Han kom!

Tisdag idag.
Dagen då rektor hade tänkt komma och presentera sig för vår son medan han satt i bibblan med sin extra matteresurs.

Och han kom!

Tog i hand och pratade.

Otroligt uppskattat besök av sonen och han kommer mycket väl kunna ta kontakt med rektor direkt på egen hand om och när det behövs. Sa han när han kom hem.

Faktum är att det var en väldigt glad kille som kom hem efter skolan idag.
Kan det ha varit ett av skälen till det, tro?

Vad är egentligen vad mitt i allt?

Sonen ringde från bussen på vägen hem i nästan panik.
"Det är kaos med bussarna. Vår buss som vi skulle ta kom inte, så nu sitter vi på en annan. Så jag går av på en annan hållplats!"

"Ok, jag hämtar dig."
 Jag lovar!
Det är ju därför jag bara arbetar 75%, för att kunna göra sånt.

Han satte sig i bilen med världens huvudvärk. Det har han alltid efter skolan på måndagarna. Inget nytt under solen. Men till gymmet skulle han i vilket fall. Inget nytt det heller. För då försvinner värken har han lärt sig. Hellre gymma bort smärtan än att ta en tablett.
Jag hade lovat att köra han och hans kompis vid 16.30. Det lovade jag redan i går.

När han kom hem satte han sig vid vår nya köksö.
Han började prata precis som han alltid gör när han kommer hem.

Plötsligt sa han:
"Vi har börjat att planera för nollningen inför hösten och alla ettor som kommer. Klassen undrade om inte jag kunde vara chef för hela nollningen.  Haha! Jag som är den mest osociala av allihopa!"

Här var det först svårt för mig att förstå om han menade allvar eller inte. Om han på allvar trodde att de andra ville ha honom som ansvarig för det eventet. Och sen om han hade tagit illa vid sig när detta kom upp i klassrummet? Kände han sig utsatt? Kände han sig utpekad? Kände han sig helt enkelt mobbad?

Men nej, inte alls. Han hade förstått att det var ett skämt, som han sa. Ett välmenat sådant till och med. "De vet ju att jag inte ens kommer att vara med", sa han och skrattade.

Och det här är ju lite svårt.
Jag har egentligen ingen aning. Vad är det han förstår? Eller rinner det bara av honom?

Annars beräätade han också att på onsdag ska klassen vara med på en fotbollsturnenring där han ska delta. Till och med efter skoltid. Jag höll på att trilla av stolen.
"Vad roligt!", sa jag och försökte låta så naturlig osm möjligt.

"Ja, och där har jag blivit enhälligt vald av klassen till lagkapten! För att jag har en sån bra inställning och för att jag faktiskt var bäst i laget förut! "

Ok, det var ju roligt, vad innebär det, frågade jag stilla. Här är jag inte alls förvånad över deras val.

"Det innebär att jag ska hålla koll på tiderna för matcherna, ha bra inställning, peppa och vara schysst mot killarna."

Bra!

Insikter som heter duga

Jag är hemkommen från min egen lilla tripp.

Helgen har varit ok. Första delen enormt härlig och mysig. Andra delen sådär. Sammantaget alltså ok.

Båda delarna har gett mig insikter om mig själv och om de jag har träffat.

Livet har sin gilla gång och jag tror att det är det som är meningen helt enkelt. 

Jag kom till min barndomsvän nångång vid 16 tiden i fredags. Efter att ha trängts i Stockholms utfartsstress med alla andra som skulle norrut från stan. 

Jag kom hem till henne före henne så jag satt i min bil och väntade på parkeringen. Jag såg när hon ställde sin bil bredvid bilen som stod mitt emellan oss båda. Och bara där, direkt, när våra ögon möttes genom alla bilrutor så finns det där. Sekunden, hundradelen innan vi klev ur våra bilar. Glädjen! Lyckan! Känslan över att ha varandra, glädjen över att efter 30 år , med perioder utan kontakt, finnas där i varandras liv. Och det är så ömsesidigt.

Hela den eftermiddagen satt vi i hennes soffa. Bara hon och jag. Hennes man var på AW med sin kompis. Yngsta dottern kom hem en snabbis för att dra iväg lika snabbt till en kompis. Den äldsta dottern som tillika är mitt Gudbarn bor numera på Gotland och pluggar.

Efter ett tag tog vi fram varsitt glas vin och en smarrig sharktallrik att småäta på. Och vilka härliga samtal. Allvar blandat med skratt. Timmarna gick och vi gick in i köket. Lagade mat. Otroligt god måltid från två kvinnor i sina bästa år som egentligen inte alls tycker om det. Att laga alltså, äta är vi duktiga på.

Hennes man kom hem och beklagade sig med glimten i ögat att han inte hade varit hemma så han hade kunnat laga maten åt oss. Honom har jag också känt sen vi var typ 15. De har förresten varit ihop sen dess. 

Han tog fram sin gitarr och började visa upp vad han har lärt sig. Han är nybörjare och mår så dåligt över att han inte började tidigare med det. Han hade velat visa sin son, som avled i en tragisk olycka för fem år sen när han var 14, att de kunde ha haft det intresset tillsammans. För deras son älskade att spela gitarr. På hans begravning stod det många gitarrer runt omkring framme vid altaret tillsammans med hans vita kista.

Vid halv tolv gick vi och la oss. Jag somnade gott i mitt gudbarns säng.

För att vakna dagen efter till ljudet av ett plinkande på gitarren där nere. Underbart!

En långfrulle i soffan och jag bara älskar't!

Att få vara och umgås med människor där jag känner att det är ok att vara jag. Att få vara i ett sammanhang där jag till och med kan känna att jag faktiskt tycker om mig själv. Där jag inte behöver tänka på vad jag säger, hur jag säger när jag säger saker. Jag behöver inte vara rädd för att det på nåt sätt ska komma tillbaka som en gliring eller ett hån. Men börjar jag eventuellt gnälla över en situation som jag på nåt sätt kan påverka själv så blir hon förbannad. För om jag har möjligheten att påverka och göra nåt åt det, GÖR DET DÅ OCH SLUTA GNÄLL! Det är en lärdom de som familj lärde sig väldigt tydligt efter deras sons bortgång. Det kunde de inte påverka, och då reagerar de oerhört starkt på människor som gnäller om saker de kan påverka.

