Precis så är det ju

Precis så här tror jag att sonen upplever det i skolan.


Exakt som den här länken beskriver det som

Den frustration han känner i skolan är just att han upplever att han blir behandlad på exakt samma sätt som alla andra i skolan, även om lärare har frågat honom om han vill sitta i enskilt rum nån enstaka gång i nåt enstaka ämne.
Men eftersom han inte säger till själv så tror alla att han har koll på läget och kräver då samtidigt lika mycket av honom som av alla andra, trots att han inte fixar det.

Den här länken var precis huvudet på spiken.

Nu måste jag vidarebefordra detta till rektor och mentor.
Och alla andra lärare på skolan.

Höstlovet

Vilket höstlov vi har haft!

Jag och maken har jobbat på som vanligt hela veckan. Lillebror har skött sitt på sitt sätt med sovmorgnar och på det sätt han gillar mest.

Storebror har genom alla år velat ha sina lov uppstyrda, varje dag planerad med en bestämd plan från morgon till kväll. Som vi har behövt hjälpa honom med. Och vi har inte kunnat jobba som vanligt för han inte har kunnat klara sig själv så många timmar alldeles ensam.

Heeeelt annorlunda den här veckan.

Vet inte vad som har hänt egentligen. Han har varit glad och pigg och positiv hela veckan. Han har helt själv planerat sina dagar  minutiöst. Han har sett till att han har haft nåt att göra varje dag. Han har varit med kompisar under alla sina aktiviteter.
Han spelade golf i onsdags.
Han har varit på gymmet en stund varje dag.
Han har simmat och han har bubblat i poolen i simhallen.
Han har varit på brunch på Pizza Hut.
Han har träffat farmor o farfar och ätit lunch med dem. Och gjort ärenden i stan.
Han deltog i en pokerkväll som avslutades med fifa turnering. Där han fick sina tre vänner att träffas redan klockan 17 så han kunde åke hem vid 21 tiden senast.

Det han inte deltog i var en träff med fotbollskillarna igårkväll. Då hade de Laserdome-träff mellan 20.00-24.00. Inte hans grej riktigt. Att rucka på sina kvällsrutiner.

Och till saken hör att i fredags förra veckan, alltså en vecka sedan, slutade han med concertan. Vilket vi kom överens om med medcinläkaren dagen innan. Vi vill se om concertan har nån verkan överhuvudtaget på honom. Om skillnaden är så marginell att vi knappt märker nån skillnad så är det onödigt att knapra i sig piller om han inte behöver.

Han har varit så nöjd!
Och jag kom på mic själv härom kvällen när jag stod vid diskbänken och var helt slut som människa, att vad otroligt skönt det var med lov och att inte behöva ringa eller maila några lärare på flera dagar.


Nu är det endast helgen kvar av detta höstlov. Vi håller tummarna för att övergången till skolan går lika bra som övergången till lovet har gått.

Bilen- ett bra ställe att ensamgråta på

Igår var pappan med sonen på Bup för medicinuppföljning.
Idag var jag med sonen på Hab för förberedande inför hans kommande gruppverksamhet med andra ungdomar med samma diagnoser.

Han var så jäkla frustrerad efter Hab-mötet.
Över allt och alla.

Han har fullständigt ruttnat upp på alla möten han måste gå på, alla nya människor han måste träffa hela tiden. Över lärare som lovar och säger så mycket men som aldrig levererar. Han är så jäkla skittrött på sin diagnos som har gjort att han mår så dåligt inför det han tycker är absolut roligaste i livet.
Han har fullständigt tappat tron på alla de osm påstår sig vara experter och som anser sig kunna hjälpa honom.

"Här är jag, en fullständigt skoltrött kille på 17 år, och det som experterna hänger upp sig på är att jag håller min jävla penna för hårt. DET ska de lägga energi på. Nåt som inte är ett problem för mig öht. Den enda medicinen som jag känner hjälper mig mest är melatoninet, och DEN vill de att jag ska börja klara mig utan. VAD ÄR DET FÖR HJÄLP JAG FÅR??"

"Att jag inte kan spela fotboll längre pga den här diagnosen är det ingen som kan hjälpa mig med. Att jag inte orkar med skolan är det ingen som tar på allvar. De bara tjatar om att jag ska gå på IVAS, Aspergerskolan. Det kommer jag aldrig att göra. När ska de fatta det??"

