För några månader sen började våran kille med nåt nytt.
Han slutade använda handduk. Av nån anledning som vi inte har försått.
När han har duschat vet jag inte riktigt hur han gör med handduken. Han tar den med in badrummet men han är fortfarande alldeles blöt när han kommer ut. Även om vi påpekar att han är blöt så struntar han fullständigt i det. Fast det blir svårare att sätta på sig tröjor, strumpor och kallingar så biter inte det.
"Det är bara vatten!"
Just det ser vi inte som nåt större problem faktiskt. Det stör liksom ingen annan. Han torkar ju rätt fort när kläderna har kommit på.
Men det stannar inte bara vid duschningen.
Och det är där problemet kommer in.
Det gäller även när han har tvättat händerna.
Och det gör han ju ändå ganska många gånger om dagen.
Med sina blöta händer så torkar han av sig på sin lillebrors rygg. Alltid.
Vilket lillebror fullständigt ruttnar upp på. Han blir vansinnig, säger till, blir förbannad. Men det hjälper inte.
Storebror gör såhär iallafall.
Jag säger till. På allvar förklarar hur otrevligt beteende det är att torka av sig på andra människor. Förklarar hur den människan, i det här fallet lillebror, upplever det. Storebror säger oftast "förlåt" och verkar ångra sig.
Men ändå händer samma sak igen. Och igen och igen.
Vad är det? Tics? Tvång?
torsdag 30 maj 2013
onsdag 29 maj 2013
Livet utomlands
Jag kan inte fatta att vårt äventyr utomlands snart är till ända och att det endast är tre veckor kvar.
Det känns som igår vi tog beslutet att dra upp familjen från det trygga och vana för att prova ett liv i ett annat land.
Nu kan det säkert finnas människor som nånstans undrar hur vi kunde göra det här med en kille som har ADD med autistiska drag. Vilket betyder att just förändringar och okända platser är bland det svåraste som finns i hans liv. Inte för att nån annan människa har med vårat beslut att göra över huvud taget egentligen. Men jag vill ändå bara berätta lite om hur vi tänkte. För att kanske kunna hjälpa nån annan familj som står i samma vägskäl. Inte att flytta utom lands kanske, men som står i andra vägskäl där det är dags att ta livsavgörande beslut. Förändring är inte farligt. Lite jobbigt i början, men inte farligt.
Vad jag vill ha sagt egentligen är att förändringar inte bara är av ondo. Det kan komma nåt gott av det också. Det kan verka läskigt och farligt när man inte vet vad som väntar. Och det ÄR lite läskigt, men det är inte farligt. Stänger man en dörr, så öppnas automatiskt en annan.
Beslutet vi tog var verkligen inte bland det lättaste vi har tagit i våra liv, jag och maken. Just med tanke på vår familjestituation.
Men vi visste också att det bästa sonen vet är att vara nära familjen. Sin bror, mamma och pappa.
Helst jämt och hela tiden. Han mår som bäst när vi är samlade alla fyra.
Livet här i landet kunde erbjuda oss just detta. Maken skulle inte behöva resa lika mycket. Han skulle vara mer hemma på plats. Jag skulle inte behöva jobba och skulle kunna vara med absolut så mycket som har behövts 24 timmar om dygnet i stort sett. Jag skulle finnas med vid läxläsning, alla möten med skolan, vara tillgänglig alla mornar och kvällar, alla akuta situationer skulle jag smidigt lösa utan att behöva ta hänsyn till arbetskamrater eller arbetsgivare.
Det vi kände mer var till sonens fördel var även att klasserna i den här skolan skulle vara små, väldigt små. Max 10 stycken i varje klass med en lärare. Sonen skulle även få tillgång till spec lärare när han behövde. Med så små klasser skulle han inte hinna komma efter, han skulle inte kunna gömma sig i den stora gruppen, han skulle synas och lärarna skulle se honom lättare.
Eftersom kompisar inte har varit av betydelse för honom what so ever så var det inga han skulle sakna nämnvärt, kände vi. Hans lillebror charmar in sig precis överallt och att han skulle skaffa nya kompisar var det ingen tvekan om.
Vi hoppades att denna erfarenhet skulle ge våra killar en större försåelse för andra människor. Vår önskan var att de skulle lära sig att människor från olika delar i världen är samma men ändå olika. Att vi är alla människor på samma jord var vi än är födda, men att vi alla är väldigt olika.
Att vara olika är okay.
Med dessa tankar i våra hjärnor, hjärtan och magar tog vi beslutet att våga prova. Två år.
Det har varit kollossalt tufft. Otroligt kämpigt många gånger. Men när de tankarna och känslorna och har kommit har jag tänkt för mig själv att dessa tokjobbiga situationer och stunder hade vi fått uppleva även om vi hade bott i Sverige. För det gjorde vi ju under alla åren innan.
De hade ju inte försvunnit bara för att vi skulle ha valt att bo kvar.
Självklart har jag en del dagar undrat om det har varit värt det. Om det verkligen var en bra ide att flytta.
Men vi vill tro att det har varit värt varenda minut.
För den mognad som våra båda killar har skaffat sig under den här tiden är fantastisk.
Det är inga småkillar som återvänder till Sverige, kan jag lova. De åker hem till Sverige med en känsla av att klara av så mycket mer är vad de båda trodde var möjligt innan denna resa. Med en större förståelse för andra. För sig själva. Lärt känna sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De åker hem med en starkare känsla för sig själva.
Den här skolan har lärt dem att ta ansvar för sitt eget lärande. Att man kommer till lektionen i tid för att respektera de andra i gruppen samt läraren som har sitt jobb. Att man har med sig rätt saker till lektionen. Att man kan fråga om man inte förstår.
Storebror har till och med märkt att han faktiskt saknar sina vänner hemma i byn. Han har kommit på att han ska vara rädd om dem för de är "ganska bra att ha". Den känslan kanske han aldrig hade kommit fram till utan detta äventyr. Det säger han till och med själv.
"Förut visste jag inte hur viktiga de var för mig. Ni ska inte behöva tjata om att jag ska vara med nån på dagarna längre".
De åker hem med ett nästintill fulländat engelska språk, båda två. Storebrors senaste skrivuppgift i just engelska tog läraren upp i klassen som en skrift som hade fått högsta betyg tom i grade 12.
Tänk om han bara inser hur duktig han är just i det området. Och inte fastnar i hans tänk på matten.
Om några veckor tar killarna adjö av sina liv här.
Lillebror med både sorg och glädje i sitt hjärta. Det finns saker och människor här som han kommer att sakna och som han vet kommer att sakna honom. Hans fotbollslag ska åka till Gothia Cup i Göteborg under vecka 29 och han har fått tillåtelse av tränaren att få deltaga som lagets kapten för sista gången då, fast han inte har tränat med dem under sommaren. Det är ju hur kul som helst att spela i Gothia med ett utländskt lag.
Han har insett att livet hemma inte kommer att vara detsamma som han lämnade för två år sedan. Han börjar förstå varför vi vill att han ska börja i en annan skola än den som ligger närmast. Han inser att hans engelska kan vara till hans fördel och vill behålla den kunskapen.
Storebror åker hem en oerhörd förväntan om att livet kommer att bli perfekt. Han tror nånstans att allt kommer att vara lika som han lämnade. Att det bara är han som har förändrats och att alla andra är som förr. Han ser fram emot att börja spela fotboll igen med sitt gamla lag. Dessvärre säger FIFA att det kommer att ta ett tag innan han blir spelklar och alla papper ska vara klara.
Han ser fram emot att börja gymnasiet till hösten med sina gamla kompisar. Även om han känner sig en aning nervös redan nu och har tusen frågor om dagen ang just detta.
Jag och maken vet att han kommer att få slita även hemma. Men med en mycket större tro på sig själv.
Men först tar vi ett välförtjänt sommarlov.
Det känns som igår vi tog beslutet att dra upp familjen från det trygga och vana för att prova ett liv i ett annat land.
Nu kan det säkert finnas människor som nånstans undrar hur vi kunde göra det här med en kille som har ADD med autistiska drag. Vilket betyder att just förändringar och okända platser är bland det svåraste som finns i hans liv. Inte för att nån annan människa har med vårat beslut att göra över huvud taget egentligen. Men jag vill ändå bara berätta lite om hur vi tänkte. För att kanske kunna hjälpa nån annan familj som står i samma vägskäl. Inte att flytta utom lands kanske, men som står i andra vägskäl där det är dags att ta livsavgörande beslut. Förändring är inte farligt. Lite jobbigt i början, men inte farligt.
Vad jag vill ha sagt egentligen är att förändringar inte bara är av ondo. Det kan komma nåt gott av det också. Det kan verka läskigt och farligt när man inte vet vad som väntar. Och det ÄR lite läskigt, men det är inte farligt. Stänger man en dörr, så öppnas automatiskt en annan.
Beslutet vi tog var verkligen inte bland det lättaste vi har tagit i våra liv, jag och maken. Just med tanke på vår familjestituation.
Men vi visste också att det bästa sonen vet är att vara nära familjen. Sin bror, mamma och pappa.
Helst jämt och hela tiden. Han mår som bäst när vi är samlade alla fyra.
