Saknar mig själv

oh my god så trött jag är.

Jag är så trött att jag märker att jag behöver koncentrera mig för att lyssna på vad andra säger.
Och när jag ska svara med ett klokt och bra svar så blir det bara pannkaka av alltihopa.
Efteråt när jag tänker tillbaka på vad jag har sagt så skäms jag som en hund över mina egna svar.
För jag upplever att jag har pratat osammanhängade och väldigt otydligt. Jag tappar ord och röd tråd.
Eller så har jag redan glömt vad jag själv har sagt.
Eller vad det var vi pratade om.

I vilket fall som helst är det väldigt obehagligt och väldigt jobbigt att märka att jag inte funkar som jag brukar.
Det här har kommit smygande och jag har inte velat erkänna det för mig själv riktigt.
Men nu har det gått så långt att jag inte längre kan låta bli att se det.

Jag upplever mig själv trög och seg.

Hur blir jag mig själv igen?

Hemma

Killarna kom  hem helskinnade i går vid 14.30 tiden.

De packade upp sina väskor och slängde det mesta i tvätten.
Lilebror kramades hårt och länge och sa att han faktiskt hade saknat oss lika mycket som sitt x-box. Storebror gav oss varsin snabb ytlig kram utan nåt osm helst leende eller så.
Där är han oerhört svår att läsa. Känner han att det är skönt att komma hem? eller känner han en lättnad? Men inte kan visa vad han känner?

SEnare på kvällen så var han sig själv igen.
Då satt vi i soffan och skrattade tillsammans. Då närmade han sig mig när vi satt och hade lite lördagsmys.
Skönt.

Men så trötta de var. De hade gått upp vid femtiden på morgonen för att komma iväg innan alla andra sportlovsfirare.

Så när klockan var 22.30 sov storebror. Lillebror och jag dröjde oss kvar upp en aning.

Men sen var det även vår tur att säga natti-natti.

Ordningen återställd.

Bara att släppa kontrollen

Sonen har det så himla bra och längtar nog inte hem överhuvudtaget.

Tack vare en fantastisk förberedelse inför hela veckan så går den här skidresan så otroligt mycket bättre än vad jag nånsin hade kunnat tro.

Jag var lite orolig förra helgen när det visade sig att deras telefoner inte hade täckning i stugan och att sonen därför inte kunde höra av sig vid ev kämpiga kvällar osv.

Men jag släppte det.
Kunde ju iallafall inte göra nåt åt det. Det var ju som det var. Det är som det är.

Och eftersom sonen hör av sig så väldigt minimalt till sin gamla mamma även under dagtid, då han har gott om täckning,  så tolkar jag det som om läget är så lugnt som det kan bli.
Jag har själv ringt och sms:at lika sparsamt som sönerna.
Maken däremot har inte kunnat hålla sig utan har ringt både barn och sina föräldrar. Och säkert hade det varit annorlunda för mig med om det var mina föräldrar som killarna varit med. Då hade jag bergis hört av mig varje dag.

Enligt den krisplan som vi gjorde innan denna härliga skidresa som gjordes med sonen som vägledare, så frågade vi hur han ville att vi skulle göra/säga/agera vid hans hemlängtan eller ångestattacker och vid hans eventuella samtal hem.

Hans svar var väldigt tydligt och klart:
"Jag vill bara att ni lyssnar!"

Tänk vad förberedelse kan göra. Tänk vad förståelse från nära och kära kan avgöra.
Tänk vad viljan att vilja från sonen kan betyda.
Tänk vad han har vuxit den här veckan.

Tänk vad trött han kommer att vara när han kommer hem.


Jag är så stolt över mina grabbar.

Grabbarna har det bra!

Och när de har det bra, så mår morsan bra också!


Idag har de njutit av skotersafari till fjälls och ett restaurangbesök efter det. Bara farmor o farfar och de fyra stora kusinerna.
De andra sex småkussarna med sina föräldrar har fått klara sig på egen hand idag.

Jag pratade med lillebror igår och han lät så nöjd, så nöjd.
Jag pratade med storebror idag. Han lät lika nöjd han. På sitt sätt.

