Dan före dopparedan

Vi har haft en lång dag.
Många timmars väntan mot "uppesittarlvällen" som vi har haft som en jättemysig
kväll med bara oss fyra under alla år.
Just uppesittarlvällen har alltid varit en uppskattad och mycket trevlig stund för hela familjen.
Vi har alltid njutit av känslan av att allt har varit klart. Maten färdiglagad. Skinkan
avsmakad. Julklappar inslagna. Lugnet. Stillheten.

Sedan killarna var små har vi alltid satt ut en tallrik med tomtegröt under kvällens gång. Och så har det varit ett fasligt spring fram och tillbaka ut på farstun för att kolla om tomten har varit framme.

I år har det hänt nåt.
Med två tonåringar i huset blir spänningen och hela stämningen en annan. Helt annorlunda.
Det betyder inte sämre. Inte alls.Men det är nåt nytt. För oss alla. En milstolpe i våran familjs vandring. Småbarnsåren är verkligen ett minne blott och det känns em smula vemodigt.

Jag tror att även storebror känner det. Han känner inte igen sig. I sin egen känsla liksom.
Men det var  iallafall han som påminde om gröttallriken just ikväll. En rutin som sitter fastnaglad.

Så den står där ute på farstulvisten. Med två pepparkakor till.
Hoppas tomten har varit här tills i morgon bitti.

Nu ska jag gå in till sonen som inte har somnat ännu.
God jul till er alla kämpar där ute!
 Ge er själva en stor fet klapp på axeln i julklapp. Det är ni verkligen värda allihopa.
Ni är guld för era barn!

Very Well done!!

Så blev det

I onsdags satte vi oss i bilen för att åka till min bror och hans familj.

Alla var vi så förvantanafulla och vi riktigt gladde oss åt 

Att få träffa hans familj igen.

Första kvällen gick galant. Natten likaså.

Morgonen efter kom det. Ångesten kröp i hela hans kropp.

Han kände obehag i bröstet och jag kunde se i hans ögon hur dåligt han mådde.

Men han kämpade på. Som en krigare på fält tog han sig igenom alla hinder. Minut för minut. 

Sen gick det inte längre.

Jag fick ta ett beslut. 

Hade det här hänt för ett par år sedan hade jag tvingat honom

Att stå ut. För då hade jag ansett  att han minsann behövde lära sig 

Att "ha tråkigt ibland". För livet är inte alltid så roligt. Som om han inte redan visste det.

Igår tog jag ett annat beslut.

Jag valde att åka hem. Jag valde att avbryta hela vistelsen hos min bror.

Med tårar i ögon och med sorg  i hela hjärtat talade jag om det för brorsan och hans fru.

De blev otroligt ledsna de med. Mamma som var med blev oxå ledsen.

Men de respekterade mitt beslut och för det älskar jag dem ännu mera.

Åren  som har gått har lärt mig att det är en otrolig skillnad på att "ha tråkigt" och "att må

Dåligt". För en som är oinvigd kan det te sig väldigt lika. Men för en
Som ser, så är det nuförtiden väldigt tydligt.

Att behöva avbryta umgänget med min älskade lillebror, hans fru samt deras dotter och lillpojk gjorde så ont. Gör fortfarande ont. All planering gick åt skogen. Våran lilljul som vi skulle ha
Ikväll fick vi snabbt som attan ta igårkväll istället.

Mitt hjärta är ledset.
 Jag mår skit för att sonen mår så dåligt. Jag
MÅr skit över att han inte klarade ut de här. Han gjorde ett tappert, strongt försök.
Men tyvärr räckte det inte ända fram.
Jag mår skit över att brorsan tar illa vid sig och tror att det handlar om dem.
Fast jag har förklarat för dem så vet jag att han känner så.
Jag mår skit över att jag inte kan umgås med min bror som en vanlig familj.
Jag mår skit över att våran lillebror bara är tvungen att gilla läget och hänga på.

Men jag  är ändå stolt över mig själv som äntligen stod upp för min son när han 

Behövde mig som mest.

Annars ligger vi nu och väntar på att överleva den här domedagen.
Vi är tvungna att hålla oss vakna, jag och sonen, till kl är 00.00 för att med säkerhet veta att
Vi har överlevt.  "Det fattar du väl mamma, att alla vill veta?"

Tänk att som 15 åring verkligen behöva känna såhär.

