Måndagmorgon

I morse berättade sonen att han har kommit på mitt och makens knep.
Just det här att det är pappan som kör killarna till skolan på måndagsmorgnarna .


"Tror ni att jag inte har märkt det va? Ni menar att om jag får ett bakslag så är pappa bättre på att ta hand om det än du?"

Där satte han ett eget ord på sin egen situation. Bakslag.

 Men så har vi inte tänkt. Iallafall inte jag. Jag har bara velat ha lite avlastning. Men maken tycker nog att han tar hand om sonens bakslag jättebra. För när han är med så kommer aldrig några bakslag.

Efter att sonen hade borstat sina tänder imorse satte jag mig på hans sängkant där han redan satt med sin iPad. På nåt sätt tog jag åt mig av vad han hade sagt tidigare. Jag ville veta mer om hur han tänkte angående sin insikt.

"Det känns som om ni tror att pappa klarar av mina bakslag bättre, eftersom ni har gjort såhär de sista veckorna. Och det är ju därför du ringer till pappa så ofta nu för tiden."

"Det är inte så vi har tänkt", sa jag. "Däremot så vill vi hjälpas åt, jag och pappa. Vi vill att båda ska veta hur det ser ut hemma och vi vill att  båda två vara delaktiga i det som händer. Därför ringer jag till pappa. Därför kör han vissa mornar. Inte för att jag tror att han kan ta hand om det bättre."

Där ser man så mycket som han ser fast jag försöker smyga.

"När dina bakslag kommer", fortsatte jag försiktigt, "hur vill du att jag ska göra då? Har du något eget förslag på hur jag ska kunna hjälpa dig bättre?"

"Nej, mamma. Det har jag inte."

Nu är björnen väckt iallafall. Han vet. Vi vet att han vet. Han vet att vi vet att han vet.
Bollen är i rullning och vi  får se hur det kommer att visa sig i vårt forsatta liv.


Annars är han jätteförkyld och vi ansåg att han skulle vara hemma idag från skolan. Här är vi inte lediga annandagpåsk, helt enkelt. Utan det är skola precis som vilken måndag som helst.
Men sonen vägrade. Han är livrädd för att hamna efter. I matten och sciencen framför allt. Han kan inte låta sig själv vara hemma en enda dag utan att stressa ihjäl sig.

Stackars kille.

MItt eget liv?

Solen skiner idag. Har gjort så i flera dagars tid faktiskt. Otroligt skönt. Dock väldigt kallt fortfarande.

Jag har verkligen saknat solen. Och som jag saknar värmen. Att bara kunna öppna fönstret. Gå ut utan varma kläder. Känna solens strålar mot kroppen. Ta en kaffe på altanen.

Men ändå sitter jag här. I soffan. Har inte varit ute. Orkar inte. Vill inte. Har ingen som helst lust. Och jag känner inte igen mig själv. Det är lite läskigt. Jag får dåligt samvete för att jag inte kommer med några ideer till familjen att göra. Jag är helt initiativlös och orkeslös. Jag vill helst bara sitta här i soffan. Under min filt. Fast solen skiner och maken som vanligt är så himla speedad.

Eftersom det är så halt ute så kan han inte vara ute och springa, så idag tog han en Powerwalk istället. Klädde sig så himla hurtigt och gav sig iväg med lurarna i öronen. Det såg så skönt ut.
Men jag orkar inte. Vill inte.

En hel påsk bara så här tråkig.
Stackars min familj som har en så tråkig mamma. En sån trött mamma just nu.
Är det att sätta på sig offerkoftan? Jag vet inte. Det är inte meningen isåfall. Mest ett kanstaterande faktiskt.
 Jag tycket inte synd om mig själv. Jag tycker mest synd om maken. Barnen överlever. De känner nånstans innerst inne att det är skönt de med. Att ta det lugnt.
Men maken är ju såklart vuxen och får ta ansvar för sitt eget liv. Vilket han måste göra på sitt sätt.
Jag är ju vuxen jag med och måste ta ansvar för mitt eget liv. På vilket sätt? Det är just där skon klämmer en smula.

Hur gör jag då? Det är lite det som är kruxet. Hur kan jag ta ansvar för mitt eget liv?

Vad vill jag?
Hur vill jag leva?

"Jag är så bra, mamma!"

Det här att hitta egna strategier för att överleva är nog nåt som alla individer använder sig av, tror jag. I olika utsträckningar och på sitt egna vis. Vilket är helt som det ska. Alla vill vi såklart ha ett så bra liv som möjligt.

Jag gör också så. Ibland gör jag på ett speciellt sätt för att jag vet att just det funkar och det blir lite lugn och ro här hemma. Jag har hittat mina strategier. I vissa fall. Ibland brakar det åt skogen iallafall, men då har jag kanske varit dåligt förberedd eller så kommer smällen iallafall. Hur förberedd jag än har varit.

Ju äldre vår kille blir desto tydligare blir hans strategier.
Nu för tiden vet han själv vad han mår bättre av och vad han mår rent dåligt av. Han är en oerhört medveten individ om sina egna styrkor och om sina egna svagheter.

Han vet att han mår klart bäst när dagarna ser likadana ut. När vi följer vårt schema på morgonen, när skolan följer sitt schema under dagen och eftermiddagen flyter på med sonens egna träningsschema som han har gjort själv. Och så läxorna förstås. Om läxorna flyter på.

Den här skolan är väldigt bra på att hålla sig till sitt schema. Ibland händer det att saker och ting görs på annat sätt och de går utanför ramarna. När det är "International Day" tex, och alla länder som representerar skolan får visa upp sina specialiteter. Men då har jag varit med hela dagen så det har aldrig varit nåt problem. Det har varit sk "Pyjama Day" och de som vill får ha på sig pyjamas. men då har aldrig våran kille brytt sig om att klä ut sig. Skolan anordnar mer saker, eller förresten, det är inte skolan som anordnar. Det är föräldrargruppen PTA. Parent- teacher - association. Den gruppen är väldigt aktiv och då är jag med nånstans i kulisserna som en trygghet för sonen. Jag ska liksom "finnas men inte synas", kan man säga, för då skäms han ihjäl som vilken 15 årig kille som helst.  Och det är jag duktig på. Finnas men inte synas. Och telefoner är ett toppenverktyg att kommunsisera med varandra under tiden.

Ibland händer det att skolan har bjudit in gästföreläsare.
Det funkar inte. Att sitta och lyssna på nån i flera timmar är fullständigt waste of time, enligt sonen. Som absolut inte förstår syftet med att sitta där eller har tålamodet att sitta stilla så länge. Han anser då att det är mycket bättre för honom att smyga undan, sätta sig i nåt annat rum och göra sina läxor.

"Och jag är så bra på det, mamma, att hålla mig borta. Smyga undan. Så ingen annan märker att jag inte är på plats."

Och jag är inte den mamman som tvingar honom att lyssna på tex en amerikan som kommer till skolan och berättar hur hans skola i USA lär ungdomar att bli entreprenörer. Då är jag överlycklig över hur sonen hjälper sig själv med att "hålla sig undan".