Och jag och maken har det sååååå skönt.
Nu är klockan 22.10 och maken snarkar bredvid mig här i sängen.


Och jag, jag kan släcka sänglampan när jag vill. Och faktiskt somna. För det ligger ingen där nere som är beroende av att den är tänd och att jag är vaken.
Jag kommer inte att somna så himla mycket fortare eller tidigare än andra kvällar iallafall. Men bara känslan av att jag kan.

Jag passar på att ladda mina batterier.
Jag försöker att vara här och nu och bara vara där jag är. Inte tänka framåt eller tänka bakåt.
För jag vet att även om den här veckan kan ge mig så mycket energi som det bara är möjligt, så har erfarenheten lärt mig att all den hopsamlade  energin enbart är en färskvara. Så fort vardagen kommer tillbaka så står jag på ruta ett igen.

Så jag är här. Just nu.
Andas.
Och bara är.

Lugnet

Jag fick ett sms idag som farmor hade skickat till min man som sedan vidarebefordrade det till mig.  Där stod det att de var på After Skin och "xx verkar att må bra och han säger att han vill följa med på after skin".
After ski = mycket folk, varmt, högljutt. Inte hans favvo-plats om man säger så. Tur att de inte är på nån stor partyhåla iallafall.

När jag slutade på jobbet skickade jag ett sms till sonen och frågade hur after skin hade varit. Då fick jag det här svaret, som är så typsikt att få från honom:

"Min definition av after ski:
En avslagen gammal skidåkartradition där ett
gäng okända och misslyckade
så kallade artister har en intern
tävling i vem som kan skrika högst!"

Men egentligen inget svar om hur han mådde. För det hade jag ju inte frågat. Men det var väl egentligen det jag undrade.
Så jag skickade ett till där jag frågade om det känns bra.

"Ja, övriga detaljer funkar bra."

Så bra då. Då är mamman lugn.
Ikväll är det våra söner som ska stå för middagslagningen i stugan till farmor o farfar och kusinerna.
Maken stod och gjorde korvstroganoff till ett helt kompani förra veckan som ska värmas till ikväll tydligen. De behöver bara köpa hem pasta eller ris och lite grönsaker.
Igårkväll var det kusinerna som lagade till thaikyckling.

Annars är maken på annan ort ikväll.
Jag är heeeelt ensam hemma.
Och jag älskar't.
Jag bara älskar att vara ensam hemma!

Det finns så mycket saker jag borde göra nu när jag är ensam. Åka och träna. Fika med en kompis. Åka till stan och shoppa. Passa på att städa.
Men jag VILL verkligen inte det.

Jag bara älskar att vara ensam hemma. För nu iallafall.

De tre B:na och jag just nu.
Badet. Boken. Brillorna.

Till fjälls

I lördags morse klockan halv sex övningskörde sonen hem till farmor o farfar. Med bilen full med packning. Jag valde att säga hej då hemma vid våran dörr. Av erfarenhet känner jag att det är lättare på nåt sätt. För alla parter. Det är bättre/lättare att pappa åker och lämnar.

Klockan 06.00 satt det en 13, 14, 15 och en 16 åring på väg till fjällen.

Lillebror hade sovit gott natten till avfärd. Lika gott som han brukar göra varje natt.
Storebror valde ett annat alternativ. Eller valde och valde egentligen. Han hade i vilket fall som helst otroligt svårt att somna kvällen innan. Precis som vi hade gissat.
Han gjorde så många tappra försök på egen hand. Till slut kom han upp och vi satte oss i soffan en stund. Pratade. Om allt och ingenting. Han visade ingen ångest eller oro. Han var nog mest bara spänd och förväntasnfull.
Han gick ner och gjorde yttelrigare ett försök. Men det gick inte det heller. Han kom upp en gång till.
Till slut somnade han med sin mamma vid sin sida i sin egen säng vid halv två. Klockan 05.00 ringde väckarklockan.

Men de kom iväg ordentligt.
Resan upp gick bra.
Första natten gick bra.

