Får vänta en månad till på första lönen

I torsdags förra veckan kom sonen hem från jobbet med ett stort leende på sina läppar.
Han berättade att en kille på hans avdelning har sagt upp sig och att dennes uppgifter ska delas upp på andra. Varav sonen är en av dem som ska få utökat ansvar.
Helt otroligt egentligen.

Han har sagt ja till de nya uppgifterna, men att han behöver bara få avsluta det kapitlet han håller på med just nu. Så när han har gjort klart de nya uppgifterna är det lättare att gå tillbaka och bara börja på nästa kapitel så att säga. Istället för att börja mitt i nåt som inte var avslutat ordentligt.

Han är ju klok.

Nu väntar han bara på den första lönen. Och han får lön i efterhand. Så först nästa månad kommer den första utbetalningen. Han får helt enkelt vänta lite till.

Än så länge verkar det funka på hans jobb. Han får beröm av sin chef och sin chefs chef. Han kämpar på och gör det han förväntas göra. Han har en ganska så "slentrian" uppgift, men det passar ju en kille som han egentligen. Han gör samma saker varje dag och börjar nog känna en viss trygghet i det. Han vet vad som väntar honom när han kommer till jobbet varje dag. Han har till och med tagit egna intiativ och sett när det finns kunder som inte pratar svenska och han förstår att han inte kan skicka mail till dem på svenska. Då har han frågat sin chef om det är ok att han skriver på engelska istället. Och han har fått tilliten att skriva dessa mail på egen hand.

Det här att jobba

Sonen som fyllde 19 år för en vecka sedan åker till sitt jobb varje morgon kring 06.00. Han stiger upp kring kvart över fem-halv sex varje dag och för att öht orka med sig själv och dagarna så går han frivilligt och lägger sig vid 21.30. Och det är iofs väldigt skönt för då får jag plötsligt "lediga" kvällar.

Han är hemma mellan 16-17 på dagarna beroende på viken tid han ankommer jobbet på morgonen så han verkligen gör sina 8,5 timme om dagen.
Han vill ha matlåda varje dag för det kostar 88 kr att äta i restaurangen på jobbet, vilket han inte alls har lust att betala själv. Och matlådan den gör han inte själv minsann, den får vi göra.

Efter jobbet åker han antingen direkt till gymmet eller först hem för att en halvtimme senare åka till sin fotbollsträning. Han är hemma på riktigt så att säga mellan 19.30 och 20.30 Heeeelt slut.
Hur länge kommer han att orka??

Så här länge har han aldrig jobbat heltid nånsin tidigare.

Och precis som det var i skolan så är det under de fria tiderna på jobbet som det är som tuffast. När de har kvarten rast på fm, halvtimmeslunchen och sen kvarten rast på em. När han behöver vara social är det som jobbigast. Han vill helst slippa rasterna helst och få gå hem 30 minuter tidigare istället.

Han är lättretlig. Han är lättirriterad. Han hänger upp sig på ord som vi säger. Han är otroligt noga/besatt av vad vi ska äta till middag. Och när vi ska äta. Och hur mycket jag ska laga. Han avskyr halvfabrikat och vill bara ha äkta vara. Han blir arg och sur om jag nån gång tar fram frysta hamburgare eller köttbullar. Han skulle kunna äta kyckling i alla former 24/7.

Han vill ha bredda smörgåsar med sig varje morgon, för frukost är så äckligt och det måste vara mättande bröd så han inte blir hungrig om en timme igen.

Ja jösses!

tablettform istället för kapslar

Det här med mediciner.

Sonen har ätit melatonin i flera år. För våran familj, och framför allt för sonen, har det varit guds gåva till mänskligheten. Verkligen.

Dessa kapslar har varit licens beprövade och varje år har vi fått ansöka från behandlande läkare ett intyg och en förfrågan om en licensmotivering för att sen ge det till apoteket som i sin tur skickar detta till läkemedelsverket.
Sen har vi hållit tummarna och hoppats på ett godkännande varje år. Har hittills inte varit några som helst problem för oss att få det här utskrivet. Däremot har det ibland tagit otroligt lång tid för läkare att skriva ut det. Vi har fått ligga på och vi har fått påminna och vi har ringt massa gånger.
Ingenting kommer enkelt så att säga.

Nu var det dags igen.
Licensen går ut nu i september och jag var på läkaren redan i somras för att skriva en ny motivering.
Ingeting har hänt. Jag ringde även för två veckor sedan. Och fick svaret av en sköterska då det är omöjligt att få prata med läkaren själv, att han tänker inte skriva ut nån motivering då samma medicin nu finns i tablettform och inte är licnensbeprövat. Men han hade iallafall skrivit ut ett nytt recept på just dessa tabletter. Men det var inte det jag hade bett om. För recept hade vi redan. På kapslarna.

