Just nu ligger jag i sängen och känner en sån härlig glädje.
Sonen har två kompisar här som kom med flyget i eftermiddag från Sverige, tillsammans med en mamma och en till kompis till mig.
Killarna hade tagit med sig sina fotbollsskor och träningskläder.
Maken tog alla tre killar till arenan och de fick vara med på träningen. Sonen hade under veckan frågat Coach om det var ok att ta med sig killar från Sverige. Självklart var svaret!
Det var så roligt att se dem när de gav sig iväg. Jag är så himla glad för att sonen får visa upp sitt nya lag och faktiskt få visa hur det går till med allt på engelska. Och lagkompisar som inte pratar samma språk.
Nu är klockan 00.30 och jag hör dem från hans rum. De skrattar högt och fnissar tyst omvartannat.
För en mamma som inte är van vid detta är det rena rama himmelriket!
Fantastiskt! Underbart!
Vill aldrig att det ska ta slut!
fredag 28 september 2012
torsdag 27 september 2012
Livet - Och kolla era barns ögon.
Sonens liv består av sin dator. Han älskar att sitta med den och pula, fixa, göra filmer, facebook osv.
Han gör även sina läxor med den. I skolan använder han den att skriva sina anteckningar i, istället för att skriva i bok vilket han känner är svårare och tar längre tid. Han spänner sin hand så väldigt så han får liksom ont när han hålle ri pennan. Så datorn är hans liv, kort sagt.
Under hösten har vi försökt att hitta källan till hans huvudvärk, som kommer och går.
Han hade ju Borrelia, vilket kan vara en orsak.
Han lider ju av ångest, vilket kan vara en orsak.
Igår var vi på sjukhuset. Vi hade tid klockan 08.00. Skulle träffa en kollega till maken på parkeringen utanför en kvart tidigare. Hon skulle följa med som tolk. Som tur var. Herregud, hur skulle det ha gått annars??
Under tre timmars tid skickades vi runt på hela området mellan tre olika läkare. Ögon-Öron samt neurologen skulle vi möta.
Allt såg bra ut utom musklerna kring linsen i ögat. Enligt läkaren så är dessa små muskler överansträngda. Hans lins är för stor och musklerna måste jobba stenhårt för att hålla den där den ska och för att den ska göra sitt jobb den ska. Vilket blir ett oerhört tufft jobb när ögonen finns så nära en skärm hela tiden. Vilket kan leda till huvudvärk.
Kontentan är alltså att han är i behov av glasögon. När han sitter vid sin dator. Vilket betyder hela tiden.
Till saken hör att han har misstänkt detta. Han har känt av ett visst tryck bakom ögonen och upplevt ett visst obehag när han ssuttit vid datorn. Men inte sagt nåt till mig förrän härom kvällen. Han har nog själv varit rädd för svaret. Igår var han så olycklig över att hans största intresse i livet på riktigt är skadligt för honom.
För en kille som vill och mår bäst av att allt ska vara som det alltid har varit är detta en stor förändring. Att få höra att hans största intresse och det han tycker är det allra allra roligaste inte är bra för honom. Samt att ha nåt i ansiktet som han inte är van vid.
Han var djupt olycklig över att "datorn hade förstört hans ögon". Vilket egentligen inte alls är fallet. Men i går var det väldigt svårt att få honom att lyssna. Igår var han ledsen. Det som har hänt är att hans ögon behöver avslappning. Vilket glasögon är ett utmärkt hjälpmedel till.
Ett tips till er alla vars barn sitter mycket med sin dator eller tv spel eller nåt liknande. Tom tre åringar sitter ju idagsläget med små ipads.
Kolla deras ögon med jämna mellanrum. Förr i tiden sa man att man kunde få fyrkantiga ögon av för mycket tv tittande. Så var inte fallet , men ögonen och musklerna runt omkring tar dock mycket stryk. För om inte ögonen får vila och slappna av så kan det skada ögonen på sikt. På riktigt.
Han gör även sina läxor med den. I skolan använder han den att skriva sina anteckningar i, istället för att skriva i bok vilket han känner är svårare och tar längre tid. Han spänner sin hand så väldigt så han får liksom ont när han hålle ri pennan. Så datorn är hans liv, kort sagt.
Under hösten har vi försökt att hitta källan till hans huvudvärk, som kommer och går.
Han hade ju Borrelia, vilket kan vara en orsak.
Han lider ju av ångest, vilket kan vara en orsak.
Igår var vi på sjukhuset. Vi hade tid klockan 08.00. Skulle träffa en kollega till maken på parkeringen utanför en kvart tidigare. Hon skulle följa med som tolk. Som tur var. Herregud, hur skulle det ha gått annars??
Under tre timmars tid skickades vi runt på hela området mellan tre olika läkare. Ögon-Öron samt neurologen skulle vi möta.
Allt såg bra ut utom musklerna kring linsen i ögat. Enligt läkaren så är dessa små muskler överansträngda. Hans lins är för stor och musklerna måste jobba stenhårt för att hålla den där den ska och för att den ska göra sitt jobb den ska. Vilket blir ett oerhört tufft jobb när ögonen finns så nära en skärm hela tiden. Vilket kan leda till huvudvärk.
Kontentan är alltså att han är i behov av glasögon. När han sitter vid sin dator. Vilket betyder hela tiden.
Till saken hör att han har misstänkt detta. Han har känt av ett visst tryck bakom ögonen och upplevt ett visst obehag när han ssuttit vid datorn. Men inte sagt nåt till mig förrän härom kvällen. Han har nog själv varit rädd för svaret. Igår var han så olycklig över att hans största intresse i livet på riktigt är skadligt för honom.
För en kille som vill och mår bäst av att allt ska vara som det alltid har varit är detta en stor förändring. Att få höra att hans största intresse och det han tycker är det allra allra roligaste inte är bra för honom. Samt att ha nåt i ansiktet som han inte är van vid.
Han var djupt olycklig över att "datorn hade förstört hans ögon". Vilket egentligen inte alls är fallet. Men i går var det väldigt svårt att få honom att lyssna. Igår var han ledsen. Det som har hänt är att hans ögon behöver avslappning. Vilket glasögon är ett utmärkt hjälpmedel till.
Ett tips till er alla vars barn sitter mycket med sin dator eller tv spel eller nåt liknande. Tom tre åringar sitter ju idagsläget med små ipads.
Kolla deras ögon med jämna mellanrum. Förr i tiden sa man att man kunde få fyrkantiga ögon av för mycket tv tittande. Så var inte fallet , men ögonen och musklerna runt omkring tar dock mycket stryk. För om inte ögonen får vila och slappna av så kan det skada ögonen på sikt. På riktigt.
tisdag 25 september 2012
Lovely
En kväll när ingen av killarna har nån träning att passa.
Alla läxorna är gjorda helt utan tjafs. Liksom bara gjordes.
Middagen är lagad och uppäten under trevliga omständigheter.
Känslan att nu få krypa ner i soffan. Under en filt.
Den är sååå skön.
Trevlig tisdag till er alla.
Alla läxorna är gjorda helt utan tjafs. Liksom bara gjordes.
Middagen är lagad och uppäten under trevliga omständigheter.
Känslan att nu få krypa ner i soffan. Under en filt.
Den är sååå skön.
Trevlig tisdag till er alla.
Lillebror
Vid en av måltiderna i helgen med farmor och farfar satt vi och pratade om en grej jag och familjen gjorde tidigare i somras.
Där storebror var otroligt duktig och gjorde ett otroligt bra jobb utifrån hans förmåga.
Sonen fick mycket beröm medan vi satt där och åt mat.
Efter en stund vände jag mig till lillebror och gav även honom beröm.
"Jag vet, mamma. Du behöver inte säga det till mig. Jag vet att brorsan behöver höra det mer än jag. Han behöver det här mer än mig."
Men jag slutade inte där, han fick en kram och ännu mera beröm.
Där storebror var otroligt duktig och gjorde ett otroligt bra jobb utifrån hans förmåga.
Sonen fick mycket beröm medan vi satt där och åt mat.
Efter en stund vände jag mig till lillebror och gav även honom beröm.
"Jag vet, mamma. Du behöver inte säga det till mig. Jag vet att brorsan behöver höra det mer än jag. Han behöver det här mer än mig."
Men jag slutade inte där, han fick en kram och ännu mera beröm.
När kommer den dagen?
Har precis kommit hem från min andra engelska lektion.
Förra veckan var den första. Buisness English.
Det var nog bland de bättre besluten jag har tagit.
Under kursen lär jag mig att prata, förstå och även lite om Teambuilding. Otroligt intressant.
Nu i helgen satt jag och sönerna och gjorde våra engelska läxor ihop. Trevlig samvaro.
Annars har storebror mått illa till och från sen i lördags. Han har inte spytt eller så, men han känner av ett visst illamående. Och han blir så less. När ska han få må bra? När kommer den morgonen där han känner att kroppen är på hans sida och att livet faktiskt känns ganska ok? Han själv undrar om han börjar bli dum i huvudet.....
Sen i somras har vi snart gått igenom hela hans lekamen.
När vi var i stugan kände han av hjärtklappning och ont i bröstet. Tungt med andingen och smärta i bröstkorgen. Till slut fick vi lugna honom med att åka till akuten. Där visade alla prover att allt var ok. Vilket jag nånstans visste, men skulle aldrig förlåta mig själv om vi hade nonchalerat detta och det visade sig vara allvarligt.
Iallafall lugnade detta honom en smula och den oron la sig.
Sen efter detta kom yrsel och huvudvärk som ett brev på posten. Precis veckan innan vi lämnade Sverige upptäckte vi en fästing i nacken på sonen. Vi la ihop två och två och kanske var hans mående kopplat till detta. vad visste vi? Skulle ju kunnat ha varit hans oro och ångest också.
När vi kom hem hit eskalerade hans yrsel och det kändes som om han blev yr varje gång vi lämnade huset.
Vad berodde det på? Vi var och är fortfarnade, rädda för att om han inte tvingades/ tvingas ut ur huset skulle/ kan riskera att bli en sk hemmasittare. Men en sån menas att man vägrar till slut att lämna huset av olika anledningar. Och vi vill att han går till skolan. Åker till sina träningar, där han iallafall har möjlighet att träffa jämnåriga.Vi vet egentligen inte alls vilken fot vi ska stå på. Eller vad som är vad i hans fall.
Till slut blev även detta ohållbart. Vi var tvungna att åter åka till akuten. Vilket inte är helt lätt i ett land där engelskan inte är så värst utbredd. Jag fick med mig en kollega till maken som följde med som tolk. Läkaren pratade med henne som sedan pratade med mig. Efter att ha tagit blodprov så visade det sig att han var bärare av en gammal Borrelia infektion. Alltså inte smittad av den fästing som vi hittade under sommaren, utan en sedan tidigare. Som vi inte vetat om. Så en antibiotika kur på 20 dagar. Samt skallröntgen, besök hos neurologen och öronläkare.
Yrsle och huvudvärk kan sitta i månader efteråt. Så vi vet ännu inte om allt detta beror på infektionen eller om det är hans ångest. Så jobbigt!
Och nu mår han illa....
Är det ångest, eller vad är det?
När fan ska det sluta?
Jag vill bara att han ska få må bra. Min enda önskan är att han nån gång ska vakna och känna att det är ok.
måndag 24 september 2012
Mysig helg
En väldigt mysig helg har förflutit.
Farmor och farfar överraskade verkligen killarna i fredags på flygplatsen.
Men som i alla NPF familjer så tar en överraskning mycket på krafterna. För många är en överrakning nåt man får energi av. För andra så kan det ta enormt med energi att bli glatt överraskad. Det som är skönt då är att vara på hemmaplan. Att sönernna har tillgång tilll sina egna rum och kan dra sig undan när det behövs. När kvällarna ha rkommit har vi varit trötta allihopa. Somnat som klubbade oxar.
Jag har bara ett "men" från denna helgen.
Vi satt i soffan nån av kvällarna och diskuterade olika tv program - typ Bonde söker fru och Hollywoodfruar.
Maken och hans mamma skrattar och tycker Bonde är bland det bästa program som finns att tillgå på svensk tv.
De skrattar åt en del bönder och anser att detta måste vara nån sorts skådespel. För så här kan inte folk vara på riktigt liksom.
Samma när vi satt och små tittade på Hollywoodfruarna. Många av dessa fruar är sköna på sina sätt. Och så finns det en som sticker ut lite extra. Och maken och svärmor anser att detta måste vara skådespel. Att hon kan verkligen inte vara så här idiotisk på riktigt. Vad tror ni?
Jag blir lite ledsen i hjärtat när jag hör detta. För mig visar det bara ytterligare en dimension om att det inte är ok att vara annorlunda. Varför tror de att det inte finns människor som tänker och är som de här individerna är på tv? Varför skulle de vilja vara med på Tv och inte vara sig själva? Varför skulle de vilja bli "kända" som nån annan?
Jag kan hålla med om att TV 4 väljer bönder för att det ska bli "bra tv" och höga tittarsiffror. Men att ha det sättet att jobba på kan man däremot ha åsikter om, känner jag.
Jag berättade vad jag känner om deras åsikter och då ville svärmor vara väldigt tydlig med att hon minsann accepterar att människor är olika- Och det var ju bra.
Till saken hör att svärmor är en av våra nära och kära som har valt att inte se vår kille för den han är.
Hon var den som från början sa "det är inget fel på honom".
Och det är nåt som vi ALDRIG har påstått heller.
Farmor och farfar överraskade verkligen killarna i fredags på flygplatsen.
Men som i alla NPF familjer så tar en överraskning mycket på krafterna. För många är en överrakning nåt man får energi av. För andra så kan det ta enormt med energi att bli glatt överraskad. Det som är skönt då är att vara på hemmaplan. Att sönernna har tillgång tilll sina egna rum och kan dra sig undan när det behövs. När kvällarna ha rkommit har vi varit trötta allihopa. Somnat som klubbade oxar.
