Denna efterlängtade skolavslutning

Två söner - två skolavslutningar.
En gick ut åttan igår.
En går ut första året på gymnasiet idag.

Och nåt nytt har inträffat.
Jag får lära mig nya saker varje dag nu förtiden.

Under grabbarnas ALLA skolavslutningar har jag varit med. Sen 6-års, som det hette då, tills förra året då vi avslutade deras skolgång utomlands.

I år. Nej, ingen mamma på plats.
Jag hade i lite i förväg kollat med jobbet om jag kunde vara borta nån timme eller två som igår torsdag. Mina snälla kollegor sa att det skulle kunna funka.
Eftersom det här är första avslutningen i deras nya skolor har vi aldrig varit med just i deras rutiner och vanor om hur en avslutning går till just hos dem.

Jag frågade lillebror om det var ok att jag hänge med till Borggården där de skulle samlas, för att sen gemensamt vandra mot skolan. Och där skulle jag dra mot jobbet.
Men nehej. Ingen mamma fick följa med.
Sonen klädde isg så fint och var så himla snygg när han helt ensam gick ut genom yttterdörren igårmorse. Han stängde dörren. Och där stod jag i hallen. Och fick klara mig själv bäst jag ville.

Helt nytt för mig.
Mitt problem. Ingen annans.

Nu på morognen stack storebror.
Han och hans kompisar hade bestämt att alla ska ha på sig jeans, vit tischa och kavaj.
Allt var förberett och klart. Eftersom han endast har ett par jeans var det inte särskilt svårt att välja vilken byxa han skulle ha. Men de var nytvättade.
Han klippte sig faktiskt häromdagen.
Ordninggjord och jättesnygg drog han till sin skolavslutning.
 Mellan 09.30-10.15 sak de vara i mentorsalen. Sedan ska de vara i aulan fram till 11.30. Sonens mentor har sagt att där behöver han inte vara med, för där kommer det garanterat vara ett fasligt oljud och mycket folk osv. Hon varnade för ett treorna kommer att föra ett kraftigt väsen ( med all rätt, de har en dag att fira ! ), tal ska hållas, stipendium ska delas ut mm.

Sonen vill göra ett försök till vara med.
Pappa hämtar honom 11.30. Om han inte har ringt innan.

Ingen mamma med på denna avslutning heller.
Helt nytt för mig.
Känns mycket märkligt.

Bara att viljan att vilja hjälpa finns

Idag har jag överlämnat tre stycken olika blommor till tre olika personer som har arbetat nära vår kille i skolan på tre olika sätt.

Jag ville på nåt sätt visa min och makens tacksamhet och uppskattning över dessa personers engagemang, tid, stöttning och framför allt vilja att hjälpa till under detta första året på gymnasiet.
Jag fattar att det inte är särskilt vanligt att lärare på denna nivå får små sommar-presenter från familjer, så som lågstadielärare är vana att få.

Sonen var inte sen att haka på den tanken. Han fick välja  vilka han ansåg var "värda" en liten blomma. Det visade sig att vi hade två samma kandidater samt att sonen ville lägga till en person.
Han sa också att han personligen inte ville vara med vid själva överlämnandet.

Den som sonen la till själv var hans Historia-lärare. För hans enorma förståelse och vilja att hjälpa till i våras när sonen sjönk som en bomb i sitt mående.
Honom gick jag till först. Knackade på hans arbetsrum i sal 203.
Så himla överraskad han blev över vår lilla present. Han blev så glad och jag blev så rörd över hela hans väsen och var nära till gråten bara över turen att sonen har haft lyckan att han fanns på skolan just detta år.
Bredvid honom satt en annan av sonens lärare, psykologiläraren. Hon fick ingen blomma. Sånt är livet.

Sen gick jag till mentorn som satt i sal 211.
Hon fanns inte på plats. Jag hade tyvärr missat henne med ca 1,5 minut, berättade kollegan som satt vid ett annat skrivbord. Jag ställde blomman på mentorns bord och då sa samma kollega "vilket trevligt initiativ". Mentorn har funnits tillhands så fort vi har behövt. Hon har varit snabb på att svara våra mail och våra samtal. Hon har ställt upp och fixat information och andra viktiga saker på ett bra sätt. Hon blev sonens spanska lärare när han klev in i steg 3-gruppen. Hon har förberett honom så gott hon har kunnat om ändringar i schemat och andra ändringar. Hon har varit fantastisk i kontakten med oss föräldrar.