På apoteket beställde jag dessa kapslar och efter nån vecka får jag beskedet att de har inköpsstopp på dessa kapslar. De får bara köpa in tabletterna.

Så nu har jag beställt såna istället.
Inget kommer enkelt.
Så att säga.

En väldigt fin ung man

"Mamma, jag har vuxit upp!"

En mening från min son som igårkväll hade skrivit en påminnelselapp till sig själv på saker som han inte skulle glömma att ta med sig nu på morgonen.
Han packade även väskan med alla saker som han behöver till sin fotbollsträning som han håller i på fredagskvällarna igen efter sommaruppehållet.
"Det är lika bra att jag packar nu ikväll så jag inte behöver göra det i morgon bitti klockan 6!"

Alltså.
Två meningar från min unge som är på väg med skapligt stora steg rätt ut i vuxenlivet. Nåt som han verkligen har sett fram emot sen han var liten. En av hans största önskningar sen han var en liten grabb har varit att själv kunna påverka sin egen vardag. Och nu är han på väg dit. Jobba behöver han ju göra såklart, men när han kommer hem från jobbet behöver han inte plugga. Tiden är fri att göra det han vill.
Och just nu är det enbart fotboll.

"Mamma, jag har vuxit upp!"
En mening från min unge som har behövt gå igenom så otroligt mycket för att överhuvudtaget kunna säga så. Några få ord som i mitt hjärta betyder så oerhört mycket. Hans ord är så otroligt starka.
Hans barndom har nånstans på vägen gett honom så pass många och användbara verktyg som har hjälpt honom att nu efter 19 år kunna uttrycka just de orden.

Jag tänker på alla dessa 19 år och har svårt att själv förstå allt som även vi föräldrar har gått igenom.
Som den här terminsstarten till exempel. Inget möte med nåt lärarteam är inplanerat. Ett sånt där möte som vi som föräldrar ALLTID har haft inför nya terminsstarter för att inkludera nya lärare, påminna gamla lärare om att vår son missar man inte som lärare i undervisningen. Att få dem att förstå att våran unge är precis lika viktig som alla andra i klassen. Varje termin. Men inte nu.
Allt vi som föräldrar har lärt oss tack vare vår egen son är obetalbart.
Jag har en enorm kunskapsbank att ta hand om på ett bra sätt. Att förvalta. Att kanske nångång kunna ge även till andra.

Sonen har självklart så oändligt mycket kvar att lära. Men han är på väg. Han är på god väg. Och han kommer fortfarande att falla. Flera gånger. Han har fortfarande lätt att se allt i svart. Ett litet gruskorn blir till ett oöverstigligt berg i hans ögon. Hans tankar blir så stora och hamnar lätt åt katastrofhållet. Men han är på väg.

I slutet av september ska han till vuxenpsyk för första gången. För att förhoppningsvis få ännu mer verktyg för att kunna hantera ångesten och tankarna som han berättade om i somras. Som vi inte hade en endaste aning om.

"Mamma, jag har vuxit upp!"

Ja, det har du sannerligen gjort älskade unge!

Första A-lagsmatchen

I dag lördag står sonen på kanten på A-lagsmatchen som ass tränare för första gången.
Hans gamla tränare från P-97 har tagit över rollen som A-lagstränare för den här säsongen och han ringde sonen i veckan och frågade om inte han kunde assistera honom under matchen idag.

Sonen blev överlycklig!

Så nu tänkte jag åka ner för att kolla in hans A-lags debut som tränare.

Ta ditt eget jävla ansvar

Nu har jag och den andra kompisen slagit våra kloka huvuden i hop och kör nu gemensamt den mer hårda linjen mot våran gemensamma vän.
Vi hjälper henne om hon är beredd att ta sig samman och söka hjälp för sitt mående/missbruk.

Vi har båda två försökt få tag i henne via telefon men där svarar hon inte. Då har vi skickat varsitt sms där vi har klargjort att vi älskar henne och att så fort hon väljer att hjälpa sig själv så finns vi här.

Kompisen fick ett svar om att "tack för allt, men jag väljer att kvävas och förtvinas". Kompisens sms hade en slutkläm ur en psalmrad som hon kände passade och som vår vän då svarade att hellre kvävas och förtvinas än att öppna upp och få ljus.

Jag skickade mitt sms igår. Fick svar tämligen omgående. Där hon svarade tillbaka:
"Jag kommer inte söka hjälp inom den närmaste framtiden. Bara så du vet. Ha ett bra liv."

Efter en stund kom nästa sms. Lika destruktivt. Det var var i termer om att jag har svikit henne och att hon återigen har fått skäl till att ALDRIG kunna lita på NÅGON någonsin.
Det är endast synd om henne och det är som vanligt alla andras fel. I det här fallet är allting mitt fel.
Hon som bara ville ha hjälp med att sälja lägenheten "och så blev det så här".