Jag har bara ett "men" från denna helgen.
Vi satt i soffan nån av kvällarna och diskuterade olika tv program - typ Bonde söker fru och Hollywoodfruar.
Maken och hans mamma skrattar och tycker Bonde är bland det bästa program som finns att tillgå på svensk tv.
De skrattar åt en del bönder och anser att detta måste vara nån sorts skådespel. För så här kan inte folk vara på riktigt liksom.
Samma när vi satt och små tittade på Hollywoodfruarna. Många av dessa fruar är sköna på sina sätt. Och så finns det en som sticker ut lite extra. Och maken och svärmor anser att detta måste vara skådespel. Att hon kan verkligen inte vara så här idiotisk på riktigt. Vad tror ni?
Jag blir lite ledsen i hjärtat när jag hör detta. För mig visar det bara ytterligare en dimension om att det inte är ok att vara annorlunda. Varför tror de att det inte finns människor som tänker och är som de här individerna är på tv? Varför skulle de vilja vara med på Tv och inte vara sig själva? Varför skulle de vilja bli "kända" som nån annan?
Jag kan hålla med om att TV 4 väljer bönder för att det ska bli "bra tv" och höga tittarsiffror. Men att ha det sättet att jobba på kan man däremot ha åsikter om, känner jag.
Jag berättade vad jag känner om deras åsikter och då ville svärmor vara väldigt tydlig med att hon minsann accepterar att människor är olika- Och det var ju bra.
Till saken hör att svärmor är en av våra nära och kära som har valt att inte se vår kille för den han är.
Hon var den som från början sa "det är inget fel på honom".
Och det är nåt som vi ALDRIG har påstått heller.
torsdag 20 september 2012
Älskade ungar!!
Ingen bra morgon!
Frukost och allt här hemma flöt på bra som vanligt.
Sen hände nåt i bilen på vägen till skolan.
Lillebrors telefon slutade plötsligt att ansluta till det lokala nätet. Han bad storebror om hjälp.
Med en brasklapp om att "vet du inte hur man gör så vill jag inte att du gör nånting".
För storebror hade förr om åren en tendens att bara trycka lite var som helst. Ibland har det funkat, ibland inte. Och man har aldrig kunnat fixat till felet igen. Nu är han äldre och är fantastisk med tekniken. Han har lärt sig under årens lopp och är riktigt duktig med datorerna och telefonerna.
Lillebror har svårt att ändå lita till 100% på sin brorsa. Men eftersom varken jag eller han själv är några genier vad gäller telefonerna så fanns nu bara storebror att luta sig mot.
Och sen brakade det loss!
Storebror satt i framsätet, stängde av telefonen och började ta bort batteriet för att komma åt simkort osv.
Plötsligt ville lillebror ha tillbaka telefonen. Men storebror vägrade.
Och efter någon sekund satt vi alla tre och skrek åt varandra. Hade jag inte haft bilar bakom mig hade jag tvärnitat där och då.
Jag fick hålla koll på ratt, gas och broms, backspeglar och röst.
När en femtonårig stor kille blir sådär riktigt arg är det inte så trevligt. Jag kan oxå bli riktigt arg om det behövs. Som tur är händer just detta inte så ofta längre. Det var mycket värre för många år sedan. Då kunde jag och sonen skrika åt varandra varje dag. Men det var innan jag hade kunskap. Innan jag förstod att det var jag som var tvungen att ändra mitt förhållningssätt gentemot honom.
Nu kan jag mer. Jag har mer kunskap. Jag har verktyg att använda.
Det som hände i bilen imorse är väldigt ovanligt. Han är sällan så himskans arg och jag är väldigt sällan så himla arg.
När vi väl var framme och det var dags för killarna att hoppa ut ur bilen såg jag hur lillebror kippade efter andan. Han tycker inte om när det blir så här. Han mår fysiskt illa och jag såg rädslan i hans ansikte.
När storebror hade ångat ut och smällt igen dörren bakom sig kom det från lillbneror:
"Förlåt mamma, det var inte meningen".
Och när han ber om ursäkt för att storebror blir så arg gör det så ont i mitt hjärta.
Att lämna mina barn där kändes inget bra. Att det sista man gör är att bråka med ungarna, känns inte ok.
Det brände bakom mina ögonlock och jag ville inget annat än att vända bilen och bara springa in i skolan och krama om mina fina killar. Säga hur mycket jag älskar dem och be om ursäkt för mitt beteende.
Tydligen var vi fler som inte tyckte att det kändes riktigt bra.
För det tog inte många minuter innan min telefon ringde.
Det var storebror. Han sa "förlåt mamma". Och sen kom en annan fråga:
"Mamma, vad gjorde jag för fel? Kan du förklara för mig?"
Och jag älskar honom så oändligt för just den frågan. Den visar så mycket att han vill lära sig. Att han vill ha hjälp. Han visste inte vad som hade hänt i bilen. Han fattade inte varför det blev som det blev. Han hade ingen aning. Han hjälpte ju bara brorsan med telefonen. Som faktiskt lillebror hade bett om.
Jag stannade bilen och vi pratade säkert i 10 minuter. Och ibland får man som förälder sig en riktig tankeställare. Jag fick även jag, tänka tillbaka på vad det var som egentligen hände. Och jag kom fram till att det var helt onödigt av mig att bli så arg.
Storebror ville att lillebror minsann skulle tacka honom för hjälpen, "annars kommer jag aldrig hjälpa honom nån mer gång".
Då fick jag förklara för honom att lillebror inte vågar. Att lillebror blev livrädd över anfallet i bilen och att han just nu inte skulle våga komma fram för att tacka för hjälpen.
Jag bad därför storebror gå fram till lillebror i skolan och fråga om telefonen funkade nu. För att på så sätt visa att han inte längre var arg. Och då tackar nog lillebror för hjälpen.
Efter vårt samtal ringde jag även till min yngste son. Han lät ok och eftersom han kunde svara så funkade ju uppenbarligen hans telefon. Att tacka för hjälpen var inga problem.
Nu är jag genomsvett och ska nog ta och göra mig en kopp kaffe.
Frukost och allt här hemma flöt på bra som vanligt.
Sen hände nåt i bilen på vägen till skolan.
Lillebrors telefon slutade plötsligt att ansluta till det lokala nätet. Han bad storebror om hjälp.
Med en brasklapp om att "vet du inte hur man gör så vill jag inte att du gör nånting".
För storebror hade förr om åren en tendens att bara trycka lite var som helst. Ibland har det funkat, ibland inte. Och man har aldrig kunnat fixat till felet igen. Nu är han äldre och är fantastisk med tekniken. Han har lärt sig under årens lopp och är riktigt duktig med datorerna och telefonerna.
Lillebror har svårt att ändå lita till 100% på sin brorsa. Men eftersom varken jag eller han själv är några genier vad gäller telefonerna så fanns nu bara storebror att luta sig mot.
Och sen brakade det loss!
Storebror satt i framsätet, stängde av telefonen och började ta bort batteriet för att komma åt simkort osv.
Plötsligt ville lillebror ha tillbaka telefonen. Men storebror vägrade.
Och efter någon sekund satt vi alla tre och skrek åt varandra. Hade jag inte haft bilar bakom mig hade jag tvärnitat där och då.
Jag fick hålla koll på ratt, gas och broms, backspeglar och röst.
När en femtonårig stor kille blir sådär riktigt arg är det inte så trevligt. Jag kan oxå bli riktigt arg om det behövs. Som tur är händer just detta inte så ofta längre. Det var mycket värre för många år sedan. Då kunde jag och sonen skrika åt varandra varje dag. Men det var innan jag hade kunskap. Innan jag förstod att det var jag som var tvungen att ändra mitt förhållningssätt gentemot honom.
Nu kan jag mer. Jag har mer kunskap. Jag har verktyg att använda.
Det som hände i bilen imorse är väldigt ovanligt. Han är sällan så himskans arg och jag är väldigt sällan så himla arg.
När vi väl var framme och det var dags för killarna att hoppa ut ur bilen såg jag hur lillebror kippade efter andan. Han tycker inte om när det blir så här. Han mår fysiskt illa och jag såg rädslan i hans ansikte.
När storebror hade ångat ut och smällt igen dörren bakom sig kom det från lillbneror:
"Förlåt mamma, det var inte meningen".
Och när han ber om ursäkt för att storebror blir så arg gör det så ont i mitt hjärta.
Att lämna mina barn där kändes inget bra. Att det sista man gör är att bråka med ungarna, känns inte ok.
Det brände bakom mina ögonlock och jag ville inget annat än att vända bilen och bara springa in i skolan och krama om mina fina killar. Säga hur mycket jag älskar dem och be om ursäkt för mitt beteende.
Tydligen var vi fler som inte tyckte att det kändes riktigt bra.
För det tog inte många minuter innan min telefon ringde.
Det var storebror. Han sa "förlåt mamma". Och sen kom en annan fråga:
"Mamma, vad gjorde jag för fel? Kan du förklara för mig?"
Och jag älskar honom så oändligt för just den frågan. Den visar så mycket att han vill lära sig. Att han vill ha hjälp. Han visste inte vad som hade hänt i bilen. Han fattade inte varför det blev som det blev. Han hade ingen aning. Han hjälpte ju bara brorsan med telefonen. Som faktiskt lillebror hade bett om.
Jag stannade bilen och vi pratade säkert i 10 minuter. Och ibland får man som förälder sig en riktig tankeställare. Jag fick även jag, tänka tillbaka på vad det var som egentligen hände. Och jag kom fram till att det var helt onödigt av mig att bli så arg.
Storebror ville att lillebror minsann skulle tacka honom för hjälpen, "annars kommer jag aldrig hjälpa honom nån mer gång".
Då fick jag förklara för honom att lillebror inte vågar. Att lillebror blev livrädd över anfallet i bilen och att han just nu inte skulle våga komma fram för att tacka för hjälpen.
Jag bad därför storebror gå fram till lillebror i skolan och fråga om telefonen funkade nu. För att på så sätt visa att han inte längre var arg. Och då tackar nog lillebror för hjälpen.
Efter vårt samtal ringde jag även till min yngste son. Han lät ok och eftersom han kunde svara så funkade ju uppenbarligen hans telefon. Att tacka för hjälpen var inga problem.
Nu är jag genomsvett och ska nog ta och göra mig en kopp kaffe.
Överraskning på G
Vi har en sån himla rolig överrakning på gång till killarna.
De har absolut ingen aning och kommer att bli så väldigt förvånade. Och så otroligt glada!
Jag och sönerna har under året som gått i vårat nya land, provat på att fika på olika cafeer runt om i staden.
Så i morgon, när jag har hämtat dem efter skolan, föreslår att vi ska prova det nya cafeet på flygplatsen kommer de inte tycka att det alls är konstigt. På något sätt. Hoppas jag iallafall, för jag har ingen plan B.
När vi förhoppningsvis sitter och fikar i godan ro på flygplatsen och pratar om lite allt möjligt, kommer helt sonika grabbarnas farmor & farfar gåendes i ankomsthallen.
Den minen!
Att få se killarnas miner kommer att vara helt obetalbart.
Kanske den bästa födelsedagspresenten av dem alla.
De har absolut ingen aning och kommer att bli så väldigt förvånade. Och så otroligt glada!
Jag och sönerna har under året som gått i vårat nya land, provat på att fika på olika cafeer runt om i staden.
Så i morgon, när jag har hämtat dem efter skolan, föreslår att vi ska prova det nya cafeet på flygplatsen kommer de inte tycka att det alls är konstigt. På något sätt. Hoppas jag iallafall, för jag har ingen plan B.
När vi förhoppningsvis sitter och fikar i godan ro på flygplatsen och pratar om lite allt möjligt, kommer helt sonika grabbarnas farmor & farfar gåendes i ankomsthallen.
Den minen!
Att få se killarnas miner kommer att vara helt obetalbart.
Kanske den bästa födelsedagspresenten av dem alla.
Inga småbarn längre
Tjoho och ett stort grattis till världens bästa lillebror som fyller tonåring idag!
Jag är så enormt gald och tacksam över att denna underbara kille kom just till oss.
Inte klokt på en fläck egentligen att vår lilla skitunge from idag kan titulera sig tonåring.
Som tur är så har han fortfarande väldigt många kramar kvar till sin gamla mamma. Och det är jag så enormt tacksam över. För de andra två killarna är inga kramkillar. Eller goskillar.
Så det är jag och lillebror som kan kramas i vår lilla kvartett här hemma.
Det här med kroppskontakt är överhuvudtaget inget som det slösas med. På storebror får jag på min höjd hålla en hand på hans axel när jag säger godnatt. Kanske att han nångång slänger upp sina fötter i mitt knä i soffan . Så har det alltid varit. Sen han var liten. Han har aldrig varit den som har krypit upp i knät. Han har alltid avskytt när nån klappar honom på huvudet eller pillar i hans hår.
Att gå till frisören har under alla år varit en ständig kamp. När han var riktigt liten fick jag klippa honom medans han låg och sov. När han blev lite äldre gick det så småningom bra att sitta hemma på en stol framför en tecknad film och jag gjorde mitt bästa med kammen och saxen.
Nu vid femtonårsålder går han till frisören utan tjafs.
Det värsta min allra största kille, maken alltså, tycker är fötter. Hans största mardrö,m är när jag på kvällen försöker få in min lilla fina fot under hans täcke och bara få känna hans närhet. Då rycker han till som om jag brände honom med en cigarett eller nåt annat farligt. Och så är det bara mina söta, mjuka fötter som söker hans fötter.
Ikväll skulle lillebror få välja middag eftersom det är hans födelsedag.
"Jag vet inte riktigt, mamma. Vad tycker du?"
"Välj du, lille vän. Det är din dag idag."
"Ska vi ta köttbullar i tomatsås, kanske?" Till saken hör att just den rätten älskar storebror.
