schema redan på fredagskvällen, mamma. Så jag visste precis vilket klockslag jag skulle göra vad. Bra va?"
Under dagens lopp hade jag kontakt med båda killarna. De hade det bra båda två, på sina olika sätt.
När jag kom hem vid 23.30 på kvällen så låg storebror och sov.
Lillebror och hans kompis spelade tv-spel.
Allt lugnt.
Och jag är helt slut.
Av många olika anledningar säkert.
Anspänningen inför möhippan.
Anspänningen inför hur dagen skulle gå för storebror.
Och lite för mycket vin.
Men jag är så glad över att jag kunde vara med under hela dagen. Samt under middagen.
Men allt löste sig och det blev tillslut väldigt bra för alla parter iallafall.
I somras ringde en vän och frågade om jag var intresserad av att hjälpa till att anordna en möhippa för hennes syster.
Absolut ville jag det. Jag fick till och med välja datum som kunde tänkas passa våran familj.
Det datum som för flera månader sen var ledig och där maken var hemma, var den 4 oktober.
Men som det så ofta blir när man planerar saker och ting så var inte alls maken hemma den 4 oktober. Han och hans Herrklubb åkte utomlands redan i torsdags och kom inte hem förrän nu på eftermiddagen.
Okey, hur lösa den här lördagen?
Och själva lösningen visar på den otroligt olika sammansättning av det som bildar mina fantastiska söner.
Lillebror skulle ha fotbollsmatch i en annan stad. Han fixade skjuts hemifrån och ända till borta-arenan. Han fick åka med samma familj hem till sin hemstad efter matchen, men kunde inte åka hela vägen hem till oss med dem. Men det gjorde inte vår kille nåt, för han kunde ta bussen hem, sa han enkelt.
Efter matchen fixade han lite käk till sig själv och efter ytterligare sen stund kom hans kompis över på sin moppe.
Och så kommer vi till storebror.
Jag hade pratat med farmor och farfar innan för att bara kolla att de var hemma. Jag hade kollat med mormor och hon var villig att sätta sig i bilen en timme för att vara behjälplig. Jag hade pratat med grannarna och de skulle ha gäster under kvällen, men sonen hade fått sitta hemma i deras soffa och kolla på tv om han inte ville vara ensam hemma. Jag var helt enkelt tvungen att fixa "barnvakt" till min egen 17 åring.
Storebror gjorde sitt eget schema för dagen.
Då jag skulle iväg för själva "kidnappningen" redan vid nio på morgonen så startade även sonens schema redan då också.
09.00. Till gymmet
Sen åka till farmor o farfar och käka lunch.
Sen till golfbanan för att träna lite golf med Nicklas.
16.00: hem till farfar för att kolla på hockey på tv
18.30 in till stan med farfar för att äta mat på restaurang.
"Jag gjorde mitt eget schema redan på fredagskvällen, mamma. Så jag visste precis vilket klockslag jag skulle göra vad. Bra va?"
Under dagens lopp hade jag kontakt med båda killarna. De hade det bra båda två, på sina olika sätt.
När jag kom hem vid 23.30 på kvällen så låg storebror och sov.
Lillebror och hans kompis spelade tv-spel.
Allt lugnt.
Och jag är helt slut.
Av många olika anledningar säkert.
Anspänningen inför möhippan.
Anspänningen inför hur dagen skulle gå för storebror.
Och lite för mycket vin.
Men jag är så glad över att jag kunde vara med under hela dagen. Samt under middagen.
torsdag 2 oktober 2014
"Stabil dygnsrytm" ger lugna kvällar
En väldigt lång period med bra och lugna kvällar och nätter.
Han tar sitt melatonin självmant vid 21-tiden. Burken står på vardagsrumsbordet och nästan exakt vid samma tidpunkt öppnar han den.
I nån reklampaus under ett tv-program går han och borstar sina tänder.
Vid 21.50-22.00 går han ner och lägger sig. Efter en liten stund går jag ner till honom. För han vill fortfarande att jag "stoppar om" honom.
Sen går jag upp.
När klockan är halv elva har han oftast somnat.
Så lugnt och skönt har inte vi haft det på 16 år. Otrolig känsla.
Han mår bra av sin "stabila dygnsrytm", som han själv säger. Samma tider varje dag, varje morgon, varje kväll. Vardag som helg. Och han sköter det helt och hållet själv nuförtiden.
Nu är det lillebror som är vaken längst. Han har "släckningstid" senast 23.00. Då måste han släcka ner sin iPad, vilket han sköter fantastiskt bra. Oftast. Även om han försöker protestera en smula varje kväll.
Annars går jag en föräldrarutbildning på Habiliteringen. Andra träffen idag. Av fem.
Lär mig absolut inget nytt. Men det är trevligt att träffa andra föräldrar i samma situation.
Den här kursen hade jag velat gå för flera år sedan egentligen. När mina kunskaper inte var så stora. Jag har på eget bevåg och genom den hårda vägen fått till all den kunskap jag idag besitter. Det har tagit 17 år.
Och när jag sitter bland andra föräldrar så märker jag att min kunskapsbank faktiskt är ganska stor. MIn erfarenhet är lång och gedigen, bred och användbar.
Undrar på vilket sätt jag skulle kunna använda all min kunskap egentligen?
fredag 26 september 2014
Det här att känna glädje med andra
Förra lördagen fyllde lillebror 15 år.
Han börjar bli stor nu.
Vilket storebror har lite svårt att acceptera.
Det här att lillebror bara är exakt två cm kortare för tillfället och kan faktiskt till hans stora fasa växa om och bli längre.
Iallafall.
I lördags fyllde lillebror 15 bast.
Det enda han önskade var en moppe. En crossmoppe. Absolut ingen scooter.
Han fick en av oss.
Och den lyckan.
Jag fick gåshud över hela min kropp när jag såg hans enorma glädje och chock och alltihopa, när han öppnade det stora paketet där vi hade gömt den lilla, lilla startnyckeln och han förstod vad som väntade.
Han var så himla lycklig!
På med ögonbindel och vi ledde honom uppför trappan och ut genom dörren. Han fick gå några varv på tomten innan han fick öppna ögonen.
Och där stod den.
Upp och provsitta. Starta motorn. Testa dragläget. Katastrof. Behöver öva. Massor.
Men glädjen. Stoltheten.
Vi åt frukost. Med kladdkaka som herrn hade beställt till efterrätt. Det får man när man fyller år hos oss. Efterrätt efter frukost.