Den tredje personen var Rektor.
Henne fick jag vänta en liten stund på för hon var ute med avgångseleverna på gården.
När hon kom tillbaka haffade jag henne innan hon skulle in på ett möte.
Denna fantastiska människa ska ju sluta på skolan och en ny ska ta över. En sorg för våran familj.
Hon har funnits i vår värld sen i feb/mars 2013 då vi kontaktade henne första gången och vi bodde utomlands. Hon har under hela denna tid varit oerhört mån om vår sons mående och har visat oss sin vilja att göra det bästa möjliga det första året på gymnasiet för sonen.
Den 14 augusti ska vi ha ett sk överlämningsmöte med henne, nya rektor, alla lärare samt Habiliteringen.

Hon blev också väldigt glad över blomman och berättade att det tyvärr kommer att bli en del ändringar i lärarkåren till hösten, men att hon har övervakat just sonens klass och hoppas att inte hans klass drabbas så hårt. Hon har även haft litet finger med i spelet när höstens schema har lagts och hon sa att sonens schema kommer att bli bättre för honom än det här året, med mindre sovmorgnar och håltimmar.

Om allt detta stämmer vad gäller schemat får vi allt se sen. Det litar jag väl inte på till 100% på. Ännu.

Asså, den här spanskan

Sonen gick hela hösten i Spanska 1 och mådde bara sämre och sämre i den gruppen. Han kände ingen och var tvungen att ta en annan buss på morgnarna än sin Nicklas. Till slut höll det inte längre. Vi var tvungna att hitta på nåt. Så han kunde hamna i samma grupp som Nicklas.
Han är otroligt bra på språk och vi föräldrar kom på en helt egen lösning.

Så.
I januari tentade sonen av hela Spanska 1. Han fick A på den prövningens alla delar.
Han fick då flytta upp till Spanska 3 pga sociala skäl, där hans bästisar gick. Utan att passera Spanska 2 alltså. Vilket inte någon har gjort tidigare.

Med stor skeptism från både rektor och mentor så bestämdes det så. De trodde vi hade tagit oss vatten över huvudet och trodde väl inte att sonen skulle klara det bytet rent kunskapsmässigt.
Men för hans skull rent socialt så gick de med på den planen till slut.

Idag har han även skrivit den sista delen på tentan av Spanska 2.
Den första delen skrev han ett A på uppsatsskrivingen och idag var det dags för den avslutande delen.
Efter en halvtimme var han klar. Skickade ett sms:
"Jag får ett A eller B"
Helt utan att ens ha öppnat Spanska 2-böckerna.

I betyget i Spanska 3 ligger han och väger mellan C och D.

På en termin har han alltså skrapat ihop 300 poäng i ämnet moderna språk.
200 poäng mer än sina jämnåriga.
På en termin har han alltså fått betyg för tre årskurser.

Vilket i slutändan betyder att han har redan i ettan gjort två kurser för mycket. Och att han i tvåan och trean kan ta bort en kurs varje år. Vilket var ett mål i sig. Då han har det tuffare i andra ämnen kan det vara skönt att ha ett ämne mindre att plugga.

Vår plan gick hem, han har fått vara med sin kompis på lektionerna under vårterminen.

Vi visste hela tiden att han är ett språkgeni.
Men faktum är att även jag är en smula chockad över hans resultat.

Det han har presterat är helt fantastiskt egentligen.
Tänk om han nånstans själv kunde förstå hur stort det är att ha genomfört allt detta på en termin.
Jag önskar så att han nånstans i sig själv skulle kunna förstå vilken styrka han besitter.


Samtidigt som det är så svårt för andra runt omkring och förstå att så stark och väldigt duktig som han är inom vissa områden, lika mycket stöd behöver han för att rent överleva andra saker. Som typ att åka buss till och från skolan.

Livet är bra märkligt.

Varje gång det händer

- Mamma, du är bäst på att fixa saker som är omöjliga.

- Tack - men då är de ju inte omöjliga helt enkelt.

- Kanske inte. Men ibland känns det helt omöjligt.

Att ideligen hamna i situationer som känns omöjliga. Att inte kunna hjälpa sig själv. Att ibland hitta en egen lösning, men inte ha förmågan att ro den iland på egen hand.
Att hela tiden känna sig beroende av andra människor.

Det är en oerhört tuff situation. Både för den som känner så och för de närmast runtomkring. Fast på olika sätt.
För det är just det här som är livets hårda skola. Att lära sig hur livet funkar. Stort som smått.