MIn älskade lilla stora tonåring hade helt enkelt svårt att välja sin egen favvomiddag. Han ville hellre göra sin bror nöjd. Sånt känns lite tungt. Jag vill att han såklart nångång ska våga och villja ta egna beslut. Utan att behöva tänka på konsekvenser från andra i familjen.
Nu blev det tillslut iallafall fläskfile' och pommes med beasås. Smaskens.
Jag är så enormt gald och tacksam över att denna underbara kille kom just till oss.
Inte klokt på en fläck egentligen att vår lilla skitunge from idag kan titulera sig tonåring.
Som tur är så har han fortfarande väldigt många kramar kvar till sin gamla mamma. Och det är jag så enormt tacksam över. För de andra två killarna är inga kramkillar. Eller goskillar.
Så det är jag och lillebror som kan kramas i vår lilla kvartett här hemma.
Det här med kroppskontakt är överhuvudtaget inget som det slösas med. På storebror får jag på min höjd hålla en hand på hans axel när jag säger godnatt. Kanske att han nångång slänger upp sina fötter i mitt knä i soffan . Så har det alltid varit. Sen han var liten. Han har aldrig varit den som har krypit upp i knät. Han har alltid avskytt när nån klappar honom på huvudet eller pillar i hans hår.
Att gå till frisören har under alla år varit en ständig kamp. När han var riktigt liten fick jag klippa honom medans han låg och sov. När han blev lite äldre gick det så småningom bra att sitta hemma på en stol framför en tecknad film och jag gjorde mitt bästa med kammen och saxen.
Nu vid femtonårsålder går han till frisören utan tjafs.
Det värsta min allra största kille, maken alltså, tycker är fötter. Hans största mardrö,m är när jag på kvällen försöker få in min lilla fina fot under hans täcke och bara få känna hans närhet. Då rycker han till som om jag brände honom med en cigarett eller nåt annat farligt. Och så är det bara mina söta, mjuka fötter som söker hans fötter.
Ikväll skulle lillebror få välja middag eftersom det är hans födelsedag.
"Jag vet inte riktigt, mamma. Vad tycker du?"
"Välj du, lille vän. Det är din dag idag."
"Ska vi ta köttbullar i tomatsås, kanske?" Till saken hör att just den rätten älskar storebror.
MIn älskade lilla stora tonåring hade helt enkelt svårt att välja sin egen favvomiddag. Han ville hellre göra sin bror nöjd. Sånt känns lite tungt. Jag vill att han såklart nångång ska våga och villja ta egna beslut. Utan att behöva tänka på konsekvenser från andra i familjen.
Nu blev det tillslut iallafall fläskfile' och pommes med beasås. Smaskens.
tisdag 18 september 2012
Ville bara säga...
Trots alla härdsmältor som hela dyker upp med jämna mellanrum ( senast i eftermiddag när han vägrade åka iväg till kvällens A-lagsmatch i uppdrag som bårbärare. Men nu är han iallafall där som en av fyra killar från sitt fotbollslag. ), så är jag så glad och lycklig över en sak. Eller egentligen två saker.
Han har en kille i sin klass som han umgås med på dagana i skolan. De har kul ihop och har varandra under rasterna. Men endast i skolan ska tilläggas, inte på fritiden.
Men då finns sms och facebook och de har sin kontakt på det sättet.
För hur jobbigt det nu än är i skolan så underlättar det ju enormt mycket om man vet att det finns en kompis som väntar på en i skolan. Eller som faktiskt saknar en när man inte är på plats.
I vilket fall som helst så värmer det ett mamma hjärta så himla mycket!
Jag får en känsla som säger att sonen liksom "hör till". Iallfall hos den här kompisen.
Det gör mig glad.
Och som tur är finns det visst en del söta tjejer att vila ögonen på och det gör att det finns ytterligare skäl till att masa sig upp på morgonen för sonen.
Det gör mig oxå glad.
Han har en kille i sin klass som han umgås med på dagana i skolan. De har kul ihop och har varandra under rasterna. Men endast i skolan ska tilläggas, inte på fritiden.
Men då finns sms och facebook och de har sin kontakt på det sättet.
För hur jobbigt det nu än är i skolan så underlättar det ju enormt mycket om man vet att det finns en kompis som väntar på en i skolan. Eller som faktiskt saknar en när man inte är på plats.
I vilket fall som helst så värmer det ett mamma hjärta så himla mycket!
Jag får en känsla som säger att sonen liksom "hör till". Iallfall hos den här kompisen.
Det gör mig glad.
Och som tur är finns det visst en del söta tjejer att vila ögonen på och det gör att det finns ytterligare skäl till att masa sig upp på morgonen för sonen.
Det gör mig oxå glad.
Inte så konstigt
I ämnet engelska har sonen fått en bok att läsa. På engelska.
Om Stalin egentligen och hur han var. Men boken handlar om en bondgård. Där Stalin och alla andras gestalter är djur. På bondgården finns således en bonde och massa kossor, grisar, kråkor osv.
Som i den här boken kan prata med varandra.
Alla individer oavsett ras kan ha en diskussion och ett samtal.
Vilket är heeelt omöjligt i vanliga fall.
"För en kråka kan inte prata med ett annat djur, mamma!"
Djur kan inte prata med människor. Och människor kan inte prata med djur.
Sådetså. Hur enkelt som helst.
Egentligen helt logiskt. Men i det här fallet pratar alla med varandra. Oavsett ras.
Livet är klurigt nog, kan man säga. Utan att böcker ska behöva komma och göra saker och ting ännu klurigare.
Samma sak med Harry Potter. Nån av hans filmer har vi aldrig tittat på i den här familjen. Eller läst nån av hans böcker. Vi ser iofs aldrig på film i den här familjen alla fyra. Det är sån grej som jag och lillebror kan göra när det bara är han och jag.
Då har vi det jättemysigt! Då fikar vi och myser.
Tydlighet är nyckeln.
Vi har världens bästa grannar på landet. De har hjälpt oss under året vi har bott utomlands att hålla lite ordning på vår gräsmatta samt med lite annat smått och gott.
En kväll i somras kom grannmannen över när jag och killarna var ensamma i stugan. han önskade lite hjälp av mina söner med en sak.
När jag hade förklarat för lillebror om läget och att vi som grannar hjälper varandra med olika saker hoppade han glatt över till grannen och erbjöd sina tjänster.
När jag hade förklarat samma sak för storebror var hans reaktion endast:
"De har inte hjälpt mig med nåt.. Så då behöver inte jag hjälpa dem."
Han har otroligt svårt att förstå det sociala samspelet med andra. Oskrivna lagar och regler är nåt som överhuvudtaget inte funkar. Det är en av anledningarna till att det är så svårt med umgänget med kompisar och jämnåriga. Vuxna är inte helt lätt heller, men bra mycket enklare.
Om man inte kände honom bättre så hade man kunnat tro att han är en bortskämd, oförskämd sprätt som bara tänker på sig själv. Men i hans värld, som är så konkret, är det så enkelt.
Tänk om bara andra kunde förstå!
Om Stalin egentligen och hur han var. Men boken handlar om en bondgård. Där Stalin och alla andras gestalter är djur. På bondgården finns således en bonde och massa kossor, grisar, kråkor osv.
Som i den här boken kan prata med varandra.
Alla individer oavsett ras kan ha en diskussion och ett samtal.
Vilket är heeelt omöjligt i vanliga fall.
"För en kråka kan inte prata med ett annat djur, mamma!"
Djur kan inte prata med människor. Och människor kan inte prata med djur.
Sådetså. Hur enkelt som helst.
Egentligen helt logiskt. Men i det här fallet pratar alla med varandra. Oavsett ras.
Livet är klurigt nog, kan man säga. Utan att böcker ska behöva komma och göra saker och ting ännu klurigare.
Samma sak med Harry Potter. Nån av hans filmer har vi aldrig tittat på i den här familjen. Eller läst nån av hans böcker. Vi ser iofs aldrig på film i den här familjen alla fyra. Det är sån grej som jag och lillebror kan göra när det bara är han och jag.
Då har vi det jättemysigt! Då fikar vi och myser.
Tydlighet är nyckeln.
Vi har världens bästa grannar på landet. De har hjälpt oss under året vi har bott utomlands att hålla lite ordning på vår gräsmatta samt med lite annat smått och gott.
En kväll i somras kom grannmannen över när jag och killarna var ensamma i stugan. han önskade lite hjälp av mina söner med en sak.
När jag hade förklarat för lillebror om läget och att vi som grannar hjälper varandra med olika saker hoppade han glatt över till grannen och erbjöd sina tjänster.
När jag hade förklarat samma sak för storebror var hans reaktion endast:
"De har inte hjälpt mig med nåt.. Så då behöver inte jag hjälpa dem."
Han har otroligt svårt att förstå det sociala samspelet med andra. Oskrivna lagar och regler är nåt som överhuvudtaget inte funkar. Det är en av anledningarna till att det är så svårt med umgänget med kompisar och jämnåriga. Vuxna är inte helt lätt heller, men bra mycket enklare.
Om man inte kände honom bättre så hade man kunnat tro att han är en bortskämd, oförskämd sprätt som bara tänker på sig själv. Men i hans värld, som är så konkret, är det så enkelt.
Tänk om bara andra kunde förstå!
söndag 16 september 2012
Rakning
Håhåjaja!
Att lära en nybliven 15 åring att raka sig är en klar utmaning.
Särskilt om den som ska lära sig vägrar att ens hålla i den. Vägrar att ens ta i apparaten.
Pappan och sonen har haft en stund tillsammans där tanken var att börja öva lite granna.
De kom ut med ogjort arbete.
Nåt som vi måste jobba med. Ytterligare en sak som försvårar sonens dagliga liv. Att inte kunna raka sig som vanliga tonårskillar.
Livet flyter på som det brukar hos oss. Ett steg fram och så tar vi några bakåt.
Jag tycker att det känns som om varje dag är och blir en kamp för att överleva. Maken anser att jag överdriver.
"Det beror på hur man ser på det" är hans kommentar. Och ja, det har han ju rätt i. Absolut.
Men det är ju alltid så mycket att ta hänsyn till. Alltid så mycket som sonen "behöver jobba extra med".
Idag har han får sitta extra med matten i över en timme. Samt att efter det jobba mot sin ångest över att överhuvudtaget kunna röra sin nya rakapparat. Medan lillebror har kunnat spela lite tv spel.
Jag tror inte att maken kan sätta sig in i hur det känns att hela tiden få jobba lite extra. För han säger jämt att "det är bara att jobba lite hårdare". Och då ska det tilläggas att maken är en sådan personlighet som kräver otroligt mycket av sig själv. Vilket betyder att han nästan kräver lika mycket av sin omgivning. Han har svårt att förlika sig med att alla inte kan hålla samma tempo som han. Eller inte tänker på allt som han tänker på. Eller på samma sätt. Vilket till slut blir att han får tänka på allt. För vi andra har slutat tänka. Han har alltid argument för allt som han tycker. Vi andra orkar inte argumentera om allt, eller jo förresten, NPF sonen gör det oxå. Han är en jävel på att argumentera han med.
Plötsligt handlade det här inlägget om nåt annat än "rakning".
Tillbaka till ämnet.
Sonen behöver nog få vänja sig vid tanken att behöva raka sig. Att behöva ta i apparaten.
Annars kanske rakhyvel funkar bättre. Vi får se var det slutar . Han kanske kommer att se ut som bonden i "Bonde söker fru", kamelbonden tillslut.
Att lära en nybliven 15 åring att raka sig är en klar utmaning.
Särskilt om den som ska lära sig vägrar att ens hålla i den. Vägrar att ens ta i apparaten.
Pappan och sonen har haft en stund tillsammans där tanken var att börja öva lite granna.
De kom ut med ogjort arbete.
Nåt som vi måste jobba med. Ytterligare en sak som försvårar sonens dagliga liv. Att inte kunna raka sig som vanliga tonårskillar.
Livet flyter på som det brukar hos oss. Ett steg fram och så tar vi några bakåt.
Jag tycker att det känns som om varje dag är och blir en kamp för att överleva. Maken anser att jag överdriver.
"Det beror på hur man ser på det" är hans kommentar. Och ja, det har han ju rätt i. Absolut.
Men det är ju alltid så mycket att ta hänsyn till. Alltid så mycket som sonen "behöver jobba extra med".
Idag har han får sitta extra med matten i över en timme. Samt att efter det jobba mot sin ångest över att överhuvudtaget kunna röra sin nya rakapparat. Medan lillebror har kunnat spela lite tv spel.
Jag tror inte att maken kan sätta sig in i hur det känns att hela tiden få jobba lite extra. För han säger jämt att "det är bara att jobba lite hårdare". Och då ska det tilläggas att maken är en sådan personlighet som kräver otroligt mycket av sig själv. Vilket betyder att han nästan kräver lika mycket av sin omgivning. Han har svårt att förlika sig med att alla inte kan hålla samma tempo som han. Eller inte tänker på allt som han tänker på. Eller på samma sätt. Vilket till slut blir att han får tänka på allt. För vi andra har slutat tänka. Han har alltid argument för allt som han tycker. Vi andra orkar inte argumentera om allt, eller jo förresten, NPF sonen gör det oxå. Han är en jävel på att argumentera han med.
Plötsligt handlade det här inlägget om nåt annat än "rakning".
Tillbaka till ämnet.
Sonen behöver nog få vänja sig vid tanken att behöva raka sig. Att behöva ta i apparaten.
Annars kanske rakhyvel funkar bättre. Vi får se var det slutar . Han kanske kommer att se ut som bonden i "Bonde söker fru", kamelbonden tillslut.
lördag 15 september 2012
Så roligt
Jag är tvättansvarig kan man säga i vår familj. Det är inte många ggr som nån annan i familjen har satt på en tvätt.
3/4 av oss slänger vår skitiga tvätt rakt på golvet i tvättstugan. 1/4 av oss gör tydligen inte det.
