Mobbing

Av olika skäl och anledningar så finns det barn som är dumma mot andra barn.
Som utstuderat har letat fram nån som de helt sonika själva tagit sig rätten att göra tillvaron så jävlig som möjligt för.
Barn som får andra barn att gå till skolan med ont i magen eller med en ångest som äter upp individen inifrån.
Där skolan kräver att barnen med just denna jävliga tillvaro ändå ska till sin sk arbetsplats och stå ut i vissa fall åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, år ut och år in med orden:
"Vi har ingen mobbing på vår skola. Ditt barn är inte utsatt för nåt."

Vår kille har varit utsatt för detta. Från början helt utan vår vetskap. För han sa ingenting själv till oss.
Det var när en annan mamma ringde och berättade vad hennes barn hade kommit hem och berättat för henne som vi blev medvetna om denna vardag som vi skickade vår kille till.

Såna samtal, från andra föräldrar som vill göra skillnad. är guld värda. Självklart otroligt jobbigt att ringa det samtalet till en förälder vars barn blir utsatt för saker som inte är ok. Och självklart är det ännu tuffare att som mamma motta detta samtal om att just mitt barn är mobbat.
Men så bra det kan bli när föräldrar samarbetar med varandra.

Det jag fick höra den där eftermiddagen när sonen gick i femman var att han hade tagit sin matbricka i matsalen. Fått sin mat och hade tänkt sätta sig vid ett bord där tre andra killar redan satt.
Så fort han hade satt sig så reste sig två av de andra och gick till att annat bord med orden:
"Här kan man ju inte sitta. Vem vill sitta bredvid det där äcklet?"

Den enda killen sam valde att sitta kvar frågade min son hur han bara kunde låta det vara. Hur han liksom kunde vara så lugn inför det påståendet.
MIn son hade enkelt svarat denna kille:
"Man vänjer sig!"

Och det var det som denna kille hade berättat hemma för sin mamma.
Jag grät.
Hon berättade att hon redan hade berättat för deras klassföreståndare. Killarna hade blivit inkallade till läraren. De hade lovat att gå hem och berätta för sina föräldrar och sen ringa hem till oss och be om ursäkt.

Den ena killen gjorde precis det. Ringde senare under kvällen och bad om ursäkt.

Men den andra har vi inte hört nåt från ännu. Sex år senare.
Däremot så hade den familjen ringt hem till "mamman vars barn hade skvallrat" och skällt ut denna mamma och frågat hur hon kunde göra på det här sättet. Hur hon kunde tro att hennes son skulle kunna göra på det där sättet?


Samma barn som "skvallrade" har även berättat fler saker. Bland annat spelat in en videosnutt med sin telefon där min son blir nerslagen av en av dessa killar. Utanför ett klassrum i väntan på att läraren ska komma slår han ner min son som med ryggen mot denna kille bara tar emot liggandes på golvet. Ingen annan gör nåt.

Denna film fick vi.
Gav den till lärare.

Andra småsaker som skedde hela tiden kom fram.
Vid utflykter tex. Att gå framför dessa killar på trottoaren och känna hur de försöker sparka av skorna på hälen.
Krokben. Ord. Blickar.

Allt detta i en skola där mobbing inte förekommer.

Trevlig helg!

Önskar er alla mina vänner en fantastisk helg!

Happy Friday!

Magkänslan

Kom hem vid 21.30.
Båda killarna satt i soffan och tittade på filmen "Svensson Svensson".
Sams och tillsammans.
Maken på annan ort.

De hade ätit och gjort läxorna. Plockat ur diskmaskinen. Allt väl.
MIn stolthet bubblade över.

Vid kvart i tio var det dags att säga till lilleman att gå och lägga sig. 15 minuter hann jag se honom den här kvällen. Jag stoppade om honom, vi kramades och sa god natt.

Storebror i soffan en stund till.
Som vanligt är den egna stunden med mig en rutin som han behöver på kvällskvisten. Det är alltid nåt som behöver luftas efter en hel dag.

"Idag gick det inget bra på svenskan, mamma".
"Okey, berätta", sa jag.