Plötsligt sa storebror:
"Mamma, jag kan bara känna glädje med de jag tycker om. Nu ser jag hur glad lillebror är och jag är glad för hans skull. Men det är bara för att det är han. Hade det varit nån annan hade jag inte känt glädje på samma sätt."
Så medveten om sig själv numera.
Samtidigt som lillebror sa:
"Nä, nu måste jag ut och klappa älsklingen!"
Han börjar bli stor nu.
Vilket storebror har lite svårt att acceptera.
Det här att lillebror bara är exakt två cm kortare för tillfället och kan faktiskt till hans stora fasa växa om och bli längre.
Iallafall.
I lördags fyllde lillebror 15 bast.
Det enda han önskade var en moppe. En crossmoppe. Absolut ingen scooter.
Han fick en av oss.
Och den lyckan.
Jag fick gåshud över hela min kropp när jag såg hans enorma glädje och chock och alltihopa, när han öppnade det stora paketet där vi hade gömt den lilla, lilla startnyckeln och han förstod vad som väntade.
Han var så himla lycklig!
På med ögonbindel och vi ledde honom uppför trappan och ut genom dörren. Han fick gå några varv på tomten innan han fick öppna ögonen.
Och där stod den.
Upp och provsitta. Starta motorn. Testa dragläget. Katastrof. Behöver öva. Massor.
Men glädjen. Stoltheten.
Vi åt frukost. Med kladdkaka som herrn hade beställt till efterrätt. Det får man när man fyller år hos oss. Efterrätt efter frukost.
Plötsligt sa storebror:
"Mamma, jag kan bara känna glädje med de jag tycker om. Nu ser jag hur glad lillebror är och jag är glad för hans skull. Men det är bara för att det är han. Hade det varit nån annan hade jag inte känt glädje på samma sätt."
Så medveten om sig själv numera.
Samtidigt som lillebror sa:
"Nä, nu måste jag ut och klappa älsklingen!"
lördag 13 september 2014
En bra födelsedag
Kvällen har kommit.
Födelsedagen är snart ett minne blott.
Farmor, farfar, mormor och vårt otroligt fina grannpar har varit de enda specialinbjudna.
Makens alla syskon med familjer fick ingen inbjudan. Min bror med familj fick inte heller någon sådan. Dock bor brorsan de alldeles för långt bort för att kunna komma på en fika.
Det känns bra.
Sonen har fått bestämma själv och för andra året i rad valde han att inga småkusiner skulle komma. Åren innan har vi haft kalas med ALLA i familjen. Makens alla syskonbarn som har sprungit runt och runt och fört ett oändligt oväsen. För vems skull har vi gjort så egentligen? Inte för sonens iallafall.
Men med känslan över att "så borde vi göra" har vi helt enkelt gjort så, för alla andras skull.
För andra året i rad så har grattis hälsningar till sonen kommit via sms, samtal eller facebook ist. Fantastiskt bra att dessa hjälpmedel finns faktiskt.
Och det värmer ändå nånstans i ett kärleksfullt mammahjärta att det är en hel del människor som har uppmärksammat honom på hans 17 årsdag. Både vuxna och ungdomar. Samt även en del tjejer. Och många från tiden utomlands.
Nu är klockan 21.30 Valduell på tv. Sonen njuter. Han gillar det.
Han är nöjd med sin dag som började med skönsång från mig, pappa och lillebror i morse.
Han önskade sig serietidingar och där är ju Blocket helt fantastiskt bra.
Jag hittade en hel flyttlåda på Blocket med ca 100 stycken 91:an för 150:-.
Klappat och klart och sonen blev överlycklig!
Han får även förlängning på gymkortet där han kommer att tillbringa många antal timmar under nästkommande året.
Grattis älskade unge på din dag!
Jag älskar dig!
Födelsedagen är snart ett minne blott.
Farmor, farfar, mormor och vårt otroligt fina grannpar har varit de enda specialinbjudna.
Makens alla syskon med familjer fick ingen inbjudan. Min bror med familj fick inte heller någon sådan. Dock bor brorsan de alldeles för långt bort för att kunna komma på en fika.
Det känns bra.
Sonen har fått bestämma själv och för andra året i rad valde han att inga småkusiner skulle komma. Åren innan har vi haft kalas med ALLA i familjen. Makens alla syskonbarn som har sprungit runt och runt och fört ett oändligt oväsen. För vems skull har vi gjort så egentligen? Inte för sonens iallafall.
Men med känslan över att "så borde vi göra" har vi helt enkelt gjort så, för alla andras skull.
För andra året i rad så har grattis hälsningar till sonen kommit via sms, samtal eller facebook ist. Fantastiskt bra att dessa hjälpmedel finns faktiskt.
Och det värmer ändå nånstans i ett kärleksfullt mammahjärta att det är en hel del människor som har uppmärksammat honom på hans 17 årsdag. Både vuxna och ungdomar. Samt även en del tjejer. Och många från tiden utomlands.
Nu är klockan 21.30 Valduell på tv. Sonen njuter. Han gillar det.
Han är nöjd med sin dag som började med skönsång från mig, pappa och lillebror i morse.
Han önskade sig serietidingar och där är ju Blocket helt fantastiskt bra.
Jag hittade en hel flyttlåda på Blocket med ca 100 stycken 91:an för 150:-.
Klappat och klart och sonen blev överlycklig!
Han får även förlängning på gymkortet där han kommer att tillbringa många antal timmar under nästkommande året.
Grattis älskade unge på din dag!
Jag älskar dig!
Grattis!
17 år idag!
Han är utan tvekan en av de modigaste och starkaste människorna som jag överhuvudtaget känner.
Han är stor nu.
Nästa år myndig.
Vilket innebär en ny situation.
Då kommer inte vi få information från läkare längre.
Då kommer alla brev gå direkt till sonen.
Vi som föräldrar kommer inte kunna ringa till olika instanser för att få info om sonen efter läkarbesök.
Allt måste gå via och igenom sonen.
Han är utan tvekan en av de modigaste och starkaste människorna som jag överhuvudtaget känner.
Han är stor nu.
Nästa år myndig.
Vilket innebär en ny situation.
Då kommer inte vi få information från läkare längre.
Då kommer alla brev gå direkt till sonen.
Vi som föräldrar kommer inte kunna ringa till olika instanser för att få info om sonen efter läkarbesök.
