Och så det här med maten.
Har alltid sen han var liten varit ett kapitel för sig.
Som liten pojke vägrade han äta mat som var "mörk". han åt bara ljus mat. I hans värld lika märkligt att vi kunde äta mörk mat, som i våran att han inte kunde det. Så pannkakorna som vi stekte v´fick vi göra ljusa, bröd som vi rostade fick vi göra ljusa etc.
Han vägrade att äta mat ism hade varit i ugnen. Han fixade inte ytan som blev av det. För det första var ytan oftast för mörk. Och sen var den ju ofta lite hård också.
Jag skulle kunna skriva en lång bok om bara hans matintag egentligen.
Men det orkar jag inte.
Men fortfarande vid snart 20 års ålder är det fortfarande samma som jag upplever det, tjat.
"Vad får vi för mat?"
"När ska vi äta?"
Alltid dessa frågor. Som om han nånsin har behövt svälta. Som om han nånsin har blivit utan. Och det gäller varje dag, inför varenda måltid. Utan undantag.
Och det skapar en enorma stress för mig och pappan. Fön nu duger inte pannkaka längre. Inte korv och makaroner heller. NU för tiden läser han varenda innehållsförteckning. Hur mycket kött innehåller verkligen en falukorv? Inte nåt kött alls. Alltså går det inte att äta.
Det enda som är sk bra mat är lax och kyckling. Och vi säger åt honom att stoppa i sig tonfisk för det är bra att äta när man tränar. Men nej, det är inte gott. Vi säger åt honom att stoppa i sig keso, avocado, nötter, grönsaker av olika slag. Men nej det går inte.
Bara lax och kyckling.
Och i enorma mängder kan jag tala om. Han äter själv upp minst två kycklingfileer på en måltid. Så på två måltider har han stoppat i sig en hel påse fryst kyckling på egen hand. Och han ska ha två lagade mål om dagen. Plus frukost. Som man inte kan äta yoghurt och flingor till. För det är inte nyttigt och han blir ju inte mätt ungen.
Smörgåsar går inte heller för det är ett moment som är jobbigt att ta fram.
När han jobbade gjorde jag alltid smörgåsarna kvällen innan så hankande ta med sig färdiga på morgonen och äta där.
Nu är ledig och jag har slutat göra smörgåsarna för nu har han den tiden. Men gör det inte iallafall.
För det tar för mycket energi.
Så när det bara är jag och maken i stugan ibland. Som vi njuter. Vi kan äta när vi vill, vad vi vill.
Ingen som tjatar ingen som kräver.
Men då har vi ju fyllt frysen med matlådor innan så båda söner har hemma. Eller som i helgen. Då hade vi inte förberett på det sättet.
Då hade vi mat hemma. Men inte den maten han tycker är bra mat.
Såsom Felix burk med köttfärssås, bara att värma. Men nej. Inget kött i.
Felix gulaschsoppa på burk. Nej, blir inte mätt. ta en macka till. Nej.
En stor burk ravioli på 800 gram. Nej, inget bra kött.
Det kommer att bli jobbigt när/om han flyttar nån gång i framtiden för honom.
måndag 12 juni 2017
onsdag 7 juni 2017
Katatroftankar
Katastroftankar. Tvånget att veta exakt var alla i familjen befinner sig och när alla ska vara hemma. Och är vi inte hemma exakt den utsatta tiden......stunden innan personen i fråga har anlänt innanför dörren är ohanterbar for sonen. Oerhört påfrestande för oss alla, och framför allt för honom själv såklart. En känsla som har eskalerat sista året. Han är orolig över att bli sjuk. Han får ångest som övergår i panikångest och det ger en bieffekt såsom rädslan för det som just då händer inom honom själv. En dubbel oro alltså. När panikångesten slår till hjälper det inte vad jag eller pappan än säger. Då behövs nästan läkarhjälp. När han var yngre hände det att vi åkte in till akuten med hans symptom som ont i hjärtat, svårt att andas, oro för att dö. Nu var det ett tag sedan vi gjorde det. Och det är fruktansvärt att vara bredvid när han går igenom dessa stunder.
Medicinprat. Under hans sessioner hos Unga Vuxna har han och terapeuten samtalat om medicinanvändning. Sonen är intresserad av att prova nån sorts medicin som kan tänkas hjälpa honom. När han var yngre så började vi med Sertralin, för det var ångesten som även då var den tuffaste motståndaren. Efter når sår testade han Concerta som inte hjälpte under tid. Bara i början. Han är inte helt emot att testa nåt nytt. Han inser att han kanske behöver äta medicin för att må så bra som möjligt.
Stoppad i ett fack. Han pratar om att han ända sen han var liten har varit indelad i ett särskilt fack av jämnåriga. Han har inte haft en chans att nånsin kunnat ändra på det. Kompisarna ser på honom på ett visst sätt och då är det så. Det är svårt att förändra och få andra att förstå att han inte är densamma som han var i lågstadiet. Han berättar att han nu som 19 åring förstår att han inte var särkilt lätt att ungås med när han var liten. Han var rätt osmidig och oflexibel. Och väldigt arg. Vilket ledde till många onödiga situationer. Nu när han är vuxen har har verktuýg att använda sig av på ett helt annat sätt och är mycket enklare att vara med.
Och nu vill han inte vara i det gamla facket längre. Han hade hoppats att det skulle ändra sig när han kom hem från vårt utlandsäventyr, och han skulle börja i gymnasiet. Han hamnade i samma klas som många av hans gamla vänner sen innan vi flyttade utomlands, för att då önskade han sig det. Han hade inte klarat av nåt annat då. Men nej, det gick inte. Han var fast i samma fack. Det var samma mönster som innan. Just nu är han "den tråkiga" eftersom han inte vill vara ute och festa med de andra. Han är "den snåle" eftersom han inte gör av med några pengar. Han har inte brytt sig om varken kläder eller vad det är för märken på de kläder han bär, bara de har varit på det sättet han vill ha dem.
På det sättet ser han fram emot att kanske plugga på annan ort i höst. Att liksom få chansen at börja om på ny kula, på nytt. Med ny chans till nya vänner. Att inneha en ny roll.
Och vi var i helgen och faktiskt handlade nya t-shirtar. Så att han kan känna sig lite "ny" iallafall.
Vid flytt behöver allt annat stämma. Och han säger det själv. Han vet det själv. Som att ha en smula balans i hjärnan iallafall. Att uppleva känslan av kontroll över sin egen situation.
Han förstår att det kommer att bli väldigt tufft att flytta hemifrån och plugga samtidigt om han kommer att må så här då och då.
Därav medicinen.
Mycket just nu.
Han funderar enormt mycket. Över sin framtid. Han längtar till allt har "satt sig". När han har pluggat klart, skaffat jobb och bostad och en fru. När allt det som behöver göras för en skön framtid är gjort. När han kan landa.
- Mamma, du har ju landat nu. Med bra jobb, en man och två barn och ett hus. Det måste ju kännas otroligt bra.
Och det gör det ju såklart.
- Ja, älskade barn det känns bra. Men det ska ju förhoppningsvis kännas bra hela vägen hit också. Inte bara när man har kommit hit. Man behöver må bra på vägen dit med.
Svåra och tunga tankar.
Medicinprat. Under hans sessioner hos Unga Vuxna har han och terapeuten samtalat om medicinanvändning. Sonen är intresserad av att prova nån sorts medicin som kan tänkas hjälpa honom. När han var yngre så började vi med Sertralin, för det var ångesten som även då var den tuffaste motståndaren. Efter når sår testade han Concerta som inte hjälpte under tid. Bara i början. Han är inte helt emot att testa nåt nytt. Han inser att han kanske behöver äta medicin för att må så bra som möjligt.
Stoppad i ett fack. Han pratar om att han ända sen han var liten har varit indelad i ett särskilt fack av jämnåriga. Han har inte haft en chans att nånsin kunnat ändra på det. Kompisarna ser på honom på ett visst sätt och då är det så. Det är svårt att förändra och få andra att förstå att han inte är densamma som han var i lågstadiet. Han berättar att han nu som 19 åring förstår att han inte var särkilt lätt att ungås med när han var liten. Han var rätt osmidig och oflexibel. Och väldigt arg. Vilket ledde till många onödiga situationer. Nu när han är vuxen har har verktuýg att använda sig av på ett helt annat sätt och är mycket enklare att vara med.
Och nu vill han inte vara i det gamla facket längre. Han hade hoppats att det skulle ändra sig när han kom hem från vårt utlandsäventyr, och han skulle börja i gymnasiet. Han hamnade i samma klas som många av hans gamla vänner sen innan vi flyttade utomlands, för att då önskade han sig det. Han hade inte klarat av nåt annat då. Men nej, det gick inte. Han var fast i samma fack. Det var samma mönster som innan. Just nu är han "den tråkiga" eftersom han inte vill vara ute och festa med de andra. Han är "den snåle" eftersom han inte gör av med några pengar. Han har inte brytt sig om varken kläder eller vad det är för märken på de kläder han bär, bara de har varit på det sättet han vill ha dem.
På det sättet ser han fram emot att kanske plugga på annan ort i höst. Att liksom få chansen at börja om på ny kula, på nytt. Med ny chans till nya vänner. Att inneha en ny roll.
Och vi var i helgen och faktiskt handlade nya t-shirtar. Så att han kan känna sig lite "ny" iallafall.
Vid flytt behöver allt annat stämma. Och han säger det själv. Han vet det själv. Som att ha en smula balans i hjärnan iallafall. Att uppleva känslan av kontroll över sin egen situation.
Han förstår att det kommer att bli väldigt tufft att flytta hemifrån och plugga samtidigt om han kommer att må så här då och då.
Därav medicinen.
Mycket just nu.
Han funderar enormt mycket. Över sin framtid. Han längtar till allt har "satt sig". När han har pluggat klart, skaffat jobb och bostad och en fru. När allt det som behöver göras för en skön framtid är gjort. När han kan landa.
- Mamma, du har ju landat nu. Med bra jobb, en man och två barn och ett hus. Det måste ju kännas otroligt bra.
Och det gör det ju såklart.
- Ja, älskade barn det känns bra. Men det ska ju förhoppningsvis kännas bra hela vägen hit också. Inte bara när man har kommit hit. Man behöver må bra på vägen dit med.
Svåra och tunga tankar.
måndag 22 maj 2017
Att ha så god insikt om sig själv
Sonen har visst ett muntligt prov i matte också. Hade ingen som helst aning om det förrän i slutet av förra veckan. Tror inte han visste om det förrän då heller faktiskt. Han läste det det på skolans lärplattform dagen efter det nationella provet. Han mailade sin lärare och frågade om det muntliga provet gällde alla elever.
Vi noterade att han fick svar otroligt fort, vilket inte har varit särskilt vanligt förekommande från henne under den här terminen.
Då svarade hon kort att han var godkänd på provet och var således godkänd på hela mattkursen. MEN om han ville så fick han komma in på den muntliga delen måndag eller tisdag den här veckan, för att eventuellt kunna få ett D på kursen. Men han skulle veta att OM han skulle faila fullständigt på det muntliga så skulle det inte göra någon skillnad på om han blir godkänd eller inte.
Så han valde att åka in. Med liknelsen till fotbollen såklart:
- Hörrni, jag åker till provet. Med känslan av jag redan har vinnit Premier League, med
en match kvar.
Den känslan är ju rätt behaglig ändå.
