Tips mottages tack

Just nu en period där jag har alldeles för mycket att tänka på känner jag. Kroppen är helt slut och huvudet är ännu mer slut.
Vilket självklart visar sig i en förkylning som är en ren och skär urladdning. Lyssnar jag inte på vad jag själv säger till mig så visar min kropp sina signaler på att det är dags att ta det lugnt. Genom att bli sjuk.

Jag har en nära och älskad vän som just i detta nu håller på att supa ihjäl sig själv och bort sin lägenhet. Hon har haft det jobbigt i flera år, det vet jag alltför väl. Men hon ska klara av sina egna bekymmer har hon tydligt talat om för både mig och sina andra vänner. De få vänner hon har kvar vill säga. För hennes supande har gett konsekvenser som hon inte kan hantera. Hennes val och beslut ger konsekvenser som har gjort henne arbetslös, hon har fått jobb efter jobb men sagt upp sig då det alltid har varit fel på arbetsgivaren,  och snart familjelös. Inga pengar nånstans och hennes föräldrar har "hjälpt" till att betala efterssom de inte vill se sin dotter hemlös och inte vill se sina barnbarn utan mamma. Men deras betalande genom åren har bara skjutit fram hela den här processen som det så gärna gör när man är medberoende och bara "vill väl" för den man älskar och man tror att man hjälper till. Nu sen ett halvår tillbaka har de inte betalat en endaste krona vilket gör att mor och dotter inte pratar med varandra längre, för nu "bryr sig" inte mamman längre enligt min vän, och vilket har gjort att min vän har flytt till sin sommarstuga kring Siljan. Och nu för ett par veckor sedan fick jag reda på att hon veckan efter midsommar har försökt att ta livet av sig med hjälp av piller. Hennes 18 åriga dotter hittade henne och fick ringa ambulans.

Hon har gömt sig i stugan i två månader och har inte kunnat betala en endaste räkning vilket betyder att el och värme i lägenheten är avstängd och inga lån eller hyra är betald på flera månader. Hon har gömt sig och bara väntat på att banken ska ta lägenheten i från henne. Hon är helt initiativlös, orkeslös, livslös, apatisk mm. Hon har haft alkoholproblem i flera år vilket var den störste faktorn till att hon skilde sig från sin man och barnens pappa för ca 8 år sedan, "för hon ville inte att nån annan skulle bestämma om hon fick ta ett glas vin eller inte. Det ville hon minsann bestämma själv!"

När hennes självmordsförsök uppdagades för mig vändes hela världen upp och ner. Herrgud! Så dåligt trodde jag inte att det var, men det var hon själv som berättade detta för mig. Jag var tvungen att agera. Ringde till hennes föräldrar som inte visste nåntingom självmordsförsöket. Däremot berättade de för mig att det var inte första gången 18 åringen hade behövt ringa ambulans. Det hade hon fått göra även under våren.

Jag ringde hennes exman. Jag ringde hennes andra vän som finns kvar. Och nu händer det grejer. Men vad jobbigt det är. Rent mentalt orkar jag nästan inte.
Jag är rent ut sagt skitttrött.
Skitttrött på att försöka hjälpa nån som inte vill hjälpa sig själv. För det går inte. Hon vill jättegärna ha hjälp med att sälja lägenheten och packning av den. Men att ta tag i sitt drickande, det tänker hon inte göra. För hon tänker minsann inte gå till socialen.

På fredag är det tänkt att jag ska åka upp till henne och hjälpa henne för att få lägenheten fotograferingsvänlig inför mäklaren. Men jag vill inte. Jag vill inte hjälpa henne med att sälja lägenheten om hon inte tar tag i allt det andra också. För jag vill inte bidra till att hon ska kunna fly till landet och supa upp de pengar hon kommer att tjäna på försäljningen.

Jag behöver alltså fronta henne igen. Igen och igen. Jag gör inget annat känns det som.
Hur ska jag få henne att förstå att hon behöver all hjälp i världen??

Har ni några tips....

Vi överlevde båda två

Ungen kom hem ordentligt från England natten mot tisdag förra veckan.
Han var sååå nöjd och han var sååå lycklig över att fått uppleva det här.