"Mamma, jag kastar ingen skit på dig och pappa. Ni och jag kämpar allt vad vi orkar och ni gör allt rätt. Men vad gör alla andra egentligen?"

"Vad är det för daltgrupp jag ska gå på? Jag kommer aldrig sätta min fot där!"

Ni förstår att bilresan hem från Hab blev en tuff historia.
Jag släppte av honom vid simhallen.
Han hade planerat väl och simväskan var med.

"In och simma nu. Allt vad du orkar så all frustration följer med ner i vattnet. Så hämtar jag dig sen och så åker vi hem och har en skön fredagskväll du och jag." ( för pappan och lillebror är borta hela kvällen då lillebror har bortamatch en bra bit härifrån )


Väl ensam i bilen rann det över även för mig.
Fy, jag är så himla ledsen. Vad kan jag göra? Om inte Bup eller Hab hjälper till, vem gör det då? Vart kan vi vända oss?

Jag älskar min unge så otroligt mycket och när jag både ser och hör hur jobbigt hans liv är så går mitt hjärta sönder. Varje gång. I 17 år har han levt så här. Med en omgivning som inte förstår. Som han upplever inte kan hjälpa honom tillräckligt.

Hur länge kommer han orka ha det så här?

Ett litet kliv för mänskligheten - ett stort steg för oss

Ett av sonens stora svårigheter har varit att kunna aktivera sig själv och hitta på nåt att sysselsätta sig med på egen hand.
Han har under hela sitt liv varit beroende av oss och har i stort sett varit bredvid oss där vi har varit.
Hans rum har i praktiken stått orört kan man säga.

Sista året har han själv känt att denna rastlöshet har lite som tagit överhanden över honom och att situationen har känts honom övermäktig. Stressen och ångesten har ätit upp honom inifrån.
Vi har försökt att få honom att känna att det är helt ok att chilla på sitt rum. Att det är ok att spela tv-spel. Att det är ok att ligga på sängen och läsa serietidingar. Men han har inte fixat det riktigt. Han har inte känt sig "värdig" att göra sånt. Han måste ha gjort nåt "vettigt" först. Han har känt sig lat och han har känt att det har varit slöseri med tid. Och hans hjärna har nästan brunnit upp av rastlösheten.

Vi har försökt prata med honom om det här och sagt att hans fritid är hans viktigaste tid för återhämtning. För att han ska orka med att gå i skolan med allt vad det innebär så är det rent av livsviktigt för honom med den här tiden efter skolan med att just återhämta sig. Vi säger till honom att istället för att se sig själv som lat, så ska han se den tiden som att han hjälper sig själv för att orka. Att han faktiskt gör jättenytta genom att spela tv-spel, läsa serietidningar och kolla på nåt avsnitt med Svensson Svensson ibland. Vi har inte pratat om det här bara en gång som ni kanske förstår. Det har gått åt åtskilliga timmar.

Sista månaderna har nåt hänt.
Jag har sett en ändring i hans mönster.
Ett litet steg i taget har han lämnat mig ensam uppe i köket medan han har varit på hans rum där nere. Först 15 minuter. Sedan en halvtimme åt gången.
Och jag hade jättesvårt att förhålla mig till det nya. Mådde han  bra? Vad gjorde han där nere? Klarade han sig själv?  Mådde han dåligt?

Förr kom han alltid upp från sitt rum när jag kom hem från jobbet. Eller så var han redan uppe och väntade på mig.
Plötsligt en dag märkte jag att han hade slutat med det. Han stannade kvar där nere. Eller var redan där nere. Istället började jag gå ner till honom. För att säga "hej" och så. Men var det verkligen rätt?

Jag bokade en tid hos hans kontakt på Bup. Frågade rakt ut.
"Låt honom vara. Han försöker nu att hitta strategier för att klara sig en stund på egen hand. Gå inte ner till honom. Han kommer upp till dig när han känner sig redo."