Livet här i landet kunde erbjuda oss just detta. Maken skulle inte behöva resa lika mycket. Han skulle vara mer hemma på plats. Jag skulle inte behöva jobba och skulle kunna vara med absolut så mycket som har behövts 24 timmar om dygnet i stort sett. Jag skulle finnas med vid läxläsning, alla möten med skolan, vara tillgänglig alla mornar och kvällar, alla akuta situationer skulle jag smidigt lösa utan att behöva ta hänsyn till arbetskamrater eller arbetsgivare.
Det vi kände mer var till sonens fördel var även att klasserna i den här skolan skulle vara små, väldigt små. Max 10 stycken i varje klass med en lärare. Sonen skulle även få tillgång till spec lärare när han behövde. Med så små klasser skulle han inte hinna komma efter, han skulle inte kunna gömma sig i den stora gruppen, han skulle synas och lärarna skulle se honom lättare.
Eftersom kompisar inte har varit av betydelse för honom what so ever så var det inga han skulle sakna nämnvärt, kände vi. Hans lillebror charmar in sig precis överallt och att han skulle skaffa nya kompisar var det ingen tvekan om.
Vi hoppades att denna erfarenhet skulle ge våra killar en större försåelse för andra människor. Vår önskan var att de skulle lära sig att människor från olika delar i världen är samma men ändå olika. Att vi är alla människor på samma jord var vi än är födda, men att vi alla är väldigt olika.
Att vara olika är okay.
Med dessa tankar i våra hjärnor, hjärtan och magar tog vi beslutet att våga prova. Två år.
Det har varit kollossalt tufft. Otroligt kämpigt många gånger. Men när de tankarna och känslorna och har kommit har jag tänkt för mig själv att dessa tokjobbiga situationer och stunder hade vi fått uppleva även om vi hade bott i Sverige. För det gjorde vi ju under alla åren innan.
De hade ju inte försvunnit bara för att vi skulle ha valt att bo kvar.
Självklart har jag en del dagar undrat om det har varit värt det. Om det verkligen var en bra ide att flytta.
Men vi vill tro att det har varit värt varenda minut.
För den mognad som våra båda killar har skaffat sig under den här tiden är fantastisk.
Det är inga småkillar som återvänder till Sverige, kan jag lova. De åker hem till Sverige med en känsla av att klara av så mycket mer är vad de båda trodde var möjligt innan denna resa. Med en större förståelse för andra. För sig själva. Lärt känna sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De åker hem med en starkare känsla för sig själva.
Den här skolan har lärt dem att ta ansvar för sitt eget lärande. Att man kommer till lektionen i tid för att respektera de andra i gruppen samt läraren som har sitt jobb. Att man har med sig rätt saker till lektionen. Att man kan fråga om man inte förstår.
Storebror har till och med märkt att han faktiskt saknar sina vänner hemma i byn. Han har kommit på att han ska vara rädd om dem för de är "ganska bra att ha". Den känslan kanske han aldrig hade kommit fram till utan detta äventyr. Det säger han till och med själv.
"Förut visste jag inte hur viktiga de var för mig. Ni ska inte behöva tjata om att jag ska vara med nån på dagarna längre".
De åker hem med ett nästintill fulländat engelska språk, båda två. Storebrors senaste skrivuppgift i just engelska tog läraren upp i klassen som en skrift som hade fått högsta betyg tom i grade 12.
Tänk om han bara inser hur duktig han är just i det området. Och inte fastnar i hans tänk på matten.
Om några veckor tar killarna adjö av sina liv här.
Lillebror med både sorg och glädje i sitt hjärta. Det finns saker och människor här som han kommer att sakna och som han vet kommer att sakna honom. Hans fotbollslag ska åka till Gothia Cup i Göteborg under vecka 29 och han har fått tillåtelse av tränaren att få deltaga som lagets kapten för sista gången då, fast han inte har tränat med dem under sommaren. Det är ju hur kul som helst att spela i Gothia med ett utländskt lag.
Han har insett att livet hemma inte kommer att vara detsamma som han lämnade för två år sedan. Han börjar förstå varför vi vill att han ska börja i en annan skola än den som ligger närmast. Han inser att hans engelska kan vara till hans fördel och vill behålla den kunskapen.
Storebror åker hem en oerhörd förväntan om att livet kommer att bli perfekt. Han tror nånstans att allt kommer att vara lika som han lämnade. Att det bara är han som har förändrats och att alla andra är som förr. Han ser fram emot att börja spela fotboll igen med sitt gamla lag. Dessvärre säger FIFA att det kommer att ta ett tag innan han blir spelklar och alla papper ska vara klara.
Han ser fram emot att börja gymnasiet till hösten med sina gamla kompisar. Även om han känner sig en aning nervös redan nu och har tusen frågor om dagen ang just detta.
Jag och maken vet att han kommer att få slita även hemma. Men med en mycket större tro på sig själv.
Men först tar vi ett välförtjänt sommarlov.
söndag 26 maj 2013
Vilken kille!!
Våran 15 åring som alltid har gått i mjukisbyxor och tshirt sa plötsligt för några veckor sen:
"Mamma, när jag går ut nian vill jag ha vit skjorta, kavaj och slips."
Jag tvekade inte en sekund och sa att det fixar vi direkt.
Idag har pappan och sonen varit och handlat. En vit skjorta, en grå kavaj, en orange slips och nya skor. Det här gör pappan så bra.
Jag fick inte följa med.
Sonen var så stolt när han klev ur bilen med alla dessa påsar som de hade shoppat.
Båda två smög de uppför trappan och jag förstod att han skulle mannekänga för mig. Till detta ska han alltså ha ett par snygga jeans som redan fanns hemma.
Och alltså- när han kom ner för trappan.....
Han var så otroligt snygg. Han var så stilig. Han var så stolt. Min unge.
Nu snackar vi alltså om en kille som inte har burit skjorta sen han var tre år och var med på vårt
Bröllop. Som inte gillar knappar av anledningar som vi andra aldrig kommer att begripa.
Vi snackar om en kille som aldrig någonsin har kunnat ha någonting runt halsen. Varken halsband, halsdukar eller medaljer han fått under årens lopp.
I våran familj är det här så stort så ni kan inte ana!
Som han har tänkt på detta. Som han har förberett sig själv på det här. Han ville förändra själv, han bestämde sig, han gjorde det och nu är kläderna upphängda på en galge i hans rum.
Det enda som saknas är ett bälte. Sånt har han heller aldrig kunnat använda av nån anledning.
Men det ville han inte köpa utan de kom överens om att han ska låna pappas.
När han hade stått där i köket med hela outfiten en bra stund och jag bara stod och log med hela ansiktet så sa han till slut med ett leende som nådde ända upp till hans ögon:
"Nej hörrni, får jag gå och bli mig själv nu?"
Nu längtar jag efter skolavslutningen ännu mera!
"Mamma, när jag går ut nian vill jag ha vit skjorta, kavaj och slips."
Jag tvekade inte en sekund och sa att det fixar vi direkt.
Idag har pappan och sonen varit och handlat. En vit skjorta, en grå kavaj, en orange slips och nya skor. Det här gör pappan så bra.
Jag fick inte följa med.
Sonen var så stolt när han klev ur bilen med alla dessa påsar som de hade shoppat.
Båda två smög de uppför trappan och jag förstod att han skulle mannekänga för mig. Till detta ska han alltså ha ett par snygga jeans som redan fanns hemma.
Och alltså- när han kom ner för trappan.....
Han var så otroligt snygg. Han var så stilig. Han var så stolt. Min unge.
Nu snackar vi alltså om en kille som inte har burit skjorta sen han var tre år och var med på vårt
Bröllop. Som inte gillar knappar av anledningar som vi andra aldrig kommer att begripa.
Vi snackar om en kille som aldrig någonsin har kunnat ha någonting runt halsen. Varken halsband, halsdukar eller medaljer han fått under årens lopp.
I våran familj är det här så stort så ni kan inte ana!
Som han har tänkt på detta. Som han har förberett sig själv på det här. Han ville förändra själv, han bestämde sig, han gjorde det och nu är kläderna upphängda på en galge i hans rum.
Det enda som saknas är ett bälte. Sånt har han heller aldrig kunnat använda av nån anledning.
Men det ville han inte köpa utan de kom överens om att han ska låna pappas.
När han hade stått där i köket med hela outfiten en bra stund och jag bara stod och log med hela ansiktet så sa han till slut med ett leende som nådde ända upp till hans ögon:
"Nej hörrni, får jag gå och bli mig själv nu?"
Nu längtar jag efter skolavslutningen ännu mera!
Nätterna
Nätterna är ett särskilt kapitel i vårt liv.
Eller egentligen inte så mycket nätterna som sådana. Mest långa insomningar som startats under kvällskvisten och som sedan liksom sakta men säkert har vandrat mot natt.
Vi har kämpat så länge jag minns med storebrors insomningar på kvällarna. I snart 16 år alltså.
Vi märkte hur enkelt det kunde vara när lillebror kom och storebror var två år. Under den första månaden som storebror fick även lillebror vara med på sängkanten när storebror skulle sova.
Efter två-tre månader så hade vi hittat perfekta rutiner vad gällde lillebror och hans läggningsritual.
Han fick mat och sen la jag helt enkelt honom vaken i hans spjälsäng och sen dess har han alltid somnat helt själv och klarat det galant på egen hand.