Sedan förra helgen har jag tjatat på lillebror om att jag inte hittar hans matchställ från matchen förra lördagen. Jag har letat. Över allt har jag letat. Jag har tjatat på honom att han måste leta. Han har ingent som helst minne av var han kan tänkas tagit av sig matchstället efter matchen.
"Men tänk till" hart jag sagt då.
Idag fick han inte parkera i soffan framför nån fotbollsmatch om han inte hittade sina kläder först.
han traskade otroligt surt uppför trappan och muttrade nåt samtidigt. Säkert inte om hur mycket han älskade sin mamma just då.
Sedan kom det! Asgarvet från tvättstugan.
"Har du verkligen tittat här inne? Vilket slarvlet, mamma!"
Då visade det sig att hans matchkläder ligger i tvättkorgen. Där de ska ligga. Jag hade bara letat på golvet. Där alla vi andra lägger tvätten. Hans kläder låg så fint där i korgen. Alldeles ensamna och olyckliga.
Som jag skrattade. Högt. Jag tyckte det var jätteroligt. Här hade han lagt kläderna där de ska vara och fått skäll för det hela veckan. Han tyckte inte det var lika kul iofs. Stackarn.
Han är ju för duktig, vår kille!
3/4 av oss slänger vår skitiga tvätt rakt på golvet i tvättstugan. 1/4 av oss gör tydligen inte det.
Sedan förra helgen har jag tjatat på lillebror om att jag inte hittar hans matchställ från matchen förra lördagen. Jag har letat. Över allt har jag letat. Jag har tjatat på honom att han måste leta. Han har ingent som helst minne av var han kan tänkas tagit av sig matchstället efter matchen.
"Men tänk till" hart jag sagt då.
Idag fick han inte parkera i soffan framför nån fotbollsmatch om han inte hittade sina kläder först.
han traskade otroligt surt uppför trappan och muttrade nåt samtidigt. Säkert inte om hur mycket han älskade sin mamma just då.
Sedan kom det! Asgarvet från tvättstugan.
"Har du verkligen tittat här inne? Vilket slarvlet, mamma!"
Då visade det sig att hans matchkläder ligger i tvättkorgen. Där de ska ligga. Jag hade bara letat på golvet. Där alla vi andra lägger tvätten. Hans kläder låg så fint där i korgen. Alldeles ensamna och olyckliga.
Som jag skrattade. Högt. Jag tyckte det var jätteroligt. Här hade han lagt kläderna där de ska vara och fått skäll för det hela veckan. Han tyckte inte det var lika kul iofs. Stackarn.
Han är ju för duktig, vår kille!
Funderingar
Maken och jag har idag börjat prata om hur våra tankar går kring nästa år. Till nästa sommar. När det är dags att eventuellt att flytta tillbaka till Sverige igen. Efter två år utomlands.
Vad väntar oss i Sverige? Var kommer vi hamna?
Ska vi tillbaka till vår ort där villan väntar? Eller ska vi dra oss mot där maken har störst chans att få jobb?
Och vad ska jag göra? Var ska jag söka jobb? Och vilket jobb? Vad kan jag?
Vem är jag?
Vad väntar oss i Sverige? Var kommer vi hamna?
Ska vi tillbaka till vår ort där villan väntar? Eller ska vi dra oss mot där maken har störst chans att få jobb?
Och vad ska jag göra? Var ska jag söka jobb? Och vilket jobb? Vad kan jag?
Vem är jag?
fredag 14 september 2012
Syskon
Jag tänker mycket på det här med att vi har två barn med helt olika behov.
Förutom att de behöver mat, en säng att sova i och kärlek i mängder så är deras behov helt olika.
Jag har alltid fått höra från människor som tycker sig veta, som anser sig ha lösningar på alla världens problem, att jag är en överbeskyddande mamma. Att mina barn minsann inte kan ha sin mamma hängandes i hasorna hela livet. Vilket jag också är helt medveten om. Det är typ det jag tänker på hela tiden. Hur i hela friden ska det gå för vår stora kille? Kommer han nånsin hitta ett jobb? klara en lägenhet själv? Betala räkningar? Ha ett socialt nätverk runtomkring sig?
Jag hoppas för allt i världen på det. Men han behöver mer tid på sig att lära än andra i hans egen ålder.
Saker och ting kommer inte gratis till honom. Han måste lära sig hur man pratar i telefonen. Han måste lära sig hur man gör när man ska betala i kassan och plötsligt behöver prata med kassörskan om inte pengarna skulle räcka tex.
Hur gör man när man behöver hjälp och inte har förmågan att be om den hjälpen? När man hellre då sätter sig ner och bara väntar. Väntar på nåt som man inte ens vad man väntar på.
Då behöver man sin mamma. Vad än andra förståsigpåare säger. Då behövs vi vara bakom tills vi märker att han känner sig trygg och klarar av allt det som vi andra bara tar för givet. Människor utan kunskap och förståelse är de som har mest åsikter av nån anledning. De som tycker mest.
Här tar även lillebror ett stort ansvar. Utan att han överhuvudtaget fattar det själv. Jag kallar det ett "osynligt ansvar". Sånt som ingen annan ser. Som ingen annan märker. Men jag ser vad han gör för sin bror. Med sin bror. Hur han ställer sig först i kön. Hur han är den som sköter snacket. Hur han med sitt lugn och med sin personlighet är storebrors stora förebild.
Maken anser att jag curlar lillebror alldeles galet mycket. Och jag vet att jag hjälper honom med mycket mer än vad jag skulle behöva. Men på nåt sätt rättfärdigar jag mitt beteende mot lillebror med att han gör så mycket i vår familj iallafall. Om han missar att sätta in tallriken i diskmaskinen nån gång så gör jag det åt honom. Jag kan bre hans frukost smörgås nån gång ibland. Jag hämtar ett glas vatten på kvällen när han ligger i sängen. jag packar upp hans äckliga träningsväska ibland. Men jag gör det med rak rygg, för jag vet varför jag gör det. Jag står för att jag gör det.
Han kanske är curlad av mig. Han kanske kan köra med mig lite granna. Men jag bjussar på det. För han gör så mycket osynligt. Många ser att jag curlar, men ingen ser det han gör. Ingen ser vad han får stå ut med. Ingen ser hur hans liv ser ut. Att alltid få stå åt sidan. Hur han med sin fingertoppskänsla vet när det är läge att säga vad. Hur han som är yngst men ändå liksom är äldst i många fall. I somras hade han en dipp och bröt ihop när vi i stugan i Sverige. Det kommer jag skriva om i ett annat inlägg snart.
Han och jag pratar mycket om deras olikheter. Att vi alla männsikor är olika. Att vi alla behöver hjälp med olika saker på olika sätt. Att inget är rätt och inget är fel. Bara olika. Det han känner är enkelt är lite svårare för brorsan. Och tvärtom i vissa fall.
Och sen killar jag honom på ryggen i en halvtimme!
Förutom att de behöver mat, en säng att sova i och kärlek i mängder så är deras behov helt olika.
Jag har alltid fått höra från människor som tycker sig veta, som anser sig ha lösningar på alla världens problem, att jag är en överbeskyddande mamma. Att mina barn minsann inte kan ha sin mamma hängandes i hasorna hela livet. Vilket jag också är helt medveten om. Det är typ det jag tänker på hela tiden. Hur i hela friden ska det gå för vår stora kille? Kommer han nånsin hitta ett jobb? klara en lägenhet själv? Betala räkningar? Ha ett socialt nätverk runtomkring sig?
Jag hoppas för allt i världen på det. Men han behöver mer tid på sig att lära än andra i hans egen ålder.
Saker och ting kommer inte gratis till honom. Han måste lära sig hur man pratar i telefonen. Han måste lära sig hur man gör när man ska betala i kassan och plötsligt behöver prata med kassörskan om inte pengarna skulle räcka tex.
Hur gör man när man behöver hjälp och inte har förmågan att be om den hjälpen? När man hellre då sätter sig ner och bara väntar. Väntar på nåt som man inte ens vad man väntar på.
Då behöver man sin mamma. Vad än andra förståsigpåare säger. Då behövs vi vara bakom tills vi märker att han känner sig trygg och klarar av allt det som vi andra bara tar för givet. Människor utan kunskap och förståelse är de som har mest åsikter av nån anledning. De som tycker mest.
Här tar även lillebror ett stort ansvar. Utan att han överhuvudtaget fattar det själv. Jag kallar det ett "osynligt ansvar". Sånt som ingen annan ser. Som ingen annan märker. Men jag ser vad han gör för sin bror. Med sin bror. Hur han ställer sig först i kön. Hur han är den som sköter snacket. Hur han med sitt lugn och med sin personlighet är storebrors stora förebild.
Maken anser att jag curlar lillebror alldeles galet mycket. Och jag vet att jag hjälper honom med mycket mer än vad jag skulle behöva. Men på nåt sätt rättfärdigar jag mitt beteende mot lillebror med att han gör så mycket i vår familj iallafall. Om han missar att sätta in tallriken i diskmaskinen nån gång så gör jag det åt honom. Jag kan bre hans frukost smörgås nån gång ibland. Jag hämtar ett glas vatten på kvällen när han ligger i sängen. jag packar upp hans äckliga träningsväska ibland. Men jag gör det med rak rygg, för jag vet varför jag gör det. Jag står för att jag gör det.
Han kanske är curlad av mig. Han kanske kan köra med mig lite granna. Men jag bjussar på det. För han gör så mycket osynligt. Många ser att jag curlar, men ingen ser det han gör. Ingen ser vad han får stå ut med. Ingen ser hur hans liv ser ut. Att alltid få stå åt sidan. Hur han med sin fingertoppskänsla vet när det är läge att säga vad. Hur han som är yngst men ändå liksom är äldst i många fall. I somras hade han en dipp och bröt ihop när vi i stugan i Sverige. Det kommer jag skriva om i ett annat inlägg snart.
Han och jag pratar mycket om deras olikheter. Att vi alla männsikor är olika. Att vi alla behöver hjälp med olika saker på olika sätt. Att inget är rätt och inget är fel. Bara olika. Det han känner är enkelt är lite svårare för brorsan. Och tvärtom i vissa fall.
Och sen killar jag honom på ryggen i en halvtimme!
torsdag 13 september 2012
Lugn
Igårkväll somnade sonen som en lugn nybliven 15-åring i sin säng.
Han var väldigt nöjd mied sin dag. Från sången på sängen på morgonen till favoritgodiset på kvällkvisten.
Till frukosten i går morse sa jag vid bordet:
"Grattis till mig och pappa också som har varit föräldrar i 15 år."
Då tittade lillebror på mig med en skarp blick och svarade:
"Snälla mamma, ta inte uppmärksamheten från brorsan nu. Idag är det han som är kung!"
Kärlek!
Nu är det fredag och jag har hamnat i soffan. Efter lämningen av sönerna vid skolan åkte jag till affären och handlade mat till kvällen. Så nu är det avklarat. Skönt.
KLockan är 09.30 och jag har hela dagen på mig. Att göra vad jag vill.
Att vara hemmafru är inte helt fel faktiskt. Hela veckan har jag haft fullt schema och inte varit hemma nånting.
Idag kände jag att det var dags med en lugn hemma dag.
Datorn, en kopp kaffe och skön stund för mig själv.
En bra start på den här fredagen.
Han var väldigt nöjd mied sin dag. Från sången på sängen på morgonen till favoritgodiset på kvällkvisten.
Till frukosten i går morse sa jag vid bordet:
"Grattis till mig och pappa också som har varit föräldrar i 15 år."
Då tittade lillebror på mig med en skarp blick och svarade:
"Snälla mamma, ta inte uppmärksamheten från brorsan nu. Idag är det han som är kung!"
Kärlek!
Nu är det fredag och jag har hamnat i soffan. Efter lämningen av sönerna vid skolan åkte jag till affären och handlade mat till kvällen. Så nu är det avklarat. Skönt.
KLockan är 09.30 och jag har hela dagen på mig. Att göra vad jag vill.
Att vara hemmafru är inte helt fel faktiskt. Hela veckan har jag haft fullt schema och inte varit hemma nånting.
Idag kände jag att det var dags med en lugn hemma dag.
Datorn, en kopp kaffe och skön stund för mig själv.
En bra start på den här fredagen.
onsdag 12 september 2012
Kommentera
Nu har jag fixat inställningarna så att ni kan kommentera ni som är lite sugna på det.
Jag skulle bli väldigt glad.
Jag skulle bli väldigt glad.
15 år!
I morgon fyller vår underbare kille 15 bast.
Jag och maken har varit föräldrar i femton år. Helt otroligt egentligen! Hur gick det till liksom?
Vad hände?
Han har ända sedan tiden i magen varit den killen som har oroat sina föräldrar mest av båda våra söner.
Det började liksom redan där. Som foster.
Vi blev gravida alldeles jättefort. Han var helt planerad från allra första stund och det var ett glädjebesked den dagen när stickan visade positivt.
Första kollen hos barnmorskan kom och både maken och jag var där. Det visade sig att han hade låga hjärtljud. Med några höga pikar emellanåt. Vi fick åka upp på BB för att göra en sån där CTG kurva.
Hjärtljuden visade sig vara låga, men ändå helt ok, enligt läkaren på sjukhuset.
Sedan blev detta rutin för oss. Efter varje koll fick vi alltid åka upp på BB för att göra samma test.
I vecka 40 blev vi tillsagda att göra likadant. Upp på förlossningen. Än en gång. Denna gången var vi så enormt ledsna på att se och jhöra denna apparat så vi stängde av ljudet och vände hela apparaten mot dörren. Från sängen. Efter 30 minuter kom läkaren in. Det första hon såg när hon öppnade dörren var hjärtfrekvenserna eftersom vi hade vänt skärmen åt det hållet.
Efter hennes blick på skärmen så rusade hon in till oss, ruskade om magen ordentligt och kollade på apparaten igen. Som sköterskan då hade vänt mot oss igen.
Nu fick hon det svar hon hon ville efter omskakningen, sa hon. Om inte fostret hade reagerat hade det blivit akut kejsarsnitt för oss där och då.