Jag älskar att få vara i det här sammanhanget. Jag älskar att jag får tycka om mig själv och jag äslakr att jag kan tycka om mig själv.

Vid 12 tiden drog jag vidare till del 2 för denna helg.

För att träffa några av mina hemmafrukollegor från tiden utomlands.

Helt annorlunda.

Det tog inte många minuter för mig att känna att nåt hade ändrats från förra året vi hade samma träff.

Tjejerna var sig lika alla tre som var på plats. 

Det var som att sätta på play och vi startade där vi slutade där vi var sist.

Alla har vi nu flyttat hem till Sverige igen. I olika omgångar kom vi tillbaka och blev svensker igen.

Och det slog mig så hårt att det enda vi fyra egentligen har gemensamt är just våran tid utomlands. 

OM jag hade träffat dessa tre här hemma i olika sammanhang innan så hade jag nog aldrig börjat att umgås med nån av dem.

Men de fanns i det landet när vi kom dit. De fanns där och de tog emot mig med öppna armar just då. De var rätt för mig där och vid den tidpunkten. En av dem kom samtidigt som jag. En hade varit där ett år och den andra hade varit där i två år. Under några år var vi där allihopa samtidigt och då var det toppen! 

Och det är jag fantastiskt tacksam och glad över. 

Men jag tror att vår tid med varandra är klar.

Som det känns nu.

Var sak har sin tid.

Många insikter på 48 timmar.

I väg!

Efter jobbet idag ska jag dra iväg. En helg med mina vänner från olika tidsepoker i mitt liv.
Första dygnet med min barndomsvän, andra dygnet med mina hemmafruvänner från tiden utomlands.

Jag längtar så mycket.

Jag längtar till och med efter bilturen dit. Två timmar för mig själv där jag kan lyssna på vad jag vill, hur länge jag vill.

Så gött!

En del av brevet

En del av brevet från rektor till vår son.

"Min förhoppning är att du i fortsättningen skall kunna vända dig till mig i större utsträckning när du tycker att saker och ting inte är som de borde. Trots att lärarna har varit med när din mamma och pappa berättat om vad som är viktigt gällande din skolsituation agerar inte alla lärare som vi bestämt vilket säkert kan förklaras, men inte accepteras. Kul att läsa att du är väldigt nöjd med Mr Bibblan och att ni kan ses på tisdagarna. Tänkte att jag kan komma förbi på tisdag nästa vecka och presentera mig. Vi har ju faktiskt inte träffats, vilket jag skulle vilja att vi gör."

Brevet från rektor

Sonen har fått ett mail från rektor.
Ett otroligt fint skrivet mail. Som postades mitt i natten. Ett brev till min son som gjorde mig alldeles varm i hela magen. Har så stor lust att visa er alla detta unika brev, men det är för personligt. Jag kan inte lägga ut det. Över huvudtaget.

Sonen blev mycket riktigt som vi trodde, jätteglad över brevet. Mycket uppskattat.
Han visste inte bara hur han skulle hantera det hela så han väntade med att svara tills vi föräldrar hade fått läsa det också.
Sen hjälpte jag honom att formulera sig en aning. Annars kunde han själv. Behövde egentligen bara en bekräftelse på att det  han tänkte var ok.

Nu är det onsdag och jag ska ta mig till jobbet.

Ge aldrig upp!!

Jag måste säga att jag gillar sonens rektor.

Även om saker och ting inte har fungerat som bestämdes på alla möten vi har haft.
Han som ytterst ansvarig har inte vetat om alla turer vi som familj har haft med otaliga lärare under året som har gått. Vi inte har blandat in honom i alla frågor, utan vi har ju skjutit direkt på berörd lärare. Vilket ioch försig med facit i hand har gått sådär.

I flera veckors tid har vi flaggat för sonens välbefinnande och det har inte hänt särskilt mycket förrän förra veckan då vi, både maken och jag, tryckte till ännu hårdare mot mentor och en del lärare.
Vi känner att lärare inte lyssnar eller förstår allvaret i vad vi säger.

Nu.
Rektor fick till sig sonens skrivelse om hur han upplever sin dag via mail. Han hade läst in sig på den texten innan vi träffades igår klockan 14.30.
Han tog till orda på direkten. Annars har han alltid frågat oss om hur läget har varit sen sist. Inte igår. Han visade vägen.
Han inser att vi som föräldrar har gjort allt vad vi har kunnat, han förstår att vi som föräldrar lägger ochn har lagt en enorm kraft och energi på sonens skolgång och välbefinnande nu och under årens lopp. Han förstår att vår ork tryter men han förstår också att för oss finns det inget annat heller. Han förstår att vi tänker slita så länge vår son behöver det.
Han bad om ursäkt över att hans medarbetare inte har fullföljt det som har bestämts tidigare.
Han vill att from nu ska vi som föräldrar kontakta rektor själv på en gång när det dyker upp frågor eller om saker inte fungerar som det är tänkt.
Han sa att även om vi som föräldrar vill göra jobbet själva, så väger hans ord en aningens tyngre när han pratar med sina lärare än om vi som "påstridiga" föräldrar gör det. Han tänker påminna lärarna och hitta en rutin som gör att de ska komma ihåg vad de behöver göra för att hjälpa vår son. Han ska sätta sig med sina medarbetare och fråga hur de tänker i sitt arbete med sonen.

Han sa även att han är nyfiken på vår kille. Och berättade att han skulle vilja träffa honom. Han undrade hur vi trodde att sonen skulle tycka om det. Att träffa rektor. Rektor är alltså villig att etablera en personlig kontakt med sonen för att på nåt sätt förstå ännu bättre. Och i texten sonen skrev så förstår rektor att de två har samma intressen så de två skulle kunna ha mycket att prata om.

Vi sa att vi tror att det är en mycket bra ide.

Så nu ska rektor ta en första kontakt med sonen antingen via mail, och liksom tacka för texten. Eller gå till bibblan när sonen sitter där och sliter med matten, och börja prata med honom då.
Och hans tanke med just den kontakten är att sonen ska kunna sms:a eller maila ektor direkt när han har frågor om lektioner eller annat som inte har förklarats tydligt nog för honom.