Sen hoppas vi att kursen är till ända.
Och apropå ingenting förresten. Under våren har sonen träffat en privat fantastisk psykolog med specialkunskap inom npf och så har han träffat en psykolog på Unga Vuxna två ggr. Båda dessa psykologer har sagt oberoende varandra att de är mycket imponerade av hans egna otroliga insikt om sina egna diagnoser. För att vara så ung har han redan hittat så många bra och kraftfulla verktyg för att klara av sin vardag på ett mycket bra sätt. De är imponerade över att han är så väldigt bra på att planera sin dag. Många med aspergers i hans ålder har väldigt svårt med just det, och kanske söker hjälp bara för just den biten.
Våran kille svarade båda två:
- Jag måste ha den planeringen, annars överlever inte jag. Jag måste planera varenda minut på hela dygnet.
Det han behöver hjälp med är att strukturera hur mycket tid han ska lägga på varje sak. Och hur han ska återhämta sig. OM det är ok att spela tv-spel tillexempel.
Och då spelar det ingen roll vad vi som föräldrar säger.
Vi noterade att han fick svar otroligt fort, vilket inte har varit särskilt vanligt förekommande från henne under den här terminen.
Då svarade hon kort att han var godkänd på provet och var således godkänd på hela mattkursen. MEN om han ville så fick han komma in på den muntliga delen måndag eller tisdag den här veckan, för att eventuellt kunna få ett D på kursen. Men han skulle veta att OM han skulle faila fullständigt på det muntliga så skulle det inte göra någon skillnad på om han blir godkänd eller inte.
Så han valde att åka in. Med liknelsen till fotbollen såklart:
- Hörrni, jag åker till provet. Med känslan av jag redan har vinnit Premier League, med
en match kvar.
Den känslan är ju rätt behaglig ändå.
Sen hoppas vi att kursen är till ända.
Och apropå ingenting förresten. Under våren har sonen träffat en privat fantastisk psykolog med specialkunskap inom npf och så har han träffat en psykolog på Unga Vuxna två ggr. Båda dessa psykologer har sagt oberoende varandra att de är mycket imponerade av hans egna otroliga insikt om sina egna diagnoser. För att vara så ung har han redan hittat så många bra och kraftfulla verktyg för att klara av sin vardag på ett mycket bra sätt. De är imponerade över att han är så väldigt bra på att planera sin dag. Många med aspergers i hans ålder har väldigt svårt med just det, och kanske söker hjälp bara för just den biten.
Våran kille svarade båda två:
- Jag måste ha den planeringen, annars överlever inte jag. Jag måste planera varenda minut på hela dygnet.
Det han behöver hjälp med är att strukturera hur mycket tid han ska lägga på varje sak. Och hur han ska återhämta sig. OM det är ok att spela tv-spel tillexempel.
Och då spelar det ingen roll vad vi som föräldrar säger.
torsdag 18 maj 2017
Herregud! Ungen är godkänd
Sonen kom hem från provet igår eftermiddag.
Han var nöjd. Han hade inte fått totalt hjärnsläpp som han var mest rädd för. Han gjorde det han kunde. Sen åkte han hem.
Så sa han:
- Tack mamma för all hjälp under den här tiden. Tack för att köksbordet har varit avtorkat när jag har kommit med mina matteböcker. Tack för att du har haft maten klar åt mig när jag har varit hungrig. Tack för allt mamma!
Och så bestämde han att om han skulle bli godkänd på det här provet så skulle han bränna upp varenda mattetapper han har. Utom matteboken, för den ska lillebror få.
Idag på jobbet kom sms:et.
- Jag är godkänd på provet!
Han var nöjd. Han hade inte fått totalt hjärnsläpp som han var mest rädd för. Han gjorde det han kunde. Sen åkte han hem.
Så sa han:
- Tack mamma för all hjälp under den här tiden. Tack för att köksbordet har varit avtorkat när jag har kommit med mina matteböcker. Tack för att du har haft maten klar åt mig när jag har varit hungrig. Tack för allt mamma!
Och så bestämde han att om han skulle bli godkänd på det här provet så skulle han bränna upp varenda mattetapper han har. Utom matteboken, för den ska lillebror få.
Idag på jobbet kom sms:et.
- Jag är godkänd på provet!
onsdag 17 maj 2017
Uppdatering
Det var länge sedan nu. Vilket helt enkelt beror på att jag märker att jag mår sämre själv när jag kan läsa om hur jobbigt jag har det.
Jag älskar att skriva av mig. Jag mår bra av att skriva av mig. Men jag mår just nu inte särskilt bra när jag läser det jag skriver om när det känns tungt och jobbigt. Det blir liksom dubbelt så jobbigt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa just den ekvationen.
Men här kommer en liten uppdatering.
Skolan som sonen läser med på distans har varit allt annat än bra. Han har fått slita helt utan nån som helst hjälp eller stöttning av varken lärare eller rektor. Uruselt har det varit. Trots deras vetskap om hans båda diagnoser.
Förrän idag. Idag, precis just nu faktiskt, sitter han och gör det han har slitit för hela jäkla terminen. Varenda timma av ledig tid har han suttit med ögonen över matteboken för att just nu skriva det nationella provet i Matte 3.
Och till det här provet har vi tjatat oss till att han skulle få sitta enskilt och inte i storgrupp när han skriver. Det är han och två elever till i den lilla gruppen.
Som jag håller hela min kropp för att killen ska klara godkänt. Klarar han det kommer jag gråta bara därför. Av lycka, av lättnad. Klarar han det inte, kommer jag att gråta därför. Av ren och skär sorg. Med vetskapen om sååååå mycket energi som har lagts på detta prov.
Jag älskar att skriva av mig. Jag mår bra av att skriva av mig. Men jag mår just nu inte särskilt bra när jag läser det jag skriver om när det känns tungt och jobbigt. Det blir liksom dubbelt så jobbigt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa just den ekvationen.
Men här kommer en liten uppdatering.
Skolan som sonen läser med på distans har varit allt annat än bra. Han har fått slita helt utan nån som helst hjälp eller stöttning av varken lärare eller rektor. Uruselt har det varit. Trots deras vetskap om hans båda diagnoser.
Förrän idag. Idag, precis just nu faktiskt, sitter han och gör det han har slitit för hela jäkla terminen. Varenda timma av ledig tid har han suttit med ögonen över matteboken för att just nu skriva det nationella provet i Matte 3.
Och till det här provet har vi tjatat oss till att han skulle få sitta enskilt och inte i storgrupp när han skriver. Det är han och två elever till i den lilla gruppen.
Som jag håller hela min kropp för att killen ska klara godkänt. Klarar han det kommer jag gråta bara därför. Av lycka, av lättnad. Klarar han det inte, kommer jag att gråta därför. Av ren och skär sorg. Med vetskapen om sååååå mycket energi som har lagts på detta prov.
tisdag 4 april 2017
Dragit i handbromsen ordentligt
För två veckor sedan kom jag och maken tillsammans med sonen gemensamt fram till att det är dags att dra i handbromsen. Vilket vi gjorde. Ordentligt.
Sonen vill så mycket. Han vill så otroligt mycket. Men nu ser vi att han inte orkar längre. Och han har behövt oss att dra i bromsen. För han skulle inte göra det själv. Hur mycket han än vill - så har han insett att han behöver återhämtning. För han förstår att han inte orkar. Han inser att illamåendet inte är sunt. Han inser att det kommer nånstans ifrån.
Nu har han snart varit hemma från jobbet i två veckor. Han har inte rört matteboken en endaste gång under den här tiden. Vi har låtit han vara. Han har inte varit på en endaste fotbollsträning. Det enda han har gjort har varit att vila och att gymma.
Hans illamående har gradvis blivit mindre och den här veckan har han inte mått illa alls.
Han har på eget initiativ velat ha kontakt med psykolog. För han vill höra från nån utomstående att vi bromsade i rätt tid och inte försent. Han vill få verktyg av en psykolog för att lära sig att hantera och strukturera upp sin egen vardag. Han vill lära sig att prioritera det som är viktigt och han vill lära sig hur mycket tid och kraft han ska lägga ner på sina aktiviteter.
Jag fick tag i en psykolog som han besökte i fredags. När han kom hem från henne var han sååååå nöjd. Hon hade varit sååååå bra. Så bra att han bokade en ny träff med henne av bara farten nu på torsdag. Besöken hos henne kostar 900 kr för 45 minuter. Men det är ju bara att betala. försökt få för
Jag har även försökt få tag i Unga Vuxna inom landstinget. De svarade inte på flera dagar och jag blev förbannad och ringde enhetschefen istället. Hon blev förvånad över at hennes medarbetare inte hade svarat på flera dagar, vilket är helt fruktansvärt då det finns många ungdomar som behöver deras hjälp. Om jag bara skickade sonens kontaktuppgifter så lovade hon att nån av dem skulle höra av sig till sonen dagen efter. Det gjorde de och sonen fick en tid först i slutet av april och det är alldeles för sent. Därför träfar han den här privata nu ett par gånger innan.
Man måste alltså ligga på. Inte bara sitta och vänta.
Sonen vill så mycket. Han vill så otroligt mycket. Men nu ser vi att han inte orkar längre. Och han har behövt oss att dra i bromsen. För han skulle inte göra det själv. Hur mycket han än vill - så har han insett att han behöver återhämtning. För han förstår att han inte orkar. Han inser att illamåendet inte är sunt. Han inser att det kommer nånstans ifrån.
Nu har han snart varit hemma från jobbet i två veckor. Han har inte rört matteboken en endaste gång under den här tiden. Vi har låtit han vara. Han har inte varit på en endaste fotbollsträning. Det enda han har gjort har varit att vila och att gymma.
Hans illamående har gradvis blivit mindre och den här veckan har han inte mått illa alls.
Han har på eget initiativ velat ha kontakt med psykolog. För han vill höra från nån utomstående att vi bromsade i rätt tid och inte försent. Han vill få verktyg av en psykolog för att lära sig att hantera och strukturera upp sin egen vardag. Han vill lära sig att prioritera det som är viktigt och han vill lära sig hur mycket tid och kraft han ska lägga ner på sina aktiviteter.
Jag fick tag i en psykolog som han besökte i fredags. När han kom hem från henne var han sååååå nöjd. Hon hade varit sååååå bra. Så bra att han bokade en ny träff med henne av bara farten nu på torsdag. Besöken hos henne kostar 900 kr för 45 minuter. Men det är ju bara att betala. försökt få för
Jag har även försökt få tag i Unga Vuxna inom landstinget. De svarade inte på flera dagar och jag blev förbannad och ringde enhetschefen istället. Hon blev förvånad över at hennes medarbetare inte hade svarat på flera dagar, vilket är helt fruktansvärt då det finns många ungdomar som behöver deras hjälp. Om jag bara skickade sonens kontaktuppgifter så lovade hon att nån av dem skulle höra av sig till sonen dagen efter. Det gjorde de och sonen fick en tid först i slutet av april och det är alldeles för sent. Därför träfar han den här privata nu ett par gånger innan.
Man måste alltså ligga på. Inte bara sitta och vänta.
onsdag 22 mars 2017
Han är min hjälte. Min guru. Alla dagar i veckan.
Det har varit lite tyst från mig ett tag.
Har inte orkat skriva så mycket faktiskt.
Det är mycket på jobbet och det är mycket här hemma. Har inte prioriterat skrivandet alls.
