Kan vem som helst få en diagnos

Det här med att en del människor har den tron att "en diagnos kan ju vem som helst få" får mig att bli så förbannad. Jag skulle vilja att de drog dit pepparn växer. Eller så skulle jag vilja att dessa människor kommer hem till mig och tar över mitt liv för en liten stund. Att de går i mina skor nåt år eller så.

För att överhuvudtaget slutligen få en diagnos krävs det att personen i fråga passerar så många olika instanser och att efter varje instans bli så att säga "godkänd" för att gå vidare till nästa process. Det tar sin lilla tid, kan jag meddela. Det tar sin lilla tid och det tar enormt med kraft och energi för alla inblandade parter.

Först få tid hos Bup, vilket inte i sig är världens enklaste. Samtal med läkare. Den läkaren ska sammanställa samtalet och skicka den vidare till remissgruppen för att se om den lilla sammanställnigen räcker för nästa instans. Remissgruppen som träffas en gång i veckan ska alltså gå igenom den lilla sammanställningen för att sedan godkänna och kolla om motivering finns för fortsatt hjälp eller inte.

Går man igenom den instansen får man ett samtal till och en träff med nästa läkare eller socionom eller kurator bestäms. Då ska man svara på en oändlig mängd frågor. Om livet som det är nu. Om livet hur det har sett ut. Alla i familjen ska svara på dessa frågor. Möten och åter möten. Om och om igen.
Sedan ska ytterligare en sammanställnig göras av allt detta materialet. Det ska skickas till remissgruppen igen, för att se om det finns ytterligare motivering för att gå vidare eller inte.

Och går man vidare i den instansen så skickas den remissen vidare från Bup till Hab. Och nu pratar vi en helt ny organisation. Som även de vill träffas för ett möte. Ett sk bedömningsmöte. Tusen frågor till om hur livet ser ut. HUr det har sett ut. Bara att sätta sig själv på replay.
Ännu mera papper att fylla i. Och skicka in. Sedan ska allt detta sammanställas för att se om materialet godkänns för att slutligen då kanske få gå vidare till en sk fördjupad utredning.

Och den utredningen kan vi i så fall få vänta ett helt år på. Vårdgarantin då, frågade vi. Vad hände med den? Men genom att vi har varit på ett första bedömningssamtal inom en månad så räknas det inom vårdgarantin. Även om sedan väntetiden drar ut på tiden.

Jag har på en månad alltså träffat fyra olika människor i olika positioner och fått berätta samma sak varje gång. Det tar på en. Det tar kraft. Det tar energi. Det är skitjobbigt.
Så här långt genom alla instanser kan jag lova att inte "vem som helst" går igenom.

Och när vi satt på det sk bedömningssamtalet och kuratorn/socionomen frågade om ärftligheten så hörde jag hur maken började att skruva på sig. Han harklade sig, tog sats och så öppnade han sig. Om sina likheter med sonen. Om att han känner igen sig så mycket. Om hur han så gärna vill vara empatisk och hur förtvivlat mycket han försöker att visa sig sådan. Men att han förstår att han inte har förmågan.
Då älskade jag honom så mycket. Ju mer han öppnade sig desto mer överfylldes jag av kärlek. Han vill så gärna, han vill så väl.

Men hur sårbar han än visade sig på Hab och hur mycket han än försöker att vara empatisk så blir det så fel här hemma.
Han gör fortfarande "fel" val i min värld. Han tar fortfarande tokiga beslut i vissa frågor.
Han har verkligen inte förmågan att föreställa sig hur det kan kännas för en annan människa.

Så jag får kämpa ensam. I många delar.
För han har "ett jobb han måste slutföra".
Han kan släppa det om jag "verkligen inte kan handskas med situationen".

Han har bara inte förmågan.

Nyckeln är att kunna hjälpas åt.

Nu klockan 07.00 vandrade sonen iväg till bussen.
Helt på det klara med att han inte kommer att vara hemma förrän sent ikväll.

"Jag behöver ju inte vara med i flera timmar, det kanske räcker med en timme eller två, eller hur, mamma?"
"Det blir toppen", svarad jag, "du ringer när du vill hem så kommer jag direkt".