Ända upp till jag tror det var 9/10 år så gick han och la sig frivilligt vid 19 på kvällen. Han kände själv hur trött han var och kunde dessutom känna lugnet och hur mysigt det var att ligga i sin säng och landa en stund. När Bolibompa började 18.00 såg jag alltid till att allt var klart för kvällen. Vi hade ätit, barnen hade badat eller duschat, tänderna borstade så det var bara för lillebror att knalla rakt in sitt rum och rakt ner i bingen när Bolibompa var slut.
Just den biten har storebror ALDRIG upplevt. Aldrig fått uppleva den härliga känslan av lugn och ro i sängen och nästan kunna längta efter att få gå och lägga sig.
I hans fall är det då som det har varit som jobbigast. Det är då allt som han har haft inom sig har kommit ut. Hans insomningar kunde ta upp till flera timmar. Till slut blev det ohållbart och vi fick läkarhjälp.
Han har faktiskt aldrig varit den som har sovit särskilt mycket. När han var 10 månader slutade han att sova middag. Och han har aldrig varit gnällig av trötthet eller svår att väcka på mornarna. Så trots att han somnade kanske runt midnatt när han var 6-7 år så var han klarvaken när klockan ringde 07.00.
Det var när han var runt 6 och började sexårs som jag började misstänka att hans jobbiga på kvällarna rörde sig om ångest. Och ångesten började visa sig även fysiskt på honom. Han började må illa och var otroligt rädd för att kräkas. Och då blev även rädslan för att kräkas ytterligare ett orosmoment.
Likadant började det att bli på mornarna när det var dags att åka till sex-års. Han gick upp, åt sin frukost, klädde på sig och sen kom det:
"Mamma, lova att jag inte kommer att kräkas idag!!"
Han hade alltås sån ångest och mådde så illa att han var rädd för att kräkas. Och jag som hans stora trygghet i världen kunde ju inte lova det. För tänk om han hade kräkts, trots att jag ade lovat att han inte skulle.....
Åren har gått och den ständiga följeslagaren, den käre ångesten, har funnits vid hans sida under alla åren i hans liv. I olika skeden mer och i andra skeden lite mindre. Samt även i olika former har den visat sig.
Nu är han rädd och orolig över kravallerna hemma i Sverige. Han är livrädd för att dessa ungdomar ska skada och förstöra det han håller som kärast.
Han har även läst att människor hemma i Sverige har hittat tvättbjörnar i området kring våran sommarstuga och blir livrädd för att dessa djur har gjort sig ett bo i vårat hus.
Sånt tänker han på. Just nu.
Jag har sovit bredvid honom två nätter irad. Han drömmer mardrömmar och är helt genom svettig.
När ska det sluta?
Eller egentligen inte så mycket nätterna som sådana. Mest långa insomningar som startats under kvällskvisten och som sedan liksom sakta men säkert har vandrat mot natt.
Vi har kämpat så länge jag minns med storebrors insomningar på kvällarna. I snart 16 år alltså.
Vi märkte hur enkelt det kunde vara när lillebror kom och storebror var två år. Under den första månaden som storebror fick även lillebror vara med på sängkanten när storebror skulle sova.
Efter två-tre månader så hade vi hittat perfekta rutiner vad gällde lillebror och hans läggningsritual.
Han fick mat och sen la jag helt enkelt honom vaken i hans spjälsäng och sen dess har han alltid somnat helt själv och klarat det galant på egen hand.
Ända upp till jag tror det var 9/10 år så gick han och la sig frivilligt vid 19 på kvällen. Han kände själv hur trött han var och kunde dessutom känna lugnet och hur mysigt det var att ligga i sin säng och landa en stund. När Bolibompa började 18.00 såg jag alltid till att allt var klart för kvällen. Vi hade ätit, barnen hade badat eller duschat, tänderna borstade så det var bara för lillebror att knalla rakt in sitt rum och rakt ner i bingen när Bolibompa var slut.
Just den biten har storebror ALDRIG upplevt. Aldrig fått uppleva den härliga känslan av lugn och ro i sängen och nästan kunna längta efter att få gå och lägga sig.
I hans fall är det då som det har varit som jobbigast. Det är då allt som han har haft inom sig har kommit ut. Hans insomningar kunde ta upp till flera timmar. Till slut blev det ohållbart och vi fick läkarhjälp.
Han har faktiskt aldrig varit den som har sovit särskilt mycket. När han var 10 månader slutade han att sova middag. Och han har aldrig varit gnällig av trötthet eller svår att väcka på mornarna. Så trots att han somnade kanske runt midnatt när han var 6-7 år så var han klarvaken när klockan ringde 07.00.
Det var när han var runt 6 och började sexårs som jag började misstänka att hans jobbiga på kvällarna rörde sig om ångest. Och ångesten började visa sig även fysiskt på honom. Han började må illa och var otroligt rädd för att kräkas. Och då blev även rädslan för att kräkas ytterligare ett orosmoment.
Likadant började det att bli på mornarna när det var dags att åka till sex-års. Han gick upp, åt sin frukost, klädde på sig och sen kom det:
"Mamma, lova att jag inte kommer att kräkas idag!!"
Han hade alltås sån ångest och mådde så illa att han var rädd för att kräkas. Och jag som hans stora trygghet i världen kunde ju inte lova det. För tänk om han hade kräkts, trots att jag ade lovat att han inte skulle.....
Åren har gått och den ständiga följeslagaren, den käre ångesten, har funnits vid hans sida under alla åren i hans liv. I olika skeden mer och i andra skeden lite mindre. Samt även i olika former har den visat sig.
Nu är han rädd och orolig över kravallerna hemma i Sverige. Han är livrädd för att dessa ungdomar ska skada och förstöra det han håller som kärast.
Han har även läst att människor hemma i Sverige har hittat tvättbjörnar i området kring våran sommarstuga och blir livrädd för att dessa djur har gjort sig ett bo i vårat hus.
Sånt tänker han på. Just nu.
Jag har sovit bredvid honom två nätter irad. Han drömmer mardrömmar och är helt genom svettig.
När ska det sluta?
fredag 24 maj 2013
Just nu - glädje
Nu vet jag en av anledningarna till varför storebror var på så himla gott humör igår.
Vi hade ju möte med specläraren i går morse, jag och sonen.Vi pratade en del om matten och vi pratade en del om alla Final Exams som ska göras.
Efter att ha haft spec matte med spec lärare sen vårterminen i åttan så hoppade han ju in i den stora gruppen i mars denna termin. Allt för att han är tvingad till att få ett godkänt betyg från den "riktiga" matten samt att han behöver vänja sig vid att faktiskt kunna arbeta i en lite större grupp för på gymnasiet i höst lär det bli att ha matte i en ännu större grupp hemma i Sverige.
Han har verkligen gjort detta med den äran, vår kille. Han har slitit, han har kämpat, pappan har slitit, pappan har kämpat. Tillsammans har de sutttit med matten nästan varje kväll sen i mars. Jag är verkligen full av beundran av båda två.
Men, den stora frågan har ändå kvarstått.
Är det verkligen rimligt att sonen ska göra samma Final Exam som de som har gått i denna grupp hela tiden? Den frågan har hängt i sonens hjärna och har ställt till det skapligt mycket i hans redan så stressiga själ.
Under mötet igår lovade spec läraren att prata med hennes kollega i den stora gruppen och kolla hur hans chanser ser ut till ett godkänt betyg. Hon sa även att "engagemang, vilja att lära, ta ansvar för sitt eget lärande" också ingår i beyget och vad gäller just den biten har han redan fått en sjua, det högsta man kan få. Snacka om jag hade nära till gråten där och då. Herregud, om de visste vad han har slitit. Men det vet de nog.
Idag kom det ett mail från spec läare.
"Hi,
Vi hade ju möte med specläraren i går morse, jag och sonen.Vi pratade en del om matten och vi pratade en del om alla Final Exams som ska göras.
Efter att ha haft spec matte med spec lärare sen vårterminen i åttan så hoppade han ju in i den stora gruppen i mars denna termin. Allt för att han är tvingad till att få ett godkänt betyg från den "riktiga" matten samt att han behöver vänja sig vid att faktiskt kunna arbeta i en lite större grupp för på gymnasiet i höst lär det bli att ha matte i en ännu större grupp hemma i Sverige.
Han har verkligen gjort detta med den äran, vår kille. Han har slitit, han har kämpat, pappan har slitit, pappan har kämpat. Tillsammans har de sutttit med matten nästan varje kväll sen i mars. Jag är verkligen full av beundran av båda två.
Men, den stora frågan har ändå kvarstått.
Är det verkligen rimligt att sonen ska göra samma Final Exam som de som har gått i denna grupp hela tiden? Den frågan har hängt i sonens hjärna och har ställt till det skapligt mycket i hans redan så stressiga själ.
Under mötet igår lovade spec läraren att prata med hennes kollega i den stora gruppen och kolla hur hans chanser ser ut till ett godkänt betyg. Hon sa även att "engagemang, vilja att lära, ta ansvar för sitt eget lärande" också ingår i beyget och vad gäller just den biten har han redan fått en sjua, det högsta man kan få. Snacka om jag hade nära till gråten där och då. Herregud, om de visste vad han har slitit. Men det vet de nog.
Idag kom det ett mail från spec läare.
"Hi,
XX had a discussion with this class and showed the kids what they had to make on the final in order to get the grade they wanted. I think the information surprised and pleased your son.
I glad we had the meeting.
If I can help in any other way, please let me know."