Och att ha den direktkontakten med rektor vore ju klockrent.
Då kan han får svar på sina frågor direkt och behöver inte gå via oss, via mentor för att sen komma komma tillbaka till sonen.
Oerhört smidigt om det skulle visa sig funka.

Vi pratade även framtid och inför år tre. '
Det finns möjlighet för sonen att få läsa på distans vissa ämnen. Vilket i sin tur kan bli så att han skulle gå i skolan kanske två eller tre dagar, och läsa hemma resten av veckan. Vi poängterade även att sonen behöver öva på det sociala och vi vill inte att han släpper sina vänner helt och hållet.
En ide bara än så länge.
Vi ska prata vidare om det när schemat inför trean börjar bli klart nån gång i juni.

Rektor sa även med glimten i ögat och han log när han sa det, att det är inte alla barn och ungdomar som har så påstridiga föräldrar, och han la till att det är bra att vi finns.

Så alla kämpande föräldrar där ute!
Ge aldrig upp!
Fortsätt kämpa!
Slit!
Ring!
Maila!
Åk till skolan!
Gör din och ditt barns röst hörda!
Slå bort tanken om att ni är "jobbiga föräldrar". För det är ni och det ska ni vara!

Ni äger!

En dag i tvåan på gymnasiet

Den här texten har sonen skrivit om sin dag i skolan.
VI fick tillåtelse att ta med den till mötet med rektor i går, fredag.

"Morgonbussen är rätt behaglig. Åker med min bästa kompis och vi kan oftast sitta själva och snacka skit hela vägen. Ibland händer det dock att någon som vi känner lite grann kliver på bussen och sätter sig vid oss. En del bussar har sk 4-säten, en kupeliknande historia där man sitter två och två mitt emot varandra. Jag tycker det är ganska jobbigt när någon annan sätter sig vid oss, om det inte är någon jag känner väldigt bra. Då brukar det funka. Vet annars inte riktigt hur man ska agera och så. Bussarna är ofta otroligt varma på morgonen, vilket jag inte gillar då jag avskyr att svettas om jag inte har tränat. Detta tar mycket energi.

Vår buss brukar komma precis så att vi hinner till första lektionen kl 8.10. Då brukar de andra killarna redan stå utanför sal 213 och vänta. Min bästa kompis är väldigt extrovert, dvs han gillar att prata och skoja med allt och alla. Jag är tvärtom, jag öppnar i princip bara munnen om det är någon jag känner väldigt bra. I omklädningsrummet med mina fotbollskompisar kan jag komma igång och snacka ordentligt, men i skolan är jag oftast tystare, eftersom väldigt få är lika extrema i sina intressen som jag. Jag vill mer eller mindre bara prata om sport, fotboll och styrketräning i synnerhet. Medan de andra kan prata om film, tv-serier, vem som kan ta körkort först eller vem som är längst. Jag tycker allt det där är totalt bullshit. Tittar inte på film, bryr mig inte vem som har körkort och inte, och jag skiter fullständigt i vem som är längst. Alla är färdigväxta ändå, så vad spelar det för roll? Redan här kan jag bli lite smått irriterad. Sedan kommer läraren, och då blir det kaos runt dörren. Alla, ca 25-30 pers, trängs som små barn för att komma in först. Ingen vill sitta längst fram, för det är "pinsamt". Jag struntar fullständigt i om jag sitter fram eller bak. Brukar sitta bak, eftersom mina kompisar vägrar sitta längst fram. Detta tar mycket energi. 

Om första lektionen är inställd, och jag inte vet om det, blir det katastrof. Då kunde jag lika gärna ha suttit hemma och pluggat istället. Mycket skönare. Visst, det funkar att sitta i skolans bibliotek också, men inte lika bra som hemma. Gillar inte att ha på mig jeans, tycker det är stelt och obehagligt, så varje minut jag slipper jeansen är ett stort plus. Detta tar mycket energi. Och när vi har håltimme blir jag smått galen. Det funkar om jag vet vad jag ska göra, men annars blir det kaos. Killarna i klassen vill bara sitta med mobilerna och hänga, eller spela monopol. Avskyr att sitta med mobilen, eftersom jag får så otroligt ont i huvudet av att titta på skärmar. Hemma har jag glasögon för det, men att ta med dem till skolan är otänkbart. Eftersom jag måste hålla på en del med datorer i skolan så har jag en begränsad tid varje dag som jag kan använda för skärmtittande utan att få spränghuvudvärk. Därför vill jag inte slösa den begränsade tiden till mobilspel. Jag vill ut i naturen, tex ut i parken här utanför, och gå en sväng. Ingen annan vill det. Därför består i princip 95% av alla håltimmar av mobiltittande. Avslappnande säger många, men för mig är det lika stressande (och tar lika mycket energi) som en lektion.

På håltimmarna kommer jag dessutom ofta utanför diskussionerna, eftersom ingen vill prata fotbollsstatistik eller olika muskelgrupper med mig. Det är filmer och sånt som det ska pratas om. Det pratas även en hel del om hur det går för hockeylaget i stan. Hockey intresserar mig måttligt, så därför hoppas jag alltid i hemlighet att de ska förlora. För då blir det mindre tjat om det i skolan dagen efter jämfört med om de vinner. Jag har under många år försökt göra små fulingar, för att framstå som insatt i ämnet. Nu har jag insett att risken att bli avslöjad är stor, så det är bättre att vara tyst. Här blir jag också irriterad. 

Tycker sal 213 är en jättebra sal. Stor, bra med yta och allmänt trevlig. Vi har alla lektioner där, utom sista lektionen på torsdagar. Då är vi i sal 408. Jag hatar sal 408. Det finns inga stolar, bara små pallar utan ryggstöd. Man måste dessutom sitta snedvriden för att kunna se tavlan. Då får jag ont i nacken och ryggen. Jag har dessutom vidriga minnen från den salen, från naturkunskapen i ettan. Vi hade labb där. Jag begrep aldrig labbarna och tyckte det var jättetråkigt och hur meningslöst som helst. Att ha en lektion i sal 408 tar dubbelt så mycket energi som en lektion i sal 213, oavsett ämne. Därför är det tur att vi är i 408 på torsdagen, då det är den kortaste dagen. Annars hade jag inte stått ut att vara i den salen. 