Allting hade gått bra och alla biljetter och alla papper som vi kunde förbereda innan funkade klockrent. Men det hade inte varit världslätt berättade han efteråt. Bara det här att hitta ut ur flygplatsen i Manchester. Att komma ut åt rätt håll, att hitta nånstans nån information angående flygbussar eller nån form av transport medel mot stan.
De tog bussen till slut, och gick av när de kom fram till Portland Street. Men då hade de ingen aning om åt vilket håll på gatan de skulle börja vandra åt för att hitta till hotellet.
Så höll de på under hela resan. Att inte veta, men ta reda på själv.
Och sonen var den som hade skött snacket hela tiden. Det är han som kan engelska. Innan de åkte hade sonen bett sina två kompisar att vara iallafall en smula förberedda på vad de ville uppleva när de ändå var på plats. Vad ville de se? Vad ville de göra osv?

Men det hade de inte gjort. Det var mest bara sonen som hade planer och åsikter om vad det var han ville se och göra. Och de andra hängde på. Och när sonen hade sett det han ville så backade han tillbaka och då hände ingenting. Det stressade honom.

Under lördagkvällen började han att må illa. Så illa att han var tvungen att gå ut för att få en nypa luft. Han spydde aldrig. Men mådde riktigt illa. Det fortsatte under natten och även en bit in på söndagen.
Och det dygnet var jobbigt kan jag säga. Vi misstänkte att det var hans ångest som spökade, men han trodde att det kunde ha varit nåt han hade ätit.
Men då var det svårt att ha honom så långt hemifrån. Men han överlevde.

Och så även jag faktiskt.

Lyckan i Manchester

Dagen igår i Manchester var enligt sonen det sjukaste och häftigaste han nånsin har upplevt.
Enligt honom  själv är "svensk fotboll och supporterkultur så långt efter att man knappt kan tro att det är samma sport!"

Jag tittar på hans bild på Instagram och tårarna bara rinner. Hans egen text under hans egen bild säger egentligen allt:
"Words cant't describe the happiness and emotions in this picture"

Sån lycka!
Ren och skär lycka!

Värt allt!

Asså!
Var på stan idag. Gick där bland alla andra Ikea kunder bland kuddarna. De gick där och kände på tygerna och hade ingen aning om vilken stor jäkla grej som just i detta nu händer. Att liksom hur de kunde gå där som om ingenting hade hänt.
Min egen stolthet visste inga gränser.
Jag ville bara skrika rakt ut till varenda människa i hela världen - att hörni!!

"Fattar ni att min unge just nu lever sin dröm. Han har på egen hand tillsammans med två kompisar flugit till Manchester för att se sitt favvolag på plats. Han har fixat att byta plan i köpenhamn och han har hittat till hotellet. Han har bara sovit en enda timme i natt och inget på flyget. Vilket är en mardröm för honom som annars har en fast dygnsrytm att leva efter. Killen som för ett år sedan inte kunde vara ensam vaken på kvällarna. Killen som för ett år sedan inte ville vara ensam hemma gör det han mest av allt önskade i hela sitt liv! Fattar ni hur stort det är??"

Jag fattar ju att ingen annan bryr sig. Bara jag. Och för mig är detta så häftigt.
Biljetterna fanns hos Joe i baren på det där hotellet som de hade bestämt möte på. Och antagligen var biljetterna ok för vi har inte hört nåt. Så antagligen ister de nu på Old Trafford och bara njuter av hela situationen. OM han nu kan njuta.

En liten korrigering dock. Den där Joe som de skulle möta var inte på plats just EXAKT på den utsatta tiden. Ni fattar ju paniken hos killen. Så sonen hann skicka ett kris-sms till pappa som precis hann ringa det där journumret när Joe äntligen dök upp efter nån minuts försening.

Killens egna ord.
"Kärleken till mitt lag övervinner allt!"

Han kom iväg!

