13 timmars ren kaos!

.....men han var där. Han gjorde det! Balen är nu för alltid avklarad.
Ungen var med under hela dagen och jag hämtade honom föst vid halv ett inatt.

I bilen på väg hem berättade han att det hade varit totalt kaos i 13 timmar. Men det var verkligen ingenting som han visade utåt på något sätt. Ingen kunde ana att det han gick igenom under dagen igår var totalt kaos för honom.
Förutom  vi, hans föräldrar och hans lillebror.
Till och med lillebror hade gåshud under hela dagen pga att han visste vilket jobb det låg bakom hela grejen. Lillebror satt med gåshud under hela dansen i arenan och var påtagligt berörd över sin brors insats. Lillebror var orolig över att storebror inte klarade av att prata med sin dam pga sin ångest. Lillebror kunde känna med sin bror när han tvingades under hela dagen vara sådär social som han verkligen inte är.
Han var inte ensam om den känslan.
Pappan och jag satt där också. Med tårar i ögonen och stoltheten inombords. Samtidigt den gnagande frågan om varför han utsätter sig för detta?

Men han svarar så enkelt på den frågan:
"Jag vill vara en av dem som har gjort det! Jag vill kunna säga till mina barn att jag också stod på det där dansgolvet. Jag bestämde mig redan för flera år sedan att jag skulle göra det!"

Och sån är han ju vår kille. Har han bestämt sig, så blir det så.

Han berättade även att det enda som kan liknas något sånär på att kallas "lite roligt" så var det själva dansen. Det som han har har avskytt sen träningarna i januari började. Då kan vi förstå hur jobbigt allt det andra var. Och jag kan tänka mig varför han kan känna så, att dansen nu plötsligt var det som var närmast "roligt".
Där och då på dansgolvet visste han vad han skulle göra. Han visste vad som förväntades av honom. Han kände till arenan och han visste sin plats.
Resten av dagen var bara helt okänd. Ingen ordning, på tok för mycket folk, högljutt, alldeles för rörigt, och så missade han gudbevars Champions Leauge finalen på tv på kvällen.

Nu är det gjort och han tänker aldrig mer göra om det. Ungefär som med uppkörningen sa han. För den tänker han heller aldrig utsätta sig för nån mer gång. Så han håller hårt i sitt körkort kan jag säga.

Och nu när jag tittar på alla fantastiska bilder från gårdagen så kan jag nästan inte förstå att det faktiskt har hänt. Och jag tittar på alla bilder med alla sju kompisar. Där killarna står bredvid varandra. De som har funnits i sonens liv ända sen sexårs. De som kanske inte förstår hur enormt viktiga de är för både sonen och för oss föräldrar.
Med dem så tillhör han ett sammanhang.
Han är en att räkna med. Han finns och han är omtyckt.
De gjorde att våran son klarade av detta. Deras närvaro gjorde att allt detta ens blev möjligt.
Tack för att ni finns grabbar!

Tänk att få avsluta skoltiden med ett leende

Kan inte sluta le åt att de sista 45 minutrarna av hans tre år i gymnasiet var de absolut roligaste under hela tiden.
Jag blir så himla glad över att han faktiskt fick avsluta med att få prata om det som han känner är absolut det bästa som finns i hans liv, fotboll.
Att han faktiskt fick åka hem med ett leende på läpparna och ett glatt sinne.

Tänk att få avsluta 13 års slit som har innehållit blod, svett och tårar,  med ett leende.
Det känns till och med bra i mitt hjärta,



Nu är det bara en jobbig timme kvar i skolans regi, sa han igår. Och det är i morgon mellan 16-17.
Balen.
Sen är det faktiskt slut.

Sista lektionen är gjord!

Idag torsdag 26 maj är datumet som sonen har pratat om lääääänge.
Den absolut sista lektionen är nu avklarad, gjord, finito, done! 13 års lektioner har passerat.

Under ett par månader har han jobbat stenhårt med sitt gymnasiearbete som har gått över två kurser, svenska och samhällskunskap. De har fått använda lektionstid och fått jobba hemma. De har fått välja ett ämne att skriva om och sen haft olika kriterier att följa, olika frågeställningar att ställa och sen svara på.

Gymnasiearbetet kan man bara få E eller F på. Och får man F får man inte ta examen. Eleverna har fått lämna in sitt arbete med jämna mellanrum för att få återkoppling på sitt skrivande från lärarna.
Till slut var den STORA inlämningsdagen inne och det var dags att bli bedömd på riktigt.
Mycket få elever får godkänt på första försöket, utan till 99% får eleverna tillbaka arbetet för ytterligare kompletteringar. Antingen skriftligt eller så behövs bara lite muntlig förklaring på vissa bitar. Sonen fick komplettera sitt arbete muntligt. Och det var idag. Hans arbete handlar självklart om fotboll och Manchester United. Och framför allt om deras gamla tränare Sir Alex Ferguson briljanta ledarskap under en herrans massa år.