Jag uppskattar också när lärare frågar mig hur jag mår, hur jag känner, om jag förstår vad jag ska göra osv. Ett par lärare, tex Ann-Sofie och Martin , är bra på det. Ytterligare några lärare har gjort det någon enstaka gång. Annars är det knappt någon som säger något. Man är liksom en i mängden.

De flesta lektioner brukar fungera hyfsat, tycker det är kul med engelska och spanska. Förstår dock fortfarande inte hur betygssystemet fungerar. Nyanserat hit och källkritik dit. Pias psykologilektioner och Martins kommunikationsditon är ofta roliga och bra. Har dock otroligt svårt för svenskan. Inte för att jag är dålig på det, men jag ser inte syftet med att läsa antika texter om någon filosof man aldrig har hört talas om. Syftet är min motivation. Jag vet att spanska och engelska kommer jag kunna ha nytta av, eftersom jag är bra på främmande språk och drömmer om att arbeta i England. Kommunikation och psykologi gillar jag eftersom jag lär mig mer om olika diagnoser och kan känna igen mig själv i många av dem. Men svenskan och matten ser jag inget syfte i. Min åsikt är att om man tycker matte är kul så väljer man inte beteende. Då tar man natur eller teknik. Tror ingen i min klass har några planer på att bli matematiker i framtiden heller. Därför ser jag ingen poäng i att lära mig logaritmer eller imaginära tal (tal som inte finns). Procent och geometri är okej, för det vet jag att man kan ha användning av i framtiden. Dessutom är det svårt att få hjälp på mattelektionerna. På tisdagslektionen sitter jag med Mr Bibblan. Han är jättebra och jag är mycket tacksam för att skolan hittade den lösningen. Eva gör det bra på lektionerna också, men det funkar liksom inte att ha 30 elever där minst hälften alltid sitter med händerna i luften och behöver hjälp. Eva springer runt som en stucken gris och gör sitt bästa för att hjälpa så många som möjligt. Tycker inte det är rättvist varken mot oss eller mot Eva. Att vi dessutom måste ha ett nytt område varje lektion gör det inte lättare heller. 

Jag har tidigare haft enorma problem i matten. I 8an gick jag Pre-IB i skolan när vi bodde utomlands. Då hade jag betyg 2 av 7. Fyra var godkänt. Jag slet som en gnu hela åttan och hela nian, gick ut nian med betyg 6.5 och fick ett pris som president Obama har instiftat, "Outstanding Academic Achievement."

Detta gör att jag inte är helt nöjd med det E som jag har i matte. Vet inte vad det beror på. IB ska ju vara svårare än den svenska skolan, så jag undrar hur det kan komma sig. Klart jag är glad att jag är godkänd, men jag ser det ändå som någon form av misslyckande. 

Bussresan hem är ofta hemsk. Om det har varit soligt under dagen brukar det vara hur varmt som helst på bussarna. Man sitter och svettas ihjäl och det är ofta fullt på bussen. Att sitta på bergsvägen med solen rakt i ögonen och 35 grader varmt är rena plågeriet. På hemresan är det ofta ett par till från våran klass som åker samma buss. Då blir det också prat om samma saker som på håltimmarna. Hockey, film, körkort osv osv."

Ett par år till bara

Förra veckan var lillebror överlycklig. Alla nior hade obligatorisk danskväll och alla nior skulle vara på plats. Sonen kom hem senare på kvällen och var så lycklig. Han var så glad att han kände så himla många människor, han gillade att vara igenkänd och han dansade med så många tjejer.

Igårkväll grät han över att han kände sig så ensam. Ensam och övergivast av alla människor på hela jordklotet. Han upplevde att ingen bryr sig om honom, ingen vill vara med honom och ingen hör av sig till honom.

Idag är han lika deppig.
Livet är jobbigt och han tror inte han nånsin kommer att känna sig glad igen. Och han tror på fullt allvar att han för altid kommer att vara så här ensam.

Jag är inte avundsjuk. Att vara tonåring var en urtuff tid för mig minns jag. Fy, vad jag mådde dåligt periodvis. Och jag känner igen mig så i hans känslor just nu. Från att ena dagen vara världens starkaste till att andra dagen vara världens svagaste. Hur det kunde svänga så enormt på bara ett par timmar.

Men inte desto mindre jobbigt för sonen just nu. Och verklighet för honom.
Han måste igenom detta han med.
Tråkigt nog.
Och det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se honom där han ligger i sin säng med näsan mot väggen och med tårarna rinnandes nerför kinderna.

Bara ett par år till. Sen är han också igenom det hela.

En fundering

Jag börjar skönja ett mönster.
Behöver inte alls vara så, men det känns inte helt omöjligt.

Kan årstidsförändringarna ha med sår sons nuvarande mående att göra?
En del känner av hösten negativt när mörkret börjar att lägga sig och drabbas därför av höstdepp.
Jag börjar misstänka att vår kille får nån form av vårdepp.

Han har alltid varit starkt emot solen. Solen har han aldrig gillat så att säga.
När solen har skinit har han alltid varit den som har gått in när alla andra har gått ut. Han har dragit ner alla persienner och har alltid använt keps eller solglasögon. Han vill alltid vara i skuggan.

Nu börjar det kännas osm om det även kan röra sig om en humörsfråga. Att det rent av sätter sig psykiskt.
Är jag helt ute och cyklar? Har ingen aning.

Men jag tror inte det kan vara helt omöjligt faktiskt.
Precis som förra året då han bara sjönk som en bomb vid den här tiden på året, detsamma händer just nu. Han var inne i en sån himla skön flow tills för bara nån vecka sen. Och så bara störtdök han.
Precis som förra året.

Och det händer exakt när solen börjar att visa sig. Värmen börjar återigen att värma våra vinterbröstkorgar och han fixar inte den svängningen.

Vad tror ni ?

Kontrollen är viktig

Men alltså.

Nånstans kan jag ändå förstå att lärarna har svårt att förstå hans problem.
Nu mailade spanska läraren och hade rättat hans prov från idag. Hon rättade det jättesnabbt enkom för att hon visste att han hade haft en jobbig dag eftersom mentor har pratat med henne, och hon ville se själv hur det hade gått eftersom hon även hade sett på honom idag att det hade varit slitsamt för honom.
Det hade hon berättat för mentor, så mentor visste att det hade varit en trött kille på provet idag.