Vilken termin

Måndag till onsdag har killarna suttit och skrivit sina Examens prov. Två om dagen.
Sonen mådde illa på måndagmorgonen och kunde inte åka till skolan. Det var hans egen ångest som pös ut den vägen. Samtidigt som han kände en otrolig stress över att missa en examen och behöva göra om den senare.
Så jag ringde och mailade speclärare. Jag frågade om det var möjligt för sonen att skriva sitt science test klockan 14.00 när alla andra var färdiga och gått hem. Hon svarade att det gick bra. Underbar lösning.

Vi åkte dit. Jag och lillebror, som var färdig med sina tester då, gick till ett cafe och fikade under tiden.
När storebror var klar 1½ timme senare ringde han och vi kunde hämta honom.

Tisdagen gick bra och igår mådde han illa igen. Han kände återigen att det var hans egen oro som spökade men  trotsade sin egen rädsla och följde med till skolan. Han skrev sina två prov.

På båda dessa två sista tester hade han betyg 6 av 7. I engelska och franska. Han är ett språkgeni helt enkelt. I slutbetyg får han en 7  franska och en 6 i engelska. Toppenbra jobbat.

Idag är det endast rehearsel för uppvisningen de ska ha i morgon på avslutningen. En dag utan rutiner och bara lull-lull utan struktur. En mardröm för sonen.
Så blir det alltid i slutet av terminer. När det inte är som det brukar. När lektionerna inte ser ut som de ska.

PÅ vägen till skolan fick han ett sms från sin enda komois. Han var visst sjuk idag. Ännu en trygghet som försvann just idag. Jag hAR FÅTT ca 10 sms redan och klockan är 10.30.

Snart är det iallfall jullov.

Kul grej - men ändå inte

Makens brorsdotter, tillika hans Guddotter, går i åttan i en stad i Sverige.
Vecka 4-5 2013 är det meningen att hennes klass ska ut på Prao. Ut och jobba helt enkelt i två veckor.
Förra veckan pratade hennes pappa och min make om detta och maken sa vid ett tillfälle att hon minsann kunde komma hit till oss och jobba hos maken dessa veckor.

Vi skrattade åt det och vi skämtade om att skulle hon tröttna på att följa med honom varje morgon så skulle hon kunna praoa hos mig. Jag skulle lära henne allt jag kan om hur det är att vara Hemmafru.

Igår chattade maken och Guddottern. Hon verkar mena allvar med ide'n. Vilket är oerhört modigt av henne som kan tänka sig att åka över till oss i ett annat land i två veckor. Får man hemlängtan är det inte så att mamman kan komma och hämta direkt om man säger så.

Och allt hade ju varit otroligt roligt!
Om vi hade varit en normal familj.

Nu vet jag inte om det är en sån himla god ide' egentligen.
Jag pratade med maken igårkväll.
Två veckor är en lång tid.

Ska kusinen behöva bevittna om det just då är en jobbig period för sonen?
Ska han som är ett år äldre behöva ta risken att han får härdsmältor inför henne?
Ska vi utsätta honom, henne och alla oss andra för detta?

Allt kan gå jättebra.
Allt kan gå åt skogen.

Fortsättning följer.

Men så trött - både söner och jag.

Är så jävla skittrött.

De sista veckorna, eller månaderna, har varit otroligt tuffa. Egentligen sen i somras och sonen var yr i huvudet och hade ont i bröstet. Det blev ju akut besök på sjukhuset angående hans känsla i bröstkorgen, yrsel, huvudvärk och hans oro angående det nångång där i juli.
Sedan när skolan hade börjat så visade blodprov att han hade borrelia.
Hans yrsel avtog så sakteliga med en 20 dagars antibiotika kur men huvudvärken blev lite mer långvarig.
Den tog längre tid att bli av med.
Faktiskt inte helt borta än. Men det har kanske att göra med att han är trött i ögonen efterspom vi även har fått reda på nu i höst att hasn linser i ögonen är för stora vilket gör att musklerna kring linserna måste jobba extra hårt för att hålla dessa på plats.

Under oktober och november har han varit så ledsen. Så gråtmild och så olycklig. Över allt. Över det mesta som har kommit i hans väg liksom. Han har varit arg och han varit så trött.
I början på oktober började han med conserta och efter tre veckor hade han nått full dos.
Vi undrade, och undrar egentligen fortfarande, om den hjälper.

Eftersom han blev så himla ledsen och olycklig.
Det blev samtal med läkare och ett antal blodtryckskoller. Tiill slut sa hans läkare att det inte är ovanligt att consertan kan ge dessa biverkningar. Han menade att när sonens hjärna lugnar sig, kan landa och på nåt sätt soretera intrycken han får, så kommer insikten om hans egen situation. Alltså att sonen själv kan se hur hans egen livssituation egentligen är. Man kan nästan säga att ett eget sorgearbete kan ta sin början.
Ett annant ord är reflektion.

