Storebror har under tisdag och onsdag verkligen ställt sin telefon så att han har kunnat vara med från start i skolan. Han känner att det är ett perfekt sätt att hälsa på sina gamla kompisar.
I skolan är det uppstyrt. Han vet vad som ska ske. Under lektionerna finns vuxna tillhands. På rasterna gör gänget det de brukar göra. De är ett gäng på tre-fyra stycken som han vill vara med. Det funkar.
När skolans lektioner tar slut så promenerar han hemåt.
Då blir det för fritt och han vet inte vad som ska hända eller vad som förväntas av honom. Han säger hej då till sina vänner och vandrar hemåt.
Medans lillebror tar sovmorgon. Han ligger under täcket bra länge. Äter sin frukost i lugn och ro.
Han vill absolut inte hälsa på sina vänner i skolan för han har sportlov och då vill han vara i skolan så lite som möjligt.
Däremot träffar han sina vänner efter skolan. Han bestämmer träff utanför skolan och så hänger han med dem då. De går hem till nån. De går till pizzerian och tar en pizza. De chillar och de kan umgås under friare former.
Varje kille har hittat sin egen strategi för att kunna umgås med sina vänner. För att hitta en plats i tillvaron där det känns ok att vara.
Vilket betyder för mig att jag har en son att umgås med under dagarna och en annan son att umgås med under eftermiddagarna. Kvalitetstid med båda fast på olika sätt.
Igår eftermiddag blev det iochför sig en otroligt jobbig eftermiddag med store sonen när han kom hem. Han var ledsen. Han var trött. Han var olycklig. Alla känslor kom på en och samma gång, kan man säga.
Vi satt på hans säng i flera timmar och bara pratade. Jag hade stämt träff med min svägerska på kvällen och hon skulle bjuda på mat. Jag fick ringa och säga att jag blev sen. Jag kunde inte lämna honom i det skicket kan man säga. Jag såg hur han från början försökte hålla igen med gråten, men sa till honom att få ut det bara. Att det faktiskt lättar en smula genom att gråta ut. Få ur sig det ur systemet. Även om man är en femtonårig kille. Och det gjorde han. Lugnt och sansat. Inte alls hysteriskt och högljutt.
Efter ett bra tag lugnade han ner sig. Hans pappa ringde, han var informerad om läget, och de pratade en stund i telefonen.
När de la på var han piggare och jag kände att jag kunde lämna honom hos farmor och farfar.
Jag trodde att insomningen skulle bli lång och utdragen som den brukar bli efter ett sånt här känsloutbrott. Men det var lugnt. Och det kanske hjälpte att vi alla tre ligger bredvid varandra här ovanför trappan hos farmor. Han hade oss bredvid sig och kände tryggheten i märgen.
Nu är han i skolan och jag och lillebror ska ner till farfar och äta frulle.
Idag klockan 13 ska just lillebror och jag till skolan och träffa rektor. Han ska få sig en genomgång av skolan och få se sig runt lite. Vi har även pratat med Engelska skolan här i stan. Men de "har inga resurser för att kunna ta emot ett besök". Otroligt märkligt. Vad är det de försöker dölja blev min första tanke. "Ansök gärna men ni får inte komma och titta innan".
Hej svejs.
tisdag 26 februari 2013
-12
Sonen ställde telefonen på ringning i morse.
Upp med tuppen för att kunna hälsa på i sin gamla klass i sin skola som han lämnade för tre terminer sedan.
Jag försökte förklara att han inte behövde vara där exkat redan från morgonen. Utan att det kanske räcker med att komam till halv tio rasten och vara med en stund.
Men nej. Han vill vara med hela dagen. Allt annat är liksom otänkbart.
"Det förstår du väl, mamma!"
Och jag är verkligen jätteglad över att han vill över huvudtaget.
För det vill inte lillebror. Han ligger här i sin säng och har just fått frukost på sängen.
Vi satt vid frukostbordet och jag höll storebror sällskap vid frukosten kvart över sju.
När han sedan skulle gå ner till hallen så sa jag Hej då redan där uppe.
"Du behöver inte följa med ner, mamma, för jag är ju inte 2 år längre!"
Efter en timme kom farmor och farfar hem efter sin morgonpromenad som de tar varje morgon klockan 07.00. "Vi mötte X på vägen i sin blåa luvtröja."
Då har min älskade unge gått till skolan i minus tolv grader utan sin ytterjacka på sig.
Hur tänkte han?
Måste mamma vara med ända till hallen för att jackan ska på?
Jaja, en världslig sak.
Nu myser jag med lillebror istället.
Upp med tuppen för att kunna hälsa på i sin gamla klass i sin skola som han lämnade för tre terminer sedan.
Jag försökte förklara att han inte behövde vara där exkat redan från morgonen. Utan att det kanske räcker med att komam till halv tio rasten och vara med en stund.
Men nej. Han vill vara med hela dagen. Allt annat är liksom otänkbart.
"Det förstår du väl, mamma!"
Och jag är verkligen jätteglad över att han vill över huvudtaget.
För det vill inte lillebror. Han ligger här i sin säng och har just fått frukost på sängen.
Vi satt vid frukostbordet och jag höll storebror sällskap vid frukosten kvart över sju.
När han sedan skulle gå ner till hallen så sa jag Hej då redan där uppe.
"Du behöver inte följa med ner, mamma, för jag är ju inte 2 år längre!"
Efter en timme kom farmor och farfar hem efter sin morgonpromenad som de tar varje morgon klockan 07.00. "Vi mötte X på vägen i sin blåa luvtröja."
Då har min älskade unge gått till skolan i minus tolv grader utan sin ytterjacka på sig.
Hur tänkte han?
Måste mamma vara med ända till hallen för att jackan ska på?
Jaja, en världslig sak.
Nu myser jag med lillebror istället.
måndag 25 februari 2013
Strålande bemött
Idag lånade vi svärfars Volvo och åkte till stan.
Två inbokade möten med två olika rektorer på två olika skolor.
Sonen var cool-lugn ytterst ute, men jag tror att han innerst inne var ganska så nervös.
Lång och ståtlig så vandrade han in genom porten till det första mötet. Jag är ju typ ett huvud kortare och bra mycket mindre än honom för tillfället så jag får titta upp på min son när jag ska titta honom i ögonen.
Det känns så enormt märkligt att det är jag som är mamman till denna stiliga yngling. Jag kan inte fatta att jag är den människa här på jorden som faktiskt helt enkelt har gjort honom och som har det yttersta ansvaret i allafall två-tre år till. Iallafall på pappret. SEdan kommer ju vi som föräldrar vara tvungna att stå bakom eller framför honom i ganska så många år till såklart.
Jag har svårt att begripa att jag är den trygga, fasta punkten i min sons 15 åriga liv, på det sätt som jag kände för mina föräldrar när jag var liten. Jag har så svårt att känna mig så vuxen. Jag ansåg att mina föräldrar var mycket vuxnare vid 40 än vad jag nånsin kommer att bli under hela mitt liv.
I vilket fall som helst så har sonen fixat dessa två möten på ett strålande sätt.
Båda rektorerna pratade MED honom. Och inte OM honom. De tittade på honom och ställde frågorna till honom. Han svarade precis så som han kände och var så lugn och tydlig även om jag märkte att han knöt sina händer hårt mot varandra så knogarna vitnade.
De frågade om hans styrkor. De frågade om hans svagheter. De undrade vad han känner är det viktigaste i en skola för att kunna trivas och må så bra som möjligt i tre år.
Han svarade precis som det är. Han är väl medveten om sina straka sidor precis som han är väl medveten om det han behöver kämpa mera med.
Två olika skolor, men två ganska så lika skolor. Vi får se vilken det blir av dessa två. För och nackdelar med all. Precis om det är med allt annat.
Säger man ja til nåt, säger man automatiskt nej till nåt annat.
Två inbokade möten med två olika rektorer på två olika skolor.
Sonen var cool-lugn ytterst ute, men jag tror att han innerst inne var ganska så nervös.
Lång och ståtlig så vandrade han in genom porten till det första mötet. Jag är ju typ ett huvud kortare och bra mycket mindre än honom för tillfället så jag får titta upp på min son när jag ska titta honom i ögonen.
Det känns så enormt märkligt att det är jag som är mamman till denna stiliga yngling. Jag kan inte fatta att jag är den människa här på jorden som faktiskt helt enkelt har gjort honom och som har det yttersta ansvaret i allafall två-tre år till. Iallafall på pappret. SEdan kommer ju vi som föräldrar vara tvungna att stå bakom eller framför honom i ganska så många år till såklart.
Jag har svårt att begripa att jag är den trygga, fasta punkten i min sons 15 åriga liv, på det sätt som jag kände för mina föräldrar när jag var liten. Jag har så svårt att känna mig så vuxen. Jag ansåg att mina föräldrar var mycket vuxnare vid 40 än vad jag nånsin kommer att bli under hela mitt liv.
I vilket fall som helst så har sonen fixat dessa två möten på ett strålande sätt.
Båda rektorerna pratade MED honom. Och inte OM honom. De tittade på honom och ställde frågorna till honom. Han svarade precis så som han kände och var så lugn och tydlig även om jag märkte att han knöt sina händer hårt mot varandra så knogarna vitnade.
De frågade om hans styrkor. De frågade om hans svagheter. De undrade vad han känner är det viktigaste i en skola för att kunna trivas och må så bra som möjligt i tre år.
Han svarade precis som det är. Han är väl medveten om sina straka sidor precis som han är väl medveten om det han behöver kämpa mera med.
Två olika skolor, men två ganska så lika skolor. Vi får se vilken det blir av dessa två. För och nackdelar med all. Precis om det är med allt annat.
Säger man ja til nåt, säger man automatiskt nej till nåt annat.
söndag 24 februari 2013
På besök i Sverige
Igår tog jag och sönerna flyget till Bromma. Sedan fick vi ta tåget vidare till vår hemstad.
Att resa har alltid gått hur bra som helst.
Våra båda barn är vana sedan småbarnstiden att resa. Jag tog tidigt med mig killarna på tågresor runt om i Sverige eftersom min familj bor ganska utspritt över landet. Väl förberedda med allehanda tågmys har det till och med varit ganska så mysigt.
Våran kille med sin ADD diagnos har aldrig varit killen som har varit utåtagerande på nåt sätt. Han har istället varit killen som varit orolig invändigt och har alltid hållit sig vid min sida som ett plåster. Jag har aldrig behövt oroa mig över om att han nångång skulle få för sig att smita. Utan han har snällt hållt sig vid min sida.
Nu vid 15 år hjälper han till med att bära väskor och erbjuder sig till och med att ta den tyngsta.
Men han går fortfarande exakt vid min sida. Inte en millimeter från mig. Går jag en meter åt höger för att det känns lite trångt så följer han med som om han satt fast i ett gummiband. Stannar jag för att låta honom gå före mig för att vi kanske får möte eller så, så stannar han också.
Resan hem till farmor och farfar gick toppenbra. Vi ska bo här tills på torsdag när det är dags att åka hem igen.
Idag söndag har lillebror varit ute på egna äventyr med sin kompis och dens pappa hela dagen.
Storebror som har längtat så efter att få träffa sina vänner här i Sverige som han har sagt innan vi åkte, har inte varit med nån av dem. Jag föreslog att han skulle ta kontakt med dem och kanske hitta på nåt idag när det är söndag. Men nej, "inte idag, mamma".
Så han har varit med mig hela dagen. Inte mig emot, men det smärtar inuti mig. När jag vet att han skulle kunnat vara med sina jämnåriga vänner. Chilla, äta pizza, spela PS3 osv. Han valde hellre att följa med mig till våran villa och rensa i källaren.
I morgon har vi bokat två möten med två rektorer på två av gymnasieskolorna här istan.
Sonen ska få sig en perosnlig visning och få tillfälle att kolla runt och få sig en bild av det hela innan det är dags för honom att lämna in sin ansökan. VI har fått anstånd från antagagningsenheten och behöver inte lämna in ansökan förrän om ett par veckor medan det obligatoriska inlämningsdatumet var den 15 feb.
Farmor står och lagar mat. Farfar läser tidningen. Lillebror har kommit hem. Storebror är och tränar med sitt gamla fotbollslag.
Nu är det bäst att jag går ner och hjäölper svärmor i köket.
Hej svejs.
Att resa har alltid gått hur bra som helst.
Våra båda barn är vana sedan småbarnstiden att resa. Jag tog tidigt med mig killarna på tågresor runt om i Sverige eftersom min familj bor ganska utspritt över landet. Väl förberedda med allehanda tågmys har det till och med varit ganska så mysigt.
Våran kille med sin ADD diagnos har aldrig varit killen som har varit utåtagerande på nåt sätt. Han har istället varit killen som varit orolig invändigt och har alltid hållit sig vid min sida som ett plåster. Jag har aldrig behövt oroa mig över om att han nångång skulle få för sig att smita. Utan han har snällt hållt sig vid min sida.
Nu vid 15 år hjälper han till med att bära väskor och erbjuder sig till och med att ta den tyngsta.
Men han går fortfarande exakt vid min sida. Inte en millimeter från mig. Går jag en meter åt höger för att det känns lite trångt så följer han med som om han satt fast i ett gummiband. Stannar jag för att låta honom gå före mig för att vi kanske får möte eller så, så stannar han också.
Resan hem till farmor och farfar gick toppenbra. Vi ska bo här tills på torsdag när det är dags att åka hem igen.
Idag söndag har lillebror varit ute på egna äventyr med sin kompis och dens pappa hela dagen.
Storebror som har längtat så efter att få träffa sina vänner här i Sverige som han har sagt innan vi åkte, har inte varit med nån av dem. Jag föreslog att han skulle ta kontakt med dem och kanske hitta på nåt idag när det är söndag. Men nej, "inte idag, mamma".
Så han har varit med mig hela dagen. Inte mig emot, men det smärtar inuti mig. När jag vet att han skulle kunnat vara med sina jämnåriga vänner. Chilla, äta pizza, spela PS3 osv. Han valde hellre att följa med mig till våran villa och rensa i källaren.
I morgon har vi bokat två möten med två rektorer på två av gymnasieskolorna här istan.
Sonen ska få sig en perosnlig visning och få tillfälle att kolla runt och få sig en bild av det hela innan det är dags för honom att lämna in sin ansökan. VI har fått anstånd från antagagningsenheten och behöver inte lämna in ansökan förrän om ett par veckor medan det obligatoriska inlämningsdatumet var den 15 feb.
Farmor står och lagar mat. Farfar läser tidningen. Lillebror har kommit hem. Storebror är och tränar med sitt gamla fotbollslag.
Nu är det bäst att jag går ner och hjäölper svärmor i köket.
Hej svejs.
fredag 22 februari 2013
Kärlek över alla gränser
Som barn till en numera nykter alkoholist mår jag fortfarande illa när jag hör ljudet av när en ölburk öppnas.
Just det speciella ljudet får det att isas längs hela min ryggrad.
Men att själv ta ett glas vin till fredagsmaten gör mig inget.
När jag tänker tillbaka så ser jag dessa tomma ölburkar stå överallt. Vid teven. Vid datorn. På diskbänken. Det var absolut inget jag tänkte på då. Men nu som vuxen kan jag sätta ord på det på ett annat sätt.
När jag blev mamma blev dessa känslor så starka och jag kunde inte längre gömma undan dem.
Pappa hade varit nykter ett par år redan när vår äldsta kille föddes. Men jag var inte färdig. Inte alls på långa vägar.
Jag hade så många frågor. Så många funderingar.
Min räddning då var Stadsmissionen. Jag anmälde mig till deras kurs "Jag, ett vuxet barn". Så enormt bra gjort av mig. Jag gick dit. Varje vecka. Missade inte en samling. Vi var fyra kvinnor i olika åldrar som hade samma bakgrund. En förälder som hade druckit för mycket. För ofta.
Min pappa hade ändå skött det snyggt i mina ögon. Frågar jag mamma har hon säkert ett helt annat svar. Men det är en annan historia. Min pappa var aldrig nån som betedde sig illa. i mina ögon var han min hjälte. Som så många andra döttrar anser sin pappa vara.
Jag var pappas flicka. Är fortfarande. Jag vet att jag har kunnat linda honom kring mitt finger genom alla år.
En dag när jag var ca 20 hände nåt:
"Jag vill att du och din bror kommer hem", sa han.
Vi samlades hemma vid köksbordet. Mamma stod i bakgrunden och hällde ut all alkohol i diskhon. Pappa började berätta:
"Jag är alkoholist", sa han.
Va? Vad sa han? Skojar han?
Brorsan och jag var som fågelholkar. Det kunde han väl inte vara? Alkoholister är såna som hänger på bänken i parken.
Då sa han vidare:
"Att vara alkoholist är ungefär som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Antingen har man ett beroende eller inte. Jag har ett beroende."
Sådärja. Hela min världsbild raderades.
Vad skulle hända nu?
Så många nätter som vi har suttit och pratat efter denna kväll. Jag och pappa. När jag anmälde mig till Stadsmissionens kurs ringde jag och berättade det. Jag sa att det kommer säkert dyka upp så mycket frågor. Var han beredd att hjälpa mig?
Det var han.
Sedan dess har jag lärt mig att jag kan inte hålla koll på allt. Jag måste släppa. Jag måste inse och lära mig att vuxna människor har ett eget ansvar. Jag kunde inte och kan inte kolla pappa om han höll sig nykter. Jag var tvungen att lära mig att släppa taget. Otroligt svårt och otroligt tungt att lära mig.
Nu kommer vi till det jag började det här inlägget med. Pyset när nån öppnar en ölburk. Rysnigarna längs min ryggrad.
Pappa är nykter sen 1997. Som jag vet om. Jag har inte koll. Jag älskar honom. Men han har ansvar över sitt eget liv.
På det viset älskar jag honom ännu mer!
Just det speciella ljudet får det att isas längs hela min ryggrad.
Men att själv ta ett glas vin till fredagsmaten gör mig inget.
När jag tänker tillbaka så ser jag dessa tomma ölburkar stå överallt. Vid teven. Vid datorn. På diskbänken. Det var absolut inget jag tänkte på då. Men nu som vuxen kan jag sätta ord på det på ett annat sätt.
När jag blev mamma blev dessa känslor så starka och jag kunde inte längre gömma undan dem.
Pappa hade varit nykter ett par år redan när vår äldsta kille föddes. Men jag var inte färdig. Inte alls på långa vägar.
Jag hade så många frågor. Så många funderingar.
Min räddning då var Stadsmissionen. Jag anmälde mig till deras kurs "Jag, ett vuxet barn". Så enormt bra gjort av mig. Jag gick dit. Varje vecka. Missade inte en samling. Vi var fyra kvinnor i olika åldrar som hade samma bakgrund. En förälder som hade druckit för mycket. För ofta.
Min pappa hade ändå skött det snyggt i mina ögon. Frågar jag mamma har hon säkert ett helt annat svar. Men det är en annan historia. Min pappa var aldrig nån som betedde sig illa. i mina ögon var han min hjälte. Som så många andra döttrar anser sin pappa vara.
Jag var pappas flicka. Är fortfarande. Jag vet att jag har kunnat linda honom kring mitt finger genom alla år.
En dag när jag var ca 20 hände nåt:
"Jag vill att du och din bror kommer hem", sa han.
Vi samlades hemma vid köksbordet. Mamma stod i bakgrunden och hällde ut all alkohol i diskhon. Pappa började berätta:
"Jag är alkoholist", sa han.
Va? Vad sa han? Skojar han?
Brorsan och jag var som fågelholkar. Det kunde han väl inte vara? Alkoholister är såna som hänger på bänken i parken.
Då sa han vidare:
"Att vara alkoholist är ungefär som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Antingen har man ett beroende eller inte. Jag har ett beroende."
Sådärja. Hela min världsbild raderades.
Vad skulle hända nu?
Så många nätter som vi har suttit och pratat efter denna kväll. Jag och pappa. När jag anmälde mig till Stadsmissionens kurs ringde jag och berättade det. Jag sa att det kommer säkert dyka upp så mycket frågor. Var han beredd att hjälpa mig?
Det var han.
Sedan dess har jag lärt mig att jag kan inte hålla koll på allt. Jag måste släppa. Jag måste inse och lära mig att vuxna människor har ett eget ansvar. Jag kunde inte och kan inte kolla pappa om han höll sig nykter. Jag var tvungen att lära mig att släppa taget. Otroligt svårt och otroligt tungt att lära mig.
Nu kommer vi till det jag började det här inlägget med. Pyset när nån öppnar en ölburk. Rysnigarna längs min ryggrad.
Pappa är nykter sen 1997. Som jag vet om. Jag har inte koll. Jag älskar honom. Men han har ansvar över sitt eget liv.
På det viset älskar jag honom ännu mer!
Stora "A"
Tack för era kramar och tankar efter inlägget jag skrev igår.
Jag hade en jobbig dag igår och den känslan finns kvar, dock inte så hårt etsat. Er omtanke gjorde att jag faktiskt kände er närvaro. Så ett stort tack från djupet av mitt hjärta.
När såna dagar som igår har passerat är det ganska skönt att hitta nåt som är roligt. Hitta nåt som har funkat. Nåt som kan få en någorlunda back on track igen.
Och såna bra, härliga saker finns det så klart. Ibland måste man leta och gräva djupt för att hitta det man söker. Ibland finns det närmare än vad man tror. I det här fallet finns det faktiskt väldigt nära.
Sonen är en fena på språk. Han är så himmelskt duktig så det är inte riktigt klokt. Han kan höra hur det ska låta. Han kan se hur det ska stavas och han har "det" helt enkelt.
Tänk om han nånstans kunde få in det i sitt eget system och förstå hur enormt duktig han är på just det.
Men han själv tänker inte så och han bryr sig föga om sin styrka vad gäller detta.
Efter ett och ett halvt år i hans nya stad där han enbart har pratat engelska så räknar numera lärarna på skolan honom som en av de engelska "naitve speakers", alltså en av dem som har engelska som hemspråk. Han talar flytande och har sån fin accent. Jag är så stolt över honom och hela hans väsen.
I svenska som han läser via Sofia Distans så lämnar han in uppgifter på löpande band så fort han blir färdig med nåt som ska lämnas in.
Han sköter detta ämne helt utan hjälp från mig som är hans handledare. Han har fixat allt och har haft full koll på uppgifter, inlämningsdatum osv.
Sedan får han betyg på varje inlämnad uppgift och feedback av hans lärare från Sofia Distans.
En av hans styrkor är att skriva. Han skriver så fint och han har ett så enormt ordspråk.
PÅ sista uppgiften fick han betyg"A".
Alltså, jag är så stolt så jag baxnar.
I franskan som han läser som B-språk har han lärt sig mer under dessa tre terminer än vad han gjorde i spanskan som han hann läsa i Sverige i tre terminer innan vi flyttade hit. Han har språkets gåva och jag hoppas vid mitt hjärta att han kan komma att göra nåt med hans styrka vad det lider i framtiden.
Tänk om han kunde inse hur lätt han har det i dessa ämnen.
Men det rinner bara av honom och säger "att det hjälper ju knappast mig i matten".
Han är ganska rolig också.
Jag hade en jobbig dag igår och den känslan finns kvar, dock inte så hårt etsat. Er omtanke gjorde att jag faktiskt kände er närvaro. Så ett stort tack från djupet av mitt hjärta.