Han log till och med när han gick. Den värmen jag kände i magen just då.

Även om hans eget jobb med sig själv har varit gigantiskt för att klara av denna första vecka på gymnasiet med Nollning och allt vad det innebär, så har vi varit många i kulisserna som har hjälpt till.

Jag vill ge ett stort tack till en Rektor som har varit tillgänglig på både telefon och mail och väldigt hjälpsam och förstående. Det är tack vare en mentor som har fixat kopior på vad "fadderisterna" har planerat så vi har kunnat veta i förväg. Det är tack vare dessa "fadderister" som inte har hånats eller retats. Och så är det faktiskt tack vare lilla mamman som har varit lite av spindeln i nätet. Som har haft kontakt med alla parter, som har ringt, träffat, mailat och sen peppat, tröstat, lyssnat.

Så himla bra det kan bli när man hjälps åt.

Han ska göra det

Från att i början på veckan höra den nya gymnasisten här hemma:

"Åh, mamma, den här nollningen kommer ta knäcken på mig. Jag vill inte vara med. Jag tänker inte vara med. Du måste ta reda på vad det är som kommer att hända. JAg vägrar att klä ut mig.  Vad jag längtar tills det bara är lektioner. Jag tänker inte gå på nollningsfesterna!"

Tills idag när det har gått fyra dagar och han faktiskt har varit med på den nollningen som har varit på skoltid, dock utan att klätt ut sig:

"Mamma, jag tänker gå på festen imorgonkväll. Jag vill vara med alla andra. Jag vill inte vara den enda som inte kommer att vara där. Om jag inte kommer att vara med så kommer de andra att känna varandra mer och jag vill inte vara ensam. Och jag behöver ett band runt huvudet med mitt namn på. Det har alla haft hela veckan utom jag."

Tror ni jag släppte allt jag hade i händerna för att fixa till en lakanremsa som han kunde knyta runt huvudet och jag skrev hans namn på den i flygande fläng. Sådär så han inte skulle få chansen att hinna ändra sig liksom.

"Vad är värst mamma, att göra bort sig eller vara den enda som inte är med?"

Kan ni fatta vilken styrka det ligge rbakom det här beslutet som han just har tagit?! Eller just har tagit förresten, han har nog tänkt och tänkt och peppeat sig själv så till den milda grad att han själv har kommit fram till att det är värt det jobbiga för att kunna var en i mängden. Viljan att vara som alla andra.

Varenda dag den här veckan har han bitit ihop i skolan och varit med på alla tokerier som "fadderisterna" har hitta tpå mellan 14-16. Sedan har han kommit hem och varit som en urvriden trasa av trötthet. Han har inte sagt nåt om att det har varit tråkigt. Utan det har varit jobbigt. Lillebror läste lappen som faddrarna lämnade ut i början på veckan. Om hur denna vecka i stora drag skulle se ut. Då sa han: "Det här är verkligen ALLT som brorsan avskyr!"

Klä ut sig. Fåna sig på stan. Ha kläder som andra ska rita på. Tävla mot andra han inte känner.
Med mera, med mera.
Jag hade innan pratat med rektorn om hans oro inför detta och han har varit beviljad att slippa.
Man han har varit där. Varit med. Den enda utan att klä ut sig dock. Han har fått välja själv.
Jag har samlat ihop resterna av en helt slut 15 åring på kvällarna som har låtit sina sista krafter gå åt till att för för en gångs skull orka vara "som alla andra" utan att för den skull vara som alla andra. För ingen i hela världen kan veta hur mycket kraft och energi det har gått åt för honom för att göra sånt som "alla andra" gör av bara farten. Det finns säkert de elever som tycker att det här är otroligt tråkiga och löjliga aktiviteter. Men de gör det iallafall. För det liksom tillhör. Men de mår inte uselt av det.


Det är det som är den stora skillnaden.
Mellan de som har en diagnos. Och de som inte har det.

Och ikväll, torsdag, blir det en låååång kväll. Med ångesten krypande lite lätt under hans skinn.

En annan dag

Har egentligen så mycket jag skulle vilja skriva.
Men jag orkar inte.

