Bryta mönster!

Nu får det vara slut på isoleringen. Jag vill ut bland folk!!

Sagt och gjort!

Bokade i går biljetter till en show.

Jag bjuder med maken som faktiskt ville följa med.

Ska bli så trevligt att få umgås med maken helt allena för et tpar timmar.

Vi äter gemensam middag med barnen sen drar vi.

Hej svejs!

Det blev inte som jag trodde

Den här isoleringen börjar så sakteliga att kväva mig.

Det känns tydligare och tydligare för varje dag som passerar.
När barnen var små så kunde de hänga på vart jag än skulle. Det var inget konstigt att killarna var med och fikade.

NU är det konstigt om 16 åringen skulle följa med mig till min kompis för att jag vill fika med henne.
Alltså åker jag väldigt sällan bort på kvällstid till en vän.

Eftersom jag jobbar en del kvällar så blir sonen ensam hemma nån kväll i veckan.
Går ibland bra. Går ibland inte alls.
Mina jobbarkvällar gör att jag själv undviker att planera egna aktiviteter de kvällar jag är ledig.
För jag får så satans dåligt samvete de kvällar jag redan är borta.
Rutiner, rutiner. Varje kväll ska helst se absolut likadan ut som alla andra kvällar.

Vilket betyder att jag är hemma för det mesta. Visst åker jag iväg ibland. Blir borta en timme eller så. Ibland bara för att han ska få klara sig själv. Få känna att han själv klarar av det. Lite i taget.

Men. Jag isolerar mig.

Jag hör på andra tonårs föräldrar att de har så många ungdomar hemma hela tiden "och det är så himla mysigt att ha dem hemma".

Hos oss finns inte en enda ungdom. Förutom våra egna söner.
Lillebror blir likadan. Han vet inget annat, eftersom storebror liksom aldrig har visat hur det kan gå till.

Vi kan inte bjuda hem folk hur som helst. För det måste funka med storebror.
Vi kan inte åka hem till vem som helst. För det måste funka med storebror.

Skulle jag och maken mot förmodan åka hemifrån utan killar en lördagkväll så behöver storebror ha en tid då han vet att vi kommer hem.

Det var inte så här jag trodde att det skulle bli när barnen äntligen blev stora.

När barnen var små kunde jag se mig själv några år framåt i tiden. Jag vet att jag då tänkte  medan jag gav all min tid att "jag ger barnen det här nu för snart blir de stora och behöver inte mig längre. Jag får min tid sen".

Men det blev inte som jag trodde.
Jag behövs mer än någonsin ju äldre han blir.

Jag vet att jag tänkte när sonen var liten  att "om jag lär honom det här och det här, så kommer hans svårigheter att försvinna och han kommer att kunna det här snart. Jag visar honom hur man gör så kan han det om några år".

Men nej.

Han lär sig visst.  Absolut gör han det. MIssförstå mig rätt här. Många saker har han lärt sig. Men det tar tid.
Sånt som vi normalstörda bara tar för givet att man kan. Sånt får han träna på varje dag.

Det som tillhör hans svårigheter bland annat är just det här att kunna generalisera.
Lära sig att se ett mönster. Så att säga lära sig av sina egna misstag. Hitta egna lösningar. Att kunna finna sig i en situation som uppkommer helt enkelt.
Han fixar inte det.

Exempel på frågor som kommer flera ggr i veckan:

"Vad säger jag till en  som kliver på bussen som jag bara känner lite ytligt, mamma?"

"Vad säger jag när killarna i klassen skrattar åt nåt som inte jag tycker är roligt?"

"HUr kan jag låtsas vara intresserad av det som mina kompisar pratar om?"

"Hur ska jag göra för att vara lite mer delaktig i samtalen på rasterna?"

"Hur ska jag veta vad jag ska säga när?"

Han vill så hemskt mycket. Men har insett att han inte har förmågan.