Idag har sonen haft Delprov 1 i sin matte. Absolut all ledig tid har han lagt till att plugga detta ämne. Han har kommit hem efter jobbet - pluggat - ätit. Han har kommit hem efter gymmet - pluggat - ätit - pluggat igen.
Oftast med sin pappa vid sin sida eller nånstans i närheten här hemma. Ibland på egen hand och då med pappa som support i telefonen när pappa har varit bortrest.
Idag som sagt var det prov.
Pappan har varit borta sen måndagsmorgon. Sonen var i kaosliknande situation i måndagskväll. Och var så uppgiven och ångestfylld att han bara låg med överkroppen över bordet och alla böcker. Och jag som inte kan hjälpa honom. Mer än att peppa. Och just i de lägena när han mår sådär, så har jag så lätt att säga att han ska strunta i det.
Men det hjälper inte alls honom just där och då har jag förstått. För han vill göra det. Han har bestämt sig. Men mitt mammahjärta svider när jag ser hans mående där och då.
Efter ett ganska långt samtal med pappan på högtalartelefon så kändes han lugn igen.
I gårkväll satt han i säkert två timmar nere på sitt rum. Och slet. Och kämpade. En helt annan kille än i måndags.Stuns i rösten. Hållning i ryggen.
Vi packade all ev tänkbar utrustning till provet, typ pennor, sudd, miniräknare, linjal, pennvässare etc.
Han var urcool. Han hade mailat sin lärare om några frågor som han ville ha svar på, men som ingen hade svarat på. Han skulle jaga läraren under dagen idag. Jag erbjöd mig att göra det. Men nej, han ville minsann göra det själv.
Provet skulle vara 15-17 idag och det är ju absolut den värsta tiden för ett prov, enligt sonen. För det är ju sååååå många timmar fram tills dess från det att man vaknar. Och de timmarna mår han inte särkilt bra. Så har det varit under hela hans skoltid med prov. Eftermiddagsprov har varit skit.
Vi gjorde en plan. Han skulle jobba halv dag. Och jag slutade tidigt. Vi skulle ses vid 13 tiden på en p-plats i stan. Sen skulle vi äta lunch tillsammans nånstans som han önskade. Allt för att skingra tankarna en smula. Sedan skulle jag kör honom till skolan, för att han skulle slippa det här med att hitta parkering och behöva parkeringsautomater, som han verkligen avskyr. Det stressar honom otroligt.
Jag lovade att stanna kvar i stan under provtiden, för att stå standby om det skulle behövas. Sen skulle jag hämta honom efter provet. Jag erbjöd mig även att följa med in till skolan när jag såg och förstod hur jävla illa han mådde. Han satt i sätet och rapade och djupandades. Han mådde så spyilla. Men jag fick inte följa med in. Han ville klara det på egen hand.
- Gå in nu, sa jag när jag märkte att ju längre han satt kvar i bilen ju sämre mådde han. Ta med dig pannbenet från Vätterrnunda och gå nu.
Han satt tyst i två sekunder sen sa han
- Ja, det gör jag. NU går jag. Och så gick han.
Två timmar ringde han. Han var färdig.
Och jag frågade återigen om varför han utsätter sig för sånt här, som han veeeet att han mår så dåligt av.
- Duckar jag för allt som är jobbigt utvecklas jag ingenting. Jag måste igenom skiten.
Att det är samma kille som för 13 år sedan gömde sig under sitt skrivbord varje morgon innan skolan är helt obegripligt. Redan på den tiden mådde han spyiila av sin ångest.
Det är min hjälte. Han är min guru. Alla dagar i veckan. Alltid.
Har inte orkat skriva så mycket faktiskt.
Det är mycket på jobbet och det är mycket här hemma. Har inte prioriterat skrivandet alls.
Idag har sonen haft Delprov 1 i sin matte. Absolut all ledig tid har han lagt till att plugga detta ämne. Han har kommit hem efter jobbet - pluggat - ätit. Han har kommit hem efter gymmet - pluggat - ätit - pluggat igen.
Oftast med sin pappa vid sin sida eller nånstans i närheten här hemma. Ibland på egen hand och då med pappa som support i telefonen när pappa har varit bortrest.
Idag som sagt var det prov.
Pappan har varit borta sen måndagsmorgon. Sonen var i kaosliknande situation i måndagskväll. Och var så uppgiven och ångestfylld att han bara låg med överkroppen över bordet och alla böcker. Och jag som inte kan hjälpa honom. Mer än att peppa. Och just i de lägena när han mår sådär, så har jag så lätt att säga att han ska strunta i det.
Men det hjälper inte alls honom just där och då har jag förstått. För han vill göra det. Han har bestämt sig. Men mitt mammahjärta svider när jag ser hans mående där och då.
Efter ett ganska långt samtal med pappan på högtalartelefon så kändes han lugn igen.
I gårkväll satt han i säkert två timmar nere på sitt rum. Och slet. Och kämpade. En helt annan kille än i måndags.Stuns i rösten. Hållning i ryggen.
Vi packade all ev tänkbar utrustning till provet, typ pennor, sudd, miniräknare, linjal, pennvässare etc.
Han var urcool. Han hade mailat sin lärare om några frågor som han ville ha svar på, men som ingen hade svarat på. Han skulle jaga läraren under dagen idag. Jag erbjöd mig att göra det. Men nej, han ville minsann göra det själv.
Provet skulle vara 15-17 idag och det är ju absolut den värsta tiden för ett prov, enligt sonen. För det är ju sååååå många timmar fram tills dess från det att man vaknar. Och de timmarna mår han inte särkilt bra. Så har det varit under hela hans skoltid med prov. Eftermiddagsprov har varit skit.
Vi gjorde en plan. Han skulle jobba halv dag. Och jag slutade tidigt. Vi skulle ses vid 13 tiden på en p-plats i stan. Sen skulle vi äta lunch tillsammans nånstans som han önskade. Allt för att skingra tankarna en smula. Sedan skulle jag kör honom till skolan, för att han skulle slippa det här med att hitta parkering och behöva parkeringsautomater, som han verkligen avskyr. Det stressar honom otroligt.
Jag lovade att stanna kvar i stan under provtiden, för att stå standby om det skulle behövas. Sen skulle jag hämta honom efter provet. Jag erbjöd mig även att följa med in till skolan när jag såg och förstod hur jävla illa han mådde. Han satt i sätet och rapade och djupandades. Han mådde så spyilla. Men jag fick inte följa med in. Han ville klara det på egen hand.
- Gå in nu, sa jag när jag märkte att ju längre han satt kvar i bilen ju sämre mådde han. Ta med dig pannbenet från Vätterrnunda och gå nu.
Han satt tyst i två sekunder sen sa han
- Ja, det gör jag. NU går jag. Och så gick han.
Två timmar ringde han. Han var färdig.
Och jag frågade återigen om varför han utsätter sig för sånt här, som han veeeet att han mår så dåligt av.
- Duckar jag för allt som är jobbigt utvecklas jag ingenting. Jag måste igenom skiten.
Att det är samma kille som för 13 år sedan gömde sig under sitt skrivbord varje morgon innan skolan är helt obegripligt. Redan på den tiden mådde han spyiila av sin ångest.
Det är min hjälte. Han är min guru. Alla dagar i veckan. Alltid.
måndag 13 mars 2017
Tänk om ungen flyttar snart????
Vilken bra helg vi har haft.
Lillebror fick ett samtal förra veckan från ett av jobben han har sökt. De undrade om han hade lust att komma och provjobba på lördagen mellan 07.00-12.00. Han blev överlycklig och åkte dit i lördags glad i hågen.
När klockan var typ 12.05 ringde han och berättade att nu hade han lärt sig alla morgonrutiner och kassan. Nu ville de att han skulle komma på måndag och lära sig kvällsrutinerna. Och den chansen borde han ju rimligen inte ha fått om han inte hade gjort ett bra jobb på lördagen. Jätteroligt för honom! Så ikväll jobbar han 16.00-21.00. Får vi se om han fortfarande är intressant efter det skiftet.
Och så storebror.
Han och jag tog en roadtrip till en stad en bit härifrån för att närvara på ett universitets Öppet Hus. Vi hängde på låset och hann med hela tre föreläsningar om kurser han är lite sugen att söka till hösten.
Han vill alltså söka till International Buissness School där all undervisning sker på engelska. Han vill det för att han anser att engelska är världens språk och att ha en utbildning på det språket kan ge honom större chanser att kanske få ett jobb han vill ha i framtiden. Alla föreläsningar var således på engelska och han såg sååå taggad ut.
Kurserna han är nyfiken på är International Economcis, International Management och International Marketing. Med fokus på de två första. Utanför varje föreläsning stod en monter där elever från varje program svarade på frågor. Sonen sa till mig - Vänta här, nu vill jag gå fram själv.
Så jag väntade. Såg hans breda ryggtavla stå med ryggen åt mig medan han pratade med de bakom montern. Har således ingen som helst aning vilka frågor han ställde eller vilka svar han fick. För det han säger till mig väljer han ju själv. Mitt kontrollbehov är enbart mitt problem.
Men först behöver han klara den här jäkla matte 3. Och som han sliter. Varje ledig stund hänger han över böckerna. Hoppade igår över att närvara på A-lagets fotbollsmatch för att göra matte. I lördags gick det sådär. Då flög det pennor och de gick sönder. Nävar i bordet.
Pappan kom upp och sa "nu tar jag inte mer skit".
- Tänk på att det inte är dig han är arg på, svarade jag. Ta det inte personligt.
- Jag veeeet, sa han och andades och gick ner igen.
Sedan gick det bättre.
Och jag berättade för maken som gärna vill poängtera att det är lite jobbigt att vara den enda som kan hjälpa till, vilket jag har full förståelse för. Jag berättade för honom att vara den som sitter bredvid, som inte ha möjligheten att kunna avlasta, är ganska så jobbigt det med faktiskt. Att veta att jag inte har förmågan att stötta i det här känns också tufft.
Det hade han nog inte tänkt på riktigt. Att den här situationen är jobbig för oss alla på olika sätt.
Men besöket på detta universitet var så bra. Vi blev båda så oerhört positivt överraskade. En bra känsla och så sken solan från en klarblå himmel. Bra tecken.
-Jag kan tänka mig att bo här, sa han.
Herregud, tänk om ungen flyttar om ett par månader.
Vi besökte montern för studenter med behov av särskilt stöd. Vilket också gav hopp att det faktiskt kan funka. Kan man efter man har blivit antagen visa upp att man har behov av särkilt stöd, så hör man av sig till henne och de hjälper till så gott de bara kan. Med en mentor som hjälper till att strukturera upp studierna, om man behöver sitta enskilt på tentorna, om man behöver hjälp om vad som ska göras etc. Det lät otroligt hoppfullt.
Vi besökte montern för boende. Det kändes inte lika hoppfullt dock. Att han ska bo i en sovsal med andra, eller i rum med andra, eller i en lägenhet med andra känns inte alls så aktuellt. Han behöver ha nåt eget. Med egen kyl, egen toa, egen spis. Där ska vi höra av sig till de som arbetar med särskilda behov, de kanske kan hjälpa till även här. För de borde ju rimligen veta att just studenter med särskilda behov även har det vid sitt boende.
Annars får vi kanske kolla på hur det ser ut med att eventuellt köpa en lägenhet åt honom.