Det betyder i praktiken att hur dåligt han än skulle skriva på Final Exam så blir han godkänd för han har så pass bra resultat på de övriga proven sen mars.
Detta berättade matteläraren för sonen igar. Tror ni att han var glad som en lärka.
"Mamma, det här betyder att jag känner precis som Manchester United kände när de med fem omgångar kvar i ligan, redan var klara seriesegrare. De visste att de hade vunnit, men ville ändå gå ut på planen de resternade matcherna och göra det bästa de kunde.
Precis så känner jag nu. Jag vet nu att hur dåligt jag än skriver på Final Exam att jag är godkänd, men att jag tänker göra det bästa jag kan på de två prov som är kvar!!"
Glädjen i vår familj just nu går liksom att ta på.
Och kanske med detta att han orkar ta sig igenom de sista veckornas slit tills han går ut nian den 13 juni och då får ett otroligt välbehövligt sommarlov.
Det finns trötthetstårar, sorgetårar, räddtårar, argtårar.
Idag är det glädjetårar.
Idag är det glädjetårar.
torsdag 23 maj 2013
Jaaaaaa!
Det är en underbar eftermiddag!
För båda söner och för mig själv.
Jag läste ett så fint svar på ett inlägg jag hade på facebook häromdagen när livet var allt annat än roligt.
"Det kommer bra dagar. Och så försvinner de.
Det kommer dåliga dagar.
Och så försvinner även de.
Det gäller att njuta av de bra dagarna och överleva de dåliga."
Så precis just nu gör jag det.
Njuter av att det är så bra här och nu.
All kärlek!
För båda söner och för mig själv.
Jag läste ett så fint svar på ett inlägg jag hade på facebook häromdagen när livet var allt annat än roligt.
"Det kommer bra dagar. Och så försvinner de.
Det kommer dåliga dagar.
Och så försvinner även de.
Det gäller att njuta av de bra dagarna och överleva de dåliga."
Så precis just nu gör jag det.
Njuter av att det är så bra här och nu.
All kärlek!
Härdsmälta efter härdsmälta just nu.
Nu under en period har härdsmältorna och låsningarna kommit väldigt frekvent.
Han bryter ihop, gråter, längtar hem till Sverige och tar över all tid här hemma.
Jag sitter med honom varje dag. Tröstar, pratar, lyssnar. Försöker jag att lämna hans sida kommer paniken i hans blick och han hulkar fram:
"Nej mamma, lämna mig inte!"
"Nej mamma, du kan inte gå nu!"
Två dagar irad har jag faktiskt gjort det. Lämnat honom på sin sängkant. Jag har börjat tala om för honom att han är inte ensam i den här familjen som behöver sin mamma. Jag har börjat tala om för honom att det finns fler som både vill ha och behöver min uppmärksamhet.
Det gör ont. Så förbannat ont. Av flera skäl. Det gör ont i hela mig när jag lämnar honom gråtandes på sängen. Samtidigt som det gör så in i Norden ont att veta att lillebror blir så lidande om jag inte lämnar honom där. Det här gör att matlagning och annat som i vårt liv numera anses smått, kommer i andra hand. Vi äter när det funkar. Vi städar och tvättar när det finns en minut över. Annars tar jag den minuten som blir över till att bara andas. Och då blir det ingen städning alls, eller så får tvätthögen växa. Men det gör inget. Det är världsliga saker.
Nånstans måste storebror börja lära sig att förstå att han måste klara sig själv. Och det bästa är väl då att försöka öva på att överleva en härdsmälta eller en panikångestattack när han vet att jag finns i närheten, men inte alldeles bredvid. Så nu har jag alltså börjat lämna. Och när väl ångesten har släppt är det som att vända på en femöring. Han kan lyssna och ta till sig. Men under själva attacken går han inte att nå. Och det är glömt till nästa gång ångesten kommer smygande.
Nu har vi gjort en kalender här hemma till storebror där han kryssar för varje dag som har gått. En liten nerräkning har alltså startat. Just nu är det 21 dagar kvar av skolan, tror jag.
Vilket betyder att i den här skolan som mina söner går i att de stora Examerna snart börjar.
Och Exams är att de har prov i varje ämne på ALLT som de har lärt sig under den här terminen.
Det är stora prov. Ca 20 % av betyget består av resultatet på dessa prov.
Det gäller alltså att ha sparat VARENDA papper man har fått under hela terminen så att man kan gå tillbaka och plugga på det man gjorde i januari/februari. Svettigt.
Det här stressar storebror nåt oerhört. Han går sönder. Han är just nu på bristningsgränsen.
För att lugna honom en liten smula iallfafall så lovade jag att vi skulle prata med spec lärare. Imorse var jag och sonen där. Hon lovade att finnas till hands när som helst. När sonen än behöver är han mer än välkommen att knacka på hennes klassrum och be om hjälp nu inför exams. Även om det är just det som är ett av hans stora problem, att våga fråga om hjälp. Att våga knacka på.
Men jag tror faktiskt att hon kunde få honom att känna sig välkommen.
Som tur är så är det ju så små klasser i den här skolan så han stör inte om hon har lektion och han knackar på. Han får komma in i klassrummet och hon kan hjälpa honom när som helst.
Vilken klippa denna kvinna har varit för våran familj.
Hon berättade även att hon finns tillhands för sonen när vi har flyttat hem till Sverige. Hon har lärt känna honom under dessa två år och de har jobbat ihop ganska nära under den här tiden.
Han får ringa, skypa eller maila henne när han vill. "Ibland kan det vara skönt att prata med nån utomstående".
Hon lovade även att sonen ska få göra sina exams inne hos henne. Ensam. Inte i grupp tillsammans med de andra.
Nu håller jag tummarna för en okey eftermiddag med hennes ord klingande i hasn öron.
Men man vet aldrig. När ångestspiralen väl har startat är det bara att hänga med i den tills den har klingat av. För det gör den. Det gäller bara att gå igenom den.
Kram kram till er där ute!
Han bryter ihop, gråter, längtar hem till Sverige och tar över all tid här hemma.
Jag sitter med honom varje dag. Tröstar, pratar, lyssnar. Försöker jag att lämna hans sida kommer paniken i hans blick och han hulkar fram:
"Nej mamma, lämna mig inte!"
"Nej mamma, du kan inte gå nu!"
Två dagar irad har jag faktiskt gjort det. Lämnat honom på sin sängkant. Jag har börjat tala om för honom att han är inte ensam i den här familjen som behöver sin mamma. Jag har börjat tala om för honom att det finns fler som både vill ha och behöver min uppmärksamhet.
Det gör ont. Så förbannat ont. Av flera skäl. Det gör ont i hela mig när jag lämnar honom gråtandes på sängen. Samtidigt som det gör så in i Norden ont att veta att lillebror blir så lidande om jag inte lämnar honom där. Det här gör att matlagning och annat som i vårt liv numera anses smått, kommer i andra hand. Vi äter när det funkar. Vi städar och tvättar när det finns en minut över. Annars tar jag den minuten som blir över till att bara andas. Och då blir det ingen städning alls, eller så får tvätthögen växa. Men det gör inget. Det är världsliga saker.
Nånstans måste storebror börja lära sig att förstå att han måste klara sig själv. Och det bästa är väl då att försöka öva på att överleva en härdsmälta eller en panikångestattack när han vet att jag finns i närheten, men inte alldeles bredvid. Så nu har jag alltså börjat lämna. Och när väl ångesten har släppt är det som att vända på en femöring. Han kan lyssna och ta till sig. Men under själva attacken går han inte att nå. Och det är glömt till nästa gång ångesten kommer smygande.
Nu har vi gjort en kalender här hemma till storebror där han kryssar för varje dag som har gått. En liten nerräkning har alltså startat. Just nu är det 21 dagar kvar av skolan, tror jag.
Vilket betyder att i den här skolan som mina söner går i att de stora Examerna snart börjar.
Och Exams är att de har prov i varje ämne på ALLT som de har lärt sig under den här terminen.
Det är stora prov. Ca 20 % av betyget består av resultatet på dessa prov.
Det gäller alltså att ha sparat VARENDA papper man har fått under hela terminen så att man kan gå tillbaka och plugga på det man gjorde i januari/februari. Svettigt.
Det här stressar storebror nåt oerhört. Han går sönder. Han är just nu på bristningsgränsen.
För att lugna honom en liten smula iallfafall så lovade jag att vi skulle prata med spec lärare. Imorse var jag och sonen där. Hon lovade att finnas till hands när som helst. När sonen än behöver är han mer än välkommen att knacka på hennes klassrum och be om hjälp nu inför exams. Även om det är just det som är ett av hans stora problem, att våga fråga om hjälp. Att våga knacka på.
Men jag tror faktiskt att hon kunde få honom att känna sig välkommen.
Som tur är så är det ju så små klasser i den här skolan så han stör inte om hon har lektion och han knackar på. Han får komma in i klassrummet och hon kan hjälpa honom när som helst.
Vilken klippa denna kvinna har varit för våran familj.
Hon berättade även att hon finns tillhands för sonen när vi har flyttat hem till Sverige. Hon har lärt känna honom under dessa två år och de har jobbat ihop ganska nära under den här tiden.
Han får ringa, skypa eller maila henne när han vill. "Ibland kan det vara skönt att prata med nån utomstående".