Han ringde från farmors telefon igår, söndag. Han berättade att varken han eller brorsan har nån som helst täckning med sina telefoner från stugan. Så all kontakt från stugan måste ske från farmors telefon. Det är väl det osm känns som det största orosmomentet just nu. Att han inte kan höra av sig när han kan utan att farmor behöver veta. I allafall under kvällstid.
I backen finns det tillräcklig täckning som tur är. Så dag tid kan han ringa.

Annars känns han lugn när vi har pratat med honom. Så skönt.

Maken pratade med sin bror innan de åkte i gårmorse och det visade sig att våra familjer har valt olika strategier vad gäller det här med betalning av tex liftkort. Som är ett tydligt tecken på vad andra tonåringar klarar av och vad vår kille behöver hjälp med. Fast han är äldst. Lillebror hade säkert klarat det med.

Makens bror hade överfört pengar till sina barns konton för att de skulle kunna fixa köpet på egen hand.  Samt uthyrning av snowboard. För att inte ligga farmor till last.
Vi förde över pengar till farmor o farfar så att de kan vara behjälpliga med just det inköpet.

Storebror åker i backen med de "gamle". Lillebror och deras kusiner åker med varandra.
Hoppas de båda 70 åringanra orkar med hela veckan.

Själv njuter jag av lugnet här hemma.
Jag o maken har haft en fantastisk helg bara han och jag.
Ett underbart dygn i sommarstugan med god mat och fin dryck till det.

Ett lugn.

Planering inför fjällen

Killarnas fjällenresa närmar sig med stormsteg.

Idag har vi varit i stan och inhandlat diverse utrustning som de behöver ha med sig för en vecka i backar och med eventuell kyla. Inhandlingen gick bra och båda killarna var väldigt tillmötesgående och villiga att både prova och gå i affärer.

I onsdags var jag och maken hemma hos farmor och farfar för en liten träff angående sonen och denna resa. Han har så oändligt många tankar och känslor kring detta och jag ville att farmor och farfar ska vara medvetna om det så gott de bara är kunniga att ta in. En träff utan sonens medvetande.
Tex:
Nu är det helt klart att det blir fyra tonåringar som ska hänga med upp till fjällen. Den fjärde bestämde sig inte förrän denna veckan. Och det är självklart helt ok att hen följer med också. Men det satte griller i huvudet på våran kille som genast undrade hur de nu ska placera sig i alla bilar på vägen upp. För nu är de en för många i farmor och farfars bil. Och han kan inte åka i nån annans bil, typ i nån av de andra två bilarna som också ska uppåt där hans fastrar ska åka i varsin med sina familjer.
Det här behövde farmor och farfar ha vetskap om, kände jag. Sånt som andra enkelt kanske kan lösa på plats, det behöver han veta i förväg.

Ett annat exempel är hur de ska placera sig i stugorna för att sova. Hur de ska planera kvällarna med mat och samvaro etc. Sånt här som farmor och farfar aldrig har behövt att tänka på tidigare. Utan bara löst allt eftersom.

Jag kände att de behöver vetskap om hur han fungerar och hur viktigt sånt är, sånt som andra bara tar för givet. Eller inte ser som ett problem.

Maken gick efter en stunds övertalande med på att fixa till ett möte med sina föräldrar ang detta.
Mötet gick bra.
Mina svärföräldrar vill väl och att de inte har "rätt" glasögon för att kunna se det deras barnbarn behöver är svårt för dem.
När krisplanen är klar ska vi presentera den även för dem.

I lördags kom sonen med ett eget initiativ.
"Efter gymmet idag åker jag hem till farmor för att snacka lite fjällen med dem. Jag har lite frågor som jag behöver svar på."

Sagt och gjort. Han tog cykeln hem till dem. Åt lunch och pratade.
När vi fick reda på att han hade bjudit in sig till dem ringde maken sin mor och berättade att vår "krisplan" inte var klar ännu, men att sonen ändå ville komma förbi en sväng.