Nu fick vi istället en remiss till ett ordentligt ultraljud veckan därpå med rubriken "Misstänkt missbildning".
En tuff vecka att bara gå och vänta. Ultraljudet visade dock att allt såg bra ut. Sonen föddes fem dagar för sent med hjälp av sugklocka.
Väl hemma från BB så kom amningen igång ordentligt. Tyvärr var sonen lite slö och somnade redan efter några sekunder vid varje matning. Han hade gulsot och skulle ha mat var tredje timme, dygnet runt. Det var bara att ställa väcklarklockan. Jag kommer ihåg att jag fick nypa honom under foten för att hålla honom vaken. Han gick upp ivikt iallafall så nånting hann han få i sig under dessa snabba måltider.
Så här höll vi på i säkert tre månader. jag minns att min mamma kom och fanns på plats för att stötta och hjälpa mig och maken. Men mest mig.
Samtidigt som jag märkte att när han låg på skötbordet så var han liksom svullen precis ovanför snoppen.
En svullnad som försvann när jag lyfte upp benen och tog bort blöjan.
Jag talade om detta för läkaren på 6 veckors kontrollen. Han kollade och kollade men upptäckte inget konstigt. Men för säkerhets skull fick jag remiss upp till sjukhuset för att träffa en kirurg där. Sagt och gjort.
Upp på sjukhuset för att visa upp sonen. Kirurgen kollade av sonen och inte han heller såg ingenting. Han tog fram en penna och målade på hela pappret som låg på britsen och försökte förklar för mig hur allt hängde ihop. "Är du säker på att du ser den här svullnaden? Att den försvinner som i ett hål?"
Jag var helt säker och vek inte en tum.
"Då är det bara att operera", svarade han.
På tre månaders dagen, Lucia -97, låg han så på operationsbordet. Som en liten, ynklig fågelunge låg han där på britsen och försvann in i salen med kirurgen.
Efter operationen kom läkaren fram till mig. Han gav mig en lång varm kram och sa:
"Det var tur att vi opererade honom. Hade vi inte gjort det hade ni kommit in akut i mellandagrna med akut bråck och då har man endast fyra timmer på sig!"
Sedan den dagen litar jag fullständigt på min egen magkänsla.
Han var ett annorlunda barn ända från start. Men egensinniga funderingar. Med egna tolkningar av saker och ting. Han började att tala väldigt tydligt och väldigt tidigt. Han använde sig av ett stort ordförråd.
När han var knappa två år kunde han alla bilmärken. Alla bilmärken. Bara genom att se framlyktan på bilarna. När han var två år var hans favorit tvprogram "Lotto dragningen" på söndagarna.
Han fick magnet bokstäver och siffror att ha på kylen i två års present. Vilken lycka!
Hans olika rädslor började visa sig. Han tyckte inte om höga ljud. Han avskydde blommor.
Han åt ingen mat som hade varit i ugnen. Han kunde inte äta mörk mat. Han satte inte på sig kläder med dragkedjor. Han kunde inte somna på kvällarna. Tyckte inte om kroppskontakt. Vi hade många frågor och där började jag misstänka att han inte var som alla andra.
Han blev storebror en vecka efter sin två årsdag. Till en liten brorsa vars graviditet hade förfluttit hur smidigt som helst.
Vi började märka att han slutade böja på sina ben efter jul nån gång när han var knappt 2,5 år. Istället för att sätta sig på huk i sandlådan satte han sig med benen rakt ut. Han började vilja bli buren uppför trappor och ville tillslut inte gå själv. Vi kontaktade läkaren som konstaterade efter några besök och prover att våran son led av "Juvenil Artrit", barnreumatism. Chock inföll i våran lilla familj. Vadå reumatism?
Kommer han sitta i rullstol, inte kunna använda sin kropp?
KOmmer aldrig glömma den här tiden. Ytterligare besök hos läkare. Vid 2 och ett halvt års ålder låg han återigen på operationsbordet. Den här gången skulle han få kortisonsprutor i båda knäna.
Sedan följde år av varma bad, sjukgymnastik, medicin, koll hos ögonläkare var sjätte månad ( för dessa antikroppar kan sätta sig där oxå), koll hos käkkirurg en gång varje år upp till 12 årsålder.
Med skov lite då och då lärde vi oss att livet inte var helt enkelt. Nu förklarar jag bara lite "snabbt" hur hans barndom har varit. Jag har inte beskrivit några känslor och om hur vi mådde under den här tiden.
Men vi mådde skit, helt enkelt.
Med lillebror som växte och blev större upptäckte vi hur mycket enklare allt gick med honom.
Vi förstod att vi som föräldrar gjorde allt vi kunde, men ändå blev allt så tokigt med storebror. Han var svår att hjälpa, leda och puscha. Han ifrågasatte allt från början. Argumenterade.
När 6 års startade började hans ångest att visa sig allt större. Jag fick bända loss honom från mig på mornarna när jag skulle iväg till jobbet. Han var rädd för att kräkas under dagarna, han var rädd för att brinna upp på nätterna.
Jag fick höra av lärare och andra föräldrar samt av min svärmor att jag var en överbeskyddande mamma som borde släppa honom mera. Vad fan visste dom?? En mamma känner sin son, tänkte jag och hade minnen från tidigare år på näthinnan.
Jag började gå hos kuratorn på skolan. Det var skönt.
Runt första advent när han var 9 år satt jag på hans sängkant som vanligt. Plötsligt bara började han att gråta. Ren och skär olycklighets gråt. "Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre!"
Vad gjorde en mamma då?
Lyssnade på sin son som för första gången berättade för mig om sina tvångstankar, tvångshandlingar. Om hur han måste släcka lampan med vänster hand också om han gjorde det med höger hand först. Om hur han måste sätta ner glas i diskmaskinen på ett visst sätt osv.
Helt chockad bara lyssnade jag på honom. Strök honom så gott jag fick tillåtelse över håret. Höll om honom där han låg i mitt knä och grät. Nerför mina kinder rann det sakta tårar.
Dagen efter ringde jag skolsköterska, Bup och jag vet inte alla instanser som fick mitt rop på hjälp.
Först då fick jag med mig maken på tåget. fram tills dess ansåg han att vi minsann kunde sköta det här själva.
Skolan hade aldrig misstänkt nåt. Där skötte han allt så bra.
Men iom att han själv inte orkade mer så fick vi komma till läkare ganska så omgående.
HUr vi har kämpat med och mot skolan, och hur vi har hoppat mellan alla läkare är en helt annan historia.
Om hur vi kämpat mot eller med släkt och vänner är även det en annan historia.
Tack till er alla som orkade att läsa igenom hela den här storyn. Det blev ett alldeles för långt inlägg.
I morgon fyller lille gubben 15 år. Klockan 09.44.
Och jag fattar inte vad jag gjorde i livet innan han fanns. Nu när jag sitter här i soffan och skriver kommer allt tillbaka. Alla känslostormar som jag har känt igenom åren kommer över mig. Kan inte låta bli. LÅter det hända. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag har fortfarande så många frågor.
Allt detta är våran verklighet. Samtidigt som jag är av den sorten som tror att allt händer och sker av en anledning. Den stora frågan är då för mig, vad sjutton är det jag ska lära mig? Vad är det jag inte fattar?
Till dig mitt älskade barn:
Grattis på din födelsedag och kom ihåg att jag älskar dig över allt annat!!
Jag och maken har varit föräldrar i femton år. Helt otroligt egentligen! Hur gick det till liksom?
Vad hände?
Han har ända sedan tiden i magen varit den killen som har oroat sina föräldrar mest av båda våra söner.
Det började liksom redan där. Som foster.
Vi blev gravida alldeles jättefort. Han var helt planerad från allra första stund och det var ett glädjebesked den dagen när stickan visade positivt.
Första kollen hos barnmorskan kom och både maken och jag var där. Det visade sig att han hade låga hjärtljud. Med några höga pikar emellanåt. Vi fick åka upp på BB för att göra en sån där CTG kurva.
Hjärtljuden visade sig vara låga, men ändå helt ok, enligt läkaren på sjukhuset.
Sedan blev detta rutin för oss. Efter varje koll fick vi alltid åka upp på BB för att göra samma test.
I vecka 40 blev vi tillsagda att göra likadant. Upp på förlossningen. Än en gång. Denna gången var vi så enormt ledsna på att se och jhöra denna apparat så vi stängde av ljudet och vände hela apparaten mot dörren. Från sängen. Efter 30 minuter kom läkaren in. Det första hon såg när hon öppnade dörren var hjärtfrekvenserna eftersom vi hade vänt skärmen åt det hållet.
Efter hennes blick på skärmen så rusade hon in till oss, ruskade om magen ordentligt och kollade på apparaten igen. Som sköterskan då hade vänt mot oss igen.
Nu fick hon det svar hon hon ville efter omskakningen, sa hon. Om inte fostret hade reagerat hade det blivit akut kejsarsnitt för oss där och då.
Nu fick vi istället en remiss till ett ordentligt ultraljud veckan därpå med rubriken "Misstänkt missbildning".
En tuff vecka att bara gå och vänta. Ultraljudet visade dock att allt såg bra ut. Sonen föddes fem dagar för sent med hjälp av sugklocka.
Väl hemma från BB så kom amningen igång ordentligt. Tyvärr var sonen lite slö och somnade redan efter några sekunder vid varje matning. Han hade gulsot och skulle ha mat var tredje timme, dygnet runt. Det var bara att ställa väcklarklockan. Jag kommer ihåg att jag fick nypa honom under foten för att hålla honom vaken. Han gick upp ivikt iallafall så nånting hann han få i sig under dessa snabba måltider.
Så här höll vi på i säkert tre månader. jag minns att min mamma kom och fanns på plats för att stötta och hjälpa mig och maken. Men mest mig.
Samtidigt som jag märkte att när han låg på skötbordet så var han liksom svullen precis ovanför snoppen.
En svullnad som försvann när jag lyfte upp benen och tog bort blöjan.
Jag talade om detta för läkaren på 6 veckors kontrollen. Han kollade och kollade men upptäckte inget konstigt. Men för säkerhets skull fick jag remiss upp till sjukhuset för att träffa en kirurg där. Sagt och gjort.
Upp på sjukhuset för att visa upp sonen. Kirurgen kollade av sonen och inte han heller såg ingenting. Han tog fram en penna och målade på hela pappret som låg på britsen och försökte förklar för mig hur allt hängde ihop. "Är du säker på att du ser den här svullnaden? Att den försvinner som i ett hål?"
Jag var helt säker och vek inte en tum.
"Då är det bara att operera", svarade han.
På tre månaders dagen, Lucia -97, låg han så på operationsbordet. Som en liten, ynklig fågelunge låg han där på britsen och försvann in i salen med kirurgen.
Efter operationen kom läkaren fram till mig. Han gav mig en lång varm kram och sa:
"Det var tur att vi opererade honom. Hade vi inte gjort det hade ni kommit in akut i mellandagrna med akut bråck och då har man endast fyra timmer på sig!"
Sedan den dagen litar jag fullständigt på min egen magkänsla.
Han var ett annorlunda barn ända från start. Men egensinniga funderingar. Med egna tolkningar av saker och ting. Han började att tala väldigt tydligt och väldigt tidigt. Han använde sig av ett stort ordförråd.
När han var knappa två år kunde han alla bilmärken. Alla bilmärken. Bara genom att se framlyktan på bilarna. När han var två år var hans favorit tvprogram "Lotto dragningen" på söndagarna.
Han fick magnet bokstäver och siffror att ha på kylen i två års present. Vilken lycka!
Hans olika rädslor började visa sig. Han tyckte inte om höga ljud. Han avskydde blommor.
Han åt ingen mat som hade varit i ugnen. Han kunde inte äta mörk mat. Han satte inte på sig kläder med dragkedjor. Han kunde inte somna på kvällarna. Tyckte inte om kroppskontakt. Vi hade många frågor och där började jag misstänka att han inte var som alla andra.
Han blev storebror en vecka efter sin två årsdag. Till en liten brorsa vars graviditet hade förfluttit hur smidigt som helst.
Vi började märka att han slutade böja på sina ben efter jul nån gång när han var knappt 2,5 år. Istället för att sätta sig på huk i sandlådan satte han sig med benen rakt ut. Han började vilja bli buren uppför trappor och ville tillslut inte gå själv. Vi kontaktade läkaren som konstaterade efter några besök och prover att våran son led av "Juvenil Artrit", barnreumatism. Chock inföll i våran lilla familj. Vadå reumatism?
Kommer han sitta i rullstol, inte kunna använda sin kropp?
KOmmer aldrig glömma den här tiden. Ytterligare besök hos läkare. Vid 2 och ett halvt års ålder låg han återigen på operationsbordet. Den här gången skulle han få kortisonsprutor i båda knäna.
Sedan följde år av varma bad, sjukgymnastik, medicin, koll hos ögonläkare var sjätte månad ( för dessa antikroppar kan sätta sig där oxå), koll hos käkkirurg en gång varje år upp till 12 årsålder.
Med skov lite då och då lärde vi oss att livet inte var helt enkelt. Nu förklarar jag bara lite "snabbt" hur hans barndom har varit. Jag har inte beskrivit några känslor och om hur vi mådde under den här tiden.
Men vi mådde skit, helt enkelt.
Med lillebror som växte och blev större upptäckte vi hur mycket enklare allt gick med honom.
Vi förstod att vi som föräldrar gjorde allt vi kunde, men ändå blev allt så tokigt med storebror. Han var svår att hjälpa, leda och puscha. Han ifrågasatte allt från början. Argumenterade.
När 6 års startade började hans ångest att visa sig allt större. Jag fick bända loss honom från mig på mornarna när jag skulle iväg till jobbet. Han var rädd för att kräkas under dagarna, han var rädd för att brinna upp på nätterna.
Jag fick höra av lärare och andra föräldrar samt av min svärmor att jag var en överbeskyddande mamma som borde släppa honom mera. Vad fan visste dom?? En mamma känner sin son, tänkte jag och hade minnen från tidigare år på näthinnan.
Jag började gå hos kuratorn på skolan. Det var skönt.
Runt första advent när han var 9 år satt jag på hans sängkant som vanligt. Plötsligt bara började han att gråta. Ren och skär olycklighets gråt. "Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre!"
Vad gjorde en mamma då?
Lyssnade på sin son som för första gången berättade för mig om sina tvångstankar, tvångshandlingar. Om hur han måste släcka lampan med vänster hand också om han gjorde det med höger hand först. Om hur han måste sätta ner glas i diskmaskinen på ett visst sätt osv.
Helt chockad bara lyssnade jag på honom. Strök honom så gott jag fick tillåtelse över håret. Höll om honom där han låg i mitt knä och grät. Nerför mina kinder rann det sakta tårar.
Dagen efter ringde jag skolsköterska, Bup och jag vet inte alla instanser som fick mitt rop på hjälp.
Först då fick jag med mig maken på tåget. fram tills dess ansåg han att vi minsann kunde sköta det här själva.
Skolan hade aldrig misstänkt nåt. Där skötte han allt så bra.
Men iom att han själv inte orkade mer så fick vi komma till läkare ganska så omgående.
HUr vi har kämpat med och mot skolan, och hur vi har hoppat mellan alla läkare är en helt annan historia.
Om hur vi kämpat mot eller med släkt och vänner är även det en annan historia.
Tack till er alla som orkade att läsa igenom hela den här storyn. Det blev ett alldeles för långt inlägg.
I morgon fyller lille gubben 15 år. Klockan 09.44.
Och jag fattar inte vad jag gjorde i livet innan han fanns. Nu när jag sitter här i soffan och skriver kommer allt tillbaka. Alla känslostormar som jag har känt igenom åren kommer över mig. Kan inte låta bli. LÅter det hända. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag har fortfarande så många frågor.
Allt detta är våran verklighet. Samtidigt som jag är av den sorten som tror att allt händer och sker av en anledning. Den stora frågan är då för mig, vad sjutton är det jag ska lära mig? Vad är det jag inte fattar?
Till dig mitt älskade barn:
Grattis på din födelsedag och kom ihåg att jag älskar dig över allt annat!!
måndag 10 september 2012
30 minuter
Så viktig den här sista halvtimmen innan sängdags är för min son. En halvtimme ensam med sin mamma oftast, för pappan har redan gått och lagt sig. Att lillebror lägger sig 21.30 är otroligt viktigt. Tror det handlar om att få känna sig som den storebror han faktiskt är. Han påminner oss om vi inte har sagt till lillebror i tid.
När klockan är 22.00 börjar även han och jag plocka undan från vardagsrumsbordet där våra fika glas oftast har stått. En del kanske anser att oj, vad vi lägger oss tidigt. Men då har ni inte gått i våra skor alls.
En läggning kan ta sååå lång tid och det vet man liksom inte i förväg hur just den här kvällen blir och då är det alltid bäst att ha en rutin på detta.
Vi hinner prata väldigt mycket under den halvtimmen vi har för oss själva. Om ganska mycket. Jag tror att jag vet ganska mycket som inte många andra tonårsmammor får veta av sina söner.
Eftersom insomningen numera dock flyter mycket mer smidigare än förr om åren så ligger vi inte och pratar så mycket på sängkanten längre. Själva läggnings- och insomningsproceduren försökte jag korta ner så fort jag märkte att Melatoninet gjorde nytta. Tidigare kunde den proceduren innan han somnade ta flera timmar. Därför är den här halvtimmen så bra. Vi får ett snack oss emellan iallafall. Och då blir det ofta ett väldigt bra prat. Utan att ångestspiralen hinner skena iväg.
Lillebror får jag hitta andra tider att prata på. Det brukar funka när tex storebror spelar Playstation. Eller när storebror är på träning. Då kan vi prata om allt möjligt. Jag hoppas han känner att han kan prata med mig om allt. För tillfället är han aptrött på sin brorsa. Och det är ok. Han måste få känna så ibland. Han måste få pysa ut nånstans. Och det får han en period för jag vet att han i nästa andetag sitter bredvid sin bror och skrattar åt nåt roligt på datorn..Eller ber honom om hjälp med franskan.
Pappan och tillika maken vet jag inte riktigt när jag ska hinna prata med. Och ibland vet jag inte vad jag ska säga heller för den delen. Ibland känns det som om vi inte har nåt annat att prata om än lösningar för sönerna. Ibland försöker jag säga nåt om nåt annat. Får liksom ingen reaktion. Alltså tycker han att det jag hade att försöka säga var ointressant. Förr om åren trodde jag att det var mig personligen han tyckte var ointressant, men ju längre tiden har gått och ju mer kunskap jag har fått om sonens diagnos, så har jag försått att min make kanske inte har förmågan att kallprata om sånt han finner ointressant.
Om det inte finns ett syfte i samtalet blir det liksom onödigt.
Att komma på detta var enormt skönt för mig personligen. För det tog lite för mycket av den lilla självkänsla jag ändå hade, att känna mig ointressant inför min egen make. Det är inte JAG som är ointressant just då, utan bara det jag hade att säga. Det är faktiskt skillnad. Iallafall för mig.
Men pratar vi om sånt som intresserar mannen så kan vi prata i timmar.
Frågan är bara vem som vill lyssna på mig?
När klockan är 22.00 börjar även han och jag plocka undan från vardagsrumsbordet där våra fika glas oftast har stått. En del kanske anser att oj, vad vi lägger oss tidigt. Men då har ni inte gått i våra skor alls.
En läggning kan ta sååå lång tid och det vet man liksom inte i förväg hur just den här kvällen blir och då är det alltid bäst att ha en rutin på detta.
Vi hinner prata väldigt mycket under den halvtimmen vi har för oss själva. Om ganska mycket. Jag tror att jag vet ganska mycket som inte många andra tonårsmammor får veta av sina söner.
Eftersom insomningen numera dock flyter mycket mer smidigare än förr om åren så ligger vi inte och pratar så mycket på sängkanten längre. Själva läggnings- och insomningsproceduren försökte jag korta ner så fort jag märkte att Melatoninet gjorde nytta. Tidigare kunde den proceduren innan han somnade ta flera timmar. Därför är den här halvtimmen så bra. Vi får ett snack oss emellan iallafall. Och då blir det ofta ett väldigt bra prat. Utan att ångestspiralen hinner skena iväg.
Lillebror får jag hitta andra tider att prata på. Det brukar funka när tex storebror spelar Playstation. Eller när storebror är på träning. Då kan vi prata om allt möjligt. Jag hoppas han känner att han kan prata med mig om allt. För tillfället är han aptrött på sin brorsa. Och det är ok. Han måste få känna så ibland. Han måste få pysa ut nånstans. Och det får han en period för jag vet att han i nästa andetag sitter bredvid sin bror och skrattar åt nåt roligt på datorn..Eller ber honom om hjälp med franskan.
Pappan och tillika maken vet jag inte riktigt när jag ska hinna prata med. Och ibland vet jag inte vad jag ska säga heller för den delen. Ibland känns det som om vi inte har nåt annat att prata om än lösningar för sönerna. Ibland försöker jag säga nåt om nåt annat. Får liksom ingen reaktion. Alltså tycker han att det jag hade att försöka säga var ointressant. Förr om åren trodde jag att det var mig personligen han tyckte var ointressant, men ju längre tiden har gått och ju mer kunskap jag har fått om sonens diagnos, så har jag försått att min make kanske inte har förmågan att kallprata om sånt han finner ointressant.
Om det inte finns ett syfte i samtalet blir det liksom onödigt.
Att komma på detta var enormt skönt för mig personligen. För det tog lite för mycket av den lilla självkänsla jag ändå hade, att känna mig ointressant inför min egen make. Det är inte JAG som är ointressant just då, utan bara det jag hade att säga. Det är faktiskt skillnad. Iallafall för mig.
Men pratar vi om sånt som intresserar mannen så kan vi prata i timmar.
Frågan är bara vem som vill lyssna på mig?
Fan
HUr ska jag nånsin kunna hjälpa sonen i ämnet Science? Fysik och kemi och biologi tycker jag känns tufft på svenska. Och då att förklara på engelska funkar inte. Jag kan verkligen inte förklara hur "Alpha Decay" och "Beta Decay" funkar. Vad fan är en neutron egentligen? Och en proton? Hur ser dessa ut? Förutom nerritat på ett papper?
Sonen vill även veta hur en atom ser ut. Och så undrar hur allt kan vara uppbyggt av atomer när en kudde och ett bord ser helt olika ut. Och en är mjuk och en är hård. "Det som inte syns finns inte".
Jag kan inte svara på det. Tyvärr räcker inte mina kunskaper till just nu och här.
Och jag hatar att jag inte kan hjälpa honom! Jag inser att det inte är mitt jobb att vara lärare. Det är inte mitt ansvar att sonen ska fatta allt som har med atomer att göra. Jag vet det.
Men när det inte funkar i skolan och sonen inte förstår trots dubbel lektion idag vet inte jag hur jag ska göra.
Sonen hade förra veckan bokat in ett extramöte med fy-läraren på eget bevåg. Jättebra gjort! Sonen uppfattade att de skulle träffas i fy-lärarens rum under lunchrasten idag måndag. Jag träffade denne lärare av en händelse i skolan i fredags och han sa även till mig att de hade bestämt möte som idag, måndag.
Han bekräftade samtidigt att han försår att sonen behöver mer "one to one" tid med läraren.
Sonen har samlat kraft hela helgen för detta möte och insåg att han skulle ha TRE lektioner science idag.
Tror ni läraren dök upp??
Icke!
Jag fick ett sms av sonen och blev så in i norden ledsen.
Jävla nonchalans! Läraren skyllde på att han väntade i matsalen medan sonen satt på lärarens rum och väntade. Tror jag vad jag vill om. Han hade glömt bort det. Det som min kille hade fixat själv. Det som min kille hade samlat så mycket energi inför.
Det har gått en månad i skolan och jag har redan pratat med denna lärare så¨många ggr, mailat så många ggr men det händer ingenting. INGENTING!
I morgon är det prov. Det kanske helt enkelt är bäst att sonen skriver asdåligt på det här provet. Då kanske lärare inser katastrofen? Och efter sciencen var det bara att hugga in på nästa läxa.
Maken är utomlands och lillebror har fixat båda sina läxor. Matte och science. Helt ensam. Och när jag är klar med storebror orkar jag inte förhöra även lillebror. Bara hoppas att han kan det han ska.
Maten ska lagas till och jag är ytterst tacksam över att det inte var några träningar att skjutsas till idag/kväll.
Vad fan ska man göra??
Sonen vill även veta hur en atom ser ut. Och så undrar hur allt kan vara uppbyggt av atomer när en kudde och ett bord ser helt olika ut. Och en är mjuk och en är hård. "Det som inte syns finns inte".
Jag kan inte svara på det. Tyvärr räcker inte mina kunskaper till just nu och här.
Och jag hatar att jag inte kan hjälpa honom! Jag inser att det inte är mitt jobb att vara lärare. Det är inte mitt ansvar att sonen ska fatta allt som har med atomer att göra. Jag vet det.
Men när det inte funkar i skolan och sonen inte förstår trots dubbel lektion idag vet inte jag hur jag ska göra.
Sonen hade förra veckan bokat in ett extramöte med fy-läraren på eget bevåg. Jättebra gjort! Sonen uppfattade att de skulle träffas i fy-lärarens rum under lunchrasten idag måndag. Jag träffade denne lärare av en händelse i skolan i fredags och han sa även till mig att de hade bestämt möte som idag, måndag.
Han bekräftade samtidigt att han försår att sonen behöver mer "one to one" tid med läraren.
Sonen har samlat kraft hela helgen för detta möte och insåg att han skulle ha TRE lektioner science idag.
Tror ni läraren dök upp??
Icke!
Jag fick ett sms av sonen och blev så in i norden ledsen.
Jävla nonchalans! Läraren skyllde på att han väntade i matsalen medan sonen satt på lärarens rum och väntade. Tror jag vad jag vill om. Han hade glömt bort det. Det som min kille hade fixat själv. Det som min kille hade samlat så mycket energi inför.
Det har gått en månad i skolan och jag har redan pratat med denna lärare så¨många ggr, mailat så många ggr men det händer ingenting. INGENTING!
I morgon är det prov. Det kanske helt enkelt är bäst att sonen skriver asdåligt på det här provet. Då kanske lärare inser katastrofen? Och efter sciencen var det bara att hugga in på nästa läxa.
Maken är utomlands och lillebror har fixat båda sina läxor. Matte och science. Helt ensam. Och när jag är klar med storebror orkar jag inte förhöra även lillebror. Bara hoppas att han kan det han ska.
Maten ska lagas till och jag är ytterst tacksam över att det inte var några träningar att skjutsas till idag/kväll.
Vad fan ska man göra??
fredag 7 september 2012
Bortamatch
Idag, lördag, har sonen bortamatch med sitt fotbollslag i en stad som ligger ca två timmars bilresa härifrån.
Laget ska åka i en gemensam buss och hade samling i morse klockan 06.45.
Vår kille avskyr att åka buss. Av nån anledning fixar inte han den biten. Om det är för trångt, eller en chaufför som han inte känner, om han inte känner sig trygg? Vi vet inte varför, och han kan inte egentligen inte förklara varför.
Skolbuss när han var liten gick hur bra som helst. Att åka kommunal buss har oxå gått bra.
Men inte sk turistbussar med skolan eller fotbollslaget.
Så maken ställde helt sonika sin väckarklocka på 06.00 i morse. Väckte sonen, åt frukost och sedan satte de sig i bilen för den långa bilresan. För att sonen överhuvudtaget ska kunna spela sin fotboll som han älskar över allt annat, så får vi föräldrar ställa upp med lite anpassningar. I det här fallet på det här sättet.