När han ringde mig efteråt var han sååå nöjd.
"Det roligaste på hela gymnasiet har jag gjort idag!", berättade han.
I 45 minuter fick han prata fotboll med sin lärare. En lärare som ställde intressanta och intelligenta frågor tillbaka om fotboll. En lärare som lyssnade på allt han hade att berätta om sitt favvoämne och framför allt om hans favvolag. i 45 minuter!

Under hans tre år i gymnasiet fick han göra det absolut roligaste den absolut sista dagen.
Han får ett E på sitt arbete.

Resten av dagarna fram till den 10 juni är det mest bara chill.

Lite moves på vardagsrumsgolvet

Igårkväll var det dansträning i fem timmar mellan 16-21 på själva arenan där de ska vara på söndag.
Otroligt jobbigt att för honom att bara ta sig dit kan jag säga. Men det underlättade lite att det var en av kompisarnas tur att köra dit, så han slapp vara den som skulle leta parkering samt använda p-automaten. För det är väldigt stressigt det med. Ett extra moment som för andra är så enkelt, men som slukar energi för honom.

Jag förväntade mig en dödstrött kille som skulle komma hem vid halv tio igårkväll. Jag förberedde mig mentalt redan innan för att liksom vara redo för att ta emot all skit.

Och vad hände?
Ungen kom hem och var på bra humör. Han var trött, men vid gott mod. Inget arg alls. Han pratade om alla 2:or och 4:or de gör och han berättade att det är kavaljeren som alltid ska gå med ansiktet framåt. Att när kavaljeren står med ryggen i färdriktningen så är det udda snurror de har gjort. Han pratade om kick-steg och plötsligt stod han på vardagsrumsgolvet och ville visa hur dessa steg och snurrar ser ut.
Jag bara gapade och log med hela ansiktet.

Så från att vara nästan ute ur leken så stod han och visade movesen för mig igårkväll.
Han kändes mycket lugnare och jag fick känslan av att det blir nog fan en bal på lördag.

Och varför blev det så här då tro? jag misstänker att det var viktigt för honom att få vara på själva arenan, han fick se hur allting såg ut. Han fick en känsla av mer information och en trygghet över hur arenan såg ut.

Så himla roligt att se honom snurra där på golvet. Det var knappt jag kunde hålla tårarna i schack bara där och då.
Hur ska det då bli på lördag?

Att prata i telefon

Sonens telefon ringde när vi satt i köket och pratade han och jag.
Den har inte ringt särskilt ofta under hans liv kan jag säga. Det här med sms och och alla andra sms-tjänster har varit guds gåva till honom.
Så han har alltid haft den kontakten med sina kompisar.

Nu som lite äldre och numera som myndig och med en egen agenda så behövs ju mer kontakt med andra vuxna. Typ andra fotbollstränare tex.
Mycket går att sköta via sms också, men det blir en del samtal.

Vilket inte alls är särskilt poppis.
Och ju mer stressad han känner sig, ju högre kravställan, desto jobbigare blir det.

Och just nu är det väldigt mycket runt omkring honom så att säga.
Så när telefonen ringde idag:

"JAG AVSKYR NÄR TELEFONEN RINGER!!!!!"

Så enkelt det blir när man har rätt information

Det är tisdag och ikväll är det fem timmars rep i arenan för balen.
Jösses vad sonen inte ser fram emot detta.
Samma sak på fredag. Fem timmars repetition.
Mat behöves medtages. Samt mängder med dricka. För det kommer att vara varmt.

Har kollat vädret på lördag. För min egen skull faktiskt. Sonens önskan är nog hällregn och kyla för det är skönast och då kommer inte lika mycket folk.
Men för min egen skull önskar jag sol och vackert väder så vi kan vara utomhus och njuta av allt det vackra.
Bilar som ska transportera paren från arenan till parken i stan. Alla vackra par som dagen till ära har gjort sig sååååå fina.

Jag ser fram emot detta evenemang väldigt mycket. Men inte sonen. Och jag är otroligt stolt över att sonen faktiskt försöker sig på att genomföra detta. Jag vet inte varför han her bestämt sig för det egentligen. Jag var ju helt inställd på att inte få uppleva balen. Tills han en dag plötsligt kom hem och sa att han och Irma ska dansa.
Samttidsggt som han igår, fyra månader senare sa att han är inställd på att detta kommer att vara en av de värre sakerna han har gett sig in på. Värre än uppkörningen tex. Och så nämnde han flera olika saker till.

