Iallafall

Trots otroligt tuffa dagar går sonen upp på morgonen.
Han klär på sig.
Packar sin väska. Med dator, pärm, gympakläder.
Kommer ner och äter sin frukost. Här behöver han iochförsig påminnelse om att stoppa smörgåsen i munnen, dricka sin juice och äta upp yougurten. Det går inte självmant. Han glömmer bort helt enkelt.

Nu är han uppe i full dos med Conserta sen ett par veckor tillbaka. Han har gått ner i vikt och äter inte alls på samma sätt som tidigare.
Jag vet inte helt ärligt om jag kan märka nån positiv skillnad efter medicinering. Just nu ser jag bara hur han magrar, bleknar och är trött.
Han själv känner ingen bättring. Undrar vad vi väntar på?

Efter frukost går han och borstar sina tänder, "bäddar sin säng", sitter med iPaden en stund.
Han har koll på klockan och är den som vill komma iväg i tid. För han avskyr att vara sen och är mycket hellre tidigt på plats. Så han hinner landa och insupa situationen. Samt att han då redan finns på plats när alla andra anländer.

Han hoppar in i bilen tillsammans med lillebror. De har en överenskommelse angående vem som ska sitta fram eller bak. Vilket behövs för annars blir det ett herrans liv. Under bilturen lyssnar vi på radion. Ibland har vi  mycket att prata om ibland är det helt tyst under bilfärden. När vi är framme vid skolan hoppar han ut ur bilen. Alltid efter lillebror.
Men innan han kliver ur säger han varje gång:
"Jag älskar dig, mamma. Vi ses sen."

Jag ser hans ryggtavla gå in genom gaten till skolan. Han tittar ner i marken och kutar sin rygg.  Ibland kommer det jämnåriga samtidigt. Han tittar inte upp. De bryr sig inte om varandra.

Men han är där. Iallafall.

Och jag ber till Gud varje dag att han får en fin dag. En dag full med glädje. En dag med skratt där han har möjlighet att känna att han hör till. Att han finns och är att räkna med.

Jag startar min bil och åker iväg.
Han är urstark!

One of those days

Idag fick jag hem en trasig kille från skolan.
En trött, sliten 15 åring som efter första skoldagen efter höstlovet höll på att
gå i bitar.
En skör och bräcklig varelse som inte ville varken äta eller sova.
Som ändå, trots sin utmattade hjärna,  kände pressen att göra alla läxor fast han inte hade den mentala styrkan överhuvudtaget just då. Att andas var det enda som hans krafter räckte åt precis då. Andas in. Andas ut.

En blek och glåmig son som helt enkelt föll ihop med pannan på köksbordet. Bredvid sitt glas med vatten låg han där med huvudet på bordet. "Jag orkar inte längre, mamma. Jag kan inte ha det så här. Jag brinner upp."

Åh, älskade lilla barn.
Jag bad honom att ta en paus från läxor och datorer. Att han skulle gå och lägga sig. Men nej, han kunde inte sluta tänka på allt han hade att göra. Som lärarna ville ha klart tills imorgon.
 "Jag orkar inte lägga mig. Jag orkar inte jobba. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte."

Dessa ord.
 Dessa ord som tillsammans bildade två meningar. Två små meningar som gjorde så ont att höra. Min mage snörptes åt. Hela mellangärdet krampade. Mitt hjärta gick i tusen bitar. För tusende gången. Vad kunde jag göra? Vad kan man göra?

Tänk om jag hade möjlighet att lägga all denna ångest på mina axlar istället.  En kille i sina bästa år ska inte behöva ha det så här. En kille på 15 år borde vara ute med sina kompisar, gå på bio, hänga, chilla med jämnåriga. Inte sitta vid köksbordet med pannan i bordet och känna att livet håller på att rinna ifrån honom.
 Jag gjorde i ordning lite mellis och tänkte att han kanske skulle bli lite piggare av att få nåt i magen.
"Jag orkar inte äta. mamma."

Vi gick upp till hans säng. Han lade sig på täcket. Jag satte mig bredvid.
När jag ser hur han jobbar, hur han verkligen sliter för att överleva såna här dagar svider det i min hela kropp.