Hon lovade även att sonen ska få göra sina exams inne hos henne. Ensam. Inte i grupp tillsammans med de andra.
Nu håller jag tummarna för en okey eftermiddag med hennes ord klingande i hasn öron.
Men man vet aldrig. När ångestspiralen väl har startat är det bara att hänga med i den tills den har klingat av. För det gör den. Det gäller bara att gå igenom den.
Kram kram till er där ute!
tisdag 21 maj 2013
När alla svaren har tagit slut.
"Vad gör man när man har en diagnos som förstör livet för er en?"
Det var en av frågorna som sonen ställde till mig idag. Vad svarar man på det?
Lär dig leva med den?
Den är inte så farlig, du överdriver bara?
Du hade mått så här utan diagnos också för tonårstiden är lite bökig?
"Det är inte normalt för en 15 årig kille att gråta varej dag, mamma."
Vad säger man då?
Nej, älskling det kanske det inte är?
Håll ut, det går snart över?
Det är inte så farligt, det känns bättre efteråt?
Idag hade vi ett lååångt men lugnt och sansat samtal på hans säng.
Eller egentligen inte alls så harmoniskt som det lät när jag beskrev det.
Mer åt det uppgivna hållet.
Mer att hans röst hade tappat stunsen.
Att hans blick hade tappat glöden.
Att hans kropp hade tappat hållningen.
En kille som letar och törstar efter hjälp men som har tappat tron på att det nånstans finns en lösning.
Vad ska en mamma säga när hon får höra att hennes son gråter nästan varje dag?
Vad ska en mamma säga när hon hör att den här diagnosen förstör livet för hennes son?
Vad ska en mamma säga när alla svaren har tagit slut?
När alla tröstande ord blir desamma och han inte längre känner nån tröst i det mamman fösröker säga?
Vad ska en mamma säga till lillebror som efter några timmar har förstått att bowlingen som mamman lovade ikväll inte blir av pga storebrors ångest?
Vad ska mamman säga?
När jag kände att storebror var med på banan igen så åkte jag iväg en sväng i vilket fall som helst. Behövde luft. Behövde vara ifred.
Ställde bilen på en parkering en bit bort.
Kände hur det började bränna under ögonlocken och jag lät allt komma.
Ingen ide att stoppa. Och varför skulle jag ha gjort det? Det är väl inget skämsigt i att låta tårarna rinna.
När jag efter en timme kom hem var allt som vanligt igen.
Storebror bad om ursäkt och uppträdde sen som om ingenting hade hänt. Lillebror likaså. Att det svänger har jag skrivit om tidigare.
Det jag känner ett litet sting av, och jag vet inte rikigt vad det är för sting jag känner men nåt är det, så är det att sonen kände ett behov att be om ursäkt. Be om ursäkt för vad?
Att han mår dåligt?
Ska han be mig om ursäkt för att han gråter nästan dagligen?
Jag sa som så många gånger tidigare, att han har verkligen inte nånting att be om ursäkt för över huvud taget.
Att det är det vi mammor är till för.
Att jag alltid kommer att finnas till hands när det behövs. Att det är min uppgift som mamma att lyssna.
Annars har jag iallafall kliat lillebror på ryggen en timme nu ikväll i soffan som lite plåster på såren av den uteblivna bowlingen. Det är nåt som han verkligen gillar!
Det var en av frågorna som sonen ställde till mig idag. Vad svarar man på det?
Lär dig leva med den?
Den är inte så farlig, du överdriver bara?
Du hade mått så här utan diagnos också för tonårstiden är lite bökig?
"Det är inte normalt för en 15 årig kille att gråta varej dag, mamma."
Vad säger man då?
Nej, älskling det kanske det inte är?
Håll ut, det går snart över?
Det är inte så farligt, det känns bättre efteråt?
Idag hade vi ett lååångt men lugnt och sansat samtal på hans säng.
Eller egentligen inte alls så harmoniskt som det lät när jag beskrev det.
Mer åt det uppgivna hållet.
Mer att hans röst hade tappat stunsen.
Att hans blick hade tappat glöden.
Att hans kropp hade tappat hållningen.
En kille som letar och törstar efter hjälp men som har tappat tron på att det nånstans finns en lösning.
Vad ska en mamma säga när hon får höra att hennes son gråter nästan varje dag?
Vad ska en mamma säga när hon hör att den här diagnosen förstör livet för hennes son?
Vad ska en mamma säga när alla svaren har tagit slut?
När alla tröstande ord blir desamma och han inte längre känner nån tröst i det mamman fösröker säga?
Vad ska en mamma säga till lillebror som efter några timmar har förstått att bowlingen som mamman lovade ikväll inte blir av pga storebrors ångest?
Vad ska mamman säga?
När jag kände att storebror var med på banan igen så åkte jag iväg en sväng i vilket fall som helst. Behövde luft. Behövde vara ifred.
Ställde bilen på en parkering en bit bort.
Kände hur det började bränna under ögonlocken och jag lät allt komma.
Ingen ide att stoppa. Och varför skulle jag ha gjort det? Det är väl inget skämsigt i att låta tårarna rinna.
När jag efter en timme kom hem var allt som vanligt igen.
Storebror bad om ursäkt och uppträdde sen som om ingenting hade hänt. Lillebror likaså. Att det svänger har jag skrivit om tidigare.
Det jag känner ett litet sting av, och jag vet inte rikigt vad det är för sting jag känner men nåt är det, så är det att sonen kände ett behov att be om ursäkt. Be om ursäkt för vad?
Att han mår dåligt?
Ska han be mig om ursäkt för att han gråter nästan dagligen?
Jag sa som så många gånger tidigare, att han har verkligen inte nånting att be om ursäkt för över huvud taget.
Att det är det vi mammor är till för.
Att jag alltid kommer att finnas till hands när det behövs. Att det är min uppgift som mamma att lyssna.
Annars har jag iallafall kliat lillebror på ryggen en timme nu ikväll i soffan som lite plåster på såren av den uteblivna bowlingen. Det är nåt som han verkligen gillar!
torsdag 16 maj 2013
Jobbet som ska sökas
Nu när flytten tillbaka till Sverige närmar sig med stormsteg är det dags för mig att söka jobb. För första gången på 17 år ska jag söka jobb. Sist jag gjorde det var 1996 när det var bestämt att jag skulle flytta till min kille, som nu är min make. Han bodde ca 20 mil söderut från mig då.
Den gången sökte jag jobb. Och fick ett.
Nu är det dags igen, helt enkelt. Hur gör man?
Bara vi pratar om det här hemma så knyter det sig hos storebror. Han blir hypernervös, orolig, får svårare att somna, lämnar inte min sida och ställer frågor hela tiden.
Han är livrädd för att jag "ska förstöra hela sommaren" med att eventuellt behöva jobba. "Vi som ksulle ha så mysigt tillsammans, mamma!"
Han är så van vid att ha mig hemma.
Det är svårt, känner jag.
Vi har haft den förmånen att jag har kunnat vara hemma ganska så mycket under alla sommarlov. Vi har fixat och donat med semesterveckor och mamma-dagar hit och dit att mina killar är vana vid att ha mig hemma.
Vilket i sin tur har varit otroligt välbehövligt med tanke på vår familjesituation.
Vi har inte kunnat lämna vår son på sk sommarfritids, där skolor hat gått ihop med andra skolor. Där fritidspedagoger har slagit sig ihop med andra likasinnade från andra skolor. Dä elever från andra skolor har varit.
Inte en chans på kartan att det skulle ha funkat.
Därför har vi fått trixa lite. Det har funkat otroligt smidigt. Och när jag var egen företagare så löste det sig även då.
Men det finns ju alltid nackdelar med det också.
Deras vana att alltid ha mamma i närheten gör ju att det blir svårare att klippa navelsträngen.
Jag behöver ett jobb när vi kommer hem.
Jag är inte så kräsen heller vad gäller jobb egentligen. Mina krav är inte så svåra att tillmötesgå för en blivande arbetsgivare. Jag vill bara ha ett jobb må-fre, 09.00-15.00. Inga kvällar och inga helger. Det kan ju inte vara så himla svårt att finna!!
Eller hur?
Helt ärligt så stressar inte det mig så enormt mycket.
Det som däremot stressar mig är hur skolstarten för storebror kommer att gå.
Med en ny skola, nya klasskamrater, ta bussen till stan, ta sig hem. Hitta rätt, passa alla tider.
Ioch med denna skolstart i gymansiet så skulle jag vilja vara nära. Kunna vara tillgänglig om det skulle behövas. Kunna ta bilen och hämta honom om han ringer i affekt från golvet på en av toaletterna.
Iallafall i början.
Vi hoppas att han ska hamna i samma klass som en del av hasn gamla kompisar. Som kan hjälpa honom på traven en smula när det behövs.
Maken ska ringa antagningsenheten nästa vecka och kola läget om vi har nån som helst möjlighet att kunna påverka klassindelningen.
När han var på väg upp i sjuan så hade vi mycket påverkan. Men till gymansiet kanske det är olika.
Vi får se.
Och vi får se hur det går med jobbsökandet också.
Den gången sökte jag jobb. Och fick ett.
Nu är det dags igen, helt enkelt. Hur gör man?
Bara vi pratar om det här hemma så knyter det sig hos storebror. Han blir hypernervös, orolig, får svårare att somna, lämnar inte min sida och ställer frågor hela tiden.