Så nu gör jag så. Jag låter honom vara. Fast det mest naturliga vore att gå ner och säga hej, så låter jag honom vara där nere.
Och han kan vara på sitt rum i en hel timme alldeles ensam. Absolut inte varje dag. Men det händer.
Både efter skolan och till och med en stund på kvällen. Jag har aldrig tidigare haft en egen stund hemma om han har varit hemma samtidigt.
Kan  ni förstå att det är svårt att helt plötsligt släppa taget en smula? Även om det är just det här som vi har eftersträvat så himla länge. Att han ska känna ett lugn och en trygghet för att kunna vara ensam. Om så bara för en liten stund.

Han börjar så smått att klippa navelsträngen. En centimeter i taget. Och mamman klipper i samma takt.

Det känns helt overkligt.
Det känns helt galet.
Det känns helt genomläskigt.
Det känns helt fantastiskt.

Mest fantastiskt.

….jösses nu händer det grejer

Nu kom lillebror hem från skolan och var alldeles skärrad.

"Alexia har blivit utkastad hemifrån av sin mamma!!"

Då visar det sig att en av sonens bästa kompisar igår helt sonika blivit utkastad av sin mamma.
Idag fyller hon 15 år.

Lillebror och några kompisar till tog med sig henne till rektor som tog emot dem idag.
De berättade vad om hade hänt och rektor ville såklart prata med Alexia ensam efteråt.

Hur bakgrunden ser ut till hela den här historien har jag ingen aning om. Men jag förstår att det inte är ens fel att två träter - så långt är jag med.
Mamma och dotter har inte haft världens enklaste relation har jag förstått. Men att därifrån bli utkastad känns stort och väldigt slutgiltigt på nåt sätt. Eller så är det kanske bara ett rop på hjälp från mammans sida. vad vet jag?

Rektor ska ta kontakt med både mamma och de sociala myndigheterna.
Pappan finns för tillfället i en annan stad och har tidigare hållt på med droger. Dit vill inte flickan flytta.

Flickan ska i natt bo hos en tjejkompis där kompisens mamma hade sagt:
"klart hon får bo här inatt. Och i flera nätter tills det har ordnat till sig. Och ikväll ska vi fira hennes födelsedag!"


Lillebror hade utan att ha frågat oss först öven han erbjudit sängplats över natten. Och jag känner mig stolt över  att hans generositet är så stor när det finns vänner som behöver honom.

Sonen växer och han går verkligen även han i livets hårda skola. Men på ett helt annat sätt än vad storebror gör.

Livet är en prövning

Sannerligen, sannerligen.
Livet är en enda stor prövning. Så känns det faktiskt. Iallfaall just idag. Och många andra dagar.

Jag har varit hos min bror över helgen. Han och hans familj tog emot denna slitna kvinna som finns inuti det som sägs vara jag.
Jag längtade så det skrek i hela mitt hjärta efter honom och hans två fina barn och hans underbara fru.
Så jag drog. Utan min egen familj.
De fick stanna hemma. Och jag tror ingen av dem hade nån vidare lust att hänga på heller.

Jag tänker mycket.

På mitt liv. Framför allt på mitt eget liv.

Var står jag mitt i mitt liv?
Mitt medberoende är nog större än vad jag har erkänt för mig själv.
När jag var liten var jag medberoende till mamma och pappa. Mest pappa.
Nu vid vuxen ålder, har jag kommit fram till att jag är det fortfarande. Dock inte till pappa. Iallafall inte på samma sätt som tidigare. Men till en annan man.
Min make.
Den här insikten är otrolig jobbig ska ni veta.

Jag har levt ihop med min man i snart 19 år. Vi blev gravida ganska så fort. Och när vår förste son var 3 månader så började maken sin långa karriär. Som jag aldrig nånsin har bromsat. Han har klivit uppför sin karriärstege varje år vilket har medfört att vi har fått ta nya livsbeslut ungefär vartannat år.
Jag följde till och med utomlands i två år för hans skull. Så himla flexibel är jag. Och det är så väldigt mycket annat. Inte bara det här med att han är så sjukligt fixerad vid att gräset alltid måste klippas eller att han hänger alla sina kläder på räcket eller på golvet istället för is in garderob. Sånt överlever jag. Men alla dessa stora livsavgörande besluten. Som återkommer med jämna mellanrum. Som kräver att hela mitt system måste tänka om. Vända och vrida på alla konsekvenser som kan tänkas hända ifall det blir ett ja eller ett nej.

Livet är en prövning.

Och var står jag mitt i allt detta?
Hur långt sträcker sig lilla jag?
Vad är det jag ska lära mig av allt det här?

Jag har en fråga

Jag har en fråga till er alla som har ungdomar med ADD/ As som går eller har gått gymnasiet.

Hur har ni löst det här på svenskan och engelskan när de ska läsa böcker som lärare har bestämt? Svensk litteraturhistoria med svenska gamla klassiker som sen ska diskuteras i all oändlighet, eller den grekiska mytologin med alla märkliga gudar som säkert inte ens aldrig har existerat.

Läsning av romaner, fantasy, mm är ju helt otänkbart då det inte finns i verkligheten. Saker som inte  kan hända, historier som aldrig har hänt, sånt som är totalt verklighetsfrämmande är helt omöjligt.

Hos oss är det endast dokumentärer eller biografier som gäller. Det måste vara verkligetsförankrat.
Han kan inte läsa annat!!

Sonens lärare i svenska och engelska är just hans mentor, så hon är högst medveten om problemet. Men hur gör man? Kunskspakraven är ju såna att detta ska genomföras.

Nu är jag väldigt intresserad över hur andra har löst samma situation.

Tack snälla för hjälpen!

Fix oxh trix och samtal hit och dit

Jaha, då har jag fixat och trixat även den här eftermiddagen så att sonen kan gå till skolan i morgon och känna sig så lugn som det bara är möjligt i hans liv.

Ett långt samtal med sonen först så klart. Som alltid efter skolan och jag har kommit hem från jobbet.
Han berättar läget och han berättar verkligen allt. Han undanhåller väldigt sällan saker och ting för mig.

Några telefonsamtal hit och dit. Mentor finns inte på sitt rum, "hon åkte direkt hem efter mötet".
Men ändå så finns där personer som vill hjälpa. Eller osm hör desperationen i en mammas röst. I det här fallet sonens spanska lärare som säger:

"Vet du,vad jag kan ta ditt nummer. Så återkommer jag till dig alldeles strax."

Vi la på och det gick några minuter.  Sedan ringde det.

"Jag har fått tag på mentor. Hon ringer upp dig ikväll nån gång när det passar henne."

Tack, snälla, snälla! Säger jag och lättnaden är enorm. Men känslan är kluven. För i samma sekund vet jag att nu är jag inne och trampar på mentors privata sfär. Utanför hennes arbetstid. När hon är hemma med det bästa som hon har, sin familj. ( Vilket var helt i sin ordning när vi bodde utomlands, då svarade alla lärare inom en kvart på mail. Vilken tid på dygnet osm helst, vardag som helg. Så funkar det inte i Sverige kan man säga)

En timme senare kom samtalet från mentor. Då hade hon hunnit hämta på dagis och kommit hem. Jag bad tusen gånger om ursäkt för mitt påträngande.
Ingen fara, jag hjälper så gärna, svarar hon.

Vi hittade en lösning och sonen känner sig lugn nu när han går och lägger sig.

När det finns andra vuxna som slåss för min son- då gråter jag en smula

Fick igår ett mail från den personen vars arbetsplats egentligen är på skolans bibliotek, men som nu är lite av en resurs till vår 17 åring.
Varje håltimme, tisdagar och varannan torsdag, har sonen möjlighet att gå till honom för att få hjälp med det som behövs. Samt för att ha nåt att göra på håltimmen. Just nu matte.

På tisdagarna har vi till och med bestämt det så att sonen har sin mattelektion med denna resurs på sin håltimme. Så kan han åka hem efter den timmen medan resten av klassen går till den ordinarie mattelektionen efter den långa håltimmen.

Denna man som har sin arbetsplats i biblioteket är den individ som har högst högskolpoäng av alla lärare på hela skolan. Han har mest utbildning av alla och kan nog det mesta av det mesta.
Ändå är han "bara" bibliotekarie. Missförstå mig rätt. Jag träffade honom första gången på vårt samverkanmöte inför skolstart augusti. Med den kunskap om olika sorters diagnoser som jag ändå besitter så känns det nånstans inom mig som att denna man har nånting åt det hållet även han. En fantastisk människa. Och han är verkligen villig att hjälpa vår kille.