Tex:
Ikväll satt vi i soffan och kollade på CSI. Ett favvoprogram för både mig och sonen.
Han råkade spilla ut ett helt glas juice över bordet. Så att det rann väska över ett fotoalbum som låg på bordet och som sen fortsatte ner på golvet.
Han blir helt handlingsförlamad i det här skedet.
Jag gick snabbt in i köket och hämtade disktrasa och papper.
På vägen tillbaka mötte jag honom i vardagsrummet.

Jag gav honom disktrasan och bad honom att börja torka upp.
Han gjorde det. Jättelänge. Jag tittade på honom lite i smyg medan jag torkade av albumet.
Då märkte jag att det blev ju inte torrt där han höll på. Utan det blev ju bara blötare och blötare och området som innan var blött bara växte och växte. Precis som det brukar vid såna här tillfällen.

Jag kände på disktrasan. Dyngsur. Av all gammal juice.
Då behövde jag tala om för honom att den inte gick att torka med mer. Det var dags att gå till diskhon och skölja av och börja om från början. Det hade han aldrig kommit på själv.

Sånt här kommer inte gratis till honom.

Han hade nog inte kommit på sambandet mellan det kladdiga golvet och det spillda glaset senare heller, om han hade fått avsluta torkningen när han ansåg sig klar.

Han behöver styrning. Han behöver hjälp. Han behöver stöttning.
Han behöver nån som förklarar.
Varje gång det händer. Inte bara första gången. Varje gång.

Trots att han är en oerhört intelligent kille.
För det handlar inte om intelligens.

Det handlar om helt andra saker.

Vid läggdags ochjag hade bäddat rena lakan i hans säng.
- Tack mamma. Jag vill att du ska veta att jag är så tacksam för allt du gör för mig. Du och pappa är bäst. Eller idag är du bäst för att du ringde alla samtal och fixade med lärare och det, i morgon är pappa bäst, för då har han med sig Loka hem.

Helt nytt för mig

En alldeles ny situation för mig. Säkert även för min man, men jag tror inte att han tänker på det på samma sätt osm jag.

Lillebror på 14 år och helt utan nån som helst diagnos, endast "tonårsdiagnosen", var ute på roligheter hela kvällen igår och var inte hemma förrän vid 01.00 tiden. Precis som han hade förvarnat om innan.

Hans klass skulle hålla i ett disco som hela mellanstadiet och högstadiet kunde gå på.
Hans uppgift under kvällen var att sitta i entrén och kryssa för vilka det var som kom.
Han skulle sita i 30 minuter och sen ta en paus, sitta i 30 minuter och sen ta en paus.

Vi föräldrar träffades utanför skolan på kullen med medhavd matsäck och klassrepsen höll med en fantastisk rabarberbål.
Man kan väl säga att min son åt med de flesta andra kompisarna på annat håll. Medan det fanns några stycken som åt med sina föräldrar på kullen.

När jag satt där med min potatissallad så tittade jag på dessa ungdomar och deras mammor. Iaktog helt enkelt.

Och jag såg så tydligt att det var två killar med ett otroligt behov av sina mammor. De behövde bara veta och känna att mamma satt där. De frågade mamma om de skulle äta nu eller sen. Mamman sa "vi äter nu så har du ätit klart sen när discot börjar". De åt. Gick tillbaka till de andra. Kom till mamma igen. Och mamman sa "jag åker om några minuter och kommer snart tillbaka. Du får ringa när du vill under kvällen om det är nåt."
Och hennes son svarade: "mamma, jag ringer nog snart".

Åh - sån värme.

Jag kände igen mig så väldigt.
I 17 år har jag varit där själv. Att hela tiden finnas till hands.

Och med lillebror är det nåt helt annat.
Han fixade och donade. Han var med kompisarna. Han ville inte att jag skulle dyka upp för tidigt innan nån annan förälder hade kommit. Han åt när han ville. Han kom till mig endast när han kom på att han inte hade kontanter så han kunde handla en egen dricka på discot.

Vid 19.30 åkte jag hem.
Lillebror sa att han skull få skjuts av en kompis pappa hem. Jag bad om att få dens pappans nummer. Ringde pappan och ingen svarade. Skickade ett sms, fick inget svar.
Det var bara att lita på att lillebror hade rätt.

Vid 01.00 kom han hem.
Överlycklig!