Vi är alla bra på olika saker här i livet.

En mening

"Ibland tror jag saker och ting sker av en anledning, mamma. Idag hade vi matte sista lektionen. Jag förstod inte det här nya som han gick igenom, men jag räckte aldrig upp handen och sa det. Jag orkade inte. När lektionen var slut och vi alla hade gått till skåpen så kom jag på att jag hade glömt min keps på mattelärarens bord.
Och det var nog meningen att jag skulle göra det, för när jag kom in i hans rum igen så satt han kvar. Och han gav mig en egen extra stund. Så  nu fattar jag mera! Och jag har kepsen med mig hem!"

Tada!

Ett samtal mellan mig och 15 åringen i bilen på vägen hem från skolan idag. Vissa samtal är lättare än andra. Så kan man säga.

Nu vill jag passa på att önska er alla underbara där ute En Glad Påsk.
Ät nu massor av godis och massor av god mat.

Jubel och trumpeter.

Mitt-terminsbetygen har kommit idag.

Det som står på dessa papper ger mig såna härliga rysningar över hela kroppen. Mina mungipor går ända upp till öronen.
Jag är så otroligt stolt och glad över båda killarnas prestationer i skolan.

På sina egna personliga vis är de båda två mina enorma hjältar.
Varje dag i veckan.

Nästa gång vet man inte

Tänk att det kan vara så olika från den ena dagen till den andra.
Från att dagen innan bara se allt i svart och livet känns så pestigt att man ligger på sängen och skakar till att dagen efter var på toppenhumör och prata med en röst som sprudlar och med ett leende på läpparna.

Det är verkligen inte lätt att hänga med i svängarna här hemma, kan man säga helt enkelt.
Men det är under en dag som denna, när det känns bra, som jag passar på att andas.

Och att fråga mig varför det svänger så väldigt är helt onödigt för jag har fortfarande inte lärt mig hur det funkar riktigt. Ibland känns det som om jag har hittat ett mönster och försöker leva efter det , men det  tar bara en dag så är det mönstret brutet.

Och vi står på ruta ett igen. Som så många gånger förrut.
Men med lite mer erfarenhet att ta emot hans smärta när den kommer nästa gång.
När den än kommer. Inte om. När. För det är just det jag har lärt mig. Den kommer. Och den kommer att fortsätta komma. Länge till.

Iallafall har denna onsdag varit toppen. Men en glad, pigg och alert kille. Som berättade att han hade fixat att vara med på hela gympan i skolan. Som berättade att han skulle skriva ett fyra sidor långt essay, uppgift, i social studies när han kom hem. Vilket han gjorde. Hur enkelt som helst.

Tackarrrr!

"Tack för hjälpen, mamma"

Läser en del bloggar om just att leva med NPF.
Vissa lär jag mig så himla mycket av.
Vissa har förmågan att kunna sätta ordet på det som jag upplever eller tänker på.

En av dessa är "M som i Underbar".
Igår läste jag ett så klockrent ilägg från henne och jag vill så gärna dela med mig om det hon skrev.
Precis så lever vi.

Läs texten här.

Högfungerande autism var ämnet.
När man har autism utan utvecklingsstörning.
Där är vårt liv.

Och i vems ögon lever vår son högfungerande? Inte i våra.
Framförallt inte i hans egna. Men ändå är det så det heter.

Igår var det måndag. Möte på morgonen med matte o science lärare, samt pappa och spec lärare.
En hel dag i skolan.
Extra lektion med samma lärare efter skolan.

Man kan säga att det var en brinnande hjärna som jag plockade ihop resterna av i skolan igår.
Han var så slut. Som människa, som kille, som individ. Han hade tömt alla sina energidepåer och det fanns verkligen ingenting kvar att hämta. Nånstans. Likblek och med världens huvudvärk satte han sig i   bilen och vi åkte hem.

Och då vill lärarna att han ska göra läxor. Finns inte en möjlighet i hela världen. Inte på kartan att jag tvingar honom att lista ut vilka färger det låter som när nån sjunger sopran, bas eller alt. Så bort med musikläxan.
Matten sa jag också till honom att släppa. "Du behöver inte!!"
Sedan var det 30 engelska ord samt att läsa en bok. "Lägg dig på sängen och vila, älskling!"

"JAG KAN INTE VILA. JAG ÄR ALDRIG LEDIG. MIN HJÄRNA JOBBAR HELA TIDEN. GÖR JAG INTE LÄXORNA NU SÅ MÅSTE JAG GÖRA DEM SEN. JAG HAR ALLTID NÅT ATT GÖRA. ATT TÄNKA PÅ. JAG ÄR ALDRIG LEDIG!!!!"

Sedan bröt han ihop fullständigt.
Som ett asplöv låg han på sin säng och darrade. Som ett enda stort 180 cm långt och 65 kilo tungt asplöv. Han grät och tårarna föll sakta nerför hans kinder. Jag frågade om jag fick hålla om honom. Det fick jag. Och att behöva fråga honom om lov för att göra det, när hela mitt väsen bara är inställt på att hålla om.
Med sina händer hållandes om sitt värkande huvud, sin blödande själ låg han på sitt Manchester United täcke och bara värkte ut. Jag satt bredvid med mina värmande händer på hans skakande rygg. Efter en stund gick jag gick ner till köket för att hämta lite att få i honom. I min egen känsla att kunna fylla honom med lite energi. Jag kom upp igen med en tallrik, två äpplen samt en liten kniv.
Jag började skala äpplena och skära små klyftor. Han äter inte äpplen annars. För han tycker att det blir så kladdigt.
Han stoppade den ena klyftan efter den andra i munnen. Tuggade och svalde.

Vi satt på hans säng ett bra tag. Tysta. Och jag tackade gud i just detta ögonblick att jag inte hade ett jobb som jag var tvungen att vara på.

Till slut började skakningarna att avta och hans tårar slutade rinna. Han tog ett djupt andetag, slog näven i sängen och utbrast:
"Nej nu jävar ska jag göra matte!"

Han satte sig vid skrivbordet, tog fram matteboken. Gjorde ungefär sju streck och la ihop boken igen.
"Sådär. Klart!"

Då hade han alltså ett enda mattetal att göra. Men det räckte för att hela hans liv skulle falla samman just då.

Och vem kan påstå att detta är högfungerande?

När det hade gått ytterligare en stund kom han fram till mig när jag hängde tvätt. Han ville ge mig en kram och jag släppte allt jag hade i händerna, för kramar är inte nåt han delar ut sådär alldleles vanligt.

En lång, härlig kram med orden:
"Tack för hjälpen mamma. Du är världens bästa. Du är så snäll."

Vad är skillnaden?

Vi har två killar. En på 13 och en på 15.

Vi kände att "det var nåt" med storebror redan innan lillebror kom till världen. Men det var när lillebror kom som vi märkte den otroliga skillnaden. Mellan ett barn som var hur easy going som helst och ett barn som krävde extra allt av oss hela tiden.