Igår fick jag alltså ett mail från honom.
Angående matteprov som ska göras tisdag och fredag nästa vecka.
Ett mail som han hade skickat även till mentor, mattelärare, rektor och till och med till enhetschefen för skolan.

Brevet var i stil med:

"XXXX har matteprov nästa vecka, tisdag och fredag. Hans mattekunskaper är bra. Men för att kunna tillgodose sig sin egen kunskap och för att kunna få ut allt detta behöver han lugn och ro och han behöver få sitta enskilt i ett eget rum. Jag erbjuder mig att vara skrivvakt och jag kan fixa ett ledigt rum. Vilka tider är det som gäller?"

Efter en kvart hade mattelärare svarat. Med alla tider.

Jag svarade alla med tårar i ögonen:

"Tack snälla för all hjälp och support!"

När det finns fler vuxna som slåss för min son…..
….då gråter jag en smula.
Av tacksamhet. Av lättnad. Av trötthet som ständigt ligger i mitt system.

" Djävulsdansen" - jag är en av alla som dansar

Jag är en av de som dansar och har dansat "Djävulsdansen".

På kanal 1 har det gått en serie som handlar om medberoende.
Jag är en av av alla dem.
MIn bror är en av alla dem.
Min mamma är en av alla dem.

För min pappa var en alkoholist.

När jag var ca 20 år och bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som det även senare visade sig hade samma problem, kallade pappa hem mig till honom och mamma. Brorsan var där också.
Vi satte oss vid köksbordet. Mamma stod vid diskbänken bakom ryggen på pappa.

"Jag vill berätta nåt för er", började pappa. "Jag är alkoholist. Jag är beroende av alkohol", fortsatte han medan mamma stod och hällde ut alla flaskor i diskhon.

Vi fattade ingenting. Men ändå gjorde vi det.
"Men du är ju inte alkoholist. Visst dricker du, men du kan väl inte vara en alkis?"
Jag såg inte pappa som en av de som hängde på bänkarna i city. Han hade ju jobb. (Iallafall ett tag till.) Han hade ju oss.

Då sa han det som fick mig att fatta poängen.
"Att vara beroende är som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Man kan inte vara lite beroende. Antingen är man det eller så är man det inte. Jag är beroende av alkohol."

Mitt liv ändrades för alltid på en millisekund.
Från att ha trott att vi hade levt ett ganska så behagligt liv vi fyra, jag, brorsan, mamma och pappa, till att innerst inne förstå varför det alltid stod tomma ölburkar överallt hemma i huset. Bredvid datorn. På vardagsrumsbordet.
Och inte alls det där som jag trodde och intalade mig var mysigt.



Jag har fått jobba oerhört hårt för att komma dit jag är idag. Det har inte kommit gratis och vägen har periodvis varit väldigt tung.

Det absolut tuffaste var när jag själv blev mamma. Då hade pappa varit nykter några år. Vad jag vet iallafall.
Då hände nåt med mig. Frågor dök upp som jag inte hade fått svar på innan. Jag reagerade på saker som jag inte förstod varför min egen kropp reagerade på. MIn hjärna slet som aldrig förr. Mitt hjärta likaså.
Jag började hacka på pappan till mina barn. Kände ingen tillit alls och litade inte på honom what so ever. Vakade och övervakade. Ifrågasatte när han ville ta en öl en fredagskväll hemma. Jag rös vid blotta ljudet av när en burk öppnades. Även om det bara var en cocacola.
Jag började förstå att jag inte skulle klara av det här på egen hand.

Vid den tidpunkten fyllde min mor 50 år. Mamma och pappa var skilda sedan länge. Mamma skulle ha världens partaj. Pappa skulle passa våran förstfödda son som då var 10 månader.
Dagen innan ringde brorsan som fortfarande bodde varannan vecka hos våra föräldrar.
"Jag vet inte vad jag ska göra syrran. Jag har hittat ett tomt sexpack  med öl här hemma!! Du måste komma hem!"

Jag och maken drog dit. Mamma tog sonen och var barnvakt. "Ta den tid ni behöver".

Vi konfronterade pappa direkt.
Han sjönk som sten. Han kapitulerade fullständigt.
"Jag ville bara testa. En endaste gång ville jag bara smaka….."