"Min roligaste kväll i hela livet!"

Sov så gott!

Vill bara önska er alla en så god natt som det bara är möjligt för var och en av er där ute i världen!

Själv somnar jag med ett litet leende i hjärtat då sonen har haft en mycket bättre och piggare dag idag än igår. Sånt påverkar som sagt hela familjen.

Han kom hem från fotbollsträningen och var överlycklig över sin bästa träning ever. Näst bästa träningen var förra veckan och hans allra bästa träning var alltså ikväll. Har det nånting med att göra att han har tagit beslutet om match-paus, att han slappnar av….eller är det bara så av inga skäl alls.

Och så sa han mitt under våran heliga tv-kväll, samtidigt som vi tittade på Brons-hjältarna från  1994:
- Mamma, i morgon ser jag faktiskt fram emot min sovmorgon. Jag ställer klockan på 07.00 istället för 05.50.

Jag höll på att ramla av soffan.
De orden har han aldrig uttryckt tidigare.
Att han faktiskt ser fram emot en sovmorgon.

Han skulle kunna sova ända till åtta om han ville. Men man ska inte överdriva. :)
Annars har det varit lite si och så med skolans schema de sista veckorna. Med lärare osm har rättningsdagar så har det blivit en hel del håltimmar och inställda lektioner. Men han har klarat av dem ok.

Och han ser fram emot en sovmorgon imorgon.

God natt!

En nobbar klassfesten och den andra vill vara med hela tiden

Sonen kom hem häromdagen och berättade att klassen ska fixa till ett poolparty. Det är visst nån tjej i klassen som har pool och alla är välkomna hem till dem på torsdagskväll mellan 19-20. De som vill får ta med sig tält och ligga över.

Sånt som jag själv tycker är skitkul. Poolparty och sleepover.

Men alla tycker ju inte som jag. Så klart.
Så är det.

Sonen har haft en inre batalj med sig själv angående detta. Han har nånstans velat hänga med kompisarna dit. Men så är det ju fotbollsträning till 19.30 samma kväll. Hans bästis Nicklas struntar i fotbollen den kvällen och drar till poolpartyt istället. Vilket jag har full förståelse för.

Vi har talat om att vi ställer upp och kör när som helst och vart osm helst. Vill han dra efter träningen så kör vi då. Vill han åka innan så drar vi då. Vill han inte sova över hämtar vi honom tidigare. Egentligen kanske allt som vi vill hjälpa till med, istället ger honom ännu mer beslutsångest. Ännu mer velande i hans hjärna. Men som förälder gör man ju allt för att han inte ska vara helt ensam. Vi vill inget hellre än att han ska kunna hänga med i snacket nästa vecka när alla träffas igen. Vi vill inte att han ska ha så att säga missat nåt.

Men vad vi än vill så är det han som till syende och sist tar beslutet själv.
Och nu har han valt. Han går på sin träning och sen stannar han hemma.
Och det är helt i sin ordning.

Den kvällen får han sina föräldrar helt för sig själv.
För lillebror är med isn klass på en Gårdsfest som hans klass anordnar för resten av högstadiet i skolan. - Mamma, räkna inte med mig före klockan 01.00 ungefär den kvällen. För du vet, jag måste vara med och städa och det efteråt.

På föräldrarmötet förra veckan så erbjöd jag mig att hjälpa till under festen då det behövs flera vuxna för att allt ska kunna genomföras.
Lillebror höll på att gå itaket när jag berättade det.
- VARFÖR MÅSTE DU VARA MED ÖVERALLT??? FINNS DET INTE ANDRA FÖRÄLDRAR SOM NÅN GÅNG KAN STÄLLA UPP??

Då kunde jag ju inte svara att jag gör det för att jag är så himla van att behöva vara med överallt. Att jag inte kan nåt annat. Att jag inte vet nåt annat. Det har aldrig funnits några andra alternativ för mig. Förrän nu.
Det jag svarade var att jag ville så gärna vara med lillebror och visa att jag vill hjälpa till även för honom.
- Tack, men det behövs inte, mamma.

Jag mailade hans mentor samma kväll. Jag känner att det är viktigt att lyssna även på honom. Han vill klara sig själv på ett annat sätt. Han börjar bli stor.

Tänk att det kan vara sån enorm skillnad på två killar som från början är stöpta i samma form.

Det gick så bra!

Efter att ha satt på mig lite ny och fräsch mascara tog jag bilen och åkte ner till matchen. Man kan säga att den gamla maskarna var rätt utsmetad över hela ansiktet.

