Nu har sonen gått på sitt efterlängtade jullov.
Men med en liten vemodig känsla nånstans ändå. För det är verkligen grabbens sista jullov. Det är det sista jullovet med gänget.
Undrar vad som händer sedan.
Igår anmälde jag sonen och hans danspartner till stundentbalen som ska gå av stapeln nån gång i maj/juni.
Vi får se hur det blir med det, när han inser vad det är han har gett sig in på. Men vi håller tummarna och jag och maken har bestämt att vi ska hålla en låg profil vilket betyder att vi bara go with the flow och tänker inte visa hur glada vi är över det här beslutet. Vi tänker alltså inte göra sån stor affär av det hela. Vilket är skitsvårt när hela jag bara vill skrika av stolthet.
måndag 21 december 2015
Vardagen igen
Några dagar till har gått och vardagen börjar att återigen ta sin del i livet.
Lillebror mår bra. Han har vuxit på flera sätt de senaste veckorna och vår förhoppning är att han i framtiden kommer att tänka sig för ordentligt.
Storebror har tagit hela situationen och de sista veckorna på ett lugnt och sansat sätt.
Jag börjar även jag komma in i matchen igen. Jag har också lärt mig massor och jag tror att jag åldrades minst 10 år på drygt en vecka.
Det känns så i hela min kropp och jag tycker att spegelbilden när jag borstar mina tänder visar detsamma.
Det absolut viktigaste i livet är att mina fina, vackra söner mår bra. Jag går över eld och vatten för deras skull och och det har jag verkligen fått känna på.
Vardagen tar över igen.
Lillebror mår bra. Han har vuxit på flera sätt de senaste veckorna och vår förhoppning är att han i framtiden kommer att tänka sig för ordentligt.
Storebror har tagit hela situationen och de sista veckorna på ett lugnt och sansat sätt.
Jag börjar även jag komma in i matchen igen. Jag har också lärt mig massor och jag tror att jag åldrades minst 10 år på drygt en vecka.
Det känns så i hela min kropp och jag tycker att spegelbilden när jag borstar mina tänder visar detsamma.
Det absolut viktigaste i livet är att mina fina, vackra söner mår bra. Jag går över eld och vatten för deras skull och och det har jag verkligen fått känna på.
Vardagen tar över igen.
söndag 20 december 2015
Det gick bra hos min bror
Från Luciahelgen.
Hurra!
Vi har varit hos min bror med familj över helgen och hjälpt dem att börja med sin flytt till en stor gård.
Alla mina tre grabbar var med och det har gått så himla bra.
Sist vi var där var för nåt eller två år sedan och då var vi tvungna att lämna dem alldeles för tidigt än vad vi hade planerat eftersom sonen mådde så otroligt dåligt av hela situationen.
Men nu gick det bra.
Även om hans egna förväntningar på vad han själv hade tänkt kunna hjälpa till med grusades en aning då han skadade sig i nacken på gymmet förra veckan och inte hade möjligheten att bära det tunga. Han hade velat visa hur stark han har blivit, tror jag. Och det gjorde honom lite sorgsen.
Men det gick jättebra iallafall. Och jag är så lycklig över det.
Och brorsan och hans fru är så himla bra med sonen och har sån stor förståelse över hur han fungerar. De till och med stänger in sina tre hundar under de dagar vi är där för att låta sonen kunna slappna av så gott han kan.
Och min bror har fått se på ännu närmre håll hur det är att leva med en människa som har så otroligt med energi som aldrig sinar. Och de blev varse hur mycket det blir gjort när min man sätter fart. Jösses!
Hurra!
Vi har varit hos min bror med familj över helgen och hjälpt dem att börja med sin flytt till en stor gård.
Alla mina tre grabbar var med och det har gått så himla bra.
Sist vi var där var för nåt eller två år sedan och då var vi tvungna att lämna dem alldeles för tidigt än vad vi hade planerat eftersom sonen mådde så otroligt dåligt av hela situationen.
Men nu gick det bra.
Även om hans egna förväntningar på vad han själv hade tänkt kunna hjälpa till med grusades en aning då han skadade sig i nacken på gymmet förra veckan och inte hade möjligheten att bära det tunga. Han hade velat visa hur stark han har blivit, tror jag. Och det gjorde honom lite sorgsen.
Men det gick jättebra iallafall. Och jag är så lycklig över det.
Och brorsan och hans fru är så himla bra med sonen och har sån stor förståelse över hur han fungerar. De till och med stänger in sina tre hundar under de dagar vi är där för att låta sonen kunna slappna av så gott han kan.
Och min bror har fått se på ännu närmre håll hur det är att leva med en människa som har så otroligt med energi som aldrig sinar. Och de blev varse hur mycket det blir gjort när min man sätter fart. Jösses!
söndag 6 december 2015
Fest och kurs
Från den 6/12.
Storebror har under helgen varit på ytterligare en tränarkurs. Nu går det undan och efter den här kursen får han träna ungar från 6 år upp till ungdomar i hans egen ålder.
Han avskyr att dessa kurser tar upp hela hans helg och han har räknat timmarna han måste sitta på skolbänken tills han kan ta bilen och åka hem.
Men han gör det. För han älskar fotbollen.
Inte nog med det så drog han på sitt livs första ungdomsfest i gårkväll.
En kille i klassen skulle ha 18 årskalas och sonen ville "visa sitt intresse fast jag inte alls har nåt intresse av det alls".
Jag fattade vad han menade.
Han bestämde att han skulle ta bilen för då skulle han kunna åka hem när han ville. Han skulle inte behöva vara beroende av nån annans vilja överhuvudtaget.
Och så skulle han ju upp tidigt idag på morgonen så han kunde ju inte heller stanna så sent.
Han kom hem från första kursdagen igårkväll vid 18. Satte på sig en av sina nya skjortor som vi köpte förra helgen och drog iväg på fest. han hade två kompisar med sig dit, men de skulle ta bussen hem.
Vid 23 ringde han mig och sa att han skulle sätta sig i bilen och åka hemåt igen.
20 minuter senare var han hemma.
Och nu är han på kurs igen. Bara några timmar kvar. Sen har han fixat ytterligare n helg med sån bravur att jag inte vet vad jag ska säga.
Nu har timmarna gått och sonen har kommit hem.
Självklart blev kvällen hemma väldigt jobbig eftersom han var så otroligt trött och utsliten.
Numera vet vi ju att det blir så och det är så oandligt mycket skönare nu när även maken är med på banan och förstår detta och därmed inte blir arg och tjurig själv.
Utan till och med kan hjälpa till och stötta med ett lugn.
Storebror har under helgen varit på ytterligare en tränarkurs. Nu går det undan och efter den här kursen får han träna ungar från 6 år upp till ungdomar i hans egen ålder.
Han avskyr att dessa kurser tar upp hela hans helg och han har räknat timmarna han måste sitta på skolbänken tills han kan ta bilen och åka hem.
Men han gör det. För han älskar fotbollen.
Inte nog med det så drog han på sitt livs första ungdomsfest i gårkväll.
En kille i klassen skulle ha 18 årskalas och sonen ville "visa sitt intresse fast jag inte alls har nåt intresse av det alls".
Jag fattade vad han menade.
Han bestämde att han skulle ta bilen för då skulle han kunna åka hem när han ville. Han skulle inte behöva vara beroende av nån annans vilja överhuvudtaget.
Och så skulle han ju upp tidigt idag på morgonen så han kunde ju inte heller stanna så sent.
Han kom hem från första kursdagen igårkväll vid 18. Satte på sig en av sina nya skjortor som vi köpte förra helgen och drog iväg på fest. han hade två kompisar med sig dit, men de skulle ta bussen hem.
Vid 23 ringde han mig och sa att han skulle sätta sig i bilen och åka hemåt igen.
20 minuter senare var han hemma.
Och nu är han på kurs igen. Bara några timmar kvar. Sen har han fixat ytterligare n helg med sån bravur att jag inte vet vad jag ska säga.
Nu har timmarna gått och sonen har kommit hem.
Självklart blev kvällen hemma väldigt jobbig eftersom han var så otroligt trött och utsliten.
Numera vet vi ju att det blir så och det är så oandligt mycket skönare nu när även maken är med på banan och förstår detta och därmed inte blir arg och tjurig själv.
Utan till och med kan hjälpa till och stötta med ett lugn.
Min svåraste tid som förälder
Tiden har gått.
Läser tillbaka på texten jag skrev för ett tag sen nu.
Så kände jag då.
Livet har gått vidare.
Jag har landat i det som är.
Jag har fortsatt att skriva. För jag känner att jag mår bra av det. Har dock inte publicerat nåt sen jag tog en liten paus.
Förrän nu. Nu känner jag mig redo.
Så här skrev jag för ett par veckor sedan.
----------------------
Även om jag tar en liten paus från själva bloggandet, så känner jag att jag faktiskt behöver få skriva av mig en smula. Så jag fortsätter att skriva. Dock publicerar jag inte texten. Ännu. Får se hur det blir med det i framtiden.
Förra helgen och förra veckan har varit en av mina värsta tider som förälder alla kategorier. Nån enstaka händelse har varit än värre.
Och en av dessa var sommaren 2013 då storebror mådde så uruselt att jag fick sitta på hans sängkant och näst intill vaka över honom. Han bara låg i sin säng helt oförmögen till nåt annan aktivitet. Han sov och han sov. Och han sov. Och jag fick inte lämna hans säng. Vilket jag inte gjorde. Jag ville inte lämna honom. Det var under den perioden som han var rädd att han inte älskade sin pappa på riktigt. Och han undrade om man som barn var tvungen att älska sin pappa.
Ja, den tiden räknas också in som en av de värsta perioderna för mig som förälder.
Och så nu.
Jag har nog, förutom då sommaren 2013, aldrig varit så rädd. Så chockad. Så orolig. Så ledsen utan att kunna gråta. Så besviken. Så arg. Hela universums alla känslor har jag hunnit genomgå under den gångna veckan.
Är det inte den ena ungen som skrämmer ihjäl mig så är det den andra. Och jag är plötsligt väldigt tacksam över att det bara finns två barn i den här familjen. För tänk om det fanns tex 4 st och alla skulle få för sig att skrämmas på det här sättet. Då hade jag inte överlevt. Eller det hade jag visst. För man måste ju det.
Genom några få okloka beslut som lillebror valde att ta en fredagkväll i slutet av november så ändrades hela min värld. Hela min existens fick sig en ordentlig tankeställare och hela min världsbild ruckades av ett enda samtal som kom under natten mellan fredagen och lördagen.
Det har gått en vecka och två dagar sen det samtalet och det har hänt så himla, himla mycket under dessa dagar.
Och lillebror har fått lära sig den tuffa vägen hur små, små beslut och val han tar efteråt kan få så enorma konsekvenser.
Och jag där mitt i allihopa. Fast ändå inte. För den här gången har pappan tagit ett otroligt ansvar. Vi har självklart stått bredvid varandra i detta, men det är pappan som har med sitt jobb kunnat vara hemma på ett annat sätt än jag. Jag har jobbat som vanligt hela tiden.
Det är pappan som har varit hemma när sonen har vaknat på morgonen. Det är pappan som har sett hur han har sett ut, hur han har mått. Det är pappan som har kört honom till skolan, det är pappan som har stannat kvar i skolan och funnits nära hela tiden. Det är pappan som har kört hem honom efter skolan.
All information som har kommit från lillebror har jag fått via maken. Jaga har velat skicka tusen sms under dagarna, men har stålsatt mig från att göra det. Jag har inte velat tjata- det har räckt med att pappan har fått svaren.
Jag har känt att jag nästan har gått sönder inifrån. Mitt hjärta har svämmat över av allt möjligt den här veckan. Och till slut kände jag den där känslan som infann sig för väldigt länge, länge sedan.
Den har jag inte känt sen storebror var 7-9 månader och han var så himla pappig.
Jag har helt enkelt känt mig så utanför.
Under sonens absolut värsta tid i sitt 16 åriga liv har jag inte funnits där på det sätt jag trodde att jag skulle göra. Under min värsta tid som förälder har jag inte funnits där för mitt eget barn. Jo, det har jag visst. Men inte alls på det sättet som jag är van vid att göra.
Precis samma sak när storebror gick ut helt öppet med sina diagnoser inför sitt fotbollslag på en träning för ett år sedan, då var det också pappa som fick vara med. Jag fick snällt stanna hemma. Jag som alltid har varit där.
Den här gången har pappa stått där. Iallafall rent praktiskt. Sen har nog pappan inte pratat om känslorna som har varit inblandade. Varken hos sig själv eller hos sonen.
Där har jag hoppat in. Vi har haft kvällarna.
På kvällarna har lillebror backat in hos mig i soffan och velat bli kliad på ryggen.
Då har han krupit in. Lagt sitt fina, vackra huvud i mitt knä och bara legat där. Jag har kunnat sitta så hur länge som helst.
Han har velat kramas. Och jag har inte velat annat. Vi har kramats så hårt och så länge. Och jag kände från början att jag är inte den som kommer att släppa först. Hur ont i nacken jag än får, för han är så lång. Så har jag också kunnat stå hur länge som helst.
Framförallt i tvättstugan förra lördagen. Då hade gärna tiden fått stanna en smula. Då hade gärna jorden fått stanna sitt varv runt solen. Där hade jag kunnat stå och det hade inte spelat nån roll vad som än hade hänt där utanför tvättstugans alla fyra väggar. Då fanns bara han och jag. Och han grät. Som han grät där och då.
Min stora kille som mitt i allihopa är min älskade lilla unge.
onsdag 2 december 2015
Paus
Ibland åker livet bergochdalbana med mig som passagerare.
Jag tänker mig att jag tar en liten paus från skrivandet en liten stund då annat i livet känns en aning viktigare just nu.
Var rädd om dig och sköt om dig ordentligt för det finns bara en som du.
Kram från mig
Jag tänker mig att jag tar en liten paus från skrivandet en liten stund då annat i livet känns en aning viktigare just nu.
Var rädd om dig och sköt om dig ordentligt för det finns bara en som du.
Kram från mig
måndag 23 november 2015
- 6 grader ute och det här att inte känna av kylan
Sonen var som vanligt på väg till sitt P-00 träning.
Det har blivit riktigt kallt och minusgraderna har slagit till ordentligt.
I morse var det - 10 hemma hos oss.
Nu ikväll var det "bara" - 5.
Han började sin packnings- och påklädarprocedur en stund innan det var dags att åka. Efter fotbollsträningen ska han vidare till gymmet med sin kompis. Vilket betydde att han även var tvungen att packa ner sina gumkläder i väskan. Vilket i sin tur blir ett moment ytterligare att tänka. Vilket kan bli oändligt svårt och jobbigt. Vad ska användas? När ska det användas? Hur mycket ska jag ha med mig? Och han vill inte ha allt i en enda röra i sin väska. Hur ska han hålla det sorterat tills det är dags för användning?
"Mamma, jag tycker det är svårt det här med att hitta rätt kläder när det är så kallt ute!"
Ja, jag vet det. Eftersom han ALDRIG fryser så är det här ett återkommande problem.
Samtidigt som han ALLTID vill ha samma kläder på sig när det är dags för fotbollsträning, jackan där det står Coach på ryggen. Och då måste han ha byxorna som liksom hör ihop. Och dessa kläder är vindkläder. Inte vinterkläder.
I somras tänkte han ha samma kläder när det var 25 grader varmt också. Då fick vi honom att ändra sig till t-shirt och shorts.
Ikväll tog han på sig detta vind-ställ. Ingenting under byxorna, endast en underställ tröja under jackan.
Jag fångade honom och berättade att detta är enbart vindställ, inte vinterkläder. Att han som tränare inte kommer att röra på sig lika mycket som sina killar under träningen.
Jag var alltså tvungen att ge honom en tydlig förklaring till varför det inte skulle funka med bara det han hade tänkt sig.
Självklart blev han en smula besviken och en aning sur på mig för att jag la mig i det han redan hade bestämt. Men där anser jag att jag som vuxen måste lägga mig i. Vad tycker ni? vad hade ni gjort? Hade ni låtit honom märka det själv så att säga?
I det här fallet vet jag ju redan att han inte känner av kylan. I höstas höll han ju på att förfrysa sina fötter när vi tog upp bryggan.
Jag fick honom att till slut byta till sin vinterjacka, att sätta på sig ett par underställbyxor. Men ingen mössa, inga vantar.
Det har blivit riktigt kallt och minusgraderna har slagit till ordentligt.
I morse var det - 10 hemma hos oss.
Nu ikväll var det "bara" - 5.
Han började sin packnings- och påklädarprocedur en stund innan det var dags att åka. Efter fotbollsträningen ska han vidare till gymmet med sin kompis. Vilket betydde att han även var tvungen att packa ner sina gumkläder i väskan. Vilket i sin tur blir ett moment ytterligare att tänka. Vilket kan bli oändligt svårt och jobbigt. Vad ska användas? När ska det användas? Hur mycket ska jag ha med mig? Och han vill inte ha allt i en enda röra i sin väska. Hur ska han hålla det sorterat tills det är dags för användning?
"Mamma, jag tycker det är svårt det här med att hitta rätt kläder när det är så kallt ute!"
Ja, jag vet det. Eftersom han ALDRIG fryser så är det här ett återkommande problem.
Samtidigt som han ALLTID vill ha samma kläder på sig när det är dags för fotbollsträning, jackan där det står Coach på ryggen. Och då måste han ha byxorna som liksom hör ihop. Och dessa kläder är vindkläder. Inte vinterkläder.
I somras tänkte han ha samma kläder när det var 25 grader varmt också. Då fick vi honom att ändra sig till t-shirt och shorts.
Ikväll tog han på sig detta vind-ställ. Ingenting under byxorna, endast en underställ tröja under jackan.
Jag fångade honom och berättade att detta är enbart vindställ, inte vinterkläder. Att han som tränare inte kommer att röra på sig lika mycket som sina killar under träningen.
Jag var alltså tvungen att ge honom en tydlig förklaring till varför det inte skulle funka med bara det han hade tänkt sig.
Självklart blev han en smula besviken och en aning sur på mig för att jag la mig i det han redan hade bestämt. Men där anser jag att jag som vuxen måste lägga mig i. Vad tycker ni? vad hade ni gjort? Hade ni låtit honom märka det själv så att säga?
I det här fallet vet jag ju redan att han inte känner av kylan. I höstas höll han ju på att förfrysa sina fötter när vi tog upp bryggan.
Jag fick honom att till slut byta till sin vinterjacka, att sätta på sig ett par underställbyxor. Men ingen mössa, inga vantar.
söndag 22 november 2015
Snart blir det som vanligt igen
Nu ringde min telefon.
Det var storebror. Han ville berätta att han och pappan är på väg hem.
"Vi är hemma vid 12. Jag vill ha mat vid 12.30 för då är jag väldigt hungrig. Och kl 14 ska jag vara på gymmet!"
Så var det med det.
Nu har jag haft ett väldigt skönt dygn. Och jag vågar säga det högt. Jag vågar skriva det så ni kan läsa det. Mitt och lillebrors dygn har varit helt fantastiskt.
Jag har samlat lite energi, även om jag har lärt mig att det jag samlar på mig är en färskvara och försvinner så fort det blir som vanligt igen. Jag har däremot också lärt mig att njuta till 100% när de lugna stunderna kommer. Även om det är det väldigt lilla.
Det var storebror. Han ville berätta att han och pappan är på väg hem.
"Vi är hemma vid 12. Jag vill ha mat vid 12.30 för då är jag väldigt hungrig. Och kl 14 ska jag vara på gymmet!"
Så var det med det.
Nu har jag haft ett väldigt skönt dygn. Och jag vågar säga det högt. Jag vågar skriva det så ni kan läsa det. Mitt och lillebrors dygn har varit helt fantastiskt.
Jag har samlat lite energi, även om jag har lärt mig att det jag samlar på mig är en färskvara och försvinner så fort det blir som vanligt igen. Jag har däremot också lärt mig att njuta till 100% när de lugna stunderna kommer. Även om det är det väldigt lilla.
lördag 21 november 2015
En kväll bara med 16 åringen
Bara jag och 16 åringen hemma en lördagkväll.
Ett lugn över hela kvällen.
Så himla mysigt vi har det.
Vi har lagat mat i hop och han är glad och pigg, trevlig och hjälpsam.
Inga tjurigheter över huvudtaget nånstans.
Och jag älskar't!
Ett lugn över hela kvällen.
Så himla mysigt vi har det.
Vi har lagat mat i hop och han är glad och pigg, trevlig och hjälpsam.
Inga tjurigheter över huvudtaget nånstans.
Och jag älskar't!
Står mitt på Intersport och börjar nästan gråta
Idag har jag fått kontakt med en ensamstående mamma här i mitt samhälle genom en förening som heter Giving People.
Det är en förening som samordnar hjälp till familjer i akut nöd av olika saker. Det är oftast mat och kläder till barnen som behövs.
I det här fallet handlar det om en ensamstående mamma med två barn, en 11-åring samt en 12-åring.
Nu blev det plötsligt kallt och deras behov var termobyxor, vantar och vinterskor. Samt mat att kunna ställa på bordet.
En ensamstående mamma med sjukdom, nedstämdhet och dålig ekonomi.
Jag kontaktade Giving People och sa att jag kunde hjälpa till. Jag fick kontaktuppgifterna och sms:ade kvinnan. Frågade om listan som föreningen stämde eller om hon redan fått något. Listan var korrekt fortfarande.
Jag åkte till Intersport för att handla termobyxor.
Jag gick där mellan hyllor och galgar och letade. Ett par hittade jag i str 160, i 164 fanns inte tyvärr.
Och mitt bland alla kläder så står en annan familj och pratar med en av personalen.
Det var en mamma, en pappa, en son och som det visade sig två flyktingar. De pratade på engelska och de två flyktingarna provade vinterjackor.
När jag hade botaniserat klart på övervåningen gick jag sen ner till mössorna.
Efter en stund kom även den här familjen ner. De skulle också ha mössor. Och vantar.
Snart stod vi allihopa i kassan för att betala. De var före mig. Och det här var en syn som kändes så oändligt härlig. Att se denna vänliga gästfrihet och den goda givmildhet som den här familjen visade upp var så genuin och så äkta. De två flyktingarna var så tacksamma, de var så lyckliga över sina påsar med sina nya kläder i. Pappan sa med glimten i ögat efter han hade betalat den ena och han hade tackat så hemskt mycket:
"Now you have to carry the bags by your self". Den unga mannen bar sina påsar med stolthet och tacksamhet.
Och där stod jag.
I fullt begrepp att hjälpa en kvinna i nöd, och där stod den här familjen i full begrepp att hjälpa dessa två unga människor i nöd.
Värmen i mitt hjärta bara bubblade. Jag stod där mitt på golvet inne på Intersport och började nästan gråta av den mänskliga värmen som just där och då omslöt absolut hela atmosfären.
Jag tittade på kassörskan. Även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför sig. Och jag tänkte för mig själv. Att egentligen har man ju ingen aning om vad alla andra ska göra med allt som alla handlar. Vi kanske stod flera stycken där inne med samma agenda för dagen. Vad vet jag?
Jag satte mig i bilen. Lät allting sjunka in.
Sms:ade kvinnan jag hade kontakt med. "Är utanför din port om 15 minuter".