Självklart har lillebror haft "saker för sig" även han. Men inte alls på samma sätt som storebror. Lillebror har vi kunnat prata med. Han har förstått och han har lärt sig av sina egna misstag. 

Jag har under årens lopp ofta fått höra av framför allt svärmor och min make att jag  "väldigt lätt ser det som storebror gör som ett problem". Men att det faktiskt inte behöver var så. "För så gör alla barn". 

Som jag har avskytt att få höra dessa ord. 

Men nånstans ligger det nog något i det. Hur jobbigt jag än känner att det är att erkänna det. 

När storebror gör saker eller har olika procedurer för sig har jag gått igång på alla cylindrar. Vad står det där för? Varför gör han så? Hur mår han? Hur kan jag hjälpa honom?

När lillebror har haft sina grejer för sig har jag aldrig känt samma oro. Jag har aldrig upplevt det som jobbigt på samma sätt. Han hade tex problem med att bli helt torr, men det var nåt jag förklarade med att "han vill  nog bara vara liten ett tag till, han är inte mogen för att bli stor ännu". Men jag blev aldrig orolig. 

Jag var inne på en grupp på Facebook idag och såg ett inlägg om sk övergångsobjekt. Visste inte ens att det fanns ett ord för detta. Det är alltså en leksak, en snuttefilt eller nåt annat som barnen hela tiden släpar med sig. Vart det än går. Till soffan, till köket, till sängen, till dagis.

Storebror med diagnos hade aldrig dessa saker för sig. Han bar aldrig nåt. Däremot slängde och kastade  han saker istället. Han kunde aldrig lägga ner nåt försiktigt.

Däremot lillebror. Han utan diagnos. Som han har kånkat grejer. Han har alltid och jämt haft nåt med sig när han kom ner till soffan för att kolla på tv. Han hade alltid med sig nåt till matbordet som fick vara med och äta. Och vi har aldrig nånsin känt det som ett problem. Vi har aldrig gjort det till nån grej.

Men om det hade varit storebror som hade haft denna rutin, att kånka och alltid vilja ha med sig nåt. Då hade jag säkert börjat undra vad det står för. Varför håller han på sådär? Vad betyder det?

Vad är skillnaden? Var går gränsen? Varför känner jag sån enorm skillnad mellan mina barn?

Därför att med lillebror vet jag att det inte handlar om liv eller död för honom. Med honom kan jag resonera. Han fick inte ångest av att just i det här fallet inte ta med sig alla saker till soffan. Och han fick  inte ångest av att ta med sig dom till soffan heller. 

När det gäller storebror så vet jag att det handlar om liv eller död för honom. Att allt han gör eller inte gör handlar om att överleva. Inte bara att leva. 

Därför tror jag att det är lätt att som mamma till dessa barn med NPF att analysera alla situationer. Att vi går in och vill förstå. Vi vill veta vad just det där beteendet står för. Att hela vår tillvaro handlar om just detta. Att förstå. Och få andra att förstå.

Men.  Ibland tror jag till och med att vi enkelt kan komma att överanalysera saker och ting. För det kan ju faktiskt vara så att ungen i vissa fall bara är "som alla andra".

Som nu med 15 åring i huset.
Vad gör en sk neurotypisk 15 åring och vad gör inte en neurotypisk 15 åring?
Vad till hör den åldern och vad tillhör inte?

Enligt 13 åringen så är storebror absolut inte som andra nionde klassare i skolan.
Vad vet vi?

Plötsligt händer det.

Varje kväll sedan sonen var liten har kvällarna alltid varit ett dilemma. Att komma till ro. Att kunna somna.
Det har tagit timmar. Med en ångest-spiral som bara har stegrats för varje minut.
Sedan några år tillbaka äter han Melatonin. Han tar ca 4 kapslar en timme innan sängdags och somnar skapligt lugnt och bra nu för tiden. Om det inte är nåt speciellt som hägrar i faggorna.
Men han vill fortfarande bli omstoppad. Han vill att jag sitter en liten stund på sängkanten och småpratar lite innan vi säger god natt. Samtidigt som när det är dags för mig att gå ut ur rummet så säger han alltid:
"Kom snart". Då menar han att jag ska komma tillbaka om en stund bara för att kolla till honom. Så har vi gjort i åratal.

Plötsligt hände det.

Och det var häromkvällen.
Han sa inte: " Kom snart".
Han sa istället: "Vi ses i morgon!"

"Vi ses i morgon", betyder i mina öron att han känner sig trygg nog att somna utan att jag springer in och ut i hans rum.
Jag gjorde ingen affär alls av ändrandet av ordval utan jag gick och la mig och fick helt enkelt låta bli att gå in till honom. Och det är fan inte världslätt för mamman heller att helt plötsligt frångå just den rutinen.

Men vi gjorde det. Vi klarade det.
Han somnade. Jag somnade.

Tjoho!
Vi tar en sak i taget i vår familj. Det går inte så fort. Men det går långsamt.

Små barn....

Vår kille fyllde 15 och ett halvt den 13 mars. Om sex månader blir han alltså 16 år. Med högsta önskan om att få börja övningsköra. Herregud, vart tog tiden vägen??

Han har blivit stor och han är en plikttrogen ung man.
Genom hela hans liv har han fått kämpa lite mer än alla andra. Ingenting har kommit till honom gratis. Varje situation som har uppstått har han fått lära sig hur han ska hantera.
Han har aldrig pratat i telefonen tex. Och vi fattade aldrig varför. Förrän senare.
Han har alltid funkat bättre med vuxna än med jämnåriga. Sedan han var liten har han använt sig av ett moget språk som har tilltalat vuxna. Vilket i sin tur har lett till att många vuxna inte "har sett" hans problematik. "Det är inget fel på honom", har jag hört minst tusen ggr.

Jag har aldrig nånsin påstått att det "är nåt fel" på honom heller. Däremot har jag påstått att han har det lite kämpigare än andra. Han måste slita på ett sätt som andra inte förstår för att nå samma mål som andra. Uttrycket "fel på honom" får stå för andra. Det säger mer om deras okunskap, känner jag.

Att ha en kille som var 5 som tänkte annorlunda och gjorde annorlunda var otroligt tufft just då.
Men nånstans hade jag ändå en viss kontroll över läget. Jag kände mig med i matchen och livet tuffade på. Med djupa dippar och blod, svett och tårar så gick åren. Mycket glädje har strömmat genom vårt hem också ska såklart tilläggas. Vi har haft väldigt roligt tillsammans.

Men nu tänker jag säga det som alla småbrnasföräldrar avskyr att höra.
Små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer.

Nu är han snart 16 och en mycket medveten individ.
Han växer och det gör även hans svårigheter. Eller, de växer kanske inte. Men de kommer fram på ett annat sätt.
När han var liten kunde jag hämta honom hos en kompis efter 30 minuter om det inte funkade. Han kunde hänga med mamma på mina ärenden utan att det var konstigt. Att han var mycket med oss andra i familjen var ok. Han kände att det var ok.