Och nu ska vi ligga i hårdträning i det här att kunna koka spagetti tex. Det är maten som blir en av hans utmaningar. Han som vill äta så mycket, så ofta och så bra mat för att klara av att träna så mycket.
Herregud! Vad är det som händer????
Lillebror fick ett samtal förra veckan från ett av jobben han har sökt. De undrade om han hade lust att komma och provjobba på lördagen mellan 07.00-12.00. Han blev överlycklig och åkte dit i lördags glad i hågen.
När klockan var typ 12.05 ringde han och berättade att nu hade han lärt sig alla morgonrutiner och kassan. Nu ville de att han skulle komma på måndag och lära sig kvällsrutinerna. Och den chansen borde han ju rimligen inte ha fått om han inte hade gjort ett bra jobb på lördagen. Jätteroligt för honom! Så ikväll jobbar han 16.00-21.00. Får vi se om han fortfarande är intressant efter det skiftet.
Och så storebror.
Han och jag tog en roadtrip till en stad en bit härifrån för att närvara på ett universitets Öppet Hus. Vi hängde på låset och hann med hela tre föreläsningar om kurser han är lite sugen att söka till hösten.
Han vill alltså söka till International Buissness School där all undervisning sker på engelska. Han vill det för att han anser att engelska är världens språk och att ha en utbildning på det språket kan ge honom större chanser att kanske få ett jobb han vill ha i framtiden. Alla föreläsningar var således på engelska och han såg sååå taggad ut.
Kurserna han är nyfiken på är International Economcis, International Management och International Marketing. Med fokus på de två första. Utanför varje föreläsning stod en monter där elever från varje program svarade på frågor. Sonen sa till mig - Vänta här, nu vill jag gå fram själv.
Så jag väntade. Såg hans breda ryggtavla stå med ryggen åt mig medan han pratade med de bakom montern. Har således ingen som helst aning vilka frågor han ställde eller vilka svar han fick. För det han säger till mig väljer han ju själv. Mitt kontrollbehov är enbart mitt problem.
Men först behöver han klara den här jäkla matte 3. Och som han sliter. Varje ledig stund hänger han över böckerna. Hoppade igår över att närvara på A-lagets fotbollsmatch för att göra matte. I lördags gick det sådär. Då flög det pennor och de gick sönder. Nävar i bordet.
Pappan kom upp och sa "nu tar jag inte mer skit".
- Tänk på att det inte är dig han är arg på, svarade jag. Ta det inte personligt.
- Jag veeeet, sa han och andades och gick ner igen.
Sedan gick det bättre.
Och jag berättade för maken som gärna vill poängtera att det är lite jobbigt att vara den enda som kan hjälpa till, vilket jag har full förståelse för. Jag berättade för honom att vara den som sitter bredvid, som inte ha möjligheten att kunna avlasta, är ganska så jobbigt det med faktiskt. Att veta att jag inte har förmågan att stötta i det här känns också tufft.
Det hade han nog inte tänkt på riktigt. Att den här situationen är jobbig för oss alla på olika sätt.
Men besöket på detta universitet var så bra. Vi blev båda så oerhört positivt överraskade. En bra känsla och så sken solan från en klarblå himmel. Bra tecken.
-Jag kan tänka mig att bo här, sa han.
Herregud, tänk om ungen flyttar om ett par månader.
Vi besökte montern för studenter med behov av särskilt stöd. Vilket också gav hopp att det faktiskt kan funka. Kan man efter man har blivit antagen visa upp att man har behov av särkilt stöd, så hör man av sig till henne och de hjälper till så gott de bara kan. Med en mentor som hjälper till att strukturera upp studierna, om man behöver sitta enskilt på tentorna, om man behöver hjälp om vad som ska göras etc. Det lät otroligt hoppfullt.
Vi besökte montern för boende. Det kändes inte lika hoppfullt dock. Att han ska bo i en sovsal med andra, eller i rum med andra, eller i en lägenhet med andra känns inte alls så aktuellt. Han behöver ha nåt eget. Med egen kyl, egen toa, egen spis. Där ska vi höra av sig till de som arbetar med särskilda behov, de kanske kan hjälpa till även här. För de borde ju rimligen veta att just studenter med särskilda behov även har det vid sitt boende.
Annars får vi kanske kolla på hur det ser ut med att eventuellt köpa en lägenhet åt honom.
Och nu ska vi ligga i hårdträning i det här att kunna koka spagetti tex. Det är maten som blir en av hans utmaningar. Han som vill äta så mycket, så ofta och så bra mat för att klara av att träna så mycket.
Herregud! Vad är det som händer????
tisdag 7 mars 2017
Mycket allmänhistoria
Varje kväll får jag ta del av de dokumentärer som sonen har lyssnat på under dagen. Det brukar vara ungefär två stycken om dagen. Antingen är det olika podcasts eller så är det P3 och P4 dokumentärer.
Efter jobb, gym och eller fotbollsträning och middag sätter han sig i soffan och pratar och berättar. Inte en tyst sekund. Han har lärt sig så oerhört mycket om så oerhört många olika fall. Och samtidigt som han berättar om allt detta så tar han fram ÄNNU mera fakta på datorn. Bilder och text. Mest bilder. Och han tar för givet att jag är lika intresserad. Vilket jag kan vara. En stund. Men inte så jääääääkla länge.
Man kan säga att Bombmannen, Svartenbrandt, Breivik, Knutby, Estonia etc, etc nu sitter inristat i hans minnesbank för alltid.
Efter jobb, gym och eller fotbollsträning och middag sätter han sig i soffan och pratar och berättar. Inte en tyst sekund. Han har lärt sig så oerhört mycket om så oerhört många olika fall. Och samtidigt som han berättar om allt detta så tar han fram ÄNNU mera fakta på datorn. Bilder och text. Mest bilder. Och han tar för givet att jag är lika intresserad. Vilket jag kan vara. En stund. Men inte så jääääääkla länge.
Man kan säga att Bombmannen, Svartenbrandt, Breivik, Knutby, Estonia etc, etc nu sitter inristat i hans minnesbank för alltid.
måndag 6 mars 2017
Plötsligt händer det
Sonen har skickat ett sms till sin pappa.
- För första gången i mitt 19 åriga liv har jag kunnat göra matte helt på egen hand!
Under hela låg och mellan stadiet, samt en liten bit in på högstadiet hjälpte jag honom med alla läxor, även då matte.
När vi flyttade utomlands så tog pappa över matten. På engelska blev den mig helt övermäktig. Sen dess har han tagit allt ansvar för just matten.
Sonen har verklige aldrig kunnat plugga, strukturera upp eller nåt annat på egen hand göra nåt vad gäller just matten. Hans självförtroende har varit helt under isen och det har gått troll i all matte.
Han har liksom haft taggarna utåt så fort bara ordet matte har nämnts. Och han har känt så oerhört beroende av sin pappa.
När maken visade mig sms:et förra veckan började jag gråta.
Ett lugnt och stilla gråt. Jag kunde så väl föreställa mig känslan. Om känslan av frihet. OM känslan av självständighet. Om att faktiskt kunna själv.
19 år ung!!
- För första gången i mitt 19 åriga liv har jag kunnat göra matte helt på egen hand!
Under hela låg och mellan stadiet, samt en liten bit in på högstadiet hjälpte jag honom med alla läxor, även då matte.
När vi flyttade utomlands så tog pappa över matten. På engelska blev den mig helt övermäktig. Sen dess har han tagit allt ansvar för just matten.
Sonen har verklige aldrig kunnat plugga, strukturera upp eller nåt annat på egen hand göra nåt vad gäller just matten. Hans självförtroende har varit helt under isen och det har gått troll i all matte.
Han har liksom haft taggarna utåt så fort bara ordet matte har nämnts. Och han har känt så oerhört beroende av sin pappa.
När maken visade mig sms:et förra veckan började jag gråta.
Ett lugnt och stilla gråt. Jag kunde så väl föreställa mig känslan. Om känslan av frihet. OM känslan av självständighet. Om att faktiskt kunna själv.
19 år ung!!
tisdag 28 februari 2017
London baby och din jävla idiot!
Vi har varit i London en sväng. Från torsdag till söndag.
Flygplanet ner i torsdags blev en smula försenat för det hade varit storm i England under dagen vilket hade gjort hela dagens flygningar försenade.
Och vi fick sitta i planet under hela förseningen. Det var varmt och det var kvavt. Det var trångt och vi skulle få sitta i ca 90 minuter.
Då brast det för storebror.
Såna här utsvävningar är ju från början inte hans favvogrej riktigt. Har aldrig varit. Men vi har tagit med barnen på många resor genom åren iallafall. Som vuxna får de bestämma själva om de vill resa eller inte. Men vi har aktivt valt att faktiskt vilja ta med dem runt på resor. Vi har velat att de ska få uppleva annat. Se annat. Få förståelse för att det faktiskt är olika. Att allting inte ser och smakar likadant som i Sverige.
Detta val har även varit ett tufft val. För det har inte alltid varit helt smärtfritt att resa såklart. Och det har för det mesta varit själva förflyttningen som har varit tuff. När vi väl har hamnat på rätt plats har det mesta gått ganska så bra. Och framför allt har det gått otroligt mycket bättre ju mer kunskap och förseelse vi som föräldrar har skaffat oss kring vad sonen har behövt för förberedelser.
Flygplatser är jobbiga. Mycket folk. Rörelse hela tiden. Plan som är försenade. Då har det många ggr varit jobbigt. Flygningarna har oftast gått bra. Vi har alltid haft en väska full med bra-att-ha-saker med oss. I den har det alltid funnits det han har behövt för just den resan.
Passkontroller är jobbiga. Mycket att hålla reda på och hålla ordning på sitt pass. Säkerhetskontroller är jobbiga. Öppna handbagage. Paddor och påsar med flytande saker upp på bandet. Av med skor och skärp. Jackor och mössor. In genom den dör bågen, nån som tar på en. Nu till London blev just han självklart slumpvis utvald av personalen att bli extra kollad. Så han fick visa vilket handbagage som var hans, vilken låda med tillhörigheter som var hans. Och så tog de nåt och kollade om det fanns spår av explosiva ämnen på hans ägodelar. De tog även prover på honom själv.
Sen på med alla kläder igen.
Jobbigt.
Och på planet i torsdags när vi alla hade boardat och satt oss tillrätta i våra stolar och vi fick reda på att vi skulle sitta sådär i nästan 90 minuter i väntan på att få åka. Då brast det för honom fullständigt.
Och efterosm jag vet att det var otroligt jobbigt för honom gjorde jag ingen större affär av det hela men det gjorde otroligt ont inuti mig. För det var verkligen första gången han har sagt nåt i den stilen överhuvudtaget. Det har aldrig hänt tidigare hur arg han än har varit.
Han blev helt tokig av att sitta på sin plats längst in till fönstret med jackan på sig och få höra att det skulle vara så i ca 90 minuter. Och han vägrade att ta av sig jackan, för det var också jobbigt. Jag gjorde ingen större affär av det heller, herregud han är snart 20 år. Vill han ha jackan på sig får han väl ha det. Men då blev det ju ÄNNU varmare. Och han ännu argare.
Och han ifrågasatte varför ingen fick gå ut ur planet, varför fick vi inte bara gå ut ur planet och nerför trappan. Och ta lite luft. Jag sa att det är ingen ide att diskutera just den frågan, för det handlar om säkerhet och regler och nu är det bara bestämt så.
- Skit i det då din jävla idiot! sa han till mig då. Och jag frågade lillebror som satt emellan oss om han hade sagt det jag trodde jag hade hört. Och det hade han.
Och vad tufft det var!
Så har han aldrig nånsin sagt förut. Att min unge säger så till mig har varit helt oacceptabelt innan. Jag har trott att jag aldrig nånsin skulle få höra det. Och nu fick jag det slängt rakt i ansiktet. Hur skulle jag hantera detta? Ingen aning.
Och som han ångrade sig. Inte på direkten, för då tyckte han att jag skulle ha förståelse för honom. Och jag sa att den diskussionen tog jag inte där och då. De framför som hörde allt måste ha undrat vad som hände bakom dem.
Men sen. Oj, vad han ångrade sig. När allt hade lugnat sig. Och det inte var så farligt. Och han faktiskt tog av sig sin jacka. Och vi hade landat.
Han försökte på sina olika sätt visa hur mycket han faktiskt tycker om mig och hur tacksam han faktiskt var för att åka på den här resan.
Efter den här lilla incidenten blev hela vår resa helt underbar. Bara storebror fått mat var tredje timme ungefär, som en liten bebis, så har han hållt sig på bra humör och vi har haft det så mysigt.
Vi har vandrat, vi har sett så mycket. Och det har gått så bra.
Jag verkligen älskar London! En underbar stad!
Hemresan gick också väldigt bra, trots en liten försening.
Flygplanet ner i torsdags blev en smula försenat för det hade varit storm i England under dagen vilket hade gjort hela dagens flygningar försenade.
Och vi fick sitta i planet under hela förseningen. Det var varmt och det var kvavt. Det var trångt och vi skulle få sitta i ca 90 minuter.
Då brast det för storebror.
Såna här utsvävningar är ju från början inte hans favvogrej riktigt. Har aldrig varit. Men vi har tagit med barnen på många resor genom åren iallafall. Som vuxna får de bestämma själva om de vill resa eller inte. Men vi har aktivt valt att faktiskt vilja ta med dem runt på resor. Vi har velat att de ska få uppleva annat. Se annat. Få förståelse för att det faktiskt är olika. Att allting inte ser och smakar likadant som i Sverige.
Detta val har även varit ett tufft val. För det har inte alltid varit helt smärtfritt att resa såklart. Och det har för det mesta varit själva förflyttningen som har varit tuff. När vi väl har hamnat på rätt plats har det mesta gått ganska så bra. Och framför allt har det gått otroligt mycket bättre ju mer kunskap och förseelse vi som föräldrar har skaffat oss kring vad sonen har behövt för förberedelser.
Flygplatser är jobbiga. Mycket folk. Rörelse hela tiden. Plan som är försenade. Då har det många ggr varit jobbigt. Flygningarna har oftast gått bra. Vi har alltid haft en väska full med bra-att-ha-saker med oss. I den har det alltid funnits det han har behövt för just den resan.
Passkontroller är jobbiga. Mycket att hålla reda på och hålla ordning på sitt pass. Säkerhetskontroller är jobbiga. Öppna handbagage. Paddor och påsar med flytande saker upp på bandet. Av med skor och skärp. Jackor och mössor. In genom den dör bågen, nån som tar på en. Nu till London blev just han självklart slumpvis utvald av personalen att bli extra kollad. Så han fick visa vilket handbagage som var hans, vilken låda med tillhörigheter som var hans. Och så tog de nåt och kollade om det fanns spår av explosiva ämnen på hans ägodelar. De tog även prover på honom själv.
Sen på med alla kläder igen.
Jobbigt.
Och på planet i torsdags när vi alla hade boardat och satt oss tillrätta i våra stolar och vi fick reda på att vi skulle sitta sådär i nästan 90 minuter i väntan på att få åka. Då brast det för honom fullständigt.
Och efterosm jag vet att det var otroligt jobbigt för honom gjorde jag ingen större affär av det hela men det gjorde otroligt ont inuti mig. För det var verkligen första gången han har sagt nåt i den stilen överhuvudtaget. Det har aldrig hänt tidigare hur arg han än har varit.
Han blev helt tokig av att sitta på sin plats längst in till fönstret med jackan på sig och få höra att det skulle vara så i ca 90 minuter. Och han vägrade att ta av sig jackan, för det var också jobbigt. Jag gjorde ingen större affär av det heller, herregud han är snart 20 år. Vill han ha jackan på sig får han väl ha det. Men då blev det ju ÄNNU varmare. Och han ännu argare.
Och han ifrågasatte varför ingen fick gå ut ur planet, varför fick vi inte bara gå ut ur planet och nerför trappan. Och ta lite luft. Jag sa att det är ingen ide att diskutera just den frågan, för det handlar om säkerhet och regler och nu är det bara bestämt så.
- Skit i det då din jävla idiot! sa han till mig då. Och jag frågade lillebror som satt emellan oss om han hade sagt det jag trodde jag hade hört. Och det hade han.
Och vad tufft det var!
Så har han aldrig nånsin sagt förut. Att min unge säger så till mig har varit helt oacceptabelt innan. Jag har trott att jag aldrig nånsin skulle få höra det. Och nu fick jag det slängt rakt i ansiktet. Hur skulle jag hantera detta? Ingen aning.
Och som han ångrade sig. Inte på direkten, för då tyckte han att jag skulle ha förståelse för honom. Och jag sa att den diskussionen tog jag inte där och då. De framför som hörde allt måste ha undrat vad som hände bakom dem.
Men sen. Oj, vad han ångrade sig. När allt hade lugnat sig. Och det inte var så farligt. Och han faktiskt tog av sig sin jacka. Och vi hade landat.
Han försökte på sina olika sätt visa hur mycket han faktiskt tycker om mig och hur tacksam han faktiskt var för att åka på den här resan.
Efter den här lilla incidenten blev hela vår resa helt underbar. Bara storebror fått mat var tredje timme ungefär, som en liten bebis, så har han hållt sig på bra humör och vi har haft det så mysigt.
Vi har vandrat, vi har sett så mycket. Och det har gått så bra.
Jag verkligen älskar London! En underbar stad!
Hemresan gick också väldigt bra, trots en liten försening.
onsdag 22 februari 2017
Några små, små ord av kärlek!
Att vara mamma till en sjuttonåring innebär ganska mycket. Av det mesta.
Att vara sjutton år innebär även det ganska mycket.
Som mamma får jag höra att jag är tjatig. Att jag inte förstår. Att jag inte hör. Att jag är döv. Att jag är trög. Att jag inte visar tillräckligt med tillit. Att jag helt enkelt är en pain in the ass emellanåt.
Och det är precis så jag upplever mig själv som mamma emellanåt.
Jag får tjata. Jag behöver säga till flera gånger. Jag vill att han plockar ur diskmaskinen. Jag vill att vi hjälps åt här hemma. Jag upplever honom sååååå seg, det händer ingenting. Han vill skaffa jobb, men det händer ingenting. Han vill göra än det ena än det andra. Han snackar så mycket, men sen blir det ingenting av det.
Jag upplever det som om att han fortfarande lever lite efter devisen att det är alla andras ansvar att hans liv ska gå bra. Det känns som om han inte har greppat det här att om det ska hända nåt så är det liksom upp till honom själv.
Går det dåligt på ett prov är det läraren som har förklarat dåligt. Går det dåligt på en match är det alla andra som bara har lallat runt på planen.
Vårt sätt att vara mot honom under årens lopp har säkert varit en stor bidragande orsak till detta beteende, det är jag självklart medveten om. Vi har kanske curlat honom en aningens för mycket. Men nånstans borde det gå in. Vi började ju inte prata om det igår, så att säga.
Så, jag är tjatig. Jag är på honom. Jag låter honom inte vara. Han slipper inte plocka ur diskmaskinen. Det ska göras. Vi vill inte att han sover bort ett helt lov. Vila och återhämtning är helt ok. Men inte att ligga under täcket i sin egen säng en hel vecka tex.
Och vill han ha pengar, så behöver han jobba. Och jobben hoppar inte på en. Man måste ut. Man måste ut och söka själv. Vi kan hjälpa till med att skriva CV och personliga brev, men han måste skriva dessa själv. Vi kan följa med när det är dags att jaga personalchefer på arbetsplatser. Men väl på plats måste han söka upp dem själv och sköta snacket själv.
Och jag är på honom.
Han har äntligen fått sitt tjänstgöringsbetyg från hans sommarjobb han gjorde i somras under sju (!) veckors tid. Ett helt underbart betyg! Så himla duktig han var. Och det vill ju både han och vi att det ska ut till de jobb han redan har sökt. Som en bilaga.
Så det har jag fått tjata/påminna honom om. Så sent i går kväll mailade han mig detta så jag kunde skriva ut det på jobbet. Idag har vi lagt dessa i kuvert och namnat och han har fått övningsköra runt för att överlämna dessa kuvert till redan inlämnade ansökningar.
Och när vi kom hem.
Då kom orden.
- Mamma, tack för hjälpen. Tack för att du finns. Du är bäst.
Och just detta. Just detta gör att jag orkar lite till. Jag orkar vara den jobbiga mamman. Jag orkar vara mamman som ibland är så påfrestande.
Att vara sjutton år innebär även det ganska mycket.
Som mamma får jag höra att jag är tjatig. Att jag inte förstår. Att jag inte hör. Att jag är döv. Att jag är trög. Att jag inte visar tillräckligt med tillit. Att jag helt enkelt är en pain in the ass emellanåt.
Och det är precis så jag upplever mig själv som mamma emellanåt.
Jag får tjata. Jag behöver säga till flera gånger. Jag vill att han plockar ur diskmaskinen. Jag vill att vi hjälps åt här hemma. Jag upplever honom sååååå seg, det händer ingenting. Han vill skaffa jobb, men det händer ingenting. Han vill göra än det ena än det andra. Han snackar så mycket, men sen blir det ingenting av det.
Jag upplever det som om att han fortfarande lever lite efter devisen att det är alla andras ansvar att hans liv ska gå bra. Det känns som om han inte har greppat det här att om det ska hända nåt så är det liksom upp till honom själv.
Går det dåligt på ett prov är det läraren som har förklarat dåligt. Går det dåligt på en match är det alla andra som bara har lallat runt på planen.
Vårt sätt att vara mot honom under årens lopp har säkert varit en stor bidragande orsak till detta beteende, det är jag självklart medveten om. Vi har kanske curlat honom en aningens för mycket. Men nånstans borde det gå in. Vi började ju inte prata om det igår, så att säga.
Så, jag är tjatig. Jag är på honom. Jag låter honom inte vara. Han slipper inte plocka ur diskmaskinen. Det ska göras. Vi vill inte att han sover bort ett helt lov. Vila och återhämtning är helt ok. Men inte att ligga under täcket i sin egen säng en hel vecka tex.
Och vill han ha pengar, så behöver han jobba. Och jobben hoppar inte på en. Man måste ut. Man måste ut och söka själv. Vi kan hjälpa till med att skriva CV och personliga brev, men han måste skriva dessa själv. Vi kan följa med när det är dags att jaga personalchefer på arbetsplatser. Men väl på plats måste han söka upp dem själv och sköta snacket själv.
Och jag är på honom.
Han har äntligen fått sitt tjänstgöringsbetyg från hans sommarjobb han gjorde i somras under sju (!) veckors tid. Ett helt underbart betyg! Så himla duktig han var. Och det vill ju både han och vi att det ska ut till de jobb han redan har sökt. Som en bilaga.
Så det har jag fått tjata/påminna honom om. Så sent i går kväll mailade han mig detta så jag kunde skriva ut det på jobbet. Idag har vi lagt dessa i kuvert och namnat och han har fått övningsköra runt för att överlämna dessa kuvert till redan inlämnade ansökningar.
Och när vi kom hem.
Då kom orden.
- Mamma, tack för hjälpen. Tack för att du finns. Du är bäst.
Och just detta. Just detta gör att jag orkar lite till. Jag orkar vara den jobbiga mamman. Jag orkar vara mamman som ibland är så påfrestande.
tisdag 21 februari 2017
Både och helt enkelt
Och så skulle jag precis skrika ut hur trött jag är på att varje ledig och vaken sekund tillsammans med sonen få höra hur långa dagar han har, hur länge han sitter i bilen varje dag, att hur sent han kommer hem varje kväll, hur synd det är om honom, hur nära alla andra har till sina jobb eller skolor, hur lite ledig tid han har....
.....och så kommer han hem från jobbet och berättar att han helt enkelt har fått förfrågan om förlängning efter sista april.
Han har inte svarat varken ja eller nej på den frågan. Men han känner sig väldigt smickrad. Han kanske tar sig an uppdraget med undantag för maj. För i maj ska han tenta av hela matte 3. Och enligt hans plan hade han tänkt att jobba fram till sista april med plugg på kvällar och helger, och sen plugga järnet hela maj för att klara av provet.
Vi får se hur det blir.
.....och så kommer han hem från jobbet och berättar att han helt enkelt har fått förfrågan om förlängning efter sista april.
Han har inte svarat varken ja eller nej på den frågan. Men han känner sig väldigt smickrad. Han kanske tar sig an uppdraget med undantag för maj. För i maj ska han tenta av hela matte 3. Och enligt hans plan hade han tänkt att jobba fram till sista april med plugg på kvällar och helger, och sen plugga järnet hela maj för att klara av provet.
Vi får se hur det blir.
torsdag 9 februari 2017
Att kunna alla 22 Tintin berättelser utantill
Mitt i allt kaos med frustration, stress oro och bök så fixar han ändå lite för sig.
För att klara av dagarna på jobbet som han känner inte är så roligt så har han komat på lite sätt för att överleva.
För att slippa sitta stilla på rumpan, som är helt omöjligt för hans del, så har han ett höj och sänkbart skrivbord så han kan både stå och sitta. Han har även tagit med sig våran balansplatta som vi har haft här hemma i flera år. Den står han på och tränar både balans och styrka genom hela kroppen. Ibland står han på ett ben och ibland med båda. Han sätter även plattan på stolen där hela bålen då får jobba. Och han slipper känslan av att sitta stilla. Han tar pauser tusen gånger oftare än sina kollegor. Han tar sina små promenader längs korridorerna så pass ofta att de som sitter i sina rum undrade vad det var för en filur som smög runt i korridorerna och slog larm till hans chef. Han och hans grupp sitter i ett kontorslandskap och cheferna sitter i egna rum, så han vandrar precis utanför cheferna.
Han har den sista tiden laddat ner så en massa P3 och P4 dokumentärer på sin mobil. Han kan lyssna på två, tre stycken under en dag. Det handlar om allt mellan Breivik, Arbogamorden, Tsunamin, Helikopterrånet. Han lyssnar och han tar in så ofantligt mycket information. Är det nåt han fastnar extra mycket för så tar han reda på ännu mer information efter jobbet.
När han var liten älskade han Tintin. Han var näst intill besatt av den lilla lintotten som allts var ute på äventyr. Hans gudmor visste detta och fixade i födelsedagspresent åt honom när han fyllde typ 8 eller 9, alla 22 album på cd-skivor. Tror ni han lyssnade på dessa?? Herregud! Trodde öronen skulle lossna till slut.
Nu har han återigen laddat ner alla dessa berättelser på sin telefon. Och han lyssnar på dem igen. Och han minns precis allt. Han vet exakt alla kommentarer och minns precis när alla ljud kommer. Han gilla rTintin fortfarande. Och nu kan han skratta åt hur rasistiska alla album egentligen är. Han skickar ett snap till mig på vilken berättelse han just lyssnar på för stunden, skrattar högt åt alla de kommentarer som aldrig skulle ha godkänts idag. Inte menat som att han själv är rasistisk. Utan för att han reflekterar över skillnaden från då och nu.
Så trots allt det jobbiga så försöker han fixa för sig.
Det gör mig så stolt mitt i allihopa!
För att klara av dagarna på jobbet som han känner inte är så roligt så har han komat på lite sätt för att överleva.
För att slippa sitta stilla på rumpan, som är helt omöjligt för hans del, så har han ett höj och sänkbart skrivbord så han kan både stå och sitta. Han har även tagit med sig våran balansplatta som vi har haft här hemma i flera år. Den står han på och tränar både balans och styrka genom hela kroppen. Ibland står han på ett ben och ibland med båda. Han sätter även plattan på stolen där hela bålen då får jobba. Och han slipper känslan av att sitta stilla. Han tar pauser tusen gånger oftare än sina kollegor. Han tar sina små promenader längs korridorerna så pass ofta att de som sitter i sina rum undrade vad det var för en filur som smög runt i korridorerna och slog larm till hans chef. Han och hans grupp sitter i ett kontorslandskap och cheferna sitter i egna rum, så han vandrar precis utanför cheferna.
Han har den sista tiden laddat ner så en massa P3 och P4 dokumentärer på sin mobil. Han kan lyssna på två, tre stycken under en dag. Det handlar om allt mellan Breivik, Arbogamorden, Tsunamin, Helikopterrånet. Han lyssnar och han tar in så ofantligt mycket information. Är det nåt han fastnar extra mycket för så tar han reda på ännu mer information efter jobbet.
När han var liten älskade han Tintin. Han var näst intill besatt av den lilla lintotten som allts var ute på äventyr. Hans gudmor visste detta och fixade i födelsedagspresent åt honom när han fyllde typ 8 eller 9, alla 22 album på cd-skivor. Tror ni han lyssnade på dessa?? Herregud! Trodde öronen skulle lossna till slut.
Nu har han återigen laddat ner alla dessa berättelser på sin telefon. Och han lyssnar på dem igen. Och han minns precis allt. Han vet exakt alla kommentarer och minns precis när alla ljud kommer. Han gilla rTintin fortfarande. Och nu kan han skratta åt hur rasistiska alla album egentligen är. Han skickar ett snap till mig på vilken berättelse han just lyssnar på för stunden, skrattar högt åt alla de kommentarer som aldrig skulle ha godkänts idag. Inte menat som att han själv är rasistisk. Utan för att han reflekterar över skillnaden från då och nu.
Så trots allt det jobbiga så försöker han fixa för sig.
Det gör mig så stolt mitt i allihopa!
onsdag 1 februari 2017
Hur är en sk vinnarskalle
Sonen tackade nej till uppdraget som tränare för klubbens A-lag. Ett klokt och moget beslut. Han har istället fått en fri roll och kan dyka upp på trä ningarna när han så önskar. Han får även vara med på matcher om och när han känner att han har tid. En perfekt lösning för hans del egentligen. Om fotboll är menat för honom så kommer det fler chanser helt enkelt.
Lillebror har just skrivit upp sig i truppen av spelare i det laget. Hoppas han kommer att trivas.
Relationen mellan bröderna känns annars en aning krispig för tillfället upplever jag det som. Den är allt annat än varm och kärleksfull. De senaste veckorna har ord och kommentarer varit väldigt högljudda och framförallt har storebror varit väldigt kategorisk och har haft svårt att förstå att alla tycker olika. Och det är så det brukar vara. Det följer egentligen bara mönstret vi är vana vid. Att frustrationen hos storebror ökar markant när det känns jobbigt och stressigt och det har det onekligen varit för honom ett par veckor. Hans tankar om framtid, jobb, plugg, matte och fotboll har nog varit honom en aning övermäktigt och det har varit svårt för honom att smälta och hantera.
Vi är ju vana vid detta beteende vi föräldrar. Nu är det dock lillebror som står i korselden, eftersom han numera säger ifrån och säger emot. Tydligt. Och det gillas inte av storebror. Och nu pratar vi detaljer om att det finns ord som vi tolkar olika och om hur det betyder olika för oss alla. Och ibland har jag då lagt mig i deras diskussioner som har uppstått tex vid matbordet, och storebror har då gått upp i atomer. Och han anser att jag absolut inte har anledning att lägga mig i. Och han upplever då att jag "alltid står på lillebrors sida". Vilket jag inte alls alltid gör såklart. Men han upplever det så när jag försöker förklara att andra kan tänka och tolka saker och ting på olika sätt. Vilket är oerhört svårt för storebror att ta.
Vissa måltider är så högljudda och diskussionsfulla mellan bröderna att jag helst av allt bara vill lämna och gå därifrån. Storebror anser sig tex vara på ett visst sätt, och lillebror säger att han inte håller med. I storebrors ögon är han själv en "vinnarskalle". Och vad betyder då just ordet "vinnarskalle"? Det är ju olika beroende vem man pratar med. I lillebrors ögon är pappa en ännu större vinnarskalle. Och detta kan göra storebror helt galen. Jag försöker då förklara att ordet kan betyda olika för olika människor. Och att det varken är bättre eller sämre åt varken det ena eller andra hållet. I hans ögon är det nämligen väldigt bra att vara en vinnarskalle. Och han vill vara bäst helt enkelt.
I det läget har jag alltså "lagt mig i", och storebror blir ännu mer arg. Jag försöker förklara att en del i livet handlar om att förstå att det jag ser i mig själv, kanske ingen annan ser på samma sätt. Att det jag tror att andra ser, kanske inte alls stämmer med vad andra egentligen ser. Men att inget är fel och inget är rätt. Man är inte en sämre eller bättre människa för det.
Jösses! Det här är verkligen inte alls lätt att få honom att förstå. Ser han sig som tex en vinnarskalle så är han en vinnarskalle i allas ögon. Punkt slut. Vad det än betyder. Att han höll på att sparka av benen på sina motståndare i laget när han var yngre, av ren ilska, ser han som en vinnarinstinkt. Det gör inte jag. Det ser jag som farligt beteende och ska inte finnas på en fotbollsplan. Och inte på nån annan plats heller förresten. Där är vi oense kan man säga. För mig är en vinnarskalle en som aldrig ger upp fast det går trögt. En som aldrig klagar på nån annan när det går dåligt, utan alltid ser sitt eget ansvar och trots motgång alltid håller huvudet högt och sliter in i det sista. Tills domaren blåser av matchen. I lagsport är det svårare än i en ensamsport. Frågar jag nån annan ser ordet ut på ett annat sätt.
Att han sen har ett pannben som heter duga för att genomföra det han har gett sig in på. Ja, det kanske är vinnarskalle. Eller envishet. Eller plikttrogenhet. Ibland ren galenskap.
Vad vet jag?
Lillebror har just skrivit upp sig i truppen av spelare i det laget. Hoppas han kommer att trivas.