Allt måste gå via och igenom sonen.
tisdag 9 september 2014
Det syns inte utanpå det som sliter inuti
Hela eftermiddagen har sonen, jag o maken suttit och pratat syfte, skolgång och framtid.
Maken har inte förstått alls hur viktigt det är för sonen att förstå just syftet med det som ska göras.
"Ja, men det är ju bara att tala om vad syftet är då då. Så fattar han ju!"
Han har inte förstått att det är just det som är en av sonens svårigheter. Han hör vad vi säger. Men kan inte förstå vad vi menar. För han kan inte för sitt liv begripa varför han ska sitta i skolan och slösa så enormt med tid på helt onödiga saker.
Maken har frågat och sonen har försökt svara. Han lackar ur när pappa inte förstår. Bara säger "jaja, jag vet vad du ska säga…det är bra därför att….du behöver lära dig det här därför att…..jag vet det….men jag förstår inte varför det är bra!! Jag behöver inte kunna de här 30 glosorna för jag kommer aldrig i hela mitt liv använda dem när jag kan använda de ord jag redan kan!"
Maken vill få sonen att förstå att syftet med skolan är att kunna få jobb när han blir stor. Och då säger jag att det är just den vetskapen som stressar sonen ännu mera, då han inte orkar med skolan. Vilket leder till att han är rädd för att aldrig få jobb och vilket ytterligare leder till känslan av att han inte får en ärlig chans att visa vad han egentligen kan. Och därmed har vi känslan av utanförskapet och diskrimineringen där igen. Och känslan av att vara en sämre sorts människa gör sig mer och mer påmind.
Sonen är nere på detaljnivå och behöver verkligen ett syfte som han förstår för att överhuvudtaget kunna känna sig motiverad för att göra saker och ting. Vilket i slutändan leder till att mycket av hans liv går åt till försöka förstå det vi andra bara tar för givet att alla fattar.
Så att få sonen motiverad att gå i skolan pga att lättare kunna få jobb i framtiden känns helt uteslutet egentligen då sonen själv är nere och petar i varför han ska läsa noveller. Och om han mot förmodan nångång skulle förstå varför han ska läsa de där novellerna, så kommer frågan iallafall omedelbart tillbaka på nästa kurs då det är nåt annat som han inte förstår varför han ska lägga onödig tid och kraft på just det.
Så håller det på. Hela tiden. Varje dag.
Mars och Venus
Maken och jag satt vid frukostbordet i lördagsmorse och snackade lite. Vi kom fram till att vi hade en del ärenden som skulle göras där på förmiddagen.
Jag satt där i morgonrocken och skulle just till att börja göra mig i ordning för att kunna åka iväg då maken sa:
"När är du klar, tror du?"
"Om 10 minuter", sa jag.
"Oj, behöver du så lång tid på dig?"
Så är livet att leva med en man som vill hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Jag satt där i morgonrocken och skulle just till att börja göra mig i ordning för att kunna åka iväg då maken sa:
"När är du klar, tror du?"
"Om 10 minuter", sa jag.
"Oj, behöver du så lång tid på dig?"
Så är livet att leva med en man som vill hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
måndag 8 september 2014
Utanförskapet - diskrimineringen - Vad säger Löfven och Reinfeldt om det egentligen?
Sonen kämpar med sin skolgång.
Som en krigare i strid tar han sig igenom varje skoldag. Han går upp varje morgon. Först av alla i familjen är han uppe. Nu förtiden fixar han även sin frukost själv. Det började han med bara för nån månad sen. Innan dess blev han riktigt stressad om inte jag eller pappa gick upp i tid av rädsla över att frukosten inte skulle hinna bli klar i tid.
Men som sagt. Nu fixar han den. Så han kan redan sitta vid bordet när jag kommer upp. Ett litet steg på vägen mot självständighet. I hans takt.
Han äter i sin frukost.
Går på toa.
Klär på sig.
Chillar på sängen en stund.
Byter till jeans.
Går till bussen.
Så ser hans morgon ut. Varje dag. Sen han började på dagis har vi haft en väl fungerande morgonrutin. Under årens lopp har vi dock kunnat utveckla alla händelser och nu kan han tom göra sin frukost själv.
Så han går till skolan. Ännu.
Och när han kommer hem från skolan har vi alltid ett samtal om hur dagen har varit.
Väldigt tröttsamt eftersom jag vet att han alltid har haft det jobbigt. Antingen mer eller mindre. Men det är alltid nåt.
Så även idag.
Partidebatt i en lokal långt från skolan på eftermiddagen, fick han reda på i bussen på vägen till skolan i morse, var på agendan. Miss i informationen från alla parter. Vi hade ingen aning. Vilket betydde ett snabbt samtal från sonen till mig, och jag skickade mail till mentor om att sonen tänker åka hem under den tiden istället.
I praktiken betyder en sån schemaändring att alla krafter i sonens system går åt till att överleva och han är som en trasa när han kommer hem.
"Det här är inget Sverige för alla, mamma. Hela min framtid hänger på att jag har en utbildning så jag kan ha en chans att nå dit jag vill jobba med när jag blir stor. Utan utbildning kommer det att bli så mycket svårare för mig. Och jag som redan har det så jäkla jobbigt. Jag känner mig diskriminerad, utanför. Jag blir egentligen behandlad lika illa som invandrarna. De får inget jobb pga deras namn, jag får inget jobb pga min diagnos. Inga lärare kan nånting om mina diagnoser. De vet inget, kan egentligen ingenting om det jag sliter med varje dag. Jag får ingen ärlig chans. Med mina styrkor kommer jag vara en perfekt anställd om jag får jobba med det som jag älskar. Jag är plikttrogen, passar alla tider, lojal. Men jag kommer aldrig komma dit utan utbildning. Och just nu ger mig skolan egentligen ingenting. Mer än bara stress och dåligt mående."
Den här känslan mina vänner.
Utanförskapet. Att känna sig diskriminerad. Fast man har exakt samma rätt som andra att lyckas. Att vara snart 17 år och känna hur sin egen framtidstro sakta men säkert bara sjunker. Centimeter för centimeter.
Hur har Löfven och Reinfeldt tänkt sig lösa detta?
Ett Sverige för alla?
Min son.
Som jag älskar över allt annat på denna jord.
Som en krigare i strid tar han sig igenom varje skoldag. Han går upp varje morgon. Först av alla i familjen är han uppe. Nu förtiden fixar han även sin frukost själv. Det började han med bara för nån månad sen. Innan dess blev han riktigt stressad om inte jag eller pappa gick upp i tid av rädsla över att frukosten inte skulle hinna bli klar i tid.