Den natten pratdade vi länge. VI satt på golvet i hallen på ovanvåningen. Mörkret la sig och vi fortsatte prata. Då ställde jag ett ultimatum.
"Du kommer aldrig att få träffa vår son om du fortsätter att dricka. Jag vill att vår son ska ha en glad och pigg morfar som vill leka och skratta och hitta på roliga saker. Jag vill inte att hans morfar ska ligga på soffan och lukta illa. Då är jag hellre utan. Valet är ditt, pappa!"

Han valde sitt barnbarn.

Jag började gå på Alanon möten. Jag började träffa andra som berättade sina historier om sin barndom. Som om det var mitt eget liv de pratade om. Jätteläskigt och jätteviktigt.
Jag lärde mig att släppa kontrollen. Jag lärde mig att jag inte kan ha full koll på min pappa. Jag lärde mig att våga släppa på honom. Jag lärde mig att pappas liv var inte mitt liv. Jag lärde mig att han var den som var tvungen att ta beslut om sitt liv. Inte jag. Jag har än idag ingen som helst aning om hur många återfall pappa har tagit sig. Hans beslut var inte längre mitt ansvar.
Jag lärde mig att det alltid finns ett val.

Jag valde mitt liv.

Jag dansar fortfarande den här djävla dansen. Jag får än idag kämpa som ett litet djur med mig själv.
Jag har säkert otroligt lätt att återigen bli en sk medberoende. Att hamna i ett sånt beteende. För där känner jag igen mig. Jag vet hur man gör.
I vad som helst. För jag är fantastiskt duktig på att anpassa mig efter hur det känns i ett rum. Jag är otroligt flexibel och kan lätt ändra på mina egna drömmar och det jag vill för att det ska passa nån annan och dens drömmar.

Ibland vet jag inte riktigt vad jag själv ens har för drömmar.
Just nu känns det lite tungt och vid 43 års ålder förstår jag mer än nånsin att pappa faktiskt än idag mest tänker på sig själv. Fast han vill ge sken av hur mycket han tänker på alla andra. Men hans handlingar visar nåt helt annat.

Och det gör förbannat ont.
Så jävla skitont.
För jag älskar honom så mycket.

Regler är kanon

Det här med att ha regler i en familj är så väldigt bra i allmänhet. Och i en familj där NPF förekommer i synnerhet.

Vi märker en enorm skillnad på våra två tonåringar vad gäller utförandet av just de uppgifter som de är tilldelade att göra.

 Den ene hör det han vill höra, glömmer lätt, eller "ska bara" först, eller säger att han ska göra det sen. Och det här med att ha bestämda dagar när saker ska göras är otroligt onödigt.

Den andre gör det direkt. På en gång. Allt för att ha det klart och färdigt. För att slippa ha det över sig resten av dagen.
Att  ha bestämda dagar över saker som ska göras är toppen.

Gissa vem som är vem.

D-vitamin

Har under ett par månaders tid hört och läst mycket om D-vitmaninets braiga fördelar.
Och obraiga nackdelar som uppkommer vid brist på densamma.

D-vitaminet kan förebygga vad som kan kallas depression i höstmörkret. Vid brist på just D-vitamin kan nedstämd uppkomma och tröttheten kommer som ett brev på posten.

Sonen har varit otroligt trött de sista veckorna. Så trött att han till och med kommenterar sin trötthet själv. Och han har ju perioder av depression och känslan av nedstämdhet ligger ju latent hos honom hela tiden.

Så  nu testar vi det här. Vi ger D-vitaminet en chans.
Jag tänker prova jag med.
MIn trötthet som inte går över.
Jag som somnar på soffan på eftermiddagen efter jobbet.

Hoppas nu på en revolutionerande skillnad. :)

Mycket planering blir det

I helgen körde det ihop sig en smula kan man säga.
Men allt löste sig och det blev tillslut väldigt bra för alla parter iallafall.

I somras ringde en vän och frågade om jag var intresserad av att hjälpa till att anordna en möhippa för hennes syster.
Absolut ville jag det. Jag fick till och med välja datum som kunde tänkas passa våran familj.
Det datum som för flera månader sen var ledig och där maken var hemma, var den 4 oktober.