Och jag har kommit till den insikten att hur mycket vi än har lärt honom, pratat med honom och visat honom från när han var liten och i 16 år framåt så kvarstår hans svårigheter iallafall.

Han behöver oss mer än någonsin.
Och det är ett otroligt tungt och tufft ansvar.

Efterlängtat papper

Tjoho!
Läkarintyget har kommit!!

I morgon lägger vi det på lådan till Transportstyrelsen.

Inget i lådan ännu

Inget intyg från läkaren om körkortstillståndet har kommit i lådan ännu.

Konstigt att det skulle ta sån lång tid att skriva ihop intyget, och sen lägga på posten när själva mötet med henne endast tog sex minuter förra onsdagen.

Hade hon velat hade det intyget kunnat skrivas direkt efter vårt möte och hade kunnat postas samma kväll. Så känns det iallafall.

 Undrar vad det är som plötsligt tar sån tid?
Nej, hon får några dagar till på sig. Sen är det bara att ringa.

Fram och tillbaka och så denna matte

Sonens gymnasiematte kan inte jag hjälpa till med.
Jag erkänner att den är för svår för mig. Jag kan helt enkelt inte bidra med någonting vad gäller läxor i just det ämnet. Maken vet om det och sonen vet om det.

Vilket i sin tur kan stressa både son och make.
Är tex maken borta under ett par dagar och sonen har mycket matte just den veckan, eller om det är ett kapitel som är lite knepigare just den veckan så blir det ju väldigt stressigt.

Maken för att han känner sig otillräcklig där han sitter på ett hotellrum nånstans i Sverige och sonen för att han inte kan få den hjälp han behöver.

Så var det den här veckan.
Maken skulle vara borta hela veckan, må-fre. På kurs med diplomering på torsdagen.
Sonen har prov nästa vecka och har lagt upp sin matte på det viset att han måste göra nio tal om dagen för att hinna klart kapitlet. ( Och jag ska inte tala om för honom att han ska göra fler tal efter samtalet vi hade igår han och jag. Även om han kanske skulle behöva repetera några tal. Eller hur skulle ni göra? )

Pappan tog iallafall bilen hem igårkväll. Åkte två timmar och anlände här hemma vid 19-tiden. Kunde jobba hemma idag onsdag, och satt redo vid 15 tiden när sonen kom hem från skolan. Sedan satt de och jobbade. Och som de jobbade.
Vilket tålamod. Från båda parter.

Vid 18 tiden åkte han tillbaka. En bilfärd på två timmar till. Nu är ju inte själva bilåkandet så himla jobbigt för våran pappa, men ändå. Så han är på plats i morgonbitti i sin skolbänk.

Vi hjälper till på olika sätt, kan man säga.

Som han berikar mitt liv

"Mamma, jag har inte sinnet som kan säga åt mig när det är nog. Som kan tala om för mig att enough är enough. Jag behöver din och pappas hjälp här. Ni måste tala om för mig när jag tex har gjort läxan att det är bra så. Att jag inte behöver göra mer. Att det är dags att släppa för mig. För annars är jag rädd för att jag bränner ut mig snart."

Ok, jag har vetat det länge.
Men ju äldre han blir desto tydligare visar han det.
Vår son är en av de klokaste människorna som jag känner.

Idag kom han ut efter 45 minuter hos sin psykolog på Bup med ögon som glittrade. ( De brukar göra det efter besöken hos honom. )
De hade pratat sonens rastlöshet. Vilken kan visa sig just som hans enorma vilja att alltid göra lite extra vad gäller skolarbetet. Om han har en läsläxa tex så behöver vi alltid räkna ut hur många sidor som han måste läsa varje dag för att hinna till slutdatum. Och visar det sig att han behöver läsa fem sidor, så väljer han att läsa kanske tio sidor. Allt för att ha känslan att aldrig ligga efter. Eller att ha koll på läget.
Ska han göra nio matteuppgifter gör han, om han kan, alltid några fler. Gör han inte lite mer, lite extra så får han alltid ett stresspåslag som heter duga och känner sig otroligt rastlös. Av sin egen press på sig själv. "Jag borde ha gjort, jag skulle ha kunnat..."