Gör det en annan dag istället.

Kram till er alla därute!

Från ev Asperger till nåt helt annat

Vi tog tidigt i våras beslutet att jag och sönerna skulle flytta hem till Sverige i förväg och att maken skulle jobba augusti ut för att hjälpa in den nya VD:n ordentligt på ett smidigt sätt. För den mannen kunde inte komma över tidigare.

Eftersom jag är så väldigt van vid att vara ensam med våra söner så skulle det inte bli så att säga nåt nytt under solen att vara ensam under veckorna i augustimånad med maken hemma på helgerna. Skolstarten förstod jag att den kunde bli tuff och jobbig, men jag kände ändå nånstans att jag skulle kunna hantera det. Om allt var under så kallat "normala" former.

Men det blir inte så ofta så som man planerar. Helt enkelt. Det är bara att lära sig.

Det vi inte hade haft i åtanke när detta beslut togs var sonens krasch tidigare i somras och framför allt inte att  Bup och Hab då skulle vara så otroligt snabba på att stå till förfogande.
Vi hade alltså inte med i beräkningen att vi redan innan augusti månads slut skulle vara igång och ha tid för sonens KBT behandling samt att han till och med skulle hinna starta en Asperger-utredning efter massor av möten och timmar nerlagda hos dem. Tacksamma ja. Men redo, vet inte....

Vi hade heller inte i beräkningen att lillebror skulle skada sig i benet under Gothia Cup så att en röntgen var behövlig. Och det fanns heller inte i planeringen att dessa röntgenplåtar skulle visa "förändringar i vadbenets övre del" och att det skulle bli ytterligare röntgen. För att kolla så att han inte har en tumör i sitt högra ben, rakt sagt.

Inget av detta fanns i våra planer då vi tog beslutet att jag slkulle vara ensam hemma och maken bo på hotell i ett annat land.

Idag har vi varit på sjukhuset och gjort denna röntgen. Jag hade inte förberett honom på att "det kan vara så att du har en tumör i benet, älskling". Utan jag tänkte att jag får ta det som det kommer. Rätt eller fel, har verkligen ingen aning.
När bilderna var klara så blev vi inkallade till läkaren.
Han granskade dessa och gned sina fingrar mot sin haka. Han hummade och pratade helt öppet om att det han letade efter var tumörer och jag såg hur sonen stelnade till. Mitt i ett andetag och han blev alldeles vit i ansiktet.
När läkaren gick ut för att få hjälp av sin kollega så ställde sonen frågan jag hela tiden har varit livrädd för själv:
"Mamma, vad pratar han om?? vad betyder tumör? Är det farligt? KOMMER JAG ATT DÖÖÖ, MAMMA???!!"
Vad fan svarar man på det.....kan ju inte lova nånting i det här läget...när man själv är helt livrädd och inte vill visa det.

Enligt denna läkare så verkar hans förändring helt ofarlig. Men "eftersom tanken är väckt" så ville han att tumörspecialsiten även skulle titta. Och den mannen fanns inte på plats.
De skulle ringa mig så fort han hade tittat.

Under en biltur hem med tårar och rädsla och dödsångest hos min älskade unge så hade jag fyra missade samtal från ett landstingsnummer. Förstod direkt. Kunde inte ringa upp för då kom jag bara till växeln. Det var bara att vänta på nästa samtal.
Så kom det.

Han berättade att även den andra läkaren trodde sig se att det var helt ofarligt  "men eftersom tanken redan var väckt" så ville de skicka detta jäkla ben på magnetröntgen för att helt kunna avskriva tumör. Eller om det visar sig vara det värsta så kommer "de att sätta igång direkt".

Jaha.
Där står vi nu.
Han kom iallfall iväg på sin fotbollsträning ikväll.

Jag älskar dig!

Söndagkväll.


Jag ligger här i min säng.
Funderar.
Killarna ligger i sina sängar de med. Maken ligger på ett hotelrum i en annan del av världen efter att ha tillbringat helgen med oss här hemma.