När såna dagar som igår har passerat är det ganska skönt att hitta nåt som är roligt. Hitta nåt som har funkat. Nåt som kan få en någorlunda back on track igen.
Och såna bra, härliga saker finns det så klart. Ibland måste man leta och gräva djupt för att hitta det man söker. Ibland finns det närmare än vad man tror. I det här fallet finns det faktiskt väldigt nära.
Sonen är en fena på språk. Han är så himmelskt duktig så det är inte riktigt klokt. Han kan höra hur det ska låta. Han kan se hur det ska stavas och han har "det" helt enkelt.
Tänk om han nånstans kunde få in det i sitt eget system och förstå hur enormt duktig han är på just det.
Men han själv tänker inte så och han bryr sig föga om sin styrka vad gäller detta.
Efter ett och ett halvt år i hans nya stad där han enbart har pratat engelska så räknar numera lärarna på skolan honom som en av de engelska "naitve speakers", alltså en av dem som har engelska som hemspråk. Han talar flytande och har sån fin accent. Jag är så stolt över honom och hela hans väsen.
I svenska som han läser via Sofia Distans så lämnar han in uppgifter på löpande band så fort han blir färdig med nåt som ska lämnas in.
Han sköter detta ämne helt utan hjälp från mig som är hans handledare. Han har fixat allt och har haft full koll på uppgifter, inlämningsdatum osv.
Sedan får han betyg på varje inlämnad uppgift och feedback av hans lärare från Sofia Distans.
En av hans styrkor är att skriva. Han skriver så fint och han har ett så enormt ordspråk.
PÅ sista uppgiften fick han betyg"A".
Alltså, jag är så stolt så jag baxnar.
I franskan som han läser som B-språk har han lärt sig mer under dessa tre terminer än vad han gjorde i spanskan som han hann läsa i Sverige i tre terminer innan vi flyttade hit. Han har språkets gåva och jag hoppas vid mitt hjärta att han kan komma att göra nåt med hans styrka vad det lider i framtiden.
Tänk om han kunde inse hur lätt han har det i dessa ämnen.
Men det rinner bara av honom och säger "att det hjälper ju knappast mig i matten".
Han är ganska rolig också.
torsdag 21 februari 2013
Den här maktlösheten
Ibland kommer bara verkligheten ikapp mig.
Där allt blir så otroligt påtagligt.
Med sonens svårigheter. Med min och makens olikheter. Med lillebrors smärta.
Idag är en sån dag. När orken, kraften, energin och lusten bara tar slut.
Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig så ensam. Allt jag önskar just nu är att bara få krypa in i en varm kärleksfull famn. Nån som håller om mig där orden är överflödiga. Bara få vara där.
Just nu är det världens sämsta och den mest okunniga, ynkligaste lilla varelse som sitter här och skriver.
Lillebror har varit så trött de senaste veckorna. Han ser blek ut och mår illa då och då. Han har ont i magen och tappat lusten till att göra saker. På helgerna ligger han mest under täcket i min säng och bara kollar på fotboll. Jag sa till maken att jag börjar misstänka att han kanske är lite deprimerad. Men nej, han växer bara, enligt maken. Det är inte så farligt. Bara han äter.
Nu har hans lärare mailat mig två ggr där hon visar sin oro över sonens välbefinnande. Så häromdagen hämtade jag hem honom från skolan. Fast han liksom inte är sjuk. Han fick vara hemma en dag och igår var vi hos doktorn. Bara för att få honom uppkollad. Idag ska vi får svar på blodproven. Han och jag passade på att äta lunch ute på resturang när vi ändå var ute på stan och sprang. Bara vi. Och vi hade det så mysigt. Så enkelt. Så roligt. Plötsligt sa han: "Mamma, du är den bästa och finaste personen som finns i mitt liv. Du bryr dig om alla och Du är så snäll och du är verkligen bäst!" Asså, den kärleken jag känner i hela mitt system.
Storebror som sliter som ett djur för att få godkända betyg så han har rätt att söka till gymnasiet. Just nu har han special matte, alldeles ensam med en egen lärare. Fantastiskt. Men för att få godkänt i det ämnet måste han nu in i sin ordinarie klass så det kan stå på betyget att han har "rätt" godkänt. Så när det är tre månader kvar av nian ska han in och "bara ta vid där de andra redan är". För att kunna aklimatisera sig i en stor grupp och börja våga be om hjälp när han inte förstår. Hur möjligt är det på en skala?
Till vilket pris?
"Han behöver bara kämpa lite mer. Han behöver bara lära sig att fråga. Han behöver bara lära sig det och det och det och det..."
"Det är bara i matte och sciense som han behöver kämpa det här lilla extra. Alla andra ämnen går ju bra", säger maken.
Va? Under vilken sten har han varit de senaste 15 åren??
Mitt hjärta går sönder.
Matte och sciense är de ämnen där han behöver extra hjälp, ja. Där han behöver lärarens 100 procentiga närvaro och hjälp. Hela tiden.
Men då syns inte all den kraft han faktiskt lägger på alla andra ämnen. Bara för att överleva dagen. Så mycket av "det lilla extra" som han redan kämpar med och lägger ner bara för att hålla sin näsa ovanför vattenytan. En kraft och ett kämp som verkligen ingen annan ser. Som ingen annan har en jävla aning om.
Det är ingen annan som ser eller känner hans enorma ångest varje morgon när han kliver ur bilen för att gå den korta biten in genom grinden. In genom dörren på den stora byggnaden som han ska tillbringa sina närmaste åtta timmar i. Asså, den kärleken som pumpar i mina ådror.
Jag känner så för mina älskade ungar.
Jag älskar mina båda killar så oerhört mycket.
Just nu känner jag mig så himla, himla maktlös. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting.
Jag känner mig inte vuxen nog för mitt uppdrag som förälder.
Fick just ett sms från lillebror:
"Jag mår illa igen"
Vad gör man? Hur ska jag kunna hjälpa?
Där allt blir så otroligt påtagligt.
Med sonens svårigheter. Med min och makens olikheter. Med lillebrors smärta.
Idag är en sån dag. När orken, kraften, energin och lusten bara tar slut.
Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig så ensam. Allt jag önskar just nu är att bara få krypa in i en varm kärleksfull famn. Nån som håller om mig där orden är överflödiga. Bara få vara där.
Just nu är det världens sämsta och den mest okunniga, ynkligaste lilla varelse som sitter här och skriver.
Lillebror har varit så trött de senaste veckorna. Han ser blek ut och mår illa då och då. Han har ont i magen och tappat lusten till att göra saker. På helgerna ligger han mest under täcket i min säng och bara kollar på fotboll. Jag sa till maken att jag börjar misstänka att han kanske är lite deprimerad. Men nej, han växer bara, enligt maken. Det är inte så farligt. Bara han äter.
Nu har hans lärare mailat mig två ggr där hon visar sin oro över sonens välbefinnande. Så häromdagen hämtade jag hem honom från skolan. Fast han liksom inte är sjuk. Han fick vara hemma en dag och igår var vi hos doktorn. Bara för att få honom uppkollad. Idag ska vi får svar på blodproven. Han och jag passade på att äta lunch ute på resturang när vi ändå var ute på stan och sprang. Bara vi. Och vi hade det så mysigt. Så enkelt. Så roligt. Plötsligt sa han: "Mamma, du är den bästa och finaste personen som finns i mitt liv. Du bryr dig om alla och Du är så snäll och du är verkligen bäst!" Asså, den kärleken jag känner i hela mitt system.
Storebror som sliter som ett djur för att få godkända betyg så han har rätt att söka till gymnasiet. Just nu har han special matte, alldeles ensam med en egen lärare. Fantastiskt. Men för att få godkänt i det ämnet måste han nu in i sin ordinarie klass så det kan stå på betyget att han har "rätt" godkänt. Så när det är tre månader kvar av nian ska han in och "bara ta vid där de andra redan är". För att kunna aklimatisera sig i en stor grupp och börja våga be om hjälp när han inte förstår. Hur möjligt är det på en skala?
Till vilket pris?
"Han behöver bara kämpa lite mer. Han behöver bara lära sig att fråga. Han behöver bara lära sig det och det och det och det..."
"Det är bara i matte och sciense som han behöver kämpa det här lilla extra. Alla andra ämnen går ju bra", säger maken.
Va? Under vilken sten har han varit de senaste 15 åren??
Mitt hjärta går sönder.
Matte och sciense är de ämnen där han behöver extra hjälp, ja. Där han behöver lärarens 100 procentiga närvaro och hjälp. Hela tiden.
Men då syns inte all den kraft han faktiskt lägger på alla andra ämnen. Bara för att överleva dagen. Så mycket av "det lilla extra" som han redan kämpar med och lägger ner bara för att hålla sin näsa ovanför vattenytan. En kraft och ett kämp som verkligen ingen annan ser. Som ingen annan har en jävla aning om.
Det är ingen annan som ser eller känner hans enorma ångest varje morgon när han kliver ur bilen för att gå den korta biten in genom grinden. In genom dörren på den stora byggnaden som han ska tillbringa sina närmaste åtta timmar i. Asså, den kärleken som pumpar i mina ådror.
Jag känner så för mina älskade ungar.
Jag älskar mina båda killar så oerhört mycket.
Just nu känner jag mig så himla, himla maktlös. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting.
Jag känner mig inte vuxen nog för mitt uppdrag som förälder.
Fick just ett sms från lillebror:
"Jag mår illa igen"
Vad gör man? Hur ska jag kunna hjälpa?
söndag 17 februari 2013
"Jag ringer om jag spyr"
Sedan ett par veckor tillbaka har maken och jag kommit överens om att maken i den mån han kan, ska köra killarna till skolan varje måndag morgon.
I vår tro att göra just dessa mornar lite lättare att överleva och få en bättre start på veckan.
Men för vems skull, kan jag inte låta bli att undra då? Egentligen.
Dessa mornar har varit en otrolig ångest bomb och det har varit riktigt jobbigt för både mig och sonen när han ska in till skolan.
Till slut kände jag att min gräns var nådd. För vad en måndagmorgon ska orka med. För vad en mamma fixar. Och ännu jobbigare så klart för 15 åringen.
Hur kunde vi bryta detta mönster? Hur kunde vi hjälpa honom utan att låta honom stanna hemma?
Jo, ett försök var att låta pappan ta dessa mornar istället.
Och det har han gjort. Med ett ganska bra resultat faktiskt.
Vad nu ett "bra resultat" innebär?
Och vad är bra för vem?
Lämningarna har gått smidigare. Utåt sett. Men hur sonen mår invändigt vet vi inte. För till pappa säger han ingenting. Kanske mår han bättre? Kanske inte. Kanske är det jag som liksom drar ut ångesten ur honom? Kanske mår han inte så dåligt utan att det bara är genom min blotta närvaro som gör så att ångesten dryper om honom? Eller så stoppar han undan allt i bröstet och bara bygger upp ännu mer som snart kommer att brisera.
Och vad är bäst då? Hur sjutton ska man veta?
Pappa och två söner gick ut till bilen alldeles nyss. Storebror väntade till sist. Vände sig mot mig och sa:
"Jag ringer om jag spyr."
I vår tro att göra just dessa mornar lite lättare att överleva och få en bättre start på veckan.
Men för vems skull, kan jag inte låta bli att undra då? Egentligen.
Dessa mornar har varit en otrolig ångest bomb och det har varit riktigt jobbigt för både mig och sonen när han ska in till skolan.
Till slut kände jag att min gräns var nådd. För vad en måndagmorgon ska orka med. För vad en mamma fixar. Och ännu jobbigare så klart för 15 åringen.
Hur kunde vi bryta detta mönster? Hur kunde vi hjälpa honom utan att låta honom stanna hemma?
Jo, ett försök var att låta pappan ta dessa mornar istället.