Men som sagt. Nu fixar han den. Så han kan redan sitta vid bordet när jag kommer upp. Ett litet steg på vägen mot självständighet. I hans takt.
Han äter i sin frukost.
Går på toa.
Klär på sig.
Chillar på sängen en stund.
Byter till jeans.
Går till bussen.
Så ser hans morgon ut. Varje dag. Sen han började på dagis har vi haft en väl fungerande morgonrutin. Under årens lopp har vi dock kunnat utveckla alla händelser och nu kan han tom göra sin frukost själv.
Så han går till skolan. Ännu.
Och när han kommer hem från skolan har vi alltid ett samtal om hur dagen har varit.
Väldigt tröttsamt eftersom jag vet att han alltid har haft det jobbigt. Antingen mer eller mindre. Men det är alltid nåt.
Så även idag.
Partidebatt i en lokal långt från skolan på eftermiddagen, fick han reda på i bussen på vägen till skolan i morse, var på agendan. Miss i informationen från alla parter. Vi hade ingen aning. Vilket betydde ett snabbt samtal från sonen till mig, och jag skickade mail till mentor om att sonen tänker åka hem under den tiden istället.
I praktiken betyder en sån schemaändring att alla krafter i sonens system går åt till att överleva och han är som en trasa när han kommer hem.
"Det här är inget Sverige för alla, mamma. Hela min framtid hänger på att jag har en utbildning så jag kan ha en chans att nå dit jag vill jobba med när jag blir stor. Utan utbildning kommer det att bli så mycket svårare för mig. Och jag som redan har det så jäkla jobbigt. Jag känner mig diskriminerad, utanför. Jag blir egentligen behandlad lika illa som invandrarna. De får inget jobb pga deras namn, jag får inget jobb pga min diagnos. Inga lärare kan nånting om mina diagnoser. De vet inget, kan egentligen ingenting om det jag sliter med varje dag. Jag får ingen ärlig chans. Med mina styrkor kommer jag vara en perfekt anställd om jag får jobba med det som jag älskar. Jag är plikttrogen, passar alla tider, lojal. Men jag kommer aldrig komma dit utan utbildning. Och just nu ger mig skolan egentligen ingenting. Mer än bara stress och dåligt mående."
Den här känslan mina vänner.
Utanförskapet. Att känna sig diskriminerad. Fast man har exakt samma rätt som andra att lyckas. Att vara snart 17 år och känna hur sin egen framtidstro sakta men säkert bara sjunker. Centimeter för centimeter.
Hur har Löfven och Reinfeldt tänkt sig lösa detta?
Ett Sverige för alla?
Min son.
Som jag älskar över allt annat på denna jord.
söndag 7 september 2014
Vid frukosten idag
Våra killar delar på att diskmaskinen ska plockas ur varje dag. De har kommit överens om att de tar varannan dag.
Mån-ons-fre är storbrors dagar.
Ti-to-lö är lillebrors dagar.
Söndag är familjens dag.
Samma dagar som man plockar ur diskmaskinen får man även sitta i framsätet vid bilturer.
Det här är ett schema/system som vi har använt i flera år. Funkar så fantastiskt bra. Blir aldrig några konflikter, som det så lätt blev för några år sedan.
I dag är det måndag och således storebrors dag.
Han stod där vid maskinen och plockade glas och tallrikar.
Plötsligt sa han så här med ett leende och glimten i ögat:
"Mamma, här står jag och plockar ur diskmaskinen. Vilket slöseri med min fina fysik egentligen. I vinter kanske jag kan få byta bort den här aktiviteten mot att sköta all snöskottning istället?"
Ide'n är inte dum alls.
Men att plocka ur diskmaskinen är nåt man behöver göra året om. Även när det är snö ute. Precis som man behöver klippa gräset på sommaren.
Han bara log. Jag bara log. Det var iallafall värt ett försök.
Mån-ons-fre är storbrors dagar.
Ti-to-lö är lillebrors dagar.
Söndag är familjens dag.
Samma dagar som man plockar ur diskmaskinen får man även sitta i framsätet vid bilturer.
Det här är ett schema/system som vi har använt i flera år. Funkar så fantastiskt bra. Blir aldrig några konflikter, som det så lätt blev för några år sedan.
I dag är det måndag och således storebrors dag.
Han stod där vid maskinen och plockade glas och tallrikar.
Plötsligt sa han så här med ett leende och glimten i ögat:
"Mamma, här står jag och plockar ur diskmaskinen. Vilket slöseri med min fina fysik egentligen. I vinter kanske jag kan få byta bort den här aktiviteten mot att sköta all snöskottning istället?"
Ide'n är inte dum alls.
Men att plocka ur diskmaskinen är nåt man behöver göra året om. Även när det är snö ute. Precis som man behöver klippa gräset på sommaren.
Han bara log. Jag bara log. Det var iallafall värt ett försök.
lördag 6 september 2014
Jag - en förälder i behov av särskilt stöd
Jag läser en del bloggar till och från.
En del handlar om det som jag själv skriver om. Att leva i en familj där NPF ingår.
Det är otroligt skönt att läsa om att jag inte är ensam i den situationen jag befinner mig i.
Jag förstår att vi är flera som kämpar med samma saker varje dag.
Det vi alla har gemensamt är att vi har barn som behöver extra stöd i livet för att klara av sin vardag.
Men det vi också har gemensamt är att vi är föräldrar i behov av extra stöd.
Läste den här bloggen och det landade så klockrent i mitt hjärta.
Klicka här
Jag är en förälder i behov av extra stöd.
Så enkelt är det faktiskt.
Det kunde ha varit jag som skrev det här inlägget.
torsdag 4 september 2014
Vad är syftet?
Qb-testet i morse klarade sonen galant och fick mer än godkänt. Så han är ok att köra bil ett år till. Så otroligt skönt. Tills det är dags att köra upp ska nog ett till intyg skickas in.
Annars kom sonen hem idag från skolan och berättade att han nu har gått i skolan i ett par veckor och inte "lärt sig ett skit". Han satte sig i soffan och jag bredvid. Och sen kom det.
Matten - "Jag säger inte att matte är onödigt, men jag vill att läraren talar om för mig när jag nån gång ska ha nytta av det vi räknar just nu, för jag förstår inte när jag ska använda det."