Asså, det här är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Igår vid 18 tiden drog sonen och hans kompisar mot Arlanda och hotellet för natten. De checkade in och hade med sig mc donalds upp på rummet.
De försökte sova nån timme innan det var dags för dem att checka ut för vidare transport till Arlanda och terminal 5 tidigt som attan i morse. Klockan 06.15 avgick planet mot Köpenhamn. Där bytte de till flyget mot Manchester. Klockan 10.30 landade deras plan där. Det vet vi för att det har vi sett på nätet. Men vi har inte fått kontakt med sonen ännu.

Jösses, jag går nästan sönder. Av allting som just nu bara händer. Det är så stort. Det är så konstigt. Det är så ballt. Det är så läskigt.

Maken hade hjälpt killarna att checka in på båda dessa flygningar redan dagen innan. Så deras boardingkort var redan utskrivna och klara. De hade bara att gå direkt till säkerhetskontrollen för vidare promenad till gaten.

I morse vid fem tiden hade jag sms kontakt med honom.
"mamma, det går nästan för bra det här!"

sen har vi haft kontakt hela vägen till gaten i köpenhamn. Efter det har vi som sagt inte hört nånting.

Från flygplanet ska de ta sig till hotellet och checka in där. Efter det ska de ta sig till ett annat hotel där de har bestämt träff med en kille i den baren för att få ut sina fotbollsbiljetter. Och där hoppas jag att allt flyter på som det är tänkt- Att biljetterna verkligen finns där det är lovat.
Klockan 17 lokal tid är det planerat att gå till puben utanför Old Trafford där alla Manchester United fans tydligen alltid samlas tre timmar innan matchstart. Dit ska våra killar.
Klockan 20.00 är det avspark och de hoppas att Zlatan ska starta.

Jösses!
hoppas att vi får ett livstecken från honom snart!!

Hur kunde jag få en sån enormt klok son?

I somras fick jag ett meddelande från en kompis. En kompis lite i periferin. Jag har inte umgåtts med henne på tu man hand förut, men vi har lärt känna varandra via gemensamma vänner.

I somras fick jag som sagt ett meddelande från henne.
Hennes dotter hade just fått diagnosen ADD. Och mamman var i det skedet att hon inte visste nånting om vad hon skulle göra nu. Vad förväntas av mig nu? Orkar jag? Orkar vi som familj? Och till saken hör är att de här paret har en son med Downs Syndrom samt utvecklingsstörning. De har fått kämpa hårt för honom och nu vet de att även dottern har svårigheter. Eller det har de vetat hela tiden, men inte trott att det varit en diagnos som lurat i bakvattnet.

Hon meddelade mig och önskade en träff med mig. Hon ville ha samtal, stöttning, vägledning om hur man gör med ett barn som har ett osynligt handikapp. Deras son har ju ett synligt vilket liksom aldrig har blivit ifrågasatt.

Idag hade vi den träffen.
Och som vi pratade. Både hon och jag. Hon var ledsen, hon var trött, hon kände en sorg över det som aldrig kanske blir som de hade önskat eller trott, hon upplever sig själv bitter, hon är rädd för att inte göra rätt, hon är rädd för att det är hennes fel, hon kanske har curlar för mycket, hon kanske har funnits hemma för mycket, hon kanske borde ha jobbat mer, hon kanske borde ha ställt högre krav på sin dotter, alla andra 16 åringar kan ju, varför kan inte våran 16 åring, hon kanske har varit arg för mycket...oj oj så jag kände igen mig.

Det sista jag ville var att komma med pekpinnar. Samtidigt som jag kände att hon ville verkligen ha hjälp, få stöttning i hur att behandla sin dotter.
Jag gjorde så gott jag kunde.
Ibland grät hon. Framförallt när jag talade om för henne vilken  bra mamma hon är. Att hon redan nu gör ett fantastiskt jobb. Att hon redan nu vet varför hon gör saker och ting på ett annorlunda sätt än vad andra 16 ådringars föräldrar gör. För att hennes dotter behöver det.

Ibland skrattade vi. Åt situationer som har varit så dråpliga att man inte vet vart man ska ta vägen.
Vi satt på det där vedugnsbageriet i tre timmar. Tre timmar som bara flög iväg. Innan vi satte oss i bilarna för att åka hem så bestämde vi att det här var inte sista gången vi träffades på det här sättet.

När jag kom hem undrade sonen var jag hade varit. Jag valde att köra med öppna kort och berättade att jag hade träffat den här mamman för att deras dotter just hade fått samma diagnos som  han själv. Och att hon nu undrade hur de kan hjälpa och stötta sin dotter på bästa sätt.

Min son svarade då så här:
"Då är det bättre att de pratar med mig. Mamma, du kan mycket mer än vad många andra kan. Men jag vet faktiskt bäst hur man kan hjälpa henne!"

Den frasen levererade jag till denna mamma lite senare. Varpå hon berättade det för sin dotter. Och dottern kände sig med ens mycket lugnare genom att veta att det finns andra som hon.

Och själv undrar jag hur det kom sig hur jag kunde få en sån otroligt klok och mogen son?
Nånstans känns det som om att inom honom bor det en gammal, vis själ i en 18 årings kropp.
Nånstans känns det så ofta att han är så mycket klokare än vad jag själv är. Och att hans uppgift här i livet är att lära mig.

Jag har fått tid över!

Plötsligt en kväll står jag i duschen och låter strålarna strila över hela mig och tankarna och känslorna bara sköljer över mig precis som vattenstrålarna.

Jag har börjat att få tid över. Jag har efter snart 19 år som mamma äntligen börjat att få lite tid över.

Jag märker att jag plötsligt inte har nån av sönerna som ett plåster på min kropp. Lillebror har blivit väldigt självständig den här sommaren. Hans jobb under sju veckors tid har verit oerhört nyttiga för honom. Han har vuxit och han har fått känna på hur det är att jobba. Han har haft tider att passa hela sommaren och han har skött hela sitt uppdrag med bravur. Enligt honom själv så  har det ibland känts som om han inte har haft nåt sommarlov överhuvudtaget. Hans enda lediga dagar var en vecka efter avslutningen och nu några dagar innan skolstarten igen. Han gick av sitt sommarjobb i fredags med orden "Nu ska jag ta igen hela sommarlovet på de här dagarna. Jag kommer inte att vara hemma och jag tänker inte sova en blund!"
Och det löftet har han i stort sett hållit. För vi har knappt sett honom sen dess.

Storebror har även han vuxit enormt den här sommaren. Han har också jobbat. Han jobbade fyra av fem veckor som egentligen var planerade. En vecka heltid och tre veckor på halvtid. Otroligt bra gjort av en kille som året innan endast klarade av en dag på sitt dåvarande sommarjobb. Vilket framsteg! Vilken personlig vinst och vilken utveckling.
Han har den här sommaren berättat för mig och pappa om hans tvångstankar som han lider av och har gjort sen 10-12 års åldern, trodde han själv. Vilka vi inte hade en endaste aaaaaning om innan. Men nu vet vi och nu kan vi hjälpa honom och nu har vi ännu mer förståelse för att saker inte kanske funkar som vi hade trott eller tänkt. Och mitt i allihopa är det sonen som mår uruselt av dessa tankar och känslor som han inte kan hantera.
Bara att han har berättat för oss om dessa tankar och känslor är även det ett stort steg för honom. En personlig vinst och utveckling även där.
Han har varit en vecka hos farmor och farfar på deras landställe och hjälpt farfar med röjsågen och stångsågen. Under en hel vecka bodde han hos dem och slet som ett djur i skogen. Han fick 1500 kr av farfar för hjälpen.
Han har sitt älskade körkort som har gett honom friheten att kunna ta sig vart han vill när han vill. Han har tillgång till bil och den frihetskänslan är fantastisk för honom.

Allt det här sammantaget gör att våra söner numera klarar sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De har båda två visat den här sommaren att de klarar sig. Även när jag och maken har varit i sommarstugan bara han och jag. (För övrigt en mycket märklig semester för oss utan barn.)
De har klarat sig på egen hand även om maten och tvätten har varit lite bökigt enligt storebror. VI hade gjort klara matlådor åt dem i frysen för att ha till lunch på jobben. Men middagarna har de fått fixa själva.