Hennes önskan var att mötas utanför hennes port. Hon ville inte visa sina barn att hon tog emot påsarna.
20 minuter senare kramade jag om en kvinna jag aldrig tidigare träffat, trots att vi bor så nära.
En kvinna jag aldrig har träffat, och en kvinna jag aldrig kommer att glömma.
Hemma fick jag ett nytt sms:
"Verkligen tacksam <3<3<3. Så snällt av dig. Allt blev kanon och kommer verkligen till användning. Ha en fortsatt trevlig helg. Kram"
Och nu sitter jag här.
Och undrar om hon och hennes barn gillar vaniljkringlorna som jag köpte med som lite lördagsmys?
Det är en förening som samordnar hjälp till familjer i akut nöd av olika saker. Det är oftast mat och kläder till barnen som behövs.
I det här fallet handlar det om en ensamstående mamma med två barn, en 11-åring samt en 12-åring.
Nu blev det plötsligt kallt och deras behov var termobyxor, vantar och vinterskor. Samt mat att kunna ställa på bordet.
En ensamstående mamma med sjukdom, nedstämdhet och dålig ekonomi.
Jag kontaktade Giving People och sa att jag kunde hjälpa till. Jag fick kontaktuppgifterna och sms:ade kvinnan. Frågade om listan som föreningen stämde eller om hon redan fått något. Listan var korrekt fortfarande.
Jag åkte till Intersport för att handla termobyxor.
Jag gick där mellan hyllor och galgar och letade. Ett par hittade jag i str 160, i 164 fanns inte tyvärr.
Och mitt bland alla kläder så står en annan familj och pratar med en av personalen.
Det var en mamma, en pappa, en son och som det visade sig två flyktingar. De pratade på engelska och de två flyktingarna provade vinterjackor.
När jag hade botaniserat klart på övervåningen gick jag sen ner till mössorna.
Efter en stund kom även den här familjen ner. De skulle också ha mössor. Och vantar.
Snart stod vi allihopa i kassan för att betala. De var före mig. Och det här var en syn som kändes så oändligt härlig. Att se denna vänliga gästfrihet och den goda givmildhet som den här familjen visade upp var så genuin och så äkta. De två flyktingarna var så tacksamma, de var så lyckliga över sina påsar med sina nya kläder i. Pappan sa med glimten i ögat efter han hade betalat den ena och han hade tackat så hemskt mycket:
"Now you have to carry the bags by your self". Den unga mannen bar sina påsar med stolthet och tacksamhet.
Och där stod jag.
I fullt begrepp att hjälpa en kvinna i nöd, och där stod den här familjen i full begrepp att hjälpa dessa två unga människor i nöd.
Värmen i mitt hjärta bara bubblade. Jag stod där mitt på golvet inne på Intersport och började nästan gråta av den mänskliga värmen som just där och då omslöt absolut hela atmosfären.
Jag tittade på kassörskan. Även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför sig. Och jag tänkte för mig själv. Att egentligen har man ju ingen aning om vad alla andra ska göra med allt som alla handlar. Vi kanske stod flera stycken där inne med samma agenda för dagen. Vad vet jag?
Jag satte mig i bilen. Lät allting sjunka in.
Sms:ade kvinnan jag hade kontakt med. "Är utanför din port om 15 minuter".
Hennes önskan var att mötas utanför hennes port. Hon ville inte visa sina barn att hon tog emot påsarna.
20 minuter senare kramade jag om en kvinna jag aldrig tidigare träffat, trots att vi bor så nära.
En kvinna jag aldrig har träffat, och en kvinna jag aldrig kommer att glömma.
Hemma fick jag ett nytt sms:
"Verkligen tacksam <3<3<3. Så snällt av dig. Allt blev kanon och kommer verkligen till användning. Ha en fortsatt trevlig helg. Kram"
Och nu sitter jag här.
Och undrar om hon och hennes barn gillar vaniljkringlorna som jag köpte med som lite lördagsmys?
Ibland får en mamma be om ursäkt
Så mycket positivt händer med sonen just nu.
Han vågar, han testar.
Igårkväll var till exempel med några killar i sin klass och spelade nattinnebandy. Har inte ens en aning om när han kom hem, för jag sov som en gris. Och jag som brukar vakna bara nån kastar en kudde på golvet annars.
Idag vaknade han och pappan vid halv sex. De skulle vidare till sitt jaktlag för att försöka få ner den där jäkla älgen som vägrar visa sig på deras jaktmarker långt inne i Smålands mörka skogar. Så det blev inte många timmars sömn för honom inatt kan man säga. Vilket vi har bearbetat hela denna vecka. Han blir ju så stressad när hans dygnsrytm rubbas och han känner sig stressad om han inte sover och han vet att han ska upp väldigt tidigt. Så vi har pratat mycket om att han kommer att fixa detta. För nu har han varit medveten om att detta kommer att hända och att det gör ingenting att ligga lite efter med sömnen. För det tar man igen nån annan gång. Och så tog vi min lördagsnatt som exempel från förra helgen. När jag hämtade lillebror kl 1.30 mitt i natten, samt att min kompis kom och hämtade mig kl 5.30 samma morgon för vidare färd mot Ullared. Och det gick bra för mig.
Efter jakten idag så har hela jaktlaget sin årliga jaktfest i en av stugorna där i skogen.
Sonen och ett gäng gubbar. Medelålder i detta jaktlag ligger runt 70-80 år. Maken och sonen drar ner medelåldern radikalt. Men som han ser fram emot denna fest. Han älskar livet i skogen. Han älskar naturen. Han älskar at få vara en del i det här sällskapet.
Till denna fest hade jag lovat att stryka hans finskjorta medan han spelade innebandy.
Det glömde jag. Vilken miss. Har väl aldrig missat nåt jag har lovat honom. Så jobbig insikt för mig. Fy sjutton vilken obehaglig känsla det är.
Jag märkte hur skjortan hängde ostruken på stolen i köket när jag kom upp här för en stund sen.
Men, men.
Livet går vidare.
Har bett om ursäkt. Jag har inte fått nån reaktion på hela situationen. Än.
Han vågar, han testar.
Igårkväll var till exempel med några killar i sin klass och spelade nattinnebandy. Har inte ens en aning om när han kom hem, för jag sov som en gris. Och jag som brukar vakna bara nån kastar en kudde på golvet annars.
Idag vaknade han och pappan vid halv sex. De skulle vidare till sitt jaktlag för att försöka få ner den där jäkla älgen som vägrar visa sig på deras jaktmarker långt inne i Smålands mörka skogar. Så det blev inte många timmars sömn för honom inatt kan man säga. Vilket vi har bearbetat hela denna vecka. Han blir ju så stressad när hans dygnsrytm rubbas och han känner sig stressad om han inte sover och han vet att han ska upp väldigt tidigt. Så vi har pratat mycket om att han kommer att fixa detta. För nu har han varit medveten om att detta kommer att hända och att det gör ingenting att ligga lite efter med sömnen. För det tar man igen nån annan gång. Och så tog vi min lördagsnatt som exempel från förra helgen. När jag hämtade lillebror kl 1.30 mitt i natten, samt att min kompis kom och hämtade mig kl 5.30 samma morgon för vidare färd mot Ullared. Och det gick bra för mig.
Efter jakten idag så har hela jaktlaget sin årliga jaktfest i en av stugorna där i skogen.
Sonen och ett gäng gubbar. Medelålder i detta jaktlag ligger runt 70-80 år. Maken och sonen drar ner medelåldern radikalt. Men som han ser fram emot denna fest. Han älskar livet i skogen. Han älskar naturen. Han älskar at få vara en del i det här sällskapet.
Till denna fest hade jag lovat att stryka hans finskjorta medan han spelade innebandy.
Det glömde jag. Vilken miss. Har väl aldrig missat nåt jag har lovat honom. Så jobbig insikt för mig. Fy sjutton vilken obehaglig känsla det är.
Jag märkte hur skjortan hängde ostruken på stolen i köket när jag kom upp här för en stund sen.
Men, men.
Livet går vidare.
Har bett om ursäkt. Jag har inte fått nån reaktion på hela situationen. Än.
torsdag 19 november 2015
Myskväll
Härlig torsdagskväll.
Sonen tog en runda med min lilla bil först i kväll. En såndär runda som jag var med på tidigare. En såndär runda vi så ofta har tagit de senaste två åren för att lugna och för att sänka stress och frustrationhalten i hans system. En runda som han numera gör på egen hand pga eget körkort helt enkelt. Underbart bara det faktiskt. Hans egen frigörelse och självständighet.
Och jag får tid till annat.
Sen var det ju Bytt är bytt på tvn. Ett måste på en torsdag. Jag fick till och med lägga min fot i hans knä. Och han höll sin hand på min fot. Det ni!
Lite fika och så såklart också.
Det gör vi nästan varje kväll. Och då smyger lillebror upp ur sin bunker också.
En mycket bra torsdagskväll.
Sonen tog en runda med min lilla bil först i kväll. En såndär runda som jag var med på tidigare. En såndär runda vi så ofta har tagit de senaste två åren för att lugna och för att sänka stress och frustrationhalten i hans system. En runda som han numera gör på egen hand pga eget körkort helt enkelt. Underbart bara det faktiskt. Hans egen frigörelse och självständighet.
Och jag får tid till annat.
Sen var det ju Bytt är bytt på tvn. Ett måste på en torsdag. Jag fick till och med lägga min fot i hans knä. Och han höll sin hand på min fot. Det ni!
Lite fika och så såklart också.
Det gör vi nästan varje kväll. Och då smyger lillebror upp ur sin bunker också.
En mycket bra torsdagskväll.
Bring the Vasalopp
Nya skidor inhandlade och utprovade.
Nu hoppas vi bara på att snön kommer så att träningen kan börja på riktigt.
Som han känner sig redo för detta.
Go grabben go!
Nu hoppas vi bara på att snön kommer så att träningen kan börja på riktigt.
Som han känner sig redo för detta.
Go grabben go!
onsdag 18 november 2015
Släppa taget
Jag har börjat släppa taget om sonen.
Jag började för ett bra tag sen när jag började upptäcka att maken tog tag i saker och ting på ett annat sätt än tidigare.
Han blev mer och mer involverad och visade upp en större förståelse för sonen och hans behov.
Jag började helt enkelt att släppa. Lite i taget. Men ändå. Mer och mer.
Ju mer jag släppte desto tröttare kände jag mig, visade det sig. Märkligt kan ju tyckas. Men samtidigt. Nej.
För jag har nog gått på högvarv i så oändligt många år. Det tar enorma krafter att hela tiden ligga steget före, inte bara ett steg utan kanske tre eller fyra i vissa fall. Att förbereda, att vara den som hela tiden fick höra allt från sonen, att vara den som alltid fick åka och hämta i skolan, att vara den som tog alla samtal med lärare, läkare, alla läkarbesök, alla möten.
Framför allt vara den som från när sonen var 6 år försöka få maken med på banan. Att få honom att förstå att jag inte klarade detta ensam, att jag behövde hjälp. Att vara den som hela tiden fick förklara för maken, försvara sonens beteende. Som inte alls alltid gick så bra, då maken hade en alldeles egen agenda där han ansåg att det var jag som var en ängslig och överbeskyddande mamma. Att det var bara att vara bestämd mot sonen så skulle allt fixa sig.
Han fick mig att tveka på mig själv. Samtidigt som jag var helt övertygad att det var nåt annat med sonen.
Att jag var den som stred för att göra en utredning när maken inte ville att omvärlden skulle sätta en stämpel på sonens panna.
Medan jag fortsatte att berätta att med en utredning och en ev diagnos kan han få mycket mera hjälp och stöd och framförallt förståelse från omgivningen. Men nej. Det tog otroligt lång tid innan maken gick med på det hela.
Det var när jag sa att för varje dag du tvekar så mår sonen dåligt en dag för länge, det var då han blev så jättearg på mig och frågade om jag skyllde sonens mående på honom.
Men det gjorde jag ju inte.
Och nu.....nu börjar jag släppa taget.
Och tröttheten kommer över mig som en blöt, tung, äcklig yllepläd.
Och nu när han äntligen är med på samma bana som jag och vi kämpar och sliter, han på sitt sätt och jag på mitt. så kommer makens fråga, eller mer ett påstående från honom att "hur mycket har du gjort vad gäller sonens spanska egentligen? Vad har du gjort åt det här egentligen? Jag har iallafall gjort det här!" Och menar på att han har gjort väldigt mycket.
Och jag tar återigen på mig det dåliga samvetet.
Han får mig återigen att känna mig som en dålig mamma.
Och jag försöker att stålsätta mig. Jag försöker att inte låta det ta fäste inne i mig. Vilket är väldigt svårt. Hans ord sätter sig ändå nånstans. Vad gör jag egentligen? Hjälper jag till tillräckligt?
Ja, det gör jag.
Jag lyssnar på vår son varje dag.
Jag pratar med honom varje dag.
Varje, varje, varje, varje dag. Är jag där.
Och det är ju precis som sonen själv säger. Ibland är det det enda han behöver.
Att nån lyssnar.
Jag började för ett bra tag sen när jag började upptäcka att maken tog tag i saker och ting på ett annat sätt än tidigare.
Han blev mer och mer involverad och visade upp en större förståelse för sonen och hans behov.
Jag började helt enkelt att släppa. Lite i taget. Men ändå. Mer och mer.
Ju mer jag släppte desto tröttare kände jag mig, visade det sig. Märkligt kan ju tyckas. Men samtidigt. Nej.
För jag har nog gått på högvarv i så oändligt många år. Det tar enorma krafter att hela tiden ligga steget före, inte bara ett steg utan kanske tre eller fyra i vissa fall. Att förbereda, att vara den som hela tiden fick höra allt från sonen, att vara den som alltid fick åka och hämta i skolan, att vara den som tog alla samtal med lärare, läkare, alla läkarbesök, alla möten.
Framför allt vara den som från när sonen var 6 år försöka få maken med på banan. Att få honom att förstå att jag inte klarade detta ensam, att jag behövde hjälp. Att vara den som hela tiden fick förklara för maken, försvara sonens beteende. Som inte alls alltid gick så bra, då maken hade en alldeles egen agenda där han ansåg att det var jag som var en ängslig och överbeskyddande mamma. Att det var bara att vara bestämd mot sonen så skulle allt fixa sig.
Han fick mig att tveka på mig själv. Samtidigt som jag var helt övertygad att det var nåt annat med sonen.
Att jag var den som stred för att göra en utredning när maken inte ville att omvärlden skulle sätta en stämpel på sonens panna.
Medan jag fortsatte att berätta att med en utredning och en ev diagnos kan han få mycket mera hjälp och stöd och framförallt förståelse från omgivningen. Men nej. Det tog otroligt lång tid innan maken gick med på det hela.
Det var när jag sa att för varje dag du tvekar så mår sonen dåligt en dag för länge, det var då han blev så jättearg på mig och frågade om jag skyllde sonens mående på honom.
Men det gjorde jag ju inte.
Och nu.....nu börjar jag släppa taget.
Och tröttheten kommer över mig som en blöt, tung, äcklig yllepläd.
Och nu när han äntligen är med på samma bana som jag och vi kämpar och sliter, han på sitt sätt och jag på mitt. så kommer makens fråga, eller mer ett påstående från honom att "hur mycket har du gjort vad gäller sonens spanska egentligen? Vad har du gjort åt det här egentligen? Jag har iallafall gjort det här!" Och menar på att han har gjort väldigt mycket.
Och jag tar återigen på mig det dåliga samvetet.
Han får mig återigen att känna mig som en dålig mamma.
Och jag försöker att stålsätta mig. Jag försöker att inte låta det ta fäste inne i mig. Vilket är väldigt svårt. Hans ord sätter sig ändå nånstans. Vad gör jag egentligen? Hjälper jag till tillräckligt?
Ja, det gör jag.
Jag lyssnar på vår son varje dag.
Jag pratar med honom varje dag.
Varje, varje, varje, varje dag. Är jag där.
Och det är ju precis som sonen själv säger. Ibland är det det enda han behöver.
Att nån lyssnar.
tisdag 17 november 2015
Rivstart på denna tisdag
Renoveringen på jobbet skrider fram i ett fasligt tempo.
Snart är etapp 1 och 2 klara. Jätteskönt och vi kan vila i packningen ett par dagar. Ända fram till det är dags att börja förbereda för etapp 3 som ska renoveras under julledigheten.
Och så är det dags för utvecklingssamtal mitt i allt detta också. Och så förberedelse för det. Och så ringde min telefon kl 06.20 i morse. Det var min arbetslagledare som skulle öppna idag , men som visst hade spytt där på morgonkulan. Så det var ju bara att sätta sig i bilen och dra. Nyvaken och fräsch.
Nu är jag hemma igen.
Orkar knappt hålla uppe min egen kropp känner jag.
Mina kollegor på jobbet säger att det är sviter från min Ullaredchock i söndags. Att det tar musten ur en att gå omkring där. Och det gjorde det ju. Men så himla roligt det var.
Dit ska jag lätt åka fler gånger.
Snart yoga!
Snart är etapp 1 och 2 klara. Jätteskönt och vi kan vila i packningen ett par dagar. Ända fram till det är dags att börja förbereda för etapp 3 som ska renoveras under julledigheten.
Och så är det dags för utvecklingssamtal mitt i allt detta också. Och så förberedelse för det. Och så ringde min telefon kl 06.20 i morse. Det var min arbetslagledare som skulle öppna idag , men som visst hade spytt där på morgonkulan. Så det var ju bara att sätta sig i bilen och dra. Nyvaken och fräsch.
Nu är jag hemma igen.
Orkar knappt hålla uppe min egen kropp känner jag.
Mina kollegor på jobbet säger att det är sviter från min Ullaredchock i söndags. Att det tar musten ur en att gå omkring där. Och det gjorde det ju. Men så himla roligt det var.
Dit ska jag lätt åka fler gånger.
Snart yoga!
måndag 16 november 2015
Jag vill bara att du lyssnar på mig, mamma
När sonen kommer upp direkt från sitt rum i källaren när jag kommer hem vet jag precis.
Då är det nåt han behöver prata om. Ha en lösning på. Eller vad det nu än må vara. Då går mitt överleva-fixa-till-mode på.
Och denna jäkla spanska.
Jag. Orkar. Inte. Prata. Mer. Spanska. Längre.
Han fick ur sig en del. Och jag frågade precis som vanligt: Vad kan jag hjälpa dig med? Vad kan jag göra tror du? vad behövs?"
Då svarade han helt enkelt:
"Jag vill bara att du lyssnar på vad jag har säga!"
Och så rätt han har.
Ibland behöver man bara nån som lyssnar. Inte nån som kommer med sin verktygslåda och fixar till saker.
Och det är ju precis det som jag själv önskar. Att nån bara lyssnar. Inte kommer med lösningar på allt. Ibland behöver jag bara en kram och nån som säger att det kommer att bli bra.
Då är det nåt han behöver prata om. Ha en lösning på. Eller vad det nu än må vara. Då går mitt överleva-fixa-till-mode på.
Och denna jäkla spanska.
Jag. Orkar. Inte. Prata. Mer. Spanska. Längre.
Han fick ur sig en del. Och jag frågade precis som vanligt: Vad kan jag hjälpa dig med? Vad kan jag göra tror du? vad behövs?"
Då svarade han helt enkelt:
"Jag vill bara att du lyssnar på vad jag har säga!"
Och så rätt han har.
Ibland behöver man bara nån som lyssnar. Inte nån som kommer med sin verktygslåda och fixar till saker.
Och det är ju precis det som jag själv önskar. Att nån bara lyssnar. Inte kommer med lösningar på allt. Ibland behöver jag bara en kram och nån som säger att det kommer att bli bra.
lördag 14 november 2015
Så festligt
Tänk att det bara händer ibland.
När jag känner mig sådär lite ensam i världen så hör plötsligt en väninna av sig och undrar om jag inte har lust att ta en sk läktarfika med henne då henens son spelar innebandymatch. Hon har för övrigt ingen aning om hur trött jag känner mig för tillfället, men hennes inbjudan kom väldigt lägligt.
Och så kom det en inbjudan via snapchat från en annan väninna som inte heller har en aning om min trötthet för tillfället, om en tripp till Ullared. Hon vet däremot att jag aldrig nånsin har satt min fot på det stora varuhuset och hon drar dit i morgon.
Jag valde att hänga på så hon hämtar upp mig vid halv sex i morognbitti.
Så himla roligt det ska bli.
När jag känner mig sådär lite ensam i världen så hör plötsligt en väninna av sig och undrar om jag inte har lust att ta en sk läktarfika med henne då henens son spelar innebandymatch. Hon har för övrigt ingen aning om hur trött jag känner mig för tillfället, men hennes inbjudan kom väldigt lägligt.
Och så kom det en inbjudan via snapchat från en annan väninna som inte heller har en aning om min trötthet för tillfället, om en tripp till Ullared. Hon vet däremot att jag aldrig nånsin har satt min fot på det stora varuhuset och hon drar dit i morgon.
Jag valde att hänga på så hon hämtar upp mig vid halv sex i morognbitti.
Så himla roligt det ska bli.
fredag 13 november 2015
Lite ensam
Äntligen helg!
Tänker nu ta mig ett bad. Helt ensam. Jag tänker tända ljus och jag tänker släcka lampan. Jag tänker ta med mig en bok. Jag tänker läsa den om jag ser nåt. Annars struntar jag i det. Jag tänker ta med mig ett glas vin och ställa på badkarskanten. Jag tänker sippa på det i hela badsessionen.
Jag tänker på de vänner som i ikväll ska gå på ett stort galej här i samhället. Med levande musik och roliga människor.
Jag tänker på andra vänner som har varandra och ikväll är på en trevlig after work tillsammans.
Jag tänker på min fina vän i huvudstaden som ikväll är på väg in till stan för en härlig after work tillsammans med sin man och deras äldsta dotter, tillika min guddotter.
Det låter väldigt trevligt allt det där.
Jag känner mig plötsligt en smula ensam.
Ensam. Fast vi är två.
Tänker nu ta mig ett bad. Helt ensam. Jag tänker tända ljus och jag tänker släcka lampan. Jag tänker ta med mig en bok. Jag tänker läsa den om jag ser nåt. Annars struntar jag i det. Jag tänker ta med mig ett glas vin och ställa på badkarskanten. Jag tänker sippa på det i hela badsessionen.
Jag tänker på de vänner som i ikväll ska gå på ett stort galej här i samhället. Med levande musik och roliga människor.
Jag tänker på andra vänner som har varandra och ikväll är på en trevlig after work tillsammans.
Jag tänker på min fina vän i huvudstaden som ikväll är på väg in till stan för en härlig after work tillsammans med sin man och deras äldsta dotter, tillika min guddotter.
Det låter väldigt trevligt allt det där.
Jag känner mig plötsligt en smula ensam.
Ensam. Fast vi är två.
onsdag 11 november 2015
Ingen kontroll
Och det är när känslan av brist på kontroll uppstår som kroppen reagerar genom att helt enkelt strejka.
Jag känner mig sliten.
Livet går förbi mig och jag känner att jag inte har full kontroll över saker och ting som sker runt omkring mig.
Dagarna bara går och jag behöver hitta sätt att hantera situationerna som uppstår på.