"Vi skulle skriva en recension om en novell på datorn som finns i skolan. Men datorerna funkade inte så vi kunde inte skriva nåt. Så vi fick sitta där alldeles i onödan och en hel lektion gick åt skogen. Snacka om slöseri med tid, mamma! NU måste vi ju göra det där nån annan gång! Och det är inte ok. Det är ju därför vi har lektioner, eller hur?"

Plikttrogen.

I morgon har storebror sovmorgon. Ända till 10.00. Jag måste åka hemifrån redan 07.20. Han behöver således klara sig själv och hålla koll på när han behöver gå till bussen osv. Han bestämde sig dock för att gå upp med mig redan vid 6 tiden. För att "det känns bättre".

Och jag får så himla dåligt samvete. Jag mår helt enkelt skit över att lämna honom. Jag gick omkring på jobbet ikväll och mådde så dåligt. Jag vet helt ärligt  inte om jag kommer att fixa att jobba så mycket och ofta,  kväll och helger. Hela mitt väsen reagerar. Känner ingen som helst glädje, har ont i magen, är trött hela tiden och denna klumpen i magen som inte försvinner.

Strax efter 22 gick även vi och la oss denna kväll. Honom såg jag alltså i ca 40 minuter.
Han har släckt sin sänglampa, men jag vet inte om han har somnat ännu. Jag håller mig vaken en stund till. När jag släcker min lampa vet jag om han sover eller inte. För har han inte somnat så ropar när han märker att jag släcker.

Ligger här i min sköna, varma säng och det känns som om min magkänsla försöker säga mig nåt.

Ett steg i taget.

Nu har det hänt två gånger den här sommaren.

Jag och maken har kunnat gå på fest utan att ha fixat "barnvakt" till killarna.
En sak som våra föräldrarvänner har gjort i flera år. De har kunnat gå på fest och vara borta i flera timmar åt gången.
Det har inte vi kunnat göra.
Vi har alltid behövt ha nån vuxen hemma eller så har sönerna sovit hos farmor och farfar.

Ibland har vi till och med, eller faktiskt ganska ofta, tackat nej till bjudningar då vi inte kunnat lämna barnen.
Med kommentarer om att vi är tråkiga och osociala.

Med åren har killarna vuxit och är nu 14 och 16 år gamla. Nu är de i den åldern att det inte lämpar sig med en "barnvakt". Man skaffar inte en sådan helt enkelt till en kille på 16 och till en kille på 14.
Den yngre har kunnat ta hand om sig själv ett tag, men han har inte velat vara ensam och ha hela ansvaret för storebror. Han har väl nåsnstans känt att det hade blivit hans ansvar även om vi aldrig har uttryckt det så.

Men nu har det hänt. Två gånger dessutom.
Jag och maken var på ett bröllop i slutet av augusti och killarna klarade sig galant. Inte ett sms. Inte ett samtal. Jag ville inte väcka den björn som sov heller så jag ringde väl "bara" två gånger under kvällen.
Jag lyckades slappna av och ha roligt och den kvällen gav mersmak.
När vi kom hem mitt i natten sov de som stockar.

Igårkväll var det dags igen.
Vi var på fest och killarna hade fixat sin kväll på varsitt sätt. Lillebror var och kollade på hockey med farfar först. Blev sedan hemförd och efter ett tag dök hans kusin upp som skulle sova över.
Storebror skulle vara hemma hos en kompis vars föräldrar också skulle på samma fest. De skulle vara barnvakt åt kompisens lillebror och lillasyster.
Han cyklade hem nån gång vid 23 hugget.

Och igår ringde jag inte en enda gång. Skickade inte ett enda sms. Och min telefon var tyst den med. Inga samtal, inga sms.

Så himla stolt jag är över mina söner.
Det har tagit tid, det har tagit väldigt lång tid. Men det har det varit värt.
Vi tar ett steg i taget.

Gör jag nåt fel, mamma?

En kväll med samtal.
Sonen märker att ingen av hans kompisar skickar sms till honom. Det är alltid han som skickar till dem. De svarar honom men skickar aldrig liksom först.
Han undrar om han gör nåt fel. Om han säger fel saker. Gör fel saker.
Han vill ha kontakt. Men ändå inte.
Han vet inte hur man gör. Vad man säger. Vad man gör. HUr man säger.

Vad ställer man för frågor till en människa för att verka intresserad fast man inte är det? Bara för att kanske visa att man vill vara kompis. Vad ställer man för följdfrågor när man har fått ett svar?

"Vad ska jag säga och när ska jag säga vad? När är det lämpligt att säga vissa saker och när är det lämpligt att säga andra saker? När är det lämpligt att vara ärlig? När är det lämpligt att kanske "dra en vit lögn"? Vad är en vit lögn? Va, ska man ljuga?"

Det sociala är tillsammans med ångesten abslout det svåraste att kunna hjälpa honom med. Som anhörig. Som mamma.

Han vet inte innerst inne om han VILL vara med kompisar, tror jag. Men han vill ändå att de finns. Han vet att det är normalt att ha kompisar. Han funderar på om de träffas utan honom. Då skulle han bli ledsen. Men han vill ändå inte träffa dem på helgen eller efter skolan. "För  jag orkar inte och är så trött, förstår du mamma". Han vet att vi, hans föräldrar, vill att han ska ha kompisar. Egentligen kanske det är det som är problemet? Att han vet just det. Skuldkänslor mot oss....

Men nånstans har han ändå sina funderingar på om han är normal eller inte.
"Det skulle vara bra och få den där diagnosen snart, mamma. Så jag kan få förklara för mina vänner att jag försöker men har lite svårt bara".

Och då kanske hans föräldrar skulle fatta......

Mitt hjärta blöder.

Vardagen är det som är livet

Idag har jag i det tysta tyckt så synd om min son. Som så många gånger.

Jag har lidit så med honom. Och lider så.
 Jag har lyssnat medan denna kämpe har berättat. Berättat om sin dag idag. Som är så lika alla andra dagar. Som faktiskt är hans liv. Hans enda liv här på jorden och han får slita så hårt. Kämpa så mycket. Lägga energi på saker som i många andras ögon är rena bagateller. Men som i hans liv och den värld han lever i är så tuffa hinder att komma över.

Jag hittade honom liggandes på sin säng när jag kom hem från jobbet. Kolsvart i rummet förutom skenet från  hans iPad i hans ansikte. Jag satte mig bredvid honom. Då såg jag i ögonvrån hur matteboken låg uppvikt på skrivbordet med räknehäftet alldelels intill.

Matten får han slita hårt med. Han och pappan satt igårkväll. Länge. Idag skulle han fixa det själv. Försökte. Gick inte.

Han fortsatte berätta.

På idrotten imorgon ska de till ett motionscentrum i stan och ha utegympa. De behöver således transportera sig själva via sina egna fötter till detta ställe, en promenad på ca 20 minuter, där de sen ska springa fem km eller gå stavgång.
Bara genom vetskapen om denna förflyttning från skolan till ett nytt, annorlunda ställe, ger honom ångest och stresskänsla. Samma sak förra veckan. Därför vet han redan nu att all den energi han behöver för att överleva denna förflyttning gör att han kommer att enbart närvara fysiskt på lektionen innan. Psykiskt är han inte där och det ger honom ännu mer ångest och stresspåslag för han vet hur mycket han kommer att missa av den lektionen.

Väl på gympan känner han stress över pressen att prestera så bra som möjligt, men ändå inte ta ut sig för mycket, för då är han rädd att inte orka med lektionen efter. Och den lektionen komemer i vilket fall som helst att vara tuff för då har han gjort av med så mycket energi på alla förflyttningar och allt detta stresspåslag som det har gett honom.

Hans stamning och skenande tal blir allt mer skenande för varje dag som går. Det blir allt svårare för andra att höra vad han säger och han får börja om från början så många gånger att han till slut iblnad inte orkar fortsätta prata.

Att se denna ångestfyllda lilla varelse ligga på sängen och hakan som darrar, med ögon som skriker efter hjälp. Det gör så ont. Jag blir så ledsen. Det stryps till nåt inom mig som inte går att beskriva. Han är 16 år. Han är så bräcklig och skör, samtidigt som han är den starkaste och tuffaste människa jag känner.