Svenskan - "Att läsa noveller som jag inte förstår ett skit av och sen analysera det jag inte förstår är totalt bortkastad tid. Varför ska jag hålla på att analysera en fyra sidors novell? Vilket syfte har det? Lär mig inget av det."
Spanskan - "Vi har muntliga övningar men det går sådär när ingen förstår vad vi ska göra. Jag förstår spanskan men förstår inte varför vi ska hålla på och prata med folk man inte känner. Det blir bara så ryckigt och pinsamt."
Psykologi - "Det enda ämnet som känns ok."
Engelskan - "Ingen annan kan prata så bra som jag gör, så det ger mig absolut ingenting att prata med folk som är sämre än jag."
Det här med att förstå syftet till det han ska förväntas göra är nyckeln till det mesta för våran kille.
Och förstår han då inte det syfte som menas, så blir det en otrolig uppförsbacke att ta sig uppför.
Annars kom sonen hem idag från skolan och berättade att han nu har gått i skolan i ett par veckor och inte "lärt sig ett skit". Han satte sig i soffan och jag bredvid. Och sen kom det.
Matten - "Jag säger inte att matte är onödigt, men jag vill att läraren talar om för mig när jag nån gång ska ha nytta av det vi räknar just nu, för jag förstår inte när jag ska använda det."
Svenskan - "Att läsa noveller som jag inte förstår ett skit av och sen analysera det jag inte förstår är totalt bortkastad tid. Varför ska jag hålla på att analysera en fyra sidors novell? Vilket syfte har det? Lär mig inget av det."
Spanskan - "Vi har muntliga övningar men det går sådär när ingen förstår vad vi ska göra. Jag förstår spanskan men förstår inte varför vi ska hålla på och prata med folk man inte känner. Det blir bara så ryckigt och pinsamt."
Psykologi - "Det enda ämnet som känns ok."
Engelskan - "Ingen annan kan prata så bra som jag gör, så det ger mig absolut ingenting att prata med folk som är sämre än jag."
Det här med att förstå syftet till det han ska förväntas göra är nyckeln till det mesta för våran kille.
Och förstår han då inte det syfte som menas, så blir det en otrolig uppförsbacke att ta sig uppför.
Sju dagar tog det iallafall….
……sju dagar tog det tills det var dags för mamma att skrapa ihop ett ledsamt och olyckligt 15 årigt hjärta. Alltså lillebrors.
I bilen på väg till träningen började han berätta.
Tjejen som han är så kär i tyckte att allt kändes bra ända tills nån annan kille plötsligt talade om för henne att han var kär i henne. En kille som har varit kompis med henne en lång tid innan, fick visst bråttom när han upptäckte att hon var intressant för nån annan. Så hon blev osäker.
Och denna andre kille är inte nån annan än sonens kusin.
Livets hårda skola blåser hårda vindar emellanåt.
Även för mamman som känner ett litet hugg i mammahjärtat. Och inte så litet heller märkte jag idag när jag såg denna tjej och sonens kusin träffas på en busshållplats och sen vandra hem till honom.
Medan min son är hemma på sitt rum.
I bilen på väg till träningen började han berätta.
Tjejen som han är så kär i tyckte att allt kändes bra ända tills nån annan kille plötsligt talade om för henne att han var kär i henne. En kille som har varit kompis med henne en lång tid innan, fick visst bråttom när han upptäckte att hon var intressant för nån annan. Så hon blev osäker.
Och denna andre kille är inte nån annan än sonens kusin.
Livets hårda skola blåser hårda vindar emellanåt.
Även för mamman som känner ett litet hugg i mammahjärtat. Och inte så litet heller märkte jag idag när jag såg denna tjej och sonens kusin träffas på en busshållplats och sen vandra hem till honom.
Medan min son är hemma på sitt rum.
onsdag 3 september 2014
Denna veckan
Sonen har blivit lovad att på sin håltimme, håltimmen som nu ändå blev av när schemat som var så bra från början inte alls blev lika bra då nån hade missat vilken grupp sonen faktiskt gick i, få gå till biblioteket där en "alltiallo" arbetar. Som vi fick kontakt med redan innan sommaren och som sonen träffade redan då.
På bibblan ska han få ha sin egen plats vid nåt bord där han ska kunna få hjälp av denna alltiallo med läx-uppstyrning, få förklarat för sig om olika läxor som inte förstås och eller som enbart sällskap.
Idag fick jag mail från rektor:
"Bibliotikarien har meddelat mig att XXXX inte dök upp på sin håltimme idag. Kan vara bra för er att veta."
Jag blev glad av olika anledningar.
För det första att sonen kände att han inte behövde gå¨dit. Att han kände att "läget var under kontroll".
Sen blev jag glad över att denna bibliotekarie tog sig tiden att meddela rektor som i sin tur tog sig tiden att meddela mig.
En positiv spiral.
Annars kryllar det av milslånga mail i min inbox för tillfället med så enormt mycket information från vissa lärare, inte alla, om läxplaneringar, prov, sätt att undervisa på, frågor om hur sonen fixar saker mm att det nästan blir svårt för mig att hålla reda på allt. Vilken lärare som liksom vill veta vad och vad jag sen har svarat vilken lärare. Och allt som sen ska berättas för sonen och förklaras och förberedas för lektionen dagen efter. Måste nästan fixa en egen planeringskalender bara för sonens skolgång. Har jag inte haft tidigare. Har bara använt min egen.
Samtidigt som jag är väldigt glad och tacksam över all deras tid de lägger ner och viljan att faktiskt vilja hjälpa vår kille.
Två möten med en alldeles ny psykolog har även inträffat denna veckan. Ett första möte igår, ett andra möte idag. En kille som kan idrottspsykologi på hög nivå. Som har arbetat på landslagsnivå för ungdomar i just fotboll. Sonen vill så gärna kunna spela fotboll. Han önskar inget hellre än att få springa ut på planen och lira match. Och så går det bara inte. Därför har vi letat efter nåt proffs med ljus och lykta efter nån som får en sista chans. Funkar inte det här, så får sonen nog acceptera att fotboll kanske inte är nåt för honom.
Efter två möten på två dagar har iallafall den här killen nåt längre än vad Bup's psykolog har gjort på ett helt år. De är duktiga på annat, men inte idrottspsykologi. Stor skillnad.
Och imorgon är det dags för sonen att besöka just Bup. För att göra ett QB-test. Ett sånt gjorde han för flera år sedan vid hans utredning för Add:n. Nu måste ett till göras så att en läkare kan styrka att han är kapabel att köra bil. Ett sånt ska skickas med i intyget till Transportstyrelsen för ett godkännande av körkortstillståndet.