Så även om det är mycket jobb för honom så gör han det. Han tycker inte ens att det är roligt. Så jag undrar nånstans varför.....
Och grejen är ju att när  han har bestämt sig för att genomföra en grej så medför det automatiskt en massa jobb för mig och maken också. För vi vet ju att han fixar det inte själv. han behöver MASSOR av stöttning och hjälp under tiden. Så det blir jobba för oss alla. På olika sätt.

Ta reda på information, hitta rätt information. Bara en sån sak.

Det är så kul att se allt det stora som händer så jag brer gärna en smörgas när orken tryter

Det händer mycket i sonens liv just nu. Precis som för alla blivande studenter kan jag tänka mig.

Skolan börjar ta slut. Lektioner som ställs in. Uppgifter som har lämnats in. Betygsnack med lärare. Viss komplettering i nåt ämne.
Balträning.
Nästa vecka stenhård balträning med två kvällar a fem timmar per gång. Då är det genrep i själva arenan.
Sedan är det äntligen bock på den.

Veckorna efter balen är det Vinbrännboll med klassen. Lådbilsrace mellan alla treor i skolan om placering för klassens utspring. En tur till Liseberg med halva klassen, där sonen ska vara en av chaufförerna. Det är mycket fest och sonen har själv berättat att han har skrivit upp sig på listan för inköp av alkoholhaltiga drycker. För det finns äldre syskon som köper ut.

"Lugn mamma, du behöver inte vara orolig. Det är inte så att jag har beställt 10 liter sprit om du trodde det. Det kanske rör sig om 10 öl ungefär."

Känns mycket märkligt  i vilket fall som helst.

Annars har han sedan ett par veckor tillbaka redan börjat ett av sina sommarjobb. VARJE fredagskväll mellan 17-19 har han lovat sin fotbollsklubb att hålla i klubbens egna specialträning genom hela sommaren.  Vilket betyder att det är mellan 5-7 stycken från de yngre årskullarna den första timmen och lika många från de ålder årskullarna den andra timmen och de ska tillsammans få lite extra specialträning av vår son som huvudansvarig. Varje lag bestämmer vilka i laget  som "får chansen" vilken fredag. Och det betyder att han är upptagen varje fredag hela sommaren.

Igårkväll hjälpte han en av sina gymkpompisar att göra ett av sina projekt för skolan. Kompisen behövde några kompisar för att utöva en pedagogisk uppgift och det skulle vara just på gymmet. Efter det vid 22.30 tiden igårkväll fick jag ett sms:
"Vi stannar kvar och kör ett armpass i natt med Bertil, Erik och Isak." Den här Isak jobbar på gymmet och kan således vara där efter stängning.

Va? Jag somnade som en stock och vaknade inte ens när han kom hem.

Det går åt så enormt med energi till så enormt många grejer att han inte orkar det som vi andra kallar det lilla. Så till frukost orkar han inte ens bre sina smörgåsar. "Jag ORKAR inte bre, mamma!"
Då gör mamman det såklart. För det som är så enkelt och litet för mig kan vara droppen som rinner över för min son. Och blir jag dömd som en curlande mamma så får det vara så. För jag bryr mig inte ett dugg. Jag vet varför jag gör det och det är det viktiga.

Och köpa balbiljetter är en annan grej. Kan inte han, då gör  jag det. För jag ser så mycket annat positivt som händer.


Det är så mycket nu att han till och med väljer att stanna hemma i helgen när resten av familjen drar söderut till min bror med familj där min brorsson ska döpas.
Just pga den här extraträningen som han håller i samt balträningen tidigt på söndag. Och så är det ju en viktig fotbollsmatch på tv lördagkväll som han absolut inte vill missa gudbevars. Och jag har sagt att vi har ingen lust att sitta som på nålar hela lördagen under dopet för att bara stressa hem till den där matchen. Då gjorde han sitt eget val.
Och det valet var nog bra för alla parter. Han är lugn. Och jag är lugn.

Och inget stress nånstans.

Tjoho

Äntligen har jag alla balbiljetter i min hand!
Det tog ett par veckor, men nu är dessa i min ägo.

Ett steg närmare balen helt enkelt.

Det är inte meningen att vi ska gå på bal helt enkelt

Hahahah!
Jag skrattar ihjäl mig.