Han är livrädd för att jag "ska förstöra hela sommaren" med att eventuellt behöva jobba. "Vi som ksulle ha så mysigt tillsammans, mamma!"
Han är så van vid att ha mig hemma.
Det är svårt, känner jag.
Vi har haft den förmånen att jag har kunnat vara hemma ganska så mycket under alla sommarlov. Vi har fixat och donat med semesterveckor och mamma-dagar hit och dit att mina killar är vana vid att ha mig hemma.
Vilket i sin tur har varit otroligt välbehövligt med tanke på vår familjesituation.
Vi har inte kunnat lämna vår son på sk sommarfritids, där skolor hat gått ihop med andra skolor. Där fritidspedagoger har slagit sig ihop med andra likasinnade från andra skolor. Dä elever från andra skolor har varit.
Inte en chans på kartan att det skulle ha funkat.
Därför har vi fått trixa lite. Det har funkat otroligt smidigt. Och när jag var egen företagare så löste det sig även då.
Men det finns ju alltid nackdelar med det också.
Deras vana att alltid ha mamma i närheten gör ju att det blir svårare att klippa navelsträngen.
Jag behöver ett jobb när vi kommer hem.
Jag är inte så kräsen heller vad gäller jobb egentligen. Mina krav är inte så svåra att tillmötesgå för en blivande arbetsgivare. Jag vill bara ha ett jobb må-fre, 09.00-15.00. Inga kvällar och inga helger. Det kan ju inte vara så himla svårt att finna!!
Eller hur?
Helt ärligt så stressar inte det mig så enormt mycket.
Det som däremot stressar mig är hur skolstarten för storebror kommer att gå.
Med en ny skola, nya klasskamrater, ta bussen till stan, ta sig hem. Hitta rätt, passa alla tider.
Ioch med denna skolstart i gymansiet så skulle jag vilja vara nära. Kunna vara tillgänglig om det skulle behövas. Kunna ta bilen och hämta honom om han ringer i affekt från golvet på en av toaletterna.
Iallafall i början.
Vi hoppas att han ska hamna i samma klass som en del av hasn gamla kompisar. Som kan hjälpa honom på traven en smula när det behövs.
Maken ska ringa antagningsenheten nästa vecka och kola läget om vi har nån som helst möjlighet att kunna påverka klassindelningen.
När han var på väg upp i sjuan så hade vi mycket påverkan. Men till gymansiet kanske det är olika.
Vi får se.
Och vi får se hur det går med jobbsökandet också.
tisdag 14 maj 2013
Att vara beredd.
Igår när storebror hoppade in i bilen sa han:
"Jag har en mycket bättre dag i dag, mamma!"
Och både jag och lillebror drog en suck av lättnad.
Vilken skillnad på kille.
Alltså, det spelar ingen roll hur förberedd han är eller om jag ligger sju steg före i planeringen så kan jag sldrig med säkerhet veta vad som väntar om en hundradels sekund.
Humöret svänger så evinnerligt fort och det är stört omöjligt att hänga med. Det jag alltid måste förbereda mig på helt enkelt är att jag aldrig kan veta. Jag måste alltid vara förberedd på att det altid kan hända.
Det är egentligen det enda jag kan vara säker på. Att nån gång, av nån liten anledning, så brister det i storebror.
Det får jag vara beredd på.
Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer i stroebrors hjärna. Vad är det som gör att det blir som det blir.
Vad hände i måndags? Vad hände i går?
Eller vad hände inte i måndags? Och vad hände inte igår? Vad är skillnaden?
Vad var det för mycket av? Eller vad var det för lite av?
Vad var det som gjorde att han igår hade så mycket mer stryka så att han till och med kunde prata med lärare själv och boka ett eget rum på eftermiddagen till idag så att han kan plugga matte istället för att ha idrott? Igår var det helt ok att skicka in den där musik reflektionen. Även om jag hade gjort mycket av jobbet åt honom just i det här fallet. Det har aldrig annars hänt. Att jag sopat banan åt honom och gjort hans läxor. Men i den här uppgiften så hjälpte jag honom faktiskt.
Jag har egentligen ingen aning. Mer än att det var just måndag. Dagen efter helgen.
Jag vet verkligen ingenting. Om nånting.
"Jag har en mycket bättre dag i dag, mamma!"
Och både jag och lillebror drog en suck av lättnad.
Vilken skillnad på kille.
Alltså, det spelar ingen roll hur förberedd han är eller om jag ligger sju steg före i planeringen så kan jag sldrig med säkerhet veta vad som väntar om en hundradels sekund.
Humöret svänger så evinnerligt fort och det är stört omöjligt att hänga med. Det jag alltid måste förbereda mig på helt enkelt är att jag aldrig kan veta. Jag måste alltid vara förberedd på att det altid kan hända.
Det är egentligen det enda jag kan vara säker på. Att nån gång, av nån liten anledning, så brister det i storebror.
Det får jag vara beredd på.
Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer i stroebrors hjärna. Vad är det som gör att det blir som det blir.
Vad hände i måndags? Vad hände i går?
Eller vad hände inte i måndags? Och vad hände inte igår? Vad är skillnaden?
Vad var det för mycket av? Eller vad var det för lite av?
Vad var det som gjorde att han igår hade så mycket mer stryka så att han till och med kunde prata med lärare själv och boka ett eget rum på eftermiddagen till idag så att han kan plugga matte istället för att ha idrott? Igår var det helt ok att skicka in den där musik reflektionen. Även om jag hade gjort mycket av jobbet åt honom just i det här fallet. Det har aldrig annars hänt. Att jag sopat banan åt honom och gjort hans läxor. Men i den här uppgiften så hjälpte jag honom faktiskt.
Jag har egentligen ingen aning. Mer än att det var just måndag. Dagen efter helgen.
Jag vet verkligen ingenting. Om nånting.
måndag 13 maj 2013
Älskade unge!
Idag på vägen hem från skolan trodde jag att han skulle hoppa ur bilen. I farten.
Hela resan från det att han hoppade in i bilen så var han på hugget. Om den här jäkla musicreflectionen som skulle göras, om musikprovet som måste göras om pga alldeles för dåligt resultat, pga att han inte fattade matten under den extra lektionen han hade haft med sin lärare som efter varje måndag. Han var förbannad på att han känner sig orättvist behnadlad av en del lärare för att de förväntar sig samma resultat från honom som av de normala eleverna.
Vad gäller den här musikreflektionen så låste han sig fullständigt. Lillebror satt i baksätet och blundade och jag gjorde allt i min makt bara för att behålla lugnet.
Men så himla svårt det är. När storebror bara gnuggar på. Med sin höga röst. Med sina alla hundra argument om allting. När han kräver svar på en gång.
Här har jag och maken gjort en miss. Så enkelt är det. Vi har trott i vår naivitet att musiken har gått bra. Sonen har aldrig klagat och vi har aldrig känt oss nödgade att ha samtal med läraren. Men så fel vi har haft. Idag berättade sonen att han har under dessa två år bara glidit igenom detta ämne. Han har helt enkelt sett till att vara på rätt plats under lektionerna. Hållt sig lite i bakgrunden, flutit med.
I mina ögon hittat sin egen strategi för att överleva. Men när det nu inte funkade längre så brakade hela världen lös i hans hjärna.
Låsning.
Eller berodde hela reaktionen helt enkelt på att han var tvungen att byta tandborste igår. Eftersom den gamla var så enormt sliten och skapligt snuskig? Vi har förberett honom för detta tandbosrtbyte i flera dagar, och den nya har legat på badrumsbänken. För han har inte kunnat säga hej då till denna äckliga lilla långsmala tingest som för länge sedan har tappat alla sina strån.
"Jag har haft den så länge, mamma. Jag kan inte bara slänga iväg den!"
Han blev så himla arg i bilen.
Drog av sig säkerhetsbältet och skrek:
Släpp av mig! NU!!
Jag kollade snabbt i backspegeln och insåg att det var omöjligt att stanna. Jag var tvungen att invänta nästa busshållsplats.
Då trodde jag helt ärligt att han skulle öppna dörren iallafall och hoppa av.
Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes upp i halsen.
Lillebror öppnade ögonen. Bara tittade på spektaklet.
Jag blinkade in på hållplatsen. Bilen hann knappt stanna förrän sonen var ute. Han smällde igen dörren med stans kraft. Trodde rutan skulle krascha.
Jag tryckte ner gaspedalen, blinkade ut och drog iväg. Tittade inte ens i backspegeln.
"Vad hände nu", frågade plötsligt lillebror. "Jag visste att det skulle sluta så här, mamma. Jag har massor att prata med dig om egentligen men jag hörde på brorsan att det inte var läge för mig."
Den käftsmällen. Först en unge som just varit nära att hoppa ut ur bilen i farten, sen en unge som inte får sin tid. Som hela tiden måste vänta.
Hur mycket ska en mamma palla? När tar det slut?
Som svar på min egen fråga, jag måste orka. Alltid och hela tiden. För det kommer aldrig att ta slut.
Jag och lillebror kom hem.
Han var skakad och ville inte att jag skulle lämna honom ensam med sin brorsa när han kom hem. Jag lovade att ta hand om storebror. "Självklart, han är mitt ansvar, du behöver inte tänka på det." Stackars lillebror mitt i allt detta inferno.
Efter en kvart dök han upp. Hans kroppsspråk var så spänd. Hela hans väsen var som en fiolsträng.