Sonens skola. Vet inte hur jag och maken ska kunna hitta lösningar på hans spanska. Samtal i familjen, jaga lärare som inte svarar, maila lärare ism inte svarar, plötsligt ringer hon upp mitt i nåt som jag har svårt att lämna just då. Men gör det iallafall. Dåligt samvete för kollegor.
Och så ska jag minnas allt det ism vi har pratat om hemma för att vidarebefordra detta till lärare. Och så kommer hon med nya input, som jag ska svara på, ha åsikt om, ta beslut om eller och sen ta med mig allt detta hem för att ge sonen och maken rätt info. Jag orkar inte. Jag minns inte. Jag hör inte.
Lillebror har en attityd ism inte maken tål. Pappan blir irriterad och pappan ser endast sonens beteende. Han har jättesvårt att försöka ta reda på varför sonen har detta beteende. Han har svårt att se det bakomliggande. Han ser enbart beteendet. Precis som när storebror var liten och han hade alla sina utbrott för att livet var jobbigt för honom. Nu tror jag att livet är tufft för lillebror. Pappan ser och hör bara det ytliga. Det som syns.
Och det stressar pappan. Som blir arg och irriterad även han. Och pappans beteende mår inte jag bra av. Ond cirkel som är väldigt svår att bryta märker jag. Jag försöker. Går sådär. Pratar med pappan.Går sådär. Pratar med sonen. Går mycket bättre. Han och jag kan prata. Även om han har tonårsattityd mot mig med. Men vi har samtal med varandra. Han tycker inte att jag är världens bästa alla dagar. Men vi kan prata.
Pappan blir galen. Lillebror saknar driv, han saknar engagemang, han saknar vilja, han saknar mycket. Han är på sitt rum alldeles för mycket, han pluggar alldeles för lite, han är sur alldeles för ofta, han slänger sina saker överallt utan att plocka efter sig. Han är slö. Lat.
Ombyggnation på jobbet. Byggansvarig som jag har blivit då min chef anser att min arbetslagledare inte orkar med den biten så ska jag ha full koll på alla datum, alla byggare som springer in och ut i våra lokaler, packning av saker, jaga projektledare så vi håller samma fas med byggarna, planering av verksamhet iallafall, planering av föräldrasamtal, planering av målning av utsida hus, och så kommer det en snubbe som säger att de ska dra in fiber på jobbet, och så kommer det snubbar som säger att de ska tvätta yttertaket. Allt samtidigt. Och min hjärna är full. Hårddisken får inte plats med mer info.
Stormöte i måndagskväll tillsammans med alla kollegor i hela området, studiedag igår hela dagen då vi skulle fortsätta det vi började i måndagskväll. Min hjärna är full.
Föräldraforum ska jag hålla i då min arbetslagledare inte ska behöva gå på dessa heller eftersom min chef anser att jag ska göra detta av nån anledning. Så ett par kvällar per termin ska jag ha möte med ett pr föräldrar och min chef, varav ett möte är ikväll, och jag ska berätta glatt och klämkäckt om hur bra vår renovering går och så ska jag försöka berätta för föräldrarna på ett bra sätt att utvecklingssamtalen blir i december istället för i november för våran planeringstid har gått åt till att packa eller planera packningen av saker istället för att prata barn. Min hjärna är full.
Och i morgon ska jag gå på möte, iochförsig dagtid men iallafall, för att träffa alla andra representanter från förskolorna samt rektorer från förskoleklasserna för att diskutera den nya övergången för blivande sexåringar. Sånt har jag aldrig gjort förut. Min arbetslagledare sa ifrån sig detta då "hon inte ha rearit tillräckligt länge på våran förskola". Jag fick uppdraget då jag känner dessa barn bäst eftersom jag är den enda som har varit längst på huset, 1,5 år. Min hjärna är full.
Jag. Är. Trött.
Samtidigt som mat ska planeras, inhandlas, lagas. Det ska tvättas, det ska städas, det ska fixas.
Som tur är har lillebror paus i fotbollen denna månaden. Och storebror kan ta bilen till och från dit han ska själv.
Jag. Är. Trött.
Jag känner mig sliten.
Livet går förbi mig och jag känner att jag inte har full kontroll över saker och ting som sker runt omkring mig.
Dagarna bara går och jag behöver hitta sätt att hantera situationerna som uppstår på.
Sonens skola. Vet inte hur jag och maken ska kunna hitta lösningar på hans spanska. Samtal i familjen, jaga lärare som inte svarar, maila lärare ism inte svarar, plötsligt ringer hon upp mitt i nåt som jag har svårt att lämna just då. Men gör det iallafall. Dåligt samvete för kollegor.
Och så ska jag minnas allt det ism vi har pratat om hemma för att vidarebefordra detta till lärare. Och så kommer hon med nya input, som jag ska svara på, ha åsikt om, ta beslut om eller och sen ta med mig allt detta hem för att ge sonen och maken rätt info. Jag orkar inte. Jag minns inte. Jag hör inte.
Lillebror har en attityd ism inte maken tål. Pappan blir irriterad och pappan ser endast sonens beteende. Han har jättesvårt att försöka ta reda på varför sonen har detta beteende. Han har svårt att se det bakomliggande. Han ser enbart beteendet. Precis som när storebror var liten och han hade alla sina utbrott för att livet var jobbigt för honom. Nu tror jag att livet är tufft för lillebror. Pappan ser och hör bara det ytliga. Det som syns.
Och det stressar pappan. Som blir arg och irriterad även han. Och pappans beteende mår inte jag bra av. Ond cirkel som är väldigt svår att bryta märker jag. Jag försöker. Går sådär. Pratar med pappan.Går sådär. Pratar med sonen. Går mycket bättre. Han och jag kan prata. Även om han har tonårsattityd mot mig med. Men vi har samtal med varandra. Han tycker inte att jag är världens bästa alla dagar. Men vi kan prata.
Pappan blir galen. Lillebror saknar driv, han saknar engagemang, han saknar vilja, han saknar mycket. Han är på sitt rum alldeles för mycket, han pluggar alldeles för lite, han är sur alldeles för ofta, han slänger sina saker överallt utan att plocka efter sig. Han är slö. Lat.
Ombyggnation på jobbet. Byggansvarig som jag har blivit då min chef anser att min arbetslagledare inte orkar med den biten så ska jag ha full koll på alla datum, alla byggare som springer in och ut i våra lokaler, packning av saker, jaga projektledare så vi håller samma fas med byggarna, planering av verksamhet iallafall, planering av föräldrasamtal, planering av målning av utsida hus, och så kommer det en snubbe som säger att de ska dra in fiber på jobbet, och så kommer det snubbar som säger att de ska tvätta yttertaket. Allt samtidigt. Och min hjärna är full. Hårddisken får inte plats med mer info.
Stormöte i måndagskväll tillsammans med alla kollegor i hela området, studiedag igår hela dagen då vi skulle fortsätta det vi började i måndagskväll. Min hjärna är full.
Föräldraforum ska jag hålla i då min arbetslagledare inte ska behöva gå på dessa heller eftersom min chef anser att jag ska göra detta av nån anledning. Så ett par kvällar per termin ska jag ha möte med ett pr föräldrar och min chef, varav ett möte är ikväll, och jag ska berätta glatt och klämkäckt om hur bra vår renovering går och så ska jag försöka berätta för föräldrarna på ett bra sätt att utvecklingssamtalen blir i december istället för i november för våran planeringstid har gått åt till att packa eller planera packningen av saker istället för att prata barn. Min hjärna är full.
Och i morgon ska jag gå på möte, iochförsig dagtid men iallafall, för att träffa alla andra representanter från förskolorna samt rektorer från förskoleklasserna för att diskutera den nya övergången för blivande sexåringar. Sånt har jag aldrig gjort förut. Min arbetslagledare sa ifrån sig detta då "hon inte ha rearit tillräckligt länge på våran förskola". Jag fick uppdraget då jag känner dessa barn bäst eftersom jag är den enda som har varit längst på huset, 1,5 år. Min hjärna är full.
Jag. Är. Trött.
Samtidigt som mat ska planeras, inhandlas, lagas. Det ska tvättas, det ska städas, det ska fixas.
Som tur är har lillebror paus i fotbollen denna månaden. Och storebror kan ta bilen till och från dit han ska själv.
Jag. Är. Trött.
lördag 7 november 2015
Vad är en förfest?
Att äntligen kunna ungås med vuxna på samma vilkor som just de vuxna har länge stått på agendan som en stor och viktig del i vår sons liv.
Han har sedan han var liten alltid föredragit vuxensällskap hellre än jämnåriga.
Han har således aldrig varit på en ungdomsfest där de har druckits alkohol. Han har aldrig varit på en riktig ungdomsfest över huvud taget och när han var liten tackade han nej till alla kalasinbjudningar när vi började förstå att det inte var nåt för honom. Några tvingade vi honom faktiskt att närvara på minns jag, "för det var ju så alla andra gjorde, man ska gå dit och ha roligt och leka och äta gott". Vi gav upp efter ett par såna konflikter. Och efter ett tag slutade även inbjudningarna att komma. Och med den insikten la sig även en sorg i mitt hjärta. En sorg ism jag har fått bearbeta genom åren och som numera har övergått till en ganska så skön acceptans.
Så. Nu.
Nu när han då äntligen har tagit ett otroligt stort steg rakt in i vuxenvärlden så uppkommer den ena situationen efter denna andra där han liksom inte har tränat innan. Som tex vanliga tonåringar kanske har gjort innan de kliver in de vuxnas sfär.
Som tex, vad är en förfest?
Idag, lördag, har hela fotbollsklubben en sk ledardag plus kväll. Det ska lämnas in material efter säsongen, det ska diskuteras värdegrund, det ska pratas verksamhetsplan osv. De ska äta lunch och sen ska de spela match. Mot varandra och med varandra uppdelade i lag. Och efter matchen ska de basta. För att sen ta sig in till stan för en gemensam middag för de som vill.
"Och vet du mamma, de ska dricka öl i bastun!!", sa han och brast ut i ett gapskratt.
"De ska dricka öl i bastun, innan vi ska äta middag på restaurangen! Så himla tokigt!"
"Jaha.... ska de göra det.....?"
Idag på morgonen har pappan berättat för honom att några av dessa tränare säkert till och med kanske tar en öl mitt under matchen, och att för en del av gubbarna så är festen det viktigaste.
Och att se hur sonens ansikte visar på en smula besvikelse över att det faktiskt finns tränare som inte tar denna ledarmatch på samma allvar som han själv gör. För honom är ju detta hela huvudsaken på hela dagen, matchen mellan tränarna.
Och att detta kliv in i vuxenvärlden för med sig så enormt mycket mer som han inte har en endaste aning om. Och att det även finns vuxna som inte har en aning om hans naivitet och oerfarenhet. Det gör mig en smula orolig.
Nu är han ju fantastisk på att tala för sig själv i och för sig.
Men ni förstår vad jag menar.
Nu är det dags att skörda det vi som föräldrar har försökt att så i 18 år. Nu är det bara att hoppas att det har fastnat nåt av de vi har försökt att lära honom om livet. Att han innerst inne har en sån stark självkänsla för vad han fixar och för vad han inte fixar.
Och att han törs, kan och vågar säga nej när det inte känns bra för honom.
Även när det kommer stora starka, coola karlar och tjatar.
Jag erbjöd honom att ta med sig några colaburkar till bastun om det skulle kännas bättre?
Men nej, han tog med sig en av pappas ölburkar.
Den packade han ner det sista han gjorde innan han gick, för den måste ju vara kall annars går det inte att dricka.
Vår sons allra första vuxenfest.
Då är det ganska så skönt att veta att både farbror och en ingift farbror är med i samma klubb.
Han har sedan han var liten alltid föredragit vuxensällskap hellre än jämnåriga.
Han har således aldrig varit på en ungdomsfest där de har druckits alkohol. Han har aldrig varit på en riktig ungdomsfest över huvud taget och när han var liten tackade han nej till alla kalasinbjudningar när vi började förstå att det inte var nåt för honom. Några tvingade vi honom faktiskt att närvara på minns jag, "för det var ju så alla andra gjorde, man ska gå dit och ha roligt och leka och äta gott". Vi gav upp efter ett par såna konflikter. Och efter ett tag slutade även inbjudningarna att komma. Och med den insikten la sig även en sorg i mitt hjärta. En sorg ism jag har fått bearbeta genom åren och som numera har övergått till en ganska så skön acceptans.
Så. Nu.
Nu när han då äntligen har tagit ett otroligt stort steg rakt in i vuxenvärlden så uppkommer den ena situationen efter denna andra där han liksom inte har tränat innan. Som tex vanliga tonåringar kanske har gjort innan de kliver in de vuxnas sfär.
Som tex, vad är en förfest?
Idag, lördag, har hela fotbollsklubben en sk ledardag plus kväll. Det ska lämnas in material efter säsongen, det ska diskuteras värdegrund, det ska pratas verksamhetsplan osv. De ska äta lunch och sen ska de spela match. Mot varandra och med varandra uppdelade i lag. Och efter matchen ska de basta. För att sen ta sig in till stan för en gemensam middag för de som vill.
"Och vet du mamma, de ska dricka öl i bastun!!", sa han och brast ut i ett gapskratt.
"De ska dricka öl i bastun, innan vi ska äta middag på restaurangen! Så himla tokigt!"
"Jaha.... ska de göra det.....?"
Idag på morgonen har pappan berättat för honom att några av dessa tränare säkert till och med kanske tar en öl mitt under matchen, och att för en del av gubbarna så är festen det viktigaste.
Och att se hur sonens ansikte visar på en smula besvikelse över att det faktiskt finns tränare som inte tar denna ledarmatch på samma allvar som han själv gör. För honom är ju detta hela huvudsaken på hela dagen, matchen mellan tränarna.
Och att detta kliv in i vuxenvärlden för med sig så enormt mycket mer som han inte har en endaste aning om. Och att det även finns vuxna som inte har en aning om hans naivitet och oerfarenhet. Det gör mig en smula orolig.
Nu är han ju fantastisk på att tala för sig själv i och för sig.
Men ni förstår vad jag menar.
Nu är det dags att skörda det vi som föräldrar har försökt att så i 18 år. Nu är det bara att hoppas att det har fastnat nåt av de vi har försökt att lära honom om livet. Att han innerst inne har en sån stark självkänsla för vad han fixar och för vad han inte fixar.
Och att han törs, kan och vågar säga nej när det inte känns bra för honom.
Även när det kommer stora starka, coola karlar och tjatar.
Jag erbjöd honom att ta med sig några colaburkar till bastun om det skulle kännas bättre?
Men nej, han tog med sig en av pappas ölburkar.
Den packade han ner det sista han gjorde innan han gick, för den måste ju vara kall annars går det inte att dricka.
Vår sons allra första vuxenfest.
Då är det ganska så skönt att veta att både farbror och en ingift farbror är med i samma klubb.
fredag 6 november 2015
På gammal mark
För en vecka sen drog vi på en liten miniweekend-semester till vårt gamla liv skulle man kunna säga.
Vi ankom fredagmorogn och det första vi gjorde var att åka till deras gamla skola. Vi hade inte anmält vårt besök så vi var tvungna att först låta vakten som håller koll på grinden, och är den som låser upp och sedan även låser grinden efter alla besökare.
Maken släppte av oss vid grinden för att sedan åka till sitt gamla jobb och arbetskamrater som väntade på honom där.
Många känslor.
Nervositet. Spänning. Förväntan.
Jag och sönerna stod utanför skolgrinden och plötsligt kom det en annan mamma som vakten släppte in genom grinden. Vi smet in med henne. Dock blev vi stoppade direkt vid ytterdörren med en fråga om vilka vi var och vad vi gjorde där.
Vi berättade att vi var en gammal familj och att vi nu skulle hälsa på kompisar och lärare. Han visade in oss till kansliet.
På kansliet flög kvinnan upp från sin kontorsstol när hon fick syn på storebror. Samma kvinna som för två år sedan och hon blev så geniuns glad över att se mina söner igen. Lillebror hade hon inte känt igen om han var den första som kom innanför dörren. Men storebror ser ungefär likadan ut som för två årseden, han är bara en smula bredare nu.
"Ni måste se er runt, ni måste träffa lärarna, och ni måste gå upp och säga hej till era gamla klasskamrater!"
Sagt och gjort.
Lillebror höll sig vid min sida, medan storebror ville gå för sig själv. Han hade mailat och haft kontakt med flera av sina kompisar innan så de var förbereda på att han skulle komma.
För i hans klass är så många fortfarande kvar.
I lillebrors klass var de nu endast 4 elever, och bara en kvar sen han gick där. Och de hade ingen kontakt då heller. Så han hejade på storebror kompisar också som tyckte att han hade vuxit och blivit riktigt stor.
Jag höll mig i bakgrunden.
Betraktade det som hände framför mina ögon.
Osäkra blickar som möttes. Ansikten som sken upp i ren glädje vid igenkänning av varandra.
Varma kramar som följde.
Tusen frågor som frågades. Dunkarna i ryggarna.
Glädjen. Spänningarna som släppte.
Värmen i min egen kropp.
Storebror valde att stanna kvar i skolan med sina kompisar när jag och lillebror kände oss klara.
Jag frågade honom om han säker på sin sak och det var han verkligen. Så vi lämnade honom där.
Sen såg inte vi honom förrän vid 19-tiden på kvällen.
Jag och lillebror hade en underbar eftermiddag tillsammmans. Vi vandrade från skolan och mös i Gamla Stan. Vi fikade och vi åt lunch i de mysiga gränderna. Han är helt underbar att vara på tvåens med sådär. Inget stress, inga måsten. Bara vara.
Vid fyra tiden dök pappan upp. Vi åkte till lillebrors gamla fotbollsarena för att hälsa på hans gamla lag och tränare . De kände knappt inte igen lillebror de heller.
Och sen gick vi tillbaka till hotellet, duschade , bastade och sedan skulle vi går mot vår favvorestaurang där vi hade bokat bord. Det var då storebror dök upp. Han hade varit med grabbarna och spelat biljard, druckit två öl, och ätit hamburgare.
han var otroligt nöjd och belåten med sin eftermiddag.
Och jag o pappan tittade på varandra och kände oss så stolta.
Vi ankom fredagmorogn och det första vi gjorde var att åka till deras gamla skola. Vi hade inte anmält vårt besök så vi var tvungna att först låta vakten som håller koll på grinden, och är den som låser upp och sedan även låser grinden efter alla besökare.
Maken släppte av oss vid grinden för att sedan åka till sitt gamla jobb och arbetskamrater som väntade på honom där.
Många känslor.
Nervositet. Spänning. Förväntan.
Jag och sönerna stod utanför skolgrinden och plötsligt kom det en annan mamma som vakten släppte in genom grinden. Vi smet in med henne. Dock blev vi stoppade direkt vid ytterdörren med en fråga om vilka vi var och vad vi gjorde där.
Vi berättade att vi var en gammal familj och att vi nu skulle hälsa på kompisar och lärare. Han visade in oss till kansliet.
På kansliet flög kvinnan upp från sin kontorsstol när hon fick syn på storebror. Samma kvinna som för två år sedan och hon blev så geniuns glad över att se mina söner igen. Lillebror hade hon inte känt igen om han var den första som kom innanför dörren. Men storebror ser ungefär likadan ut som för två årseden, han är bara en smula bredare nu.
"Ni måste se er runt, ni måste träffa lärarna, och ni måste gå upp och säga hej till era gamla klasskamrater!"
Sagt och gjort.
Lillebror höll sig vid min sida, medan storebror ville gå för sig själv. Han hade mailat och haft kontakt med flera av sina kompisar innan så de var förbereda på att han skulle komma.
För i hans klass är så många fortfarande kvar.
I lillebrors klass var de nu endast 4 elever, och bara en kvar sen han gick där. Och de hade ingen kontakt då heller. Så han hejade på storebror kompisar också som tyckte att han hade vuxit och blivit riktigt stor.
Jag höll mig i bakgrunden.
Betraktade det som hände framför mina ögon.
Osäkra blickar som möttes. Ansikten som sken upp i ren glädje vid igenkänning av varandra.
Varma kramar som följde.
Tusen frågor som frågades. Dunkarna i ryggarna.
Glädjen. Spänningarna som släppte.
Värmen i min egen kropp.
Storebror valde att stanna kvar i skolan med sina kompisar när jag och lillebror kände oss klara.
Jag frågade honom om han säker på sin sak och det var han verkligen. Så vi lämnade honom där.
Sen såg inte vi honom förrän vid 19-tiden på kvällen.
Jag och lillebror hade en underbar eftermiddag tillsammmans. Vi vandrade från skolan och mös i Gamla Stan. Vi fikade och vi åt lunch i de mysiga gränderna. Han är helt underbar att vara på tvåens med sådär. Inget stress, inga måsten. Bara vara.
Vid fyra tiden dök pappan upp. Vi åkte till lillebrors gamla fotbollsarena för att hälsa på hans gamla lag och tränare . De kände knappt inte igen lillebror de heller.
Och sen gick vi tillbaka till hotellet, duschade , bastade och sedan skulle vi går mot vår favvorestaurang där vi hade bokat bord. Det var då storebror dök upp. Han hade varit med grabbarna och spelat biljard, druckit två öl, och ätit hamburgare.
han var otroligt nöjd och belåten med sin eftermiddag.
Och jag o pappan tittade på varandra och kände oss så stolta.
onsdag 28 oktober 2015
Asså, denna unge!
Hade just ett underbart samtal med våran 18 åring vid vardagsrumsbordet.
"Mamma, jag är väldigt nöjd med att jag är den jag är!"
"Härligt att höra, berätta hur du menar då?"
"Jag tror att alla skulle må bättre av att ha en jämn dygnsrytm, att gå och lägga sig 22 vare sig jag är ledig eller inte - att gå upp klockan 08 varje morgon vare sig jag är ledig eller inte. Jag äter sunt, jag tränar, jag älskar att vara ute i naturen, jag är inte ute och festar, jag röker inte och jag snusar inte, jag träffar inte okända människor!"
"Vet du älskade unge, jag bara älskar att du känner dig så nöjd med att vara den du är och jag tycker att du har en sån sund inställning till......"
".....till min inställning menar du, mamma?", svarade han och skrattade själv.
"Precis, din inställning till din egen inställning är underbar att både se och höra, och jag önskar verkligen att fler än du hade möjligheten och förmågan att känna den tacksamheten som du känner inför dig själv!"
<3
Jag älskar honom till månen och tillbaka!
"Mamma, jag är väldigt nöjd med att jag är den jag är!"
"Härligt att höra, berätta hur du menar då?"
"Jag tror att alla skulle må bättre av att ha en jämn dygnsrytm, att gå och lägga sig 22 vare sig jag är ledig eller inte - att gå upp klockan 08 varje morgon vare sig jag är ledig eller inte. Jag äter sunt, jag tränar, jag älskar att vara ute i naturen, jag är inte ute och festar, jag röker inte och jag snusar inte, jag träffar inte okända människor!"
"Vet du älskade unge, jag bara älskar att du känner dig så nöjd med att vara den du är och jag tycker att du har en sån sund inställning till......"
".....till min inställning menar du, mamma?", svarade han och skrattade själv.
"Precis, din inställning till din egen inställning är underbar att både se och höra, och jag önskar verkligen att fler än du hade möjligheten och förmågan att känna den tacksamheten som du känner inför dig själv!"