Relationen mellan bröderna känns annars en aning krispig för tillfället upplever jag det som. Den är allt annat än varm och kärleksfull. De senaste veckorna har ord och kommentarer varit väldigt högljudda och framförallt har storebror varit väldigt kategorisk och har haft svårt att förstå att alla tycker olika. Och det är så det brukar vara. Det följer egentligen bara mönstret vi är vana vid. Att frustrationen hos storebror ökar markant när det känns jobbigt och stressigt och det har det onekligen varit för honom ett par veckor. Hans tankar om framtid, jobb, plugg, matte och fotboll har nog varit honom en aning övermäktigt och det har varit svårt för honom att smälta och hantera.
Vi är ju vana vid detta beteende vi föräldrar. Nu är det dock lillebror som står i korselden, eftersom han numera säger ifrån och säger emot. Tydligt. Och det gillas inte av storebror. Och nu pratar vi detaljer om att det finns ord som vi tolkar olika och om hur det betyder olika för oss alla. Och ibland har jag då lagt mig i deras diskussioner som har uppstått tex vid matbordet, och storebror har då gått upp i atomer. Och han anser att jag absolut inte har anledning att lägga mig i. Och han upplever då att jag "alltid står på lillebrors sida". Vilket jag inte alls alltid gör såklart. Men han upplever det så när jag försöker förklara att andra kan tänka och tolka saker och ting på olika sätt. Vilket är oerhört svårt för storebror att ta.
Vissa måltider är så högljudda och diskussionsfulla mellan bröderna att jag helst av allt bara vill lämna och gå därifrån. Storebror anser sig tex vara på ett visst sätt, och lillebror säger att han inte håller med. I storebrors ögon är han själv en "vinnarskalle". Och vad betyder då just ordet "vinnarskalle"? Det är ju olika beroende vem man pratar med. I lillebrors ögon är pappa en ännu större vinnarskalle. Och detta kan göra storebror helt galen. Jag försöker då förklara att ordet kan betyda olika för olika människor. Och att det varken är bättre eller sämre åt varken det ena eller andra hållet. I hans ögon är det nämligen väldigt bra att vara en vinnarskalle. Och han vill vara bäst helt enkelt.
I det läget har jag alltså "lagt mig i", och storebror blir ännu mer arg. Jag försöker förklara att en del i livet handlar om att förstå att det jag ser i mig själv, kanske ingen annan ser på samma sätt. Att det jag tror att andra ser, kanske inte alls stämmer med vad andra egentligen ser. Men att inget är fel och inget är rätt. Man är inte en sämre eller bättre människa för det.
Jösses! Det här är verkligen inte alls lätt att få honom att förstå. Ser han sig som tex en vinnarskalle så är han en vinnarskalle i allas ögon. Punkt slut. Vad det än betyder. Att han höll på att sparka av benen på sina motståndare i laget när han var yngre, av ren ilska, ser han som en vinnarinstinkt. Det gör inte jag. Det ser jag som farligt beteende och ska inte finnas på en fotbollsplan. Och inte på nån annan plats heller förresten. Där är vi oense kan man säga. För mig är en vinnarskalle en som aldrig ger upp fast det går trögt. En som aldrig klagar på nån annan när det går dåligt, utan alltid ser sitt eget ansvar och trots motgång alltid håller huvudet högt och sliter in i det sista. Tills domaren blåser av matchen. I lagsport är det svårare än i en ensamsport. Frågar jag nån annan ser ordet ut på ett annat sätt.
Att han sen har ett pannben som heter duga för att genomföra det han har gett sig in på. Ja, det kanske är vinnarskalle. Eller envishet. Eller plikttrogenhet. Ibland ren galenskap.
Vad vet jag?
fredag 27 januari 2017
A-lagstränare
Nu har den officiella frågan då kommit till sonen.
Om han är intresserad av att bli tränare för A-laget i samhället. Ordföranden i klubben har alltså på riktigt ansett att vår unge har det som ev ska till att krävas för att kunna träna deras A-lag. Nu pratar vi division fem, men iallafall. Han är 19 år. Och de killar som numera tillhör A-laget är ju många av dem hans egna gamla lagkamrater från P-97. Kul ändå. Även hans bror skulle tillhöra hans adepter då.
Tanken är inte att han ensan ska ha hela ansvaret såklart. Tanken är att han ska dela på ansvaret med en annan kille. Och ordföranden själv kommer att agera lagledare.
Sonen känner sig självklart oerhört smickrad över förslaget och att han över huvud taget är påtänkt. Tyvärr kommer det bara lite olägligt i hans liv. Just nu känner han sig osäker på om han kommer att hinna. Med både heltidsjobb och plugga matte. Och att vara på gymmet, vilket ör hans medicin. Och han prioriterar alltså matten. Innan att vara tränare. Otroligt, men sant. Och bra, känner vi. Han är bara 19 år. Han kam fortsätta sin tränarkarriär efter några år. Det gör inget om just det får vänta lite. Även om han tycker att det är jävligt tråkigt.
Det händer så mycket i hans liv på så kort tid att varken han eller vi hänger med. Och det är nog klokt om han faktiskt tackar nej till det här förslaget.
Hans hälsa går före allt annat.
Idag klockan 15.30 ska han dessutom träffa en kompis från tiden utomlands. Han lärde känna en tjej som heter Sofia på skolan de gick på. Det har visat sig att de har haft kontakt under hela tiden efter att båda två lämnade just den skolan. Han flyttade till sverige och hon flyttade till San Diego. Nu ör hon och hennes tjej på smeter i Europa och gör en memory-road. De gör även en avstickare till sverige för att göra Stockholm och passa på att träffa sin kompis från Sverige. Kul ju!
De här två tjejerna tar tåget från huvudstaden och möter upp honom klockan 15.30.
Om han är intresserad av att bli tränare för A-laget i samhället. Ordföranden i klubben har alltså på riktigt ansett att vår unge har det som ev ska till att krävas för att kunna träna deras A-lag. Nu pratar vi division fem, men iallafall. Han är 19 år. Och de killar som numera tillhör A-laget är ju många av dem hans egna gamla lagkamrater från P-97. Kul ändå. Även hans bror skulle tillhöra hans adepter då.
Tanken är inte att han ensan ska ha hela ansvaret såklart. Tanken är att han ska dela på ansvaret med en annan kille. Och ordföranden själv kommer att agera lagledare.
Sonen känner sig självklart oerhört smickrad över förslaget och att han över huvud taget är påtänkt. Tyvärr kommer det bara lite olägligt i hans liv. Just nu känner han sig osäker på om han kommer att hinna. Med både heltidsjobb och plugga matte. Och att vara på gymmet, vilket ör hans medicin. Och han prioriterar alltså matten. Innan att vara tränare. Otroligt, men sant. Och bra, känner vi. Han är bara 19 år. Han kam fortsätta sin tränarkarriär efter några år. Det gör inget om just det får vänta lite. Även om han tycker att det är jävligt tråkigt.
Det händer så mycket i hans liv på så kort tid att varken han eller vi hänger med. Och det är nog klokt om han faktiskt tackar nej till det här förslaget.
Hans hälsa går före allt annat.
Idag klockan 15.30 ska han dessutom träffa en kompis från tiden utomlands. Han lärde känna en tjej som heter Sofia på skolan de gick på. Det har visat sig att de har haft kontakt under hela tiden efter att båda två lämnade just den skolan. Han flyttade till sverige och hon flyttade till San Diego. Nu ör hon och hennes tjej på smeter i Europa och gör en memory-road. De gör även en avstickare till sverige för att göra Stockholm och passa på att träffa sin kompis från Sverige. Kul ju!
De här två tjejerna tar tåget från huvudstaden och möter upp honom klockan 15.30.
torsdag 26 januari 2017
Tre samtal från ötre anhöriga
På tre dagar har jag fått samtal från tre anhöriga och blivit delgedd tre olika diagnoser som de har drabbats av.
Häromdagen ringde min bror och berättade att hans fru under hösten har blivit utredd på psyke för hennes dåliga mående. Ett mående som tydligen har följt henne sen tidig tonår. I somras tog min svägerska mod till sig och vågad berätta för min bror om hur dåligt hon egentligen mår periodvis. Och då tog min bror tag i det hela och kontaktade psyket. Nu har hon fått diagnosen Bipolär sjukdom. Och både min bror och hans fru har äntligen fått svar och fått förståelse för varför deras liv ser ut som det gör. Han berättade i samtalet om hur jobbigt det har varit. Och om hur jobbigt det fortfarande är. Nu är hon i fasen att hitta rätt medicin. Hon äter depressionsmedicin, stabiliserande medicin samt att hon får några droppar av ångestdämpande till natten.
Min pappa ringde häromdagen och berättade att hans fru har en enorm aggressiv form av cancer i sitt högra bröst. Inga lymfor är smittade och det finns enligt läkare ingen cancer kvar i hennes kropp. Däremot är de tumörer som de har tagit bort väldigt aggressiv. Så from nu får hon den starkaste och tuffaste behandling som de har att tillgå, för att säkra så hon inte får tillbaka cancern.
Igår ringde mamma. Hon berättade att hon har fått diagnosen Artros i sina fötter. Inte livsfarligt eller så, men jobbigt för en kvinna som är van att kunna röra på sig precis som hon har velat, att plötsligt ha så jäkla ont. Att hon knappt kan gå.
Och nu ligger jag här i soffan. För tredje dagen i rad. Höet utslagen. Så genom förkyld har jag nog aldrig varit tror jag. En huvudvärk som får mig att bara vilja gråta. alvedonen hjälper knappast. En trötthet som gör mig helt lamslagen. Orkar ingenting. Och en näsa full med äckelpuckel. Och nu kommer en hosta. Som inte gör att min huvudvärk känna bättre kan jag säga. Och då känns det så jäkla löjligt att tycka synd om mig själv när mina anhöriga kämpar med sina grejer. Men just nu glo jag faktiskt det.
Tycker synd om mig själv. Och känner mig så himla ensam.
Usch, så himla tråkigt det är!
Gode gud, ge min styrka!!
Häromdagen ringde min bror och berättade att hans fru under hösten har blivit utredd på psyke för hennes dåliga mående. Ett mående som tydligen har följt henne sen tidig tonår. I somras tog min svägerska mod till sig och vågad berätta för min bror om hur dåligt hon egentligen mår periodvis. Och då tog min bror tag i det hela och kontaktade psyket. Nu har hon fått diagnosen Bipolär sjukdom. Och både min bror och hans fru har äntligen fått svar och fått förståelse för varför deras liv ser ut som det gör. Han berättade i samtalet om hur jobbigt det har varit. Och om hur jobbigt det fortfarande är. Nu är hon i fasen att hitta rätt medicin. Hon äter depressionsmedicin, stabiliserande medicin samt att hon får några droppar av ångestdämpande till natten.
Min pappa ringde häromdagen och berättade att hans fru har en enorm aggressiv form av cancer i sitt högra bröst. Inga lymfor är smittade och det finns enligt läkare ingen cancer kvar i hennes kropp. Däremot är de tumörer som de har tagit bort väldigt aggressiv. Så from nu får hon den starkaste och tuffaste behandling som de har att tillgå, för att säkra så hon inte får tillbaka cancern.
Igår ringde mamma. Hon berättade att hon har fått diagnosen Artros i sina fötter. Inte livsfarligt eller så, men jobbigt för en kvinna som är van att kunna röra på sig precis som hon har velat, att plötsligt ha så jäkla ont. Att hon knappt kan gå.