Nu kommer hans ensamhet fram mer i ljuset. Och det är nog här som det gör som ondast i  mitt hjärta. Vi kan inte hjälpa honom här.
Nu kommer hans svårigheter i skolan fram på ett annat sätt. Eller hans plikttrogenhet kommer fram mer.
Han har förstått att det är för hans egen skull som han går i skolan och blir så stressad och mår så dåligt när han inte kan strukturera hans skoljobb. I det fallet kan vi som föräldrar iallafall hjälpa honom.

Men det här med kompisar. Att vilja ha, men inte veta hur man gör.
Där kan inte ens vi hjälpa honom. Han måste fixa själv.

Igår var det studiedag för killarna. Lillebror hade fixat tennistid med en kompis under dagen. Jag skjutsade honom dit.
Storebrors rastlöshet kom smygande och ville också göra nåt. Men ändå inte. Vad jag än kom med för förslag så ville han inte.
Bowling, bio, fika, spela spel hemma. "Nej, vad tråkigt!"
När jag lämnade av lillebror på tennisen så följde jag med in och där fick jag se två killar i grade 12 på gymmet.  Jag berättade det för sonen när jag kom ut i bilen igen. Kanske jag inte skulle ha gjort, men det bara kom ur mig. Då svarade han så här: "Tack, nu känns det ännu bättre att åka med mamma! Vad var syftet med att berätta det egentligen?"
Som jag ångrade mig. Men försent. Jag la ännu mera skuld på hans redan tunga axlar.

Jag hade pratat med mina vänner innan så därför visste jag att deras tonåringar också hade fixat med andra vänner den hör dagen. Med sleepover hos varandra. Biobesök tillsammans, fika efteråt. Träna på gymmet.
Min 15 åring följde med mamma på en lunch tillsammans med andra svenska mammor och deras småbarn. När deras tonåringar var ute på egna äventyr.

Det känns tungt. Det känns jobbigt.
Både för honom och för mig.

Egentligen kanske mest för mig.
Men det jag ser framför mig är hur han sitter ensam i sin lilla lägenhet när han nu flyttar hemifrån nångång.

På gymmet

Skolorna här i landet har sitt enda lov den här terminen just den här veckan. Och det syntes på gymmet igår när jag och en kompis hade tänkt svettas en liten stund. Vi var inte ensamma om man säger så.

Ca 20 minuter på löpbandet först. Lite stretching och sen var det dags att ge sig på maskinerna.
Jag började med maskinen för Pectoralis, bröstmuskeln. Maskinen stod framför spegelväggen, såklart,  så jag hade fin uppsikt över mina egna rörelser och samtidigt över andra som satt vid maskinerna bredvid.

Det var då såg jag henne.

Till synes en helt vanlig tjej i 20-25 årsåldern. Blont hår uppsatt i en tofs. Tänings tischa och träningsbyxor. Det enda som skilde henne mot mig, förutom att hon var lite yngre,  var att i hennes båda händer hade hon servetter. Som hon inte släppte. Över huvud taget. Aldrig.

Jag började observera henne.

Hon satte sig i maskinen bredvid mig. När hon väl hade satt sig så började hon titta på vikterna. Nu pratar vi inte en "vanlig koll på vikterna" för att sen ändra till den vikt man önskar. Hon vrålglodde. Släppte inte blicken. Ni vet "panikblicken". Efter en lång stund tog hon ett djupt andetag, samlade kraft, la ena servetten i den andra handen, försökte närma sig vikten med sin högerhand som då var utan skydd. Sakta. Försiktigt. Med fäst blick på vikten.

Det gick inte.

Snabbt åkte handen tillbaka. En hundradel senare var servetten där i handen. Hon torkade sig. Behöll båda servetterna i händerna. La amrbågarna över knäna, hängde med huvudet mellan benen. Djupandades.
Till slut tittade hon upp igen. Tog sina servetter, placerade dessa på handtagen på maskinerna, sedan händerna ovanpå. Inte en millimeter av hennes hud nuddade maskinen. Utan att ha ändrat vikten.

Sen fortsatte hon så. Försökte utan. Men sen snabbt tillbaka. Väldigt länge.

Jag förstod att här satt en tjej som kämpade. Med sitt eget liv som insats. Om hon hade haft träningshandskar som de flesta andra på gymmet använder, hade jag aldrig lagt märke till henne. Men det hade hon inte. Hon använde servetter.
För henne var inte själva träningen på gymmet det viktigaste. Det viktigaste för henne var att hon var där. Hon var på gymmet för att försöka övervinna sina fobier för nåt som kunde komma på hennes händer. Baciller, järndoft, whatever.
Det finns säkert hundra skäl för just henne att inte ta på saker med sina bara händer. Som i en annans värld är helt obegripliga. Men viktiga för henne.

Jag satt där och blev alldeles varm i hela hjärtat medan jag slet med mina vikter. Och den värmen kom inte bara från värmen jag jobbade upp vid min maskin. Utan den värmen kom från att jag riktigt kunde känna hur hon kämpade. Jag kunde se i hennes blick hur hon fullkomligt struntade i oss andra. I hennes värld fanns det bara hon. Och hennes motstånd.
Den här kvinnan var ändå otroligt modig. En hjälte.

Jag vandrade runt mella de olika maskinerna. Med min blick då och då på henne. Under tiden som jag hade avverkat kanske fyra maskiner, satt hon kvar vid samma. Inte lyft särskilt mycket. Mest försökt ta på redskapet. Andats.
Mitt i ett andetag reste hon på sig och vandrade iväg. Med servertterna i händerna.

När jag och min vän kände oss klara med dagens pass så passerade vi igenom hela gymmet för att komma till entren. Då såg jag henne igen. Längst inne i lokalen vid ribbstolarna stod hon. Med magen vänd mot ribborna. Servetterna hade hon nogsamt lagt på en av ribborna i höjd med bröstet. Hon lyfte sakta sina armar och när de hade nått servetthöjden la hon försiktigt händerna på detta vita skydd.

Sen stod hon så.

 Som jag har tänkt på henne sen dess.
Alla har vi människor något som kan kallas för nåt som liknar tvångstankar eller tvångskänslor. Alla har vi nån gång kollat en extra gång om spisen var avstängd. Eller om strykjärnet var avstängt. Eller om ljusen var släckta. En del behöver hoppa över det översta trappsteget i en trappa för att klara av att gå vidare. En del måste tvätta sig en viss tid för att det ska kännas rätt. Nån måste tända och släcka lampan ett visst antal ggr för att kunna somna. Och allt detta är ok.

Det är när saker och ting börjar att ta över vardagen som man behöver söka hjälp. När hela livet kretsar kring att klara av dessa tankar och känslor och livet blir så ohyggligt begränsat att man inte klarar av att leva ett normalt liv.
För en del känns det skamligt att söka hjälp av andra. En del anser att det är tecken på svaghet att inte klara sig själv. Men i min värld är man väl aldrig så stark som när man inser sina egna begränsningar och är redo att göra nåt åt dem.