<3
Jag älskar honom till månen och tillbaka!
tisdag 27 oktober 2015
På torsdag drar vi
På torsdag åker vi till vår gamla hemstad för en liten minisemester.
Det är första gången sen vi flyttade hem som vi åker tillbaka. Och det är till vår stora förvåning vår stora killes förslag att åka nu på höstlovet.
Det har visat sig att han är den av våra söner ism har haft kontinuerlig kontakt med några av sina gamla vänner sen vi flyttade hem. Och de vännerna bor kvar och går fortfarande i samma skola, och en som han skriver till är en kille i fotbollslaget. Den killen har återvänt till deras gemensamma skola efter ett år i Ecuador och ett år i Frankrike.
Lillsonens vänner ism han umgicks med på den tiden var lika temporära som vi i den staden och skolan. Hans dåvarande vänner har flyttat hem till sina hemländer. Och han har bara en kvar som han chattar med ibland.
Så det är storebror som har sina kvar. Ochs han har bestämt träff med tre stycken nu i helgen. Han ska ut och äta med dem, de ska visa sonen gymmet de går på, och han ska till och med ut på fredagkväll och ta en öl med dem.
Så det blir bara jag, maken och lillebror på restaurangen som vi har bokat bord på. Vår gamla favvorestaruang mitt i Gamla Stan.
Så himla märklig verklighet det är som vi lever i just nu.
Maken ska hälsa på sitt gamla jobb och har bestämt träff med dessa också.
Mina vänner ism jag umgicks med har de flesta åkt hem till sina länder, eller liksom flyttat vidare. Nån finns kvar, men jag har inte tagit nån kontakt med henne.
Vi ska även hälsa på i grabbarnas gamla skola och kolla läget på fredagen. Grabbarnas favvolärare har flyttat till Prag vet vi. Och spec läraren som fanns 24/7 för storebror har även hon flyttat på sig vet vi. Men vi åker förbi iallafall och kollar. Vi kanske inte ens får komma in för vakten som står utanför. Där var det högt staket och en säkerhetsvakt vid ingången. Elever i grade 10 var de enda som hade tillåtelse att lämna skolgården under dagtid. Inga andra. Och beskare var tvungna att legitimera sig vid ingång.
Jag tänker på det som har hänt i sverige den sista tiden.....
Vi har fredag och lördag på oss att köra runt och kolla våra gamla hoods. Det räcker så här första gången.
Det är första gången sen vi flyttade hem som vi åker tillbaka. Och det är till vår stora förvåning vår stora killes förslag att åka nu på höstlovet.
Det har visat sig att han är den av våra söner ism har haft kontinuerlig kontakt med några av sina gamla vänner sen vi flyttade hem. Och de vännerna bor kvar och går fortfarande i samma skola, och en som han skriver till är en kille i fotbollslaget. Den killen har återvänt till deras gemensamma skola efter ett år i Ecuador och ett år i Frankrike.
Lillsonens vänner ism han umgicks med på den tiden var lika temporära som vi i den staden och skolan. Hans dåvarande vänner har flyttat hem till sina hemländer. Och han har bara en kvar som han chattar med ibland.
Så det är storebror som har sina kvar. Ochs han har bestämt träff med tre stycken nu i helgen. Han ska ut och äta med dem, de ska visa sonen gymmet de går på, och han ska till och med ut på fredagkväll och ta en öl med dem.
Så det blir bara jag, maken och lillebror på restaurangen som vi har bokat bord på. Vår gamla favvorestaruang mitt i Gamla Stan.
Så himla märklig verklighet det är som vi lever i just nu.
Maken ska hälsa på sitt gamla jobb och har bestämt träff med dessa också.
Mina vänner ism jag umgicks med har de flesta åkt hem till sina länder, eller liksom flyttat vidare. Nån finns kvar, men jag har inte tagit nån kontakt med henne.
Vi ska även hälsa på i grabbarnas gamla skola och kolla läget på fredagen. Grabbarnas favvolärare har flyttat till Prag vet vi. Och spec läraren som fanns 24/7 för storebror har även hon flyttat på sig vet vi. Men vi åker förbi iallafall och kollar. Vi kanske inte ens får komma in för vakten som står utanför. Där var det högt staket och en säkerhetsvakt vid ingången. Elever i grade 10 var de enda som hade tillåtelse att lämna skolgården under dagtid. Inga andra. Och beskare var tvungna att legitimera sig vid ingång.
Jag tänker på det som har hänt i sverige den sista tiden.....
Vi har fredag och lördag på oss att köra runt och kolla våra gamla hoods. Det räcker så här första gången.
söndag 25 oktober 2015
Det viktiga i att hitta nåt man älskar att göra
Sonen är ju sen januari assisterande tränare åt P-00 i vår lokala fotbollsklubb. Han ger allt i detta uppdrag och tar det på fullaste allvar. Som han alltid gör i det som han känner motivation för. Och känner han sån motivation för det han ska göra så kan det till och med vara värt att må både lite dåligt och mycket dåligt under den tiden.
Det är ju oerhört konstigt för oss normalstörda att se hur vissa saker bara görs, medan vissa saker bara tar stop, fast det nästan är samma sak. Men i hans värld är det en en enorm skillnad.
Och det är bara för oss i hans omgivning att lära oss att det är så.
I sitt 00-lag gör han ett väldigt bra jobb och han har fått förfrågan att även hjälpa till med 01:orna. Vilket han har gjort med glädje. Men han är väldigt noga med att poängtera att det är 00-laget som är prio 1. För de var först.
Och som mamma är det fantastiskt att se hur mycket han gillar det han gör och det är så jätteskönt att veta att han får syssla med det han älskar mest av allt. Sin fotboll.
Det jag som mamma däremot har fått jobba väldigt mycket med mig själv har varit att släppa taget. Släppa taget om min store son som nu på egen hand har börjat klippa navelsträngen. På sitt eget sätt. Och då måste jag visa att jag är redo. Iallafall inför honom. Mitt hjärta kan skrika nåt helt annat.
Och det jag behöver släppa är känslan av att jag inte längre kan stötta i situationer som uppstår där han inte vet vad han ska säga eller göra, eller när han inte vet vad som förväntas av honom. Numera måste han klara det själv.
Och när såna här tankar och känslor flyger omkring i mitt innersta rum är det oerhört värdefullt att av en slump springa på en mamma som har sin kille i just 00-laget. En kvinna jag aldrig har träffat, och jaga har ingen aning om vem hon är. Jag har bara genom min son hört hennes sons namn.
Vi träffades genom en gemensam bekant och när hon fick veta att jag var tränarens mamma sa hon:
"Han är så omtyckt! Du ska bara veta hur mycket killarna tycker om honom!!"
Och mitt leende gick från öra till öra. Och värmen i mitt hjärta spred sig i hela mitt system.
För en tid sen fick han genom klubben erbjudande om att gå en tränarkurs. Han tackade ja! Idag har han varit där. Och han har åkt dit med tre helt okända tjejer från klubben och han har suttit där i hela 9,5 timme på en söndag.
Bara för att han älskar det han gör!
Det är ju oerhört konstigt för oss normalstörda att se hur vissa saker bara görs, medan vissa saker bara tar stop, fast det nästan är samma sak. Men i hans värld är det en en enorm skillnad.
Och det är bara för oss i hans omgivning att lära oss att det är så.
I sitt 00-lag gör han ett väldigt bra jobb och han har fått förfrågan att även hjälpa till med 01:orna. Vilket han har gjort med glädje. Men han är väldigt noga med att poängtera att det är 00-laget som är prio 1. För de var först.
Och som mamma är det fantastiskt att se hur mycket han gillar det han gör och det är så jätteskönt att veta att han får syssla med det han älskar mest av allt. Sin fotboll.
Det jag som mamma däremot har fått jobba väldigt mycket med mig själv har varit att släppa taget. Släppa taget om min store son som nu på egen hand har börjat klippa navelsträngen. På sitt eget sätt. Och då måste jag visa att jag är redo. Iallafall inför honom. Mitt hjärta kan skrika nåt helt annat.
Och det jag behöver släppa är känslan av att jag inte längre kan stötta i situationer som uppstår där han inte vet vad han ska säga eller göra, eller när han inte vet vad som förväntas av honom. Numera måste han klara det själv.
Och när såna här tankar och känslor flyger omkring i mitt innersta rum är det oerhört värdefullt att av en slump springa på en mamma som har sin kille i just 00-laget. En kvinna jag aldrig har träffat, och jaga har ingen aning om vem hon är. Jag har bara genom min son hört hennes sons namn.
Vi träffades genom en gemensam bekant och när hon fick veta att jag var tränarens mamma sa hon:
"Han är så omtyckt! Du ska bara veta hur mycket killarna tycker om honom!!"
Och mitt leende gick från öra till öra. Och värmen i mitt hjärta spred sig i hela mitt system.
För en tid sen fick han genom klubben erbjudande om att gå en tränarkurs. Han tackade ja! Idag har han varit där. Och han har åkt dit med tre helt okända tjejer från klubben och han har suttit där i hela 9,5 timme på en söndag.
Bara för att han älskar det han gör!
torsdag 22 oktober 2015
Skrattet kan hela det som känns lite trasigt emellanåt
Men ändå lite mysigt när jag kommer ner till sonen för att säga godnatt, att säga godnatt varje kväll är otroligt viktigt, och jag hittar honom liggandes i sin säng skrattandes högt för sig själv medan han läser sin älsklingstidning som heter 91:an.
Då vet jag att läget för tillfället är ganska så coolt och att han kommer att somna gott om en liten stund.
Sånt behöver en mamma känna ibland.
Då vet jag att läget för tillfället är ganska så coolt och att han kommer att somna gott om en liten stund.
Sånt behöver en mamma känna ibland.
torsdag 15 oktober 2015
En tuff dag som övergick i en tuff kväll
Det syntes och märktes på honom redan när han kom hem från skolan igår.
Ingen bra dag. Alls.
Han var låg och han var på hugget.
Men mest bara tyst.
När alla hade gått och lagt sig, när bara han och jag satt kvar i soffan. Och klockan är alldeles för sent att börja orka prata egentligen. Då kom hela frustrationen ut. Allt på en gång.
Om hur tufft det sociala i skolan är för honom. "Jag hatar det!", sa han flera gånger.
Om hur svårt och obegriplig svenskan är.
Om att hela dagen i morgon, läs idag, var helt onödig eftersom han inte skulle lära sig nåt över huvudtaget. För träningsläran som han skulle ha på morgonen kunde han redan, samt att den lektionen skulle innehålla squash på racketcentrum i stan, samt att det betydde ombyte och dusch och att vara nånstans som inte tillhör vardagen.
Han berättade återigen hur mycket energi det tar för honom att använda sig av nycklar under dagen. Han gillar det inte. Han har knappt tagit i en nyckel sen han var liten. Men sen han fick skåp i skolan har han liksom varit tvungen.
Han känner att det är för jobbigt att ha på sig jeans i skolan och det tar otroligt med energi.
Han pratade återigen om hur han upplever att han inte får nån anpssing överhuvudtaget i skolan, bara på spanskan som han får läsa på distans men som dock är ett ämne osm han till och med läser extra. "som jag inte skulle ha egentligen ens".
Det här att jag bara dagen innan hade kontakt med hans engelska lärare om att han skulle få gör aprovet på en annan tid än övriga i klassen hade han redan glömt bort.
Att han har ett schema som guld värt har han visst också glömt bort. Samtidigt förstår jag honom, på lektionerna är allt precis för honom som för de andra.
En kväll som avslutades med hans egna tankar om sin egen framtid,
vad händer med mig efter skolan? Jag kommer aldrig kunna ha på mig jeans varje dag i hela mitt vuxna liv.
Jag har väntat på den här reaktionen. Jag har vetat att den skulle komma. Nångång.
Men hur förberedd jag än är så är det så jäkla jobbigt varje gång den kommer.
Det suger ur all kraft från mig och dränerar mig på alla energi jag har.
Och jag förstår att det är jobbigt i skolan för honom.
Men.
Som jag har skrivit om förut.
Nu har sommaren övergått till höst. Värmen har bytts ut mot lite lyliager luft. Det har blivit mörkare ute.
Aktiviteterna har förändrats här hemma. vi gör inte samma saker som när det är sommar.
En förändring som han reagerar på mer än vad man kanske kan tro.
Precis som han gör även när dagarna börjar bli ljusa och kylan övergår till värme när våren kommer.
Idag är en mycket bättre dag.
Ingen bra dag. Alls.
Han var låg och han var på hugget.
Men mest bara tyst.
När alla hade gått och lagt sig, när bara han och jag satt kvar i soffan. Och klockan är alldeles för sent att börja orka prata egentligen. Då kom hela frustrationen ut. Allt på en gång.
Om hur tufft det sociala i skolan är för honom. "Jag hatar det!", sa han flera gånger.
Om hur svårt och obegriplig svenskan är.
Om att hela dagen i morgon, läs idag, var helt onödig eftersom han inte skulle lära sig nåt över huvudtaget. För träningsläran som han skulle ha på morgonen kunde han redan, samt att den lektionen skulle innehålla squash på racketcentrum i stan, samt att det betydde ombyte och dusch och att vara nånstans som inte tillhör vardagen.
Han berättade återigen hur mycket energi det tar för honom att använda sig av nycklar under dagen. Han gillar det inte. Han har knappt tagit i en nyckel sen han var liten. Men sen han fick skåp i skolan har han liksom varit tvungen.
Han känner att det är för jobbigt att ha på sig jeans i skolan och det tar otroligt med energi.
Han pratade återigen om hur han upplever att han inte får nån anpssing överhuvudtaget i skolan, bara på spanskan som han får läsa på distans men som dock är ett ämne osm han till och med läser extra. "som jag inte skulle ha egentligen ens".
Det här att jag bara dagen innan hade kontakt med hans engelska lärare om att han skulle få gör aprovet på en annan tid än övriga i klassen hade han redan glömt bort.
Att han har ett schema som guld värt har han visst också glömt bort. Samtidigt förstår jag honom, på lektionerna är allt precis för honom som för de andra.
En kväll som avslutades med hans egna tankar om sin egen framtid,
vad händer med mig efter skolan? Jag kommer aldrig kunna ha på mig jeans varje dag i hela mitt vuxna liv.
Jag har väntat på den här reaktionen. Jag har vetat att den skulle komma. Nångång.
Men hur förberedd jag än är så är det så jäkla jobbigt varje gång den kommer.
Det suger ur all kraft från mig och dränerar mig på alla energi jag har.
Och jag förstår att det är jobbigt i skolan för honom.
Men.
Som jag har skrivit om förut.
Nu har sommaren övergått till höst. Värmen har bytts ut mot lite lyliager luft. Det har blivit mörkare ute.
Aktiviteterna har förändrats här hemma. vi gör inte samma saker som när det är sommar.
En förändring som han reagerar på mer än vad man kanske kan tro.
Precis som han gör även när dagarna börjar bli ljusa och kylan övergår till värme när våren kommer.
Idag är en mycket bättre dag.
onsdag 14 oktober 2015
Distans? Funkar det verkligen? Och det här med att ta egen kontakt.
Hur gör man när sonen själv kommer hem och larmar om att det han gör är för lite i ett visst ämne? Samtidigt som han känner att ämnet är väldigt svårt och att han inte lär sig nåt?
När han själv kommer hem och säger att han vill lära sig, att han har bara lämnat in 3 uppigfter under terminens gång, att tiden med mentorn känns helt meningslös då den tiden bara känns så himla stressig de få gånger de kan träffas och gå igenom hans uppgifter?
Ja, vi pratar om hans spanska på distans.
Ja, vi har pratat med hans mentor.
Nästa steg?
Det jag menar egentligen är nog mer att det känns som om sonen har svårt att liksom "nöja" sig. Det känns som om han ställer så oerhört stora och höga krav på sig själv. Och han ställer dessutom då precis lika stora krav på sin omgivning.
Där är han väldigt lik sin far. Kraven på andra är lika höga som på sig själv.
Samtidigt som det är väldigt svårt för oss ju äldre han blir att vi liksom ska vara länken mellan honom och läraren. så har det ju alltid varit genom åren, vi har fört hans talan om vad som han behöver och när han behöver. För han skulle aldrig göra det själv, även om han har egna idéer och egna förslag på lösning har han aldrig pratat med lärare själv om detta. Han har aldrig berättat för en lärare hur svårt han tycker att det är, att han inte förstår, att han inte hänger med, att han inte vet vad han ska göra. Jo, när vi bodde utomlands gjorde han det med vissa av hans lärare. De som hade förtjänat hans tillit.
Nu när han faktiskt är myndig och 18 år känns det lite mer kluvet för min del.
Hur ska vi få honom att våga och kunna prata med en lärare om sig själv, för sig själv? Det skulle ju vara bra mycket enklare för både honom och lärare om de två hade en sk direktkontakt. Men nej.
Men.
I morgon ska han för första gången maila sin svenska lärare. Om att han faktiskt inte förstår. Han fattar inte boken de läser och han förstpår inte uppgiften som ska vara inlämnad nästa vecka angående denna bok.
Och då har jag nu pumpat in i honom att han behöver BERÄTTA för läraren vad det är han inte hänger med på. och om hon kommer med ett förslag så behöver han vara ärlig och tala om att det inte känns bra. Istället för att hinna komna hem och bryta ihop här hemma och så får jag iallafall ta det där samtalet. Och läraren fattar ingenting för att bara för några timmar sen så sa sonen själv att allt var glasklart.
Det är jävligt bökigt alltså.
När han själv kommer hem och säger att han vill lära sig, att han har bara lämnat in 3 uppigfter under terminens gång, att tiden med mentorn känns helt meningslös då den tiden bara känns så himla stressig de få gånger de kan träffas och gå igenom hans uppgifter?
Ja, vi pratar om hans spanska på distans.
Ja, vi har pratat med hans mentor.
Nästa steg?
Det jag menar egentligen är nog mer att det känns som om sonen har svårt att liksom "nöja" sig. Det känns som om han ställer så oerhört stora och höga krav på sig själv. Och han ställer dessutom då precis lika stora krav på sin omgivning.
Där är han väldigt lik sin far. Kraven på andra är lika höga som på sig själv.
Samtidigt som det är väldigt svårt för oss ju äldre han blir att vi liksom ska vara länken mellan honom och läraren. så har det ju alltid varit genom åren, vi har fört hans talan om vad som han behöver och när han behöver. För han skulle aldrig göra det själv, även om han har egna idéer och egna förslag på lösning har han aldrig pratat med lärare själv om detta. Han har aldrig berättat för en lärare hur svårt han tycker att det är, att han inte förstår, att han inte hänger med, att han inte vet vad han ska göra. Jo, när vi bodde utomlands gjorde han det med vissa av hans lärare. De som hade förtjänat hans tillit.
Nu när han faktiskt är myndig och 18 år känns det lite mer kluvet för min del.
Hur ska vi få honom att våga och kunna prata med en lärare om sig själv, för sig själv? Det skulle ju vara bra mycket enklare för både honom och lärare om de två hade en sk direktkontakt. Men nej.
Men.
I morgon ska han för första gången maila sin svenska lärare. Om att han faktiskt inte förstår. Han fattar inte boken de läser och han förstpår inte uppgiften som ska vara inlämnad nästa vecka angående denna bok.
Och då har jag nu pumpat in i honom att han behöver BERÄTTA för läraren vad det är han inte hänger med på. och om hon kommer med ett förslag så behöver han vara ärlig och tala om att det inte känns bra. Istället för att hinna komna hem och bryta ihop här hemma och så får jag iallafall ta det där samtalet. Och läraren fattar ingenting för att bara för några timmar sen så sa sonen själv att allt var glasklart.
Det är jävligt bökigt alltså.
tisdag 13 oktober 2015
När folk runt omkring vill hjälpa
I morgon hade sonen enligt schemat endast ett engelskaprov klockan 13.00. Värdelös tid.
Så många timmar ledigt innan han ska göra provet är bara en enda lång transportsträcka med ett enormt ångestpåslag.
Ringde och mailade berörd lärare efter att sonen bad mig göra det. Han hade ett eget önskemål om att få göra samma prov direkt på morgonen istället. Och skulle läraren ha lektion eller så, så erbjöd sig sonen att sitta ensam i en sal på egen hand. "För man kan inte fuska på det här provet, mamma!", vilket han aldrig i sitt liv skulle göra heller, men det vet ju inte lärarna såklart.
Och jag bara älskar det! När sonen vet själv vad som orsakar hans stress och vad som orsakar hand ångest. Och han vet exakt hur han kan undvika såna situationer och har dessutom egna lösningar att föra fram.
Och det tror jag är otroligt viktigt.
Att faktiskt lyssna på vad våra barn har att säga. För oftast har de faktiskt en egen lösning på sitt eget problem. De vet oftast bäst själva vad de behöver och vad de inte behöver.
Det är bara vi vuxna som behöver förstå det.
Den berörda läraren i det här fallet har vi inte haft kontakt med personligen tidigare, då rektor tog på sig ansvaret att informera alla sina nya medarbetare kring vår son i början av terminen.
Som sagt, jag både ringde och mailade denna man. Hans kollega som svarade på deras arbetstelefon tog mitt meddelande och berättade att han slutade klockan 16.00.
När klockan var 16.05 ringde jag upp igen. Jag fick då tag på honom. Han hade sett mitt meddelande men inte hunnit ringa tillbaka.
"Självklart löser vi det här. Vill han ha ett eget rum eller vill han sitta med den andra klassen som gör samma prov då klockan 08.10?"
Jag svarade att han helst vill sitta på egen hand.
"Då får han det!"
Så var det fixat. Den här gången också.
Tack alla som verkligen vill hjälpa till. Tack alla som verkligen gör sitt yttersta för att vår son ska kunna sätta på sig sin nybeställda studentmössa i vår.
Vilket inkluderar även mina arbetskollegor som tillåter mig att kunna skriva alla dessa mail, ringa alla dessa samtal osv.
Återigen, ett stort tack!
Så många timmar ledigt innan han ska göra provet är bara en enda lång transportsträcka med ett enormt ångestpåslag.
Ringde och mailade berörd lärare efter att sonen bad mig göra det. Han hade ett eget önskemål om att få göra samma prov direkt på morgonen istället. Och skulle läraren ha lektion eller så, så erbjöd sig sonen att sitta ensam i en sal på egen hand. "För man kan inte fuska på det här provet, mamma!", vilket han aldrig i sitt liv skulle göra heller, men det vet ju inte lärarna såklart.
Och jag bara älskar det! När sonen vet själv vad som orsakar hans stress och vad som orsakar hand ångest. Och han vet exakt hur han kan undvika såna situationer och har dessutom egna lösningar att föra fram.
Och det tror jag är otroligt viktigt.
Att faktiskt lyssna på vad våra barn har att säga. För oftast har de faktiskt en egen lösning på sitt eget problem. De vet oftast bäst själva vad de behöver och vad de inte behöver.
Det är bara vi vuxna som behöver förstå det.
Den berörda läraren i det här fallet har vi inte haft kontakt med personligen tidigare, då rektor tog på sig ansvaret att informera alla sina nya medarbetare kring vår son i början av terminen.
Som sagt, jag både ringde och mailade denna man. Hans kollega som svarade på deras arbetstelefon tog mitt meddelande och berättade att han slutade klockan 16.00.
När klockan var 16.05 ringde jag upp igen. Jag fick då tag på honom. Han hade sett mitt meddelande men inte hunnit ringa tillbaka.
"Självklart löser vi det här. Vill han ha ett eget rum eller vill han sitta med den andra klassen som gör samma prov då klockan 08.10?"
Jag svarade att han helst vill sitta på egen hand.
"Då får han det!"
Så var det fixat. Den här gången också.
Tack alla som verkligen vill hjälpa till. Tack alla som verkligen gör sitt yttersta för att vår son ska kunna sätta på sig sin nybeställda studentmössa i vår.
Vilket inkluderar även mina arbetskollegor som tillåter mig att kunna skriva alla dessa mail, ringa alla dessa samtal osv.
Återigen, ett stort tack!
söndag 11 oktober 2015
Det här när inte kroppens egna värmereglage är som vanligt
En helg i stugan.
Uppdraget var den här helgen att få upp den nya flytbryggan på den nya fasta delen. Allt för att isen inte ska få vinna över den under vintern.
Så med grabbarnas starka muskler och med en otroligt envis make så kom ett halvt ton brygga upp så himla smidigt.
För att få upp allt detta så var några tvungna att vara en hel del i vattnet. Och med en kille som har svårt det här med att reglera sin egen kroppsvärme ( ett av kriterierna för just aspergers är att inte ha nån känsla för värme alternativt kyla, i vårt fall är det kyla, han fixar inte värme), så hade vi en som var frivillig i vattnet hela tiden. Han har varit guld värd i arbetet, men det vi inte tänkte på var just att han faktiskt inte har känslan för hur kall hans kropp faktiskt blir.
Lillebror var också i vattnet ett tag. Men han som normalstörd, klev upp ur vattnet när det kändes lite för kallt. Han virade en handduk om sig medan han väntade på nästa tur i havet. Storebror funkar inte på samma sätt. Han var i vattnet i stort sett hela tiden. Han hade bar överkropp för "det spelar ingen roll om jag har tröja eller inte", han känner inte nån skillnad iallafall.
När allt var klart och vi äntligen skulle få lite mat i magen så kunde han knappt gå ordentligt. Han var så kall i sina fötter att han knappt kunde gå. Ovh han gick omkring i endast kalsongerna. Vi bad honom at tklä på sig, men att ha kläder på resten av kroppen värmer väl inte fötterna?
Hans fötter var alldelels vita.
Sen fick jag sitta med hans fötter i mitt knä och som jag gnuggade hans fötter med mina händer, han fick ha sina fötter mellan mina lår, filtar. Tillslut fick han även ta ett kroppsvarmt fotbad. Det hjälpte. Färgen kom tillbaka. Och värmen kom tillbaka.
Vi lärde oss nåt nytt även denna dagen!
Uppdraget var den här helgen att få upp den nya flytbryggan på den nya fasta delen. Allt för att isen inte ska få vinna över den under vintern.
Så med grabbarnas starka muskler och med en otroligt envis make så kom ett halvt ton brygga upp så himla smidigt.
För att få upp allt detta så var några tvungna att vara en hel del i vattnet. Och med en kille som har svårt det här med att reglera sin egen kroppsvärme ( ett av kriterierna för just aspergers är att inte ha nån känsla för värme alternativt kyla, i vårt fall är det kyla, han fixar inte värme), så hade vi en som var frivillig i vattnet hela tiden. Han har varit guld värd i arbetet, men det vi inte tänkte på var just att han faktiskt inte har känslan för hur kall hans kropp faktiskt blir.
Lillebror var också i vattnet ett tag. Men han som normalstörd, klev upp ur vattnet när det kändes lite för kallt. Han virade en handduk om sig medan han väntade på nästa tur i havet. Storebror funkar inte på samma sätt. Han var i vattnet i stort sett hela tiden. Han hade bar överkropp för "det spelar ingen roll om jag har tröja eller inte", han känner inte nån skillnad iallafall.
När allt var klart och vi äntligen skulle få lite mat i magen så kunde han knappt gå ordentligt. Han var så kall i sina fötter att han knappt kunde gå. Ovh han gick omkring i endast kalsongerna. Vi bad honom at tklä på sig, men att ha kläder på resten av kroppen värmer väl inte fötterna?
Hans fötter var alldelels vita.
Sen fick jag sitta med hans fötter i mitt knä och som jag gnuggade hans fötter med mina händer, han fick ha sina fötter mellan mina lår, filtar. Tillslut fick han även ta ett kroppsvarmt fotbad. Det hjälpte. Färgen kom tillbaka. Och värmen kom tillbaka.
Vi lärde oss nåt nytt även denna dagen!
onsdag 7 oktober 2015
Bara älskar
Bara älskar att sonens glimt i ögat finns på plats.
Bara älskar när sonen skrattar högt här hemma.
Bara älskar när han ler så det når ända upp till ögonen.
Bara älskar när han skämtar här hemma.
Och jag bara älskar att skratta tillsammans med honom.
Bara älskar när sonen skrattar högt här hemma.
Bara älskar när han ler så det når ända upp till ögonen.
Bara älskar när han skämtar här hemma.
Och jag bara älskar att skratta tillsammans med honom.
tisdag 6 oktober 2015
Dagarna rullar på.
Dagarna rullar på.
En i taget så går dagarna i det som kallas för livet.
En del går lite smidigare än andra. En del går inte alls.
En del nätter sover vi bra. En del nätter gör vi det inte.
En del kvällar är lugna. En del kvällar är inte det.
Livet.
En i taget så går dagarna i det som kallas för livet.
En del går lite smidigare än andra. En del går inte alls.
En del nätter sover vi bra. En del nätter gör vi det inte.
En del kvällar är lugna. En del kvällar är inte det.
Livet.
fredag 2 oktober 2015
Vilket viktigt körkort
Igårkväll agerade sonen chaufför åt mig, maken och sin brorsa när vi var hembjudna hem till en av lillebrors kompis familj.
Storebror körde dit oss och sa att vi kunde ringa när vi ville hem. Vi fick inte ens en liksom "senaste tid".
Så klockan 23.30 ungefär ringde vi till honom. Han kom direkt.
Hans fredagskväll hade varit bra den med. Trots att den inte blev som fredagarna brukar.
Han och hans gymkompis tog sig ett besök på gymmet på kvällen istället för under dagen. De gymmade och tog sig sen en skön bastu.
Sen tog de vägen förbi pizzerian på vägen och kompisen följde med sonen hem. Kompisen drog vid 22 hugget. Då skulle han hämta sin lillasyster efter nåt disco.
Alltså. Det här körkortet.
Vilken frihet.
Vad han har vuxit.
Vad han plötsligt klarar mycket på egen hand. Jag tror känslan av att kunna åka var han vill när han vill ( om det finns en bil hemma såklart ) betyder oerhört mycket för honom.
Storebror körde dit oss och sa att vi kunde ringa när vi ville hem. Vi fick inte ens en liksom "senaste tid".
Så klockan 23.30 ungefär ringde vi till honom. Han kom direkt.
Hans fredagskväll hade varit bra den med. Trots att den inte blev som fredagarna brukar.
Han och hans gymkompis tog sig ett besök på gymmet på kvällen istället för under dagen. De gymmade och tog sig sen en skön bastu.
Sen tog de vägen förbi pizzerian på vägen och kompisen följde med sonen hem. Kompisen drog vid 22 hugget. Då skulle han hämta sin lillasyster efter nåt disco.
Alltså. Det här körkortet.
Vilken frihet.
Vad han har vuxit.
Vad han plötsligt klarar mycket på egen hand. Jag tror känslan av att kunna åka var han vill när han vill ( om det finns en bil hemma såklart ) betyder oerhört mycket för honom.
Ett första möte med nya läkaren
Nu när sonen har fyllt 18 år tillhör han inte lägre Bup.
Bup har skickat en remiss till både Vuxenhabiliteringen samt vår lokala vårdcentral.
Vårdcentralen tog emot remissen. Vuxenhabiliteirngen avböjde den så länge sonen mår så pass bra som han gör.
Idag har sonen varit på vårdcentralen för ett första möte med sin nya kontaktperson. Jag hängde på eftersom det var första gången. Jag vill också ha ett ansikte på läkaren som ska ta över våran son.
Och sonen tyckte det var skönt att ha mig med.
Och det blir så mycket tydligare ju äldre sonen blir hur viktigt det är för de runt omkring att ställa frågorna på rätt sätt. För sonen svarar verkligen bara på det den andra frågar.
Så när läkaren frågade:
"Hur mår du?"
"Bra".
Eller:
"Går du i skolan?"
"Ja".
"Vad ska du bli?"
"Nåt med sport".
"Ok, sportar du mycket?"
"Ja."
"vad sportar du?"
"Styrketräning, fotboll och golf".
Inget mellansnack. Inga följdfrågor från sonen. Inga egna förklaringar på sitt eget svar.
Men läkaren tog det hela så väldigt bra. Han visste vad han skulle fråga. Han fortsatte som det mest naturliga i världen.
Han blur from nu vår nya kontaktperson och det känns bra så här efter första träffen. Han skrev ut ett nytt recept på melatonin utan några problem. Det är honom vi ska vända oss till om sonen börjar må sådär dåligt igen och anser läkaren att inte han klarar av det så skickar han oss vidare. Men vi ska alltid höra av sig till honom så lotsar han oss dit vi ska. Känns skönt.
Och så sa han till slut:
"OK, får jag eran tillåtelse att få läsa journalen från Bup. Eller förresten, fortsatte han och vände blicken mot sonen, får jag DIN tillåtelse att läsa licensmotiveringen som bup har skrivit så jag vet vad som har skrivits?"
"Ja, det får du, sa sonen, och vände sig till mig. Visst är det ok?"
"Absolut"
Nya tider.
Bup har skickat en remiss till både Vuxenhabiliteringen samt vår lokala vårdcentral.
Vårdcentralen tog emot remissen. Vuxenhabiliteirngen avböjde den så länge sonen mår så pass bra som han gör.
Idag har sonen varit på vårdcentralen för ett första möte med sin nya kontaktperson. Jag hängde på eftersom det var första gången. Jag vill också ha ett ansikte på läkaren som ska ta över våran son.
Och sonen tyckte det var skönt att ha mig med.
Och det blir så mycket tydligare ju äldre sonen blir hur viktigt det är för de runt omkring att ställa frågorna på rätt sätt. För sonen svarar verkligen bara på det den andra frågar.
Så när läkaren frågade:
"Hur mår du?"
"Bra".
Eller:
"Går du i skolan?"
"Ja".
"Vad ska du bli?"
"Nåt med sport".
"Ok, sportar du mycket?"
"Ja."
"vad sportar du?"
"Styrketräning, fotboll och golf".
Inget mellansnack. Inga följdfrågor från sonen. Inga egna förklaringar på sitt eget svar.
Men läkaren tog det hela så väldigt bra. Han visste vad han skulle fråga. Han fortsatte som det mest naturliga i världen.
Han blur from nu vår nya kontaktperson och det känns bra så här efter första träffen. Han skrev ut ett nytt recept på melatonin utan några problem. Det är honom vi ska vända oss till om sonen börjar må sådär dåligt igen och anser läkaren att inte han klarar av det så skickar han oss vidare. Men vi ska alltid höra av sig till honom så lotsar han oss dit vi ska. Känns skönt.
Och så sa han till slut:
"OK, får jag eran tillåtelse att få läsa journalen från Bup. Eller förresten, fortsatte han och vände blicken mot sonen, får jag DIN tillåtelse att läsa licensmotiveringen som bup har skrivit så jag vet vad som har skrivits?"
"Ja, det får du, sa sonen, och vände sig till mig. Visst är det ok?"
"Absolut"
Nya tider.
torsdag 1 oktober 2015
De är för roliga
Åh gud vad roliga dessa killar är.
Fyra killar där alla känner att de kan vara sig själva utan problem. Och jag är så ytterst, ytterst tacksam över att min son är en sån självklar del i denna kvartett.
Sonen ringde vid 22-tiden i gårkväll.
Han hade inte hört av sig alls under hela kvällen ute på restaurang med sina vänner.
Men vid tio hugget hörde han av sig.
Han och hans kompisar hade då tagit bussen hem.
Han som verkligen inte alls gillar att åka buss hade åkt fram och tillbaka till stan utan några som helst problem. Bara en sån grej.
Lillebsor var eld och lågor.
Han var egentligen väldigt trött och var på väg att gå och lägga sig. Men när han fick höra att storebror va rpå väg hem så ville han hålla sig vaken.
Han ville SÅ gärna kolla i vilket skick storebror skulle vara när han kom hem.
Storebror öppnade ytterdörren och lillebror var riktigt snabb ut i hallen:
"Tjena killen! Har du haft roligt? Kom och ställ dig på linjen, sa han och pekade på en påhittad linje i köket".
Storebror klarade brorsans test galant och kom in i vardagsrummet till mig och pappan med ett enda stort leende på läpparna.
De hade haft det väldigt trevligt och ätit gott och två av dem hade druckit varsin lättöl, varav sonen var en av dem, och en hade tagit coola och en hade druckit vatten.
De är för sköna de där grabbarna och jag älskar dem allihopa!
Fyra killar där alla känner att de kan vara sig själva utan problem. Och jag är så ytterst, ytterst tacksam över att min son är en sån självklar del i denna kvartett.
Sonen ringde vid 22-tiden i gårkväll.
Han hade inte hört av sig alls under hela kvällen ute på restaurang med sina vänner.
Men vid tio hugget hörde han av sig.
Han och hans kompisar hade då tagit bussen hem.
Han som verkligen inte alls gillar att åka buss hade åkt fram och tillbaka till stan utan några som helst problem. Bara en sån grej.
Lillebsor var eld och lågor.
Han var egentligen väldigt trött och var på väg att gå och lägga sig. Men när han fick höra att storebror va rpå väg hem så ville han hålla sig vaken.
Han ville SÅ gärna kolla i vilket skick storebror skulle vara när han kom hem.
Storebror öppnade ytterdörren och lillebror var riktigt snabb ut i hallen:
"Tjena killen! Har du haft roligt? Kom och ställ dig på linjen, sa han och pekade på en påhittad linje i köket".
Storebror klarade brorsans test galant och kom in i vardagsrummet till mig och pappan med ett enda stort leende på läpparna.
De hade haft det väldigt trevligt och ätit gott och två av dem hade druckit varsin lättöl, varav sonen var en av dem, och en hade tagit coola och en hade druckit vatten.
De är för sköna de där grabbarna och jag älskar dem allihopa!
onsdag 30 september 2015
Hör och häpna
Hör och häpna! För det gör jag. Häpnar som bara den.
Igår mötte jag upp sonen inne i stan. Han tog bilen och jag gick till min yoga. Han fick ha min bil om han lovade att hämta mig klockan 19.15, efter min yoga.
Det lovade han, och var 10 minuter tidig till och med.
I bilen på vägen hem sa han plötsligt:
"Mamma, gissa vad jag ska göra i morgon kväll?!"
"Det låter spännande", sa jag. "Ska du inte träna?"
"Nej, jag ska ut och käka. Med grabbarna. Vi ska gå på restaurang. Och gissa vem som ringde och beställde bordet??"
Jösses!
Kan ni känna den förvåning som raskt gick igenom min kropp den första sekunden?
"Ok! Så himla roligt", svarade jag glatt. "Var det du som ringde och bokade bordet? Hur gjorde du då?"
"Äh, det gick på 30 sekunder! Vi ska fira att vi alla fyra har fyllt 18 år!"
"Vilken kul grej! Vem är det som har bilen?"
"Vi ska ta bussen!"
Då har killarna kollat in en del restauranger på nätet. Och hittat en som de tycker är i deras prisklass, en som de klarar av att betala själva på. Och så har min son ringt och bokat bordet. Helt otroligt.
Och att de ska ta bussen betyder ju bara en sak.
Att de har planerat att alla fyra ska ta en öl till maten.
"Men jag gör nog inte det, för det smakar ju skit".
Om ni undrar så har de studiedag på torsdag, så de går inte ut och festar på en vardag, gubevars. Det hade sonen aldrig gått med på än.
Jag bara häpnar!
Vad det händer grejer på löpnade band.
Samtidigt som han kommer hem och bryter ihop för svenskan där han inte kan förstå boken de ska läsa av Karin Boye. Jag har kontakt med läraren så ska hon försöka hitta en lösning.
Igår mötte jag upp sonen inne i stan. Han tog bilen och jag gick till min yoga. Han fick ha min bil om han lovade att hämta mig klockan 19.15, efter min yoga.
Det lovade han, och var 10 minuter tidig till och med.
I bilen på vägen hem sa han plötsligt:
"Mamma, gissa vad jag ska göra i morgon kväll?!"
"Det låter spännande", sa jag. "Ska du inte träna?"
"Nej, jag ska ut och käka. Med grabbarna. Vi ska gå på restaurang. Och gissa vem som ringde och beställde bordet??"
Jösses!
Kan ni känna den förvåning som raskt gick igenom min kropp den första sekunden?
"Ok! Så himla roligt", svarade jag glatt. "Var det du som ringde och bokade bordet? Hur gjorde du då?"
"Äh, det gick på 30 sekunder! Vi ska fira att vi alla fyra har fyllt 18 år!"
"Vilken kul grej! Vem är det som har bilen?"
"Vi ska ta bussen!"
Då har killarna kollat in en del restauranger på nätet. Och hittat en som de tycker är i deras prisklass, en som de klarar av att betala själva på. Och så har min son ringt och bokat bordet. Helt otroligt.
Och att de ska ta bussen betyder ju bara en sak.
Att de har planerat att alla fyra ska ta en öl till maten.
"Men jag gör nog inte det, för det smakar ju skit".
Om ni undrar så har de studiedag på torsdag, så de går inte ut och festar på en vardag, gubevars. Det hade sonen aldrig gått med på än.
Jag bara häpnar!
Vad det händer grejer på löpnade band.
Samtidigt som han kommer hem och bryter ihop för svenskan där han inte kan förstå boken de ska läsa av Karin Boye. Jag har kontakt med läraren så ska hon försöka hitta en lösning.
måndag 28 september 2015
Ett Lidingölopp senare
Har inte riktigt sansat mig ännu efter sonens otroliga bedrift över att ha klarat av hela Lidingölopp-grejen.
Och då tänker jag inte på själva springandet. Det var jag stensäker på att han skulle klara av. Jag tänker närmast på allt annat. Runt omkring. Hela evenemanget.
45000 löpare.
Alla anhöriga.
All annan publik.
Alla funktionärer.
Alla sponsorer.
Allt ljud.
All rörelse.
Allt liv.
Allt det trånga.
Allt det högljudda.
Göra detta för första gången.
Inte veta hur det går till.
All röra.
Två timmar innan start frågade jag honom om han ville gå undan en stund. Vi behövde inte vara mitt i all smet. Men han hade bestämt sig. Han skulle göra detta. Med allt vad det innebar.
Ju närmare start han kom desto tystare blev han.
Ju närmare start han kom desto mer hängde huvudet.
Ju närmare start han kom desto mer blev blicken dimmig.
Precis när vi skulle säga hej då till sonen och hans löparkompis, precis innan de skulle in till sin startfålla kände jag att om jag får ögonkontakt med honom nu så tar jag honom nästan därifrån. För hans blick sa mer än vad han behövde berätta. Mitt hjärta dunkade så att det hördes ända hem till min mamma, tror jag.
Men i de här lägena stålsätter jag mig.
Han märker det inte.
13.20 gick startskottet och de kutade iväg i all världens fart.
Efter 5-6 km såg vi dem första gången.
Då skrek han att han hade "ont som fan". Men han hann aldrig tala om var, för han var förbi på ett ögonblick.
Nästa gång vi såg dem var vid 20 km passeringen. Då var han riktigt sliten.
Hans gudmor stod ca 400 meter före oss i spåret. Hon ringde mig och nästan skrek i telefonen.
"Nu måste ni peppa och skrika på honom för han ser riktigt trött ut!!"
Och det syntes. Huvudet hängde. Tung i kroppen. Framåtlutad ställning. Så sliten.
Vid 25 km såg vi på våra sms-tjänter att hans löpaskompis hade dragit ifrån. Hon var stark som en oxe i spåret. Och hon kom upp på upploppet strax under tre timmar. Otroligt bra gjort.
Sonen dök upp på upploppet några minuter senare. Och där drog han på. Med sin onda höger ljumske, som hade gjort ont för varje lyft av högerbenet sen 5 km. På upploppet var han snabbare än kompisen.
Vi hade bestämt en mötesplats efter målgången.
Jag kom fram. Såg hans hängande huvud.
Kramade om honom. Han som aldrig vill kramas lät sig bli omkramad. Han kröp ihop och la sitt huvud i mina armar. Och började gråta. På riktigt att gråta. Sådär som han inte ha rgjort på flera år.
Hans kropp skakade.
Och allt kom på en gång.
Av lättnad.
Av lycka.
Av stolthet.
Av illamåendet som han hade känt hela loppet pga sin ångest.
Av trötthet.
Av smärta.
Nu var det över.
Han klarade det.
han gjorde det.
Ovh nu när jag sitter och skriver detta så rinner mina tårar.
Av nästan samma skäl som hans i lördags.
Och idag har det varit mössprovning skolan.
Det händer grejer.
Och då tänker jag inte på själva springandet. Det var jag stensäker på att han skulle klara av. Jag tänker närmast på allt annat. Runt omkring. Hela evenemanget.
45000 löpare.
Alla anhöriga.
All annan publik.
Alla funktionärer.
Alla sponsorer.
Allt ljud.
All rörelse.
Allt liv.
Allt det trånga.
Allt det högljudda.
Göra detta för första gången.
Inte veta hur det går till.
All röra.
Två timmar innan start frågade jag honom om han ville gå undan en stund. Vi behövde inte vara mitt i all smet. Men han hade bestämt sig. Han skulle göra detta. Med allt vad det innebar.
Ju närmare start han kom desto tystare blev han.
Ju närmare start han kom desto mer hängde huvudet.
Ju närmare start han kom desto mer blev blicken dimmig.
Precis när vi skulle säga hej då till sonen och hans löparkompis, precis innan de skulle in till sin startfålla kände jag att om jag får ögonkontakt med honom nu så tar jag honom nästan därifrån. För hans blick sa mer än vad han behövde berätta. Mitt hjärta dunkade så att det hördes ända hem till min mamma, tror jag.
Men i de här lägena stålsätter jag mig.
Han märker det inte.
13.20 gick startskottet och de kutade iväg i all världens fart.
Efter 5-6 km såg vi dem första gången.
Då skrek han att han hade "ont som fan". Men han hann aldrig tala om var, för han var förbi på ett ögonblick.
Nästa gång vi såg dem var vid 20 km passeringen. Då var han riktigt sliten.
Hans gudmor stod ca 400 meter före oss i spåret. Hon ringde mig och nästan skrek i telefonen.
"Nu måste ni peppa och skrika på honom för han ser riktigt trött ut!!"
Och det syntes. Huvudet hängde. Tung i kroppen. Framåtlutad ställning. Så sliten.
Vid 25 km såg vi på våra sms-tjänter att hans löpaskompis hade dragit ifrån. Hon var stark som en oxe i spåret. Och hon kom upp på upploppet strax under tre timmar. Otroligt bra gjort.
Sonen dök upp på upploppet några minuter senare. Och där drog han på. Med sin onda höger ljumske, som hade gjort ont för varje lyft av högerbenet sen 5 km. På upploppet var han snabbare än kompisen.
Vi hade bestämt en mötesplats efter målgången.
Jag kom fram. Såg hans hängande huvud.
Kramade om honom. Han som aldrig vill kramas lät sig bli omkramad. Han kröp ihop och la sitt huvud i mina armar. Och började gråta. På riktigt att gråta. Sådär som han inte ha rgjort på flera år.
Hans kropp skakade.
Och allt kom på en gång.
Av lättnad.
Av lycka.
Av stolthet.
Av illamåendet som han hade känt hela loppet pga sin ångest.
Av trötthet.
Av smärta.
Nu var det över.
Han klarade det.
han gjorde det.
Ovh nu när jag sitter och skriver detta så rinner mina tårar.
Av nästan samma skäl som hans i lördags.
Och idag har det varit mössprovning skolan.
Det händer grejer.
fredag 25 september 2015
Lidingöloppet nästa
I morgon.
Lidingöloppet.
Coollugn. Iallafall på utsidan. Pappan nog mest nervös.
Han ska springa detta lopp med pappans brors fru. Det är en rätt schysst kombo.
Heja heja!!
Lidingöloppet.
Coollugn. Iallafall på utsidan. Pappan nog mest nervös.
Han ska springa detta lopp med pappans brors fru. Det är en rätt schysst kombo.
Heja heja!!
torsdag 24 september 2015
Plötsligt gör han de mest oväntade sakerna
Mitt i allt det svåra och jobbiga, tunga och energikrävande som sonen behöver gå igenom varje dag för att klara av sin vardag, så kan han plötsligt utföra de mest överraskande sakerna.
Nu är han ju 18 år.
Plötsligt har vår insyn i hans sparande som har stått i hans namn försvunnit helt. Hans konto är helt enkelt borta från våra sidor. När vi såg det första gången kändes det i maggropen kan jag villigt erkänna. Då hade de inte ännu kommit upp under hans konton heller och då kändes det som om de pengarna var helt väck. Obehaglig känsla faktiskt.
Men som tur var kom kontot dit det skulle.
Så nu är verkligen alla de pengar vi har sparat i hans namn, hans. Även om vi har öronmärkt dessa för bla saker såsom körkortet, flytt hemifrån eller bil. Eller nåt annat.
Och innan han fyllde 18 hade han ett enkelt betalkort från Swedbank som han använde hej vilt. Nej, det gjorde han inte förresten. Han har varit ytterst sparsam faktiskt. Han är oerhört medveten om pengars värde och att ingenting är gratis. Ska han köpa nåt så kollar han av varenda hemsida först och jämför och kollar priser vart det är billigast nånstans.
Så när han är klar för köp är han glasklar över vad han ska ha.
Sån är inte lillebror kan man säga.
Där rinner det lite mellan fingrarna istället. Och han önskar minsann mer i månaden för "alla andra har faktiskt mycke mera".
Häromdagen kom ialalfall sonen hem.
Då hade han, helt ensam och helt själv, varit på banken. I det här fallet Swedbank som vi har använt oss av i alla år. Han hade varit där och fixat egen bankdosa. Han hade fixat ett nytt bankkort, Mastercard, för det är ju bra. Han kom hem med ett eget påskrivet avtal mellan honom och banken och han var så otroligt stolt.
Maken pratade med honom om det hela och maken berättade senare att han upplevde det som om sonen har järnkoll. Han vet precis vad det är han har gjort och vad det är han har fixat.
Så nu kan han gå in på Swedbank med sin egen dosa, kolla sina egna sidor och konton och ha full kontroll över sina egna pengar.
För att sen komma hem och bryta ihop för att schemat är ändrat i skolan dagen efter.
Ibland går vissa saker bara inte att begripa.
Nu är han ju 18 år.
Plötsligt har vår insyn i hans sparande som har stått i hans namn försvunnit helt. Hans konto är helt enkelt borta från våra sidor. När vi såg det första gången kändes det i maggropen kan jag villigt erkänna. Då hade de inte ännu kommit upp under hans konton heller och då kändes det som om de pengarna var helt väck. Obehaglig känsla faktiskt.
Men som tur var kom kontot dit det skulle.
Så nu är verkligen alla de pengar vi har sparat i hans namn, hans. Även om vi har öronmärkt dessa för bla saker såsom körkortet, flytt hemifrån eller bil. Eller nåt annat.
Och innan han fyllde 18 hade han ett enkelt betalkort från Swedbank som han använde hej vilt. Nej, det gjorde han inte förresten. Han har varit ytterst sparsam faktiskt. Han är oerhört medveten om pengars värde och att ingenting är gratis. Ska han köpa nåt så kollar han av varenda hemsida först och jämför och kollar priser vart det är billigast nånstans.
Så när han är klar för köp är han glasklar över vad han ska ha.
Sån är inte lillebror kan man säga.
Där rinner det lite mellan fingrarna istället. Och han önskar minsann mer i månaden för "alla andra har faktiskt mycke mera".
Häromdagen kom ialalfall sonen hem.
Då hade han, helt ensam och helt själv, varit på banken. I det här fallet Swedbank som vi har använt oss av i alla år. Han hade varit där och fixat egen bankdosa. Han hade fixat ett nytt bankkort, Mastercard, för det är ju bra. Han kom hem med ett eget påskrivet avtal mellan honom och banken och han var så otroligt stolt.
Maken pratade med honom om det hela och maken berättade senare att han upplevde det som om sonen har järnkoll. Han vet precis vad det är han har gjort och vad det är han har fixat.
Så nu kan han gå in på Swedbank med sin egen dosa, kolla sina egna sidor och konton och ha full kontroll över sina egna pengar.
För att sen komma hem och bryta ihop för att schemat är ändrat i skolan dagen efter.
Ibland går vissa saker bara inte att begripa.
tisdag 22 september 2015
Hur tänkte de egentligen?
Den här spanskan.
Det går åt väldigt med energi med denna spanska kan jag säga. Så mycket diskussioner här hemma.
Det som lät så himla bra i våras. Sonen skulle få läsa spanska på distans för att slippa gå till en annan skola till en helt ny grupp för att ha den lektionen.
Avlämnande lärare, mottagande lärare samt rektor var helt på det klara med detta. Och det var ju deras initiativ från början till slut.
Sonen och hela vår familj gick på sommarlov med en känsla av lugn.
Sommaren gick. Skolan började igen.
Och plötsligt hade sonen med sig ett kuvert hem. Full med spanskauppgifter.
Han som inte har lyssnat eller pratat spanska sen i juni.
NU förväntades det att han skulle klara detta på egen hand. Han hade två-tre veckor på sig. Sen skulle det lämnas in.
Sonen öpppnde kuvertet.
Förstod absolut ingenting.
Läs texten och svara på frågorna.
Han förstod inte ens texten.
Gruppen som har spanska 5 är alltså elever som har läst spanska länge. I flera år. Som till och med har bot ti Spaninen ett par år.
De pratar i princip flytande spanska.
Sonen har läst spanska i två år.
Han känner sig väldigt orolig över detta.
Han har redan kommit efter resten av gruppen och han har inte lärt sig ett dugg.
När vi har påtalat detta för mentor som även är hans avlämnande lärare i spanska och som dessutom är den som ska hjälpa honom lite är det tänkt så har hon bara sagt:
"Ja, jag förstår att det är svårt. Spanska 5 är en tuff kurs. Det måste man räkna med."
Och ja! Det räknade vi verkligen med. Men vi räknade även med en viss form av support. Vi räknade med att lärare och rektor hade arbetat fram en plan som skulle följas. Vi har fått en planering om när proven ska vara. Det är det enda. Men hallå!
Vi hade inte räknat med att sonen skulle få ett kuvert med uppgifter och sen bara:
"Lös situationen! Kom tillbaka när du är klar"
Så idag ringde jag lärare igen.
Satte ner foten ännu tydligare:
"Ni kan ju inte komma med ett sånt här förslag om att läsa på distans och sen inte ha en färdig plan hur det ska lösas. Ni kan inte kräva att sonen ska leta efter texter på nätet alldeles själv och hitta nån random och sen plugga på den. Han behöver en stående tid med en lärare där han kan få genomgång av det som förväntas att han ska klara av. Han behöver veta att det finns nån att ringa vid behov, eller maila. Han behöver ha tydliga ramar och regler över hur ni har tänkt er detta. Framför allt behöver ni ha en plan över hur det här ska skötas. NI behöver kontakta rektor och komma upp med ett förslag och sen återkomma så fort ni kan!"
Det tog två timmar. Sen kom ett mail.
En stående tid är klart. Eventuellt två tider om behov finnes.
Det som läraren inte var sugen på när jag pratade i telefonen med henne för "då får ju jag som en hel kurs extra att hålla i och det är ju inte meningen".
Vi är på väg iallafall.
Annars diskuterar vi även detta stora Gymnasiearbete som alla treor ska göra.
Vad ska han skriva om ?
Och så denna Svenska där han ska läsa skönlitteratur och böcker som han inte förstår ett dugg av. Nu är det Karin Boye som gäller.
Det går åt väldigt med energi med denna spanska kan jag säga. Så mycket diskussioner här hemma.
Det som lät så himla bra i våras. Sonen skulle få läsa spanska på distans för att slippa gå till en annan skola till en helt ny grupp för att ha den lektionen.
Avlämnande lärare, mottagande lärare samt rektor var helt på det klara med detta. Och det var ju deras initiativ från början till slut.
Sonen och hela vår familj gick på sommarlov med en känsla av lugn.
Sommaren gick. Skolan började igen.
Och plötsligt hade sonen med sig ett kuvert hem. Full med spanskauppgifter.
Han som inte har lyssnat eller pratat spanska sen i juni.
NU förväntades det att han skulle klara detta på egen hand. Han hade två-tre veckor på sig. Sen skulle det lämnas in.
Sonen öpppnde kuvertet.
Förstod absolut ingenting.
Läs texten och svara på frågorna.
Han förstod inte ens texten.
Gruppen som har spanska 5 är alltså elever som har läst spanska länge. I flera år. Som till och med har bot ti Spaninen ett par år.
De pratar i princip flytande spanska.
Sonen har läst spanska i två år.
Han känner sig väldigt orolig över detta.
Han har redan kommit efter resten av gruppen och han har inte lärt sig ett dugg.
När vi har påtalat detta för mentor som även är hans avlämnande lärare i spanska och som dessutom är den som ska hjälpa honom lite är det tänkt så har hon bara sagt:
"Ja, jag förstår att det är svårt. Spanska 5 är en tuff kurs. Det måste man räkna med."
Och ja! Det räknade vi verkligen med. Men vi räknade även med en viss form av support. Vi räknade med att lärare och rektor hade arbetat fram en plan som skulle följas. Vi har fått en planering om när proven ska vara. Det är det enda. Men hallå!
Vi hade inte räknat med att sonen skulle få ett kuvert med uppgifter och sen bara:
"Lös situationen! Kom tillbaka när du är klar"
Så idag ringde jag lärare igen.
Satte ner foten ännu tydligare:
"Ni kan ju inte komma med ett sånt här förslag om att läsa på distans och sen inte ha en färdig plan hur det ska lösas. Ni kan inte kräva att sonen ska leta efter texter på nätet alldeles själv och hitta nån random och sen plugga på den. Han behöver en stående tid med en lärare där han kan få genomgång av det som förväntas att han ska klara av. Han behöver veta att det finns nån att ringa vid behov, eller maila. Han behöver ha tydliga ramar och regler över hur ni har tänkt er detta. Framför allt behöver ni ha en plan över hur det här ska skötas. NI behöver kontakta rektor och komma upp med ett förslag och sen återkomma så fort ni kan!"
Det tog två timmar. Sen kom ett mail.
En stående tid är klart. Eventuellt två tider om behov finnes.
Det som läraren inte var sugen på när jag pratade i telefonen med henne för "då får ju jag som en hel kurs extra att hålla i och det är ju inte meningen".
Vi är på väg iallafall.
Annars diskuterar vi även detta stora Gymnasiearbete som alla treor ska göra.
Vad ska han skriva om ?
Och så denna Svenska där han ska läsa skönlitteratur och böcker som han inte förstår ett dugg av. Nu är det Karin Boye som gäller.
lördag 19 september 2015
En veckas bergochdalbana ger reaktioner
Efter den här känslomässiga bergochdalbanan som det har varit den här veckan kan man säga att sonen reagerade med total brist på trötthet igårkväll. Vilket man trodde skulle vara helt tvärtom.
Hans kropp och hela hans hjärna var helt slut, men ögonen kunde inte blunda.
Han la sig som vanligt vid 22.30 tror jag klockan var.
Maken hade somnat för länge sedan. Jag gick och la mig samtidigt som sonen. Lovade att vara vekan en stund till och inte somna ifrån honom.
Efter en timme kom han upp för trappan.
"Kan inte sova! Det går bara inte!"
"Försök en gång till. Du vet att jag är vaken tills du somnar."
Han lommade ner.
Efter en timme till kom han upp igen.
Då hade han börjat bli rikitgt stressad över att inte kunna sova. Klockan närmade sig 01 och han var rädd för att hela dagen i morgon, som idag, skulle bli förstörd.
Jag gick upp och vi tog oss varistt glas mjölk i soffan.
Vi satt där i mörkret och jag lovade honom att det är inte ett dugg farligt att vara vaken ett par timmar nån natt så här. Det är tråkigt, men det är inte farligt. Jag berättade samma saker som jag alltid görnär det här händer.
Att han kommer att somna nångång. Att han aldrig har varit vaken en hel natt tidigare. Att han alltid har somnat. Men att det har tagit olika lång tid.
Det som stressar honom att inte kunna somna är ju att han alltid ställer klockan senast kl 08.00 även på helgerna och då är han rädd att vara alldeles för trött hela dagen efter. Det är det som är nackdelen med hans minutiösa planering på dagarna. Det finns liksom inget utrymme för avvikelser då.
Jag försökte lugna honom att han behöver inte alls ställa klockan efter en sån här natt. Han får faktiskt lov att sova tills han vaknar av sig själv. Det är helt ok.
Och sömnen reglerar sig själv den med. De timmar han missar en sån här natt tar han igen en annan gång.
Jag försökte lugna honom med att han måste inte vara på gymemt exakt kl 09.30.
Det är ok att vara där kl 10 också.
Han var orolig och mamma fick helt enkelt följa med honom ner ntill rummet. Jag tog med mig en filt och satte mig på hans fotända.
Vi fortsatte att prata och jag berättade om en vän jag har som inte sover alls särskilt många timmar varje natt. Och hon mår bra.
Och jag berättade att det är ju väldigt positivt att han själv numera inte har dessa vaknätter alls särskilt ofta.
Att det händer ju otroligt sällan nuförtiden.
Tänk när han var liten och det var svårt att somna VARJE kväll. Att det har funnits en tid då jag faktiskt satt hos honom varje kväll. Det var långt innan melatoninet gjorde sitt intåg i vårat liv.
"Hur länge var jag vaken när jag var liten då?"
"Då var du kanske vaken till 01.00 vissa kvällar. Och det var ju sent då, när du var mellan 10 och 13. Nu är du ju äldre och då blir det automatiskt ännu senare för dig när det här händer."
Efter en stund tystnade vi. Och när klockan var ca 03.00 hörde jag hur hans andetag blev lugnare och till sist somnade han.
Sen fick jag smyga upp och försöka somna själv.
Det var inte så lätt. Skickade ett sms till maken som låg och sov om vad som hade hänt under kvällen och natten eftersom jag visste att han kommer att vakna jättetidigt och då skulle läsa texten.
Och låta mig få fortsätta sova en stund på morgonen.
Zzzzzzz…..
Även nyblivna 18 åringar behöver ha sin mamma vid sängen ibland.
Hans kropp och hela hans hjärna var helt slut, men ögonen kunde inte blunda.
Han la sig som vanligt vid 22.30 tror jag klockan var.
Maken hade somnat för länge sedan. Jag gick och la mig samtidigt som sonen. Lovade att vara vekan en stund till och inte somna ifrån honom.
Efter en timme kom han upp för trappan.
"Kan inte sova! Det går bara inte!"
"Försök en gång till. Du vet att jag är vaken tills du somnar."
Han lommade ner.
Efter en timme till kom han upp igen.
Då hade han börjat bli rikitgt stressad över att inte kunna sova. Klockan närmade sig 01 och han var rädd för att hela dagen i morgon, som idag, skulle bli förstörd.
Jag gick upp och vi tog oss varistt glas mjölk i soffan.
Vi satt där i mörkret och jag lovade honom att det är inte ett dugg farligt att vara vaken ett par timmar nån natt så här. Det är tråkigt, men det är inte farligt. Jag berättade samma saker som jag alltid görnär det här händer.
Att han kommer att somna nångång. Att han aldrig har varit vaken en hel natt tidigare. Att han alltid har somnat. Men att det har tagit olika lång tid.
Det som stressar honom att inte kunna somna är ju att han alltid ställer klockan senast kl 08.00 även på helgerna och då är han rädd att vara alldeles för trött hela dagen efter. Det är det som är nackdelen med hans minutiösa planering på dagarna. Det finns liksom inget utrymme för avvikelser då.
Jag försökte lugna honom att han behöver inte alls ställa klockan efter en sån här natt. Han får faktiskt lov att sova tills han vaknar av sig själv. Det är helt ok.
Och sömnen reglerar sig själv den med. De timmar han missar en sån här natt tar han igen en annan gång.
Jag försökte lugna honom med att han måste inte vara på gymemt exakt kl 09.30.
Det är ok att vara där kl 10 också.
Han var orolig och mamma fick helt enkelt följa med honom ner ntill rummet. Jag tog med mig en filt och satte mig på hans fotända.
Vi fortsatte att prata och jag berättade om en vän jag har som inte sover alls särskilt många timmar varje natt. Och hon mår bra.
Och jag berättade att det är ju väldigt positivt att han själv numera inte har dessa vaknätter alls särskilt ofta.
Att det händer ju otroligt sällan nuförtiden.
Tänk när han var liten och det var svårt att somna VARJE kväll. Att det har funnits en tid då jag faktiskt satt hos honom varje kväll. Det var långt innan melatoninet gjorde sitt intåg i vårat liv.
"Hur länge var jag vaken när jag var liten då?"
"Då var du kanske vaken till 01.00 vissa kvällar. Och det var ju sent då, när du var mellan 10 och 13. Nu är du ju äldre och då blir det automatiskt ännu senare för dig när det här händer."
Efter en stund tystnade vi. Och när klockan var ca 03.00 hörde jag hur hans andetag blev lugnare och till sist somnade han.
Sen fick jag smyga upp och försöka somna själv.
Det var inte så lätt. Skickade ett sms till maken som låg och sov om vad som hade hänt under kvällen och natten eftersom jag visste att han kommer att vakna jättetidigt och då skulle läsa texten.
Och låta mig få fortsätta sova en stund på morgonen.
Zzzzzzz…..
Även nyblivna 18 åringar behöver ha sin mamma vid sängen ibland.
fredag 18 september 2015
Och där drog han
Tjoho!
Han klarade att prestera under den enormt utsatta situation som en uppkörning innebär.
Körkortet är hans!
Fasen vad stolt jag är över honom.
Att mobilisera om all energi och utsätta sig för detta igen är helt otroligt bra gjort.
Och nu är min lilla bil borta.
Undrar när den kommer tillbaka?
Han klarade att prestera under den enormt utsatta situation som en uppkörning innebär.
Körkortet är hans!
Fasen vad stolt jag är över honom.
Att mobilisera om all energi och utsätta sig för detta igen är helt otroligt bra gjort.
Och nu är min lilla bil borta.
Undrar när den kommer tillbaka?
torsdag 17 september 2015
tisdag 15 september 2015
Myntet har alltid två sidor
Om det som hände idag vid uppkörningen hade ju vi bara fått höra sonens version. Om hur han upplevde hela situationen och om hu rhan mådde under tiden.
Maken ringde upp körskolan för att få en direktkontakt med läraren som var med på uppkörningen. Och kanske få en lite klarare bild av vad som egentligen hände.
Det var inga som helt problem. Även om hon inte var på plats just då kunde han få prata med hennes kollega för Hon hade berättat för dem om händelsen.
Enligt henne hade sonen kört prickfritt hela uppkörningen förutom en enda sak. En backning som inte gick så bra. Annars hade allt gått hur bra som helst. Så "i sin helhet var han klart värd sitt körkort", hade hans lärare ansett och därmed lämnat in en frågeställning. Som inte gick igenom.
Maken förklarade läget med sonens ångest över att behöva göra om detta en gång till. Att behöva lägga energi på nåt igen som han egentligen redan har klarat av. Uppkörningsledaren hade en dålig dag med fel kille. Så kan man säga.
Så nu har sonens körskolelärare bokat om den tiden som jag bokade tidigare idag, så den blir i körskolans regi trots allt. Och inte som privatist. Hon har alltså avbokat de elever hon skulle ha haft den tiden på fredag och följer med våran son istället på hans uppkörning.
Vi berättade detta för sonen.
Det som är med honom är att eftersom han nu inte fick sitt körkort så tror han att han är en dålig bilförare. Vilket inte alls är fallet. han kör väldigt bra. Men det spelar ingen roll hur mycket vi eller farfar eller hans körskolelärare säger det, för hade han varit en bra bilförare hade han blivit godkänd idag. Så resonerar han nu. "Jag kommer aldrig kunna att köra helt prickfritt under en uppkörning så jag vet inte ens om det är värt att försöka mera".
Han har väldigt svårt att ladda om med energi för att eventuellt riskera att misslyckas igen.
Men han känner att det var jätteskönt att bilskolan ändrade sina planer för att kunna vara med honom på fredag igen.
Så.
All denna ångest och hela hans egen låsning var det ingen annan som märkte nåt av under uppkörningen. han hade varit hur cool som helst. Utåt.
Hur han mådde inombords var det ingen som såg.
Han är en otroligt skicklig skådis.
Och jag är oerhört tacksam över att vi numera är två som hjälps åt att stötta. Att jag har fått kämpa ensam i många år har tagit på krafterna. Och jag är ytterst glad över att maken numera är helt och fullt med på banan. Även om vi inte alltid har samma åsikter om saker och ting så har han äntligen förstått vidden av sonens problem.
Och så håller vi tummarna för att sonen tar sig iväg på fredag morgon.
Maken ringde upp körskolan för att få en direktkontakt med läraren som var med på uppkörningen. Och kanske få en lite klarare bild av vad som egentligen hände.
Det var inga som helt problem. Även om hon inte var på plats just då kunde han få prata med hennes kollega för Hon hade berättat för dem om händelsen.
Enligt henne hade sonen kört prickfritt hela uppkörningen förutom en enda sak. En backning som inte gick så bra. Annars hade allt gått hur bra som helst. Så "i sin helhet var han klart värd sitt körkort", hade hans lärare ansett och därmed lämnat in en frågeställning. Som inte gick igenom.
Maken förklarade läget med sonens ångest över att behöva göra om detta en gång till. Att behöva lägga energi på nåt igen som han egentligen redan har klarat av. Uppkörningsledaren hade en dålig dag med fel kille. Så kan man säga.
Så nu har sonens körskolelärare bokat om den tiden som jag bokade tidigare idag, så den blir i körskolans regi trots allt. Och inte som privatist. Hon har alltså avbokat de elever hon skulle ha haft den tiden på fredag och följer med våran son istället på hans uppkörning.
Vi berättade detta för sonen.
Det som är med honom är att eftersom han nu inte fick sitt körkort så tror han att han är en dålig bilförare. Vilket inte alls är fallet. han kör väldigt bra. Men det spelar ingen roll hur mycket vi eller farfar eller hans körskolelärare säger det, för hade han varit en bra bilförare hade han blivit godkänd idag. Så resonerar han nu. "Jag kommer aldrig kunna att köra helt prickfritt under en uppkörning så jag vet inte ens om det är värt att försöka mera".
Han har väldigt svårt att ladda om med energi för att eventuellt riskera att misslyckas igen.
Men han känner att det var jätteskönt att bilskolan ändrade sina planer för att kunna vara med honom på fredag igen.
Så.
All denna ångest och hela hans egen låsning var det ingen annan som märkte nåt av under uppkörningen. han hade varit hur cool som helst. Utåt.
Hur han mådde inombords var det ingen som såg.
Han är en otroligt skicklig skådis.
Och jag är oerhört tacksam över att vi numera är två som hjälps åt att stötta. Att jag har fått kämpa ensam i många år har tagit på krafterna. Och jag är ytterst glad över att maken numera är helt och fullt med på banan. Även om vi inte alltid har samma åsikter om saker och ting så har han äntligen förstått vidden av sonens problem.
Och så håller vi tummarna för att sonen tar sig iväg på fredag morgon.
…och nu börjar det
…..nu börjar de inställda lektionerna dyka upp.
Lite då och då smyger de fram. Med en ångestfylld son som ett brev på posten.
Spanskan på distans går sådär, känner han.
han upplever att han inte har samma möjlighet att kunna prata eller lyssna på språket så som de andra får göra. han är rädd att komma efter och inte lära sig nåt.
Han och hans mentor har haft svårt att hitta en tid osm passar dem båda för att han ska kunna avrapportera till henne. Stressigt!
Svenskan är urjobbig.
Idag fick jag inte tag i varken mentor eller svenska lärare angående en fråga som har dykt upp angående just svenskan i morogn. Båda lärarna hade gått hem för dagen kvart i tre…..
Då ringde jag faktiskt rektor. han sa det i våras, ring mig om ni har frågor ni inte får svar på.
Idag gjorde jag det. Jag mailade även honom.
Efter en halvtimme ringde han upp.
Och kunde svara.
Han hade fått tag i svenskläraren.
Och då kom jag med info till honom som han inte visste om.
Att engelska läraren inte skulle vara på plats i morgon. Så sonen får iallafall en håltimme, för eleverna ska sitta och jobba själva klassrummet.
"Hm, konstigt", sa rektor då.
Lite då och då smyger de fram. Med en ångestfylld son som ett brev på posten.
Spanskan på distans går sådär, känner han.
han upplever att han inte har samma möjlighet att kunna prata eller lyssna på språket så som de andra får göra. han är rädd att komma efter och inte lära sig nåt.
Han och hans mentor har haft svårt att hitta en tid osm passar dem båda för att han ska kunna avrapportera till henne. Stressigt!
Svenskan är urjobbig.
Idag fick jag inte tag i varken mentor eller svenska lärare angående en fråga som har dykt upp angående just svenskan i morogn. Båda lärarna hade gått hem för dagen kvart i tre…..
Då ringde jag faktiskt rektor. han sa det i våras, ring mig om ni har frågor ni inte får svar på.
Idag gjorde jag det. Jag mailade även honom.
Efter en halvtimme ringde han upp.
Och kunde svara.
Han hade fått tag i svenskläraren.
Och då kom jag med info till honom som han inte visste om.
Att engelska läraren inte skulle vara på plats i morgon. Så sonen får iallafall en håltimme, för eleverna ska sitta och jobba själva klassrummet.
"Hm, konstigt", sa rektor då.
Det gick åt skogen
Tiden gick i morse och jag misstänkte att det inte hade gått bra.
Mycket riktigt.
Han kuggade sin uppkörning.
Och var så in i Norden ledsen.
Han skickade ett sms efter nästan två timmar.
"Det gick inte"
Inget mer.
Och min mage knöt ihop sig som en liten hård pingisboll.
Jag ringde honom.
Han grät.
Han hade mått så dåligt.
Han hade på riktigt mått så enormt dåligt och det hade känts precis som vid hans första ( och enda ) sommarjobbsdag tidigare i sommar.
Det gick bara inte.
Till sommarjobbet behövde han aldrig mera gå.
Hur gör man med en uppkörning?
När det enda han vill ha är ett körkort?
Han kör bil som en kung.
Under hans lektioner förra veckan med bilskolan så sa lärarna där att han var redo för uppkörning. Hade han kört upp där och då hade han haft sitt körkort.
Men idag gick det inte.
Han kunde inte ens gå tillbaka till skolan. Farfar fick åka in till stan och hämta honom. De bjussade på lunch, tog hand om sin olyckliga barnbarn och efter jobbet hämtade jag upp honom där.
Och han kan verkligen inte förklara vad det är som händer inom honom när det blir så här.
Han vill ju så gärna ha körkort!
Och han vet att han kan köra bil.
Med körskolan bokade han en ny tid. Nästa fredag. En hel evighet tills dess.
Finns inte på kartan att vänta så länge.
VI ringde till körskolan så fick de boka en tid till oss privat. Det betyder att han får ta sig till och från uppkörning på egenhand och att han får hyra trafikverkets bil för uppkörningen.
Samt att ingen lärare är med under turen.
Det är nu på fredag.
Han tog den.
Men vet inte om han kommer att klara av att gå dit ens. Hur gör man när man inte kan vänta med att köra upp pga ångest? Men man kanske samtidigt inte ens klarar av att gå dit? Man vill, men kanske inte kan…..
Hur gör man då? Kan man få lite anpassning av körskolan? Kan han få köra upp med endast sin läsare osm han känner? Bara titeln på han som skulle godkänna uppkörningen gjorde sonen nervös.
Om ni bara visste hur min sons mående påverkar även mig.
Hela mitt system, hela mitt väsen blir påverkad.
Om jag bara kunde ta över ett uns av hans ångest, hans oro, hans jävla liv nån endaste gång skulle jag göra det utan att tveka.
Jag skulle byta plats med honom ögonaböj om jag bara kunde.
Jag tittar mig själv i ögonen och pratar med mig själv.
Jag säger att jag orkar.
Jag säger till mig själv att det är därför jag finns på denna jord. Att finnas till för sonen. Jag tittar mig i ögonen och ser hur de fylls med tårar.
Jag känner hur de sakta rinner nerför mina kinder.
Jag låter de rinna.
Jag fortsätter att titta mig i ögonen.
Jag förösker att nånstans fylla mig själv med all den styrka jag bara kan uppbringa. För att kunna finnas för honom. För att kunna vara lugnet i hans liv. För att kunna vara den som han kan stötta sig hos.
Jag säger till mig själv att jag kan!
Mycket riktigt.
Han kuggade sin uppkörning.
Och var så in i Norden ledsen.
Han skickade ett sms efter nästan två timmar.
"Det gick inte"
Inget mer.
Och min mage knöt ihop sig som en liten hård pingisboll.
Jag ringde honom.
Han grät.
Han hade mått så dåligt.
Han hade på riktigt mått så enormt dåligt och det hade känts precis som vid hans första ( och enda ) sommarjobbsdag tidigare i sommar.
Det gick bara inte.
Till sommarjobbet behövde han aldrig mera gå.
Hur gör man med en uppkörning?
När det enda han vill ha är ett körkort?
Han kör bil som en kung.
Under hans lektioner förra veckan med bilskolan så sa lärarna där att han var redo för uppkörning. Hade han kört upp där och då hade han haft sitt körkort.
Men idag gick det inte.
Han kunde inte ens gå tillbaka till skolan. Farfar fick åka in till stan och hämta honom. De bjussade på lunch, tog hand om sin olyckliga barnbarn och efter jobbet hämtade jag upp honom där.
Och han kan verkligen inte förklara vad det är som händer inom honom när det blir så här.
Han vill ju så gärna ha körkort!
Och han vet att han kan köra bil.
Med körskolan bokade han en ny tid. Nästa fredag. En hel evighet tills dess.
Finns inte på kartan att vänta så länge.
VI ringde till körskolan så fick de boka en tid till oss privat. Det betyder att han får ta sig till och från uppkörning på egenhand och att han får hyra trafikverkets bil för uppkörningen.
Samt att ingen lärare är med under turen.
Det är nu på fredag.
Han tog den.
Men vet inte om han kommer att klara av att gå dit ens. Hur gör man när man inte kan vänta med att köra upp pga ångest? Men man kanske samtidigt inte ens klarar av att gå dit? Man vill, men kanske inte kan…..
Hur gör man då? Kan man få lite anpassning av körskolan? Kan han få köra upp med endast sin läsare osm han känner? Bara titeln på han som skulle godkänna uppkörningen gjorde sonen nervös.
Om ni bara visste hur min sons mående påverkar även mig.
Hela mitt system, hela mitt väsen blir påverkad.
Om jag bara kunde ta över ett uns av hans ångest, hans oro, hans jävla liv nån endaste gång skulle jag göra det utan att tveka.
Jag skulle byta plats med honom ögonaböj om jag bara kunde.
Jag tittar mig själv i ögonen och pratar med mig själv.
Jag säger att jag orkar.
Jag säger till mig själv att det är därför jag finns på denna jord. Att finnas till för sonen. Jag tittar mig i ögonen och ser hur de fylls med tårar.
Jag känner hur de sakta rinner nerför mina kinder.
Jag låter de rinna.
Jag fortsätter att titta mig i ögonen.
Jag förösker att nånstans fylla mig själv med all den styrka jag bara kan uppbringa. För att kunna finnas för honom. För att kunna vara lugnet i hans liv. För att kunna vara den som han kan stötta sig hos.
Jag säger till mig själv att jag kan!
måndag 14 september 2015
Killen är 18!
I går fyllde killen 18 år.
I hela 18 år har han funnits i min och makens liv. I hela 18 år har vi levt i glädje och oro, med tårar och med en massa skratt.
Nu är han myndig och ska själv stå för alla sina egna handlingar.
Han ska själv hantera sina sparade pengar.
Han ska själv svara i telefonen när myndigheter ringer. Han ska själv ringa upp samma om det behövs.
Han behöver inte längre ha med sig sina föräldrar på utvecklingssamtalen i skolan. Han får själv skriva under papper om han önskar ha skolkatalogen eller ej tex.
Livet ändras drastiskt och vi som föräldrar har haft 18 år på oss att grunda hela hans närvaro på denna jord så att han är så pass redo som bara han kan bli för ett nytt kaptiel i hans liv.
Han känner sig själv en aning orolig över detta tunga ansvar. Och det känns för mig som föräldet både bra och lite jobbigt. Bra såtillvida att han ändå förstår vad det innebär att vara myndig. Men jobbigt i den bemärkelsen att det är inte meningen att han ska gå omkring och ha ångest över det.
Nu tillhör han inte längre Hab utan from nu är det Vuxenhab som blir den enhet som vi får ringa till vid behov. Och from nu är det vårdcentral som ska föreskriva recept på eventuella mediciner som kan behövas.
Där har jag hållit mig i framkant. Just vad det gäller doktorer, mediciner, licenser och väntetider och sånt har jag lärt mig att där får man ligga på som förälder. Det är ingen annan som talar om för mig vad som gäller om inte jag frågar eller håller mig framme.
Så vad gäller hans melatonin som är licensbeprövat har jag hållt på nu i flera veckor genom samtal med hans avgående läkare på hab att mitt önskemål är att ett ny licens skrevs ut innan han fyllde 18 då den nuvarande skulle gå ut i december och de gäller endast i ett år.
Jag önskade även att avgående läkare skulle skriva ut ett helt nytt recept så vi har för fyra uttag till.
Allt detta eftersom jag VET hur det går till när man ska byta läkare, enhet och alla nya ska träffa sonen personligen och göra ett personligt utlåtande och den nya läkaren kanske inte alls tycker likasamma som den gamla och så kan det ta flera, flera månader innan hans nya licens blir godkänd. Och den risken ville vi inte vara med om. Att stå utan melatonin. Herregud! Skulle inte funka.
Så nu har den gamla läkaren fixat allt detta.
Så i förra veckan kom den nya licensnen hem till oss. Den ska jag ge till apoteket och de ska skicka in den läkemedelsverket för godkännande. Borde inte vara nåt problem.
Och ett nytt recept är utskrivet. Så nu har vi ett helt år framåt. Perfekt.
Nu gör det ingenting om det tar lång tid med den nya läkaren på vårdcentralen.
Idag har sonen skrivit teoriprovet för körkortet.
han klarade det med bravur och i morgon har han uppkörning.
Snälla, håll era tummar!
I hela 18 år har han funnits i min och makens liv. I hela 18 år har vi levt i glädje och oro, med tårar och med en massa skratt.
Nu är han myndig och ska själv stå för alla sina egna handlingar.
Han ska själv hantera sina sparade pengar.
Han ska själv svara i telefonen när myndigheter ringer. Han ska själv ringa upp samma om det behövs.
Han behöver inte längre ha med sig sina föräldrar på utvecklingssamtalen i skolan. Han får själv skriva under papper om han önskar ha skolkatalogen eller ej tex.
Livet ändras drastiskt och vi som föräldrar har haft 18 år på oss att grunda hela hans närvaro på denna jord så att han är så pass redo som bara han kan bli för ett nytt kaptiel i hans liv.
Han känner sig själv en aning orolig över detta tunga ansvar. Och det känns för mig som föräldet både bra och lite jobbigt. Bra såtillvida att han ändå förstår vad det innebär att vara myndig. Men jobbigt i den bemärkelsen att det är inte meningen att han ska gå omkring och ha ångest över det.
Nu tillhör han inte längre Hab utan from nu är det Vuxenhab som blir den enhet som vi får ringa till vid behov. Och from nu är det vårdcentral som ska föreskriva recept på eventuella mediciner som kan behövas.
Där har jag hållit mig i framkant. Just vad det gäller doktorer, mediciner, licenser och väntetider och sånt har jag lärt mig att där får man ligga på som förälder. Det är ingen annan som talar om för mig vad som gäller om inte jag frågar eller håller mig framme.
Så vad gäller hans melatonin som är licensbeprövat har jag hållt på nu i flera veckor genom samtal med hans avgående läkare på hab att mitt önskemål är att ett ny licens skrevs ut innan han fyllde 18 då den nuvarande skulle gå ut i december och de gäller endast i ett år.
Jag önskade även att avgående läkare skulle skriva ut ett helt nytt recept så vi har för fyra uttag till.
Allt detta eftersom jag VET hur det går till när man ska byta läkare, enhet och alla nya ska träffa sonen personligen och göra ett personligt utlåtande och den nya läkaren kanske inte alls tycker likasamma som den gamla och så kan det ta flera, flera månader innan hans nya licens blir godkänd. Och den risken ville vi inte vara med om. Att stå utan melatonin. Herregud! Skulle inte funka.
Så nu har den gamla läkaren fixat allt detta.
Så i förra veckan kom den nya licensnen hem till oss. Den ska jag ge till apoteket och de ska skicka in den läkemedelsverket för godkännande. Borde inte vara nåt problem.
Och ett nytt recept är utskrivet. Så nu har vi ett helt år framåt. Perfekt.
Nu gör det ingenting om det tar lång tid med den nya läkaren på vårdcentralen.
Idag har sonen skrivit teoriprovet för körkortet.
han klarade det med bravur och i morgon har han uppkörning.
Snälla, håll era tummar!
söndag 6 september 2015
18 år om en vecka
Nu äntligen har sonens mentor och sonens nya spanskalärare hittat ett sätt att undervisa sonen på distans i ämnet spanska.
Lärare och rektor ansåg att ans talang för spanska borde tas om hand ordentligt och eftersom de visste att han inte skulle välja spanska 5 till trean då han var den enda i hans gäng som skulle göra det i så fall. Och han skulle aldrig i livet gått dit själv. Dessutom hade han behövt gå till en annan skola för den lektionen.
Därför kom skolan med en egen lösning helt enkelt.
Att han ska få läsa på distans.
Så nu håller vi båda tummar för att hela iden blir bra.
Annars fyller han 18 om precis en vecka.
Lärare och rektor ansåg att ans talang för spanska borde tas om hand ordentligt och eftersom de visste att han inte skulle välja spanska 5 till trean då han var den enda i hans gäng som skulle göra det i så fall. Och han skulle aldrig i livet gått dit själv. Dessutom hade han behövt gå till en annan skola för den lektionen.
Därför kom skolan med en egen lösning helt enkelt.
Att han ska få läsa på distans.
Så nu håller vi båda tummar för att hela iden blir bra.
Annars fyller han 18 om precis en vecka.
onsdag 2 september 2015
I måndags kom den. Bakslaget. Men han gick alldeles själv till tandläkaren.
Vi är ytterst glada och tacksamma över att slutet av sommarlov och även skolstart har flutit på så himla smidigt.
Han har känts lugn och han har känts glad. Han har somnat på kvällarna och han har gått upp på morgnarna. Packat sin väska och gått till bussen. Utan några som helst problem. Tack vare en fantastisk rektor och tack vare min och makens rutinerade förberedelser och sist men verkligen absolut inte minst sonens egna verktyg och mognad, allting i ett genialiskt samspel.
Och som den rutinerade Aspergermamma som jag är så har jag försökt att verkligen njuta av de stunder där vardagen faktiskt någorlunda har haft ett skönt och positivit flöde. Några sådana där stunder ni vet, som jag där och då förstår att de familjer som lever utan några diagnoser har nästan hela tiden. ( Jag fattar att även de familjerna har sina issues, jag är inte dummare än så, men ni förstår vad jag menar )
För jag förstår ju att den kommer ju snart.
Det där förbannande bakslaget.
Inget konstigt, inget märkligt.
Jag vet att det kommer.
I måndagskväll närmare bestämt.
För första gången sedan terminsstart så avvek tisdagens lektioner från schemat. Inställda lektioner vilket gjorde att sonen skulle vara i skolan från 12.30 till ca 16.
Och plötsligt skulle han planera en hel jäkla förmiddag åt sig själv. Det är mycket lättare att planera sin eftermiddag än förmiddag. För det är mycket skönare att skolan liksom redan är avklarad, för det går åt så enormt med energi att bara komma iväg till första lektionen när det startar så sent.
Och sen diskussionen om att hur sjukt onödigt det är att vara i skolan endast sån kort stund.
Så måndagskvällen gick åt att hitta på bra och meningsfulla aktiviteter till honom.
Och inte nog med schemastrulet.
Han skulle ju förresten till tandläkaren också. Halv nio skulle han vara där. Och den tiden har vi redan ändrat minst tusen ggr då han alltid har andra skäl att inte gå dig. Tex fel tid, fel dag. Säkert har tandläkaren märkt bredvid hans namn med röd penna i kalendern med "jobbig mamma".
Till tandläkaren hade vi sedan tidigare bestämt att han skulle ta sig för egen maskin för absolut första gången. Vilket han var med på.
Och jag poängterade att jag ringde inte en gång till och ändrade tid. Igen. Nu var det den här tiden som gällde.
Han gick dit på tisdagen.
Han skrev in sig själv på skärmen som satt på väggen och satte sig i väntrummet. (Han är snart 18 och inte ett enda hål. Nånsin. Nu var borttagning av tandsten )
Han gick dit.
Helt by him self!!
Sjukt stolt mamma.
Resten av tisdagen gick också över förväntan.
Om jag lovade att hämta honom på skolan kl 16.
Vilket jag självklart gjorde!
Han har känts lugn och han har känts glad. Han har somnat på kvällarna och han har gått upp på morgnarna. Packat sin väska och gått till bussen. Utan några som helst problem. Tack vare en fantastisk rektor och tack vare min och makens rutinerade förberedelser och sist men verkligen absolut inte minst sonens egna verktyg och mognad, allting i ett genialiskt samspel.
Och som den rutinerade Aspergermamma som jag är så har jag försökt att verkligen njuta av de stunder där vardagen faktiskt någorlunda har haft ett skönt och positivit flöde. Några sådana där stunder ni vet, som jag där och då förstår att de familjer som lever utan några diagnoser har nästan hela tiden. ( Jag fattar att även de familjerna har sina issues, jag är inte dummare än så, men ni förstår vad jag menar )
För jag förstår ju att den kommer ju snart.
Det där förbannande bakslaget.
Inget konstigt, inget märkligt.
Jag vet att det kommer.
I måndagskväll närmare bestämt.
För första gången sedan terminsstart så avvek tisdagens lektioner från schemat. Inställda lektioner vilket gjorde att sonen skulle vara i skolan från 12.30 till ca 16.
Och plötsligt skulle han planera en hel jäkla förmiddag åt sig själv. Det är mycket lättare att planera sin eftermiddag än förmiddag. För det är mycket skönare att skolan liksom redan är avklarad, för det går åt så enormt med energi att bara komma iväg till första lektionen när det startar så sent.
Och sen diskussionen om att hur sjukt onödigt det är att vara i skolan endast sån kort stund.
Så måndagskvällen gick åt att hitta på bra och meningsfulla aktiviteter till honom.
Och inte nog med schemastrulet.
Han skulle ju förresten till tandläkaren också. Halv nio skulle han vara där. Och den tiden har vi redan ändrat minst tusen ggr då han alltid har andra skäl att inte gå dig. Tex fel tid, fel dag. Säkert har tandläkaren märkt bredvid hans namn med röd penna i kalendern med "jobbig mamma".
Till tandläkaren hade vi sedan tidigare bestämt att han skulle ta sig för egen maskin för absolut första gången. Vilket han var med på.
Och jag poängterade att jag ringde inte en gång till och ändrade tid. Igen. Nu var det den här tiden som gällde.
Han gick dit på tisdagen.
Han skrev in sig själv på skärmen som satt på väggen och satte sig i väntrummet. (Han är snart 18 och inte ett enda hål. Nånsin. Nu var borttagning av tandsten )
Han gick dit.
Helt by him self!!
Sjukt stolt mamma.
Resten av tisdagen gick också över förväntan.
Om jag lovade att hämta honom på skolan kl 16.
Vilket jag självklart gjorde!
söndag 30 augusti 2015
Så här kan det bli!
Sitter i soffan med sonen. Jag med datorn i knät och han med sin i-Pad framför tvn.
Plötsligt slocknar min dator. Den behöver laddas. Och jag vet att laddsladden ligger på golvet i samma hörn av soffan där just sonen sitter.
Jag frågar honom:
"Oj, min dator behöver laddas. Har du laddsladden där hos dig?"
Ja, det hade han ju. Och svarar ja på den frågan. Men agerar inte. Gör ingenting. Ingen ansats till att överhuvudtaget kanske sätta i sladden i kontakten som är precis där också. Utan bara ett enkelt konstaterande att ja, sladden fanns där hos honom.
Då säger jag:
"Har du lust att ge mig laddsladden då så jag kan ladda?"
Varpå han svarar att absolut kan jag det. Och ger mig hela sladdhärvan. Utan att sätta i kontakten. Jag får alltså hela härvan.
Då säger jag:
"Då vill jag att du sätter i sladden i kontakten så jag kan börja ladda min dator."
Javisst, säger han och säger att "det kunde du väl ha sagt med en gång!!"
Och det vet jag ju.
Han behöver veta exakt vad det är jag menar. Kan inte läsa mellan raderna om vad det är jag egentligen menar.
Annars blir det lätt så här.
Plötsligt slocknar min dator. Den behöver laddas. Och jag vet att laddsladden ligger på golvet i samma hörn av soffan där just sonen sitter.
Jag frågar honom:
"Oj, min dator behöver laddas. Har du laddsladden där hos dig?"
Ja, det hade han ju. Och svarar ja på den frågan. Men agerar inte. Gör ingenting. Ingen ansats till att överhuvudtaget kanske sätta i sladden i kontakten som är precis där också. Utan bara ett enkelt konstaterande att ja, sladden fanns där hos honom.
Då säger jag:
"Har du lust att ge mig laddsladden då så jag kan ladda?"
Varpå han svarar att absolut kan jag det. Och ger mig hela sladdhärvan. Utan att sätta i kontakten. Jag får alltså hela härvan.
Då säger jag:
"Då vill jag att du sätter i sladden i kontakten så jag kan börja ladda min dator."
Javisst, säger han och säger att "det kunde du väl ha sagt med en gång!!"
Och det vet jag ju.
Han behöver veta exakt vad det är jag menar. Kan inte läsa mellan raderna om vad det är jag egentligen menar.
Annars blir det lätt så här.
tisdag 18 augusti 2015
Fortsatt lugnt i lägret
Storebror som själv är fadderklass åt ettorna som nu börjar Sam på hans skola är coollugn än så länge.
Vi har gått igenom hans mappsystem som han har använt sig av sen an började högstadiet. En mapp för varje ämne. Ett perfekt system för honom, men som absolut inte funkade för lillebror.
På hans skola så tar skolan på sig under skoltid att låta fadderverksamheten få utrymme för lekar. Rolia lekar där klasserna ska lära känna varandra. Inget kränkande, inget dumt och inget alkohol.
Så under dagtid är han med. Under det osm händer på kvällen lämnar han åt andra i klassen.
Han känner sig lugn.
Att han kunde ligga i soffan medan pappan och lillebror bråkade igår, och när jag satt med lillebror nästan hela kvällen kändes märkligt, då det oftast är med honom vi har sammanbrott som behöver lösas och lugnas.
Vi har gått igenom hans mappsystem som han har använt sig av sen an började högstadiet. En mapp för varje ämne. Ett perfekt system för honom, men som absolut inte funkade för lillebror.
På hans skola så tar skolan på sig under skoltid att låta fadderverksamheten få utrymme för lekar. Rolia lekar där klasserna ska lära känna varandra. Inget kränkande, inget dumt och inget alkohol.
Så under dagtid är han med. Under det osm händer på kvällen lämnar han åt andra i klassen.
Han känner sig lugn.
Att han kunde ligga i soffan medan pappan och lillebror bråkade igår, och när jag satt med lillebror nästan hela kvällen kändes märkligt, då det oftast är med honom vi har sammanbrott som behöver lösas och lugnas.
Mycket kan hända på 24 timmar
Så ledsen igår.
Lillebror var verkligen riktigt ledsen. Och besviken. På sin nya klass och på programmet han hade valt.
Ingenting var bra. Över huvud taget.
Han var tjurig, irriterad, arg och inte så trevlig i tonen här hemma skulle man kunna säga.
Både jag och maken hade pratat med honom i telefonen under dagen och det var pappan som fick den stora lyckan att vara den förste att möta honom personligen här hemma.
Jag hade åkt på hans föräldrarmöte. Som tur var.
När jag ringde hem för att tala om att jag var på väg hem efter mötet sa maken bara:
"Förbered dig för ett jobbigt läge bara!"
Ok. Jag mobiliserade hela bilresan hem. Hittade styrka. Hittade mitt lugn.
Jag hörde på maken att det var akutläge.
KOm hem.
Maken berättade att de hade bråkat. Att lillebror nog mest var arg på pappa i det här läget. Maken hade försökt att prata med honom i termer om att ge hela situations lite tid. Att ge klasskompisar nån dag eller två att få visa upp sig på. Att man inte kan döma så väldigt hårt efter bara ett par timmar. Lillebror hade varit ilsken. Till slut hade även pappan blivit arg.
Jag gick ner till lillebror. "Lycka till", sa maken.
Han låg i sin säng och gömde sig.
Jag satte mig bredvid. La min hand på hans i det här läget ganska så ynkliga rygg.
Jag berättade att jag hade träffat några nya föräldrar på mötet. Jag tog fram klasslistan. Visade vilka föräldrar till vilak ungdomar som jag hade mött. Jag berättade lite om vad jag hade fått reda på om deras ungdomar.
Lillebror sa tyst, "Det jag saknar mamma är att ha en bästis iklassen. Jag vill så gärna ha en bästis som går i samma klass. Sist jag hade det var i femman. Sen flyttade vi. Och när vi kom tillbaka hamnade jag egentligen i helt fel klass för min del. Jag hade sett fram emot den här nystarten så himla mycket!"
Och jag vet det här. Han har känt sig en smula ensam. Under flera år.
Och vid första känslan igår så¨blev det bara tokigt.
Jag sa att jag förstår honom. Jag sa att jag vet precis vad han menar.
Och att en av dessa killar i den här klassen kan faktiskt vara just en sån kille som han väntar på.
Bara han ger klassen en chans. Några dagar.
Han behöver "bara" börja prata med dem. Bjuda in dem. Bjuda på sig själv. Öppna upp.
Som han gjorde för fyra år sedan när vi flyttade utomlands. Som han gjorde när vi flyttade hem för två år sedan.
Som han är så duktig på.
Han somnade tillslut.
Vaknade i morse. Åt sin frukost. Var ganska så låg. ganska så tyst.
Gick till bussen.
Och kom hem som en ny människa.
Han berättade att vid lunch hade det vänt.
Då hade han och några till suttit och pratat, chillat. Och sen dess hade de hängt med varandra.
"Och så träffade jag på William från min förra klass idag, mamma. Han var också ledsen och mådde osm jag gjorde igår. Då sa jag som du gjorde, att han ska försöka ge det en chans, att han behöver lära känna dem lite bättre bara. Han ska försöka sa han!"
Ok, underbara unge!
Otroligt vad bra du är!
Ikväll har han fixat inför den traditionella "nollningen" som de flesta gymnasieskolor här i stan har för sina nya ettor. I morgon kväll ska han ha på sig simglasögon, en vit t-shirt, en lapp som hänger runt halsen, en tandborste som hänger runt halsen och badbyxor.
Och vi har pratat omdöme, alkoholintag, att våga såga nej, inte gå med på sk kränkande behandlingar etc.
Livets hårda skola.
För både barn och föräldrar.
Så kan man säga.
Lillebror var verkligen riktigt ledsen. Och besviken. På sin nya klass och på programmet han hade valt.
Ingenting var bra. Över huvud taget.
Han var tjurig, irriterad, arg och inte så trevlig i tonen här hemma skulle man kunna säga.
Både jag och maken hade pratat med honom i telefonen under dagen och det var pappan som fick den stora lyckan att vara den förste att möta honom personligen här hemma.
Jag hade åkt på hans föräldrarmöte. Som tur var.
När jag ringde hem för att tala om att jag var på väg hem efter mötet sa maken bara:
"Förbered dig för ett jobbigt läge bara!"
Ok. Jag mobiliserade hela bilresan hem. Hittade styrka. Hittade mitt lugn.
Jag hörde på maken att det var akutläge.
KOm hem.
Maken berättade att de hade bråkat. Att lillebror nog mest var arg på pappa i det här läget. Maken hade försökt att prata med honom i termer om att ge hela situations lite tid. Att ge klasskompisar nån dag eller två att få visa upp sig på. Att man inte kan döma så väldigt hårt efter bara ett par timmar. Lillebror hade varit ilsken. Till slut hade även pappan blivit arg.
Jag gick ner till lillebror. "Lycka till", sa maken.
Han låg i sin säng och gömde sig.
Jag satte mig bredvid. La min hand på hans i det här läget ganska så ynkliga rygg.
Jag berättade att jag hade träffat några nya föräldrar på mötet. Jag tog fram klasslistan. Visade vilka föräldrar till vilak ungdomar som jag hade mött. Jag berättade lite om vad jag hade fått reda på om deras ungdomar.
Lillebror sa tyst, "Det jag saknar mamma är att ha en bästis iklassen. Jag vill så gärna ha en bästis som går i samma klass. Sist jag hade det var i femman. Sen flyttade vi. Och när vi kom tillbaka hamnade jag egentligen i helt fel klass för min del. Jag hade sett fram emot den här nystarten så himla mycket!"
Och jag vet det här. Han har känt sig en smula ensam. Under flera år.
Och vid första känslan igår så¨blev det bara tokigt.
Jag sa att jag förstår honom. Jag sa att jag vet precis vad han menar.
Och att en av dessa killar i den här klassen kan faktiskt vara just en sån kille som han väntar på.
Bara han ger klassen en chans. Några dagar.
Han behöver "bara" börja prata med dem. Bjuda in dem. Bjuda på sig själv. Öppna upp.
Som han gjorde för fyra år sedan när vi flyttade utomlands. Som han gjorde när vi flyttade hem för två år sedan.
Som han är så duktig på.
Han somnade tillslut.
Vaknade i morse. Åt sin frukost. Var ganska så låg. ganska så tyst.
Gick till bussen.
Och kom hem som en ny människa.
Han berättade att vid lunch hade det vänt.
Då hade han och några till suttit och pratat, chillat. Och sen dess hade de hängt med varandra.
"Och så träffade jag på William från min förra klass idag, mamma. Han var också ledsen och mådde osm jag gjorde igår. Då sa jag som du gjorde, att han ska försöka ge det en chans, att han behöver lära känna dem lite bättre bara. Han ska försöka sa han!"
Ok, underbara unge!
Otroligt vad bra du är!
Ikväll har han fixat inför den traditionella "nollningen" som de flesta gymnasieskolor här i stan har för sina nya ettor. I morgon kväll ska han ha på sig simglasögon, en vit t-shirt, en lapp som hänger runt halsen, en tandborste som hänger runt halsen och badbyxor.
Och vi har pratat omdöme, alkoholintag, att våga såga nej, inte gå med på sk kränkande behandlingar etc.
Livets hårda skola.
För både barn och föräldrar.
Så kan man säga.
måndag 17 augusti 2015
Är det inte den ena så är det den andra
Kom hem från jobbet och möttes av en fortfarande lugn kille.
Jag har ungefär var femte minut kollat min mobil efter eventuella sms eller missade samtal under dagen på jobbet.
Ingenting. Min telefon har varit knäpptyst. Från den äldre sonen iallafall. Den yngre har haft en jobbigare första dag faktiskt. Men det är av en annan sort liksom.
Ingenting har jag hört från storebror som alltid har hört av sig under sin första skoldag. Varje år. Inte i år. Så otroligt märklig känsla ändå. Av både förvåning och lättnad, glädje och stolthet.
Han kom upp från sitt rum när jag kånkade in påsarna från mataffären.
Jag frågade hur dagen hade varit.
"Jovars, det har varit bra idag. Det fanns de som var mer nervösa än jag, kan jag säga!"
Och så berättade han att de stackars ettorna som också hade sin första dag idag satt i sitt mentorsrum när treorna bokstavligen stormade in i detras klassrum med musik och vrål och tog över hela deras mentorstid. ( Precis som treorna gjorde för två år sedan också ) 30 stycken svartklädda faddrar kom alltså inspringandes och ettorna höll på att göra i byxan.
"Jag höll mig i bakgrunden och skrek ingenting", sa sonen.
"Det förstår jag", svarade jag, "du vet ju hur det är att vara den nya, nervösa ettan. Du kände med dem lite kanske."
"Ja, idag var inte jag den mest nervösa!"
Och jag förstår honom. Idag var han förberedd. De hade ett klassmöte förra veckan då allting gjordes upp vad som ska göras med ettorna. Han hade full koll och var redo. Han har inte ansvaret för någonting under nollningen.
Och han är numera äldst i skolan. Som trea finns ingen som är äldre. Då mår han som bäst.
Nu håller vi tummarna för att den här positiva känslan kan hålla i sig nån dag. Eller två.
Annars har lillebror varit väldigt ledsen idag. Han hade sett fram emot att börja ettan så länge, få byta klass och eventuellt få känna att han har kompisar som han kan hänga med på rasterna. Få skratta och ha samma intressen som. Det har han inte haft sen vi flyttade hem från utlandet. Han har gått i en klass där han har misstrivs så otroligt med klasskamrater som har haft helt andra intressen och annan humor.
Därför hade han hoppats så väldigt mycket på en bra och härlig klass nu.
Och han känner sig så besviken-
"Jag tänker inte gå in den här klassen i tre år till!!"
Och så grät han.
Får vi se hur det här blir.
Jag har ungefär var femte minut kollat min mobil efter eventuella sms eller missade samtal under dagen på jobbet.
Ingenting. Min telefon har varit knäpptyst. Från den äldre sonen iallafall. Den yngre har haft en jobbigare första dag faktiskt. Men det är av en annan sort liksom.
Ingenting har jag hört från storebror som alltid har hört av sig under sin första skoldag. Varje år. Inte i år. Så otroligt märklig känsla ändå. Av både förvåning och lättnad, glädje och stolthet.
Han kom upp från sitt rum när jag kånkade in påsarna från mataffären.
Jag frågade hur dagen hade varit.
"Jovars, det har varit bra idag. Det fanns de som var mer nervösa än jag, kan jag säga!"
Och så berättade han att de stackars ettorna som också hade sin första dag idag satt i sitt mentorsrum när treorna bokstavligen stormade in i detras klassrum med musik och vrål och tog över hela deras mentorstid. ( Precis som treorna gjorde för två år sedan också ) 30 stycken svartklädda faddrar kom alltså inspringandes och ettorna höll på att göra i byxan.
"Jag höll mig i bakgrunden och skrek ingenting", sa sonen.
"Det förstår jag", svarade jag, "du vet ju hur det är att vara den nya, nervösa ettan. Du kände med dem lite kanske."
"Ja, idag var inte jag den mest nervösa!"
Och jag förstår honom. Idag var han förberedd. De hade ett klassmöte förra veckan då allting gjordes upp vad som ska göras med ettorna. Han hade full koll och var redo. Han har inte ansvaret för någonting under nollningen.
Och han är numera äldst i skolan. Som trea finns ingen som är äldre. Då mår han som bäst.
Nu håller vi tummarna för att den här positiva känslan kan hålla i sig nån dag. Eller två.
Annars har lillebror varit väldigt ledsen idag. Han hade sett fram emot att börja ettan så länge, få byta klass och eventuellt få känna att han har kompisar som han kan hänga med på rasterna. Få skratta och ha samma intressen som. Det har han inte haft sen vi flyttade hem från utlandet. Han har gått i en klass där han har misstrivs så otroligt med klasskamrater som har haft helt andra intressen och annan humor.
Därför hade han hoppats så väldigt mycket på en bra och härlig klass nu.
Och han känner sig så besviken-
"Jag tänker inte gå in den här klassen i tre år till!!"
Och så grät han.
Får vi se hur det här blir.
söndag 16 augusti 2015
Den 13:e skolstarten
tjoho!
En sån lugn kväll innan skolstart har vi aldrig haft. Nånsin.
Han somnade igår. Han har sovit hela natten. Han har ätit frukost. Han har duschat. Han har varit sååå lugn.
Vid frukostbordet sa han så här:
"Mamma, jag börjar bli van vid skolstarter. Jag har varit med om några stycken nu."
Inför hans 13:e skolstart kom känslan osm jag hade önskat honom redan från skolstarten i sexårs. Att få känna ett lugn.
Det tog endast 13 skolstarter för att komma dit.
Som föräldrar är det här den 13:e även för oss.
Från sexårs till trean på gymnasiet.
Vi har lärt oss med åren vad som behövs kan man säga.
Inför den 13:e lyckades vi.
Samt att han själv såklart, har blivit så mycket mera medveten om sina egna styrkor och där han behöver mera stöd.
Plus att han själv har hittat oerhört värdefulla verktyg för att klara sig på sin första skoldag på terminen.
Vilken kille!
En sån lugn kväll innan skolstart har vi aldrig haft. Nånsin.
Han somnade igår. Han har sovit hela natten. Han har ätit frukost. Han har duschat. Han har varit sååå lugn.
Vid frukostbordet sa han så här:
"Mamma, jag börjar bli van vid skolstarter. Jag har varit med om några stycken nu."
Inför hans 13:e skolstart kom känslan osm jag hade önskat honom redan från skolstarten i sexårs. Att få känna ett lugn.
Det tog endast 13 skolstarter för att komma dit.
Som föräldrar är det här den 13:e även för oss.
Från sexårs till trean på gymnasiet.
Vi har lärt oss med åren vad som behövs kan man säga.
Inför den 13:e lyckades vi.
Samt att han själv såklart, har blivit så mycket mera medveten om sina egna styrkor och där han behöver mera stöd.
Plus att han själv har hittat oerhört värdefulla verktyg för att klara sig på sin första skoldag på terminen.
Vilken kille!
onsdag 12 augusti 2015
Ännu mera mail från rektor
Vi har diskuterat de olika alternativen för sonens schema.
Det lutar åt ett som han känner skulle passa bäst.
Med sin bästis Nicklas, i samma grupper. Utan att för den skull Nicklas ens har en aning om att det redan är förutbestämt vilken grupp han ska tillhöra. Det är sånt han aldrig kommer att få vetskap om och det inget han nånsin ens behöver veta.
I år 3 på gymnasiet ska man läsa 800 poäng. Sonen behöver endast läsa 650 då han redan har läst alldeles för många kurser pga sina spanskatentor.
När vi har schemat i våran hand och kollar igenom hans lektioner samt alla klockslag och nån enstaka håltimme så ser det här schemat väldigt enormt naket ut. Han går i princip i skolan mellan 10-14 på dagarna. Ett eller två ämnen ska han dessutom få läsa på distans. Däremot kommer det stora gymnasiearbetet ta mycket tid i anspråk hemma.
Efter att ha slitit i skolan i nästan 12 års tid kan man ju se detta som belöningen. Korta dagar. En enda håltimme. Få läsa på distans. Få ett extra stöd i det stora gymnasierarbetet av Mr Bibblan som han har fått mycket stöd av även under tvåan. En rektor som anpassar. En rektor som vill göra skillnad. En rektor som gör allt för att killen ska ta studenten från hans skola i vår.
Detta låter ju kanon.
Finns dock några men. Så klart.
Med dessa korta dagar följer ju då en hel del fritid.
Vad ska han hitta på då?
Han som avskyr fritid när han inte har nåt planerat.
Och hur i hela friden ska vi kunna planera nåt varje morogn samt varje eftermiddag?
Om han inte får träna ihjäl sig?
Nu ska han ju göra Klassikern innan han fyller 19 har han som mål och då behövs det ju tränas inför alla dessa moment. Men ni förstår hur jag menar?
Skolan förstår även detta problem och har då kommit med förslaget om att ansöka om sk "utökad skolgång". Och det kan ju i första skedet verka helt urbota dumt när han äntligen har fått ett så underbart schema och kanske behöver vila hjärnan en smula. Och då kan man ju undra var själva belöningen blev av det?
Men vad är då Utökad skolgång?
Jo, i vårt fall handlar det om att sonen får välja från alla alternativ från de Individuella kurserna.
Han har fritt spelrum och kan välja vad han vill. Dessa lektioner är under den tiden han har spanska 5 men eftersom han ska läsa det på distans så kan han ju göra spanskan när han vill.
Med Utökad skolgång skulle sonen alltså göra 200 poäng mer än alla andra under år tre.
Vilket betyder attt han vid eventuell ansökan till högskola senare har lite större möjlighet att komma in.
Han har inte bestämt sig ännu.
Varken för om han verkligen VILL göra detta eller om iså fall vilket ämne.
De ämnen han väljer emellan just nu är Träningslära eller att läsa ett till språk, typ Mandarin 1.
Frågan är bara vad han ska göra om han väljer att inte läsa ett ämne till?
Det lutar åt ett som han känner skulle passa bäst.
Med sin bästis Nicklas, i samma grupper. Utan att för den skull Nicklas ens har en aning om att det redan är förutbestämt vilken grupp han ska tillhöra. Det är sånt han aldrig kommer att få vetskap om och det inget han nånsin ens behöver veta.
I år 3 på gymnasiet ska man läsa 800 poäng. Sonen behöver endast läsa 650 då han redan har läst alldeles för många kurser pga sina spanskatentor.
När vi har schemat i våran hand och kollar igenom hans lektioner samt alla klockslag och nån enstaka håltimme så ser det här schemat väldigt enormt naket ut. Han går i princip i skolan mellan 10-14 på dagarna. Ett eller två ämnen ska han dessutom få läsa på distans. Däremot kommer det stora gymnasiearbetet ta mycket tid i anspråk hemma.
Efter att ha slitit i skolan i nästan 12 års tid kan man ju se detta som belöningen. Korta dagar. En enda håltimme. Få läsa på distans. Få ett extra stöd i det stora gymnasierarbetet av Mr Bibblan som han har fått mycket stöd av även under tvåan. En rektor som anpassar. En rektor som vill göra skillnad. En rektor som gör allt för att killen ska ta studenten från hans skola i vår.
Detta låter ju kanon.
Finns dock några men. Så klart.
Med dessa korta dagar följer ju då en hel del fritid.
Vad ska han hitta på då?
Han som avskyr fritid när han inte har nåt planerat.
Och hur i hela friden ska vi kunna planera nåt varje morogn samt varje eftermiddag?
Om han inte får träna ihjäl sig?
Nu ska han ju göra Klassikern innan han fyller 19 har han som mål och då behövs det ju tränas inför alla dessa moment. Men ni förstår hur jag menar?
Skolan förstår även detta problem och har då kommit med förslaget om att ansöka om sk "utökad skolgång". Och det kan ju i första skedet verka helt urbota dumt när han äntligen har fått ett så underbart schema och kanske behöver vila hjärnan en smula. Och då kan man ju undra var själva belöningen blev av det?
Men vad är då Utökad skolgång?
Jo, i vårt fall handlar det om att sonen får välja från alla alternativ från de Individuella kurserna.
Han har fritt spelrum och kan välja vad han vill. Dessa lektioner är under den tiden han har spanska 5 men eftersom han ska läsa det på distans så kan han ju göra spanskan när han vill.
Med Utökad skolgång skulle sonen alltså göra 200 poäng mer än alla andra under år tre.
Vilket betyder attt han vid eventuell ansökan till högskola senare har lite större möjlighet att komma in.
Han har inte bestämt sig ännu.
Varken för om han verkligen VILL göra detta eller om iså fall vilket ämne.
De ämnen han väljer emellan just nu är Träningslära eller att läsa ett till språk, typ Mandarin 1.
Frågan är bara vad han ska göra om han väljer att inte läsa ett ämne till?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)