Glad i hågen åkte jag till mötesplatsen utanför  sonens skola för att möta denna pigga och alerta Natalie för upphämtning samt betalning av biljetter.

Hon kom ut genom ytterdörren och var verkligen sådär strålande energisk som hon har låtit på våra sms-kontakter.
Hon plockade fram 17 biljetter och sen la hon fram ett helt A4-papper med stans största siffror på. Numret dit jag skulle svischa 1700 kr.
Det gladde en gammal tant som inte hade glasögonen med sig, sa jag till henne, med så stora siffror.
Hon skrattade och sa att det fanns minsann även ungdomar som inte kunde läsa små siffror.

Jag tog fram telefonen och skulle börja min swischning.
Hahaha! Trodde ni att det gick?
Självklart inte. Jag provade flera gånger och varje gång stod det att jag hade övertrasserat månadens belopp för switsch. Hur kan det ens vara möjligt? Jag som knappt svischar över huvud taget. En hundring hit och dit på sin höjd.
Ringde maken och tänkte att han skulle försöka, ville inte dra in sonen det första jag gjorde. Men tyvärr så svarade inte maken och då fick jag ringa sonen. Han kunde inte heller svischa visade det sig.

Och fina Natalie hade bråttom och kunde inte vänta tills jag hade varit och hämtat ut kontanter.
Hon sa att hon kunde lägga undan alla våra biljetter och att sonen var välkommen på söndag efter träningstillfället och hämta ut alla då. Och han behövde inte stå i nån kö. Hon kan ju inte veta att det är just det som inte funkar. Han kommer aldrig hämta ut dessa.
Därför frågade jag om vi inte kan mötas i morgon istället.
Och det gick ju bra. Bara om jag kunde stå kl 12.55 vid entren på en annan skola. För hon skulle ha sina sista lektioner där.

Och det går ju bra eftersom jag slutar tidigt i morgon.
Så klockan 12.55 står jag utanför lillebrors skola istället. Och gör ett nytt förbannat försök med att få de där jäkla biljetterna i min hand.

Kämpa!

Att glömma bort hur man sväljer

Barnens 8 åriga kusin som har glömt bort hur man sväljer mår inte alls bra. Se tidigare inlägg  här .

I fredags fick hon läggas in återigen för att sätta in sonden igen. När hon fick reda på det nån dag innan så fick hon panik. Hon bara skrek och rusade hemifrån i ren affekt. Mamman och pappan fuck rusa efter. En på cykel och den andra till fots. Till slut hittade de henne sittandes under ett träd med huvudet i knäna.

Hon fick bäras hem.

Bup är där på besök hemma hos dem med jämna mellanrum. Flickan tränar och tränar. Fram till förra förra lördagen hade hon gjort en del framsteg. Inte på långa vägar ätit ordentligt, men känslan hade på nåt vis blivit en smula mer positiv. Hon hade iallafall börjat få i sig lite att dricka och nån bulle och lite pannkakssmet hade slunkit ner.

Men så hände nåt förra lördagen och plötsligt hade hon återigen glömt bort hur man sväljer. Och sen har det gått käpprätt åt pipan. Så nu i fredags beslöt läkare att hon skulle läggas in. Det har varit oerhört jobbigt för flickan att få sonden i satt ordentligt så hon blev sövd. Och när hon vaknade satt den där, mot hennes vilja. Och känn den personliga misslyckande-känslan. Att ha försökt och försökt, att ha tränat och tränat, och så räcker inte ens försök.

Under helgen har hennes föräldrar och hon fått vänja sig vid sonden. De har fått lära sig hur den fungerar och hur de byter kassett. De har fått höra att den här sonden kan få sitta där i flera månader. Det tar 40 minuter för en måltid att bli klar. Sen går det 90 minuter och det är dags för att sätta i en ny kassett. Så ska de hålla på. Varje dygn.

Mamman påverkar hela avdelningen uppe på sjukhuset med sin oro och med sin egen ångest. Men att hon själv behöver hjälp finns fortfarande inte på världskartan, enligt henne själv. För nu är det dottern som är fokus. Hon har oerhört svårt att släppa kontrollen och låta pappan vara ensam med deras dotter. Han skulle fixa det alla dagar i veckan, men inte hon. Pappan lugnar dottern och de två är ett bra team tillsammans. Syskonen bor växelvis hos mormor, farmor och moster.

Idag måndag har alla tre åkte hem. Sen har jag inte hört nåt mer.


Kära bloggläsare, hur kan man på nåt sätt hjälpa den här familjen som är i så stort behov av hjälp just nu?