De klarar sig.
De har sina egna agendor.

Jag har fått tid över.

Att andra kan tänka annorlunda än honom själv

Samtal i morse med sonen. Bara han och jag. Lillebror sov och maken i stugan för att köra röjsåg. Och kanske för att få lite egentid.

Cykelvasan går ju som bekant av stapeln idag. Cykla från Sälen till Mora.
Vilket löjligt lopp anser sonen.
Vad är det för jobbigt med det? Cykla 30 mil, det är jobbigt. Men nio, nej ingen match. Att det är i terräng och med en annan sorts cykel bryr han sig inte om.

Och så var samtalet igång. Som så många andra gånger.
Om att alla andra kanske inte tycker som han. Jag påpekar att han inte ska säga "man tycker". Han ska säga "jag tycker".
Att bara för att han tycker och tänker på ett sätt så gör inte alla andra det.

Och det här är ju lite känsligt ämne kan jag känna. Vi andra ska alltid och hela tiden anpassa oss efter hur vår unge är. Men han behöver faktiskt också lära sig att bara för att han tänker på ett sätt, så är inte det det enda sättet. Det finns miljoners andra sätt att tänka på också. Faktiskt.
Och han är så medveten om det innerst inne.
Men han kan inte förstå att andra inte tycker som han.
Han hör ju vad vi säger, men han kan inte förstå.
Då säger jag att han behöver inte förstå. Men han behöver respektera och acceptera att det är så.
Precis som vi har fått acceptera och respektera honom.

Och han vet.
För numera ler han när vi har dessa samtal.
Förr.....Jösses vad arg han blev. Vi var dumma i huvudet, han kände sig också dum i huvudet.

Åren går och vi blir klokare med åren allihopa i våran familj.

Att vara den som kör när sonen sitter bredvid

Det är inte alltid så kul att vara den som sitter bakom ratten när sonen sitter på passagerarsätet kan jag säga.

Vad han suckar och stönar högt när han anser att jag inte växlar i tid. När jag inte kör "ekodrivning" så som han har lärt sig på trafikskolan, när jag inte växlar ner i tid, och när jag inte växlar så som han skulle ha gjort.

Herregud, så jäkla stressigt det känns.
Han vet bäst. Och så är det och så har det alltid varit. Att andra gör på annat sätt är fortfarande oerhört svårt för honom att ta in.

Men vi kämpar på.

Mot Manchester!

Om en vecka drar sonen tillsammans med två kompisar till Manchester, England.
Och det här är så roligt!

Han hade tre mål i livet.
1: Göra klassikern det året han fyllde 18. Check på den.
2: Dansa abutirientbalen när han tog studenten. Check på den. ( Det har han förberett sig på sen han gick i sjuan)
3: Åka till Manchester och Old Trafford när han hade gått ut skolan som en belöning till sig själv. Snart check på den. OM han kommer iväg vill säga.

Och det roliga i det här är att det är hans egna personliga dröm. Och att han har fått med sig två kompisar att hänga på. Och han är den drivande i detta äventyr.

För några helger satt alla tre killar här hemma med maken och skulle beställa flyg, hotel och kanske om de hade tur även biljetter till Manchester Uniteds första hemma match i Premier League.

Under tiden som de satt kring bordet så dök det upp lite frågor kring sonens medlemskap i United. Han var tvungen att ändra nåt och det var man tvungen att göra per telefon. Gick inte skriftligt.
Så maken tog reda på numret. Och sen ringde sonen själv. Och snackade sån engelska att alla vi andra i rummet bara gapade. Han som AVSKYR att prata i telefon. Om han nån gång mot förmodan behöver prata med nån i telefon går han ALLTID undan för att få vara ostörd och ingen annan ska lyssna.
Den här gången var han kvar i köket, men kunde för all del inte sitta stilla. Så han vandrade runt, runt bordet hela tiden. Och vi kunde höra heja konversationen.

Hela den här historien började när vi bodde utomlands och han gick nog i åttan, 14 år gammal. Som minderårig fick han inte vara fullfjädrad medlem i United, så han hittade på att han var lite äldre när han registrerade sig.
Han mailade även kansliet och sa att när han slutar skolan så är han intresserad av att jobba hos dem. Typ med vad som helst. De svarade att han var välkommen att skriva till dem när det var dags.

Nu åker han dit.

De ska byta plan i Köpenhamn på ditvägen. Hitta rätt gate och allt. Checka in.
Sonen har varit drivande i själva beställningen av alla biljetter. På själva resan så tror jag att de andra två tar kommandot. På så sätt kompletterar de varandra klockrent.

Igårkväll skrev maken ut alla biljetter, all information.
Gick igenom all text som stod på alla lappar. Vad ska de göra om planet blir försenat? Vad ska de göra om planet blir inställt? Vad ska de göra när de kommer fram till Manchester för att ta sig till hotellet? Hur checkar man in?
Vart ska de ringa om det blir sena till incheckningen på hotellet pga försenat plan? Etc!!!!

När den här resan är avklarad har han fullbordat alla sina tre mål som han hade.
Undrar vad som händer sen.

De som för alltid var plågoandarna, in your face motherfuckers

Min son är född 1997.
Hans främsta plågoandar genom skolåren har alltid varit de som är två år äldre. Alltså de som är födda 1995. De som idag är 21 år.

Årgången 1995 har i vårat lilla samhälle alltid varit det gänget som har vållat mest oro runt om i skolorna när de gick i skolan. Både bland elever samt även hos lärare och rektorer. Några som ledde gänget. Många anhängare. Och jag lovar er, att hade dessa "ledare" fått rätt stöttning och hjälp från både skola och hem så hade livet blivit bra mycket enklare för den enskilde individen samt för de som har funnits runt omkring.

Och där runt omkring fanns våran kille.
Alltid två år yngre. Alltid ett easy target. När han gick i ettan gick de i trean. När han gick i fyran gick de i sexan. När han gick i sjuan gick de i nian.
Dessa killar har varit ett bekymmer genom alla skolår.
Efter sjuan flyttade vi utomlands.

När vi kom tillbaka efter två år började han på gymnasiet. En del av plågoandarna hade då inte ens kommit in på gymnasiet. Vissa gick special program.
Det var då våran kille började gå på gymmet.

Nu.
Nu kommer han hem från gymmet och berättar att några av -95:orna har börjat gå på samma gym.
Och han ser att de ser att det är han. Han vet att de vet att det är han.
Och han känner en sån glädje över att de ser att han idag är den som är större, den som är starkare, den som är hårdare. Den glädjen han känner när han ser hur de ser på honom där på gymmet.

"In your face motherfuckers!"

Första nya jeansen på hundra år

"Mamma, jag behöver nya jeans!"

Den enda meningen och jag släpper allt jag håller på med.
Klart han ska ha ett par nya jeans.
Hans första nya byxor på flera år. De andra jeansen är så slitna och jag kan räkna på ena handens fingrar hur ofta de har fått blivit tvättade.

Så vi drog in till stan. In till Jack & Jones först. Jag hade snabbt som blixten lagt på mig tålamodsdräkten, för jag visste genom erfarenhet att det här, att köpa nya kläder, det kan ta kål på vem som helst.

På Jack & Jones hittade han ett par svarta. Tog dessa med sig in i provrummet. Och så var det knappar som gylf. Gick inte alls. Alldeles för hårt tyg för att kunna stänga den gylfen. Ville ha dragkedja. Han som avskyr allt vad dragkedjor heter. Men ok. Jag sa ingenting.
Alla byxor på Jack & Jones hade knappar.
Bytte affär.
Gick till Carlings.
Hittade ett par svarta Lewis på rea-bordet. Hittade rätt storlek. Kollade om det var dragkedja. Han in i provrummet. De passade perfekt. Till och med över hans rätt numera vältränade rumpa.

Och så var det klart! Till och med ett par märkesbyxor. Hans livs första.
Behövdes inget tålamod alls. Jag behövde inte stålsätta mig en endaste gång. Vilken lättnad!

"Jag kan ju behöva lite nytt nu när jag ska börja jobba!"