London baby och din jävla idiot!

Vi har varit i London en sväng. Från torsdag till söndag.
Flygplanet ner i torsdags blev en smula försenat för det hade varit storm i England under dagen vilket hade gjort hela dagens flygningar försenade.
Och vi fick sitta i planet under hela förseningen. Det var varmt och det var kvavt. Det var trångt och vi skulle få sitta i ca 90 minuter.

Då brast det för storebror.
Såna här utsvävningar är ju från början inte hans favvogrej riktigt. Har aldrig varit. Men vi har tagit med barnen på många resor genom åren iallafall. Som vuxna får de bestämma själva om de vill resa eller inte. Men vi har aktivt valt att faktiskt vilja ta med dem runt på resor. Vi har velat att de ska få uppleva annat. Se annat. Få förståelse för att det faktiskt är olika. Att allting inte ser och smakar likadant som i Sverige.

Detta val har även varit ett tufft val. För det har inte alltid varit helt smärtfritt att resa såklart. Och det har för det mesta varit själva förflyttningen som har varit tuff. När vi väl har hamnat på rätt plats har det mesta gått ganska så bra. Och framför allt har det gått otroligt mycket bättre ju mer kunskap och förseelse vi som föräldrar har skaffat oss kring vad sonen har behövt för förberedelser.

Flygplatser är jobbiga. Mycket folk. Rörelse hela tiden. Plan som är försenade. Då har det många ggr varit jobbigt. Flygningarna har oftast gått bra. Vi har alltid haft en väska full med bra-att-ha-saker med oss. I den har det alltid funnits det han har behövt för just den resan.

Passkontroller är jobbiga. Mycket att hålla reda på och hålla ordning på sitt pass. Säkerhetskontroller är jobbiga. Öppna handbagage. Paddor och påsar med flytande saker upp på bandet. Av med skor och skärp. Jackor och mössor. In genom den dör bågen, nån som tar på en. Nu till London blev just han självklart slumpvis utvald av personalen att bli extra kollad. Så han fick visa vilket handbagage som var hans, vilken låda med tillhörigheter som var hans. Och så tog de nåt och kollade om det fanns spår av explosiva ämnen på hans ägodelar. De tog även prover på honom själv.
Sen på med alla kläder igen.
Jobbigt.

Och på planet i torsdags när vi alla hade boardat och satt oss tillrätta i våra stolar och vi fick reda på att vi skulle sitta sådär i nästan 90 minuter i väntan på att få åka. Då brast det för honom fullständigt.
Och efterosm jag vet att det var otroligt jobbigt för honom gjorde jag ingen större affär av det hela men det gjorde otroligt ont inuti mig. För det var verkligen första gången han har sagt nåt i den stilen överhuvudtaget. Det har aldrig hänt tidigare hur arg han än har varit.
Han blev helt tokig av att sitta på sin plats längst in till fönstret med jackan på sig och få höra att det skulle vara så i ca 90 minuter. Och han vägrade att ta av sig jackan, för det var också jobbigt. Jag gjorde ingen större affär av det heller, herregud han är snart 20 år. Vill han ha jackan på sig får han väl ha det. Men då blev det ju ÄNNU varmare. Och han ännu argare.

Och han ifrågasatte varför ingen fick gå ut ur planet, varför fick vi inte bara gå ut ur planet och nerför trappan. Och ta lite luft. Jag sa att det är ingen ide att diskutera just den frågan, för det handlar om säkerhet och regler och nu är det bara bestämt så.
- Skit i det då din jävla idiot! sa han till mig då. Och jag frågade lillebror som satt emellan oss om han hade sagt det jag trodde jag hade hört. Och det hade han.

Och vad tufft det var!
Så har han aldrig nånsin sagt förut. Att min unge säger så till mig har varit helt oacceptabelt innan. Jag har trott att jag aldrig nånsin skulle få höra det. Och nu fick jag det slängt rakt i ansiktet. Hur skulle jag hantera detta? Ingen aning.

Och som han ångrade sig. Inte på direkten, för då tyckte han att jag skulle ha förståelse för honom. Och jag sa att den diskussionen tog jag inte där och då. De framför som hörde allt måste ha undrat vad som hände bakom dem.

Men sen. Oj, vad han ångrade sig. När allt hade lugnat sig. Och det inte var så farligt. Och han faktiskt tog av sig sin jacka. Och vi hade landat.
Han försökte på sina olika sätt visa hur mycket han faktiskt tycker om mig och hur tacksam han faktiskt var för att åka på den här resan.

Efter den här lilla incidenten blev hela vår resa helt underbar. Bara storebror fått mat var tredje timme ungefär, som en liten bebis, så har han hållt sig på bra humör och vi har haft det så mysigt.
Vi har vandrat, vi har sett så mycket. Och det har gått så bra.
Jag verkligen älskar London! En underbar stad!

Hemresan gick också väldigt bra, trots en liten försening.

Några små, små ord av kärlek!

Att vara mamma till en sjuttonåring innebär ganska mycket. Av det mesta.
Att vara sjutton år innebär även det ganska mycket.

Som mamma får jag höra att jag är tjatig. Att jag inte förstår. Att jag inte hör. Att jag är döv. Att jag är trög. Att jag inte visar tillräckligt med tillit. Att jag helt enkelt är en pain in the ass emellanåt.

Och det är precis så jag upplever mig själv som mamma emellanåt.
Jag får tjata. Jag behöver säga till flera gånger. Jag vill att han plockar ur diskmaskinen. Jag vill att vi hjälps åt här hemma. Jag upplever honom sååååå seg, det händer ingenting. Han vill skaffa jobb, men det händer ingenting. Han vill göra än det ena än det andra. Han snackar så mycket, men sen blir det ingenting av det.
Jag upplever det som om att han fortfarande lever lite efter devisen att det är alla andras ansvar att hans liv ska gå bra. Det känns som om han inte har greppat det här att om det ska hända nåt så är det liksom upp till honom själv.

Går det dåligt på ett prov är det läraren som har förklarat dåligt. Går det dåligt på en match är det alla andra som bara har lallat runt på planen.

Vårt sätt att vara mot honom under årens lopp har säkert varit en stor bidragande orsak till detta beteende, det är jag självklart medveten om. Vi har kanske curlat honom en aningens för mycket. Men nånstans borde det gå in. Vi började ju inte prata om det igår, så att säga.

Så, jag är tjatig. Jag är på honom. Jag låter honom inte vara. Han slipper inte plocka ur diskmaskinen. Det ska göras. Vi vill inte att han sover bort ett helt lov. Vila och återhämtning är helt ok. Men inte att ligga under täcket i sin egen säng en hel vecka tex.

Och vill han ha pengar, så behöver han jobba. Och jobben hoppar inte på en. Man måste ut. Man måste ut och söka själv. Vi kan hjälpa till med att skriva CV och personliga brev, men han måste skriva dessa själv. Vi kan följa med när det är dags att jaga personalchefer på arbetsplatser. Men  väl på plats måste han söka upp dem själv och sköta snacket själv.

Och jag är på honom.

Han har äntligen fått sitt tjänstgöringsbetyg från hans sommarjobb han gjorde i somras under sju (!) veckors tid. Ett helt underbart betyg! Så himla duktig han var. Och det vill ju både han och vi att det ska ut till de jobb han redan har sökt. Som en bilaga.

Så det har jag fått tjata/påminna honom om. Så sent i går kväll mailade han mig detta så jag kunde skriva ut det på jobbet. Idag har vi lagt dessa i kuvert och namnat och han har fått övningsköra runt för att överlämna dessa kuvert till redan inlämnade ansökningar.

Och när vi kom hem.
Då kom orden.

- Mamma, tack för hjälpen. Tack för att du finns. Du är bäst.