Och jag mitt dumma nöt har alltid puschat honom i detta beslut i form av:
"Ja, gör det om det känns bra för dig att ligga lite före." Vilket jag har trott har lugnat honom.....

Idag pratade vi om det här i bilen på vägen hem från Bup.
"Mamma, jag behöver höra dig tala om för mig att mina fem sidor i boken räcker. För säger jag det till mig själv så hjälper det inte. Det måste komma från dig. Min plikttrogenhet som jag har är en jättebra egenskap, men den får inte gå överstyr. Den äter upp mig. Samtidigt som jag har så mycket annat som jag också behöver jobba med, typ kompisrelationerna."

Nu vet jag annat.

From idag ska jag tala om för honom att släppa böckerna när han har gjort det han ska.
Och då kommer vi till nästa utmaning. Hans press på sig själv lär ju inte sluta bara sådär tvärt. Utan det här kommer att bli en läroperiod för oss alla.
När han väl har släppt böckerna så är det ju meningen att han ska känna ett lugn. Att vara tillfreds i det beslutet och känna sig nöjd med det han redan har presterat.

Det blir som sagt nästa steg.

Den här rastlösheten är nåt som plågar honom väldigt. Han har otroligt svårt att hitta på nåt som i hans ögon är meningsfullt att göra. Är läxorna klara, han har tränat klart  och klockan är 18.00 så vet han inte vad han ska göra "fram till tv:n börjar".
Där uppstår en rastlöshet och ett stresspåslag kommer som en raket.
Varje kväll samma sak. Varje kväll samma fråga: "Vad ska jag göra nu? Vad är det på tv sen" Och så är han ett plåster på mig.

Han sa idag att han blir lugn av att spela playstation. Men han tillåter sig inte att göra det förrän han känner att "det känns rätt" för honom att spela. Och jag har märkt att det är svårt för honom att sätta sig i sin spelfotölj i sitt rum.
Här ska jag tala om för honom att det är ok för honom att spela tv spel.
Att han verkligen behöver sin återhämtning. För den är enormt viktig för honom. För att klara av nästa dag. För att inte bränna ut sig.

Som denna unga man berikar mitt liv.
Som han lär mig nya saker varje dag.


Älskade barn!

En sak i taget

Jag hör ofta bland mina vänner och kompisar som har barn och ungdomar i mina söners ålder att det är så skönt med så stora barn.

"Åh - vad härligt det är när barnen börjar klara sig själva. Att vi som föräldrar kan få lite egen tid och börja göra saker för oss själva."

Jag lyssnar på vad mina vänner säger.
Jag hör hur trevligt de har när de är på middagar med andra vänner. Utan sina barn, som klarar sig galant hemma på egen hand.
Jag hör hur de tillagar fantastiska middagar tillsammans när deras ungdomar är ute på sina egna äventyr.
Jag hör hur de kan planera sina helger och kvällar medan deras ungdomar har andra planer.

Jag hör och jag hör och jag hör. Och jag ser och jag ser och jag ser.

Så är det verkligen inte hos oss.
Och sonens brist på självständighet och hans kroniska hemlängtan blir allt tydligare och tydligare ju äldre han blir.
För som 16 åring "borde" han kunna så mycket.

Han borde klara av att vara ensam hemma en kväll medan jag går på bio. Utan att jag ska få dåligt samvete.
Han borde kunna hitta på egna saker att göra på helgerna eller vardagskvällarna.
Han borde tycka att att det vore jätteskönt att få vara ensam hemma en lördagkväll medan vi är hos vänner.
Han borde klara av att sysselsätta sig själv.
Han borde vara ute med sina jämnåriga.

"För han är ju 16 år nu och borde kunna det här", är kommentarer som hörs lite varstans.

Det känns tufft.