Samtidigt har vi underbara vänner som är på besök hos oss från Sverige. Mannen i den familjen klev upp lika tidigt för att följa med maken och sonen. Utan att ifrågasätta varför han inte åker med bussen som "alla andra" killar i laget. Underbara medmänniskor som inte dömer, utan bara finns där iallafall. Kärlek!
Lillebror har för andra fredagen i rad varit ute på egna äventyr. Han klipper navelsträngen mer och mer och det är bara för den här mamman att liksom hänga med. Vare sig jag är redo eller inte.
Igårkväll åkte han hem till en klasskompis med en annan kille. De skulle ha pizzaparty och så skulle den pappan ta med killarna till en gocart hall för att åka gocart hela kvällen.
Vilket betyder att jag är nu ensam hemma. Med grannfrun från Sverige som ligger och sussar i gästrummet iofs.
Hon valde att stanna hemma med mig för att sedan hämta hem lillebror och åka på hans fotbollsmatch.
Nu ska jag nog väcka henne med lite frukost på sängen. Hon är säkerligen ganska så trött för det har åskat skapligt i natt och jag vet att hon är inte särskilt förtjust i just det. Men med lite frukost på sängen kan hon kanske känna sig lite omhändertagen.
Ha en mysig lördag alla!
Laget ska åka i en gemensam buss och hade samling i morse klockan 06.45.
Vår kille avskyr att åka buss. Av nån anledning fixar inte han den biten. Om det är för trångt, eller en chaufför som han inte känner, om han inte känner sig trygg? Vi vet inte varför, och han kan inte egentligen inte förklara varför.
Skolbuss när han var liten gick hur bra som helst. Att åka kommunal buss har oxå gått bra.
Men inte sk turistbussar med skolan eller fotbollslaget.
Så maken ställde helt sonika sin väckarklocka på 06.00 i morse. Väckte sonen, åt frukost och sedan satte de sig i bilen för den långa bilresan. För att sonen överhuvudtaget ska kunna spela sin fotboll som han älskar över allt annat, så får vi föräldrar ställa upp med lite anpassningar. I det här fallet på det här sättet.
Samtidigt har vi underbara vänner som är på besök hos oss från Sverige. Mannen i den familjen klev upp lika tidigt för att följa med maken och sonen. Utan att ifrågasätta varför han inte åker med bussen som "alla andra" killar i laget. Underbara medmänniskor som inte dömer, utan bara finns där iallafall. Kärlek!
Lillebror har för andra fredagen i rad varit ute på egna äventyr. Han klipper navelsträngen mer och mer och det är bara för den här mamman att liksom hänga med. Vare sig jag är redo eller inte.
Igårkväll åkte han hem till en klasskompis med en annan kille. De skulle ha pizzaparty och så skulle den pappan ta med killarna till en gocart hall för att åka gocart hela kvällen.
Vilket betyder att jag är nu ensam hemma. Med grannfrun från Sverige som ligger och sussar i gästrummet iofs.
Hon valde att stanna hemma med mig för att sedan hämta hem lillebror och åka på hans fotbollsmatch.
Nu ska jag nog väcka henne med lite frukost på sängen. Hon är säkerligen ganska så trött för det har åskat skapligt i natt och jag vet att hon är inte särskilt förtjust i just det. Men med lite frukost på sängen kan hon kanske känna sig lite omhändertagen.
Ha en mysig lördag alla!
torsdag 6 september 2012
Vid varje avsked
Vid varje avsked har jag och sonen denna fras:
"Hej då mamma. Jag älskar dig!"
"Hej då, älskling. Jag älskar dig!"
Det känns skönt att det är det sista vi säger till varandra tills vi ses igen.
"Hej då mamma. Jag älskar dig!"
"Hej då, älskling. Jag älskar dig!"
Det känns skönt att det är det sista vi säger till varandra tills vi ses igen.
onsdag 5 september 2012
Bra morgon
Vi har en sån himla bra morgonrutin i vår familj.
Vi jobbade in en rutin som vi gillade redan för många år sedan. Och den har banne mig hängt med i alla år.
Den är självklar, den ifrågasätts aldrig, den flyter på.
Och den känns klockren för oss alla fyra. Även för oss utan diagnos känns det otroligt behagligt att veta
att varje vardags morgon ser likadan ut. En trygghet som ser till att dagen iallafall har en chans att börja på ett smidigt sätt. Utan konflikter, skrik, tjafs och bråk. Mornarna har oftast varit våran fredade zon.
Det var många år sedan vi slutade att bråka om vilka kläder sonen skulle ha på sig tex.
Men det fanns en tid.....
Han ville bara ha mysisar, jag ville att han skulle ha jeans. Han ville ha vanliga t-shirts, jag ville att han skulle ha pike´-tröjor. Innan vi fattade att han mådde dåligt av dragkedjor, knappar osv.
Som vi tjatade på honom, som vi skällde på honom. Till vilken nytta?
Vi lade energi på alldeles för onödiga saker. Vi lärde oss att välja våra krig. En väldigt nyttig lärdom.
För vems skull var sonen tvungen att ha jeans på sig egentligen? Jo, för att jag ansåg det. För att jag ville att han skulle vara lite stilig nån gång då och då.
Han började få välja sina egna kläder. En liten detalj, men det frilade så mycket energi som vi kunde lägga på annat.
Att välja mina krig har varit med mig länge nu.
Vad är det som är viktigt egentligen?
För vem är det viktigt?
Nu går han i Grade 9 och har plötsligt börjat sätta på sig jeans.
Ett stort steg i våran familj. Vi har inte gjort nån stor grej av det, utan låter honom vara ifred med sitt beslut.
15 sekunder innan vi sätter oss i bilen för att åka till skolan byter han snabbt som blixten om från mysisar till sina jeans.
Och 15 sekunder efter att vi har kommit hem från skolan åker jeansen av.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss.
Vi jobbade in en rutin som vi gillade redan för många år sedan. Och den har banne mig hängt med i alla år.
Den är självklar, den ifrågasätts aldrig, den flyter på.
Och den känns klockren för oss alla fyra. Även för oss utan diagnos känns det otroligt behagligt att veta
att varje vardags morgon ser likadan ut. En trygghet som ser till att dagen iallafall har en chans att börja på ett smidigt sätt. Utan konflikter, skrik, tjafs och bråk. Mornarna har oftast varit våran fredade zon.
Det var många år sedan vi slutade att bråka om vilka kläder sonen skulle ha på sig tex.
Men det fanns en tid.....
Han ville bara ha mysisar, jag ville att han skulle ha jeans. Han ville ha vanliga t-shirts, jag ville att han skulle ha pike´-tröjor. Innan vi fattade att han mådde dåligt av dragkedjor, knappar osv.
Som vi tjatade på honom, som vi skällde på honom. Till vilken nytta?
Vi lade energi på alldeles för onödiga saker. Vi lärde oss att välja våra krig. En väldigt nyttig lärdom.
För vems skull var sonen tvungen att ha jeans på sig egentligen? Jo, för att jag ansåg det. För att jag ville att han skulle vara lite stilig nån gång då och då.
Han började få välja sina egna kläder. En liten detalj, men det frilade så mycket energi som vi kunde lägga på annat.
Att välja mina krig har varit med mig länge nu.
Vad är det som är viktigt egentligen?
För vem är det viktigt?
Nu går han i Grade 9 och har plötsligt börjat sätta på sig jeans.
Ett stort steg i våran familj. Vi har inte gjort nån stor grej av det, utan låter honom vara ifred med sitt beslut.
15 sekunder innan vi sätter oss i bilen för att åka till skolan byter han snabbt som blixten om från mysisar till sina jeans.
Och 15 sekunder efter att vi har kommit hem från skolan åker jeansen av.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss.
tisdag 4 september 2012
Ensam vaken
Ligger här i min säng.
Maken är på resa utomlands så jag har heeela sängen för mig själv. Vilket betyder i verkligheten att jag har full makt över fjärrisen.
Men jag får absolut inte somna ännu. Den makten har jag inte. Våra barn tycker inte om att vara ensamma vakna. I synnerhet inte vår äldsta. Om han ligger ensam vaken känner han sig så enormt stressad och hela den negativa spiralen skulle vara i gång. Han har haft svårt med insomningen sen han var liten. Riktigt liten, så jag vet vad den negativa spiralen kan göra med honom. Jag känner att med den här biten kan jag hjälpa honom. Jag håller mig vaken tills han har somnat. Går in med jämna mellanrum och kollat läget. Nu när han börjar bli äldre så övar jag på att de här "titta till stunderna" blir färre och färre. Det funkar galant. Jag vet inte vad som är rätt eller fel egentligen. När jag inte är hemma så somnar ju maken först av alla de tre. Men samtidigt vet jag också att sonen då ligger i sin egen ångest och försöker överleva.
I vissa fall har sonen och jag haft sms kontakt när jag har varit borta och det har lugnat honom betydligt att känna och veta att jag har varit vaken.
Sen på morgonen kan maken ringa och säga att "kvällen igår gick så bra!"
Det här med att sova över hos kompisar har liksom aldrig varit på tapeten, kan man säga. När hans kompisar började med sånt var det nog jag som innerst inne kände att det var jobbigast.
Nu var jag inne en sväng hos honom. Då var han orolig över om om han har gjort allt det han ska till imorgon. Om han har kommit ihåg alla papper, om han kom ihåg alla läxor, skrev han upp allt han skulle, gjorde han rätt läxor?
Men han var lätt att lugna och snart tror jag att han sover. Och då har inte den här mamman långt till John Blund heller.
God natt alla där ute.
Maken är på resa utomlands så jag har heeela sängen för mig själv. Vilket betyder i verkligheten att jag har full makt över fjärrisen.
Men jag får absolut inte somna ännu. Den makten har jag inte. Våra barn tycker inte om att vara ensamma vakna. I synnerhet inte vår äldsta. Om han ligger ensam vaken känner han sig så enormt stressad och hela den negativa spiralen skulle vara i gång. Han har haft svårt med insomningen sen han var liten. Riktigt liten, så jag vet vad den negativa spiralen kan göra med honom. Jag känner att med den här biten kan jag hjälpa honom. Jag håller mig vaken tills han har somnat. Går in med jämna mellanrum och kollat läget. Nu när han börjar bli äldre så övar jag på att de här "titta till stunderna" blir färre och färre. Det funkar galant. Jag vet inte vad som är rätt eller fel egentligen. När jag inte är hemma så somnar ju maken först av alla de tre. Men samtidigt vet jag också att sonen då ligger i sin egen ångest och försöker överleva.
I vissa fall har sonen och jag haft sms kontakt när jag har varit borta och det har lugnat honom betydligt att känna och veta att jag har varit vaken.
Sen på morgonen kan maken ringa och säga att "kvällen igår gick så bra!"
Det här med att sova över hos kompisar har liksom aldrig varit på tapeten, kan man säga. När hans kompisar började med sånt var det nog jag som innerst inne kände att det var jobbigast.
Nu var jag inne en sväng hos honom. Då var han orolig över om om han har gjort allt det han ska till imorgon. Om han har kommit ihåg alla papper, om han kom ihåg alla läxor, skrev han upp allt han skulle, gjorde han rätt läxor?
Men han var lätt att lugna och snart tror jag att han sover. Och då har inte den här mamman långt till John Blund heller.
God natt alla där ute.
Om 16 dagar
Lillebror i soffan alldeles nyss.
"Mamma, om 16 dagar vill jag börja att få vara uppe ända till 22.00. För då har jag slitit i 13 år av mitt liv och kan behöva en liten belöning!"
Hur gullig?
Och jag som slitit i 41 år och inte vill annat än att kunna lägga mig en aningens tidigare.
"Mamma, om 16 dagar vill jag börja att få vara uppe ända till 22.00. För då har jag slitit i 13 år av mitt liv och kan behöva en liten belöning!"
Hur gullig?
Och jag som slitit i 41 år och inte vill annat än att kunna lägga mig en aningens tidigare.
måndag 3 september 2012
Skiteftermiddag som blev myskväll
Efter samtalet idag som jag fick av sonen förstod jag att eftermiddagen skulle bli otroligt jobbig.
Det blev så.
Redan i bilen på väg hem från skolan kom det. Han högg på både mig och sin bror. Han var ytterst otrevlig och bitsk i både ton och ordval.
Jag såg i backspegeln ju längre bilfärden blev hur längre och längre ner lillebror sjönk ihop i baksätet.
Och jag kände hur jag själv bet ihop. Jag försökte behålla lugnet men såg mig själv en snabbis i backspegeln och kunde se hur hela mitt ansikte speglade min trötthet.
Jag kommer aldrig nånsin kunna bli pokerspelare iallafall med mitt dåliga pokerface.
Det forstatte även vid hemkomsten. Lillebror smet snabbt som attan upp på sitt rum efter mellis.
Jag tog sats och tog mig an storebror. På en halvtimme skulle han hinna göra engelska läxan innan det var dags för honom att bli hämtad av en kille i laget för att åka på fotbollsträning.
Han var högljudd och såg allt i svart. Då kunde jag inte var lugn längre.
Jag var tvungen att höja rösten och säga till på skarpen. Jag sa åt honom att bara lyssna och sluta med att argumentera mot ALLT. Det är nämligen nåt han är väldigt duktig på. Att argumentera. Mot allt om det är nåt han inte gillar. För allt om det är nåt han gillar.
Helt ärligt var jag oerhört tacksam när det var dags för honom att åka på sin träning.
Sedan kom han hem. Som en helt ny kille. Han hade fått andas en smula. Och jag hade fått andas en aning. Glad och positiv. Vi åt mat. Han gick och duschade.
Sedan kom han självmant med datorn och bad om hjälp med sin science läxa. Och den hade jag redan förberett så jag var klar för den uppgiften när han kom.
Eftersom mina söner går i en internationell skola är all undervisning på engelska, vilket gör att det krävs evinnerliga översättningar innan de ibland överhuvudtaget vet vad läxan handlar om. Särskilt när det kommer till science.