Jag satt på sängen och hade min stora tuffa 15 åring iknät. Hans tårar föll sakta nerför hans kinder.
Jag fick till och med smeka honom över håret. Han orkade inte ens bry sig om det, han som avskyr kroppskontakt och när nån tar på honom, och det kändes otroligt skönt för mig att jag fick göra det. Det kändes som om lite styrka kunde föras över från mina varma händer ner genom hårrötterna till hans så olyckliga själ.
Han pratade. Han berättade. Om vad som stressar honom. Sånt som för en oinvigd kan te sig så litet. Så löjligt. Men som i hans värld, vilket då även blir i vår värld, blir så tufft. Så svårt.

Timmarna gick och allt lugnade ner sig en smula. Han fick i sig lite näring i magen och kunde spela lite PS3 samt skicka in sin franska läxa till sin lärare.
När pappa kom hem var situationen mycket lättare och han orkade sitta med oss andra i soffan och fika och umgås under kvällen.
Dock fortfarande lite blek om nosen och utan stuns i blicken.

När det var dags att lägga sig försökte han somna av sig själv först. Han har hittat en sk SömnApp på sin iPhone som han ligger och lyssnar på en stund.
Jag gick och la mig och bara väntade. Sen kom det:  "Mamma, kom. Jag kan inte somna."

Och jag vet ju att efter såna här härdsmältor följer oftast en lång kväll. Jag var helt enkelt redan redo. Tog min kudde och la mig hos honom. Inte för nära. Men ändå tillräckligt. Han lade sig med ryggen mot mig för han avskyr att känna andedräktsluften så nära. Och jag lägger mig aldrig med ryggen mot honom. Han var helt slut, orkade knappt prata.
Jag la min ena hand på hans axel och viskade mot hans rygg att jag älskar honom så mycket. Att han är den absolut modigaste killen jag känner och att jag är så stolt över honom.
"Tack mamma, du är bäst", kom tyst tillbaka.

När jag sen efter ett tag, kan ha gått en sekund eller en timme- det är oviktigt, kände de välbekanta små små sömnryckningarna så visste jag att sömnen var nära.
Att kunna känna hur hans kropp, cell efter cell,  faktiskt slappnar av är en sån obeskrivligt skön stund för mig just då.

När hans kropp och knopp äntligen hade somnat fick han som vanligt en puss på pannan.
Jag tog min kudde, smög in till min säng.

Där låg maken och snarkade. Utan egentligen nån som helst vetskap om den här dagen. Vetskap hade han iofs, tack vare mitt telefonsamtal tidigare.
Men ni vet hur jag menar.

Stolt mamma.

Vi var på sjukhuset och sonen skulle göra en magnetröntgen av sitt huvud igår.

Jag såg på honom och på hans blick att han nog var lite nervös, trots att han absolut inte sa nånting om det. Det kom ingen protest kvällen innan och inte heller nån sådan under frukosten på morgonen. Som jag hade förberett mig på.

När klockan var 11.30 hämtade jag honom i skolan och han hoppade in så glatt i bilen. Kanske mest nöjd över att slippa skolan iofs. Våran "tolk" som är en kollega till min man, hjälpte oss in till rätt ställe. Måste säga att jag är så förvånad över folkets dåliga engelska i det här landet. Vilket gör att läkare och sjuksköterskor pratar på sitt hemspråk till vår "tolk" som sedan översätter på sin bästa engelska till mig.

Sonen la sig iallafall på britsen i salen. Med öronproppar  i öronen  la sedan sköterskan en ställning över ansiktet på honom. Jag såg hur hans bröstkorg ökade takten och hur fötterna började röra på sig. Men han sa ingenting. Han åkte in i den stora maskinen och
jag och tolken blev utvisade från rummet. Jag hade förvarnat sonen innan om  hur undersökning en skulle gå till och att jag inte skulle få följa med honom under undersökningen.

Efter tio minuter kom sköterskan utrusande till mig och tolken i väntrummet. Hon i stort sett drog med tolken in i undersökningsrummet. Där inne låg min lilla kille på britsen och pallade inte en sekund mer i den där maskinen.
Hans blick sa mer än tusen ord och det var verkligen ingen ide att övertala honom att ligga kvar.

Efteråt frågade jag vad som hände. Vad det var som fick honom att avbryta alltihopa och hur han gjorde för att få sköterskan att fatta läget.

"Mamma, det var sånt oljud. Oljudet var så högt och maskinen så stor och jag var så liten. Och jag minns inte alls hur jag gjorde för att få sköterskan att förstå. Men hon såg väl på mig hur jag mådde."