Efter ytterligare en stund kom det tredje smet.
"När jag tackar för livet har ni lyckats då?"

Vad menar hon med det? Är det ett hot om självmord? Att hon liksom tackar för sig? Är det att hon undrar om vi är nöjda om hon tackar och typ ber oss på bara knän?
Helt obegripligt sms.

Jag väntade med att svara tills i morse. Då skrev jag kort och enkelt:
"När du tar ditt eget ansvar finns jag här <3!"

Har inte fått svar på det.
Men hon får mig dit hon vill lite grann iallafall. För hon får mig att må dåligt. Hon får mig att känna mig som en svikare. Hon får mig att må riktigt jäkla dåligt och hela mitt system reagerar. När jag fick de här sms:en igår började jag må rent fysiskt illa.
Jag blev skakig och kallsvettig.

Även  om jag känner mig trygg i det beslutet som jag har tagit för jag vet att det är det enda rätta, så känns det oerhört tufft. Att veta att en älskad vän inte vill hjälpa sig själv. Att stå på en sk hatlista och vara den som i hennes ögon är ansvarig för hur det blev nu känns jobbigt.

Första dagen på nya jobbet!

Annars mitt i allt annat kaos i mitt liv just nu så har vår 18 åring börjat på ett nytt jobb idag. Han har själv varit på intervju och han har själv skrivit på avtalet.

Han åkte i morse vid åtta. Han kändes ganska så lugn faktiskt och han kändes redo.

Han känner sig vuxen för det är ett skrivbordsjobb och på anställningsavtalet står det "ambulerande tjänsteman". Och varför det känns mer vuxet vet jag inte. Kanske så enkelt för att det inte är ett sommarjobb, utan ett "vanligt" jobb. Han har kontrakt på fyra ,månader.

Hans uppgift blir i huvudsak att uppdatera ett företags kundregister.
Vi får se hur det går.
Har inte hört nånting ännu iallafall.

Jag är rädd för att dagarna kommer att kännas alldeles för långa för honom. Ett heltidsjobb, dock med flex så han har lite att bestämma själv.

Ska jag åka eller inte

Samtalen med min vän har brutit samman.
Jag är inte längre välkommen till henne i morgon som planerat för att hjälpa till med lägenheten.
Jag berättade för henne om min oro över att hon just nu bara är ute efter att få lägenheten såld, betala sina skulder och sen gömma sig i sin stuga där ingen ser eller hör henne och där hon kan dricka sprit för resten av pengarna.
Om jag kände så så var jag inte välkommen på fredag och hon behöver inte min hjälp.
Jag bad henne återigen söka hjälp för sitt missbruk men det tänker hon aldrig göra. Hon tänker minsann inte sätta sig hos nån psykolog ism har större problem än hon själv för det har alla psykologer. Det är bara dravel och det är bara tjafsigt. Hon är inte sån och hon har inte det behovet, säger hon själv.

Jag känner att jag har levt för länge i medberoendeställning. Tack vare min far.
Nånstans behöver man dra en gräns. När jag i mina samtal med henne inte får höra ett uns av sjäkvrannskaning, inte ett ynka litet "att fan vad tokigt det här blev" eller "vad har jag ställt till med" eller "shit vad jag ångrar mig", när jag inte hör ett endaste av sånt så har jag ingen lust att lägga mer energi på henne. Hon måste vilja själv.

Nog är nog.

Nu sitter jag i en gruppchatt med hennes vän som hon för tillfället bor hos och den vännens make, hennes ex man och så jag. Hennes vän har börjat förstå hur och på vilket sätt jag har tänkt och tänker som medberoende.
Hon är lite mjukare och tror att bara hon får lägenheten såld så tar vi det andra sen.
Men hon har börjat att förstå det komplexa i det hela. Och idag hade hon tagit mod till sig och försökt få vår vän att öppna sög och att prata och förstå vikten i att söka hjälp. Men nej. Och när den andra vännen berättade att hon och maken var inne på samma spår som jag så behövde hon plötsligt inte deras hjälp heller. Så hon drog. Mitt i samtalet.
Och nu vet ingen var hon är.
Kanske att hon drog till lägenheten. Men ingen vet. Hon svarar inte i telefonen.

Och nu undrar hennes ex man och kompis om jag kommer eller inte över helgen?
fan, jag vet inte.
Nånstans måste jag visa att jag menar allvar.

I chatten skrev jag just

"Kontentan är att vi kommer aldrig att kunna hjälpa henne om hon inte vill ha hjälp själv. Och då är frågan hur vi andra väljer att hantera just det?"

Har inte fått svar på det ännu.