Och nu ligger jag här i soffan. För tredje dagen i rad. Höet utslagen. Så genom förkyld har jag nog aldrig varit tror jag. En huvudvärk som får mig att bara vilja gråta. alvedonen hjälper knappast. En trötthet som gör mig helt lamslagen. Orkar ingenting. Och en näsa full med äckelpuckel. Och nu kommer en hosta. Som inte gör att min huvudvärk känna bättre kan jag säga. Och då känns det så jäkla löjligt att tycka synd om mig själv när mina anhöriga kämpar med sina grejer. Men just nu glo jag faktiskt det.
Tycker synd om mig själv. Och känner mig så himla ensam.
Usch, så himla tråkigt det är!
Gode gud, ge min styrka!!
Hjälpa andra i samma situation
På mitt jobb hade vi i december ett sk insynsbesök i vår verksamhet. En sakkunnig och en observatör skulle under en dag observera, kolla, ställa frågor, intervjua. De tittade på alla papper, allt vi hade på väggarna, om våran likabehandlingsplan, om hur vi jobbar med än det ena och än det andra.
Dagen efter fick vi återkoppling om vad dessa två människor hade kommit fram till. Jag och min arbetslagledare fick åka på det mötet. Där inne satt vår chef, de två från kommunen, våran spec pedagog samt en ansvarig. Och så vi två.
På 16 olika punkter fick vi tre 7:or. Det högsta betyget vi över huvud taget kunde få. Dessa sjuor var på Språk, Barn i behov av särskilt stöd och Trygghet och samspel. Och vi blev så oerhört stolta över detta, då just dessa tre punkter är nåt som vi har jobbat med så himla mycket under året.
Och jag tänker så mycket på det här faktiskt. På de barn i vår barngrupp som just har behov som behöver tillses med särskilda insatser. Jag vill självklart inte påstå att vi är världsbäst på just detta. Men vi gör iallafall nåt bra.
Och nu i februari/mars är det dags för att ha samtal med föräldrar som har barn i behov av särskild anpassning, för deras överlämning till förskoleklass till hösten. Och jag är så tacksam över att jag och mina kollegor har kunnat se, stötta, vågat se var vi har brustit och för att vi verkligen har hittat ett arbetssätt som har fungerat så framgångsrikt för dessa barn. Och deras föräldrar.
Jag vet som förälder själv att det är jobbigt att höra att mitt eget barn frångår det normala. Därför har jag också lärt mig som pedagog hur viktigt det är att kunna prata med föräldrar på ett sånt sätt som gör att de verkligen känner att vi på förskolan vill deras barns bästa. Att vi är där för deras skull.
Tack vare min egen erfarenhet har jag alltså kunnat hjälpa så många andra familjer under årens gång.
Synd bara att det tog så många år innan vår son fick den hjälpen han behövde.
Dagen efter fick vi återkoppling om vad dessa två människor hade kommit fram till. Jag och min arbetslagledare fick åka på det mötet. Där inne satt vår chef, de två från kommunen, våran spec pedagog samt en ansvarig. Och så vi två.
På 16 olika punkter fick vi tre 7:or. Det högsta betyget vi över huvud taget kunde få. Dessa sjuor var på Språk, Barn i behov av särskilt stöd och Trygghet och samspel. Och vi blev så oerhört stolta över detta, då just dessa tre punkter är nåt som vi har jobbat med så himla mycket under året.
Och jag tänker så mycket på det här faktiskt. På de barn i vår barngrupp som just har behov som behöver tillses med särskilda insatser. Jag vill självklart inte påstå att vi är världsbäst på just detta. Men vi gör iallafall nåt bra.
Och nu i februari/mars är det dags för att ha samtal med föräldrar som har barn i behov av särskild anpassning, för deras överlämning till förskoleklass till hösten. Och jag är så tacksam över att jag och mina kollegor har kunnat se, stötta, vågat se var vi har brustit och för att vi verkligen har hittat ett arbetssätt som har fungerat så framgångsrikt för dessa barn. Och deras föräldrar.
Jag vet som förälder själv att det är jobbigt att höra att mitt eget barn frångår det normala. Därför har jag också lärt mig som pedagog hur viktigt det är att kunna prata med föräldrar på ett sånt sätt som gör att de verkligen känner att vi på förskolan vill deras barns bästa. Att vi är där för deras skull.
Tack vare min egen erfarenhet har jag alltså kunnat hjälpa så många andra familjer under årens gång.
Synd bara att det tog så många år innan vår son fick den hjälpen han behövde.
måndag 23 januari 2017
Att välja matte
Sonen har kommit på att han vill plugga vidare.
Han har insett att han behöver en ordentlig utbildning. Och för att överhuvud taget ha en möjlighet att komma in på en av de utbildningar han kami tänkas plugga vidare på, kräver Matte 3. Matte 3! Matte som har varit hans mardröm under 13 års tid.
Han har genom det jobb han har idag kommit på att logistik verkar spännande. Eftersom han är en sån fena på att planera och fixa och dona så tro han att det skulle passa honom som handen i handsken. Och det låter ju hur bra som helst.
Matte 3 är tanken att han ska läsa på distans under våren. Göra en anmälan till högskola/univiersitet senast den 18 april. För att i juni komplettera med mattebetyget.
Han är orolig över att hans gymnasiebetyg inte kommer att räcka, han och pappa har kollat upp medelvärdet på olika skolor och han ligger lite under dessa. Vilket stressar och oroar honom.
Ikväll är det upptaktsmöte för hans matte-utbildning. Klockan 16.30 ska han vara på plats i stan och träffa de andra elverna samt läraren. Sen är det på distans. Igår kväll bröt han ihop och berättade att han känner redan nu av den berömde skoltröttheten som han kände under skoltiden förut. Och då undrar jag hur det här kommet att gå. Egentligen.
Eller så är det bara oro han känner.
Efter mötet ikväll har han ju mer info och kanske känner sig en smula lugnare. Vi får se.
Han säger att han kan ta några hundår för att få större chans för att kunna få ett jobb han vill ha. Medan jag säger att det är jätteviktigt att han ska må bra under tiden han pluggar också.
Och han är så jäkla envis och driven och vill så himla mycket.
Och jag är så rädd för att han ska må dåligt. Att han ställer alldeles för höga krav på sig själv.
Samtidigt som jag absolut inte vill bromsa honom.
Balansgång.
Han har insett att han behöver en ordentlig utbildning. Och för att överhuvud taget ha en möjlighet att komma in på en av de utbildningar han kami tänkas plugga vidare på, kräver Matte 3. Matte 3! Matte som har varit hans mardröm under 13 års tid.
Han har genom det jobb han har idag kommit på att logistik verkar spännande. Eftersom han är en sån fena på att planera och fixa och dona så tro han att det skulle passa honom som handen i handsken. Och det låter ju hur bra som helst.
Matte 3 är tanken att han ska läsa på distans under våren. Göra en anmälan till högskola/univiersitet senast den 18 april. För att i juni komplettera med mattebetyget.
Han är orolig över att hans gymnasiebetyg inte kommer att räcka, han och pappa har kollat upp medelvärdet på olika skolor och han ligger lite under dessa. Vilket stressar och oroar honom.
Ikväll är det upptaktsmöte för hans matte-utbildning. Klockan 16.30 ska han vara på plats i stan och träffa de andra elverna samt läraren. Sen är det på distans. Igår kväll bröt han ihop och berättade att han känner redan nu av den berömde skoltröttheten som han kände under skoltiden förut. Och då undrar jag hur det här kommet att gå. Egentligen.
Eller så är det bara oro han känner.
Efter mötet ikväll har han ju mer info och kanske känner sig en smula lugnare. Vi får se.
Han säger att han kan ta några hundår för att få större chans för att kunna få ett jobb han vill ha. Medan jag säger att det är jätteviktigt att han ska må bra under tiden han pluggar också.
Och han är så jäkla envis och driven och vill så himla mycket.
Och jag är så rädd för att han ska må dåligt. Att han ställer alldeles för höga krav på sig själv.
Samtidigt som jag absolut inte vill bromsa honom.
Balansgång.
torsdag 12 januari 2017
Att lämna barndomens trygga famn - förändringens vind slår hårt och brutalt
Oron inför att bli vuxen.
Barndomens minnen gör sig påminda och känslan av att det aldrig mer kommer att bli sig likt kryper innanför skinnet.
Insikten i att det som var roligt förr, inte alls är lika roligt längre. Men man så gärna vill. Man vill så oerhört mycket att det som kändes bra och härligt och underbart när man var liten ska fortsätta att göra det. Och så gör det inte det.
Man växer. Man mognar.
Insikten över att minnen förblir just minnen och att det är dags att skapa nya. Lägga allt det mysiga och braiga i minnesbanken, och sen försöka gå vidare. Hantera allt detta.
Oron när kompisar flyttar bort, till andra orter för att plugga vidare. Flyttar hemifrån. Kommer vi nånsin ses igen?
Oron inför sin egen framtid. Vad vill jag? Vad vill jag göra nu? Eller om 10 år? Stressen.
Fotbollstränarkarriären som går som på räls. Flera klubbar hör av sig och vill ha hans hjälp. Väldigt roligt och smickrande. Men känslan av att kanske inte hinna. För han kanske ska plugga. Han känner att han måste tacka nej. För nu. Kanske att han kan sen. Stressen. Besvikelsen över att kanske inte få hålla på med det han vill. Hantera detta.
Relationer. Några träffar med en tjej. Som han har träffat via Match.com. För går man inte på krogen får man ta till andra hjälpmedel som han säger själv. Hon bor på annan ort. Rädslan över hur man gör. Oron. Till och med sovit hos henne en natt. Som en urlakad disktrasa efter det dygnet. Av brist på sömn, ångest, energiåtgång för att överleva. Men samtidigt ändå vilja.
Att bli vuxen.
Lämna bandomens trygga hamn.
Förändringens vind slår hårt och brutalt.
Barndomens minnen gör sig påminda och känslan av att det aldrig mer kommer att bli sig likt kryper innanför skinnet.
Insikten i att det som var roligt förr, inte alls är lika roligt längre. Men man så gärna vill. Man vill så oerhört mycket att det som kändes bra och härligt och underbart när man var liten ska fortsätta att göra det. Och så gör det inte det.
Man växer. Man mognar.
Insikten över att minnen förblir just minnen och att det är dags att skapa nya. Lägga allt det mysiga och braiga i minnesbanken, och sen försöka gå vidare. Hantera allt detta.
Oron när kompisar flyttar bort, till andra orter för att plugga vidare. Flyttar hemifrån. Kommer vi nånsin ses igen?
Oron inför sin egen framtid. Vad vill jag? Vad vill jag göra nu? Eller om 10 år? Stressen.
Fotbollstränarkarriären som går som på räls. Flera klubbar hör av sig och vill ha hans hjälp. Väldigt roligt och smickrande. Men känslan av att kanske inte hinna. För han kanske ska plugga. Han känner att han måste tacka nej. För nu. Kanske att han kan sen. Stressen. Besvikelsen över att kanske inte få hålla på med det han vill. Hantera detta.
Relationer. Några träffar med en tjej. Som han har träffat via Match.com. För går man inte på krogen får man ta till andra hjälpmedel som han säger själv. Hon bor på annan ort. Rädslan över hur man gör. Oron. Till och med sovit hos henne en natt. Som en urlakad disktrasa efter det dygnet. Av brist på sömn, ångest, energiåtgång för att överleva. Men samtidigt ändå vilja.
Att bli vuxen.
Lämna bandomens trygga hamn.
Förändringens vind slår hårt och brutalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)