MEN PRATA MED VÅR KILLE DÅ!!!

Det är ju just där som problemet ligger sa jag till mentor:
"Det är jättebra att lärare ser och märker att han jobbar. Men de måste börja prata med honom själv. Det hjälper ju inte honom att spanska lärare går och pratar med dig ( mentor ) om hur slitsamt det såg ut för sonen, sonen behöver få höra den bekräftelsen han med. Att hon ser honom och då gpr fram och talar om för honom "jag ser att det är lite tufft, vad kan jag hjälpa dig med?""

HALLÅ!!

Men iallafall.
Nånstans är han för duktig för hans eget bästa om ni förstår hur jag menar.
Han har så pass bra betyg och reslutat att lärarna inte förstår hur han får jobba för att nå dit.

På spanskan idag hade han alltså 37,5/40.
Två och ett halvt fel på ett prov "som hade gått åt skogen".

Jag gick ner till sonen precis när jag hade läst mailet.
Då satt han med samma meil och skulle just till att svara läraren. Han tackade så hemskt mycket för hennes omsorg och förklarade varför han kände som han gjorde.
"Jag behöver känna att jag har kontroll över läget och det hade intejag idag. Det hade lika gärna kunnat gå åt skogen, för jag kände inte hur bra det gick Jag behöver ha kontroll".

KOntroll.
Det är det som är nyckeln.
Han behöver ha kontroll.


Hur svårt kan det vara att ge honom det då undrar jag?

Idag bara lämnade han skolan och gick

Första gången som sonen helt sonika lämnade skolan och drog.
Han var helt enkelt så jäkla skittrött på allt och alla så han orkade inte en minut till.
Och så var det dessutom inte god mat i skolan heller.

Spanska hörförståelsen gick åt skogen i morse.
Kursen Kommunikation är inte som man tror att den är, komunikativ och tydlig. Nej, den är helt under isen. Ingen information och ett grupparbete som inte funkar alls.
Svenskaläraren och sonen klickar inte nämnvärt och det sätter sina spår i undervisningen. Sist men inte minst så är religionen ren dynga och nåt man inte orkar ens lyssna på.

Så.

Så var läget när han ringde mig på jobbet i förmiddags.
Han har varit trött tidigare år också och då har jag fått hämta honom av olika anledningar.
Idag behövde jag inte hämta honom. Utan han hade bestämt sig. Han skulle till gymmet och göra av med frustration.

Så.

Ännu mera samtal med mentor. Som tur var så svarade hon när jag ringde.
Hur kan det kännas som om vår kille är den absolut första eleven som har dessa behov? Har de aldrig jobbat med elever som vår kille? Sverige har en skola för alla, men just nu känns det inte så.
Eller har aldrig gjort under dessa 11 år han har gått i skolan. Det har känts som om alla lösningar för skolans del har kommit från oss. Vi har fått ta reda på, vi har fått förklara för sonen, vi har fått förklara för lärare och rektor, vi har gjort lärarnas jobb när de har misslyckats med att förklara, vi har kommit på lösningar hur de kan jobba.

Hur många gånger ska hjulet behöva uppfinnas?
Hur långt ska det behöva gå innan skolan fattar hur allvarligt läget är?

Kanske idag då han bara gick.

Skriv om din dag!

Till mötet med rektor nästa fredag har jag tänkt ta med mig ett blogginlägg skriven av en tjej om hur hon som autistisk elev upplever en skoldag på gymnasiet.
Texten är så klockren och jag tänkte att om det ska vara så svårt för lärare att förstå hur vi menar så kan de få läsa direkt från en elev om hur det faktiskt upplevs.
Som förälder och elev undrar vi ju helt enkelt hur många ggr hjulet liksom ska behöva uppfinnas egentligen?
Vår unge kan ju aldrig i livet vara den första eleven i skolan som har dessa behov?!
Men så har det känts. I alla år.

Jag bad sonen läsa inlägget och frågade om han kunde känna igen sig.

"Ja, jag känner igen mig. Och jag skulle kunna förlänga inlägget med minst sju sidor till!"

Gör det!
Gör det, sa jag. Skriv ett eget inlägg om hur du upplever din dag i skolan. Som jag kan ta med mig till rektor på fredag.

"Jag gör det i morgon", svarade han på direkten.

Rektor är på hugget

Oj oj!
Nu har vi varit en smula på krigsstigen den här veckan jag och maken. Mot skolan alltså.
Samtal, mail i sin vanliga ordning. Men om lite tuffare saker och i lite allvarligare ton.
Även mail till rektor om att vi vill ha ett möte as soon as possible.
Det blev bokat om en vecka. Nästa fredag kl 14.30.
Han behöver hotta upp sin personal och han behöver börja tänka på schemaläggning inför nästa skolår.

Han har förstått det allvarliga i vårt läge just nu och så pass att han själv ringde idag på förmiddagen till min man och förklarade att svenskan idag på eftermiddagen skulle bli inställd. "Men det braiga i det var ju att svenskan var ju sist så sonen kan ju gå hem då".

Att rektor själv ringer och talar om ändringarna i schemat har aldrig hänt tidigare. Det har varit mentorn som har skött den biten så gott hon har kunnat. Iböand även läraren i det ämnet som berörts också.
Men aldrig rektor alltså.

Nåt har hänt.

Tack snälla den mamman!

På mitt jobb inom förskolan möter jag dagligen barn som är unika och helt fantastiska på sina egna sätt.

Jag möter dem som springer in på förskolan skrattandes varje morgon med ögonen som glittrar och en mun som är glad.
Jag möter dem som har föräldrar som har svårt att släppa taget och säga hej då, och som väljer att vänta ut sitt barn tills det börjar gråta och avskedet blir otroligt jobbigt.
Jag möter de barn som helt sonika blir inkastade i famnen på mig som personal med ytterkläder och skor på sig, för att "det har varit en sån morgon hemma".
Jag möter de barn som smyger in på tå försiktigt längs väggen för att sätta sig med en bok i soffan.
Jag möter de barn som alltid har nåt att berätta så fort de kliver innanför dörren på morgonen och kräver min uppmärksamhet.
Jag möter de barn som har föräldrar som talar över huvudet på sitt barn om hur jobbigt det är.
Jag möter de barn med föräldrar som har nåt viktigt de behöver prata om samtidigt som det är fullt i tamburen.
Jag möter barn som har behovet att bli överlämnat från sin förälder till mig på ett mjukt och fint sätt.
Jag möter barn som har sovit dåligt.
Jag möter barn som skiner upp som solar så fort de kommer innanför dörren.
Jag möter de barn som skriker och slår sina föräldrar.