Och det är här som mina tankar kommer:
Är det vi som har gjort fel nånstans? Och i så fall var? Och när?
Är det vårt fel att han aldrig kommer hemifrån utan oss? Förutom till skolan som han sköter klockrent. Och sin egen träning förstås. Den sköter han också galant.
Men resten av tiden.....
Är det vårt fel att han lider av sin egensatta diagnos "kronisk hemlängtan"?
Är det vårt fel att han är som han är?
Är det vi som har varit överbeskyddande? Eller jag åtminstone?

Det här är nåt som jag jobbar med konstant kan jag lova.
Tankarna finns där. Skuldkänslorna finns där.
Fast jag vet att det är helt onödigt av mig att leva så. Med skuldkänslorna. För det hjälper ju ingen. Varken mig eller nån annan.

Gjort är gjort.
Och jag försöker att tänka som så att jag har alltid gjort mitt bästa utifrån den situation som har uppstått. Jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, för då visste jag inget annat.

Precis som nu.
Jag gör mitt yttersta för att sonen ska kunna leva ett så bra liv som bara är möjligt för honom.
Det får ta den tid det tar och det får ta den tid som sonen behöver.

Och det är en sak i taget.
Och inte samtidigt som "alla andra" 16 åringar.

Snart är vi ute på vägarna!!

För tredje gången denna veckan tog jag lilla bilen och åkte till BUP igår eftermiddag. Tre olika träffar med tre olika syften med tre olika människor.
Detta möte var med sonens behandlande läkare och det var dags för intyg för körkortstillståndet.

Klockan 16.15 satt vi i väntrummet och väntade på våran tur.
När klockan var 16.21 klev vi ut från byggnaden och var på väg hem igen.
Så fort gick det besöket.

"Hur känns det att komma hem till Sverige igen?"
"Har du drogprobelm?"
"Har du alkoholproblem?"
"Cyklar du mycket?"
"Hur funkar medicinen?"
"Hur är du som medpassagerare i bilen när andra kör? Kan du känna trafikrytmen?"
"Vad säger du som mamma om honom? Anser du att han har drogproblem eller dricker för mycket alkohol?"

Det var dessa frågor som ställdes. Samt en mätning på längd och vikt och blodtryck.

Intyget kommer att dimpa ner på posten inom en vecka och sen är det vi som får skicka det vidare till Transportstyrelsen.

Måste erkänna att detta mötet kändes ganska så meningslöst faktiskt. Här har vi fått jaga denna läkare i flera veckor. Sen när väl tiden kommer så är det ytterligare ett par veckor framåt.
Och så tog det endast sex minuter.
Tid - parkeringsavgift - bensinkostnad - energi. Allt detta gick åt för att vi skulle träffa läkare i sex minuter.

Men nu så är vi snart ute på vägarna! Handledarkursen är redan avklarad.
Wrooom!!

Aha-upplevelse

Jag har levt lite och känt så som att ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag verkligen vet om saker och ting.

Att ju mer jag läser för att lära mig så förstår jag hur lite jag egentligen kan. 

Och så kom den här eftermiddagen. 

Jag har alltså varit på en kurs för anhöriga till ungdomar med ångest/depression/oro.

Det här var den andra träffen, av fyra sammanlagt. Tyvärr missade jag första som var förra måndagen då jag jobbade kväll och hade väldigt mycket annat i min hjärna just då. Bla med lillebror efter den gångna helgen.

Ikväll handlade det om Depression. Första träffen handlade om ångest. Den hade jag verkligen velat vara med på, men livet ville som sagt annorlunda just då.

Vi satt ikväll 12 föräldrar till tonåringar som på ett eller annat sätt har kopplingar till BUP och som har en egen sk behandlare som har kontakt med våra barn. 

Efter en stund delade vi upp oss i små grupper för att diskutera våra egna situationer med varandra. 

I min grupp hade jag föräldrar till två killar på 17 år, ett år äldre än våran,  som har utvecklat varsin depression. Den ena i somras efter en incident på Bråvalla, och den andra förra året pga olika skäl och som mår riktigt dåligt just nu med långvarig sjukskrivning samt egenmedicinering med alkohol.

Dessa killar har ingen som helst annan diagnos i bakgrunden. De var sk helt normala tonåringar fram tills detta hände.

Jag satt där och lyssnade på killarnas föräldrar. Och jag kände så med dem. 

Allteftersom jag hörde dem berätta sina historier så insåg jag att de vuxna framför mig var helt "nya" i den här situationen. 

Jag fick berätta lite om våran situation hemma. Och jag märkte hur de lyssnade på vad jag hade att säga. 

Och jag kände hur de ville veta mera. De ville veta. De var intresserade av det jag sa. 

Medan jag berättade så insåg jag hur otroligt mycket mer kunskap jag sitter inne med jämfört med dessa föräldrar. Och säkert även jämfört med föräldrar i största allmänhet, tänkte jag på då, som inte har satt sin fot i den här världen. Om mediciner, om hormoner. Om just depression fast vi aldrig har upplevt just den så väldigt mycket. Om olika sorters ångest. Om olika diagnoser. Om kämp med skolan. Om störd nattsömn. Om så oändligt mycket. Om livet helt enkelt.
När de pratade kunde jag känna igen deras tankar. Jag förstod deras oro. Jag kunde relatera till det mesta som de berättade. 

De har just klivit in den här världen. Jag har levt i den i 16 år. 

De timmarna i kurs-salen gav mig inte så värst mycket mer kunskap om "Ångest/oro/depression" egentligen. 

Men de gav mig så mycket mer än just det. De gav mig kunskap om mig själv.

Det jag fick med mig hem var känslan av att jag faktiskt bär på en oerhörd kunskapsbank. En enorm plattform att stå på när allt kommer omkring. Så himla mycket erfarenhet som bor i min 168 cm långa kropp. 

Fast det känns som om jag inte har endaste aning om vad jag egentligen sysslar med emellanåt, så vet jag nånstans ändå. Konstigt nog.

Och det var den styrkan som jag behövde ge mig själv just nu. 

Tack.

Ännu mer BUP

Kom just hem från jobbet. Mötte sonen i dörren, kan man säga. Han bytte om lite fort och stack vidare till gymmet. Hans andra hem nu för tiden. Det är där han gör av med sin mesta ångest, frustration och rastlöshet tror jag. Han har själv kommit på att han mår bra av att träna. På olika sätt. Han springer ibland. Han gillar att simma. Han spelar ju sin fotboll två kvällar i veckan och han hänger en stund vid maskinerna på gymmet.

När han är färdigtränad så kan han slappna av på ett helt nytt sätt. Han fixar skolarbetet lättare. Han tillåter och belönar sig själv att spela playstation.
Han fick ett gymkort i födelsedagspresent och det var en väl värd investering.

Nu ska jag iväg till BUP för andra gången den här veckan. Denna gång dock till vår egen här i kommunen. BUP anordnar nämligen en anhörigkurs till "tonåringar med oro - ångest - depression".
En klockren kurs för mig.

Må så gott alla ni fina!

Inte om, utan när.

Var på ett för oss helt nytt BUP igår. I ett helt nytt län, i en helt ny stad.
Jag, maken och så vår äldsta kille.
Klockan 10.00 hade vi tid. Till en specialistläkare inom Autism Spektriúm Tillstånd.

Sonen vill detta så gärna själv då han känner att ju äldre han blir desto mer känner han att han inte är som "alla andra".

Till detta nya BUP har vi sökt enkom för att få till den fördjupade utredning som sonen efter många tusen frågor, intervjuer, papperifyllnad mm mm fick godkänt att göra i vårt eget landsting. Dock skulle vi i vår egen kommun fått vänta till hösten 2014 för att överhuvudtaget ens komma igång med den. Vilket vi inte alls gick med på.