Han kom in genom dörren. Då såg jag att han hade gråtit.
Han sprang uppför trappan till sitt rum. Stängde dörren. Kom ut. Satte sig i trappen. På det sättet sökte han sällskap.
Jag lät honom vara. En stund.
Sen. Satte mig bredvid.
Vi pratade.
Eftermiddagen är en annan historia. Om samtal. Om en mamma som inte annat ville än att krama om, hålla om när han låg i soffan och skakade i sin olycklighet. Om en mamma som kände sig så hjälplös att det gjorde ont i hela kroppen. Att hon mådde rent både fysiskt och psykiskt illa.
Nu innan läggdags:
"Mamma, tack för att du alltid finns för mig. Tack för att du alltid hjälper mig. JAg äslakr dig!"
Märkligt, med dessa ord ringandes i öronen, Då orkar man ett tag till.
"Älskade barn, det är därför jag finns. Jag kommer alltid att finnas för dig!"
Hela resan från det att han hoppade in i bilen så var han på hugget. Om den här jäkla musicreflectionen som skulle göras, om musikprovet som måste göras om pga alldeles för dåligt resultat, pga att han inte fattade matten under den extra lektionen han hade haft med sin lärare som efter varje måndag. Han var förbannad på att han känner sig orättvist behnadlad av en del lärare för att de förväntar sig samma resultat från honom som av de normala eleverna.
Vad gäller den här musikreflektionen så låste han sig fullständigt. Lillebror satt i baksätet och blundade och jag gjorde allt i min makt bara för att behålla lugnet.
Men så himla svårt det är. När storebror bara gnuggar på. Med sin höga röst. Med sina alla hundra argument om allting. När han kräver svar på en gång.
Här har jag och maken gjort en miss. Så enkelt är det. Vi har trott i vår naivitet att musiken har gått bra. Sonen har aldrig klagat och vi har aldrig känt oss nödgade att ha samtal med läraren. Men så fel vi har haft. Idag berättade sonen att han har under dessa två år bara glidit igenom detta ämne. Han har helt enkelt sett till att vara på rätt plats under lektionerna. Hållt sig lite i bakgrunden, flutit med.
I mina ögon hittat sin egen strategi för att överleva. Men när det nu inte funkade längre så brakade hela världen lös i hans hjärna.
Låsning.
Eller berodde hela reaktionen helt enkelt på att han var tvungen att byta tandborste igår. Eftersom den gamla var så enormt sliten och skapligt snuskig? Vi har förberett honom för detta tandbosrtbyte i flera dagar, och den nya har legat på badrumsbänken. För han har inte kunnat säga hej då till denna äckliga lilla långsmala tingest som för länge sedan har tappat alla sina strån.
"Jag har haft den så länge, mamma. Jag kan inte bara slänga iväg den!"
Han blev så himla arg i bilen.
Drog av sig säkerhetsbältet och skrek:
Släpp av mig! NU!!
Jag kollade snabbt i backspegeln och insåg att det var omöjligt att stanna. Jag var tvungen att invänta nästa busshållsplats.
Då trodde jag helt ärligt att han skulle öppna dörren iallafall och hoppa av.
Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes upp i halsen.
Lillebror öppnade ögonen. Bara tittade på spektaklet.
Jag blinkade in på hållplatsen. Bilen hann knappt stanna förrän sonen var ute. Han smällde igen dörren med stans kraft. Trodde rutan skulle krascha.
Jag tryckte ner gaspedalen, blinkade ut och drog iväg. Tittade inte ens i backspegeln.
"Vad hände nu", frågade plötsligt lillebror. "Jag visste att det skulle sluta så här, mamma. Jag har massor att prata med dig om egentligen men jag hörde på brorsan att det inte var läge för mig."
Den käftsmällen. Först en unge som just varit nära att hoppa ut ur bilen i farten, sen en unge som inte får sin tid. Som hela tiden måste vänta.
Hur mycket ska en mamma palla? När tar det slut?
Som svar på min egen fråga, jag måste orka. Alltid och hela tiden. För det kommer aldrig att ta slut.
Jag och lillebror kom hem.
Han var skakad och ville inte att jag skulle lämna honom ensam med sin brorsa när han kom hem. Jag lovade att ta hand om storebror. "Självklart, han är mitt ansvar, du behöver inte tänka på det." Stackars lillebror mitt i allt detta inferno.
Efter en kvart dök han upp. Hans kroppsspråk var så spänd. Hela hans väsen var som en fiolsträng.
Han kom in genom dörren. Då såg jag att han hade gråtit.
Han sprang uppför trappan till sitt rum. Stängde dörren. Kom ut. Satte sig i trappen. På det sättet sökte han sällskap.
Jag lät honom vara. En stund.
Sen. Satte mig bredvid.
Vi pratade.
Eftermiddagen är en annan historia. Om samtal. Om en mamma som inte annat ville än att krama om, hålla om när han låg i soffan och skakade i sin olycklighet. Om en mamma som kände sig så hjälplös att det gjorde ont i hela kroppen. Att hon mådde rent både fysiskt och psykiskt illa.
Nu innan läggdags:
"Mamma, tack för att du alltid finns för mig. Tack för att du alltid hjälper mig. JAg äslakr dig!"
Märkligt, med dessa ord ringandes i öronen, Då orkar man ett tag till.
"Älskade barn, det är därför jag finns. Jag kommer alltid att finnas för dig!"
lördag 11 maj 2013
Ett av alla mail till lärare.
Ett av alla hundra mail till olika lärare under årens lopp.
Det här skickade jag i morse till sonens musiklärare om en musikreflektion som hon kräver att de ska göra för att gå godkänt.
Jag ber om ursäkt över att engelskan inte är så grammatiskt rätt eller om jag har använt fel ord. Men även jag har gjort mitt bästa, kan man säga.
"Dear Ms Karolina,
XX has felt so bad about this ballet on Sunday. Therefor we went to a piano consert at XX Palace last night. He felt very bad about that as well so after like 20 minutes we had to leave the consert.
I just would like to say that this thing is way out of his comfort zon. He gets nervous and anxious, he gets headache and stomach pain. I know it's hard to understand for others.
Actually, he is a risk taker just to be out of Sweden.
On the way home yesterday evening he said like this:
"Mom, if you are allergic to nuts no one gives you that because you are getting ill from it. Why do I have to do something I'm getting sick from?"
In a way he has right.
His add and autism makes him sick in different situations. Both physically and mentally. For example field trips with overnight sleep. To sing in front of others. Friendly Olympics. Concerts and so on. If you are sitting in a wheelchair no one tells you to walk. His problem is that no one can see how he feels.
He has really done his best about this music reflection. He has been to this consert and he puts his health on a risk to do it. He is going to write what he can from that 20 minutes in XX Palace yesterday.
Thank you for your time and support. Wish you a lovely weekend.
Kindly His mom"
torsdag 9 maj 2013
Frukost är frukost.
Det här med att leva efter rutiner och att allt ska vara som det alltid har varit.
Livet kan bli något enahanda för såna familjer. Det blir svårt att bryta mönster och det är tufft när det inte går som planerat. Men även om livet lätt kan bli lite enahanda så gäller det att vara på sin vakt. Ligga steget före hela tiden. Vara flexibel och snabbt försöka rädda situationen som på en hundadel kan ändras.
Stress. Oro. Hjärnsläpp. Härdsmältor. Låsningar. Allt tillhör vardagen för storebror.
Vår kille äter Conserta och när medicinen går ur kroppen på vår storebror så blir han så hungrig. Då brukar klockan vara långt efter middagen som vi brukar äta kring sex tiden på kvällen.
Han behöver alltså ett mål mat igen.
Jag har försökt att ge honom yoghurt och flingor. Eller juice och smörgås. Frukt.
Men det går bara inte. Han kan inte äta. Han kan inte få i sig det.
"För det är frukost, mamma, förstår du väl."
Och frukost kan man inte äta på kvällen, för det äter man bara på morgonen. Låsning.
Så den mängden kvällsmat som måste lagas så att det även räcker för sonen till hans andra middagsmål är enorm.
Och sen ska man värma den när klockan närmar sig halv tio och man själv är så jäkla skittrött.
Jag försöker att föreställa mig hur hans tankar går.
När jag var liten hade jag det helmysigt på kvällarna med min brorsa och mamma och pappa när vi tog en fika framför soffan. Med en kopp te och smörgås. Det var inte ofta vi fick äta framför tv:n, men på kvällsfikat fick vi det.
I vår familj funkar inte det.
För frukost äter man bara på morgonen.
Livet kan bli något enahanda för såna familjer. Det blir svårt att bryta mönster och det är tufft när det inte går som planerat. Men även om livet lätt kan bli lite enahanda så gäller det att vara på sin vakt. Ligga steget före hela tiden. Vara flexibel och snabbt försöka rädda situationen som på en hundadel kan ändras.
Stress. Oro. Hjärnsläpp. Härdsmältor. Låsningar. Allt tillhör vardagen för storebror.
Vår kille äter Conserta och när medicinen går ur kroppen på vår storebror så blir han så hungrig. Då brukar klockan vara långt efter middagen som vi brukar äta kring sex tiden på kvällen.
Han behöver alltså ett mål mat igen.
Jag har försökt att ge honom yoghurt och flingor. Eller juice och smörgås. Frukt.