När klockan var 20.45 var vi klara och då sa han med glimten i ögat:
"Vad bra, nu har jag en kvart kvar av mitt liv den här dagen."
Han menar alltså en kvarts fritid. För från klockan 21.00 är det tv-tid.
Viktigt att hålla isär.
I soffan senare på kvällen bad han om ursäkt för sitt beteende och jag fick faktiskt klappa honom på kinden.
Vi tittade på varandra, log och båda fattar vi att vårt liv ser ut så här.
Samtal från sonen
Som mamma till ett barn med NPF svårigheter får man alltid vara på alerten.
Och nu ser jag att jag skrev "svårigheter". Det var ju egentligen onödigt, för han har lättheter med.
Tyvärr är det inte alltid lättheterna som syns bara.
Det tuffa, det jobbiga har alldeles för lätt att ta överhanden.
Som när sonen ringde från skolan när han gick i 7:an och berättade att han låg på toagolvet i skolan och bara skakade. Av ren och skär panikångest. Jag var på väg till jobbet. Och det enda jag kunde se framför mig var hur min älskade unge låg på ett skitigt, nerpissat toagolv och skakade.
Det var bara att tvärvända - men det skulle iallafall ta mig ca 30 minuter innan jag var på plats.
Och att få sådana samtal är så in i norden tungt.
Vad skulle jag säga till min kund som jag var på väg till? Jo, sanningen. Jag sa som det var. Och det kändes så befriande.
Och tyvärr är sådana akututryckningar är alldeles för vanliga.
Eller lektioner som inte funkar. Är också nåt som strular alldeles för ofta. Alla samtal med lärare som inte fattar.
Framför allt med syslöjdsläraren i 6:an. Som bara skällde och skällde. Till slut skickade vi ett mail till mentor, syslöjdslärare samt rektor om att vi inte tänkte skicka vår kille till hennes lektioner mer om han inte fick adekvat hjälp. Då hände det grejer minsann. De lovade en assistent varje syslöjdslektion.
Bra, tänkte vi.
Men vad var det för assistent? Jo, en lärarstudent som skulle vara i klassen i 6 veckor. Som skulle vara där för sin egen skull, för att lära sig själv. Hon hade de tänkt skulle ta hand om vår son.
"Inte ok nånstans", sa vi och var väldigt tydliga med att denna assistent var student själv och för både hennes skull och våran sons skull godkände vi inte detta upplägg. En jättesöt och trevlig tjej, så det var absolut inget personligt.
Tillslut dök det upp ett välbekant ansikte och syslöjden funkade iallafall ok fram till sommarlovet det året.
Eller när klassen var för stor och läraren delade upp klassen i två grupper när det var matte och sonen hamnade i gruppen där inte läraren var med. Utan i den gruppen där en assistent till en annan kille fanns. Där det visade sig att hon inte hade nån pedagogisk utbildning what so ever, och att hon satt och gjorde alla uppgifter åt sonen.
Senast idag ringde sonen från skolan. Han hade två bra nyheter och två mindre bra nyheter, sa han.
Den ena braiga nyheten var att han fått en 5:a ( av 7) på science provet i fredags. Kanonbra gjort!!
Sen ville han berätta att franskan gick bra. Jätteskönt!!
Men!
Han berättade att han fick en yrselattack under franska lektionen och höll på att ramla av stolen. Men att den hade lagt sig någorlunda nu.
Och så ville han tala om att han kan verkligen inte fokusera på vad science läraren står där framme och talar om. Han fixar inte att lyssna. "jag ser hur hans mun rör sig, men jag förstår ingenting"
Ok, dags för ett möte till, tänkte jag. Ett i raden av alla dessa möten. SEnast förra veckan var maken på möte ang matten. Med lärare som inte förstår att de måste ta allt i små portioner, tydligt och klart. Att förvissa sig om under lektionens gång att sonen hänger med. Följa upp efter varje lektion att sonen har antecknat allt som borde vara antecknat.
Jag tog ett djupt andetag i telefonen med sonen i andra luren. Sa att "det här fixar du, du är jätteduktig, vi hjälps åt när du kommer hem, gå till cafeterian och köp dig en dricka."
Samtidigt som mammahjärtat går i tusen bitar.
Vi avslutade samtalet som vi gör med varje samtal:
"Mamma, vad får vi till middag ikväll?"
Och nu ser jag att jag skrev "svårigheter". Det var ju egentligen onödigt, för han har lättheter med.
Tyvärr är det inte alltid lättheterna som syns bara.
Det tuffa, det jobbiga har alldeles för lätt att ta överhanden.
Som när sonen ringde från skolan när han gick i 7:an och berättade att han låg på toagolvet i skolan och bara skakade. Av ren och skär panikångest. Jag var på väg till jobbet. Och det enda jag kunde se framför mig var hur min älskade unge låg på ett skitigt, nerpissat toagolv och skakade.
Det var bara att tvärvända - men det skulle iallafall ta mig ca 30 minuter innan jag var på plats.
Och att få sådana samtal är så in i norden tungt.
Vad skulle jag säga till min kund som jag var på väg till? Jo, sanningen. Jag sa som det var. Och det kändes så befriande.
Och tyvärr är sådana akututryckningar är alldeles för vanliga.
Eller lektioner som inte funkar. Är också nåt som strular alldeles för ofta. Alla samtal med lärare som inte fattar.
Framför allt med syslöjdsläraren i 6:an. Som bara skällde och skällde. Till slut skickade vi ett mail till mentor, syslöjdslärare samt rektor om att vi inte tänkte skicka vår kille till hennes lektioner mer om han inte fick adekvat hjälp. Då hände det grejer minsann. De lovade en assistent varje syslöjdslektion.
Bra, tänkte vi.
Men vad var det för assistent? Jo, en lärarstudent som skulle vara i klassen i 6 veckor. Som skulle vara där för sin egen skull, för att lära sig själv. Hon hade de tänkt skulle ta hand om vår son.
"Inte ok nånstans", sa vi och var väldigt tydliga med att denna assistent var student själv och för både hennes skull och våran sons skull godkände vi inte detta upplägg. En jättesöt och trevlig tjej, så det var absolut inget personligt.
Tillslut dök det upp ett välbekant ansikte och syslöjden funkade iallafall ok fram till sommarlovet det året.
Eller när klassen var för stor och läraren delade upp klassen i två grupper när det var matte och sonen hamnade i gruppen där inte läraren var med. Utan i den gruppen där en assistent till en annan kille fanns. Där det visade sig att hon inte hade nån pedagogisk utbildning what so ever, och att hon satt och gjorde alla uppgifter åt sonen.
Senast idag ringde sonen från skolan. Han hade två bra nyheter och två mindre bra nyheter, sa han.
Den ena braiga nyheten var att han fått en 5:a ( av 7) på science provet i fredags. Kanonbra gjort!!
Sen ville han berätta att franskan gick bra. Jätteskönt!!
Men!
Han berättade att han fick en yrselattack under franska lektionen och höll på att ramla av stolen. Men att den hade lagt sig någorlunda nu.
Och så ville han tala om att han kan verkligen inte fokusera på vad science läraren står där framme och talar om. Han fixar inte att lyssna. "jag ser hur hans mun rör sig, men jag förstår ingenting"
Ok, dags för ett möte till, tänkte jag. Ett i raden av alla dessa möten. SEnast förra veckan var maken på möte ang matten. Med lärare som inte förstår att de måste ta allt i små portioner, tydligt och klart. Att förvissa sig om under lektionens gång att sonen hänger med. Följa upp efter varje lektion att sonen har antecknat allt som borde vara antecknat.
Jag tog ett djupt andetag i telefonen med sonen i andra luren. Sa att "det här fixar du, du är jätteduktig, vi hjälps åt när du kommer hem, gå till cafeterian och köp dig en dricka."
Samtidigt som mammahjärtat går i tusen bitar.
Vi avslutade samtalet som vi gör med varje samtal:
"Mamma, vad får vi till middag ikväll?"
söndag 2 september 2012
Det ständiga dÅliga samvetet
Lillebror skulle spela match idag.
Pappan körde i äg med honom till samlingen.
Storebror valde att stanna hemma. Och just i det här läget känner jag mig som typ världens sämsta mamma som lämnar honom ensam.
Det sista jag såg innan jag åkte hemifrån var hur sonen tittade på mig med ett helt uttryckslöst ansikte.
Han fyller snart 15 och jag tycker fortfarande att det är lika jobbigt att lämna honom ensam. Nåt som i alla normala familjer skulle vara hur lätt som helst. På det viset är det skönt att för tillfället bo utomlands vilket gör att han behöver skjuts och så vart han än ska nånstans. Och jag jobbar inte utan finns hemma och tillgänglig nästan dygnet runt.
Hade vi bott hemma i Sverige hade nog just den biten varit ännu tuffare. Här behöver jag inte liksom förklara. För alla andra mönniskor som anser att jag curlar min stora femton åring. Samtidigt hade han säkert fått öva lite mer på Att vara ensam om vi hade bott i Sverige.
Allt är relativt och inget är rätt eller fel.
Genom flytten utomlands har han fått utveckla andra sidor som säkert inte hade kommit till sin rätt i Sverige. Och självklart också omvänt.
Säger man helt enkelt ja till nåt, säger man liksom automatiskt nej till nåt annat.
Så är det med hela livet. Hela tiden.
Pappan körde i äg med honom till samlingen.
Storebror valde att stanna hemma. Och just i det här läget känner jag mig som typ världens sämsta mamma som lämnar honom ensam.
Det sista jag såg innan jag åkte hemifrån var hur sonen tittade på mig med ett helt uttryckslöst ansikte.
Han fyller snart 15 och jag tycker fortfarande att det är lika jobbigt att lämna honom ensam. Nåt som i alla normala familjer skulle vara hur lätt som helst. På det viset är det skönt att för tillfället bo utomlands vilket gör att han behöver skjuts och så vart han än ska nånstans. Och jag jobbar inte utan finns hemma och tillgänglig nästan dygnet runt.
Hade vi bott hemma i Sverige hade nog just den biten varit ännu tuffare. Här behöver jag inte liksom förklara. För alla andra mönniskor som anser att jag curlar min stora femton åring. Samtidigt hade han säkert fått öva lite mer på Att vara ensam om vi hade bott i Sverige.
Allt är relativt och inget är rätt eller fel.
Genom flytten utomlands har han fått utveckla andra sidor som säkert inte hade kommit till sin rätt i Sverige. Och självklart också omvänt.
Säger man helt enkelt ja till nåt, säger man liksom automatiskt nej till nåt annat.
Så är det med hela livet. Hela tiden.
lördag 1 september 2012
Det tog många år
Nu är det fotboll på tv.
Jag har ibland känt att denna fotboll tar så himla mycket tid. Fotbollen är ett gemensamt intresse som vi har hela familjen. Både jag och maken har spelat och vi gillar sporten som sådan. Överallt åker vi runt och kollar. med glädje såklart; men förnärvarande mig räcker det att titta på när sönerna spelar fotboll. Jag behöver inte lägga två timmar till av min tid åt att titta även på tv:n.
Men nu efter hand inser jag att just då, när det är fotboll på tv, är det är en perfekt tid för mig att få vara för mig själv. Och det kan behövas, mina vänner. Tid för mig själv. Utan att få dåligt samvet föe nåt jag borde göra istället.
Det tog många år för mig att inse att jág inte orkade med i samma tempo som maken. Från början försökte jag hänga med på allt som han gjorde. På allt som han tyckte behövdes göras. För att känna mig lika duktig som han. Men åren gick och jag insåg att min kropp och själ höll inte för hans tempo.
Vi har haft åtskilliga diskussioner om detta. Han fixar inte lugnet och jag fixar inte att hela tiden vara i farten. Ingen av oss ska naturligt vis må dåligt över att det är så, för alla är vi så olika. Men att hitta en gyllene medelväg i det här fallet är inte så vidare värst enkelt.
Jag är en spontan människa i grunden och väldigt flexibel, maken är precis tvärtom. Nu snackar vi lappar och planering och gud vet allt för att han ska må bra. Jag försöker och försöker, men når ändå inte fram för att det ska vara helt hundra. Säkert samma sak för honom. I det tysta jobbar vi på.
Nu tog jag datorn, ett glas vin och satte mig i soffan häruppe.
Bra va?
Jag har ibland känt att denna fotboll tar så himla mycket tid. Fotbollen är ett gemensamt intresse som vi har hela familjen. Både jag och maken har spelat och vi gillar sporten som sådan. Överallt åker vi runt och kollar. med glädje såklart; men förnärvarande mig räcker det att titta på när sönerna spelar fotboll. Jag behöver inte lägga två timmar till av min tid åt att titta även på tv:n.
Men nu efter hand inser jag att just då, när det är fotboll på tv, är det är en perfekt tid för mig att få vara för mig själv. Och det kan behövas, mina vänner. Tid för mig själv. Utan att få dåligt samvet föe nåt jag borde göra istället.
Det tog många år för mig att inse att jág inte orkade med i samma tempo som maken. Från början försökte jag hänga med på allt som han gjorde. På allt som han tyckte behövdes göras. För att känna mig lika duktig som han. Men åren gick och jag insåg att min kropp och själ höll inte för hans tempo.
Vi har haft åtskilliga diskussioner om detta. Han fixar inte lugnet och jag fixar inte att hela tiden vara i farten. Ingen av oss ska naturligt vis må dåligt över att det är så, för alla är vi så olika. Men att hitta en gyllene medelväg i det här fallet är inte så vidare värst enkelt.
Jag är en spontan människa i grunden och väldigt flexibel, maken är precis tvärtom. Nu snackar vi lappar och planering och gud vet allt för att han ska må bra. Jag försöker och försöker, men når ändå inte fram för att det ska vara helt hundra. Säkert samma sak för honom. I det tysta jobbar vi på.
Nu tog jag datorn, ett glas vin och satte mig i soffan häruppe.
Bra va?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)