Nånstans inom sig vet man själv när det är dags.

Om viljan finns - men inte förmågan?

Jag lämnade mina vänner efter en fantastisk helg tillsammans med dem.
God mat och underbara drycker hela helgen så det har verkligen inte gått någon nöd på mig. Alls.

MIn telefon har varit tyst. Inga samtal från sonen, däremot några samtal från maken i fredags.
Några meddelanden via facebook är enda kontakten med sonen. Otroligt skönt.

De har haft en toppenhelg utan mig och jag har haft en toppenhelg utan dem.

Men jag behövde bara vara hemma i en timme för att kastas tillbaka till verkligheten skapligt fort.
Tvätt, mat, och planering inför veckan som komma skall.

När maken och lillebror hade gått och lagt sig var det bara jag och storebror kvar i soffan. Klockan var 22.10 och då kom det från hans mun:
"Mamma, skulle inte jag kunna få göra mitt skolarbete här hemma istället för i skolan?"
Han har alltså i sin hjärna tanken att kunna bli en sk "hemmasittare". Finns inte på världskartan var min första känsla. Han har ju redan slutat att gå på fotbollsträningarna. Hur skulle hans liv se ut om han även slutade gå i skolan? Aldrig få chansen till andra människor.....

Min luft bara försvann. Trodde  jag hade laddat mina batterier 100% efter en denna helg. Trodde jag skulle kunna ta emot på ett bättre sätt efter att ha varit hemifrån några dagar. Men icke. Känslan i soffan igår kväll var precis som innan helgen.

Det jag snabbt hann tänka innan jag svarade honom  var att det mysiga som jag upplevde i helgen bara var då. Den kända klyschan "Njut av nuet" fick plötsligt en ny innebörd. Men så rätt. Mina tre dagar i Sverige var underbara då. Jag hade energi att ha roligt under några dagar. Och jag hade hoppats nånstans att den gick att lagra i några depåer inne i kroppen. Men icke.  Det hjälpte mig absolut inte igårkväll i soffan. Den energin var som bortblåst.

Jag gick iallafall upp och hämtade pappan. Ville inte ta denna diskussion med sonen själv så sent på en söndagkväll. Och maken ska nu vara borta i tre dagar så jag ville ha honom med. Han blev lite upprörd över att de faktiskt har haft hela helgen på sig att prata om detta, men att  det kom fram först sent på söndagskvällen. Och det var då jag sa till honom att det är ju så här det är, alltid när jag är ensam med sonen så kommer det nåt. ALLTID! När ska maken fatta att det inte hjälper att "bara ta ett snack och sen är saken urvärlden"? Eller "bara bryta mönstret så löser sig allt"?

Under pratstunden nere i soffan kom det fram att sonen vill ha kompisar, men han vet inte hur man gör. Han känner sig så enormt ensam. Han ligger i konflikt med några killar sen länge och känner att han är helt ensam. Han är inte rädd för dessa killar, men de är högljudda, de stör, de pratar inte engelska, han är rädd för att de pratar skit om honom. Inget nytt under solen för våran del utan det är samma sak vi pratar om hela tiden.

Maken gick på om vikten av att sonen själv måste bjuda in till samtal. Om vikten av att sonen själv behöver se sin egen del i samspelet med andra. Vad bidrar han med? Vad utstrålar han? Attityd? Kropssspråk?

Sonen vet allt detta. Frågan är bara hur man gör när man inget annat vill - men inte har förmågan att kunna?
Men maken är helt inställd på att sonen visst kan - bara han vill.

Jag tror inte det.
Och jag menar inte att jag har gett upp. Jag menar bara att jag tror att vi behöver hjälp. För vi kan inte hjälpa honom mera, utan att lägga all skuld på honom själv.


Vi har innerst inne ingen aning om hur man hanterar tonåringar med ADD. Och inte heller hur man hanterar tonåringar med autistiska drag.

Just nu går vi bara på känsla och det vi tror är sunt förnuft.
Men är det verkligen så himla sunt det vi håller på med?
Jag är skeptisk.

Eget äventyr

I morgon, fredag, drar jag till Sverige.
Alldeles ensam ska jag ta flyget till Bromma och där ska en vän möta upp mig.
Hon har till och med tagit ledigt från sitt jobb för min skull. Det känns stort för lilla mig. Att det finns människor i min närhet som faktiskt tar ledigt för min skull. Jag finns.

För första gången på ett och ett halvt år ska jag åka till Sverige för min egen skull. Och det ska bli så skönt. Som jag ser fram emot denna helg. Bara få vara jag. Inte mamman eller frun. Bara jag.

Även om sonen sa igår vid middagen:
"Mamma, det är sista gången du gör så här va?"
"Det är iallafall första gången", svarade jag då.

Killarna och deras pappa kommer att få det så bra under helgen.
Och så hinner de längta lite efter mamman.
Det kan vara bra eftersom vi går på varandra annars här hemma.

Jag önskar er alla fantastiska människor där ute en härlig helg. Tillsammans med folk ni tycker om och kan njuta av och med.

Hej så länge, mina vänner.

Energipåfyllning de luxe

Jag fick ett mail igår av en tjej som läser min blogg.
Även hon är en mamma som lever i en liknande situation som våran familj. Deras dotter har dock just startat sin utredning och de har en bit kvar. Men de har kommit långt ändå.

Hon ville berätta i brevet till mig att hennes sätt att hämta energi till sig själv, för att orka klara sin vardag när det känns tungt, är att läsa min blogg.
Och ni kan inte ana hur mycket det glädjer mig!!
 Att kunna hjälpa nån. Att kunna få nån att känna att de inte är ensamma i sin situation. Egentligen en helt otrolig känsla faktiskt.
Kan jag genom mitt skrivande bara hjälpa en enda människa med det jag själv upplever är det värt varenda rad i min blogg.
Om min erfarenhet i den här NPF-världen kan få andra, eller i iallafall en mamma, att hämta energi så värms verkligen hela mitt hjärta.

Tack snälla du för att du delade med dig!

Och hur hämtar jag själv energi? Var tankar jag upp mig?

Bara genom detta fina mail från denna mamma så överlever jag lätt 128 inlägg till.

Ett annat sätt för mig att lagra energi är att tänka på vårat sommarställe. Snart är vi där igen!

Denna matte - denna son

I morse klockan åtta hade maken och sonen möte med spec lärare och matteläraren som har den stora gruppen, där sonen nu ska slussas in för att få ett betyg där det inte står "modified math" på. Förra veckan var den första för honom att deltaga i den gruppen på lektionerna. Det gick lättare än förväntat. Men det är låååång väg kvar. Det förstår vi alla.

De satt och pratade i en halvtimme.

Sedan var det skola precis som vanligt från 8.40-15.30.
Det är måndag i dag vilket betyder extra lektion med science läraren så länge som han anser att det behövs. Idag blev det 30 minuter. I det här fallet så är det samma lärare som har även matten. Som han alltså hade mötet med i morse.
Idag hade de valt att göra matte istället för science.