Alla dessa underbara barn plus många fler ska jag och mina kollegor ta emot varje morgon.
Vi ska se till att alla blir sedda, bekräftade och alla ska få höra att vad kul att just du är här idag.
Vi ska se till att varje förälder ska känna att just de är lyssnade på. Vi ska se till att de kan gå till sina jobb med en känsla av att de lämnar sina barn på världens tryggaste plats.

Allt detta ligger på vårt ansvar. Och det här är bara en ynka del av vad som står i vårt uppdrag inom förskolan.
JAg lovar att vi gör vårt bästa för att barnen ska må så bra som möjligt, ska känna sig så trygga som möjligt, ska lära sig så mycket osm möjligt om hur världen funkar med socialt samspel och turtagning och matematik och natur och motorik. Och allt annat viktigt som står i läroplanen.

Och så finns de dessa barn som behöver extra allt.
Som har precis samma rätt som alla andra till samma trygghet. Till samma rätt att lära.
Och till dessa barn finns deras föräldrar. Ibland som en skugga bakom med sin osäkerhet. Ibland som en ångvält framför utan nån som helst hänsyn till varken barn eller andra människor.
Ibland med en frågeställning om hur barnet har det på förskolan och med en berättelse om hur det är hemma.

Ett tungt ansvar vilar på våra axlar. Till en enormt billig penning kan tilläggas.

Just då, just då känns det extra, extra härligt när en mamma till ett barn som verkligen behöver det där extra, extra allt, sa till mig idag när hon hämtade sin treåring:

"Jag vill bara säga till dig XXX hur tacksam jag är över att du finns här. Du är så bra med vår son och du säger så kloka saker. Jag berättade för min man igår vad du sa till mig i hallen och du är jätteviktig för oss."

Tack snälla den mamman!
Jag blev så väldigt glad. Ända in i själen.

Tack!

Det behövdes en PT

Nu har sonen varit hos sin PT fyra gånger. Alla de gånger han fick av oss i julklapp är nu alltså förbrukade.
Det visade sig vara en fantastisk julklapp för honom. Han har lärt sig massor av bra saker och fått otroligt användbara tips och knep.
Och det buktigaste av allt. Han har fixat alltihopa själv.

Sen han böärjade träna när han fick gymkortet i 16 års-present har han känt att kosten har fått mer och mer betydelse i hans liv. Han har annars sen han var liten, varit ganska så kräsen och har haft svårt med nya rätter ochn smaker. Och det osm har varit i ugnen har inte gått att äta och inte sånt som är mörkt heller.
Han har haft sina idéer och det har inte alltid varit så lätt att tillmötesgå allt detta hela tiden. Så klart.

Under det sista året har nåt hänt.
Han har förstått att han behöver få i sig mer mat. Han äter osm en häst och han behöver dessutom mera mellanmål. Han fixar själv en smoothie åt sig på kvällen med kvarg, bär och banan tex.

Men han tröttnar på det som han själv har velat ha och vi har erbjudit så mycket annat. Men det har inte dugt. Det har inte varit bra nog och det har inte passat herrn alls.

Igår var sista träffen med PT:n. Och de skulle prata kost.
Gissa vad han km hem med för papper?
Haha! Han kunde faktiskt skratta själv åt det hela.

Allt som vi har erbjudit oss att hjälpa till att handla åt honom, som han har nekat å det bestämdaste. Allt detta stod på hans nya lapp.

Så nu är det andra bullar!
Han ska äta keso, tonfisk, massor av ägg och mörkt bröd bla.
Det behövdes en PT till detta alltså.
Nån annan som sa till helt enkelt.

Skärp er!

Varje dag ser jag hur sonen får kämpa så intensivt med att bara hålla i sin nyckelknippa. Sånt som vi vanliga gör helt utan att vi ens tänker på att vi gör det. Handskas med våra nycklar. Bilnycklar, husnycklar och allt vad det är.

Sonen har alltid haft svårt med detta. Av nån anledning osm vi inte får svar på riktigt. Kan det vara järnlukten? Han håller knippan som typ med ett pincettgrepp, som vi säger inom förskolan. Med tummen och pekfingret lirkar han upp den ur fickan. Håller den likadant medan han öppnar cykellåset eller husdörren. Och säkert likadant även i skolan vid skåpet. Och sen snabbt ner i fickan igen. Och jag tror att han inte är helt bekväm med att ha den i fickan heller faktiskt. Men han inser att den måste ligga där under dagen.
Bara det här momentet med sina nycklar tar enormt med energi. Och då har han inte ens lämnat huset ännu på morognen.
Och tänk då alla andra småsaker, som vi anser är småsaker, som han behöver kämpa med. Innan hans dag ens har börjat egentligen.
Sen när han väl tar skolan i besittning runt 08.00 är han helt slut redan. Han sa så här i söndags då han hade en mindre bra dag. En skitdag helt enkelt. Eller en skithelg rent ut sagt faktiskt. Började redan i fredags.
"Om min tank är på 70 liter så går de 70 literna åt till det sociala i skolan. Sedan måste jag göra skolarbetet på ångorna som är kvar!"

Så hur vi än försöker att hjälpa honom med skolarbetet och hur mycket lärarna än är med i matchen så är det ändå bara ångorna kvar till just det. ( Nu visar det sig att de inte alls är med i matchen).  Sen det här andra. Som nästan all hans energi åt till kan vi inte hjälpa honom med så mycket.
Vi kan inte prata åt honom i skolan på rasterna. Vi kan inte vara med och förklara vad de andra menar när de pratar  om sånt osm han inte hänger med i. Vi kan inte hjälpa att det går 30 andra i samma klass som låter och tar plats.
Vi kan erbjuda att han får sitta i smågrupper emellanåt på lektionerna. Vi kan erbjuda att han får jobba med samma killar när det är grupparbeten. Vi kan erbjuda att han får sitta i biblioteket när det dyler upp håltimamr eller på långa raster.

Men han vill inte vara ensam.

Vi kan erbjuda attt han får ta med sig några kompisar till biblioteket.

Men de vill hänga i Uppis.

Han upplever att trots att vi har haft alla dessa möten med alla lärare och förklarat så jäkla tydligt vadhan behöver, så finns det ingen lärare som har pratat enskilt honom under lektioner för att kolla av så att han förstår eller hänger med.
Och ändå ska han bedömas på precis samma sätt som alla andra.
Jag blir förbannad!

Så nu jagar vi rektor. Igen! Igår svarade han inte på hela dagen.

Han måste få fason på sina medarbetare och det är nu.
Jag har skällt ut svenska läraren och hon har bett om ursäkt för en sak som hände i fredags.
Men det räcker inte. Nu måste de skärpa till sig en smula.

Vad är bra för mig?

Jag körde sonen och hans gymkompis till gymmet vid 10 tiden.
Gymkompisen som även har blivit av en "åka-till-stan-kompis" as well. De gillar visst båda två att gå och titta lite på XXL och Jula och sen käka på Max. Bara det är planerat och bestämt exakt.

Samma idag. De skulle ta bussen tillsammans efter gymmet till stan.

"Jag har med mig nycklar, mamma. Så du behöver inte sitta hemma och vänta på mig. Jag klarar mig."

Wow!

Har alltså all tid i världen på mig att göra vad jag vill.
Maken och lillebror är och spelar fotboll. Lillebror har bortamatch. Så ett par timmar helt för mig själv helt enkelt.

Skulle kunna åka och träna. Skulle kunna städa. Skulle kunna göra så många "bra" saker. Som jag vet skulle uppskattas av maken tex.

Men jag har ingen som helst lust med sånt.
 Jag åkte till en kompis och fikade istället. Sånt gillar jag. Det är bra för mig. Viktigt för mig. Livsavgörande för mig tror jag till och med.

Fortfarande efter 19 år tillsammans med min man tillåter jag mig själv få dåligt samvete om jag vill sätta mig själv framför en film. Bara för att maken aldrig vill se på film, för att det är slöseri på viktig tid, så ser inte jag heller på film längre.
I början av vårt förhållande kände jag mig lat om jag ville se en film. När han hela tiden flög omkring och gjorde massa annat nyttigt. För att göra av med sin enorma energi. Som jag inte fattade då var ett extremt energiflöde. Som inte var normalt. Men jag trodde att det var jag som inte var normal.
Som ville se en film.

Och än idag får jag den känslan. Helt otroligt att den kan sitta så djupt inom mig.
Om maken kommer hem och frågar vad jag har gjort under tiden de har varit borta så känner jag mig  helt useless om jag svarar "sett en film". Som inte har utnyttjat tiden på ett mer effektivt sätt.

Nej. Inte ok.
Jobbar med det.

Stor, stark och modig!

Sonen sa att han hade sovmorgon idag, fredag.
Jag har slutat att kolla sånt med lärarna. Litar fullständigt på honom och det han säger när det gäller just skolan. Då jag vet att han har så svårt för att ljuga och att han är så enormt plikttrogen.

Jag började inte förrän klockan 12.30 idag och han skulle inte börja förrän 12.00. Passade perfekt för mig att köra in honom till skolan innan jag skulle till jobbet.

Släppte av honom utanför skolan vid 11.50 ungefär. Vände bilen och hade väl kört i ca 3 minuter innan samtalet kom.
"MAmma. det är kris. Det är fullständig kris här nu!"

Ok. Andades. Tog ett djupt andetag och kanske ett till. Sen frågade vad jag vad som hade hänt.

"Jag visste att på svenskan idag skulle de ha semenarie om boken som alla i klassen har läst. Men eftersom jag inte skulle läsa samma bok så tog jag för givet att jag inte skulle vara med på den. Men nu berättade alla mina kompisar att Astrid, läraren, frågade om nån visste var jag var! Jag blir tokig mamma! Varför får jag aldrig rätt information? Varför kan inte nån lärare förstå mig nån gång? Jag orkar inte! Jag går inte in i skolan mer! Jag vänder och tar bussen hem istället!"

Att lugna honom i såna här affekt lägen funkar inte längre. Mina metoder har slutat hjälpa och jag har inget ess i rockärmen att ta fram heller. Det enda jag kunde svara var att säga att vi löser det här. Att jag skulle ringa denna svenska-lärare och förklara varför sonen inte var på lektionen. Att det hade skett ett litet missförstånd. Att det inte var nån katastrof.
Men i hans ögon var det det. Total katastrof. Nu skulle han få ett "F" på det här och dessutom frånvaro på en lektion som han trodde att han inte behövde vara på.

"Hur kan hon bara tro att jag skulle närvara idag när jag inte har läst samma bok som alla andra? Hur kan hon ha glömt det??"

Jag hade till slut kommit fram till jobbet under samtalet och var på väg att vända bilen igen. För att hämta hem honom. Han var så upprörd att han bara la på luren i örat på mig. Det har aldrig hänt tidigare. Lite samma läge som en annan gång när han gick i sjuan och han ringde liggandes från toagolvet och knappt kunde andas pga sin ångestattack.

Jag satt i bilen utanför jobbet. Andades.
Ringde läraren. Hon hade gott hem för dagen. Klockan var 12.09.
Jag mailade henne istället. Ett ganska så hårt mail. För att vara mig. Jag brukar vara ganska så mjuk och diplomatisk. Inte nu.
Och varför inte då? Jo, för denna lärare är en av dessa vuxna som på möten tidigare har visat att hon veklingen inte förstår hans problematik. Hon undrar "ja, men vad ska han läsa då för böcker så? I kriterierna ska alla läsa den här boken". Det var till henne som jag på mötet sist sa att om sonen hade haft en rullstol så hade han fått nyckeln till skolans hiss, för att han behövde den. Nu måste han få läsa en annan sorts bok, för att han behöver det.

Återigen fick jag poängtera HAN BEHÖVER VETA EXAKT VAD SOM FÖRVÄNTAS AV HONOM I SÅNA HÄR SITUATIONER. SONEN BEHÖVER VÄLDIGT TYDLIGA INSTRUKTIONER OCH HÄR BEHÖVER HAN BÅDE DIN STÖTTNING OCH DIN SUPPORT!