Och det har han gjort. Med ett ganska bra resultat faktiskt.
Vad nu ett "bra resultat" innebär?
Och vad är bra för vem?
Lämningarna har gått smidigare. Utåt sett. Men hur sonen mår invändigt vet vi inte. För till pappa säger han ingenting. Kanske mår han bättre? Kanske inte. Kanske är det jag som liksom drar ut ångesten ur honom? Kanske mår han inte så dåligt utan att det bara är genom min blotta närvaro som gör så att ångesten dryper om honom? Eller så stoppar han undan allt i bröstet och bara bygger upp ännu mer som snart kommer att brisera.
Och vad är bäst då? Hur sjutton ska man veta?
Pappa och två söner gick ut till bilen alldeles nyss. Storebror väntade till sist. Vände sig mot mig och sa:
"Jag ringer om jag spyr."
Syskonkärlek , win-win.
En av de viktigaste sakerna i storebrors liv är att få en godnatt kram av lillebror när lillebror går och lägger sig.
Och beroende på hur dagen har sett ut så är är lillebror helt enkelt mer eller mindre sugen på att ge bort en sådan när det har blivit läggdags. Av olika orsaker såklart.
Här vet lillebror exakt vilken makt han har över sin brorsa. Och det är otroligt intressant att se och iakkta hur samspelet mellan syskon kan variera.
Den makten kan te sig på olika sätt.
Storebror är fantastiskt bra på datorer och det vet lillebror.
Idag behövde brodern den yngre hjälp med just datorn och önskade således broder den äldres uppmärksamhet under en period.
Då kan det låta så här:
"Du är så duktig på datorer och jag behöver din hjälp. Du får en godnattkram av mig ikväll."
Storebror blir överlycklig över det löftet och hjälper till så det bara susar i hela datorn.
Sen kommer han ner till mig med världens största leende på läpparna och så kan det låta det så här:
"Mamma, jag har hjälpt honom och han har lovat mig en godnattkram ikväll!"
Alltså - båda två lika lyckliga - på sina egna olika sätt.
En så kallad win-win situation och både parter nöjda och belåtna.
Och beroende på hur dagen har sett ut så är är lillebror helt enkelt mer eller mindre sugen på att ge bort en sådan när det har blivit läggdags. Av olika orsaker såklart.
Här vet lillebror exakt vilken makt han har över sin brorsa. Och det är otroligt intressant att se och iakkta hur samspelet mellan syskon kan variera.
Den makten kan te sig på olika sätt.
Storebror är fantastiskt bra på datorer och det vet lillebror.
Idag behövde brodern den yngre hjälp med just datorn och önskade således broder den äldres uppmärksamhet under en period.
Då kan det låta så här:
"Du är så duktig på datorer och jag behöver din hjälp. Du får en godnattkram av mig ikväll."
Storebror blir överlycklig över det löftet och hjälper till så det bara susar i hela datorn.
Sen kommer han ner till mig med världens största leende på läpparna och så kan det låta det så här:
"Mamma, jag har hjälpt honom och han har lovat mig en godnattkram ikväll!"
Alltså - båda två lika lyckliga - på sina egna olika sätt.
En så kallad win-win situation och både parter nöjda och belåtna.
fredag 15 februari 2013
Ibland måste man tänka på sig själv.
Min 15 åring är iallafall fantastiskt duktig på att ge mig dåligt samvete den gången jag har tänkt göra något bara för mig.
Ända sen han var en liten skrutt har rutiner och familjen varit det absolut viktigaste i hans liv. Dagarna har gärna fått se exakt likadana ut och alla vi fyra har gärna fått vara tillsammans dygnet runt. Tyvärr ser inte livet ut så. Hur mycket vi än vill anpassa vårt liv så till den milda grad för att sonen ska må så bra som möjligt, så snurrar liksom jorden sitt varv runt solen varje dag ändå vare sig vi vill det eller inte. Och där behöver även våran familj hänga med lite då och då.
När sonen var liten och vi inte visste bättre så trodde vi att när sonen "fick lillfingret så tog han hela handen". Om vi bröt våra rutiner för att hitta på nåt annat en dag, eller ville överraska barnen med nåt restaurangbesök, om de fick dricka läsk på en vardag, få efterrätt en vardag, eller vad det nu kunde vara för något. Då trodde gossen att "ok, nu har vi bytt rutiner så nu är det det här som gäller". Men för våran del så menade vi bara den specifika fredagkvällen som vi skulle ut på restaurang. Vi menade inte varje fredagkväll. Osv.
Vi lärde oss att vara väldigt försiktiga med det där att ändra på saker och ting. Senare kom förståelsen för varför det var så här.
Den här terminen när han går i grade 9 och lillebror i grade 7 slutar de enligt schema 13.23, då de ska äta lunch och sedan sluta för dagen. Nån fredag har jag hämtat dem exakt då och vi har tagit en lunch på stan tillsammans istället. Men ytterst sällan, för jag vill inte att sonen ska få det till att bli varje fredag.
I 99% av fallen så vill jag att de äter i skolan.
I 100% av fallen ringer min telefon exakt klockan 13.25. "Mamma, var är du?"
Jag svarar alltid "Gå och ät i matsalen och så kommer jag till skolan 13.45."
Förutom förra fredagen när jag blev lite sen för min bil var på verkstan och jag verkligen inte kunde hinna till den tiden. Sönerna var väl medvetna om detta. Ändå ringde han exakt 13.25.
Idag skulle jag och några vänner gå på bio. "Anna Karennina"som började klockan 12.00 och den skulle hålla på till 14.05.
Jag sa till killarna att jag skulle bli något sen den här fredagen också.
"Hur kan du göra så mot mig? Hur kan du vara sen två fredagar på raken? Hur? Hur?" Han blev riktigt upprörd och hade ingen som helst förståelse över hur jag kunde välja bion istället för att hämta dem.
På en gång fick jag dåligt samvete för att jag endast tänkte på mig själv och skulle låta honom vänta. Jag såg honom framför mig helt utom sig av både rädsla och ilska.
Till slut gick lillebror in i samtalet och talade om för sin storebror:
'"Nu låter du mamma gå på bio med sin kompis om hon vill det. Vi väntar på henne!"
Sån kille! Han är bara bäst. Hans mening till sin brorsa gjorde att jag tog mod till mig och bestämde mig för att gå på bio.
15 åringen lugnade ner sig en smula och så bestämde vi att de efter lunchen i skolan skulle ta sina grejer och börja traska mot köpcentret där jag var på bio. Inga problem.
Och telefonen ringde inte förrän 13.55 denna fredag. Men då satt jag som på nålar efter det och kunde inte riktigt koncentrera mig på slutet av filmen. För efter det samtalet kom det säkert 10 sms istället om var och hur vi skulle träffas, och om det var långt kvar på filmen.
Men jag gjorde det. Jag var på bio. Storebror överlevde. Lillebror överlevde.
De andra hemmafrukollegorna tyckte det här var så mysigt så de tänker göra det till en stående aktivitet. Träna - äta lunch - gå på bio - fredag.
Verkligen jättemysigt - men jag kan nog inte vara med varje fredag har jag sagt.
Ända sen han var en liten skrutt har rutiner och familjen varit det absolut viktigaste i hans liv. Dagarna har gärna fått se exakt likadana ut och alla vi fyra har gärna fått vara tillsammans dygnet runt. Tyvärr ser inte livet ut så. Hur mycket vi än vill anpassa vårt liv så till den milda grad för att sonen ska må så bra som möjligt, så snurrar liksom jorden sitt varv runt solen varje dag ändå vare sig vi vill det eller inte. Och där behöver även våran familj hänga med lite då och då.
När sonen var liten och vi inte visste bättre så trodde vi att när sonen "fick lillfingret så tog han hela handen". Om vi bröt våra rutiner för att hitta på nåt annat en dag, eller ville överraska barnen med nåt restaurangbesök, om de fick dricka läsk på en vardag, få efterrätt en vardag, eller vad det nu kunde vara för något. Då trodde gossen att "ok, nu har vi bytt rutiner så nu är det det här som gäller". Men för våran del så menade vi bara den specifika fredagkvällen som vi skulle ut på restaurang. Vi menade inte varje fredagkväll. Osv.
Vi lärde oss att vara väldigt försiktiga med det där att ändra på saker och ting. Senare kom förståelsen för varför det var så här.
Den här terminen när han går i grade 9 och lillebror i grade 7 slutar de enligt schema 13.23, då de ska äta lunch och sedan sluta för dagen. Nån fredag har jag hämtat dem exakt då och vi har tagit en lunch på stan tillsammans istället. Men ytterst sällan, för jag vill inte att sonen ska få det till att bli varje fredag.
I 99% av fallen så vill jag att de äter i skolan.
I 100% av fallen ringer min telefon exakt klockan 13.25. "Mamma, var är du?"
Jag svarar alltid "Gå och ät i matsalen och så kommer jag till skolan 13.45."
Förutom förra fredagen när jag blev lite sen för min bil var på verkstan och jag verkligen inte kunde hinna till den tiden. Sönerna var väl medvetna om detta. Ändå ringde han exakt 13.25.
Idag skulle jag och några vänner gå på bio. "Anna Karennina"som började klockan 12.00 och den skulle hålla på till 14.05.
Jag sa till killarna att jag skulle bli något sen den här fredagen också.
"Hur kan du göra så mot mig? Hur kan du vara sen två fredagar på raken? Hur? Hur?" Han blev riktigt upprörd och hade ingen som helst förståelse över hur jag kunde välja bion istället för att hämta dem.
På en gång fick jag dåligt samvete för att jag endast tänkte på mig själv och skulle låta honom vänta. Jag såg honom framför mig helt utom sig av både rädsla och ilska.
Till slut gick lillebror in i samtalet och talade om för sin storebror:
'"Nu låter du mamma gå på bio med sin kompis om hon vill det. Vi väntar på henne!"
Sån kille! Han är bara bäst. Hans mening till sin brorsa gjorde att jag tog mod till mig och bestämde mig för att gå på bio.
15 åringen lugnade ner sig en smula och så bestämde vi att de efter lunchen i skolan skulle ta sina grejer och börja traska mot köpcentret där jag var på bio. Inga problem.
Och telefonen ringde inte förrän 13.55 denna fredag. Men då satt jag som på nålar efter det och kunde inte riktigt koncentrera mig på slutet av filmen. För efter det samtalet kom det säkert 10 sms istället om var och hur vi skulle träffas, och om det var långt kvar på filmen.
Men jag gjorde det. Jag var på bio. Storebror överlevde. Lillebror överlevde.
De andra hemmafrukollegorna tyckte det här var så mysigt så de tänker göra det till en stående aktivitet. Träna - äta lunch - gå på bio - fredag.
Verkligen jättemysigt - men jag kan nog inte vara med varje fredag har jag sagt.
torsdag 14 februari 2013
Det lilla ordet "Förlåt"
Vi skickade ett mail till båda inblandade lärare igårkväll.
Den ena svarade ganska så snabbt. Det måste man säga att de är väldigt duktiga på i killarnas skola. Lärarna är väldigt tillgängliga och finns att nås nästan 24/7. Det är inte illa. Av min erfarenhet från Sverige så svarar inte svenska lärare knappt på mail. Kanske om man har tur så får man en telefontid man kan ringa upp dem på.
Iallafall.
Maken hade skrivit att vi ville ha ett möte som i morse angående "the issue with X's telephone".
Läraren, som hade skällt ut sonen, förklarade hela situationen från hans situation och sa att ett möte idag på morgonen kl 08.00 var ok.
Maken åkte dit. Var i skolan i god tid.
SEdan ringde han mig.
Det första läraren gjorde var att be om ursäkt för sitt beteende igår. Han insåg att han hade överreagerat totalt över det lilla som hände egentligen. Att sonen endast hade sms:at under lektionstid. Han var verkligen ledsen att sonen hade fått utstå hans reaktion.
Han skulle även be sonen om ursäkt. Dock vidhöll både make och lärare att det inte är ok att pyssla med telefonen under lektionstid.
Maken frågade även om skolans policy angående att läsa elevers privata konversationer på telefonen. Där sa denna lärare att det är totalt förbjudet och att det är ingen ting som han står bakom överhuvudtaget. Det tyckte han att vi skulle prata med Rektor om.
Men maken ville först prata direkt med denne lärare ist för att gå bakom ryggen.
De möttes och maken frågade även honom om hur skolans policy ser på det här med att läsa elevers privata meddelanden.
"Its a big no-no." Men däremot hade han kunnat se det meddelandet som stod på skärmen när tekefonen beslagtogs.
Även han svarade att det absolut inte är tänkbart att lärare skulle göra så. Och så fick maken berätta för honom hur sonen upplevde det igår.
Det står alltså ord mot ord i denna fråga.
Läraren sa att han har en väldigt god relation till vår kille och är verkligen rädd om den. Så han skulle genast gå till sonen och även han be om ursäkt.
Så slutet gott nästan allting gott!
Sonen tar straffet som han fick och det var att idag lämna in telefonen till läraren för att sedan få tillbaka den efter skoltid idag.
Och han kommer nog aldrig mer använda sin telefon under lektionstid.
Alltid lär man sig nåt.
Den ena svarade ganska så snabbt. Det måste man säga att de är väldigt duktiga på i killarnas skola. Lärarna är väldigt tillgängliga och finns att nås nästan 24/7. Det är inte illa. Av min erfarenhet från Sverige så svarar inte svenska lärare knappt på mail. Kanske om man har tur så får man en telefontid man kan ringa upp dem på.
Iallafall.
Maken hade skrivit att vi ville ha ett möte som i morse angående "the issue with X's telephone".
Läraren, som hade skällt ut sonen, förklarade hela situationen från hans situation och sa att ett möte idag på morgonen kl 08.00 var ok.
Maken åkte dit. Var i skolan i god tid.
SEdan ringde han mig.
Det första läraren gjorde var att be om ursäkt för sitt beteende igår. Han insåg att han hade överreagerat totalt över det lilla som hände egentligen. Att sonen endast hade sms:at under lektionstid. Han var verkligen ledsen att sonen hade fått utstå hans reaktion.
Han skulle även be sonen om ursäkt. Dock vidhöll både make och lärare att det inte är ok att pyssla med telefonen under lektionstid.
Maken frågade även om skolans policy angående att läsa elevers privata konversationer på telefonen. Där sa denna lärare att det är totalt förbjudet och att det är ingen ting som han står bakom överhuvudtaget. Det tyckte han att vi skulle prata med Rektor om.
Men maken ville först prata direkt med denne lärare ist för att gå bakom ryggen.
De möttes och maken frågade även honom om hur skolans policy ser på det här med att läsa elevers privata meddelanden.
"Its a big no-no." Men däremot hade han kunnat se det meddelandet som stod på skärmen när tekefonen beslagtogs.
Även han svarade att det absolut inte är tänkbart att lärare skulle göra så. Och så fick maken berätta för honom hur sonen upplevde det igår.
Det står alltså ord mot ord i denna fråga.
Läraren sa att han har en väldigt god relation till vår kille och är verkligen rädd om den. Så han skulle genast gå till sonen och även han be om ursäkt.
Så slutet gott nästan allting gott!
Sonen tar straffet som han fick och det var att idag lämna in telefonen till läraren för att sedan få tillbaka den efter skoltid idag.
Och han kommer nog aldrig mer använda sin telefon under lektionstid.
Alltid lär man sig nåt.
onsdag 13 februari 2013
Trubbel
Under eftermiddagen idag kom ett sms från lillebror:
"Mamma, jag behöver prata med dig!"
En minut senare kom ett till:
"När jag kommer hem."
Redan där ringde varningklockan. Han brukar inte skriva såna sms annars, kan man säga.
Han kom hem från skolan genom en annan mamma och kom ingående genom dörren med slokat huvud. Han tog endast av sig skorna och fortsatte in i köket. Där ställde han sig och hängde mot köksön vi har i mitten. Fortfarande med ytterjackan på sig och ryggsäcken på ryggen.
"Jag mår så illa, mamma. Jag tror jag måste spy", kom en stund senare.
"Ok, men ta av dig dina grejer då", svarade jag. "Jag kan hjälpa dig."
Kläder och ryggsäck kom av och han satte sig i soffan. Sedan berättade han att under sista timmen i skolan så hade alla elever suttit i gympasalen och tittat på en science-show.
Under den tiden hade han och två killar till suttit med sina mobiler och skickat meddelanden till varandra. En av lärarna hade kommit på dem och beslagtagit alla tres telefoner. Från sina platser kunde de se hur denna lärare helt sonika gick igenom deras meddelanden genom att skrolla neråt.
Sedan hade denna lärare sagt åt dem att gå till Mr W. Det är han som sköter konflikterna på skolan.
"För det här var verkligen inte ok uppförande!"
Så de gick dit efter skolan. Och fick sån utskällning av denna lärare. Han var så arg och sa att de hade gjort så fel. Att det var lika illa som att facerapa nån. I morgon ska de ha med sig sina telefonenr och lämna över dessa till lärare och inte få tillbaka dem förrän skoldagen är slut.
När han satt i soffan rann tårarna på sonen. Han var rent olycklig. Han fattar att han gjorde fel som satt med telefonen under showen. Men att det var så farligt visste han inte. Han kände sig oerhört kränkt över den förste lärarens agerande som läste alla meddelanden på hans telefon.
Han fortsatte:
"Jag vet fortfarande inte vad jag har gjort för fel, förutom att jag använde den på lektionstid! Vi hade inte skrivit nåt illa om nån. Vi hade inte skrivit nåt om nån annan! Vad är det som är så hemskt?"
Jag kände medan jag satt bredvid honom hur min ilska började smyga mig på. Jag började helt enkelt bli förbannad. Det började nästan koka i mig. Hur kan en lärare ta sig rätten att läsa en elevs privata meddelanden? Om ärendet hade varit nåt annat, typ mobbing eller annat galet hade jag förstått att frågan skulle kunna komma. Men att göra det utan varken elevs eller förälders tillstånd? Vad säger ni om det? Känslan av att mitt barn blev kränkt av en annan människa. En människa som dessutom utger sig för att vara vuxen. Så jobbig känsla. Nån ska fan inte ge sig på min unge ostraffat. Ni vet hur man blir. Tigermamman kommer fram på en gång.
Då är det bra att ta ett djupt andetag och andas en smula.
Då är det bra att ta ett djupt andetag och andas en smula.
Jag ville veta allt. Hela sanningen. Hade verkligen inte killarna skrivit nåt annat? Nåt som läraren hade reagerat på? Hade nåt annat hänt?
Men nej. Inte enligt honom själv.
Han fattar att det var fel att pyssla med telefonen. Han fattar att läraren tog telefonen. Men resten fattar han inte. Och helt ärligt förstår inte jag heller skolans agerande i frågan. Så det blir att ringa denna lärare ikväll. Och fråga vad som händer.
När sonen hade berättat allt som var hans sanning så sa han:
"Jag satt i bilen på vägen hem och visste inte hur jag skulle säga det till dig, mamma. Men det var det enda jag tänkte på hela resan. vad skulle jag säga? Hur skulle jag säga? Och nu är jag glad att jag har sagt det!"
Illamåendet försvann.
Jag kramade om honom och kände en sån enorm lycka samtidigt. Det är ju det här som jag har tjatat om alla hans 13 år på jorden. Du kan alltid komma till mig och berätta. Vad som än händer så finns jag. Vad som än kommer att hända så älskar jag dig oavsett. Jag kommer inte alltid älska allt du kommer att göra, men jag kommer alltid att älska dig.
"Jag tänkte att om jag inte berättar för dig, mamma, så kommer nån annan att berätta. Och då är det ju bättre att du redan vet."
Det här är första gången som lillebror råkar i "trouble", som de säger här. Och nån gång måste det ju hända. Förr eller senare så hamnar man i trubbel. Så klart. Det finns inte en enda människa som går igenom livet utan att hamna i trubbel, sa jag till honom.
Så nu ska vi ringa och föregå lärare. Få hans version av det hela. Få en förklaring. Det finns alltid två sidor på ett mynt.
Livet som förälder.
tisdag 12 februari 2013
Litet steg för mänskligheten - stort steg för sonen
Jag är så glad.
Sonen har haft tillgång till sina glasögon ett par veckor nu. Det började med att han använde dem i sin ensamhet när vi andra inte fanns i närheten. För att vänja sig. För att lära sig. För att märka att han faktiskt är i behov av dessa.
Vi har låtit honom ta den tid han behöver. Inte sagt nåt., Inte frågat nåt.
Sedan upptäckte jag plötsligt att han hade de på sig efter att vi hade sagt god natt på kvällen. Medan han låg och läste eller fipplade med telefonen. Så var det under ett par kvällars tid. Först tog han av sig dom när han hörde att vi var på väg. Men sen lät han dem vara på när vi kom förbi.
Nu, ett par kvällar, har han till och med låtit glasögonen få följa med ner till vardagsrummet.
Och plötsligt häromkvällen var dessa på när vi kollade på tv. Hela familjen.
Som om inget hade hänt.
Vi har inte sagt nåt. Inte förrän ikväll. Då frågade jag om han kände nån skillnad i ögonen med glasögonen på.
"Ja, det gör jag", svarade han.
Och jag blev så glad. Så himla glad för hans skull. Att han tog på sig dem. När han var redo. I sin takt. Att han faktiskt känner att han mår bättre.
Nu när jag ligger här och filosoferar lite så lägger jag ihop två och två plötsligt. Vi har haft ett par bra dagar nu sista tiden. Med lite tufft och ångest emellanåt såklart. Men om man jämför. Inga sk härdsmältor egentligen. Kan det ha att göra med användningen av hans glasögon?
Att hans huvud, nacke, ögon och hjärna kanske kan få en liten chans till återhämtning?
Och att detta har hänt är så stort för en kille som mår bäst av att livet går i samma gamla banor. Som vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Underbart!
Sonen har haft tillgång till sina glasögon ett par veckor nu. Det började med att han använde dem i sin ensamhet när vi andra inte fanns i närheten. För att vänja sig. För att lära sig. För att märka att han faktiskt är i behov av dessa.
Vi har låtit honom ta den tid han behöver. Inte sagt nåt., Inte frågat nåt.
Sedan upptäckte jag plötsligt att han hade de på sig efter att vi hade sagt god natt på kvällen. Medan han låg och läste eller fipplade med telefonen. Så var det under ett par kvällars tid. Först tog han av sig dom när han hörde att vi var på väg. Men sen lät han dem vara på när vi kom förbi.
Nu, ett par kvällar, har han till och med låtit glasögonen få följa med ner till vardagsrummet.
Och plötsligt häromkvällen var dessa på när vi kollade på tv. Hela familjen.
Som om inget hade hänt.
Vi har inte sagt nåt. Inte förrän ikväll. Då frågade jag om han kände nån skillnad i ögonen med glasögonen på.
"Ja, det gör jag", svarade han.
Och jag blev så glad. Så himla glad för hans skull. Att han tog på sig dem. När han var redo. I sin takt. Att han faktiskt känner att han mår bättre.
Nu när jag ligger här och filosoferar lite så lägger jag ihop två och två plötsligt. Vi har haft ett par bra dagar nu sista tiden. Med lite tufft och ångest emellanåt såklart. Men om man jämför. Inga sk härdsmältor egentligen. Kan det ha att göra med användningen av hans glasögon?
Att hans huvud, nacke, ögon och hjärna kanske kan få en liten chans till återhämtning?