Balbiljettasen

De här jäkla balbiljetterna är ett fenomen. Så att säga.

Sonen bröt ju ihop förra helgen när han till slut kunde säga till oss att han aldrig nånsin kommer att köpa de där biljetterna. "Det är ni som vill se, då är det ni som får handla!!"
Men vi får absolut inte handla dessa när alla andra är där och kan riskera att se oss. Så att alla andra kan se att han inte kan själv.

Sen dess har vi inte pratat balbiljetter med honom. Bara mellan oss vuxna. Så jag o maken bestämde att efter vi hade lämnat av honom för sin balträning i söndags så skulle jag gå och leta efter nån i närheten som skulle kunna hjälpa mig till rätt försäljningsperson med ansvar för biljetterna.

Sagt och gjort.
Jag hittade två tjejer vid parkeringen och frågade om de visste var jag kunde köpa biljetter. Det visste de såklart. Och jag kände på en gång, fasen vad himla enkelt det är att prata med folk som vet, med folk som har rätt info, med folk som kan och som vet hur saker och ting ligger till, med folk som kan ställa motfrågor, med folk som jag kan ställa motfrågor till osv. Vilken lättnad det är.

Så jag fick info om att varje skola har sin egen försäljning efter sin respektive träning på söndagar.  Varje skola har två timmars träning varje söndag och de ha haft rullande schema hela tiden.
I söndags hade sonen och hans partner bytt tid eftersom hon inte kunde deras ordinarie tid. Och när vi var där kunde jag således inte köpa biljetter till rätt bal eftersom de tränade med "fel" skola den tiden.

Ok, tack för den infon.

Jag och maken åkte hem. Jag satte mig och mailade till sonens skolas balkommitte som har en sida på Facebook. Frågade om de kunde hjälpa mig och jag erbjöd mig att komma förbi skolan under veckan och hämta upp biljetter samt betala.

Då hände det!
Maken hade hämtat sonen efter träningen i söndags.
Och hade glatt hoppat in i bilen med de 8 biljetter som vi från början hade önskat. Vaaaaa?
Maken tappade haken en smula men kunde snabbt hämta sig. Med min info från tidigare under dagen så tog han ett extra koll på sonens nyss utköpta biljetter. Eftersom maken visste att det var "fel" skolas träning. Då såg han ju att det mycket riktigt stod fel datum på biljetterna.

Sonen bröt ihop. Igen.
Han la sig helt platt. Är inte det sååå typiskt? Att när han väl hade tagit mod till sig, så fick han för biljetter.....lite så går det när man inte ställer exakta frågor......

Maken lugnade honom. Tog biljetterna och gick tillbaka. Han fick pengar tillbakaswischade och allt löste sig.
De kom hem och berättade hela historien. Vi berömde honom för att han öht gjorde ett försök.
Jag berättade att jag hade mailat balkommitten.

Idag fick jag svar från en i balkommitten. Inga problem. Klart hon hjälper mig. Bestäm bara tid och dag. Jag ringde sonen och frågade om han ville bestämma tid och dag med henne eller om jag skulle lösa hala alltet. Han bad mig fixa.
Så nu har jag bestämt med Natalie att hon och jag ska träffas i morgon tisdag efter hennes sista lektion kl 14.15 och då ska jag äntligen få biljetterna i min hand. Det ska bli 17 vuxenbiljetter samt 5 barnbiljetter. Antalet har ökat i samband med att veckorna har gått kan man säga.

Det har tagit ett antal veckor sen jag fick reda på att biljetterna hade börjat att säljas. Det har tagit ett antal veckor för sonen att göra ett eget försök.
Och ingen information om detta har han tagit reda på själv. Allt har jag fått ta reda på av andra.

I morgon hoppas jag att vi kan sätta en bock framför detta med biljetterna. Men vi hurrar inte ännu. Det gör vi först när biljetterna finns i handen.
Och när vi har sett att sonen faktiskt står på dansgolvet den 28 maj.

Alla de 14 vuxna plus 5 barn är medvetna om att sonen eventuellt inte ens kommer till dansgolvet. Men de har handlat i vilket fall som helst.

Kärlek!

Som ett litet brev på posten så att säga

Annars är det som så att så fort som storebror kom hem från sin fotboll i söndags så kom allt det han hade burit på under dagarna på egen hand. Helgen hade gått jättebra. Men reaktionen på allihopa kom såklart som ett brev på posten så fort vi kom hem.