Därav ett helt nytt landsting. Som var villiga att ta emot oss. För att enbart göra utredningen, då hela så att säga "förjobbet" redan är gjort.

Jag är såååå tacksam för att jag tog mig den tiden, hade det tålamodet, att orken fanns för att ringa runt till olika instanser. Be om olika namn. Maila. Ringa. Det tog en hel förmiddag. Men det gick. Och vi slapp vänta ett år.

Och denna läkare som vi fick träffa igår.
Herregud.
Helt underbar!
Hon visste precis vad hon pratade om. Hon visste precis vad vi pratade om. Och det viktigaste av allt, hon visste precis vad sonen pratade om.

Hon kunde prata hans språk. Hon kunde få honom ( och oss ) att förstå var det är nånstans som han behäver lägga så enormt med energi för att bara kunna föra ett vanligt samtal. Bara för att kunna komma in ett rum med människor. Bara för att överleva hans vardag.
 Även om vi har vetat att det har varit så, så kunde hon förklara så att vi förstod exakt vad det är allt handlar om.
Så skönt.

Efter 45 minuter sa hon "det är inte frågan om "om"han får en diagnos, utan det handlar om "när" han får sin diagnos". Och hon tror inte att den här utredningen kommer att ta så lång tid.

Läkaren fick också fram att hon ansåg att vi fram till nu har gjort ett fantastiskt jobb.
Det kändes otroligt skönt att höra. Att nån faktiskt ser vårt arbete. Nån som förstår hur tufft det är att leva i den verklighet som vi befinner oss mitt i.

Mitt i allt detta så känns det också som en lättnad över att en diagnos nu finns. Eller snart iallafall.
Känslan av att vi faktiskt inte har inbillat oss alla svårigheter som sonen sliter med varenda dag, varenda minut, varenda sekund och hela tiden.
Lättnaden hos honom som plötsligt kan känna att han inte alls är dum i huvudet. Att det finns ett skäl till varför han är som han är.

Samtidigt känner jag en sorts sorg, tror jag att det kan kallas.
Att det faktiskt ser ut s¨å här. Att vi ska leva i det här i resten av våra liv. Dygnet runt.

Tröttheten slog ner som en bomb. Som om jag inte var trött innan.  Men jag knyter näven i fickan.
Jag måste. Jag är hans mamma.

Min största drivkraft i allt detta genom alla dessa 16 år har alltid varit:
Om inte jag står upp upp för min son, vem skulle då göra det??

Nu

I morgon börjar vi.
Klockan 10.00 ska vi träffa läkaren för den "fördjupade utredningen" för första gången.

I morgon sätter vi igång.
Vi ska sätta i gång nåt som jag inte har nån aning om var det slutar.

Sonen är inte alls ororlig över att starta.
Det han är orolig för är att vara borta från skolan hela förmiddagen för att sen helt plötisligt komma tillbaka till skolan till lektionen efter lunch.
Han kommer att "sticka ut" så väldigt och han känner att det kommer att bli jättejobbigt.
Han vill inte svara på några frågor om varför han plötsligt är i skolan efter lunch.
Och han vill heller inte vara ledig hela dagen för då missar han alldeles för för många lektioner.

Moment 22.

Några dagar senare

Några dagar efter helgen som vände upp och ner på så mycket för så många så har vi nu kunnat landa en smula här hemma hos oss iallafall.

Jag har funderat så mycket under dessa dagar. Jag har tänkt så himla mycket. På livet. På döden. På vad det är som händer runt omkring mig. Hur kunde det bli så oerhört tokigt?  Jag har tänkt på mina vänner. På mina söners vänner. På familjer som just nu går igenom det absolut värsta som kanske över huvud taget kan uthärdas.

Så otroligt olika vi människor reagerar när det händer tragiska saker runt omkring oss.
Oberoende om vi har nån diagnos eller inte så finns olikheten där.

