Håltimme

Apropå snabba beslut och att alltid vara på tårna som mamma.

Nu ringde sonen och sa att hans mattelärare är sjuk idag. Han måste alltså klara sig själv under två lektioner.
Då ringer han till sin mamma och undrar vad han ska göra och hur han ska lägga upp den plötsligt lediga tiden.

För andra barn är en håltimme mer än välkommen. Att få möjligheten att välja själv vad som ska göras.
För min son blir en plötslig dötid en katastrof. Att inte ha nån som kan tala om för honom vad som förväntas av honom. Att komma på nåt att göra.
Nu i nian klarar han det bra mycket lättare än vad han gjorde när han var yngre.
Fria aktiviteter har aldrig varit ett kul ämne. Fri lek på dagis eller fritids har aldrig funkat.

Det måste vara uppstyrt, allt måste vara klart och tydligt.

Mamma måste ha en plan klar när han ringer. Mamma förväntas att alltid ha ett svar. Mamma måste ta snabba beslut.

Förälder

Att bli förälder till ett barn är en ynnest att få uppleva. En fantastisk gåva och föräldern har efter att barnet är fött en otroligt tuff uppgift framför sig.
Vare sig barnet är född med ett funktionsnedsättning eller inte.

Ett barn som är i behov av extra allt kräver dock ännu mer av sina föräldrar.
Ännu mer av tid, ännu mer av lugnet, ännu mer av tydlighet, ännu mer av förberedelse, ännu mer av förklaringar, ännu mer av förståelse, ännu mer av läkarbesök, ännu mer av telefonsamtal till skola eller myndigheter, ännu mer av möten med lärare och rektor, ännu mer av akuta uttyckningar vid behov. Listan kan göras hur lång som helst.  Extra allt är egentligen en klockren beskrivning.

Till det kommer att vi som föräldrar är tvungna att ta beslut. Snabba beslut. Många beslut. Över barnets huvud. Vi som föräldrar måste hela tiden ligga steget före. Vi måste veta som är bäst för vårat barn. Och hur i hela friden vet man det?  Vad ska göras nu? Vad kan förberedas? Vilken medicin är bäst? Ska vi överhuvudtaget ge medicin? Ska vi strunta i medicin? Varför? Att stoppa i sitt barn medicin är ett stort beslut. Vem vet vad det gör i barnets kropp egentligen. HUr länge ska man hålla på med den? Hela livet?

 En fråga som jag ställer mig själv ganska ofta och som kan hjälpa mig i vissa situationer är "För vems skull?". Är det för min skull? Eller är det för nån annans skull?

Nu har vi levt i den här världen i 15 år. Men eftersom han är vår förstfödda visste vi inget annat de första åren. Det var när lillebror kom och vi såg hur smidigt allt gick med honom som vi förstod att det var nåt annat med storebror. Vi trodde oxå från början att eftersom han är just våran förste så blev han ju våran sk försökskanin och att vi var nybörjare som föräldrar, och att det var vi som inte visste hur man gjorde. På det viset gav vi oss själva skulden för allt.

Som förälder till ett barn med ADD/ADHD/ Asperger får man höra av andra föräldrar att "sådär gör mina barn med", "mitt barn är oxå oroligt", "mitt barn har oxå sömnproblem". Det sägs säkert i all välmening. I ett försök att trösta eller tala om att de faktiskt också har det lite jobbigt.
Men ingen som inte lever i det här varje dag har nån aning om hur det är. Kan inte förstå. Omöjligt att förstå.
Jag har fått så många bra tips under årens lopp från andra föräldrar, "Gör så här", Det är för att du gör så där" bla. Men tro mig när jag säger, vi har försökt. Vi har försökt med allt.

Så vi teg. De första nio åren. Bara försökte överleva. Varje andetag handlade om att komma igenom dagen. För mig och barnen. Maken jobbade på annan ort. Till saken hör att jag och maken hade otroligt svårt att prata om det här. Jag ville inte "oroa" honom samtidigt som jag ville vara en så bra mamma som möjligt. Han orkade inte heller höra om hur jobbigt allt var på hemmaplan.
Var det nåt vi hade konflikter om så var det hanteringen av vår äldsta son. Han ansåg att vi "skulle klara det själva". Ironin i att han inte ens var hemma.
Det var när sonen bröt ihop vid nio års ålder som maken förstod allvaret. Sedan dess är han med på banan. på sitt sätt.