Den här balen är ju ett enda stort aber. Verkligen. Han känner sig så enormt felplacerad och mår så dåligt innan dessa träningar på söndagar. Och jag vet att om hans partner så skulle viska nåt om att hon vill ge upp, så skulle han inte tjata om att vara kvar. Så att säga.
Och biljetterna till denna bal som går av stapeln den 28 maj säljes varje söndag efter dessa träningar. 100 kr för varje biljett och alla får köpa hur många man vill. Sonen har haft pengar med sig i flera veckor nu men har alltid kommit hem tom hänt, utan biljetter. Han har skyll på olika saker såsom alldeles för lång kö, eller inte ha hittat rätt dörr, eller det har varit för varmt etc.
I söndags kväll bröt han ihop och sa att han aldrig kommer att köpa de där biljetterna. Och om vi vill gå så får vi köpa de själv. Men vi får absolut inte visa oss på träningarna.
Så nu har jag o maken bestämt att vi ska ta reda på när sonen tränar nästa gång. Och sen ska vi vara där då när en annan grupp tränar istället. Och handla då. Utan honom. För dansa ska han. Säger han.

Den här Vätternrundan äter upp honom inifrån. När ska han hinna träna egentligen?
När ska han hinna med både sin fotboll och sitt älskade gym och cykling? Och det här att träna cykling tillsammans i grupp är hemsk jobbigt. För man måste träna när alla andra kan och de kan sent på kvällarna eller på söndagarna. Och om han slutar skolan tidigt så vägrar han sitta här hemma på rumpan och vänta tills klockan ska bli tex 19 när cykelgruppen har bestämt att träffas. För han kan absolut inte göra nåt annat medan han väntar. Det är precis som med en håltimme i skolan. Han vet inte vad han ska göra. Tv-spel kan han inte spela innan han har gjort sig förtjänt av att spela, enligt honom själv. Så det kan han bara göra efter cyklingen. Och vad gäller cykelträningen så behöver man cykla så in i norden långa pass åt gången för att det ska bli nån träning överhuvudtaget. Samtidigt som han känner ett visst obehag över cyklingen med andra för de åker så jäkla snabbt. Gruppen har bestämt att de ska cykla Vättern på ca 11 timmar och då krävs det en fart på ca 35 km/h. Och det är fort när man sitter fast i tramporna och man ska "ligga på rulle" i klunga. Han hade räknat med ca 12 timmar och då får han åka ensam. Inte så kul.
Den här svenska Klassikern som han såååååå gärna ville göra känns inte längre som om det är sååååå roligt längre. Inte för nån i hans omgivning heller kan jag säga.

Och så den här jäkla maten. Helst kyckling i olika former dygnet runt. För mån behöver ha protein påslag var tredje timme hela dygnet egentligen. Och det går ju inte när man sover, så då behöver man äta strax innan man går och lägger sig. Han lagar ju ingen mat själv till råga på allt så han kräver ju nästan att det är nån annan som gör den åt honom. Jag är så jäkla trött på alla denna mat som ska göras, som ska ätas, som ska planeras, som ska inhandlas.

Livet

När jag var 16 år och gick på gymnasiet hörde jag hur ett rykte om mig själv florerade runt i skolan.
Ett rykte som inte alls var sanningsenlig och något som någon hade tagit helt ur luften och sen gjort om till sin egen sanning.
Jag mådde inte alls bra av det här och till slut berättade jag om hela situationen för min mamma.

Det var där och då, i det samtalet med min mamma, som jag började förstå att livets hårda skola verkligen var Livets Hårda Skola. Min mamma lärde mig att  även om folk pratar illa och sprider osanna rykten så bryr de sig ändå nånstans om dig. De bryr sig så pass mycket om dig att de anser att du är värd att lägga en hel del energi och tankar på.
Jag lärde mig där och då att likgiltigheten är mycket tuffare att hantera. Den där känslan i att inte vara sedd. Att vara nån som inte någon bryr sig om. Som inte någon ser.

I det här samtalet med min mamma så lärde jag mig att om jag ville få slut på det där ryktet som gick runt, så var det upp till mig att få stop på det. Det var upp till mig själv att gå till källan av problemet och rak i ryggen ta tag i det.
Vilket jag gjorde. Jag konfronterade människan i fråga som jag visste hade spridit detta. Vi pratade ut och just den situationen slutade bra.

Att vara 16 år idag är helt annorlunda. På många olika sätt. Men samtidigt så lika. Känslorna är fortfarande de samma. Rädslan för att inte vara sedd. Rädslan för att inte passa in nånstans. Rädslan över att inte vara omtyckt.
Mognaden och insikten om att livet handlar just om Livets Hårda Skola.