Vi skulle på utvecklingssamtal senare under eftermiddagen. Han skulle efter det vidare på fotbollsträning.
Så han tog cykeln och ställde den vid fotbollsplanen och jag hämtade upp honom där för vidare färd mot skolan. Efter samtalet skulle jag köra honom direkt till träningen. Den skulle han senare ta hem efter träningen.
Jag kunde egentligen alltså ha tagit hans fotbollsväska i bilen. Men han satte den på ryggen med orden:

"Jag måste ha nyckeln med mig för att låsa cykeln där nere. Och jag har nyckeln i väskan".

Han med sin nyckelfobi, eller metallfobi, kan inte som vilken människa som helst bara ta nyckeln i handen och dra i väg.

Han behöver alltid och hela tiden hitta på egna strategier för att överleva sin vardag.

Den vardag som är hans liv.

Jobba kväll - ingen höjdare

Igårkväll kom det som jag bara har väntat på sen jag började jobba.
Som vanligt var det på kvällen sonen började prata. När lillebror hade lagt sig och det bara var han och jag i soffan.

Mitt nya jobb innebär att det blir en del kvällar då jag kommer hem vid 20.30-21.30.
Han tycker att det är så jobbigt. Tycker inte alls om att jag jobbar kväll.

"Den här familjen tycker visst om förändringar", sa han, "flytta utom lands och sen hem, måla om huset och så ska du jobba kväll".

"Hur kan du förstöra våra helger på det här sättet?"

Jag svarade att det bara är en tidsfråga. Att han snart har vant sig vid att jag inte finns hemma lika tillgängligt som tidigare. Och att jag förstår att själva förändringen i sig är jobbig, men att han snart har vant sig.
Men det trodde han inte på.


Jag känner att han känner så här. Han stålsätter sig och han vill vara glad för min skull att jag har fått ett jobb. Men han mår inget bra av det.
Jag ska nog ändå ha ögon och öron öppna för andra alternativ på arbetsfronten.
Samtidigt som jag måste ju börja nånstans. Även sonen behöver lära sig att jag inte kan finnas i hans närhet på samma sätt hela hans liv.

Samtidigt som han faktiskt behöver ha mig i sin närhet när han kommer hem från skolan och har hållt ihop sig så till den milda grad under åtta timmars tid. Han känner att allt går så mycket fortare på gymnasiet. Lärarna går otroligt snabbt fram och han behäver hålla fokus så länge.

Han går hemifrån klockan 07.00 för att hinna med bussen till skolan. Sen är han hemma iböand vid halv fem. Det är till och med 10 timmars arbetsdag. Och då är inte läxorna gjorda.

Vissa dagar är han hemma ca 15.00 och då behlver han hjälp med att strukturera upp hela eftermiddagen. Och finns jag inte där då blir hans stressnivå ännu högre.

För en kille med Asperger är det då inte optimalt att klara sig helt själv ända till 21.30.
När ska han då kunna återhämta sig till nästa skoldag?

Det känns just nu otroligt jobbigt!

För övrigt har jag fått svar på min tuttröntgen. Jag är helt frisk från cancer, har däremot 7-8 vätskefyllda cystor i mitt högra bröst. Några ligger alldeles bredvid varandra som gör att man tror att det är en enda stor. Lättnaden!

Lillebrors magnetröntgen har vi inte fått svar på ännu. Oron medan man väntar är inte särskilt hälsosam, kan jag säga. Han var enormt tapper vår lille kille, när han la sig i den där jättemaskinen i det oljudet. Han var så nervös, bröstkorgen höjdes och sänktes i en väldig fart. Men han var så duktig.
Nu bara väntar vi.

Håll gärna en tumme i morgon

I morgon är det dags för både lillebror och mig.
Vi har båda två fått tid på sjukhuset samma dag. Dock på olika tider.

Först ska jag till Mammografin och göra kompetterande bilder samt ultraljud på mina fina tuttisar klockan 07.40 för att kolla eventuella tumörer.

Sen ska lillebror vara på magnetröntgen med sitt fina högra ben klockan 13.30 för att kolla eventuella tumörer.

Allt kommer att gå så himla bra!
För det finns inget annat alternativ helt enkelt!

Mitt fel?

Att vara förälder till ett barn som har en funktionsnedsättning gör att jag genom åren väldigt ofta har fått höra "vad du curlar", "han måste lära sig nån gång", "du är alldeles för överbeskyddande", "släpp kontrollen" osv, osv. 

I den här bloggen läste jag alldeles nyss nåt som jag har funderat på så många år. Är allt mitt fel? Är det pga mig som sonen upplevs så enormt hjälplös i många situationer?

Jag känner igen nästan allt i det här inlägget nedan. Allt utom diabetesen. Däremot har vår kille reumatism istället. 

KLicka här

Så tacksam

Andra mötet för storebror med sin alldeles egna psykolog idag.
Jag hämtade honom tidigare i skolan för att han skulle vara på plats i tid klockan 16.00.

Och jag är såååå tacksam för den här människan som förstår min unge. Som lyssnar och som kan förklara för mitt barn att det han tänker och känner inte alls är tokigt.
Även om jag och pappan i alla år har talat om det för honom, så känns det så otroligt skönt med en ny röst. En ny röst som sonen kan lita på.

Idag ville sonen prata om det som han själv har gett ett eget namn: "Kronisk hemlängtan". Han har alltså väldigt svårt att åka hemifrån på bortamatch eller följa med typ farmor till landet osv. Han fixar inte gärna såna situationer.
Den känslan gör att hans vardag blir väldigt begränsad och det medför även att resten av familjens sociala liv blir lidande.

Efter 45 minuter kom psykologen och sonen ut från rummet idag. Sonen såg faktiskt en smula lättad ut.
De tog i hand och vi åkte därifrån.

Det tips som kom från coachen idag var att det är väldigt viktigt för sonen att "acceptera att tanken finns där". Finns acceptensen för sina egna tankar så förenklar det hela tillvaron tillslut. Acceptera tanken, veta att den finns där, men inte låta den bestämma. Ta kommandot själv. Inte världslätt alls.
Men en bit på väg. Långsamt. Men på väg.

Tacksamhet.

Nu mailar vi igen.

Efter två veckor i skolan är det nu dags igen.

Sonen känner oro och är stressad över saker som han inte förstår på lektionerna. En lab som han har gjort med två andra killar som blev alldeles tokig vilket medförde att påföljande labrapport inte heller blev korrekt.
Och på onsdag ska dessa labrapporter delas ut i klassen och rättas av klasskamrater. Detta stressar sonen nåt oerhört.
Jag bad honom ta kontakt med de andra gossarna, som då sitter i liksom samma båt, men det går inte för sig. Det går bara inte. Han kan inte det. "De är inte lika oroliga. De bryr sig inte. Det är bara jag som bryr mig." Etc etc. Jag frågade honom hur han kan veta det då han inte ens har pratat med dem.......
Det är just det här. Att fråga andra. Kolla med andra elever. Det är helt uteslutet.

Då kommer han hem till mamma. Som ska fixa. Och mamman som har jobbat kväll och inte var hemma förrän 21.30. Men han hade förvarnat i telefonen innan. Att sitta i bilen på vägen hem och veta att det här ångestsamtalet väntade hemma med sonen i soffan. Det stresspåslaget är inte särskilt hälsosamt.

Efter ett låååångt samtal är nu mailet iallafall skickat till Naturkunskapslärare. Förklarat läget. Oron hos sonen. Stressen. Viljan att göra sitt bästa. Men inte ha förmågan att be om hjälp.

Ett mail till mentor hann vi också med. Rektor har varit fantastisk med att ha gamla och kända namn i sonens klass. Enbart för vår killes skull. Utom i just franskan. Alla andra läser spanska. Där han inte känner nån. Alls. Som han mår uruselt av. Dessutom gillar han inte ens franska, men var tvungen att läsa det utomlands då inte spanska fanns som alternativ. Det som han hade läst i sexan och sjuan innan. Och nu skulle han vilja ha spanska igen. Men då går hans kompisar i steg 3, vilket inte sonen kan. Så om han skulle byta till spanska steg 1 så blir han ensam iallafall. Rörigt?  Ja, en aning.
Kontentan är i vilket fall som helst att detta är otroligt ångestframkallande.
Så pass att jag har lovat att ringa mentor imorgonbitti.

I samma mail skrev jag att jag hämtar honom en halvtimme innan skolan slutar i morgon för att han ska vara hos sin psykolog klockan 16.00.

Nu är klockan 23.04.
Har lovat att hålla mig vaken tills sonen har somnat.


All kärlek.