Och just detta. Just detta gör att jag orkar lite till. Jag orkar vara den jobbiga mamman. Jag orkar vara mamman som ibland är så påfrestande.

Både och helt enkelt

Och så skulle jag precis skrika ut hur trött jag är på att varje ledig och vaken sekund tillsammans med sonen få höra hur långa dagar han har, hur länge han sitter i bilen varje dag, att hur sent han kommer hem varje kväll, hur synd det är om honom, hur nära alla andra har till sina jobb eller skolor, hur lite ledig tid han har....

.....och så kommer han hem från jobbet och berättar att han helt enkelt har fått förfrågan om förlängning efter sista april.

Han har inte svarat varken ja eller nej på den frågan. Men han känner sig väldigt smickrad. Han kanske tar sig an uppdraget med undantag för maj. För i maj ska han tenta av hela matte 3. Och enligt hans plan hade han tänkt att jobba fram till sista april med plugg på kvällar och helger, och sen plugga järnet hela maj för att klara av provet.

Vi får se hur det blir.

Att kunna alla 22 Tintin berättelser utantill

Mitt i allt kaos med frustration, stress oro och bök så fixar han ändå lite för sig.

För att klara av dagarna på jobbet som han känner inte är så roligt så har han komat på lite sätt för att överleva.

För att slippa sitta stilla på rumpan, som är helt omöjligt för hans del, så har han ett höj och sänkbart skrivbord så han kan både stå och sitta. Han har även tagit med sig våran balansplatta som vi har haft här hemma i flera år. Den står han på och tränar både balans och styrka genom hela kroppen. Ibland står han på ett ben och ibland med båda. Han sätter även plattan på stolen där hela bålen då får jobba. Och han slipper känslan av att sitta stilla. Han tar pauser tusen gånger oftare än sina kollegor. Han tar sina små promenader längs korridorerna så pass ofta att de som sitter i sina rum undrade vad det var för en filur som smög runt i korridorerna och slog larm till hans chef. Han och hans grupp sitter i ett kontorslandskap och cheferna sitter i egna rum, så han vandrar precis utanför cheferna.

Han har den sista tiden laddat ner så en massa P3 och P4 dokumentärer på sin mobil. Han kan lyssna på två, tre stycken under en dag. Det handlar om allt mellan Breivik, Arbogamorden, Tsunamin, Helikopterrånet. Han lyssnar och han tar in så ofantligt mycket information. Är det nåt han fastnar extra mycket för så tar han reda på ännu mer information efter jobbet.

När han var liten älskade han Tintin. Han var näst intill besatt av den lilla lintotten som allts var ute på äventyr. Hans gudmor visste detta och fixade i födelsedagspresent åt honom när han fyllde typ 8 eller 9, alla 22 album på cd-skivor. Tror ni han lyssnade på dessa?? Herregud! Trodde öronen skulle lossna till slut.

Nu har han återigen laddat ner alla dessa berättelser på sin telefon. Och han lyssnar på dem igen. Och han minns precis allt. Han vet exakt alla kommentarer och minns precis när alla ljud kommer. Han gilla rTintin fortfarande. Och nu kan han skratta åt hur rasistiska alla album egentligen är. Han skickar ett snap till mig på vilken berättelse han just lyssnar på för stunden, skrattar högt åt alla de kommentarer som aldrig skulle ha godkänts idag. Inte menat som att han själv är rasistisk. Utan för att han reflekterar över skillnaden från då och nu.

Så trots allt det jobbiga så försöker han fixa för sig.
Det gör mig så stolt mitt i allihopa!

Hur är en sk vinnarskalle

Sonen tackade nej till uppdraget som tränare för klubbens A-lag. Ett klokt och moget beslut. Han har istället fått en fri roll och kan dyka upp på trä ningarna när han så önskar. Han får även vara med på matcher om och när han känner att han har tid. En perfekt lösning för hans del egentligen. Om fotboll är menat för honom så kommer det fler chanser helt enkelt.
Lillebror har just skrivit upp sig i truppen av spelare i det laget. Hoppas han kommer att trivas.