Och att detta har hänt är så stort för en kille som mår bäst av att livet går i samma gamla banor. Som vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Underbart!
söndag 10 februari 2013
Skit söndagkväll
Söndagar är en enda lång transportsträcka till söndagkväll.
Söndagkvällar har länge varit den kvällen i veckan som varit mest ångestfylld för sonen.
Söndagstimmarna går och han står ofta ut ända tills det är dags att gå och lägga sig i sängen.
Då har det kommit. Antingen hårt på en gång eller så har det kommit smygande. Av nån anledning väntar han tills dess. Det känns som om han väntar så länge som det är möjligt.
Igårkväll fick han reda på att hans enda kompis i skolan inte skulle dyka upp idag. Och som den person han är så frågade han aldrig varför kompisen inte kommer till skolan idag. Om han var sjuk eller om han skulle till sitt hemland eller om det var nåt annat. "Varför han är borta bryr jag mig inte om, bara att han inte är där."
Så det blev en lång kväll igår. Jag la mig bredvid honom. Och bara att han sin mamma bredvid sig i sängen när man är 15 år känns lite som ett nederlag såklart. Men samtidigt livsviktigt just då.
Jag la min hand på hans axel. Han började slappna av med ryggen mot mig. Vi pratade lite granna. Om hur han skulle kunna känna hur jag bara skickade kraft och kärlek till honom i massor genom min hand på axeln.
Eftersom han ser allt i bilder så kom vi på att liksom göra en inre tavla. Bild för bild.
Vi sa att han skulle se framför sig hur mitt hjärta pumpade ut både styrka och kärlek ut till mina blodådror. Och sen så skulle han känna hur styrkan i mina ådror forstatte ut i min arm och ut till min hand. Och hur hans axel tog emot allt detta genom min handflata på hans hud. Vi hoppades på att han genom att se detta framför sig kanske kunde känna det på ett starkare sätt.
Vi pratade även om hur han ska kunna klara av en hel skoldag utan sin kompis. Han är rädd för att vara helt ensam på rasterna. Han vet hur tråkigt det är i matsalen när han sitter alldeles själv. Han känner att de andra pratar om honom för han hör sitt namn nämnas och när han kommer i närheten så tystnar de.
Eftersom de går i en internationell skola ska det officiella språket vara engelska. I sonens klass finns 7 elever som pratar ett annat gemensamt språk . 7 av elva. Och det gör att just det språket blir ganska vanligt just i deras klass.
Ett påtalat problem hos både lärare och rektor. Men tyvärr händer inte särskilt mycket.
Jag har erbjudit mig att vara med i skolan. Jag har sagt att jag kan fixa till ett föräldrarmöte, för jag är inte ens säker på att dessa föräldrarna är medvetna om problemet. För skolan är väldigt noga med att det som händer i skolan ska ordnas upp i skolan. ( Innerst inne tror jag att det handlar om att skolan är livrädd för att föräldrar ska sätta sina barn i andra skolor om de inte är nöjda.) Förutom när läxor inte görs eller lämnas in i tid. Då får vi föräldrar ett mail samma dag.
Jag har erbjudit mig att prata inför klassen. Jag har sagt till sonen att jag kan ställa mig längst fram i klassrummet och prata med hela klassen.
Men han stenvägrar låta mig göra det. "Du gör ingenting"
Då är det inte så himla lätt faktiskt. Jag får fortsätta att påtala detta om och om igen för lärare och rektor och sen hoppas på att de nångång fattar att det är allvar.
Sonen somnade till slut igårkväll. Fullmatad med kärlek och styrka i hela systemet.
Maken ändrade ett möte som han skulle haft i morse så han kunde ta killarna till skolan. För måndagmornar är så tuffa ändå när det är dags för sonen att hoppa ur bilen och in i skolan. Och med vetskap att kompisen inte är i skolan var risken för ytterligare ångest ganska påtaglig. Med pappa går det så mycket smidigare.
Han behövde bara andas ett par minuter innan han lämnade pappas bil. Sen gick han. Och har än en gång överlevt sina egna demoner.
Söndagkvällar har länge varit den kvällen i veckan som varit mest ångestfylld för sonen.
Söndagstimmarna går och han står ofta ut ända tills det är dags att gå och lägga sig i sängen.
Då har det kommit. Antingen hårt på en gång eller så har det kommit smygande. Av nån anledning väntar han tills dess. Det känns som om han väntar så länge som det är möjligt.
Igårkväll fick han reda på att hans enda kompis i skolan inte skulle dyka upp idag. Och som den person han är så frågade han aldrig varför kompisen inte kommer till skolan idag. Om han var sjuk eller om han skulle till sitt hemland eller om det var nåt annat. "Varför han är borta bryr jag mig inte om, bara att han inte är där."
Så det blev en lång kväll igår. Jag la mig bredvid honom. Och bara att han sin mamma bredvid sig i sängen när man är 15 år känns lite som ett nederlag såklart. Men samtidigt livsviktigt just då.
Jag la min hand på hans axel. Han började slappna av med ryggen mot mig. Vi pratade lite granna. Om hur han skulle kunna känna hur jag bara skickade kraft och kärlek till honom i massor genom min hand på axeln.
Eftersom han ser allt i bilder så kom vi på att liksom göra en inre tavla. Bild för bild.
Vi sa att han skulle se framför sig hur mitt hjärta pumpade ut både styrka och kärlek ut till mina blodådror. Och sen så skulle han känna hur styrkan i mina ådror forstatte ut i min arm och ut till min hand. Och hur hans axel tog emot allt detta genom min handflata på hans hud. Vi hoppades på att han genom att se detta framför sig kanske kunde känna det på ett starkare sätt.
Vi pratade även om hur han ska kunna klara av en hel skoldag utan sin kompis. Han är rädd för att vara helt ensam på rasterna. Han vet hur tråkigt det är i matsalen när han sitter alldeles själv. Han känner att de andra pratar om honom för han hör sitt namn nämnas och när han kommer i närheten så tystnar de.
Eftersom de går i en internationell skola ska det officiella språket vara engelska. I sonens klass finns 7 elever som pratar ett annat gemensamt språk . 7 av elva. Och det gör att just det språket blir ganska vanligt just i deras klass.
Ett påtalat problem hos både lärare och rektor. Men tyvärr händer inte särskilt mycket.
Jag har erbjudit mig att vara med i skolan. Jag har sagt att jag kan fixa till ett föräldrarmöte, för jag är inte ens säker på att dessa föräldrarna är medvetna om problemet. För skolan är väldigt noga med att det som händer i skolan ska ordnas upp i skolan. ( Innerst inne tror jag att det handlar om att skolan är livrädd för att föräldrar ska sätta sina barn i andra skolor om de inte är nöjda.) Förutom när läxor inte görs eller lämnas in i tid. Då får vi föräldrar ett mail samma dag.
Jag har erbjudit mig att prata inför klassen. Jag har sagt till sonen att jag kan ställa mig längst fram i klassrummet och prata med hela klassen.
Men han stenvägrar låta mig göra det. "Du gör ingenting"
Då är det inte så himla lätt faktiskt. Jag får fortsätta att påtala detta om och om igen för lärare och rektor och sen hoppas på att de nångång fattar att det är allvar.
Sonen somnade till slut igårkväll. Fullmatad med kärlek och styrka i hela systemet.
Maken ändrade ett möte som han skulle haft i morse så han kunde ta killarna till skolan. För måndagmornar är så tuffa ändå när det är dags för sonen att hoppa ur bilen och in i skolan. Och med vetskap att kompisen inte är i skolan var risken för ytterligare ångest ganska påtaglig. Med pappa går det så mycket smidigare.
Han behövde bara andas ett par minuter innan han lämnade pappas bil. Sen gick han. Och har än en gång överlevt sina egna demoner.
lördag 9 februari 2013
Only dead fish follow the stream
En fredag eftermiddag i bilen på väg hem från skolan.
Jag, lillebror och storebror i samma bil. Som vanligt. Lillebror satt i baksätet och nästan somnade med näsan mot rutan. Han är så himla trött nu för tiden. Kanske för att han växer så enormt för tillfället. Snart är den här mamman minst i familjen nämligen. Bara så ni vet.
Storebror pratade. Och som han pratade. Han var på ett osedvanligt gott humör den här eftermiddagen. Underbart! Med glimten i ögat berättade han att han numer vet varför han får lägre betyg än de andra i sin klass när det gäller inlämningarna på skrivuppgifterna i "social studies", typ samhällskunskap. Fast han skriver lika mycket.
"Jo, mamma, jag ser inte riktigt det som de andra ser. Jag ser andra saker i en text. Om Mr S vill att vi ska skriva ner det vi anser är det viktigaste angående WWII så har ju han ett svar som han har tänkt sig. Jag skriver nåt annat. Nåt som inte är fel, men som han inte hade i sin tanke."
Sonen berättar vidare att läraren då vill att han ska berätta hur han tänkte. Sonen gör det och läraren håller med om att sonen har rätt. Men att det ändå inte räcker ända fram till högsta betyget.
Våran kille läser ämnet svenska på distans via Sofia Distans på nätet. Ett toppen bra sätt att få ett betyg i ett ämne som inte finns att tillgå i den nuvarande skolan men som det krävs ett godkänt betyg i för att kunna söka till gymnasiet till hösten.
Där får han också feedback från sin lärare. Fast via mail. Han har lämnat in sina uppgifter och får betyg efter varje gång.
Även här har han fått höra att han skriver svar som läraren "aldrig nånsin har sett från en tidigare elev". Han får väldigt bra betyg.
Igår infann sig en aha-upplevelse hos våran kille.
Han känner att han inte är som alla andra. Han vet att han ser detaljer som ingen annan lägger märke till. Han ser ett mönster som ingen annan ser. Han läser en text som ingen annan gör. Han vet att han tänker annorlunda än andra.
Han vet och känner allt detta.
Men han fortsätter att göra det. Han tystnar inte. Han står för det han ser. Han står för det han tänker.
Han kan förklara för sina lärare hur han menar. Han kan få fram sin ståndpunkt och få andra att förstå hur han tänker.
Han vidgar andras vyer och får andra att se saker ur ett annat perspektiv.
En fantastisk styrka, känner jag. Mitt i allt jobbigt som han måste genomleva varje dag så gör han saker och ting med flaggan i topp. Även om han inte har det svaret som alla andra förväntar sig att höra så har han ett svar. Ett annat svar. Ett bra svar. Ett annorlunda svar.
Han följer inte med strömmen. Han vågar gå en annan väg. Han vet om det själv. Innerst inne är han själv så stolt över detta.
Som mamma är jag så glad över att han själv har kommit på detta. Han har jobbat så mycket och så länge, och gör så fortfarande, med sin känsla av personligt misslyckande att denna insikt gör mig helt gråtfärdig.
Som Louise Hoffsten just sjöng:
"Only dead fish follow the stream"
Jag, lillebror och storebror i samma bil. Som vanligt. Lillebror satt i baksätet och nästan somnade med näsan mot rutan. Han är så himla trött nu för tiden. Kanske för att han växer så enormt för tillfället. Snart är den här mamman minst i familjen nämligen. Bara så ni vet.
Storebror pratade. Och som han pratade. Han var på ett osedvanligt gott humör den här eftermiddagen. Underbart! Med glimten i ögat berättade han att han numer vet varför han får lägre betyg än de andra i sin klass när det gäller inlämningarna på skrivuppgifterna i "social studies", typ samhällskunskap. Fast han skriver lika mycket.
"Jo, mamma, jag ser inte riktigt det som de andra ser. Jag ser andra saker i en text. Om Mr S vill att vi ska skriva ner det vi anser är det viktigaste angående WWII så har ju han ett svar som han har tänkt sig. Jag skriver nåt annat. Nåt som inte är fel, men som han inte hade i sin tanke."