Under dessa 10-15 minuter hann de iallafall konstatera att han inte har några tumörer. Som lättade oron en hel del, kan man säga. Men att han hade blockerade bihålor. Typ bihåleinflammation alltså. Så tolken fick ringa till ett annat sjukhus för att få en ytterligare ny tid för att få ut ett recept för denna åkomma.
Som tur var fick vi tid samma eftermiddag. Klockan 14.30 träffade vi den läkaren på hennes sjukhus och hon ville att sonen skulle ta ett blodprov för att kolla levervärden samt billirubin. Hon var för övrigt väldigt duktig på engelska så vår tolk kunde vara på sitt jobb istället och faktiskt göra det hon är anställd för att hålla på med. ( En underbar kvinna som verkligen har hjälpt oss med hela den här sjukhugrejen sedan vi kom tillbaka efter sommaren och sonen kände av den här yrseln och huvudvärken. Jag är så ytterst tacksam över att hon finns där för oss men det känns lite jobbigt att ta från hennes dyrbara tid. )

Blodprovet togs imorse. Innan lämningen på skolan.
Läkaren tyckte att sonen var en väldigt samarbetsvillig patient.

"I am used to it", svarade han bara. "I am used to be at hospitals and see doctors".

Vilken tur!

Jag är så glad över att jag varje dag får lära mig nya saker.
Det är en del av livats skola. Jag är ytterst tacksam. Vissa dagar får en att riktigt tänka till.

En del kanske undrar varför jag driver denna blogg alldeles anonymt. Det kanske kan tyckas lite fegt att inte gå ut helt och fullt med vårat liv. Men jag har valt att ha det så.

Idag har jag lärt mig varför jag har valt det här sättet. Iallafall ett av skälen till varför.

Jag har idag fått erfara att jag inom den närmsta familjekretsen upplevs som "att hela tiden se problem  och alltid vara så negativ". När de pratar med min man "är han alltid så positiv och ser aldrig några problem".

Genom tidigare år har jag inte alltid sagt sanningen, utan hållit mycket för mig själv. På senare år har jag försökt att vara lite mer öppen med hur vårat liv ser ut. Och svarat ärligt när de har frågat hur vi har det. Vad läkare säger och om hur vi mår osv.

Vilket visst har varit alldeles för negativt.

Så min lärdom inför framtiden är således att nästa gång de frågar så ska jag le med hela tandraden och tala om hur bra allt är. Helt fantastiskt bra faktiskt när allt kommer omkring.

Helt stört

"Torka aldrig tårar utan handskar".
Snacka om ett liv där man känner sig annorlunda. När man bara vill vara sig själv.

Så starkt. Så viktigt.

Det är år 2012 och fortfarande är det inte ok. Helt galet egentligen.
Låt folk få vara som de vill. Låt människor få bestämma över sig själva och sina kroppar.

Tänker även på dessa abortmotsåndare som finns lite överallt.
Människor som anser att kvinnan inte har egen rätt till sin kropp om hon skulle bli gravid. Även efter en våldtäkt.

Jag är mållös.
Helt galet.

Asså. Egentligen.

Av nån anledning mår sonen illa inför varje träning. Inför varje match. Nervositet, ångest, oro, press?
Men han vill ändå alltid åka iväg. Han vill inte missa en enda träning. Så viktig är fotbollen för honom.
Så. Han övervinner just den här obehagskänslan flera ggr varje vecka. Sedan har han ju ångest inför andra saker i livet oxå den lille mannen.

Det här inlägget handlar om att han gör det så himla bra.  Just i det här sammanhanget.
Trots sitt eget illamående hoppar han inte över en enda träning. Han är där. Kämpar och sliter som ett djur.
Blir uttagen till match. Mår illa igen. Tar ett djupt andetag, eller hur han nu gör, åker till samlingen. Umgås med killarna i laget som pratar ett helt annat språk än vad han själv gör. Kan iofs vara skönt ibland för då måste han inte vara med och vara social i den bemärkelsen. Ibland snackar de engelska.

I helgen hade han hemmamatch. Man kan säga att kulturen att följa med sina barn och ungdomar på deras matcher inte alls är på samma sätt i det här landet som vi bor i för tillfället, som det är i Sverige.
Vår familj var helt ensam på läktaren igår. Förutom pappan till lagets stora stjärna. Han var där också. Hans son är så duktig och är med i landslaget för U-16 laget och som redan åker runt i olika länder och provspelar för andra klubbar.

Iallafall.