När nåt traumatiskt händer så finns verkligen inget som är rätt eller fel egentligen. Ingen kan komma och säga att jag måste reagera på det ena eller andra sättet. Ingen kan komma och säga att jag "reagerar fel" eller att jag "bearbetar fel". Samma sak för mina barn. De behöver få reagera på det sätt som känns bäst för dem. För alla är vi enormt olika. Vi behöver sörja på vårt eget sätt. I vår familj blir det alltså på fyra olika sätt att ta hänsyn till.

Bror modell äldre vill inte prata om det som har hänt överhuvudtaget. "Måste vi prata tråkigheter hela tiden?" är en mening som han hela tiden återkommer till. Han har inget behov av det alls. Och kan inte förstå att det finns andra som har det behovet.

Hans pappa är ungefär likadan och kan prata om det när han vill. Men han har svårt att lyssna när nån annan vill prata om det. Precis som vanligt.

Och så är det lillebror och jag. Lillebror har varit själva händelsen närmast då det är hans gamla klasskompisar som är inblandade. Han har varit ledsen. Han har varit chockad. Han har varit orolig. Han har behövt prata. Prata och åter prata. Han har ställt frågor.
Jag har lyssnat. Lyssnat och åter lyssnat. Hållt hans hand under nätterna. Sovit i hans rum.
Nu har det lugnat sig även i hans lilla själ och han är på väg att gå vidare. Men hans världsbild har för evigt ruckasts på.

Och så är det jag.
Jag är inte färdigpratad. Jag behöver fortfarande prata. Mera. Ännu mera. Ställa frågor. Bolla tankar. Tänka högt.  JAg och lillebror har pratat mycket. Men jag vill inte prata med honom mera nu när han börjar känna sig "färdig".

Nån som orkar lyssna?

Bättre dag

I natt har vi alla kunnat sova ordentligt iallafall.
I våra egna sängar.

Madrassen som jag har sovit på i lillebrors rum under ett par nätters tid står fortfarande startklar och redo att användas om ifall att det skulle behövas snart igen.
Han har behövt prata och åter prata.

Igår följde jag med lillebror till skolan för att prata med lärarna om hans upplevelser.
Klassen tog upp det  och jag satt utanför i hallen och väntade om jag skulle behöva rycka in och trösta.
Samtalen i klassen gick bra och jag kunde till slut åka hem.

Och lillebror orkade vara kvar i skolan hela dagen. Han ringde efter ett tag och berättade att engelska läraren hade tagit honom åt sidan under lektionen för att kunna prata med honom. "Och hon lyssnade jättebra", sa han. Så underbart när vuxna finns närvarande. Jag blir så varm i hela hjärtat när det finns människor som vill hjälpa. Som tar sig tiden. Som vågar prata om sånt som inte är vidare värst lätt.

Under eftermiddagen när jag åkte till jobbet för att jobba kväll så hade maken ringt in farfar som kom och höll lillebror sällskap. De hade haft en väldigt fin stund ihop. De hade suttit i soffan och kunnat prata om allt. Ännu en vuxen som tog av sin tid. Fantasstiskt..

Även min mamma och vår granne fanns med på ett hörn igår eftermiddag. Mamma erbjöd sig att komma över men som jag avböjde.  Hon har så långt att åka och det handlade bara om nån timme innan maken skulle komma hem.

När hon satt där hemma på sin kammare så kunde hon i vilket fall som helst inte sluta tänka på lillebror. Samtidigt som hon inte ville liksom ringa och tjata på honom. Då kom hon på den briljanta ideen att ringa till våran granne som hon har lärt känna. Hon bad grannen om hon hade tid, att gå över till oss i skäl för att fråga om "en kopp socker" och samtidgt se hur han mådde.
Grannen hade tid och sprang genast över.
Hon plingade på och såg att farfar var här. Sen gick hon hem till sig och ringde och berättade att läget var lugnt.

Ännu fler vuxna.

Jag är så tacksam!!

Idag är en mycket bättre dag för oss alla.

Hur gör man?

En av mina tuffaste dygn som mamma.