I morgon ska alltså storebror börja i gymnasiet. Jag kan inte fatta att jag har en sån stor son. Jag kan inte få in i huvudet att jag har varit mamma till denna fina, unika och underbare gosse i snart hela sexton år.
När jag tittar på honom och ser att han är ett helt huvud längre än jag kan jag inte fatta att denna unga man endast var 52 cm lång när han föddes.

Och jag ligger här och funderar över att mammalivet inte riktigt blev så som jag hade fantiserat om innan jag blev mamma.
När jag var 25 år och lyckligt hade kissat på den där lilla stickan som till slut visade två sträck i displayen hade jag inte en tanke på att mitt liv som mamma skulle innebära så mycket. Så mycket av så mycket som jag inte hade en aning om.

Jag hade inte kunnat ana hur mycket livet skulle lära mig om ångest och panikångestattacker, om rutiner och tydlighet, om hur man handskas med en son som vid sex årsålder var rädd att brinna upp under nattetid, om rädslan över att kräkas varje morgon innan skolan, om hur man handskas med lärare och rektorer, om hur svårt det är att leva under tvångstankar och tvångshandlingar. Om möten med alla miljoners läkare, om att det bara går att äta ljus mat, om nycklar som är läskiga att hålla i, om blommor som är farliga, om kompisar som är svåra att behålla, om kläder som inte går att använda om det finns en dragkedja. Om trångsynta människor som inte förstår, om anhöriga som inte vill se, om kramar som inte tas emot, om beröring som inte tåls, om ensamheten som det innebär att vara mamma till en kille som inte är som alla andra. Jag kunde inte fatta då hur mycket jag skulle behöva kämpa för att min son överhuvudtaget skulle få en så bra tillvaro som det bara är möjligt.

Och jag var framför allt inte beredd på den enormt stora kärleken som bara slog ner som ett bombnedslag i mitt hjärta inför denna lilla varelse. Denna starka känsla som med ord inte går att beskriva ( Iallafall efter ett per månader när jag väl hade kommit ut ur den tröga första tiden då allt kändes som en enda stor dimma. )

Och det är tack vare denna kärlek som jag alltid kommer att finnas för honom. Jag kommer att stå där så länge han behöver. Som en håv bakom honom kommer jag att samla ihop resterna när han återigen har brutit ihop. Som ett stöd i sidan kommer jag att hjälpa honom på traven när han han har kommit en bit på väg. Som ett klotterplank kommer jag att ta emot allt skit han behöver kasta ur sig.
Jag kommer att gråta i badrummet många gånger över situationer som kommer att uppstå. Jag kommer att känna oro inför många utmaningar som han ska igenom.

Jag kommer aldrig att ha alla svaren.
Men jag kommer att vara där.

Älskade unge, jag önskar dig all lycka som jag bara kan uppbringa till din första dag i gymnasiet imorgon.

Jag älskar dig!

Humor är bra

Vår kille har av nån outgrundlig anledning varit livrädd för solrosor under hela sitt liv. Växter med blommor som blommar har alltid varit obehagliga, och han har gått omvägar för att slippa komma i närheten av dessa.
Just blomfobin i allmänhet har blivit mycket bättre, men fortfarande utgör solrosor ett stort obehag.

Han är mycket medveten om sin rädsla och vi i familjen vet det också.


Ikväll har vi tittat på tv, "Sommar med Ernst".
Ett program där programledaren verkligen jobbar med gröna växter och just ikväll i synnerhet med solrosor. I varenda kruka och vas stod dessa gula, raka blommorna.
Han satt i soffan bredvid mig med händerna för ögonen när blommorna visades i rutan.

Och så sa han med ett leende på läpparna:
"Varför hade de ingen varningstext innan programmet som varnade för starka och otäcka scener för?"

Sedan skrattade vi tillsammans och jag fick tala om när solrosen hade simmat ut ur bild så han kunde ta ner händerna.


Annars har Bup ringt tidigare idag.
Han har fått tid nästa vecka för första träffen med sin nya samtals terapeut. En kille som ska ta sig an våran son och som vi hoppas ska kunna hjälpa våran familj så vi orkar hålla våra näsor ovanför vattenytan en stund till.