Igår åkte matchtröjan på som vanligt. Han mådde illa precis som vanligt. Han kände sig orolig precis som vanligt och undrade när han kan gå ut på en plan och känna ett lugn för första gången.
Matchen började och han var som vanligt uttagen i startelvan som vänsterback.
Laget spelade så himla bra och i halvtid stod det hela 6-0. När laget ledde med typ 10-0 i andra halvlek hade nästan alla i laget gjort mål utom han.
Det mysiga som nu hände var att lagkompisarna gjorde sitt yttersta för att just han skulle få chansen att trycka in bollen i nätet nån gång. De gjorde allt för att  han skulle få chansen. Han bytte plats och fick hoppa upp som mittfältare istället. De släppte in honom på alla hörnor. Tillslut fick de ett frisparksläge precis utanför straffområdet. Lagets stora stjärrna, som för övrigt hade en stor show just denna match, brukar alltid ta dessa lägen. Nu tog han bollen, gick fram till vår kille och la bollen i sonens händer. "It's yours! Do it!"
(Nu är inte den killen så himla bra på engelska just, men nåt sånt hade han sagt iaf.)

Där satt vi på läktaren och såg hela denna procedur framför oss på planen.
Sonen la upp bollen på gräset. Backade några steg. Med hans rygg mot läktaren såg jag hur han drog upp axlarna. Andades. Spände sig. Och väntade på domarens signal. När signalen väl hördes så tog det inte många sekunder förrän han slog till bollen med sin vänsterfot.
Tjoff!
Förbi deras uppställda mur och så smet den in mellan målis och stolpen.
Jubel och glädje. Bland alla killar.
 Ett varmt mammahjärta på läktaren.
Asså. Den känslan. När jag såg hur bollen smet in. När jag innan signalen kände hur dåligt han mådde, lika väl kunde jag känna hans enorma lättnad och glädje efteråt.

I bilen på vägen hem frågade jag just hur han mådde precis innan signalen till hans frispark.
"Mamma, jag mådde så illa. Helst av allt ville jag bara lägga mig ner på gräset och spy. Rakt ut. Men jag gjorde inte det."

Nej, jag vet, sonen min. Du gjorde inte det. Du gick in i situationen. Du hade allas ögon på dig. Du stod där.
Du övervann allt. Du klarade av den pressen.
 I det här fallet sket jag i helt enkelt om han gjorde mål eller inte. Jag vet bara att han vann över sig själv. Sin egen match i matchen.

Han är en superhjälte!

Det här med att känna

Sonen älskar fotboll.
I alla former. Att spela själv, titta på Tv samt att spela tv-spel. Bara det gäller honom själv ska tilläggas. Är det nån annan som spelar är han oerhört ointresserad och förstår inte varför just han behöver titta på när andra spelar fotboll. Typ när lillebror har match eller så.
Han älskar att titta på tv-sända matcher när det är "hans" lag som visas. Alltså Manchester United. Han kan blir rosenrasande om nån av oss andra yttrar nåt ynka litet negativt om nån av "hans" spelare på planen. Då får man räkna med hans onda öga och det bara smattrar hårda argument om varför Wayne Rooney minsann behövde smälla motsåtndaren på benet.
 Men själv har han så himla svårt att förstå när andra vill se andra matcher. Och när det kommer syrligheter från hans mun vad gäller alla andra spelare idet andra laget på planen så anser han att det är helt ok. Då filmar minsann alla andra och det ska blåsas straff för att nån kapade en motståndare innanför straffområdet. Särtskilt utpekade är ju såklart laget som lillebror håller på. Och av nån jäkla anledning har ju lillebror valt det andra laget från just Manchester. Fast i hans fall heter laget Manchester City. Man kan säga att vi har typ familjemöte inför varje kamp dessa lag emellan.

Min stilla undran är då, hur är han när han är bland jämnåriga? Låter han likadan mot dem? Då förstår jag att de drar sig undan. För det är inte trevligt att umgås med nån som hela tiden har rätt. Som har den tonen vid samtal. Eller aldrig kan säga att nån annan är bra eller har lyckats. Eller visa glädje för andras skull?

 Så ofta som vi  pratar om detta. Men det känns som om det bara rinner av honom. Det känns som om han inte bryr sig  utan att han anser att det bara är alla andras problem. Men.  Jag vet att han lyssnar. Jag vet att han nånstans bryr sig. På sitt sätt. Inte på alla andras sätt.