På bibblan ska han få ha sin egen plats vid nåt bord där han ska kunna få hjälp av denna alltiallo med läx-uppstyrning, få förklarat för sig om olika läxor som inte förstås och eller som enbart sällskap.
Idag fick jag mail från rektor:
"Bibliotikarien har meddelat mig att XXXX inte dök upp på sin håltimme idag. Kan vara bra för er att veta."
Jag blev glad av olika anledningar.
För det första att sonen kände att han inte behövde gå¨dit. Att han kände att "läget var under kontroll".
Sen blev jag glad över att denna bibliotekarie tog sig tiden att meddela rektor som i sin tur tog sig tiden att meddela mig.
En positiv spiral.
Annars kryllar det av milslånga mail i min inbox för tillfället med så enormt mycket information från vissa lärare, inte alla, om läxplaneringar, prov, sätt att undervisa på, frågor om hur sonen fixar saker mm att det nästan blir svårt för mig att hålla reda på allt. Vilken lärare som liksom vill veta vad och vad jag sen har svarat vilken lärare. Och allt som sen ska berättas för sonen och förklaras och förberedas för lektionen dagen efter. Måste nästan fixa en egen planeringskalender bara för sonens skolgång. Har jag inte haft tidigare. Har bara använt min egen.
Samtidigt som jag är väldigt glad och tacksam över all deras tid de lägger ner och viljan att faktiskt vilja hjälpa vår kille.
Två möten med en alldeles ny psykolog har även inträffat denna veckan. Ett första möte igår, ett andra möte idag. En kille som kan idrottspsykologi på hög nivå. Som har arbetat på landslagsnivå för ungdomar i just fotboll. Sonen vill så gärna kunna spela fotboll. Han önskar inget hellre än att få springa ut på planen och lira match. Och så går det bara inte. Därför har vi letat efter nåt proffs med ljus och lykta efter nån som får en sista chans. Funkar inte det här, så får sonen nog acceptera att fotboll kanske inte är nåt för honom.
Efter två möten på två dagar har iallafall den här killen nåt längre än vad Bup's psykolog har gjort på ett helt år. De är duktiga på annat, men inte idrottspsykologi. Stor skillnad.
Och imorgon är det dags för sonen att besöka just Bup. För att göra ett QB-test. Ett sånt gjorde han för flera år sedan vid hans utredning för Add:n. Nu måste ett till göras så att en läkare kan styrka att han är kapabel att köra bil. Ett sånt ska skickas med i intyget till Transportstyrelsen för ett godkännande av körkortstillståndet.
onsdag 27 augusti 2014
En rosa jacka och en handväska på byrån
När jag kom hem efter jobbet igår hängde det en rosa jacka i hallen. Och när blicken fortsatte runt så såg jag hur en fin handväska stod på bänken.
Och när jag kollade runt ännu mer så stod ett par små, söta, vita Converse på hallgolvet.
Jag är ju ensam tjej här hemma. Så jag visste med 100% säkerhet att dessa attiraljer inte tillhörde mig.
Alltså. Nån av sönerna hade besök hemma.
Inte storebror.
Det var lillebror.
Så för alltså första gången har vi haft tjejbesök. En son har haft en tjej på rummet.
En tuff tjej som inte var rädd för att hälsa och de två åt till och med middag ihop med mig senare under kvällen. Då hade pappan och storebror redan åkt till träningen.
Jag fick äran att köra hem den ljuva varelsen.
Och sen visste inte lillebror var han skulle göra av sig själv av ren och skär lycka.
Och Gud så himla roligt det var att se denna tonårskille nå en målstolpe i sitt liv. Han var så nöjd. Han var så lycklig.
Han nästan satte sig i mitt knä och bara log.
Att få vara en mamma som får ta del av det här från sin son är ju helt fantastiskt.
Och nu skrivs ett nytt kapitel i våra liv. Kärlekslyckan och såklart som ett brev på posten - kälrketrubbel.
Banne mig de tjejer som beter sig illa mot mina grabbar.
De kommer att få med lilla mamma att göra.
Nej.
Jag kan inte göra nåt åt det självklart.
Men jag kan svära åt dem i all hemlighet. Här hemma. Och skrapa ihop det krossade hjärtat.
Och när jag kollade runt ännu mer så stod ett par små, söta, vita Converse på hallgolvet.
Jag är ju ensam tjej här hemma. Så jag visste med 100% säkerhet att dessa attiraljer inte tillhörde mig.
Alltså. Nån av sönerna hade besök hemma.
Inte storebror.
Det var lillebror.
Så för alltså första gången har vi haft tjejbesök. En son har haft en tjej på rummet.
En tuff tjej som inte var rädd för att hälsa och de två åt till och med middag ihop med mig senare under kvällen. Då hade pappan och storebror redan åkt till träningen.
Jag fick äran att köra hem den ljuva varelsen.
Och sen visste inte lillebror var han skulle göra av sig själv av ren och skär lycka.
Och Gud så himla roligt det var att se denna tonårskille nå en målstolpe i sitt liv. Han var så nöjd. Han var så lycklig.
Han nästan satte sig i mitt knä och bara log.
Att få vara en mamma som får ta del av det här från sin son är ju helt fantastiskt.
Och nu skrivs ett nytt kapitel i våra liv. Kärlekslyckan och såklart som ett brev på posten - kälrketrubbel.
Banne mig de tjejer som beter sig illa mot mina grabbar.
De kommer att få med lilla mamma att göra.
Nej.
Jag kan inte göra nåt åt det självklart.
Men jag kan svära åt dem i all hemlighet. Här hemma. Och skrapa ihop det krossade hjärtat.
måndag 25 augusti 2014
Och jag såg när ryggtavlan försvann bakom husknuten
Han somnade fint i gårkväll.
Han vaknade i tid i morse. Kom upp och åt frukost.
Klädde på sig.
Satte sig i soffan.
Sen satt han där.
En bra stund.
Vad han ville säga egentligen vet jag inte. Men han var tyst. Jag satte mig bredvid för en stund. Sa inget. Bara att "jag finns här bredvid dig".
Sen satte han på sig en tunn jacka, viskade Hej då. Gick ut.
Sen cyklade han iväg.
Det är ingen stark kille som just nu är på väg till skolan.