Jag förstår föräldrar som i en sån här situation går skilda vägar. Jag har full förståelse för att man som vuxna anklagar och skyller på varandra. Inte orkar. Men till vilken nytta? Och om man väljer det alternativet så har man iallafall barnet gemensamt. Det kan man aldrig komma ifrån. Beslut angående barnet måste tas likt förbannat.

Nu har inte vi hamnat i den situationen. Vi kämpar vidare. Vi behöver varandra. Vi kompletterar varandra. Vi älskar varandra.

Så länge jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska gå och lägga mig och säga att jag har gjort mitt bästa är jag nöjd. Det kan ingen annan ta ifrån mig.

Siffror

När sonen skulle fylla 2 år hade lillebror precis en vecka kvar att ligga och gosa till sig i min mage.

I födelsedagspresent det året fick han en massa siffrror i paket. Siffror att leka med. Siffror att sätta fast som magneter på kylen. Siffror att kunna laborera med hur som helst som kom i en liten låda med bokstäver och en tavla att kunna sätta upp dem på.

Ok, det var ju lite tidigt, tänker ni. Bara 2 år och ni tvingar honom att lära sig siffrorna.

Men nej, verkligen inte. När han var två år kunde han redan alla siffror. Som han hade lärt sig själv. Medan andra två-åringar tittade på Bananer i Pyjamas älskade han att titta på Keno-dragningen på söndagar kl. 18.00.

Han var helt galet faschinerad när tunnan snurrade och det rätt som det var, ramlade ner en siffra i hålet.
Till slut hade han alla siffror klara för sig.
Han kunde även nästan alla bilmärken när han var i den här åldern. Bara genom att kunna se deras lysen.

Det här med siffror har sedan följt honom. Han lärde sig klockan tidigt. Dock inte den digitala. Den tog längre tid att få grepp om. Men den analoga tiden kom fort.

Vilket i sin tur ledde till att han blev så klockfixerad och tidsfixerad.. Sa jag att jag skulle hämta honom klockan 16.00 på dagis och jag var 10 minuter sen, blev han helt hysterisk. Den känslan följde med även upp på sexårs där magister Janne ansåg att jag inte skulle stressa honom så mycket och istället låta bli att tala om för sonen när jag skulle komma och hämta.
Vilket blev en total katastrof. Han satt bara och väntade och väntade. Och frågade och frågade när jag skulle komma. Han klarade inte av den biten alls. Han kunde inte slappna av när han inte hade koll.

Och enligt fRöknar och magistrar var det såklart mitt fel. Som curlade och överbeskyddade min unge.
De sa åt mig att jag skulle släppa taget och låta honom klara sig själv.
Där nångång kom nog uttrycket "han kan inte ha mamma i hasorna hela sitt liv" för första gången som sen har förföljt mig resten av sonens liv.

Nu är killen 15. Han har fortfarande full koll på klockan. Vill absolut aldrig vara sen. Han är en jävel på att passa tider. Som vi alla numera oxå är. Har jag lovat att hämta honom vid en viss tidpunkt, från skola eller träningar, så har jag lärt mig att ALTID vara i tid. Jag sitter numera och väntar ett par minuter innan redan på plats.

Är jag inte där på minuten så vet jag att hans telefonnummer syns på min display 30 sekunder senare med orden:
"Var är du? När kommer du?"

Därför får jag lite magont om jag märker att jag inte nångång skulle hinna. Då vet jag att han står där. Utan förmågan att be nån om hjälp. Även om jag har sagt åt honom att fråga nån om han behöver skulle han aldrig göra det. Fast vi har "lärt" honom hur man gör så kan den personen avvika från det vi har pratat om och då vet han inte vad han ska säga eller göra. Då står han där. Helt ensam i världen. Min fina unge.