Vi som föräldrar kan ju bara lyssna och välja om det låter vettigt eller inte. Vi valde det förstnämnda. Vi valde att fortsätta med consertan en stund till.

Och banne mig om vi inte valde rätt? De sista två veckorna har det liksom lugnat ner sig en smula. Förutom två större härdsmältor har det varit ganska så trivsamt umgänge med sonen. Allt är ju relativt, men alla som lever med ADD/ADHD/Asperger vet vad jag menar. Hans ångest och oro över saker och ting kommer vi alltid få leva med. I större eller mindre doser. Varje dag.
Två dagar har det hänt att vi har glömt att ge sonen medicinen på morgonen den sista veckan. Förra fredagen och i förrgår.
Två gånger den här veckan har han brutit ihop och varit både arg och ledsen och haft sina ångest attacker både på dagarna och kvällarna. Mest arg om jag ska vara ärlig. Skolpapper har flygit över rummet och han har skrikit och hållt på.

När jag tänker efter så är det just dessa dagar som det har hänt.
Han säger själv att han inte märker nån skillnad. Men kanske att vi andra faktiskt gör det nu.
Och det skulle vara så enormt skönt om detta gör honom bra. Jag unnar honom det så himla mycket.
Jag vill så gärna att killen nångång ska kunna känna lugnet. Få känna den sköna känslan att livet trots allt är ganska ok.

Jag är förtillfället iallafall så jäkla trött.
Hela mitt väsen känner nog att en ledighet är i faggorna och jag lovar, hela jag är i behov en sådan.
Nu är det fredagkväll och det har varit en toppeneftermiddag här hemma.

Sönerna har varit sams. Tom när de spelade PS3 ihop. Och det är fan inte illa.

Stolt

Vill bara stolt berätta att sonen som är 15 och går i grade 9 har vunnit ett pris i skolan.

Hans engelska lärare har haft ett projekt på tisdagslektionerna under hösten då eleverna har fått ett påstående från läraren vilket de sedan har förväntats skriva ett assay tillbaka om. Alltså ett svar med ganska mycket text. 

Alla svar har varit anonyma och läraren har sedan valt ut tre av de  han har ansett som bäst skrivna, bäst motiverade och bäst tanke bakom. Dessa tre svar har han sedan läst upp för klassen och klassen har efter att ha hört dem fått rösta på vilken som var bäst. Då först får den som har skrivit berätta vem den texten kom ifrån.

Där har sonen varit klockren. Han skriver så oerhört bra. Han är så fantastisk på att få ner saker och ting på pränt. Verkligen en av hans stora styrkor. Tänk om han bara kunde förstå hur bra han är på det. 

Han delade på första platsen den här terminen tillsammans med en tjej. Som dessutom är amerikanska. Alltså har hon redan språket gratis. Det har inte vår kille haft. Han har alltså efter endast 1½ år i den här skolan kunnat skriva på klockren engelska ändå. 

Jag frågade vad det var för pris han fick.

"Du vet mamma, jag och Sofia fick välja bland två stycken 200 grams chokladkakor. Och eftersom hon är tjej tänkte jag, damerna först. Så jag tog den som var kvar."

Jag är så stolt så jag kan spricka. 

Annars har den här dagen varit en ren mardröm för honom. 

Alla lektioner har varit inställda för att eleverna ska ha chans att plugga på de ämnen som de anser sig själva behöva till de stora examens proven nästa vecka. Det betyder att de har prov i allt som de har lärt sig under hösten. De kallar den här dagen för studyday. De har alltså frihet under ansvar hela dagen. 

Vilket är katastrof för ett barn med NPF. Iallafall för våran kille. Han mår uselt när han inte har nån som står bakom och talar om vad han ska göra. 10 minuter efter lämningen i morse fick jag ett sms: "Jag är redan uttråkad." 

Eleverna har kunnat skriva upp sig hos de lärare som de har behövt träffa extra och därför har det inte funnits nån till övers för sonen. Han har heller inte skrivit upp sig hos nån av lärarna vilket vi anser är ok. Det hade stressat upp honom ännu mera att springa mellan olika lärare varje kvart. Så han har fått sitta i ett bestämt rum hela dagen. Med matsäck som vi har fixat. Med jämna mellanrum har han ringt och frågat vad han ska göra. Då har jag svarat: Gå igenom sciencen igen. Och så gör han det. Sedan ringer han igen. Då svarar jag: Gå igenom social studies igen. Osv....