Han är femton år och är bra mycket starkare och större än sin lillebror. Vilket är helt naturligt när man är två år äldre. Ändå måste han HELA tiden jämföra sig mot honom. Ändå har han behov av att hela tiden få höra att han är störst, bäst och vackrast.
Om nån bara skulle få för sig att yttra att nånting om att "Oj, vad stor lillebror har blivit", för han växer ju han med, så är storberor där med nån dryg kommentar om att "jamen, kolla in här då". Eller "att när jag var sådär liten som du vägde jag mer än du".
Han trycker ner lillebror så fort han bara får en chans. Gör han så med andra oxå, är min undran?

Som vi pratar om det här.
Varje dag påpekar vi hur betydelsefulla båda två är. På sina egna sätt.  Inte beroende på vad de gör eller på vad de presterar. Utan för vilka de är. Att de är älskade för att de är som de är.

Ända från tiden på dagis har vi fått höra att han är "lite bitsk i sina kommentarer". Redan som femåring alltså kunde han konsten. Han hade orden, han hade förmågan att formulera sig och han hade förmågan att argumentera. Nu är han 15 och dessa egenskaper är han fortfarande otroligt vass med. Han släpper inget och vill alltid ha sista ordet.

Men sånt funkar inte i alla lägen i livet.
I det verkliga livet gäller det att kunna samspela med andra och för att det ska funka så måste han lära sig när det är läge att backa. Att lyssna på andra som faktisk kan ha bättre ideer, som han faktiskt kan lära sig nåt av. Han behöver lära sig att lyssna fast han inte är superintresserad av vad alla har att säga.

Men när han inte har förmågan att känna hur andra känner sig? Eller när han inte har förmågan att visa hur man gör när man bryr sig?
När han inte kan sätta sig in i hur andra tänker eller har det?
För innerst inne så bryr han sig visst. Han vill vara med. Han vill vara en del av alla andra. Jag vet att han önskar inget annat.

Men han har inte förmågan.

När en mamma i skolan talade om för mig att hennes dotter kände att min kille var lite "hård och kaxig" helt utan anledning och hon hade känt sig lite sårad. Så fort hennes ord hade lämnat hennes mun och nått mina öron ville jag stänga av. Jag ville inte höra att min son var sån. Jag kände mig ledsen i mammahjärtat och nästan lite sårad själv.  Över hur hon kunde komma här och tala om för mig att min son sårade hennes dotter. Men självklart är jag glad över att hon berättade det. Vi behöver ju veta. Det är ju detta jag är så orolig över. Att andra drar sig undan från honom. Att folk inte ska förstå. Att de inte kan se igenom hans skal och se din fina killen han är. Min största mardröm är att han ska stå där alldeles ensam i livet.

Jag ville bara få denna mamma att förstå. Få henne att förstå att han vet inget annat sätt. Han är inte sån. Han är inte så kaxig. Alls.
Han är egentligen bara en liten kille som gör allt för att passa in. Som bara blir allför nervös när en snygg tjej i klassen över kommer fram för att prata. Han är en kille som har svårt att bara "hänga" på rasten. Han vet inte hur man kallpratar om ditten och datten. Han är en kille som håller ihop sig i skolan så till den milda grad att han totalt kollapsar när han kommer hem och faller ihop som en våt fläck på sängen. Av trötthet. Av frustration.

Han är en utomordentligt fin kille som älskar att läsa Bamse innan han somnar. En kille som behöver stoppas om på kvällarna. Som behöver veta att vi är vakna tills han somnar.

 Då är man inte särskilt kaxig eller hård.

Vilken grej!

Och ut kom killen från badrummet och hade rakat sig!

Från att inte ha vågat hålla i rakapparaten till att plötsligt ha rakat sig är ju helt fantastiskt.

Som han måste ha tränat och tränat där inne i badrummet. I smyg.

Han har pratat om rakningen en del och vi har inte gjort så stor affär av det. 

Och nu är fan mustschen borta.

Så det blev. 

Han själv är stolt som en tupp!

Annars har vi en lillebror som just för tillfället har en liten depp period.

Han saknar sina vänner och känner att det inte är roligt här borta där vi bor.

Jag känner så med honom och kan förstå hur han menar.

Vi hade ett familjesnack i söndagsförmiddag om våran framtid.

Eftersom killarna nu är så stora så vill vi ha med dem i diskussionen. Det väckte nog björnen som sov en liten smula i lillebrors hjärna. Nu har björnen vaknat och tankarna börjat komma.

Han skulle inte säga nej till en flytt tillbaka till Sverige om det skulle bli aktuellt. Om man säger så. Iallafall just nu.

Vad gäller vår familjs framtid har vi som det verkar nu tre olika alternativ att välja bland. Och jag kan tyvärr inte avslöja vilka dessa tre alternativ är.

 Ännu.

Medicinering

Imorgon har sonen ätit Concerta i en hel vecka.
I morgon ska han öka dosen en smula och även kolla blodtryck igen.
Jag vet inte helt ärligt om vi märker nån skillnad på homom ännu. Ska man göra det redan från dag ett?
Eller kommer resultat när man nått den riktiga dosen om två veckor?
Kanske att han har blivit lite mer uthållig.
Men helt ärligt är det svårt att se här hemma.

I skolan har vi ingen aning ännu. Han har gjort läxor utan tjafs.
Vi märker inte av några sömnsvårigheter  men vi märker att han inte är lika hungrig. Och kanske inte lika fixerad vid mat när jag tänker efter. Innan levde han för alla måltider under dagarna.
Han ville veta vad vi skulle äta. När vi skulle äta och om jag hade gjort tillräckligt mycket mat.
Där har det faktiskt lugnat sig en aning.

Bestäm sig, halsen

Nä, nu får allt min rara hals ta och bestämma sig för om den ska göra ont elle rinte.
Nu är jag ganska så trött på att den är så otroligt velig.
Ena dagen är den öm för att den andra dagen kännas  bättre.  Kroppen känns tung och trött och det ligger nog nåt och gryr i kroppen.
Men nu är det dags att bestämma sig, kroppen!

Stick du stygga förkylning, för du finns inte!!

Inte vi

Den här helgen to-sön håller killarnas skola en tennisturnering för andra internationella skolor i Europa.
Men det menas att det kommer elever från andra huvudstäder runt omkring oss som då behöver tak över huvudet och något att äta under dessa dagar, samtidigt som de spelar en tennisturnering.

En fantastisk kul grej egentligen för alla inblandade.
Det är ju en otrolig upplevelse för barnen/ungdomarna att få åka utomlands och hälsa på hos andra.
Och det är ju en otrolig lärdom för de familjer som tar emot och blir sk värdfamiljer för några dagar.

Idag när jag hämtade killarna så kom det busslaster med killar från flygplatsen och hamnen.
De drumlade ut ur bussen utanför skolan med sina tennisrack och sina väskor.
Jag riktigt kunde känna nervositeten och förväntningarna i luften.
De gick in i skolan där de flesta värdfamiljerna stod och väntade. Lika förväntansfulla även de.

En del elever vet jag har till och med nu kvällarna innan fått reda på vilka som ska ta emot vilka och sedan letat upp varandra på Facebook och så har de addat varandra och redan haft kontakt. Pratat, planerat, skrattat.
På så sätt är ju de sociala medierna ett fantastiskt verktyg.

Jag tittade på alla familjer, barn och ungdomar och log.
Vissa kommer ha världens häftigaste helg framför sig. Andra kommer jobba med sin hemlängtan, men ha kul iallafall.

Vi skrev inte upp oss på listan.
Det här är typiskt en sån grej som aldrig vi som familj kommer att få uppleva.
Vi skulle aldrig utsätta sonen för detta. Och i och med det inte resten av familjen heller. Finns inte på världskartan. Inte en chans.
En mamma på parkeringen frågade just innan vi hoppade in i vår bil på vägen hem:
"How many boys are you going to have this weekend?"
"No, we didnt sign up for any boys."

Sånt är livet. Sånt är vårat liv.
Hela vår familj vet varför.
Alla andra får tycka vad de vill om vårt beslut.
Vi åkte hem och och åt äppelpaj istället.

Och jag slipper iallafall laga mat åt två tonåriga killar till under helgen som ska ha både frukost och kvällsmat.

Äppelpaj

Idag fick jag så många fian äpplen av en av mammorna i skolan.
En hel påse full låg vid sidan av min bil när jag kom ut från skolan imorse efter lämningen.

Så här hemma, efter läxor och mat, har vi smaskat på en nygräddad äppelpaj med vaniljsås. Dock utan vaniljsås den här gången.

Det tog inte lång tid förrän killarna var klara med sina portioner och smet upp på sina rum.
Med mig kvar i soffan. Brasan är tänd och jag har fjärrisen för mig själv.
Inser mer och mer att killarna börjar bli stora och att de kräver mer sk egentid.
Utan mig i hasorna.
Och det känns så galet skönt. Det är ju det jag har velat hela tiden! Att killarna ska kunna klara sig utan mamma en stund.Som alla förståsigpåare säger, "de kan inte ha sin mamma hängades i hasorna hela livet".

Och vi börjar i liten skala i det här hemmet. Vem har bråttom?
Att vara ensam en stund på kvällen. I sitt rum. Själv.
Men med vetskapen om att mamma sitter där nere i soffan.

Det är fan inte illa.
Det är riktigt bra.
Även om lilla mamman plötsligt måste lära sig att vara den som blir lämnad.

Lite för högt

Idag var tanken att sonen skulle börja med Conserta.
Nu har vi väntat ut borrelia infektionen och antibiotikan har hunnit förvinna ut ur systemet.
Igår tog skolsyster blodtrycket på honom.
Lite för högt, egentligen.
Ringde både min svägerska som jobbar inom sjukvården samt BUP hemma i Sverige.
De ansåg båda två att han ska ta om blodtrycket.
Kanske att han var lite stressad när han kom till syster. Mitt emellan två lektioner.
Ringde skolsyster igen och bad om ytterligare hjälp.
Hon ställer upp och är på skolan redan 08.15 i morgon. Så kan jag följa med in och sonen kanske är lite lugnare på morgonkulan.

Vi får hålla alla våra tummar för att han inte har för högt blodtryck "in daily lives".

Förresten, läste bipacksedeln som följde med consertan.
Höll på att svimma. Den var tjock som en bibel. Med alla biverkningar som tänkas kan uppkomma.
Började nästan må illa själv. Vad är det egentligen vi ska stoppa i vår son?

Inte utan att man blir lite skeptisk. Som förälder ska man ju ta beslut ovanför huvudet på våra barn. Som alltid vill jag ju mina barns bästa.  Men hur vet man vad som är det?

Ibland kanske medicinering är enda utvägen?

Ja så är det

"Med din kärlek mamma, känner jag att jag kan klara nästan vad som helst!"

Ok, nåt rätt gör jag nånstans på nån nivå.

En femtonårig killes ord till sin mamma i bilen på vägen hem från skolan.

När det bara var han och jag.

Kärlek!

En bra helg - mycket skit efter

Sonen har haft en underbar helg med sina två vänner här på besök från Sverige.

De började med att hänga med på sonens fotbollsträning på fredagkvällen. Helt underbart gjort av dem, känner jag. Modigt, tufft och jätteroligt. De andra lagkompisarna hade oxå tyckt att det var roligt att två svenskar till var med.
Och min kille var jättestolt!

På lördagen hade de en bokad tid till en terrängbana där man klättrar i träd på olika nivåer och höjder. Maken och lillebror var med nere på marken och höll ställningarna.
Jag passade på att njuta med kompisens ena mamma samt en till väninna som hängde med hit. Kul!

På lördageftermiddagen åt sonen och hans kompisar på sonens favvorestaurang. Vi lämnade de där och de skötte allt från beställning till att be om notan själva. Sedan kom maken och betalade. Så de slapp diska.
Lillebror har således haft sin pappa för sig själv under nästan hela helgen. Till hans glädje. De har inte gjort så mycket mer än att ha varit sk standby åt storebror, men de har haft varandra och myst ändå.

Helgen flöt på så härligt och jag vet ju att nånstans kommer det att börja pysa. Det som inte kunde komma ut  under tiden kompisarna var här.
Och mycket riktigt.
Redan innan jag körde dem till flygplatsen på söndagen så började det småputtra.

"Mamma, kom hit, jag behöver prata!" sa sonen och så gick vi iväg och pratade en stund. Om att han inte mådde bra av science läxan som låg och väntade på honom tex.

När jag kom hem från flygplatsen kom resten.
Men det är det värt!
För att han ska kunna få ha sina få vänner här så tar jag gärna all skit i hela världen efteråt. En stund.

Sedan får det vara bra.


Ps. Förresten är jag hemma med lillebror idag. Han mådde illa och hade ont i magen. Kanske en reaktion på helgens bravader. Där focus ändå har varit på storebror. Och nu kanske lillebror behöver vara med sin mamma en dag för att kramas lite?