Relationen mellan bröderna känns annars en aning krispig för tillfället upplever jag det som. Den är allt annat än varm och kärleksfull. De senaste veckorna har ord och kommentarer varit väldigt högljudda och framförallt har storebror varit väldigt kategorisk och har haft svårt att förstå att alla tycker olika. Och det är så det brukar vara. Det följer egentligen bara mönstret vi är vana vid. Att frustrationen hos storebror ökar markant när det känns jobbigt och stressigt och det har det onekligen varit för honom ett par veckor. Hans tankar om framtid, jobb, plugg, matte och fotboll har nog varit honom en aning övermäktigt och det har varit svårt för honom att smälta och hantera.

Vi är ju vana vid detta beteende vi föräldrar. Nu är det dock lillebror som står i korselden, eftersom han numera säger ifrån och säger emot. Tydligt. Och det gillas inte av storebror. Och nu pratar vi detaljer om att det finns ord som vi tolkar olika och om hur det betyder olika för oss alla. Och ibland har jag då lagt mig i deras diskussioner som har uppstått tex vid matbordet, och storebror har då gått upp i atomer. Och han anser att jag absolut inte har anledning att lägga mig i. Och han upplever då att jag "alltid står på lillebrors sida". Vilket jag inte alls alltid gör såklart. Men han upplever det så när jag försöker förklara att andra kan tänka och tolka saker och ting på olika sätt. Vilket är oerhört svårt för storebror att ta.

Vissa måltider är så högljudda och diskussionsfulla mellan bröderna att jag helst av allt bara vill lämna och gå därifrån. Storebror anser sig tex vara på ett visst sätt, och lillebror säger att han inte håller med. I storebrors ögon är han själv en "vinnarskalle". Och vad betyder då just ordet "vinnarskalle"? Det är ju olika beroende vem man pratar med. I lillebrors ögon är pappa en ännu större vinnarskalle. Och detta kan göra storebror helt galen. Jag försöker då förklara att ordet kan betyda olika för olika människor. Och att det varken är bättre eller sämre  åt varken det ena eller andra hållet. I hans ögon är det nämligen väldigt bra att vara en vinnarskalle. Och han vill vara bäst helt enkelt.
I det läget har jag alltså "lagt mig i", och storebror blir ännu mer arg. Jag försöker förklara att en del i livet handlar om att förstå att det jag ser i mig själv, kanske ingen annan ser på samma sätt. Att det jag  tror att andra ser, kanske inte alls stämmer med vad andra egentligen ser. Men att inget är fel och inget är rätt. Man är inte en sämre eller bättre människa för det.

Jösses! Det här är verkligen inte alls lätt att få honom att förstå. Ser han sig som tex en vinnarskalle så är han en vinnarskalle i allas ögon. Punkt slut. Vad det än betyder. Att han höll på att sparka av benen på sina motståndare i laget när han var yngre, av ren ilska, ser han som en vinnarinstinkt. Det gör inte jag. Det ser jag som farligt beteende och ska inte finnas på en fotbollsplan. Och inte på nån annan plats heller förresten. Där är vi oense kan man säga. För mig är en vinnarskalle en som aldrig ger upp fast det går trögt. En som aldrig klagar på nån annan när det går dåligt, utan alltid ser sitt eget ansvar och trots motgång alltid håller huvudet högt och sliter in  i det sista. Tills domaren blåser av matchen. I lagsport är det svårare än i en ensamsport. Frågar jag nån annan ser ordet ut på ett annat sätt.

Att han sen har ett pannben som heter duga för att genomföra det han har gett sig in på. Ja, det kanske är vinnarskalle. Eller envishet. Eller plikttrogenhet. Ibland ren galenskap.

Vad vet jag?