Den största skillnaden i att vara 16 år idag mot för 30 år sedan är det enorma informationsflödet som passerar varje sekund och till och med varje hundradel, i en 16 årings dygn. Att hela tiden känna behovet av att behöva vara uppkopplad och informerad om ALLT för att inte ha missat nåt som har hänt.
Samtidigt som ungdomen behöver lära sig att hantera denna ångest och oro som detta sinnesjuka flödet till slut ger.
Att vara 16 år och veta att allt det jag säger eller gör, kan hela stan veta på ungefär en hundradel. Rädslan över att göra "fel" kan vara nog så tuff att hantera i vilket fall som helst. Att sen hantera oron över att kanske hela stan snackar om det är ännu tuffare.

Alla sociala medier gör sitt till. Mottagaren har alltid fritt tolkningsföreträde. Även om sändaren inte alls menade så som mottagaren tar det. Och så är det igång. I såna här lägen är det inte helt lätt att konfrontera. För i de sociala medierna så går det undan. Det går så otroligt fort och de är omöjliga att stoppa. Ett litet missförstånd här. En liten misstolkning där. En bild och en kommentar. En film på nåt som inte alls hela världen skulle ha sett, men som hamnar i orätta händer. En tyst maktkamp som vi vuxna oftast inte har tillgång till.

Och just därför. Just därför behöver vi vara där ännu mera. Vi behöver vara där våra ungdomar är, och där de bedriver mycket av sin vakna tid. På sociala medier. Jag lovar  er att där händer det grejer som vi vuxna inte alls behövde tänka på när vi var 16 år. Och till råga på allt är vi den första generation föräldrar som måste lära oss att hantera just det här.

Jag har just haft det här samtalet med min 16 åring. Precis det samtalet som min mamma hade med  mig. Om Livets Hårda Skola.

Till min enorma glädje

Asså, vi har haft en sån underbar helg!
Herregud så himla skönt det har varit.

Vädret har varit perfekt alla dagar.
Vi har kunnat äta vad vi vill.
Vi har kunnat äta när vi vill.
Vi har kunnat göra vad vi vill.
Vi har kunnat göra vad vi vill när vi vill.
Vi har kunnat gå och lägga oss när vi vill.

Livet har varit så enkelt och så okomplicerat.
Det har varit sån otrolig avlastning från vardagen så det är inte klokt nånstans.

Jag har klarat mig galant från att inte ha tjatat nånting på barnen eller om barnen. Ett par sms om dagen är det hela. Och då inte ens med mig. Mest med pappan ifråga faktiskt.

Och det har gått precis lika bra här hemma har jag förstått.
De har hållit sams enligt lillebror hela tiden. Storebror har jag inte träffat ännu. Han har haft fotboll hela kvällen.
Storebror har lärt lillebror hur man sätter på diskmaskinen. De har hållt ordning och diskbänken helt fräsch.

Hur storebrors kvällar och nätter har sett ut har vi inte en aning om ännu. Han har iallafall inte hört av sig vare sig nån kväll eller natt. En kväll var han uppe och spelade freesbee-golf med en kompis, till lillebror stora förvåning, "han som alltid vill vara hemma på kvällarna". Då hade storebror dragit vid nio och kommit hem 1,5 timme senare.

Storebror hämtade lillebror från festen i torsdags. Allt var lugnt. VI hade sms kontakt just då. Vi ville veta att han hade kommit hem ordentligt.
 Då dök det upp en fråga hos mig och maken vid frukosten på fredagen.
Skulle grabbarna så att säga "stå upp för varandra" om det hade varit nåt särskilt? Skulle de så att säga mörka läget för oss föräldrar?

Vi kom fram till att storebror med sin pliktkänsla och sin vilja att följa regler och sånt som har bestämts, så skulle han inte klara av att hålla nånting sånt hemligt för oss. Tror vi. Men vi kan ha ha helt fel också.
Hade det varit två sk normala bröder så hade de garanterat mörkat för oss föräldrar om nån hade varit lite för full eller dylikt.

Nu längtar jag jättemycket efter storebror. Klockan är 19.15 en söndag och jag har inte sett honom sen i torsdagslunch.
Kom hem nu älskling!!

Ingen ser, bara lilla mamma som känner

Det är onsdagkväll och jag laddar fullständigt för att jag och maken ska åka till sommarstugan över denna härliga långhelg. Och det jag laddar för är inte att åka med maken, utan för att våra ungdomar har bestämt sig för att stanna hemma. Båda två.