Sonen har alltså jobbat stenhårt i skolan mellan 8.00-16.00 idag.

Sonen hade tidigare idag mailat pappa om att han ville ha ytterligare hjälp med matten idag. Sagt och gjort. Pappan kom hem ca halv sju. Nu är klockan 19.44. Med ett stop för lite matätning så har de läst matte hela tiden.

Hur mycket ska en 15 åring orka?

Från mentorn

Fick precis ett mail från lillebrors mentor. Han är orolig över lillebrors mående.
Under ett par veckors tid har nåt hänt med honom. Vi har också märkt det. Doktorn har tittat på honom. Han är liksom fullt frisk vad proverna visar.
Alltså är det nåt annat. Men vad?

Jag är fortfarande inne på att han är nära en depression. Men jag törs knappt nämna det för maken som inte tror det. Han tror bara han är lat och bekväm och behöver komma igång med träningen igen efter sin skada i ljumsken.
Medan jag tror att det är mer. Klart att träna hjälper till att må bra. Men jag tror ändå att det ligger djupare.

 Nu vill mentorn iallafall ha ett möte angående honom så vi kan "hindra tillståndet från att bli värre".
Jag tror inte vi har förstått hur dålig situationen är. Jag är därför mycket tacksam över mentors agerande.

Dags för oss föräldrar att fatta läget.
Dags att samla kraft även här.

NU ringer maken.

Lite om våran fina kille

Våran kille har egna idéer.  Om saker och ting. Som är otroligt viktiga för honom, men som kan vara lite svårt för andra utomstående att förstå.

Vi märkte redan när han var en liten pojke att han var rädd för saker som ingen annan två åring var rädd för. Han kunde inte vistas nära blommor, han var livrädd för växter som blommade. Gröna växter var lite enklare att går förbi. Solrosor var absolut värst. Första gången han kom hem med en bukett självplockade blommor började jag att gråta av glädje. För jag visste  vilken kraftanstängning det var för just honom. Och det var nog inte ens en bukett när allt kommer omkring. Det var nog bara en enkel, liten blåklocka. Nu är just rädslan för blommor lite mindre, men solrosor funkar fortfarande inte.

Han har aldrig kunnat äta "mörk" mat. När han var yngre var även mat gjord i ugn omöjlig att äta. Ytan blev hård och mörk.
Nu vid femton års ålder äter han fortfarande väldigt lite av den mörka maten, men smakar iallafall. Och han vill alltid veta vad vi får för mat. DEn frågan ställer han ungefär 1000 ggr om dagen.

Han äter inte frukt där han ska äta skalet. Bananer går ibland. Kiwi funkar bra. Äpplen går bara om jag skalar dessa först.

I hans liv är det otroligt viktigt att allt han ska dricka är kallt. Han kan inte dricka om det är rumsvarmt eller om den är avslagen. Eftersom vi inte dricker kranvattnet här där vi bor så har vi alltid petflaskor med vatten hemma. Han är våran dricka chef, kan man säga. Han ser till att det alltid finns kallt vatten i kylen och blir oerhört störd när vi andra har glömt att göra detsamma.

Kläder är ett annat kapitel. Klädesplagg med nåt som innehåller dragkedjor eller knappar har aldrig funkat att ha på sig. Han kan inte ens sitta nära mig om jag har en munkjacka på mig med dragkedja.
Han har aldrig använt halsband eller kunnat hänga sina medaljer efter fotbollscuper runt halsen. Han har helt enkelt tagit dessa i handen. Ytterjackan är det enda plagget som han använder med dragkedja. Och den kan han inte ha på sig om den är öppen. Den kan han bara ha på sig om den är helt stängd. Ända upp till hakan. Behöver han ha den öppen så tar han av sig den ist.
Tröjor får inte ha mönster på sig. Helst enfärgade. Han tycker inte om att vara för varm. Hellre för lite kläder än för mycket. Skjortor har han aldrig använt. Bara när jag tvingade honom när han var yngre. För att jag tyckte det var viktigt. Så dumt.

Han har svårt för solljus och vill helst dra ner alla gardiner och persienner när vi andra bara älskar att solen äntligen tittar fram.
Han har svårt med höga ljud och har aldrig gillat dammsugaren eller arga röster.

Han har aldrig gillat när man tar på hans hår. Att gå till frisören var ok först vid 12 års ålder. Innan dess var det jag som klippte honom hemma. När han var liten klippte jag med saxen när han sov. Passade på då.
Kroppskontakt är inget han uppskattar alls. Han har inte varit killen som sökt efter att få krypa upp i knät överhuvud taget. Nuförtiden kan han sträcka ut foten i soffan och vill att jag håller på den. Med ett stilla grepp.

Ja, det här var en del av våran fina femtonåring. Det finns mycket mer som gör honom unik. I hans värld är det vi som inte är kloka som äter denna mörka mat. Hur kan vi tycka om blommor egentligen?
Och kroppskontakt, hur kan vi gilla det?

Innan vi föräldrar visste bättre så såg vi som vår uppgift att försöka ändra på honom. När han i samma veva försökte ändra på oss. Vem har rätt och vem har fel? Vem kan ta sig rätten att bestämma det?

Tänk om jag hade all denna erfarenhet och vishet för femton år sedan. Så mycket jag hade gjort annorlunda.

Helgen

Och där sjönk vi som en sjunkbomb, både jag och killarna.
Efter ett par väldigt bra dagar där vi har haft det otroligt bra så var det dags att sjunka en bit.

Man kan säga att jag och killarna äter upp varandra. Vi förtär varandra. Vi tröttnar på varandra.
Fördelen att vara tillhands hela tiden är att kunna vara tillhands.
Nackdelen att vara tillhands hela tiden är just det. Att hela tiden vara där. Förutom när de är i skolan så är jag där varenda vaken sekund i deras liv.

Både positivt och negativt. Just idag mest negativt. Storebror bröt ihop. Blev arg på lillebror som behöll sitt lugn imponerande coolt. Men när han väl gick in i sitt rum så bröt även han ihop i tårar och ilska över att ha en brorsa som är så dum i huvudet.

Och denna helg har det verkligen varit så. Vad än lillebror har sagt, så har storebror huggit, hånat, suckat eller sagt nåt annat dumt. Han har inte kunnat låta bli att kommentera ALLT som lillebror säger. Vilket gör att lillebror blir galen.

Vilket även betyder att jag har varit på både storebror och lillebror med påminnelse om att de har båda eget ansvar över sina egna beteenden.
Just nu kan de inte vara i samma rum. Knappt ens i samma hus. I går eftermiddag körde jag lillebror till ett party han var bjuden till vid 15 tiden.
"Vad skönt att komma ifrån det här dårhuset!"

Lillebror är den som faktiskt har egna kompisar. Som han kan åka till, umgås med lite granna, sova över hos osv. Men storebror är hemma dygnet runt. Hela tiden. Han har inga vänner han umgås med på fritiden. Han tycker att livet är oerhört tråkigt, ensamt och trist.
Samtidigt som han vägrar att vilja göra nåt. Mycket märklig sits. Han vill inte ha kontakt med nån från skolan. Han vill inte att vi bjuder hem folk hit. Han vill inte att vi åker hem till nån annan heller.

Kan tilläggas att under helgen har han inte ätit conserta.

Njuter!

Onsdag.
Således den tredje dagen på den nya dosen med conserta.

Lämningen i morse avlöpte hur smidigt som helst. Han behövde inte ens andas en liten stund innan han hoppade ut ur bilen.
Inte helt rakryggad dock, men för oss är det en vinst bara att han går in i skolan utan ångest pumpandes i hela bröstet.
Vilken känsla! Av lättnad hos mig. Säkert nåt åt det hållet även för honom.

När klockan var 14 kom jag tillbaka till skolan.
Idag skulle han nämligen göra sitt nationella prov i svenska. Med mig som hans handledare under 80 minuter satt vi i det rum som jag hade bokat veckan innan sportlovet.
Han gjorde det helt utan problem och dessa 80 minuter gick otroligt fort.

Sedan körde jag hem honom och lämnade honom ensam hemma under ett par timmar då jag körde runt med lillebror som skulle hämtas från sin wolleyboll träning och som när vi väl var hemma från den kom på att hans skolväska låg kvar i skolans korridor med ipaden i och allt annat viktigt.
Så iväg en fjärde gång denna väg till skolan denna dag.

Och när jag och lillebror kom hem hade storebror gjort alla läxor av sig själv samt haft mailkontakt med sin science lärare och varit ute och sprungit en runda.

Plötsligt händer det!
Jag är alldeles häpen.
Fast det är  första veckan efter lov och allt.

:)

Vilken dag det blev!

I måndags, igår alltså, höjde vi dosen på inrådan av sonens läkare från 54 till 72 mg av Consertan.
Idag är det andra dagen med den nya dosen och jag hämtade en väldigt uppåt kille i skolan idag.
 Som dessutom på eget initiativ kontaktade sin  engelska lärare igår via mail på kvällskvisten för det var "några grejer som han behövde få förklarat för sig".
Och dessa lärare på skolan är otroligt effektiva och snabba på att ge svar på mail. Efter en kvart hade de bokat ett möte till idag efter skolan.

Och på måndagar efter skolan har han extra möte med sciense läraren, som han igår satt med i exakt 48 minuter efter ordinarie skoltid.

Så två extra lektioner de två första skolagarna efter lovet har det blivit. Och trots detta var det en en glad kille som hoppade in i bilen.
Vilket i sin tur gjorde mig lika glad. Om än ännu gladare.
Han till och med berättade för mig att denna engelska lärare är på väg att bli skolans bästa lärare "för han är så positiv hela tiden och han säger alltid att jag jobbar på bra. Och om jag kommer på ideer säger han aldrig att de är fel eller dåliga, men vi resonerar alltid och tillslut har vi en gemensam lösning iallafall".
Tror ni hela mitt hjärta bara smälter.

Sonen berättade även att han idag har gjort upp en egen plan för de tre olika engelska läxorna som ska vara inlämnade på olika datum nu i mars. Och jag bara häpnade när jag hörde vad han hade kommit fram till för det här är just det som har stressat honom nästan allra värst. Långa läxor över tid, och inte ha förmågan att kunna strukturera upp dessa i en vettig takt. Där har vi alltid behövt hjälpa honom. I alla nio år i skolan. Vad han ska göra när osv.

Idag hände något!

Är det pga av höjningen av dosen?
Är det pga en dag som är bra bara?

Efter hämtningen i skolan åkte vi direkt till simhallen. Vi hade packat badväskorna redan imorse så de låg klara i bilen.
När vi hade bytt om och var på väg ner i plurret så blev vi stoppade av en badvakt. Hon berättade då att killarnas badshorts är förbjudna att bada i i det här landet. Här i landet måste alla killar ha de vanliga sk badbyxorna, typ Speedos tighta sort.
MIna killar bara stirrade på henne och trodde hon skojade. Men icke.
"Alla amerikaner kommer också i likadana shorts som ni", sa hon.
Och så vi svenskar, svarade vi. Vi fick iallafall tillåtelse att simma för den här gången.

Efter simningen tog vi en repa förbi Mc Donalds och tog med oss mat hem.
Nu sitter storebror vid sitt skrivbord och gör läxor. Utan tjafs.
Lillebror ligger på golvet i sitt rum och gör sin matteläxa. Utan tjafs.

Vilken dag det har varit!

Så klok

Alltså. Det här blir visst mitt tredje inlägg idag. Men jag bara måste få skriva av mig.

Min son är så himla klok. Några av hans stora styrkor är just hans enorma klokhet, hans vältalighet och hans mognad.

Har sällan mött en sån mogen 15 åring. Han är som en ung vuxen. I vissa avseenden.

Under tiden här i vår nya hemstad så har inte vännerna varit många, kan man säga. Och det är ju inte så konstigt om man inte vet hur man ska intragera med andra. Det har varit skolan, fotbollen och så vi fyra. Lillebror har umgåtts lite mer med sina nyfunna vänner på olika sätt.

Storebror har oxå haft chansen, men precis som i Sverige så har han alltid hittat på skäl för att slippa umgås. Till slut så tröttnar ju folk såklart. De slutar att bjuda in och fråga. Just det har hänt i hans fall.

Allt eftersom de nya kompisarna enligt honom själv "inte passar".

När jag stod i köket vid spisen och lagade mat tidigare idag kom han ner och hängde på köksön. Han ville prata.
Nu när det är klart att vi ska flytta tillbaka till Sverige så har han inte tankarna på nåt annat, kan man nästan säga. Allt i hans hjärna kretsar kring detta och då känns ju dessa tre månader som är kvar som en hel evighet.

Nu sa han så här:
"Mamma, jag är orolig för att när jag flyttar hem till Sverige igen kanske jag inte kommer att vilja vara med mina kompisar ändå. Och då är jag rädd för att känna att den här tiden här borta har varit bra iallafall när jag inte har behövt umgås."

Kan ni förstå hur han menar?
Det kunde jag. Just nu är han rädd för att hans sk isolering här kommer att göra så att han inte vill vara med kompisar hemma i Sverige. Samtidigt som han inget hellre vill, innerst inne.
Men det är inte hela sanningen. Vi pratade mycket fram och tillbaka och han insåg tillslut att egentligen är det inte vännerna som han saknar. Absolut till en viss del.
Men den viktigaste känslan i hans fall är "känslan av att kunna vara med sina kompisar". Att liksom  kunna välja.
Här har han inte alls samma möjlighet att känna den känslan.

Visst är han klok, min son?

Så sant.

Jag läser en del bloggar som är skrivna av människor i typ samma situation som jag själv. Jag lär mig oerhört mycket av andra som vet vad jag själv pratar om. 