Medan lillebror på helt eget bevåg hade skrivit upp sig hos tre av lärarna. Fick just ett sms från honom oxå:

"Det har gått jättebra, jag är så stolt över mig själv"

Då spricker mamman lite till.

Vems är problemet?

Nu ringde just en mamma till en skolkompis till killarna. Skolan är så liten med i snitt 8-10 elever i varje klass. Några har fler andra har färre.
Det gör att det liksom blir lite familjärt runt det hela. Alla känner alla och lärare känner alla elever.
Positivt i många lägen då små grupper är toppen för en kille som våran. Man kan säga att han inte har en chans att gömma sig i mängden i klassrummet. På samma sätt som han kunde i den svenska skolan med 30 elever i hans dåvarande klass.

Nackdelen är att det inte finns så många kompisar att välja bland. Och finns det ingen man klickar med så är chansen stor att man blir ensam. Lillebror kan umgås med folk i olika åldrar, för hans del så spelar det ingen roll vilken klass kompisen går i. Men se, det funkar inte för storebror. Han har hängt upp sig på sin klass. Och i den finns det endast en kille han kan vara med. Ska tilläggas att det inte är självvalt. Han är med honom för att inte vara ensam. Han vägrar stenhårt att ens försöka lära känna de som finns att tillgå i de äldsta klasserna. Likaså med de yngre.

Nu tillbaka till samtalet.

Det handlade alltså om att samåka. Den familjen bor i samma område som vi och vi skulle gladeligen kunnat ha samåkt till och från skolan varje dag. För det säger ju sig själv att det är otroligt onödigt att två bilar går exakt samma väg. Flera dagar i veckan.
Men det är just sånt här som inte funkar för oss. Lillebror kan åka med vem som helst. Han kan få reda på i sista minuten vem som ska hämta eller vem han ska åka med.  Storebror måste veta. Eller inte ens det. Han åker inte med nån annan än oss. På sin höjd att den här mammans son kan åka med oss. Nån gång ibland. Det tog säkert sex månader innan vi kunde säga "ja" till det.

Nu sa jag att det var ok. För lillebror har åkt så många gånger med henne. Senast igårkväll.
Nån gång måste vi ju betala tillbaka.
Samtidigt vet jag att sonen kommer att sucka och stöna och inte vilja detta. Men han får stå ut.

Fatta att sånt här kan isolera familjer. Ordentligt. Och folk runtomkring har inte den blekaste om varför. '
De bara har åsikter om en familj som beter sig annorlunda. De tycker så mycket om saker som de inte har nån aning om. Men det finns alltid en orsak till varför människor gör sina val. De som dömer andra har valt att göra det. Det är upp till dem. Det är deras problem. Jag försöker intala mig själv att det inte är  mitt problem. Men det finns säkert skäl till varför de dömer också.

Jag tror att det är ur okunskapens källa som de flesta fördomar föds.

Jag finns

15 åringen sliter som ett djur för att klara av att finnas till i det som vi kallar för livet.

13-åringen har det för tillfället inte heller så himla lätt här på jorden.

Varje dag är en ny målstolpe att komma igenom. 

Idag har de sin sista riktiga skoldag innan sitt välförtjänta och välbehövliga jullov.

I morgon har de nåt som kallas "studyday". Vilket helt enkelt är en studiedag. De ska plugga. Hela dagen är vikt för att plugga det som man behöver inför nästa veckas Examer.

Och Exams betyder att de har prov eller projekt i alla ämnen om allt de har läst under hela terminen.

För oss svenskar kom det här som en chock första året vi upplevde detta. I svenska skolan läste sönerna i sk block och när ett ämne var slut så hade de prov och sedan var det ämnet över och slut. Samt bortglömt.

Här är det meningen att de ska kunna allt som de läste även i augusti.

Tufft. Mycket tufft. Även för barn utan NPF.

Men det gör också att eleverna inte struntar lika lätt i sina läxor under terminen. 

Idag är vi glada över att det är torsdag. För det betyder att vi överlevde onsdagen.
Vi tar en dag i taget. Lever för en dag i taget.
Andas.

Sjuk lillebror

När lillebror är sjuk blir storebror väldigt känslosam.
Han vill ta hand om och han blir orolig.

Han vill stoppa om honom och han vill vara nära.

Lillebror gillar att bli omhändertagen. Men bara till en viss gräns.

Sedan få jag komma och säga att det räcker.