A-lagstränare

Nu har den officiella frågan då kommit till sonen.
Om han är intresserad av att bli tränare för A-laget i samhället. Ordföranden i klubben har alltså på riktigt ansett att vår unge har det som ev ska till att krävas för att kunna träna deras A-lag. Nu pratar vi division fem, men iallafall. Han är 19 år. Och de killar som numera tillhör A-laget är ju många av dem hans egna gamla lagkamrater från P-97. Kul ändå. Även hans bror skulle tillhöra hans adepter då.
Tanken är inte att han ensan ska ha hela ansvaret såklart. Tanken är att han ska dela på ansvaret med en annan kille. Och ordföranden själv kommer att agera lagledare.

Sonen känner sig självklart oerhört smickrad över förslaget och att han över huvud taget är påtänkt. Tyvärr kommer det bara lite olägligt i hans liv. Just nu känner han sig osäker på om han kommer att hinna. Med både heltidsjobb och plugga matte. Och att vara på gymmet, vilket ör hans medicin. Och han prioriterar alltså matten. Innan att vara tränare. Otroligt, men sant. Och bra, känner vi. Han är bara 19 år. Han kam fortsätta sin tränarkarriär efter några år. Det gör inget om just det får vänta lite. Även om han tycker att det är jävligt tråkigt.

Det händer så mycket i hans liv på så kort tid att varken han eller vi hänger med. Och det är nog klokt om han faktiskt tackar nej till det här förslaget.
Hans hälsa går före allt annat.

Idag klockan 15.30 ska han dessutom träffa en kompis från tiden utomlands. Han lärde känna en tjej som heter Sofia på skolan de gick på. Det har visat sig att de har haft kontakt under hela tiden efter att båda två lämnade just den skolan. Han flyttade till sverige och hon flyttade till San Diego. Nu ör hon och hennes tjej på smeter i Europa och gör en memory-road. De gör även en avstickare till sverige för att göra Stockholm och passa på att träffa sin kompis från Sverige. Kul ju!
De här två tjejerna tar tåget från huvudstaden och möter upp honom klockan 15.30.

Tre samtal från ötre anhöriga

På tre dagar har jag fått samtal från tre anhöriga och blivit delgedd tre olika diagnoser som de har drabbats av.

Häromdagen ringde min bror och berättade att hans fru under hösten har blivit utredd på psyke för hennes dåliga mående. Ett mående som tydligen har följt henne sen tidig tonår. I somras tog min svägerska mod till sig och vågad berätta för min bror om hur dåligt hon egentligen mår periodvis. Och då tog min bror tag i det hela och kontaktade psyket. Nu har hon fått diagnosen Bipolär sjukdom. Och både min bror och hans fru har äntligen fått svar och fått förståelse för varför deras liv ser ut som det gör. Han berättade i samtalet om hur jobbigt det har varit. Och om hur jobbigt det fortfarande är. Nu är hon i fasen att hitta rätt medicin. Hon äter depressionsmedicin, stabiliserande medicin samt att hon får några droppar av ångestdämpande till natten.

Min pappa ringde häromdagen och berättade att hans fru har en enorm aggressiv form av cancer i sitt högra bröst. Inga lymfor är smittade och det finns enligt läkare ingen cancer kvar i hennes kropp. Däremot är de tumörer som de har tagit bort väldigt aggressiv. Så from nu får hon den starkaste och tuffaste behandling som de har att tillgå, för att säkra så hon inte får tillbaka cancern.

Igår ringde mamma. Hon berättade att hon har fått diagnosen Artros i sina fötter. Inte livsfarligt eller så, men jobbigt för en kvinna som är van att kunna röra på sig precis som hon har velat, att plötsligt ha så jäkla ont. Att hon knappt kan gå.

Och nu ligger jag här i soffan. För tredje dagen i rad. Höet utslagen. Så genom förkyld har jag nog aldrig varit tror jag. En huvudvärk som får mig att bara vilja gråta. alvedonen hjälper knappast. En trötthet som gör mig helt lamslagen. Orkar ingenting. Och en näsa full med äckelpuckel. Och nu kommer en hosta. Som inte gör att min huvudvärk känna bättre kan jag säga. Och då känns det så jäkla löjligt att tycka synd om mig själv när mina anhöriga kämpar med sina grejer. Men just nu glo jag faktiskt det.
Tycker synd om mig själv. Och känner mig så himla ensam.

Usch, så himla tråkigt det är!
Gode gud, ge min styrka!!

Hjälpa andra i samma situation

På mitt jobb hade vi i december ett sk insynsbesök i vår verksamhet. En sakkunnig och en observatör skulle under en dag observera, kolla, ställa frågor, intervjua. De tittade på alla papper, allt vi hade på väggarna, om våran likabehandlingsplan, om hur vi jobbar med än det ena och än det andra.

Dagen efter fick vi återkoppling om vad dessa två människor hade kommit fram till. Jag och min arbetslagledare fick åka på det mötet. Där inne satt vår chef, de två från kommunen, våran spec pedagog samt en ansvarig. Och så vi två.