Sonen berättar vidare att läraren då vill att han ska berätta hur han tänkte. Sonen gör det och läraren håller med om att sonen har rätt. Men att det ändå inte räcker ända fram till högsta betyget.
Våran kille läser ämnet svenska på distans via Sofia Distans på nätet. Ett toppen bra sätt att få ett betyg i ett ämne som inte finns att tillgå i den nuvarande skolan men som det krävs ett godkänt betyg i för att kunna söka till gymnasiet till hösten.
Där får han också feedback från sin lärare. Fast via mail. Han har lämnat in sina uppgifter och får betyg efter varje gång.
Även här har han fått höra att han skriver svar som läraren "aldrig nånsin har sett från en tidigare elev". Han får väldigt bra betyg.
Igår infann sig en aha-upplevelse hos våran kille.
Han känner att han inte är som alla andra. Han vet att han ser detaljer som ingen annan lägger märke till. Han ser ett mönster som ingen annan ser. Han läser en text som ingen annan gör. Han vet att han tänker annorlunda än andra.
Han vet och känner allt detta.
Men han fortsätter att göra det. Han tystnar inte. Han står för det han ser. Han står för det han tänker.
Han kan förklara för sina lärare hur han menar. Han kan få fram sin ståndpunkt och få andra att förstå hur han tänker.
Han vidgar andras vyer och får andra att se saker ur ett annat perspektiv.
En fantastisk styrka, känner jag. Mitt i allt jobbigt som han måste genomleva varje dag så gör han saker och ting med flaggan i topp. Även om han inte har det svaret som alla andra förväntar sig att höra så har han ett svar. Ett annat svar. Ett bra svar. Ett annorlunda svar.
Han följer inte med strömmen. Han vågar gå en annan väg. Han vet om det själv. Innerst inne är han själv så stolt över detta.
Som mamma är jag så glad över att han själv har kommit på detta. Han har jobbat så mycket och så länge, och gör så fortfarande, med sin känsla av personligt misslyckande att denna insikt gör mig helt gråtfärdig.
Som Louise Hoffsten just sjöng:
"Only dead fish follow the stream"
fredag 8 februari 2013
Aha-upplevelse
Jag har fastnat för det här med "bristande föreställningsförmåga".
Sen sonen var liten har vi ju förstått att "det har varit nåt". Men att jag liksom inte har haft ordet för det. Även om han har diagnosen ADD med autistiska drag så har jag liksom inte blivit klok på vad det är jag söker.
Han har sen barnsben varit totalt beroende av detta med klara besked, trygga rutiner ( som i vissa fall kan blandas ihop med tvångshandlingar/tvångstankar. Skillnaden är hårfin. ) och vuxnas närhet. Han har behövt veta vad som har förväntats av honom.
I skolan har idrotten och slöjden alltid varit de värsta lektionerna. Varför då? Jo, för då är det lite friare. Dessa lektioner blir lätt lite rörigare. Mer ljud och mer folk i rörelse hela tiden.
Även lektioner där egen forskning har krävts så har det direkt blivit svårare. För vad är det man ska söka på? Grupparbeten är också ett särskilt kapitel. Vad förväntas?
Men åter till föreställningsförmågan. Eller bristen på denna.
Ämnet som ibland så fint kallas för "fria aktiviteter" har varit en hel mardröm för min son.
Den lektionen som så många andra elever bara älskar. Man får göra vad man vill. Då har alltid min telefon ringt. "Vad ska jag göra, mamma?"
Tänk er att det står "friluftsdag" på schemat i morgon. Du vet och förstår alltså att det är friluftsdag, men du har ingen som helst förmåga att föreställa dig hur det kommer att bli. Vad kommer att hända?
Klart att en viss oro kryper sig på.
Alla stora sociala sammankomster som det krävs att man ska närvara på. Samlingar av olika slag. Man vet att man ska dit. Men har ingen aning om vad som förväntas av en. Ska man säga nåt? Ska man göra nåt? Iså fall vad? Hur länge? När? Med vem?
Att ångesten kommer krypande är inte alls konstigt.
Samma sak som det jag skrev om i förra inlägget egentligen.
Man ser att nån är ledsen. Men kan inte föreställa sig hur det känns för den personen.
Man är ärlig och säger saker som kan såra. Men man förstår inte varför man sårar för man kan inte föreställa sig hur personen tar det.
Och eftersom man inte kan föreställa sig hur andra känner sig så är det lätt att använda sig av ett tonläge som inte menar nån ilska eller arghet. Som bara låter så. Men som får den andra personen att dra sig undan. Eller hugga tillbaka. Och så står man där och inte har förstått vad som hände.
Att detta leder till oro som leder till ångest som ev leder till depression är ju inte alls konstigt.
Att detta även leder till konflikter med andra och att man hamnar i oönskade situationer är ju inte heller alls särskilt konstigt.
Ett klockrent exempel på det här att inte veta vad som förväntas av en var för några år sedan när sonen skulle på samling med innebandylaget en tidig lördag morgon.
Alla andra killar i laget klev ur sina bilar och hängde utanför bilarna. De hälsade på varandra så glatt och de busade sådär mysigt med varandra. Då plötsligt hörde jag från baksätet:
"Mamma, är det nu jag ska gå ut och säga hej?"
Det kommer liksom inte av sig själv för honom. Han måste se och lära. I allt.
Det viktigaste är att omgivningen vet att de människor med bristande föreställningsförmåga samtidigt bär på samma känslor som alla andra. De har samma sorts känslor och behov som oss andra. De känner också glädje, sorg, ilska, rädsla. Det som skiljer oss åt just i den här frågan är bara förmågan att föreställa oss hur det känns för andra. Eller att kunna föreställa sig hur dagen kan komma att bli.
Jag förstår att dessa barn och vuxna är tvungna att lära sig egna strategier för att klara av sin vardag. För att öveleva. Tänk er all den energi som går åt till att bara överleva dagen. Vilket maratonlopp att åka varje dag.
Ju äldre de blir genom åren så lär de sig av sin egen erfarenhet vilka fraser som går att använda i olika situationer. Ett sk inlärt beteende. Men samtidigt går det inte att lära sig allt för alla människor är så oberäkneliga och beter sig så annorlunda varje gång att det blir omöjligt för dem att förstå.
Bara genom att jag har fått ett ord på detta fenomen gjorde att jag helt plötsligt känner mycket mer förståelse över saker och ting som händer i vår lilla familj.
Utan att helt vara säker eller veta så tror jag faktiskt att jag har två stycken här hemma med bristande föreställningsförmåga.
Men att den äldre även drivs av det som kallas bristande impulsstyrning. Han bara kör. Utan att föreställa sig hur det känns för andra. Eller sig själv.
Vilken aha-uplevelse det här var.
Sen sonen var liten har vi ju förstått att "det har varit nåt". Men att jag liksom inte har haft ordet för det. Även om han har diagnosen ADD med autistiska drag så har jag liksom inte blivit klok på vad det är jag söker.
Han har sen barnsben varit totalt beroende av detta med klara besked, trygga rutiner ( som i vissa fall kan blandas ihop med tvångshandlingar/tvångstankar. Skillnaden är hårfin. ) och vuxnas närhet. Han har behövt veta vad som har förväntats av honom.
I skolan har idrotten och slöjden alltid varit de värsta lektionerna. Varför då? Jo, för då är det lite friare. Dessa lektioner blir lätt lite rörigare. Mer ljud och mer folk i rörelse hela tiden.
Även lektioner där egen forskning har krävts så har det direkt blivit svårare. För vad är det man ska söka på? Grupparbeten är också ett särskilt kapitel. Vad förväntas?
Men åter till föreställningsförmågan. Eller bristen på denna.
Ämnet som ibland så fint kallas för "fria aktiviteter" har varit en hel mardröm för min son.
Den lektionen som så många andra elever bara älskar. Man får göra vad man vill. Då har alltid min telefon ringt. "Vad ska jag göra, mamma?"
Tänk er att det står "friluftsdag" på schemat i morgon. Du vet och förstår alltså att det är friluftsdag, men du har ingen som helst förmåga att föreställa dig hur det kommer att bli. Vad kommer att hända?
Klart att en viss oro kryper sig på.
Alla stora sociala sammankomster som det krävs att man ska närvara på. Samlingar av olika slag. Man vet att man ska dit. Men har ingen aning om vad som förväntas av en. Ska man säga nåt? Ska man göra nåt? Iså fall vad? Hur länge? När? Med vem?
Att ångesten kommer krypande är inte alls konstigt.
Samma sak som det jag skrev om i förra inlägget egentligen.
Man ser att nån är ledsen. Men kan inte föreställa sig hur det känns för den personen.
Man är ärlig och säger saker som kan såra. Men man förstår inte varför man sårar för man kan inte föreställa sig hur personen tar det.
Och eftersom man inte kan föreställa sig hur andra känner sig så är det lätt att använda sig av ett tonläge som inte menar nån ilska eller arghet. Som bara låter så. Men som får den andra personen att dra sig undan. Eller hugga tillbaka. Och så står man där och inte har förstått vad som hände.
Att detta leder till oro som leder till ångest som ev leder till depression är ju inte alls konstigt.
Att detta även leder till konflikter med andra och att man hamnar i oönskade situationer är ju inte heller alls särskilt konstigt.
Ett klockrent exempel på det här att inte veta vad som förväntas av en var för några år sedan när sonen skulle på samling med innebandylaget en tidig lördag morgon.
Alla andra killar i laget klev ur sina bilar och hängde utanför bilarna. De hälsade på varandra så glatt och de busade sådär mysigt med varandra. Då plötsligt hörde jag från baksätet:
"Mamma, är det nu jag ska gå ut och säga hej?"
Det kommer liksom inte av sig själv för honom. Han måste se och lära. I allt.
Det viktigaste är att omgivningen vet att de människor med bristande föreställningsförmåga samtidigt bär på samma känslor som alla andra. De har samma sorts känslor och behov som oss andra. De känner också glädje, sorg, ilska, rädsla. Det som skiljer oss åt just i den här frågan är bara förmågan att föreställa oss hur det känns för andra. Eller att kunna föreställa sig hur dagen kan komma att bli.
Jag förstår att dessa barn och vuxna är tvungna att lära sig egna strategier för att klara av sin vardag. För att öveleva. Tänk er all den energi som går åt till att bara överleva dagen. Vilket maratonlopp att åka varje dag.
Ju äldre de blir genom åren så lär de sig av sin egen erfarenhet vilka fraser som går att använda i olika situationer. Ett sk inlärt beteende. Men samtidigt går det inte att lära sig allt för alla människor är så oberäkneliga och beter sig så annorlunda varje gång att det blir omöjligt för dem att förstå.
Bara genom att jag har fått ett ord på detta fenomen gjorde att jag helt plötsligt känner mycket mer förståelse över saker och ting som händer i vår lilla familj.
Utan att helt vara säker eller veta så tror jag faktiskt att jag har två stycken här hemma med bristande föreställningsförmåga.
Men att den äldre även drivs av det som kallas bristande impulsstyrning. Han bara kör. Utan att föreställa sig hur det känns för andra. Eller sig själv.
Vilken aha-uplevelse det här var.
onsdag 6 februari 2013
Att lyssna
Det sociala samspelet handlar om så mycket.
Koder som man ska förstå. Koder som ska läsas av. Ansiktsuttryck som ska läsas av.
Empati ska man känna för andra människor. Man ska visa hänsyn till andra.
Och så måste man ibland lyssna på sånt som faktiskt inte intresserar en just då. Ibland måste man kunna prata om olika saker. Man måste kunna ställa följdfrågor. Man måste visa intresse för andra människor.