Jag kan nästan känna hur illa han mår där han sitter på bussen. Det är nästan så att hans dåliga mående även sätter sig i min kropp. Rent fysiskt mår jag nästan precis som han gör.
Utan att det hjälper honom ett jävla dugg.
Nu hänger det på honom själv.
Ute i den stora, vida världen.
Det vi som anhöriga kan göra, har vi gjort.
Schemat är så gott som perfekt. Inte helt hundra, men mycket bättre än förra året.
Alla lärare är vidtalade. Utom på en kurs, där lärare inte är tillsatt ännu. Rektor gör det han kan.
Vi har redan fått hem mail och massor av info bara de här första veckorna av lärare om uppstart i kurserna, en del ändringar osv.
Men det vi inte kan göra nåt åt är rasterna. Vi kan inte göra nåt åt "skåpsituationen". Vi kan inte göra nåt åt lunchen. VI kan inte göra nåt åt ljudnivån på lektioner. Vi kan inte göra nåt åt antalet elever i klassen. Det är sånt som följer med på köpet i skolan.
Sånt som han måste hantera på egen hand.
Han vaknade i tid i morse. Kom upp och åt frukost.
Klädde på sig.
Satte sig i soffan.
Sen satt han där.
En bra stund.
Vad han ville säga egentligen vet jag inte. Men han var tyst. Jag satte mig bredvid för en stund. Sa inget. Bara att "jag finns här bredvid dig".
Sen satte han på sig en tunn jacka, viskade Hej då. Gick ut.
Sen cyklade han iväg.
Det är ingen stark kille som just nu är på väg till skolan.
Jag kan nästan känna hur illa han mår där han sitter på bussen. Det är nästan så att hans dåliga mående även sätter sig i min kropp. Rent fysiskt mår jag nästan precis som han gör.
Utan att det hjälper honom ett jävla dugg.
Nu hänger det på honom själv.
Ute i den stora, vida världen.
Det vi som anhöriga kan göra, har vi gjort.
Schemat är så gott som perfekt. Inte helt hundra, men mycket bättre än förra året.
Alla lärare är vidtalade. Utom på en kurs, där lärare inte är tillsatt ännu. Rektor gör det han kan.
Vi har redan fått hem mail och massor av info bara de här första veckorna av lärare om uppstart i kurserna, en del ändringar osv.
Men det vi inte kan göra nåt åt är rasterna. Vi kan inte göra nåt åt "skåpsituationen". Vi kan inte göra nåt åt lunchen. VI kan inte göra nåt åt ljudnivån på lektioner. Vi kan inte göra nåt åt antalet elever i klassen. Det är sånt som följer med på köpet i skolan.
Sånt som han måste hantera på egen hand.
Sex dagar
Sex skoldagar in på höstterminen hann det gå.
"Mamma, jag vill inte gå till skolan imorgon….."
Jag hörde det på hans röst redan i telefonen när jag var på väg hem från jobbet. Jag slutade 15.15. Kom inte iväg förrän 15.30 pga att chefen kom förbi en sväng och behövde prata lite.
Och är inte jag hemma på typ minuten när jag borde så ringer telefonen ganska så omgående.
"Var är du? När kommer du?"
När vi la på gick min kropp in på sk överlevnadsmode. PÅ en hundradels sekund blev jag stridsklar.
Samlade all min kraft till att orka med det som komma skulle. Och väldigt tacksam över att lillebror denna eftermiddag åkte direkt till sin träning efter skolan.
Utanför ytterdörren stannade jag till för ett ögonblick. Tog ett par djupa andetag. Öppnade sedan dörren och gick in. Med en självklar känsla av att vara den starka.
Han satt i soffan. Helt stilla. Helt tyst. Men ombytt för att kunna åka till gymmet lite senare.
Att se sitt eget barn så hjälplöst. Detta stora, lilla barn.
Vi pratade länge. Eller han mest. Jag lyssnade. Och jag har kommit på att ibland är det faktiskt inte ett svar han som mest behöver just där och då. Ibland kan det vara just bara själva känslan av att nån faktiskt helt enkelt bara lyssnar. Bara att få ut det ur systemet kan vara nog så viktigt och nödvändigt.
Till slut tog han cykeln till gymmet.
Jag åkte till Apoteket då medicinen utom melatoninet hade anlänt idag.
Han kom hem efter gymmet.
Som en helt ny kille.
Eller iallafall nästan.
Rösten var tillbaka och han kunde skratta en smula.
På onsdag eftermiddag ska klassen till en annan skola i stan, berättade han, och lyssna på föreläsningar om Dont drink and drive. Han behöver inte vara med på det, sa jag till honom.
På fredag är det mentorsdag hela dagen vilket betyder att de ska åka iväg med en till klass i buss till en annan stad för att "lära känna varandra lite bättre". Han behöver inte följa med dit heller.
Och i morgon går han till skolan.
"Mamma, jag vill inte gå till skolan imorgon….."
Jag hörde det på hans röst redan i telefonen när jag var på väg hem från jobbet. Jag slutade 15.15. Kom inte iväg förrän 15.30 pga att chefen kom förbi en sväng och behövde prata lite.
Och är inte jag hemma på typ minuten när jag borde så ringer telefonen ganska så omgående.
"Var är du? När kommer du?"
När vi la på gick min kropp in på sk överlevnadsmode. PÅ en hundradels sekund blev jag stridsklar.
Samlade all min kraft till att orka med det som komma skulle. Och väldigt tacksam över att lillebror denna eftermiddag åkte direkt till sin träning efter skolan.
Utanför ytterdörren stannade jag till för ett ögonblick. Tog ett par djupa andetag. Öppnade sedan dörren och gick in. Med en självklar känsla av att vara den starka.
Han satt i soffan. Helt stilla. Helt tyst. Men ombytt för att kunna åka till gymmet lite senare.
Att se sitt eget barn så hjälplöst. Detta stora, lilla barn.
Vi pratade länge. Eller han mest. Jag lyssnade. Och jag har kommit på att ibland är det faktiskt inte ett svar han som mest behöver just där och då. Ibland kan det vara just bara själva känslan av att nån faktiskt helt enkelt bara lyssnar. Bara att få ut det ur systemet kan vara nog så viktigt och nödvändigt.
Till slut tog han cykeln till gymmet.
Jag åkte till Apoteket då medicinen utom melatoninet hade anlänt idag.
Han kom hem efter gymmet.
Som en helt ny kille.
Eller iallafall nästan.
Rösten var tillbaka och han kunde skratta en smula.