På 16 olika punkter fick vi tre 7:or. Det högsta betyget vi över huvud taget kunde få. Dessa sjuor var på Språk, Barn i behov av särskilt stöd och Trygghet och samspel. Och vi blev så oerhört stolta över detta, då just dessa tre punkter är nåt som vi har jobbat med så himla mycket under året.

Och jag tänker så mycket på det här faktiskt. På de barn i vår barngrupp som just har behov som behöver tillses med särskilda insatser. Jag vill självklart inte påstå att vi är världsbäst på just detta. Men vi gör iallafall nåt bra.
Och nu i februari/mars är det dags för att ha samtal med föräldrar som har barn i behov av särskild anpassning, för deras överlämning till förskoleklass till hösten. Och jag är så tacksam över att jag och mina kollegor har kunnat se, stötta, vågat se var vi har brustit och för att vi verkligen har hittat ett arbetssätt som har fungerat så framgångsrikt för dessa barn. Och deras föräldrar.

Jag vet som förälder själv att det är jobbigt att höra att mitt eget barn frångår det normala. Därför har jag också lärt mig som pedagog hur viktigt det är att kunna prata med föräldrar på ett sånt sätt som gör att de verkligen känner att vi på förskolan vill deras barns bästa. Att vi är där för deras skull.

Tack vare min egen erfarenhet har jag alltså kunnat hjälpa så många andra familjer under årens gång.
Synd bara att det tog så många år innan vår son fick den hjälpen han behövde.

Att välja matte

Sonen har kommit på att han vill plugga vidare.
Han har insett att han behöver en ordentlig utbildning. Och för att överhuvud taget ha en möjlighet att komma in på en av de utbildningar han kami tänkas plugga vidare på, kräver Matte 3. Matte 3! Matte som har varit hans mardröm under 13 års tid.

Han har genom det jobb han har idag kommit på att logistik verkar spännande. Eftersom han är en sån fena på att planera och fixa och dona så tro han att det skulle passa honom som handen i handsken. Och det låter ju hur bra som helst.

Matte 3 är tanken att han ska läsa på distans under våren. Göra en anmälan till högskola/univiersitet senast den 18 april. För att i juni komplettera med mattebetyget.
Han är orolig över att hans gymnasiebetyg inte kommer att räcka, han och pappa har kollat upp medelvärdet på olika skolor och han ligger lite under dessa. Vilket stressar och oroar honom.

Ikväll är det upptaktsmöte för hans matte-utbildning. Klockan 16.30 ska han vara på plats i stan och träffa de andra elverna samt läraren. Sen är det på distans. Igår kväll bröt han ihop och berättade att han känner redan nu av den berömde skoltröttheten som han kände under skoltiden förut. Och då undrar jag hur det här kommet att gå. Egentligen.

Eller så är det bara oro han känner.
Efter mötet ikväll har han ju mer info och kanske känner sig en smula lugnare. Vi får se.

Han säger att han kan ta några hundår för att få större chans för att kunna få ett jobb han vill ha. Medan jag säger att det är jätteviktigt att han ska må bra under tiden han pluggar också.
Och han är så jäkla envis och driven och vill så himla mycket.
Och jag är så rädd för att han ska må dåligt. Att han ställer alldeles för höga krav på sig själv.
Samtidigt som jag absolut inte vill bromsa honom.

Balansgång.

Att lämna barndomens trygga famn - förändringens vind slår hårt och brutalt

Oron inför att bli vuxen.
Barndomens minnen gör sig påminda och känslan av att det aldrig mer kommer att bli sig likt kryper innanför skinnet.
Insikten i att det som var roligt förr, inte alls är lika roligt längre. Men man så gärna vill. Man vill så oerhört mycket att det som kändes bra och härligt och underbart när man var liten ska fortsätta att göra det. Och så gör det inte det.
Man växer. Man mognar.
Insikten över att minnen förblir just minnen och att det är dags att skapa nya. Lägga allt det mysiga och braiga i minnesbanken, och sen försöka gå vidare. Hantera allt detta.

Oron när kompisar flyttar bort, till andra orter för att plugga vidare. Flyttar hemifrån. Kommer vi nånsin ses igen?

Oron inför sin egen framtid. Vad vill jag? Vad vill jag göra nu? Eller om 10 år? Stressen.
Fotbollstränarkarriären som går som på räls. Flera klubbar hör av sig och vill ha hans hjälp. Väldigt roligt och smickrande. Men känslan av att kanske inte hinna. För han kanske ska plugga. Han känner att han måste tacka nej. För nu. Kanske att han kan sen. Stressen. Besvikelsen över att kanske inte få hålla på med det han vill. Hantera detta.

Relationer. Några träffar med en tjej. Som han har träffat via Match.com. För går man inte på krogen får man ta till andra hjälpmedel som han säger själv. Hon bor på annan ort. Rädslan över hur man gör. Oron. Till och med sovit hos henne en natt. Som en urlakad disktrasa efter det dygnet. Av brist på sömn, ångest, energiåtgång för att överleva. Men samtidigt ändå vilja.

Att bli vuxen.
Lämna bandomens trygga hamn.

Förändringens vind slår hårt och brutalt.