I morgon ska lillebror ev på fest har han berättat för oss. Han har bett storebror att hämta honom. Storebror har sagt ja till att agera chaufför sådär mitt i natten. Och det känns oändligt skönt för ett mammahjärta till en 16-åring. Och det var väldigt trevligt att lillebror känner att det var en bra ide att bli hämtad och inte har bett att få sova kvar på festen.

Storebror känns väldigt lugn inför att vara hemma med lillebror.
Detta är första gången som vi lämnar dem ensamma hemma under flera dagar. Nån gång måste ju vara den första och den gången är väl nu då.

I sommar när de jobbar  och vi har semester kommer det att bli en vana.

Men som sagt.
Hur mammahjärtat jobbar just nu är det ingen som ser. Det är bara mamman som känner.

Att barnen hittar sina egna strategier när de mår dåligt. Även vuxna barn.

Familjen som sliter med att få i sin unge fast föda och något att dricka jobbar vidare.
Bup är inkopplat och har denna familj som akutärende.
Bup ska nu följa upp dem i sex veckor med en eller flera hembesök i veckan av två psykologer vid varje besök.
Bra Bup!

Mamman och dotter i fråga träffade jag nyss i affären.
Det var första gången jag såg flickebarnet sen detta började. Jösses så liten. Hon var inte stor innan heller. Nu är hon ännu mindre. Och alldeles genomskinlig i huden.

Mamman berättade att dottern inte kunde prata just nu för nu samlade hon allt saliv. Så hon kunde inte öppna munnen. Hon bara väntade på att få gå ut och spotta nånstans. Samtidigt som jag tänkte att det var ju också ett sätt att kunna undvika att behöva samtala med folk. Att hon hittar egna strategier helt enkelt.
Vad vet jag?
Vi småpratade lite i affären min svägerska och jag. När det fanns läge så att säga. När dottern gick nån annanstans. Och jag sa att samla saliv i munnen kan ju vara ett sätt att ha nåt att göra på. Att då har hon ju hela tiden nåt att göra och tänka på.

"Nja, jag upplever det mer att det är när hon inte har nåt att göra som hon gör det", svarade mamman då.
Precis, sa jag tillbaka. För då har hon ju nåt att göra.
"Jaha, du tänker så?"svarade mamman.

Men vad vet jag?

Jag frågade om hon själv får hjälp. Inte bara dottern. Men nej, det behövde hon inte alls just nu. För nu är det ju bara fokus på dottern ifråga. Och det går lite, lite framåt varje dag.
Så att hjälpe henne själv fanns inte på världskartan. Så att säga.

Sen blev det min tur i kassan och jag var tvungen att gå.

Till saken hör att att förra veckan hade min man ett telefonsamtal med sin mamma, då även sin systers mamma såklart. Han satte ner foten ordentligt och ifrågasatte hela familjens tanke om deras sätt att hjälpa sin dotter eller syster. Hans mamma blev både arg och ledsen och undrade då om han menade att de inte skulle alls. Och jo. Självklart ska alla hjälpa till. Men det finns olika sätt att hjälpa till på. Hans mamma var inte alls på tåget.
Hon var inte ens nära. Hon anser att hon hjälper till så gott hon kan för hon är ju ändå pensionär och har hela dagarna på sig. Hon kan inte bara vara i det här. Hon ser inte det hon själv håller på med. För att döva sitt eget samvete eftersom de inte såg dotterns problem när hon var liten så överkompenserar de detta nu. För att hon själv blir ledsen och inte klarar av när dottern är arg eller ledsen och mår dåligt så kommer hon sprintade så fort dottern bara piper.
Och jag och maken sa till varandra att även den mamman behöver hjälp för att kunna hjälpa sin dotter. Så det blir en trippelkedja.

Jag har ett jättebra ord till hela deras sätt att hantera detta på.
Medberoende.
Hela deras familj är medberoende på så sätt att de möjliggör att systern kan fortsätta på exakt samma sätt som hon alltid har gjort. Det kommer inte bli  nån ändring förrän nån törs ställa helt andra frågor eller ställer helt andra krav på både mamman och våran farmor. Just nu får hon bara hjälp med det praktiska, vilket alla tror är det hon behöver. Att tala om elefanten som står mitt i rummet gör man inte.

Inte bara att lägga klubborna hur som helst i bagen inte

Lånade några av sonens golfklubbor igår när jag för första gången på hundra år var uppe på golfklubben med en kompis som tog sitt gröna kort i lördags.

Oj vilket liv det blev när jag kom hem.
Jag hade lagt klubborna i helt fel ordning i bagen och det fick jag nogsamt veta av. Så nu har han visat mig hur det ska se ut.

Som jag har letat kort

Studentskylt är nu beställd.

Slut på meddelandet.