Men det går bara inte. Han kan inte äta. Han kan inte få i sig det.
"För det är frukost, mamma, förstår du väl."
Och frukost kan man inte äta på kvällen, för det äter man bara på morgonen. Låsning.
Så den mängden kvällsmat som måste lagas så att det även räcker för sonen till hans andra middagsmål är enorm.
Och sen ska man värma den när klockan närmar sig halv tio och man själv är så jäkla skittrött.
Jag försöker att föreställa mig hur hans tankar går.
När jag var liten hade jag det helmysigt på kvällarna med min brorsa och mamma och pappa när vi tog en fika framför soffan. Med en kopp te och smörgås. Det var inte ofta vi fick äta framför tv:n, men på kvällsfikat fick vi det.
I vår familj funkar inte det.
För frukost äter man bara på morgonen.
onsdag 8 maj 2013
Tankar
Att få höra att man "inte tänker" bara för att man tänker på ett annat sätt än den andre.
Det känns både sorgligt och lite ledsamt på nåt sätt.
Det känns både sorgligt och lite ledsamt på nåt sätt.
tisdag 7 maj 2013
Varje dag
Varje dag är det samtal med sonen om någonting som han grubblar över eller mår dåligt över.
Varje dag har vi kontakt med skolan på olika sätt. Antingen mail-ledes eller telefon eller att jag eller maken helt sonika knatar in i skolan för att träffa läraren i fråga.
Igår när vi hade lämnat av lillebror på fotbollsträningen satt jag och storebror kvar i bilen i garaget i säkert en timme för att bara prata. Om musiken som han inte mår bra av i skolan. Om en konsert som han måste gå på på söndag för att kunna skriva en music-reflection. Vi har frågat om han inte kan skriva en reflekton om andra musikstycken som han har sett, typ nu USA's antionalsång när vi var i Florida förra veckan och kollade in en NHL-match. Men nej, det var inte tillåtet.
Han känner sig ororlig, nervös inför det besöket för det är nytt. Det kommer att vara mycket folk, trångt, högljutt, varmt och mörkt.
Jag mailade lärare och sa som det är, han och jag kommer dit. Men vi får se hur länge han klarar av att sitta kvar. Har inte fått svar på det brevet.
Igår ringde jag även till matte och science läraren om vad som ska pluggas på till matteprovet på fredag, för ingen sån info har gått ut till sonen. Fast den läraren vet att sonen behöve förberdelsetid.
I förrgår skickade vi tre mail till tre olika lärare.
Vad var matteläxan? Vad var musikläxan? Hur ska vi lösa grupparbetsproblemet under Teknologin?
Ingen ser utanpå min son hur han mår på insidan.
"Ingen bryr sig om hur jag mår, det viktigaste är bara att läxorna blir gjorda, mamma!"
Varje dag har vi kontakt med skolan på olika sätt. Antingen mail-ledes eller telefon eller att jag eller maken helt sonika knatar in i skolan för att träffa läraren i fråga.
Igår när vi hade lämnat av lillebror på fotbollsträningen satt jag och storebror kvar i bilen i garaget i säkert en timme för att bara prata. Om musiken som han inte mår bra av i skolan. Om en konsert som han måste gå på på söndag för att kunna skriva en music-reflection. Vi har frågat om han inte kan skriva en reflekton om andra musikstycken som han har sett, typ nu USA's antionalsång när vi var i Florida förra veckan och kollade in en NHL-match. Men nej, det var inte tillåtet.
Han känner sig ororlig, nervös inför det besöket för det är nytt. Det kommer att vara mycket folk, trångt, högljutt, varmt och mörkt.
Jag mailade lärare och sa som det är, han och jag kommer dit. Men vi får se hur länge han klarar av att sitta kvar. Har inte fått svar på det brevet.
Igår ringde jag även till matte och science läraren om vad som ska pluggas på till matteprovet på fredag, för ingen sån info har gått ut till sonen. Fast den läraren vet att sonen behöve förberdelsetid.
I förrgår skickade vi tre mail till tre olika lärare.
Vad var matteläxan? Vad var musikläxan? Hur ska vi lösa grupparbetsproblemet under Teknologin?
Ingen ser utanpå min son hur han mår på insidan.
"Ingen bryr sig om hur jag mår, det viktigaste är bara att läxorna blir gjorda, mamma!"
lördag 4 maj 2013
Världens bästa semester!
Vi kom hem från Florida i torsdags eftermiddag efter en toppenresa!
Alla fyra är helt överens om att det här har varit den absolut bästa semsetern vi någonsin har haft.
Allt har klaffat precis som vi hade önskat och allt har gått så himla bra.
Storebror har varit lugn och fin utan några som helst ticsningar eller andra sorters utbrott. Han har varit så himla stark och klarat av den tuffa tidsomställningen på ett fantastiskt sätt. Han har mått bra när vi var i Miami trots att solen lyste klar från himlen. Vi bodde på ett lugnt hotel med en underbar poolmiljö där våra killar var de enda som badade nästan. Så han behövde inte konkurrera med andra barn what so ever. Lugnt och sansat. Maten har han ätit utan några problem. Han har skött insmorningen av solkräm.
Pappan har varit lugn även han. Jag tror våran deal där innan resan var klockren.
Vi behövde bara ha ett "familjemöte" efter att pappa tyckte att killarna verkade alldeles för tjuriga och griniga en kväll i Miami. De ville upp till hotellrummet direkt efter middagen och det föll inte pappa i smaken direkt. Då sa lillebror emot : "Du har in te varit särksilt positiv du heller, ska du veta!"
Han är tuff våran lillebror.
Då tog pappa illa vid sig och blev ännu tjurigare. Då kallade jag till familjemöte i dubbelsängen där jag sa att vi som föräldrar måste förstå att det är tonåringar som vi har att göra med. Att vi måste försöka komma ihåg själva hur vi var som tonåringar. Var vi alltid så himla glada och käcka i samvaro med våra föräldrar? Svar nej på den frågan. Vi måste tänka på att de nästan är vuxna och att vi är fyra stycken med olika viljor och att vi måste ta hänsyn till alla. När alla hade fått säga sitt, vilket var ett riktigt bra möte faktiskt, så blev resan kanonbra.
Jag och lillebror känner ungefär lika och pappan och storebror känner ungefär lika. Otippat? Inte särskilt. Jag misstänker ju att storebrors diagnos kommer nånstans ifrån.....
Pappan och storebror kan använda tonart och tonläge som jag och lillebror mår jättedåligt av. Som får oss att känna oss nervärderade och nertryckta. Helt enkelt dumma i huvudet. Men det fattar inte de andra två. "Var inte så himla känsliga!", säger de istället.
Livet är inte alltid så lätt, kan man säga.
Iallafall har vi mått otroligt bra under dessa veckor och medicineringen har funkat precis som den ska.
NU är vi hemma igen och ska kämpa med sluttampen i skolan. Bara drygt en månad kvar.
Alla fyra är helt överens om att det här har varit den absolut bästa semsetern vi någonsin har haft.
Allt har klaffat precis som vi hade önskat och allt har gått så himla bra.
Storebror har varit lugn och fin utan några som helst ticsningar eller andra sorters utbrott. Han har varit så himla stark och klarat av den tuffa tidsomställningen på ett fantastiskt sätt. Han har mått bra när vi var i Miami trots att solen lyste klar från himlen. Vi bodde på ett lugnt hotel med en underbar poolmiljö där våra killar var de enda som badade nästan. Så han behövde inte konkurrera med andra barn what so ever. Lugnt och sansat. Maten har han ätit utan några problem. Han har skött insmorningen av solkräm.
Pappan har varit lugn även han. Jag tror våran deal där innan resan var klockren.
Vi behövde bara ha ett "familjemöte" efter att pappa tyckte att killarna verkade alldeles för tjuriga och griniga en kväll i Miami. De ville upp till hotellrummet direkt efter middagen och det föll inte pappa i smaken direkt. Då sa lillebror emot : "Du har in te varit särksilt positiv du heller, ska du veta!"
Han är tuff våran lillebror.
Då tog pappa illa vid sig och blev ännu tjurigare. Då kallade jag till familjemöte i dubbelsängen där jag sa att vi som föräldrar måste förstå att det är tonåringar som vi har att göra med. Att vi måste försöka komma ihåg själva hur vi var som tonåringar. Var vi alltid så himla glada och käcka i samvaro med våra föräldrar? Svar nej på den frågan. Vi måste tänka på att de nästan är vuxna och att vi är fyra stycken med olika viljor och att vi måste ta hänsyn till alla. När alla hade fått säga sitt, vilket var ett riktigt bra möte faktiskt, så blev resan kanonbra.
Jag och lillebror känner ungefär lika och pappan och storebror känner ungefär lika. Otippat? Inte särskilt. Jag misstänker ju att storebrors diagnos kommer nånstans ifrån.....
Pappan och storebror kan använda tonart och tonläge som jag och lillebror mår jättedåligt av. Som får oss att känna oss nervärderade och nertryckta. Helt enkelt dumma i huvudet. Men det fattar inte de andra två. "Var inte så himla känsliga!", säger de istället.
Livet är inte alltid så lätt, kan man säga.
Iallafall har vi mått otroligt bra under dessa veckor och medicineringen har funkat precis som den ska.
NU är vi hemma igen och ska kämpa med sluttampen i skolan. Bara drygt en månad kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)