Väl nere på Vallen så mötte jag ett förädrarpar, som är föräldrar till en kille som har varit en av de mest populäraste killarna genom hela grundskolan. En kille som trots sina ynka 17 år har varit med om en hel del redan här på jorden.

I vilket fall som helst så tog den pappan till orda.
- Hur är det med XXXX? Macke kom hem och berättade vad han sa förra veckan efter träningen.

Och jag blev överraskad över min egen reaktion.
Jag blev glad. Jag kände en värme och en glädje över att denna pappan vågade ta kontakt. Att han faktiskt vågade prata, ställa frågor. Han ställde många frågor. Många bra frågor. Och jag försökte svara så gott jag kunde. Utan att bryta ihop. Hans fru tyckte nog att det var en aning svårare. Hon försökte hon med, men det gick inte lika naturligt.
Pappan fortsatte:
- Ungdomar idag är så enkla egentligen, det finns ingenting som är så att säga konstigt eller annorlunda. De har så många kompisar som jobbar med olika saker. För Macke var det inte konstigt. Han tycker det mest är tråkigt att XXXXinte kan vara med på matcherna när han är den bäste.

Sen satt vi och pratade en stund. Så skönt. Som den mest naturligaste sak i världen.

I paus kom en annan mamma fram. Hon visste om det hon med. Och hon berättade att även deras son går hos en psykolog. För han har också panikångestattacker emellanåt. Han gillar inte för stora folksamlingar.
Hon var också väldigt lätt att prata med.

Efter matchen gick jag fram till den första pappan. Jag ville tacka honom för att han tog sig tid och prata. Samt det viktigaste - att han vågade komma fram. Och faktiskt prata om det som är lite svårt. Jag sa till honom att det betyder väldigt mycket för mig.

Han blev glad över att jag blev glad.

Så enkelt.
Nu är det ute.
Nu har sonen bestämt sig.
Nu är det bara för oss andra att hänga med.

Och den första stunden gick hur bra som helst.

Jag har varit stark så länge

Inte klokt så himla ledsen jag blev helt plötsligt.

Helt utan förvarning.

Vi har varit på landet under hela denna långhelg. Haft det toppen på alla sätt och vis. Fått mycket gjort samtidigt som det har varit lugnt och skönt. Konstigt nog ät det roligare att klippa gräs där än hemma.

Den enda av oss fyra som inte gillade att vi drog till landet över helgen var 14 åringen. G´Han anser att livet är pest och pina för att han var tvungen att hänga med. Att ta med en kompis ville han inte. Vet inte varför. Finns nog olika skäl till det gissar jag.

Men som storebror har försökt få med sin lillebror på allehanda saker under dessa dagar.
Med tålamod, energi och enorm vilja har han försökt med alla medel att få sin lillebror  att tycka om att vara på landet.
Lillebror har varit tjurig, arrogant, urtråkig, snäsig, näst intill otrevlig och storebror har fortsatt med sin energi.
- Mamma, ni har nog en mer vanlig tonåring i lillebror än i mig, sa han till slut. Med ett leende på läpparna. Ibland känns det som om storebrors olikvarande alla andra inte gör honom själv så mycket. Mer bara ett konstaterande helt enkelt. Utan att han själv tycker att det är konstigt.

Nu är det söndag och vi är hemma igen.
Storebrors lag har sin första hemmamatch sen hans avslöjande häromveckan.
Pappa står med på laguppställningen pga av för lite killar som är alerta för tillfället. 43 år ung kanske han får hoppa in och spela med sina gamla killar som han själv har lärt spela fotboll…. Så han måste var apå plats. Sonen ska hänga med och vara den som värmer upp målis och hålla igång avbytarna, fylla på vattenflaskorna och sånt viktigt.

Så att från att för några veckor sen vara bland de bästa lirarna och utvald till lagkapten gick han till att vara på sidan och vara den som gör det jobbet istället.

Idag ska jag ner och kolla på matchen.
Sonen och pappa har redan åkt för att vara med på samlingen.

Och nu kom tårarna.
Varför?

Jo, av så mycket.
Jag är så jäkla trött.
Jag orkar inte vara stark i det tysta längre.

KOmmer det föräldrar fram till mig under matchenoch frågar varför inte sonen är med…..vet jag inte om jag pallar trycket.

Och så vill jag inte känna mig ensam. Fast vi är två……