Världen ser ut så här. Men för en del är det lite bökigare än för andra.

Morfar

Min pappa har varit här några dagar.
Medan sönerna har varit i skolan har jag kunnat rå om honom ordentligt. Vi har sprungit på olika museum och vi har tittat på så mycket grejer. Ätit mat ute och kunnat prata om allt och ingenting.

Tidigare här i höstas så valde jag att visa honom texten jag skrev här på bloggen om "One of those days". Han vet inte om bloggen men han vet att jag tycker om att skriva.

När han hade läst den texten så poppade det upp så mycket känslor hos honom så han bokade flygbiljetter åt sig och sin fru på direkten.

"Jag måste åka. Nu. Det är viktigt!"

Jag har ju kunnat få ha min pappa på dagarna och på så sätt har killarna kunnat få ha morfar på kvällarna.
Vilken lycka!

Morfar har verkligen tagit sig all den tiden med att vara med killarna. De har suttit med sina datorer som de har ett gemensamt intresse för. De har pratat. De har lärt varandra nya saker. De har skrattat.

En av dessa mornar var en otroligt tuff start på dagen för sonen. Han var ledsen av olika anledningar och när jag hade lämnat av honom i skolan åkte jag hemåt igen.
Och här hemma satt min pappa vid köksbordet. Med kaffet klart. Så mysigt det är att vara väntad på.

Jag satte mig bredvid och han frågade hur jag mådde och hur lämningen hade gått.
Han bryr sig. Han vill veta. Han är intresserad.

Nu  har de åkt hem. Jag blir alltid lite känslofull när det kommer till avsked och mina söner har full käännedom om detta.
Så när vi hade vinkat Hej då vid säkerhetskontrollen och satt oss i bilen igen sa min store, underbara kille:

"Om du känner att du måste gråta mamma, så kan jag krama om dig om du vill".

Det har varit fina och underbara dagar!

Vem?

Våran kille som idag är 15 år har haft en hel del saker för sig genom åren som har gått.
Och vi har sett, tittat och undrat varför.

Mat har alltid varit ett kapitel för sig själv. Av nån anledning kunde han inte äta "mörk mat". Han kunde inteheller äta mat som hade varit i ugnen, för det blir en yta uppepå som då blir mörkare. Han har bara ätit ljusa pannkakor, lättrostade smörgåsar, lättstekta korvbitar mm. Listan kan göras hur lång som helst. Nu för tiden är det helt annorlunda. Han är inte längre rädd för att smaka.

Kläder har också varit ett eget kapitel. Jeans har han inte använt förrän nu, vid femton årsålder.
Kläder med dragkedjor funkar överhuvudtaget inte. Jackor, tröjor eller byxor med dragkedjor. Helst har han velat gå i endast t-shirts utan nåt som helst mönster, samt mjukisbyxor.

Lika mycket som vi genom åren har försökt få honom att kunna förklara för oss varför det har varit så svårt med "mörk mat", eller vad det är som är så himla läskigt med dragkedjor/halsband. Lika mycket har han försökt få oss att kunna förklara hur man kan äta "mörk mat" eller ha på sig jackor osv.

Alltså, i vår sk normala värld har vi försökt att få honom att tänka som oss. För man "ska" äta mörkt bröd osv. Vi har haft svårt att förstå. Medan han i sin värld har och har haft, precis lika svårt att förstå vad vi håller på med. I hans värld är det vi som är knepiga.

Som när han var liten och det var ett gissel att handla kläder åt honom. Enligt mig. Då sa han en dag:
"Vet du mamma, det är inte mig det är svårt att handla kläder åt. Det är dig det är svårt att handla kläder med."

Så hur i hela friden har vi kunnat tro att vi har rätten att "ändra" på honom?
När han i grund och botten har just lika samma rätt att försöka "ändra" på oss.

Vem bestämmer vad som är normalt?
Vem kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

När det i slutet av dagen endast är förståelse för varandras olikheter som är det viktigaste.

Jag ser

Bland mina nyfunna vänner händer det grejer.
Mest bland deras barn iofs.

Det har stormat kring en av killarna i pre-school under en längre tid. Han är 6 år och familjen har varit tillkallade till skolan ett x antal gånger på möten.
Det senaste är att har tagit stryptag på en annan kille två ggr och den drabbade killens föräldrar har satt ner foten ordentligt. Vilket jag verkligen förstår. Klart man ska kunna lämna sitt barn i skolan utan att känna rädlsa för att sitt barn ska utsättas för otäcka saker.

Jag har sett denna lilla kille under ett års tid. Denna 6 åring som handlar först - tänker sedan. Som inte klarar av när han inte får raka besked. Som inte klarar av dagen om han inte vet vad som förväntas av honom. Han upplevs som en "unge som inte lyssnar".

Enligt alla inblandade i detta så beror killens beteende på "dålig uppfostran från föräldrarna". Föräldrarna säger själva att de har brustit i gränssättningen och lägger all skuld på sig själva för att deras son beter sig som han gör.
Medan hans lillebror funkar hur bra som helst. En unge som är "easy going".

Om det nu bara handlar om "dålig uppfostran" och ett liv hittills utan gränser för denna lille 6-åring, så borde ju detta nu kunna fixas till. Egentligen ganska lätt. När allt är uppe på bordet. Han är bara sex. Så han är fortfarande formbar i sådana fall.

Men jag tror inte att det är så lätt.

 Jag ser.
 Jag ser en familj som har en lång resa framför sig. Som bara står på startlinjen än så länge. Jag kan ha fel. Självklart kan jag ha fel. Jag till och med kan hoppas att jag har fel. För då går det att börja prata med honom. Och han kan förstå orsak-verkan. Då  kan han lära sig att handlingar får konsekvenser.

Jag har också varit en mamma på startlinjen.
Jag har också varit en mamma som har lagt all skuld på mina egna axlar.
Som borde ha gjort så mycket annorlunda. Som borde ha sagt så mycket annorlunda.

Jag har också varit en mamma som inte har velat erkänna, varken för mig själv eller andra, att just min älskade unge inte var som alla andra.

Vi har startat våran resa. Vi har lämnat startlinjen. Vi har kommit en bit, stapplande och vinglande har vi kommit längre och längre. Nu kanske vi befinner oss nånstans i mitten. Eller kanske är vi rent av fortfarande i början. Vad vet jag.

Det jag vet är att mållinjen känns så oändligt långt bort.

Soffhäng

Läxor gjorda.
Inga träningar att köra till.
Maken hemma.
Middag klar samt uppäten.

Soffan kallar.

En sån kväll.

Tack gode Gud

Om det nu finns en gud så tackar jag honom/henne/hen för den här dagen.

I bilen på väg till skolan sa sonen själv helt plötsligt:
"Idag känner jag att det blir en bättre dag än igår, mamma. Jag mår mycket bättre idag."

När dessa ord nådde mina öron var det som om mjuk musik just spelades upp för mig.
Hans ord la sig som bomull kring mitt hjärta och ett lugn infann sig direkt i min mage.

Jag hade för lite bensin i bilen så jag var tvungen att stanna att tanka alldeles bredvid skolan.
Killarna fick välja att stanna kvar i bilen för att bli skjutsade den sista biten när jag var klar, eller att ta sina egna ben till hjälp och transportera sig själva från macken.

Lillebror var först med att välja det sista alternativet. Men storebror var inte långt efter med sitt beslut.
Så båda två hoppade snabbt ur bilen, sa hej då och började gå.

När jag stod där med pumpen vid bilen ´såg jag hur deras ryggtavlor vandrade mot skolan.
Att veta att det var mina pojkar som gick där framme gjorde mig så stolt. De har varandra.
Mina två älskade killar som jag har gjort. Som jag är mamma till. Som har mig, och sin pappa såklart, som sin tryggaste plats på jorden.
Den känslan är så stark. Det är så mycket kärlek i den känslan. Det är stort.

Jag satte mig i bilen när jag hade tankat klart.

Ringde maken och sa:
"Det är en glad fru som ringer idag!"

Tänker en del

Jag tänker en hel del.
Ibland kanske lite för mycket. Vad vet jag.
Iallafall.

Så som sonen har mått de sista veckorna var länge sedan han mådde.
Som jag tänker på det. Såklart.

Egentligen sedan han började med Conserta har vi sett denna förändring. Är det consertan han mår dåligt av?
Eller är det helt enkelt så att hans "autistiska drag" blivit mer synliga nu?
Kan det vara så att han är mer autistisk än vad vi har trott från början?
Jag vet inte.


Han klarade av att vara i skolan hela dagen idag.  Han är fantastisk. En kämpe.
Väl hemma kom urladdningen. Som väntat. Allt som han har hållit inom sig för att hålla ihop i sig under skoltid måste ju få pysa ut nånstans. Vilket det gjorde.

Han var ledsen ett tag. Tårarna rann på hans kunder och han frågade:
"Hur många 15 åringar gråter varje dag, mamma?"

Garanterat fler än vad han tror. Han är inte ensam. Men han känner sig så ensam.
Jag fick inte lämna hans rum. Bara sitta där. På hans sängkant. Med min hand på hans rygg. Efter känslosvallet lugnade allt ner sig.

Senare på kvällen tog jag och lillebror en sväng på stan. Vi skulle leta efter byxor till honom. Pappa var hemma med storebror.
Då plötsligt sa lillebror:
"Jag önskar att jag hade ADD istället, mamma. Jag vill inte att storebror ska må så här dåligt. Det känns så orättvist!"
Det är klart att han blir påverkad. Han märker ju när storebror kämpar. Hur jag och maken uppträder.

Just för tillfället vet jag inte riktigt hur vi kan hjälpa oss.
Men vi andas en smula.
Sover några timmar.
Går upp imorgon.

Usch!

Morgonen började så bra. Precis som vanligt. Men det varade inte så värst länge.

I bilen till skolan satt vi helt tysta alla tre. Sönerna och jag.
På plats och det var dags för dem att hoppa ur bilen kom det. "Jag mår illa, mamma".

Lillebror tog sin väska och pös iväg. Sa hej då och hoppade över gatan.

Storebror satt kvar. Blek. Tyst. Ledsen. Olycklig.
"Jag vill inte gå in". "Det är för högt tempo".

Här gäller det att väga mina ord på vågskål. Eftersom han tar allt så väldigt bokstavligt så gäller det för mig att veta vad jag säger. Och sedan kunna stå för vad jag har sagt. Vilket är så himla svårt.
Med lillebror kan man säga nåt och även om det inte skulle bli exakt som jag hade sagt så kan han ta den förändringen. Det fixar inte storebror. Säger jag nåt - måste det vara det riktiga.

Så när han nu på morgonen sa till mig att han inte ville gå in. Vad ska jag säga då?
Det enklaste för mig just då hade varit att lägga armen om honom och säga "Du behöver inte, vi åker hem istället". Och sedan hoppats på att det känns bättre imorgon. Men det är ju precis det, det inte gör. Det kommer inte att kännas bättre  imorgon. Och ska han få vara hemma då med?  Och nästa dag?  Och så har vi plötsligt en sk hemmasittare, som inte kommer iväg överhuvudtaget.

Men hur gör man? Jag vet helt ärligt inte.

I morse satt vi i bilen i en kvart innan jag fick med honom in. Han vet själv att det är "ångest-illamående" och att det går över. Men när gör det det? Efter första lektionen? Efter lunch? "Hur länge ska jag stå ut?"

Jag lovade honom att följa med in och att jag skulle prata med resursläraren. Han gick med på att jag skulle berätta för henne om att det är en dålig dag idag. Medan jag pratade med henne smet sonen in till datorerna i biblioteket.
Hon förstod och sa att han får ta sina pauser under dagen hur ofta han behöver och att hon även skulle prata med science-läraren.
Jag gick in till biblioteket och berättade för sonen.
"Vadå behöver mina pauser? I så fall behöver jag en paus hela tiden. Hela livet".

Klockan gick och jag var tvungen att lämna honom där.
Jag fick till och med ge honom en puss på kinden. Två gånger. Han ryggade inte tillbaka ens då.
Jag bad honom att ringa mig under första rasten.
"Varför det? För att tala om att jag inte spyr, eller för att tala om hur det verkligen är?"

Jag visste inte varför. Egentligen.

"Så jag får höra din röst", svarade jag bara.

Jag sa hej då och vände mig om. Gick ut från biblioteket och ut i korridoren. Hjärtat höll på att sprängas i bitar. Kändes så tungt att lämna honom. Ensam, vid datorn. Med sin ångest i bröstet.

Där ute i korridoren stod lillebror och spelade pingis med en av sina kompisar. Kontrasterna är så enorma.

I bilen ringde jag maken. Han hann inte ens svara innan jag började gråta.

Och så tillbaka igen

Från att i tisdags ha en sån bra dag, så var vi tillbaka på ruta ett igår igen.

Fast i soffan efter skolan med en riktigt sliten och frustrerad kille. Som i sin hand hade en engelska bok som ska vara utläst till den 4 december. Samt tre andra engelska läxor som ska hinnas göras tills dess.  Den boken slängde han i ren ilska tvärs över rummet och hade ett ordflöde som jag aldrig har hört honom uttrycka tidigare.
 Tidspress är nåt som stressar upp killen så enormt. Sk långa läxor är absolut det värsta som finns i hans värld just för tillfället. Boken som ska läsas är det ända som han tänker på. Vi försöker hjälpa honom med att strukturera upp, dela upp alla dessa läxor. Men han fixar det inte ändå. Han förstår inte syftet med varför han måste läsa. Han anser sig själv vara en slow reader. Och det beror på att han verkligne läser ett ord i taget, tar in det ordet innan han kan fortsätta med nästa ord. Ibland måste han läsa om hela meningen. Han kan inte läsa "slarvigt" för att ändå förstå hela sammanhanget. Dessutom känner han ett obehag inför olika sorters blad i böcker. En del böcker har "halkiga" blad, vilket inte går att hålla i. Andra böcker känns "äckliga att ta i". Andra böcker har ett "otäckt omslag" som inte går att hålla i.

När han var yngre var det viktigt att det var "rätt" bokstav som sidan slutade med. Var det "fel" bokstav så hade han enorma svårigheter att avsluta den sidan för att komma vidare.

Tänk er den här situationen!
Hur kan man hjälpa?


Min enda tanke till mig själv var att "behåll lugnet, var du än gör så behåll lugnet!"
Alldeles för många gånger har jag förr om åren pladask ramlat ner på hans nivå och skrikit tillbaka. Så då har vi varit två stycken på en 3-årings nivå. Vilket verkligen inte har varit till nytta överhuvudtaget. För någon.

Tänk så många år som han har fått skäll av vuxna i hans närhet. Som inte har vetat. Som inte har förstått hans mående med saker och ting.
Tänk att varje dag få höra att det man gör inte duger. Inte passar mallen för andra. Att du måste anpassa dig.
Tänk att känna att du inte är som alla andra. Att känna att du inte passar in. Att det du behöver göra är att "skärpa till dig bara".
Men att du vet att det enda du gör är att "du skärper till dig". Hela tiden. 24/7.


Nu för tiden skriker jag inte. Jag lyssnar och iaktar. Jag försöker förstå det han kämpar med.
 Men det är så svårt.
 Hur ska man då få andra att förstå, när det är så svårt även för mig.?

Komsi-komsa

Alla dessa humörsvängningar som liksom kommer över sonen är en del i vårat liv.

Det är en klar utmaning i att kunna hantera och hinna svänga mellan filerna när det gungar som mest, kan man säga. Från ena kanten av spektrat till den yttersta sidan åt andra hållet. Ibland på en hundradels sekund. Och då gäller det fan att vara med. Att veta vad som händer. Och ibland har man tur och har hunnit förstå samt uppfatta vad det var som just passerade. Men inte alltid. Ganska sällan när allt kommer omkring faktiskt.

Man fattar helt enkelt inte alls. Ingenting. Nada.

Att vara mamma är som vi brukar säga, en klar utmaning.

Som idag. Efter förra veckans totala härdsmälta så har nåt hänt i natt. Antagligen medan vi sov. Eller nåt.
Glad och pigg imorse. Åt sin frulle som ingenting har hänt.
Pigg och alert i bilen in till skolan. Pratade om allt och ingenting. Stuns i rösten och med mungiporna uppåt.

I bilen på väg hem från skolan så var det bara han och jag. Lillebror stannade kvar och spelade basket med sina kompisar. I bilen iallafall, så hade han enorma planer. Han berättade att han ska maila en av lärarna som har huvudansvaret ang. IB_Diploma för grade 10-12 i skolan. Den här skolan som grabbarna läser på jobbar efter ett program som heter IB- International Baccelurette, (stavning?)

Sonen vill ha en träff, ett möte med denna lärare och prata framtiden. Om hur och vad att tänka på inför det stundande gymnasievalet. Otroligt bra initiativ, anser jag. Moget, klokt och väldigt genomtänkt.
Och när saker kommer från honom själv har vi lärt oss att han är mottaglig, han är mogen, han är liksom redo för nästa steg.
Så när vi kom hem slängde jag allt jag hade på agendan, för att smida medan järnet var varmt och vi satte oss i soffan. Vi tog darorn i knät och började gå igenom alla gymnasieprogram som finns i Sverige samt kollade upp var det finns skolor som erbjuder IB- programmet. Allt på hans eget initiativ.

Sedan åkte jag och hämtade lillebror. När jag nu en timme senare är hemma igen, så har han gjort alla läxor klart. Han har läst engelska och skrivit en sv-uppsats. Nu är iofs skapligt trött. Men ändå!

Inte klokt vad man får njuta dessa dagar. Andas och återhämtning behövs även i en mammas liv.
Nu kan jag ställa mig i köket och börja laga mat med en god känsla i magen. Härligt!

Vuxet ansvar

Det här att vuxna behöver ta sitt ansvar.
Att finnas tillhands när de behövs. På alla sätt.

Vuxna som lovar och lovar. Men aldrig infriar sina löften. Vuxna som sviker. Finns för många.

Alla sorters vuxna.
Föräldrar.
Förskolepersonal.
Lärare.
Tränare.
Andra föräldrar.
Andra vuxna.

När vi ser. När vi hör. När vi misstänker.
Vi måste agera. Göra något.

Hur svårt kan det vara.
Ta eget ansvar.

Min mamma är inte dum hon.

Jag visade mitt text om "One of those days" för min mamma. Inlägget jag skrev häromdagen. Hon vet inte om denna blogg, men hon vet att jag tycker om att skriva.

Det tog en liten stund. Sedan damp det ner ett svar i min mailbox. 

Jag läste det rakt upp och ner och mina tårar bara sprutade.  Liksom utan hejd.

Sedan frågade jag henne om det är ok för mig att använda hennes text. Jag fick det.

Så här kommer hennes svar till mig.

"Kära barn.

Hur kan du bara misstänka att du är negativ.
Du tillhör vardagshjältarna.
Du är närvarande. Du är inte bara där.
Du känner igen det som sker.
Du är där hela tiden.
Du förbereder dig, för resten av dagen/natten
Du är där igen, Väl förberedd, väntar, tränger dig inte på.
Du stannar.
Du lyssnar.
Du vet vad du väntar på, en lugn kropp och en lugnare själ.
Om även bara för den natten. Så är den sovande natten guld värd.
Du väntar på allt detta. Du vet att det kommer även om ditt inre är olyckligt.

Du är en stjärna, en pärla, en ängel, en alldeles fantastisk mamma.

En önskan jag har. Att du blir av med att tänka negativa tankar om dig själv.
Det finns det andra människor och tillfällen där negativism passar.

Som du önskar ditt barn, önskar jag mitt barn, känn alla goda vibrationer jag sänder över havet.
Till det får även du en puss på pannan."

Min mamma är helt enkelt bäst.