Men som det så ofta blir när man planerar saker och ting så var inte alls maken hemma den 4 oktober. Han och hans Herrklubb åkte utomlands redan i torsdags och kom inte hem förrän nu på eftermiddagen.

Okey, hur lösa den här lördagen?
Och själva lösningen visar på den otroligt olika sammansättning av det som bildar mina fantastiska söner.

Lillebror skulle ha fotbollsmatch i en annan stad. Han fixade skjuts hemifrån och ända till borta-arenan. Han fick åka med samma familj hem till sin hemstad efter matchen, men kunde inte åka hela vägen hem till oss med dem. Men det gjorde inte vår kille nåt, för han kunde ta bussen hem, sa han enkelt.
Efter matchen fixade han lite käk till sig själv och efter ytterligare sen stund kom hans kompis över på sin moppe.

Och så kommer vi till storebror.
Jag hade pratat med farmor och farfar innan för att bara kolla att de var hemma. Jag hade kollat med mormor och hon var villig att sätta sig i bilen en timme för att vara behjälplig. Jag hade pratat med grannarna och de skulle ha gäster under kvällen, men sonen hade fått sitta hemma i deras soffa och kolla på tv om han inte ville vara ensam hemma. Jag var helt enkelt tvungen att fixa "barnvakt" till min egen 17 åring.
Storebror gjorde sitt eget schema för dagen.
Då jag skulle iväg för själva "kidnappningen" redan vid nio på morgonen så startade även sonens schema redan då också.

09.00. Till gymmet
Sen åka till farmor  o farfar och käka lunch.
Sen till golfbanan för att träna lite golf med Nicklas.
16.00: hem till farfar för att kolla på hockey på tv
18.30 in till stan med farfar för att äta mat på restaurang.

"Jag gjorde mitt eget schema redan på fredagskvällen, mamma. Så jag visste precis vilket klockslag jag skulle göra vad. Bra va?"

Under dagens lopp hade jag kontakt med båda killarna. De hade det bra båda två, på sina olika sätt.

När jag kom hem vid 23.30 på kvällen så låg storebror och sov.
Lillebror och hans kompis spelade tv-spel.

Allt lugnt.
Och jag är helt slut.
Av många olika anledningar säkert.
Anspänningen inför möhippan.
Anspänningen inför hur dagen skulle gå för storebror.
Och lite för mycket vin.

Men jag är så glad över att jag kunde vara med under hela dagen. Samt under middagen.

"Stabil dygnsrytm" ger lugna kvällar

En väldigt lång period med bra och lugna kvällar och nätter.
Han tar sitt melatonin självmant vid 21-tiden. Burken står på vardagsrumsbordet och nästan exakt vid samma tidpunkt öppnar han den.

I nån reklampaus under ett tv-program går han och borstar sina tänder.
Vid 21.50-22.00 går han ner och lägger sig. Efter en liten stund går jag ner till honom. För han vill fortfarande att jag "stoppar om" honom.
Sen går jag upp.

När klockan är halv elva har han oftast somnat.
Så lugnt och skönt har inte vi haft det på 16 år. Otrolig känsla.
Han mår bra av sin "stabila dygnsrytm", som han själv säger. Samma tider varje dag, varje morgon, varje kväll. Vardag som helg. Och han sköter det helt och hållet själv nuförtiden.

Nu är det lillebror som är vaken längst. Han har "släckningstid" senast 23.00. Då  måste han släcka ner sin iPad, vilket han sköter fantastiskt bra. Oftast. Även om han försöker protestera en smula varje kväll.

Annars går jag en föräldrarutbildning på Habiliteringen. Andra träffen idag. Av fem.
Lär mig absolut inget nytt. Men det är trevligt att träffa andra föräldrar i samma situation.
Den här kursen hade jag velat gå för flera år sedan egentligen. När mina kunskaper inte var så stora. Jag har på eget bevåg och genom den hårda vägen fått till all den kunskap jag idag besitter. Det har tagit 17 år.
Och när jag sitter bland andra föräldrar så märker jag att min kunskapsbank faktiskt är ganska stor. MIn erfarenhet är lång och gedigen, bred och användbar.

Undrar på vilket sätt jag skulle kunna använda all min kunskap egentligen?