Han kom hem igår och var på gott humör.
Sittplatserna inför bilreasan är nu bestämd och den bestämmelsen gjorde inte alla inblandade lika glad. Så kan man säga.
Den kusinen som bestämde sig i sista sekunden för att hänga med får åka i en fasters bil på vägen dit. Och vår lillebror får åka i den bilen på vägen hem.
Vilket inte föll i god jord hos lillebror.
"Varför ska alltid jag behöva göra det tråkiga bara för att brorsan inte klarar av det?"

Den frågan är inte så rolig att få som förälder.
Den frågan är inte så rolig att behöva ställa som lillebror. Eller att behöva känna den känslan som brorsa.

Jag och maken har haft en stund med lillebror i soffan nu ikväll medan storebror har varit på sin träning.
Lillebror är en vettig kille, som innerst inne förstår innebörden. Att storebror mår dåligt av olika saker och att vi andra inte alls skulle vilja byta vårt välmående mot hans ångest. Egentligen vet han allt detta.
Men han känner iallafall att livet är orättvist mot honom då och då.


Livets hårda skola.

Lyckan

Lyckan när jag kör hem sonen och två kompisar hänger med i bilen.
Lyckan när jag hör alla tre prata med varandra.
Lyckan när jag hör att sonen pratar och de andra lyssnar.
Lyckan när jag hör att de andra pratar och sonen lyssnar.
Lyckan när jag hör att de kan ha en konversation utan att jag behöver "hjälpa till".

Lyckan när jag kan sitta bakom och ratten och le.
Lyckan över att sonen har två kompisar.

Kvällarna

Mellan 19.00-19.30 börjar sonens så kallade riktiga kväll.

Då ska allt vara klart. Han ska ha ätit middag, läxorna ska vara gjorda, han ska ha tränat och han ska ha hunnit duscha. Han ska helt enkelt känna sig "klar".

Förutom de kvällar han har fotbollsträning, då kommer han hem en aningens senare. 

Då, när allt är klart, ska vi se på tv tillsammans en liten stund. Sen är det dags för kvällens fika. Ett otroligt viktigt inslag. Får inte glömmas eller missas what so ever. Han tar ett glas juice, jag tar en kopp te ibland, maken ingenting och brorsan tar ett glas juice han med. Om han är hemma. Det behövs inget att äta till, typ en kaka eller så. Bara att vi dricker nåt. Tillsammans. Inte var och en för sig.

Jag får helst inte springa omkring och göra en massa annat under tiden. Utan vi ska verkligen sitta i soffan. Så jag ska ju helst vara "klar" jag också då. Vilket inte alltid går såklart. Då säger han alltid:

"Spring inte omkring sådär, mamma. Kom och sätt dig nu!"

Ikväll behövde jag hans hjälp. Jag behövde hans starka armar för att kunna hjälpa mig att bära en gammal tv som vi har fått av några vänner. Den skulle hämtas ikväll. Vilket betydde att vi inte skulle vara hemma förrän vid 19.30. Och att han skulle inte ha hunnit duscha. 

Han trotsade sina vanor och följde faktiskt med mig i bilen. 

Vi kom hem 19.40. 

Satte oss isoffan. Kollade det sista på Farmen.

Sedan gick han ner till duschen. På vägen sa han:

"Det här känns verkligen inget bra. Jag gillar det inte!"

Han duschade klart. Kom upp. 

Det var fotboll på tv. Jag ville inte kolla på det. Kände att jag hade chansen att slippa nu när pappan kunde titta med honom. Jag tänkte gå in i sovrummet och hoppa ner i sängen bland rena lakan och kolla på nåt annat. Nåt osm jag valde själv. För en gångs skull.

Då hördes från vardagsrummet:

"Men ska vi inte fika?? Vi ska väl fika, mamma?"

Självklart ska vi det, svarade jag. Så ut i köket, fixa fram lite juice. 

"Mamma, du sitter väl här? Med oss?"

Och här har jag så svårt. 

HUr mycket ska hans rutiner få bestämma över oss andra? Eller för mig rättare sagt?

Hans pappa gör i och för sig som han själv vill på kvällen. Han tänker inte alls på sonens rutiner. Eller det kanske han gör. Men han bryr sig inte om det.  Vill han se nåt annat så gör han det. Vill han gå och lägga sig gör han det. 