På onsdag eftermiddag ska klassen till en annan skola i stan, berättade han, och lyssna på föreläsningar om Dont drink and drive. Han behöver inte vara med på det, sa jag till honom.
På fredag är det mentorsdag hela dagen vilket betyder att de ska åka iväg med en till klass i buss till en annan stad för att "lära känna varandra lite bättre". Han behöver inte följa med dit heller.
Och i morgon går han till skolan.
lördag 23 augusti 2014
Lyrisk
Pappan hämtade sonen och Nicklas utanför konsertarenan igårkväll.
Han var där redan en timme innan för att vara på plats om sonen behövde komma ut tidigare.
Vid 23.15 fick jag ett sms hemma i soffan.
"Han är lyrisk!"
Så himla roligt!
Sonen kom hem och var verkligen helt lyrisk.
Han hade haft en kanonkväll.
Trots otroligt med folk och otrolig ljudvolym så hade han haft precis så roligt som han hade önskat.
Snacka om motiveringsstyrd.
Bandet och alla deras låtar var så lockande att det var värt varenda minut av det jobbiga.
Han hade köpt sig en fan-tröja som han hade på sig när han kom hem.
Stolt. Glad. Lycklig.
Han kände sig lite hemma på arenan när de allihopa där inne sjöng med tillsammans i alla låtar. Lite gemenskap. De var där i samma syfte. Flera tusen.
Med armarna i luften.
Det händer grejer!
Han var där redan en timme innan för att vara på plats om sonen behövde komma ut tidigare.
Vid 23.15 fick jag ett sms hemma i soffan.
"Han är lyrisk!"
Så himla roligt!
Sonen kom hem och var verkligen helt lyrisk.
Han hade haft en kanonkväll.
Trots otroligt med folk och otrolig ljudvolym så hade han haft precis så roligt som han hade önskat.
Snacka om motiveringsstyrd.
Bandet och alla deras låtar var så lockande att det var värt varenda minut av det jobbiga.
Han hade köpt sig en fan-tröja som han hade på sig när han kom hem.
Stolt. Glad. Lycklig.
Han kände sig lite hemma på arenan när de allihopa där inne sjöng med tillsammans i alla låtar. Lite gemenskap. De var där i samma syfte. Flera tusen.
Med armarna i luften.
Det händer grejer!
fredag 22 augusti 2014
På andra sidan bordet
Där har jag suttit idag.
På andra sidan bordet.
Jag har alltid varit föräldern som suttit på ena sidan.
Idag har jag varit pedagogen på den andra.
Mamman och pappan ska till sitt livs första Bup möte nästa vecka. Och ville ha med sig "nåt matnyttigt". Deras son är en aning svårhanterlig och visar det både hemma och på förskolan.
Att vara på andra sidan bordet kändes en aning annorlunda. Mycket märklig känsla.
Att förbereda mig för att kunna tala om för mamman om hur hennes snart fyraårige son är hos oss på förskolan. Att vara den professionella. Men som ändå inte har befogenheten att tala om att "din son har en diagnos". För det kan inte jag veta. Jag kan bara berätta vad det är jag ser och vad vi upplever på förskolan.
Och det gjorde jag.
Och jag ser nånstans att de endast är i början på sin resa.
På andra sidan bordet.
Jag har alltid varit föräldern som suttit på ena sidan.
Idag har jag varit pedagogen på den andra.
Mamman och pappan ska till sitt livs första Bup möte nästa vecka. Och ville ha med sig "nåt matnyttigt". Deras son är en aning svårhanterlig och visar det både hemma och på förskolan.
Att vara på andra sidan bordet kändes en aning annorlunda. Mycket märklig känsla.
Att förbereda mig för att kunna tala om för mamman om hur hennes snart fyraårige son är hos oss på förskolan. Att vara den professionella. Men som ändå inte har befogenheten att tala om att "din son har en diagnos". För det kan inte jag veta. Jag kan bara berätta vad det är jag ser och vad vi upplever på förskolan.
Och det gjorde jag.
Och jag ser nånstans att de endast är i början på sin resa.
torsdag 21 augusti 2014
Plötsligt händer det
Ikväll händer det grejer i vår lilla kvartett.
Nåt som aldrig har hänt hos oss.
Men som säkert är hur vanligt som helst i vilken annan familj som helst.
Storebror ska gå på konsert!
Va? Har ni hört? Så himla spännande!
Hans livs andra konsert. Hans första var med oss på Gyllene Tider för en herrans massa pr sedan i Jönköping.Då sa han att det var hans allra sista också.
Men saker och ting kan ändras.
Han och hans bästis Nicklas bestämde det redan förra helgen. De har samma musiksmak. Som tur är.
Så NIcklas pappa kör dem till konserten. Vi hämtar hem dem sent i kväll.
Den börjar 19, insläpp från 18. Slutar ca 23. Med förband och hela kiddevippen. Förbanden hade sonen lika gärna kunnat strunta i, säger han. Och han hade helst velat komma dit precis till hans band ska börja spela. Men så säger han i samma menig:
"Men det är värt det jobbiga för Nicklas skull, han vill vara där till förbanden".
Och så lillebror.
Det är Stadsfest i vår hemstad. Han och och några kompisar ska in och roa sig.
Plötsligt händer det.
Jag oc maken ensamma en hel fredagskväll.
Nåt som aldrig har hänt hos oss.
Men som säkert är hur vanligt som helst i vilken annan familj som helst.
Storebror ska gå på konsert!
Va? Har ni hört? Så himla spännande!
Hans livs andra konsert. Hans första var med oss på Gyllene Tider för en herrans massa pr sedan i Jönköping.Då sa han att det var hans allra sista också.
Men saker och ting kan ändras.
Han och hans bästis Nicklas bestämde det redan förra helgen. De har samma musiksmak. Som tur är.
Så NIcklas pappa kör dem till konserten. Vi hämtar hem dem sent i kväll.
Den börjar 19, insläpp från 18. Slutar ca 23. Med förband och hela kiddevippen. Förbanden hade sonen lika gärna kunnat strunta i, säger han. Och han hade helst velat komma dit precis till hans band ska börja spela. Men så säger han i samma menig:
"Men det är värt det jobbiga för Nicklas skull, han vill vara där till förbanden".
Och så lillebror.
Det är Stadsfest i vår hemstad. Han och och några kompisar ska in och roa sig.
Plötsligt händer det.
Jag oc maken ensamma en hel fredagskväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)