Jag fick tag i sonen via sms igen. Han svarade inte på telefonen. Jag berättade att jag hade mailat Astrid.
Jag frågade honom hur han mådde. OM han var kvar i skolan.
"Ja, annars får jag ju F"

Jag skrev tillbaka det vi numera har som vårt mantra. Som vi har använt i så många år nu.

"Du är stor, stark och modig. Jag älskar dig!"

Massmail

"Mamma, jag behöver din hjälp!"

Ok, självklart hjälper jag dig. Det är därför jag finns.

"Bra, from vecka 12 ska vi ha massor av prov varje vecka och enligt provschemat så ändras dagarna för proven varje dag. Och egentligen får vi inte ha mer än två prov i veckan, men för att klara sig undan det problemet så kallar lärarna  det nåt annat istället, typ förhör. Jag har inte en suck att hänga med i alla ändringar som görs. Har du lust att skicka ut ett massmail till alla lärare och fråga efter exakt datum samt vad jag ska plugga på?"

Ord och inga visor!
Killen vet precis vad han behöver hjälp och stöttning med nu för tiden.

I morgon fixar jag det.
Just nu behöver jag bara lägga hela min trötta kropp raklång i soffan. En liten stund.
En stund till.

Kärlek och syskonkärlek

Eftermiddagen och kvällen har gått jättebra för sonen.
Ibland kan det bli så att han håller ihop sig så pass att han fullständigt riskerar att bryta ihop när vi kommer hem.
Men inte ikväll.
När jag kom hem efter min yoga och upphämtningen av lillebror efter hans träning så satt storebror vid matbordet och åt middag i godan ro. Lövbiff från igår som han hade värmt i vår nya micro som han vågade använda helt själv.

Han var nöjd. Trött. Men nöjd.

Och sen efter det att även jag och lillebror hade fått i oss nåt att äta satte vi oss alla tre i soffan.
Då plötsligt kom samtalet in på tjejer. Lillebror hade pluggat idrott ihop med en tjej. De hade hjälpt varandra via telefonen och han var nöjd med resultatet. Och han berättade om alla tjejer han har kontakt med och hur alla känner alla i hans ålderklass, både tjejer och killar såklart.
Då berättade storebror att han inte alls har samma kontakt med tjejer.

"Men fan brorsan, du har alla möjligheter! Du är skitsnygg! jag vet flera tjejer i vår skola som tycker att du är snygg!"

Just här börjar mitt hjärta att smälta under samtalet. Och jag lyssnar bara.

"Va?", svarar storebror, "du skojar".

"Nej, du är skitsnygg och du har värsta kroppen! Du har alla de yttre attributen. Du behöver bara socialisera dig lite mer!"

"Okey, jag har de yttre…..men inte de inre kvalifikationerna….Jag vet ju inte hur man gör"

Vid det här laget har mitt hjärta fullständigt smält ihop. Och jag la till:

"Det är ju just det här som storebror har svårt med och där han behöver mycket stöd och stöttning."

"Jag vet. Jag har lärt mig under vägen. Det finns ingen som har sagt åt mig hur jag ska göra heller. Jag har fått prova mig fram. Men det finns några ord som du kan börja använda som jag vet att tjejer gillar. Du ska undvika ordet snygg. Säg att hon är vacker istället. Tjejer vill vara vackra, inte snygga"

Och sen kom det här med att förklara skillnaden på "för små" kläder och kläder som har en tight modell.
Lillebror kom med jämförelsen om boxershorts.  Det är ju en modell som ska vara pösiga. Om de sitter tight är de för små. Och då både känns det konstigt och det ser konstigt ut. Då känns det både bättre och det ser bättre ut att ha rätt storlek men en modell som sitter en aning tightare om man vill ha det så.

Under samtalets gång satt storebror ändå med ett stort leende över sina läppar. Han verkade känna sig nöjd över det hans bror just hade berättat för honom. Han fick även lillebror att berätta vilka tjejer det var som hade sagt det här.
Och så la lillebror till med sitt charmiga leende:
"Du ska bara veta hur svårt det här var att tala om för dig. Du är ju ändå min brorsa och jag har min egen prestige!"

Som jag älskar deras relation mitt i allt.
Lillebror kan ibland känna sån enorm frustration över sin egen situation som just lillebror till nån som inte är som alla andra. Han har nog gått igenom en hel del faser genom åren med både ilska, sorg och såklart en del lycka.
Och lillebror är en otroligt viktig person i storebrors liv. En enorm trygghet. En stabil människa som alltid finns där.
Storebror skulle kunna göra vad som helst tror jag om det gällde lillebror. Av kärlek, på det sätt som han känner den, och av en stor del lojalitet. För en lojare människa går nog inte att hitta på denna jord.
Har man en gång fått honom att känna den tilliten så kommer han alltid att finnas där för den människan.

Klara sig själv

I morgon tisdag, är pappan borta över natt.
Och jag kommer inte komma hem förrän sent efter jobb, yoga och efter yogan hämtat lillebror med kompis från fotbollsträningen. Jag kommer inte vara hemma förrän vid  halv åtta ungefär.

Och tisdagar är en dag då vi brukar hämta sonen i skolan så ofta vi kan då han har en otroligt tuff dag i skolan och slutar dessutom senare än vanligt. Och sista lektionen är alltid på en helt annan skola i stan.
Och nu kan varken jag eller maken hämta upp honom.

Vi har förberett farfar och frågat om han kan tänka sig att ställa upp på eftermiddagen. Han kunde det, snäll som han är. Men sonen har tackat nej till det erbjudandet då sista lektionen är ett prov de ska göra. Vilket betyder att han inte riktigt vet när han är klar med skrivandet och därmed inte kan tala om för farfar vilken tid han ska vara utanför den andra skolan. Och han vill inte att farfar ska sitta och vänta hur länge som helst på honom. Så han har planerat att helt enkelt ta bussen.

Han vill försöka klara sig själv. Och han gör det så oerhört bra. Han slår sina horn så hårt varje dag mot den där jäkla väggen och har ett sånt himla jävlaranamma.

Som han sliter, denna unga man.

Och inte nog med att han ska ta bussen hem.
Han blir helt ensam hemma ända till 19.30.