Jag kan inte. 

Kanske just därför. För då vet jag att sonen blir ensam. Eller att han känner sig orolig över att kanske bli ensam, för han vet själv att pappa lämnar när han känner för det.

Livets hårda skola.

Alltid svar på tal

Igårmorse var en morgon som han kanske eventuellt hade kunnat sova liiite längre än till 08.00.
Om inte den där jäkla telefonen var ställd på 07.45.

Sonen är även av sådan natur att det här att ligga och dra sig under täcket bara är av ondo. Helst ska man vara uppe redan samma sekund som klockan ringer.

Till saken hör att även mamman vaknar till ljudet av hasn telefon en trappa ner. Nu är jag extremt lättväckt å andra sidan, och det kan ju inte han rå för såklart. Men jag vaknar om nån så enkelt bara tappar en kudde i golvet.

Maken vaknar tidigt han med. Sen han fyllde 40 kan inte han sova länge.
Så när sonen kom uppför trappan i går morse så var vi vakna alla tre. Vi ropade in våran kille i sovrummet. Varpå han kom släpandes med sina 42:or över golvet in i vårat rum. Vi bad honom sätta sig på sängkanten. Vilket han gjorde.

Vi frågade nästan unisont jag o maken:
"Varför lille vän, varför ställer du klockan när du kan få sova ytterligare några timmar?"

"Jag behöver min stabila dygnsrytm", svarade han på en gång.

Och det köpte vi.

Ikväll när han gick och la sig sa han:
"Jag har ställt klockan på 05.29 till i morgon. Jag vet att jag inte behöver gå upp före sex. Men jag vill träna på att ligga och morna mig en stund innan jag ska gå upp".

Han övar helt enkelt.
Och det är bra.

Lördagsmys

Maken är ute på grabbkväll med sina vänner.
Lillebror är hos en kille i fotbollslaget och ska spela tv-spel typ hela natten. Honom ser jag nog inte förrän i morgon när jag ska köra in honom och polaren till träningen vid 14 tiden.

Det är således jag och storebror hemma. En lördagkväll bara han och jag.
För några dagar sedan kom jag med förslaget att vi kanske kunde gå ut på en restaurang som han skulle få välja, för att sen gå på en bio som han skulle få välja.

Men det kom direkt ett absolut NEJ på dessa förslag.
"Mamma, då känner du inte mig tillräckligt väl egentligen!", svarade han bara.
"Jo, jag känner dig väldigt väl", sa jag till honom, "jag undrade bara om vi kanske skulle kunna vidga vyerna en aning?"

Hans förslag tillbaka blev:
"Vi kan titta på film hemma och vi kan äta nåt gott här hemma".

Jajamänsan, det kan vi.
Vilken film vill du se, frågade jag.

"Vi kan se Svensson Svensson, den är bra!"

Det är alltså en film som vi redan har sett tusen gånger. Från tv-serien med samma namn. Innan han somnar så tittar han ofta på ett avsnitt från just den serien. Om och om igen. Han kan alla avsnitt utantill.
Den filmen ville han alltså se som lördagsmys ikväll. När han själv får välja.
Så tråkigt om ni frågar mig.
Men vad gör man inte.
För sina barn.

Men så plötsligt så såg han på en trailer om en annan film som skulle gå ikväll.
"Sommaren med Göran".
Den kunde han tänka sig att se.
Så 21.30 är det den som gäller här hemma hos oss.
Då kommer jag att sitta i soffan med  min 16-åring. Med läsk som har stått i kylen annars går den inte att dricka.

Snacka om att livet sker på hans villkor.

Men det är egentligen inget svårt val från min sida. Eftersom han kämpar och sliter så himla mycket varje dag, för att kunna överleva i den världen som ganska så ofta inte har förståelse för just honom och hans behov, så är han så värd att få vara hemma med det som han känner sig trygg i och trygg med.
Allt för att hinna återhämta sig en smula för att kunna ta sig an dagarna som kräver all hans kraft.

Kärlek.