Här vill jag ge en stor eloge till Bup i vår stad. Från det akuta samtalet jag ringde i början på juli har allt gått mycket fort.  Vi har varit på massor av möten, många samtal, svarat på miljoners frågor och nu är vi på gång. En remiss för Asperger är skickad ( men sen vet vi ju inte hur lång kön är för att utredningen ska starta ) och en början på nån sorts samtalsterapi ska påbörjas nästa vecka.
Till saken hör att mitt i semestern ringde den första läkaren vi fick träffa lite akut  att sonen stod i kö för samtal med han visste även att kön va lång.

Men på torsdag är det alltså dags.
Så får vi se hur det här går tillsamamns med skolstart och allt. Och hur mycket tid kommer utredningen att ta av skolan?

Men vi är iallafall på gång.

"Mamma, varför ringer inte mina kompisar?"

Efter att ha kört som en dåre hem från jobbet när jag slutade för att hämta sonen och sen köra lika dåraktigt för att komma i tid till Bup klockan 14.00.

Under timmen där så beskrev hon för mig och för min son att det "finns motivering för att skicka remiss för Asperger Syndrom".
Hon beskrev några egenskaper som direkt pekade på vad vi upplever. Och på vad sonen upplever.

Där skulle jag alltså tacka ja för vidare gång. Eller så skulle jag säga nej, att vi inte ville längre.
Vad innebär en utredning? KOmmer det att hjälpa honom? Eller kommer det att stjälpa honom?
Han själv sa att han ville gå vidare. Med skälet till att han då kankse skulle få svar på varför hans liv ser ut som det gör.
Varför han mår som han gör.
Men att sitta där som mamma, att ta ett livsavgörande beslut för nån annans räkning. Då känns livet inte så värst enkelt.
Jag tittade min son i ögonen och sa "Vi kör".

Vi har alltså eventuellt en son med Asperger.

Han kändes lugn i det beslutet.

Ikväll har vi pratat lite.
Han var lite bekymrad.
"Mamma, varför ringer aldrig mina vänner? Det är bara jag som skickar meddelande om att göra nåt."

Alltså, jag har bar väntat på den frågan. Men lik förbannat gjorde det så ont. Sen vi flyttade hem har han verkligen visat att han vill umgås med sina vänner. De är några stycken. Men ingen ringer tillbaka.

"Tror du att de tycker att jag är konstig?" "Eller är jag för tjatig?"

Han vill så gärna ha vänner.  Men han vet inte hur man behåller dem. Om man inte vet hur man samspelar med andra så blir kompisutbudet väldigt begränsat. Och jag får så himla ont i magen.

Vad skulle jag säga?
Nej, de tycker inte att du är konstig, svarade jag. Men de kanske inte känner för att bestämma i förväg vad ni ska hitta på. De kanske bara vill hänga en stund, liksom chilla. Bara snacka skit.

Jag läste över hans axel lite av hans konversation med en kompis ikväll via telefonen när vi satt i soffan.
"Ska vi ses vid bron klockan 14 och bada?"
"Vi kanske kan ta en glass också?"

Vill inte kompisen då bada så blir det ingen fortsättning.

Han kan verkligen inte det här att bara vara tillsammans.
Han kan inte skriva "Vi ses klockan 14 och så ser vi vad som händer".
Han har sina kompisar för att utöva en speciell aktivitet. På sina villkor. Blir det inte som han hade tänkt sig så drar han hem.

Nu till skolan ska börja tex så ville han kolla busstider så han vet när han ska stå på hållplatsen och vilken hållplats. Det skulle han göra tillsammans med en kompis som ska gå i hans klass. Han drog iväg  hem till honom igår. När busstiderna var hittade så åkte han hem. Då var det liksom klart.

Igår åkte han och jag en sväng upp till golfbanan här i trakten. Han hade lite frågor till kansliet och jag körde upp honom. När vi klev ut ur bilen så står två killar som han känner sen länge alldeles vid putting-greenen och lattjade som är bredvid parkeringen.
Vi var så nära att vi inte kunde låtsas om att vi inte sågs, kan man säga.
Men min unge sa ingenting. