Han är min hjälte. Min guru. Alla dagar i veckan.

Det har varit lite tyst från mig ett tag.
Har inte orkat skriva så mycket faktiskt.
Det är mycket på jobbet och det är mycket här hemma. Har inte prioriterat skrivandet alls.

Idag har sonen haft Delprov 1 i sin matte. Absolut all ledig tid har han lagt till att plugga detta ämne. Han har kommit hem efter jobbet - pluggat - ätit. Han har kommit hem efter gymmet - pluggat - ätit - pluggat igen.
Oftast med sin pappa vid sin sida eller nånstans i närheten här hemma. Ibland på egen hand och då med pappa som support i telefonen när pappa har varit bortrest.

Idag som sagt var det prov.
Pappan har varit borta sen måndagsmorgon. Sonen var i kaosliknande situation i måndagskväll. Och var så uppgiven och ångestfylld att han bara låg med överkroppen över bordet och alla böcker. Och jag som inte kan hjälpa honom. Mer än att peppa. Och just i de lägena när han mår sådär, så har jag så lätt att säga att han ska strunta i det.
Men det hjälper inte alls honom just där och då har jag förstått. För han vill göra det. Han har bestämt sig. Men mitt mammahjärta svider när jag ser hans mående där och då.
Efter ett ganska långt samtal med pappan på högtalartelefon så kändes han lugn igen.
I gårkväll satt han i säkert två timmar nere på sitt rum. Och slet. Och kämpade. En helt annan kille än i måndags.Stuns i rösten. Hållning i ryggen.
Vi packade all ev tänkbar utrustning till provet, typ pennor, sudd, miniräknare, linjal, pennvässare etc.
Han var urcool. Han hade mailat sin lärare om några frågor som han ville ha svar på, men som ingen hade svarat på. Han skulle jaga läraren under dagen idag. Jag erbjöd mig att göra det. Men nej, han ville minsann göra det själv.

Provet skulle vara 15-17 idag och det är ju absolut den värsta tiden för ett prov, enligt sonen. För det är ju sååååå många timmar fram tills dess från det att man vaknar. Och de timmarna mår han inte särkilt bra. Så har det varit under hela hans skoltid med prov. Eftermiddagsprov har varit skit.

Vi gjorde en plan. Han skulle jobba halv dag. Och jag slutade tidigt. Vi skulle ses vid 13 tiden på en p-plats i stan. Sen skulle vi äta lunch tillsammans nånstans som han önskade. Allt för att skingra tankarna en smula. Sedan skulle jag kör honom till skolan, för att han skulle slippa det här med att hitta parkering och behöva parkeringsautomater, som han verkligen avskyr. Det stressar honom otroligt.

Jag lovade att stanna kvar i stan under provtiden, för att stå standby om det skulle behövas. Sen skulle jag hämta honom efter provet. Jag erbjöd mig även att följa med in till skolan när jag såg och förstod hur jävla illa han mådde. Han satt i sätet och rapade och djupandades. Han mådde så spyilla.  Men jag fick inte följa med in. Han ville klara det på egen hand.

- Gå in nu, sa jag när jag märkte att ju längre han satt kvar i bilen ju sämre mådde han. Ta med dig pannbenet från Vätterrnunda och gå nu.

Han satt tyst i två sekunder sen sa han
- Ja, det gör jag. NU går jag. Och så gick han.

Två timmar ringde han. Han var färdig.
Och jag frågade återigen om varför han utsätter sig för sånt här, som han veeeet att han mår så dåligt av.
- Duckar jag för allt som är jobbigt utvecklas jag ingenting. Jag måste igenom skiten.

Att det är samma kille som för 13 år sedan gömde sig under sitt skrivbord varje morgon innan skolan är helt obegripligt. Redan på den tiden mådde han spyiila av sin ångest.

Det är min hjälte. Han är min guru. Alla dagar i veckan. Alltid.

Tänk om ungen flyttar snart????

Vilken bra helg vi har haft.

Lillebror fick ett samtal förra veckan från ett av jobben han har sökt. De undrade om han hade lust att komma och provjobba på lördagen mellan 07.00-12.00. Han blev överlycklig och åkte dit i lördags glad i hågen.
När klockan var typ 12.05 ringde han och berättade att nu hade han lärt sig alla morgonrutiner och kassan. Nu ville de att han skulle komma på måndag och lära sig kvällsrutinerna. Och den chansen borde han ju rimligen inte ha fått om han inte hade gjort ett bra jobb på lördagen. Jätteroligt för honom! Så ikväll jobbar han 16.00-21.00. Får vi se om han fortfarande är intressant efter det skiftet.

Och så storebror.
Han och jag tog en roadtrip till en stad en bit härifrån för att närvara på ett universitets Öppet Hus. Vi hängde på låset och hann med hela tre föreläsningar om kurser han är lite sugen att söka till hösten.
Han vill alltså söka till International Buissness School där all undervisning sker på engelska. Han vill det för att han anser att engelska är världens språk och att ha en utbildning på det språket kan ge honom större chanser att kanske få ett jobb han vill ha i framtiden. Alla föreläsningar var således på engelska och han såg sååå taggad ut.
Kurserna han är nyfiken på är International Economcis, International Management och International Marketing. Med fokus på de två första. Utanför varje föreläsning stod en monter där elever från varje program svarade på frågor. Sonen sa till mig - Vänta här, nu vill jag gå fram själv.
Så jag väntade. Såg hans breda ryggtavla stå med ryggen åt mig medan han pratade med de bakom montern. Har således ingen som helst aning vilka frågor han ställde eller vilka svar han fick. För det han säger till mig väljer han ju själv. Mitt kontrollbehov är enbart mitt problem.

Men först behöver han klara den här jäkla matte 3. Och som han sliter. Varje ledig stund hänger han över böckerna. Hoppade igår över att närvara på A-lagets fotbollsmatch för att göra matte. I lördags gick det sådär. Då flög det pennor och de gick sönder. Nävar i bordet.
Pappan kom upp och sa "nu tar jag inte mer skit".
- Tänk på att det inte är dig han är arg på, svarade jag. Ta det inte personligt.
- Jag veeeet, sa han och andades och gick ner igen.

Sedan gick det bättre.

Och jag berättade för maken som gärna vill poängtera att det är lite jobbigt att vara den enda som kan hjälpa till, vilket jag har full förståelse för. Jag berättade för honom att vara den som sitter bredvid, som inte ha möjligheten att kunna avlasta, är ganska så jobbigt det med faktiskt. Att veta att jag inte har förmågan att stötta i det här känns också tufft.
Det hade han nog inte tänkt på riktigt. Att den här situationen är jobbig för oss alla på olika sätt.

Men besöket på detta universitet var så bra. Vi blev båda så oerhört positivt överraskade. En bra känsla och så sken solan från en klarblå himmel. Bra tecken.
-Jag kan tänka mig att bo här, sa han.

Herregud, tänk om ungen flyttar om ett par månader.

Vi besökte montern för studenter med behov av särskilt stöd. Vilket också gav hopp att det faktiskt kan funka. Kan man efter man har blivit antagen visa upp att man har behov av särkilt stöd, så hör man av sig till henne och de hjälper till så gott de bara kan. Med en mentor som hjälper till att strukturera upp studierna, om man behöver sitta enskilt på tentorna, om man behöver hjälp om vad som ska göras etc. Det lät otroligt hoppfullt.

Vi besökte montern för boende. Det kändes inte lika hoppfullt dock. Att han ska bo i en sovsal med andra, eller i rum med andra, eller i en lägenhet med andra känns inte alls så aktuellt. Han behöver ha nåt eget. Med egen kyl, egen toa, egen spis. Där ska vi höra av sig till de som arbetar med särskilda behov, de kanske kan hjälpa till även här. För de borde ju rimligen veta att just studenter med särskilda behov även har det vid sitt boende.

Annars får vi kanske kolla på hur det ser ut med att eventuellt köpa en lägenhet åt honom.
Och nu ska vi ligga i hårdträning i det här att kunna koka spagetti tex. Det är maten som blir en av hans utmaningar. Han som vill äta så mycket, så ofta och så bra mat för att klara av att träna så mycket.
Herregud! Vad är det som händer????

Mycket allmänhistoria

Varje kväll får jag ta del av de dokumentärer som sonen  har lyssnat på under dagen. Det brukar vara ungefär två stycken om dagen. Antingen är det olika podcasts eller så är det P3 och P4 dokumentärer.

Efter jobb, gym och eller fotbollsträning och middag sätter han sig i soffan och pratar och berättar. Inte en tyst sekund. Han har lärt sig så oerhört mycket om så oerhört många olika fall. Och samtidigt som han berättar om allt detta så tar han fram ÄNNU mera fakta på datorn. Bilder och text. Mest bilder. Och han tar för givet att jag är lika intresserad. Vilket jag kan vara. En stund. Men inte så jääääääkla länge.

Man kan säga att Bombmannen, Svartenbrandt, Breivik, Knutby, Estonia etc, etc nu sitter inristat i hans minnesbank för alltid.

Plötsligt händer det

Sonen har skickat ett sms till sin pappa.

- För första gången i mitt 19 åriga liv har jag kunnat göra matte helt på egen hand!

Under hela låg och mellan stadiet, samt en liten bit in på högstadiet hjälpte jag honom med alla läxor, även då matte.
När vi flyttade utomlands så tog pappa över matten. På engelska blev den mig helt övermäktig. Sen dess har han tagit allt ansvar för just matten.
Sonen har verklige aldrig kunnat plugga, strukturera upp eller nåt annat på egen hand göra nåt vad gäller just matten. Hans självförtroende har varit helt under isen och det har gått troll i all matte.
Han har liksom haft taggarna utåt så fort bara ordet matte har nämnts. Och han har känt så oerhört beroende av sin pappa.

När maken visade mig sms:et förra veckan började jag gråta.
Ett lugnt och stilla gråt. Jag kunde så väl föreställa mig känslan. Om känslan av frihet. OM känslan av självständighet. Om att faktiskt kunna själv.

19 år ung!!