Allt det här sammantaget är svårt. När man inte har förmågan att föreställa sig hur det känns för den andre parten i samtalet. Vår kille hör vad vi säger när vi förklarar att lillebror är ledsen. Men han kan inte föreställa sig hur han känner. När vi fortsätter att förklara att lillebror känner sig lika ledsen som du gör ibland, så har han jättesvårt att förstå vad vi menar. Nu för tiden, vid femton års ålder, har han lärt sig hur han ska göra när lillebror är ledsen. Ett sk inlärt beteende. Men om nån annan är ledsen så blir det krångligt.
"Ok, den är ledsen. Men vad rör det mig?" "Varför ska jag bry mig om det?" , är två mycket vanligt förekommande frågor hemma hos oss.
Och då är det enormt viktigt att förstå för oss andra runtomkring att det inte är av ondo han inte bryr sig.
Han har inget ont hjärta. Verkligen inte. Han är en av de snällaste människor som går omkring på denna jord. Han vill otroligt väl.
Bara det att det blir så tokigt ibland.
När han inte vill lyssna längre. Då säger han det. Högt och tydligt talar han om att "nu får du minsann var tyst för jag orkar inte lyssna längre". Nej, så trevligt låter det inte. Det är mer åt hållet "Tror du jag bryr mig?" "Varför ska jag bry mig?" Men när han pratar om Manchester United kan han prata själv i flera timmar.
I såna lägen är det väldigt lätt att vid en pratstund som har börjat så mysigt, kan sluta i total katastrof och som får hela familjen att dras ner i en urtrist, sur stämning. Det kan gå på ett par sekunder.
Att lyssna på saker som inte intresserar går inte. Han bryr sig inte över huvud taget. Han har ingen som helst förståelse för hur hans medverkan i samspelet ser ut. Och hur vi andra känner det.
Hur hans tonläge låter är nåt som är helt främmande för honom själv. Han kan låta så arg och så menar han inte det innerst inne. Men stämningen har liksom redan sjunkit till botten.
Vi här hemma försöker med hull och hår att hålla god stämning. Vi försöker och försöker att inte lägga så mycket krut på att smittas av hans arga tonläge.
Men det är otroligt svårt.
Min högsta önskan är ju att han nångång kan lära sig. Att han nångång kan förstå sin egen påverkan. Innerst inne i mitt hjärta handlar allt om min egen rädsla. Min djupa rädsla för att han ska förbli så ensam.
Vänner.
Att skaffa vänner kanske inte är så svårt, men hur gör man för att behålla dem?, är ett ordspråk som är ganska så passande.
Koder som man ska förstå. Koder som ska läsas av. Ansiktsuttryck som ska läsas av.
Empati ska man känna för andra människor. Man ska visa hänsyn till andra.
Och så måste man ibland lyssna på sånt som faktiskt inte intresserar en just då. Ibland måste man kunna prata om olika saker. Man måste kunna ställa följdfrågor. Man måste visa intresse för andra människor.
Allt det här sammantaget är svårt. När man inte har förmågan att föreställa sig hur det känns för den andre parten i samtalet. Vår kille hör vad vi säger när vi förklarar att lillebror är ledsen. Men han kan inte föreställa sig hur han känner. När vi fortsätter att förklara att lillebror känner sig lika ledsen som du gör ibland, så har han jättesvårt att förstå vad vi menar. Nu för tiden, vid femton års ålder, har han lärt sig hur han ska göra när lillebror är ledsen. Ett sk inlärt beteende. Men om nån annan är ledsen så blir det krångligt.
"Ok, den är ledsen. Men vad rör det mig?" "Varför ska jag bry mig om det?" , är två mycket vanligt förekommande frågor hemma hos oss.
Och då är det enormt viktigt att förstå för oss andra runtomkring att det inte är av ondo han inte bryr sig.
Han har inget ont hjärta. Verkligen inte. Han är en av de snällaste människor som går omkring på denna jord. Han vill otroligt väl.
Bara det att det blir så tokigt ibland.
När han inte vill lyssna längre. Då säger han det. Högt och tydligt talar han om att "nu får du minsann var tyst för jag orkar inte lyssna längre". Nej, så trevligt låter det inte. Det är mer åt hållet "Tror du jag bryr mig?" "Varför ska jag bry mig?" Men när han pratar om Manchester United kan han prata själv i flera timmar.
I såna lägen är det väldigt lätt att vid en pratstund som har börjat så mysigt, kan sluta i total katastrof och som får hela familjen att dras ner i en urtrist, sur stämning. Det kan gå på ett par sekunder.
Att lyssna på saker som inte intresserar går inte. Han bryr sig inte över huvud taget. Han har ingen som helst förståelse för hur hans medverkan i samspelet ser ut. Och hur vi andra känner det.
Hur hans tonläge låter är nåt som är helt främmande för honom själv. Han kan låta så arg och så menar han inte det innerst inne. Men stämningen har liksom redan sjunkit till botten.
Vi här hemma försöker med hull och hår att hålla god stämning. Vi försöker och försöker att inte lägga så mycket krut på att smittas av hans arga tonläge.
Men det är otroligt svårt.
Min högsta önskan är ju att han nångång kan lära sig. Att han nångång kan förstå sin egen påverkan. Innerst inne i mitt hjärta handlar allt om min egen rädsla. Min djupa rädsla för att han ska förbli så ensam.
Vänner.
Att skaffa vänner kanske inte är så svårt, men hur gör man för att behålla dem?, är ett ordspråk som är ganska så passande.
måndag 4 februari 2013
Vad ska jag göra, mamma?
Varje gång när sonen inte förstår på lektionen får jag ett sms:
"Jag förstår inte. Vad ska jag göra?"
Varje gång svarar jag:
"Be läraren om hjälp."
"Har försökt, men jag förstår iallafall inte. Vad ska jag göra?"
"Fråga en kompis." ( fast jag vet svaret )
"Nej det gör jag inte."
Vad borde jag svara honom då?
Hur gör man?
Hur gör ni?
Det blir ganska många sms.
"Jag förstår inte. Vad ska jag göra?"
Varje gång svarar jag:
"Be läraren om hjälp."
"Har försökt, men jag förstår iallafall inte. Vad ska jag göra?"
"Fråga en kompis." ( fast jag vet svaret )
"Nej det gör jag inte."
Vad borde jag svara honom då?
Hur gör man?
Hur gör ni?
Det blir ganska många sms.
Eget initiativ!
Jag ser på en gång när sonen kämpar med sig själv. När hans själ inte är i fas med resten av hans varande. Det syns så tydligt. Över hela hans väsen.
Det är här pappan missar. Han ser inte. När jag påpekar för maken att sonen har det jobbigt kan han säga: "Nej då. Det har han inte. Han säger ju inget."
Eller så ser maken helt oförstående ut.
Men jag ser. Och jag känner. Varenda liten nerv i mitt system är på tårna. Varenda minut. varenda timme. Hela dagen. Dygnet runt. Hela året.
"Släpp taget", säger några. Eller hur? Hur ska jag kunna göra det? När jag är hans livlina? Som förväntas ha alla svar.
Men jag försöker. Så sakteliga släpper jag taget. Litet steg i taget. Det är jättesvårt. Och det gör ont.
Vi har ju levt i symbios på olika sätt sen han låg i min mage 1997. Då kan man inte bara "släppa".
Under helgen har killen pratat om att han ville träna fotboll igen. Han har haft kontakt med några killar i laget och har verkligen peppat sig själv. Och bestämde sig för att testa gå på måndagsträningen som ikväll. Igår ville han att jag skulle ringa till en av papporna så vi kunde samköra till träningen.
"Vi fixar det själva", sa jag till sonen. Med rädsla för att lova nåt till en annan familj som jag senare inte kan hålla.
I morse packade han sin träningsväska. La den i hallen. Bara för mig att ta med den när jag skulle hämta dem från skolan, sa han.
Väl framme i skolan satt han kvar i bilen.
"Ge mig en sekund, mamma", viskade han. Lillebror hoppade glatt ut ur bilen.
Vi satt tysta bredvid varandra. Andades. Jag riktigt kände i hela atmosfären hur han peppade sig själv.
Så kom det. "Jag kommer inte att klara det, mamma. Jag kommer inte klara träningen.."
Och just där. Just då. När jag ser, och när jag vet hur mycket han vill. Då gör det så enormt ont i hela mitt väsen.
"Jag blir så ledsen när jag inte fixar det. Jag blir så besviken på mig själv".
"Du behöver inte ta det beslutet nu", svarade jag. "Jag tar med mig väskan i eftermiddag så får du känna hur det känns då."
Jag försökte få honom att förstå att det inte är hans fel, men den här känslan av det peronliga misslyckandet är så starkt. Och egentligen är det kanske jättetokigt att han ville testa träningen på måndagskvällen. När han får kämpa på måndagar iallafall bara för att ta sig in i skolan.
Men jag blev så glad när han kom med eget initiativ och hela comebacken liksom kom från honom själv. Då ville inte jag vara den som sa: "Nej, ikväll är ingen bra dag. Försök på onsdag istället."
Då kanske han hade tappat sugen bara av den kommentaren. Jag vill så gärna att han ska tro på sig själv. Tycka om sig själv. Lita på sig själv.
Kämpa.
Det är här pappan missar. Han ser inte. När jag påpekar för maken att sonen har det jobbigt kan han säga: "Nej då. Det har han inte. Han säger ju inget."
Eller så ser maken helt oförstående ut.
Men jag ser. Och jag känner. Varenda liten nerv i mitt system är på tårna. Varenda minut. varenda timme. Hela dagen. Dygnet runt. Hela året.
"Släpp taget", säger några. Eller hur? Hur ska jag kunna göra det? När jag är hans livlina? Som förväntas ha alla svar.
Men jag försöker. Så sakteliga släpper jag taget. Litet steg i taget. Det är jättesvårt. Och det gör ont.
Vi har ju levt i symbios på olika sätt sen han låg i min mage 1997. Då kan man inte bara "släppa".
Under helgen har killen pratat om att han ville träna fotboll igen. Han har haft kontakt med några killar i laget och har verkligen peppat sig själv. Och bestämde sig för att testa gå på måndagsträningen som ikväll. Igår ville han att jag skulle ringa till en av papporna så vi kunde samköra till träningen.
"Vi fixar det själva", sa jag till sonen. Med rädsla för att lova nåt till en annan familj som jag senare inte kan hålla.
I morse packade han sin träningsväska. La den i hallen. Bara för mig att ta med den när jag skulle hämta dem från skolan, sa han.
Väl framme i skolan satt han kvar i bilen.
"Ge mig en sekund, mamma", viskade han. Lillebror hoppade glatt ut ur bilen.
Vi satt tysta bredvid varandra. Andades. Jag riktigt kände i hela atmosfären hur han peppade sig själv.
Så kom det. "Jag kommer inte att klara det, mamma. Jag kommer inte klara träningen.."
Och just där. Just då. När jag ser, och när jag vet hur mycket han vill. Då gör det så enormt ont i hela mitt väsen.
"Jag blir så ledsen när jag inte fixar det. Jag blir så besviken på mig själv".
"Du behöver inte ta det beslutet nu", svarade jag. "Jag tar med mig väskan i eftermiddag så får du känna hur det känns då."
Jag försökte få honom att förstå att det inte är hans fel, men den här känslan av det peronliga misslyckandet är så starkt. Och egentligen är det kanske jättetokigt att han ville testa träningen på måndagskvällen. När han får kämpa på måndagar iallafall bara för att ta sig in i skolan.
Men jag blev så glad när han kom med eget initiativ och hela comebacken liksom kom från honom själv. Då ville inte jag vara den som sa: "Nej, ikväll är ingen bra dag. Försök på onsdag istället."
Då kanske han hade tappat sugen bara av den kommentaren. Jag vill så gärna att han ska tro på sig själv. Tycka om sig själv. Lita på sig själv.
Kämpa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)