HHittade denna text  på den här bloggen. "M som i underbar", heter den. 
Klicka på den röda texten så får ni upp den länken.



"Det är lättare att känna sig "lyckad" och "duglig" när förmågorna får chans att mäta sig med förväntningarna. När vi börjar förvänta oss så mycket mer än vad som finns i förmåga i en specifik situation så kan allt stjälpas åt sidan - återigen och när det hänt tillräckligt många gånger, då ger man upp"

Just i det här området måste jag få med min make på tåget. Ännu mera.

Han anser fortfarande att "bara han kommer över tröskeln så kan han" eller  "bara han tänker så här istället så kommer det att gå bra" .

Tänk om maken  kunde se det som sonen klarar istället för det han borde klara av. Att det är maken som måste "tänka på ett annat sätt".

Samtidigt som det är vårt jobb som föräldrar att puscha och stötta. Gränsen är hårfin, känner jag.

Kärlek

Det finns vissa dagar då jag älskar mina barn ännu mer än vanligt. Idag är en sån dag.

När liksom kärleken är så där stark att det gör ont i hela kroppen.
När man vet hur dåligt ens barn mår och hur han gör varje minut, varje sekund till att bara försöka överleva.
När man ser hur han med krokig rygg och insjunkna axlar kliver ur bilen för att gå till vad som ska vara hans arbetsplats de närmaste åtta timmarna. Med kallsvetten drypandes över hela hans kropp och ångesten som ett pumpande lok i bröstet.

Hur många vuxna skulle orka i den situationen egentligen?

Båda killarna vill flytta hem till Sverige. De har varit här klart. De är färdiga med det här äventyret.
Och nu är det bestämt.Vi kommer hem till Sverige i juni.
I huvudet fattar vi alla att det endast är tre månader kvar. Men i magen och i hjärtat är det tre lååånga månader. Med ofantligt många mornar och kvällar att klara av tills dess. Men vi har mycket kul att se fram emot under dessa tre månader också. Framför allt en resa till solen i slutet av april.

Under den här perioden som utlänningar har vi lärt oss oerhört mycket. Både om oss själva och om varandra.
Vi kommer hem till Sverige med en helt annan attityd till saker och ting. Vi har klarat av saker som vi inte trodde kunde. Vi kommer ha erfarenheter med i vår ryggsäck som ingen nånsin kommer att kunna ta ifrån oss. Killarna har mognat på ett helt otroligt sätt. Jag och maken har förändrat oss. Vi kommer inte vara samma familj som flyttar hem i juni, som den som flyttade hit augusti 2011.

Vi har avklarat 20 av 24 månader. Det är riktigt bra gjort av oss. Av hela familjen på olika sätt.
Men det har kostat på.
Det som vi aldrig kommer att få veta är hur dessa månader hade varit om vi hade bott kvar i Sverige.
Helt säkert också jobbigt. Men under andra premisser. Andra saker hade varit jobbiga. Vi hade kämpat med samma saker som vi kämpade med innan vi flyttade hit.
Ångesten pumpade då med. Kallsvetten dröp då med. Hans rygg började krokna redan då.
Men av andra skäl och orsaker.

Som jag önskar att all denna smärta som finns hos honom bara kunde läggas på mina axlar istället. Jag hade tagit det direkt. Utan att tveka. Jag skulle ta varenda liten millimeter av smärta så han fick chansen att känna av ett liv utan detta.

Tänk på mig imorgon

Maken åker till Sverige tidigt i morgon bitti för en kurs på fyra dagar.

Det är inget konstigt alls. Han har rest och varit borta mycket och ofta. Vi har klarat oss bra.
Men nåt har hänt under den sista månaden.
Jag känner en oro inom mig som inte har varit där tidigare.

I morgon är det måndag. Alla måndagmornar är jobbiga.
Imorgon är inte vilken måndagmorgon som helst. Det är en måndag som är lika med första dagen efter ett lov. Vilket gör denna måndag svårare än vanliga jobbiga mornar.

Alla förändringar mellan skola-lov och sen tillbaka från lov-skola är tuffa övergångar.

Jag önskar att ni, kära läsare, är med mig dessa dagar. En liten tanke från er gör att jag både orkar mer och känner mig bra mycket starkare.

Tack!

När saker och ting tar över vardagen

När sonens tvång och tvångstankar kom upp i ljuset vid nio års ålder så gick våran telefon ledning varm, kan man säga. Det var samtal till skolsköterska, skolläkare, Bup och alla möjliga instanser.

Eftersom det var sonen själv som slog larm och verkligen bad om hjälp själv så tog det skruv överallt. Väntetiden blev kort och tacksamma över det var vi. Hade det varit skolan som slagit larm eller vi föräldrar hade väntetiden blivit något längre förstod vi.

"Hjälp mig, mamma! HJälp mig, mamma! Jag orkar inte dölja det här längre!", grät han på sin sängkant   i början på december nyss fyllda 9 år.

Sonen var desperat och det gjorde även oss föräldrar likadana. Tigermamman burrade upp sig. Röt till och aldrig har jag väl nånsin varit så stark som när det gäller honom.

Vi fick kontakt med en psykolog på habeliteringen i staden där vi bodde. Av alla människor som sonen har varit tvungen att prata med så var denna fantastiska indivd nån som han slappnade av med. Nån som han kunde släppa allt till. Andra sk proffs har gjort tappra försök att komma honom in på livet, men aldrig lyckats.

"Jag säger till dom det jag vet att de vill höra, mamma!"

Han har således varit alldeles för smart egentligen för sitt eget bästa.  Men till slut fann vi henne.
Hon som sonen tog till sitt hjärta. Hon som vi kände eventuellt skulle kunna få honom med på tåget.

Alla vi människor har nån gång, nånstans känt av ett litet tvång. Att vi tex måste vända bilen för vi kom på att jag kanske glömde låsa dörren. Eller hade jag dragit ut strykjärnet? Eller hade jag stängt av spisen? Osv osv.

Några av oss måste räkna saker för att det ska kännas bra. Några måste hoppa över första trappsteget i en trappa för att kunna gå upp eller ner. Några måste tvätta händerna en viss tid för att känna sig färdig. Listan kan göras hur lång som helst.
Och det är helt ok.
Det är när alla dessa tankar tar över hela ens liv, hela ens vardag. När jag blir så pass påverkad att jag inte kan göra något annat. Det är då man måste söka hjälp. Då är det dags att ta till proffsen.

Vi har varit där. Vi är fortfarande där. Mycket har vi gått igenom. Mycket är kvar. Han har sina demoner som gör att hans vardag blir oerhört begränsad. Däribland då även vårt.
Sonen sliter som ett djur för att överleva. Han får jobba så hårt för att känna att hans näsa är något sånär ovanför vattenytan.
Men han gör det bra.

Och som mamma har jag under alla dessa år alltid undrat, var kom det här ifrån?
När började det? Varför började det?
Vad gjorde vi? Vad gjorde vi inte?

Vad hände?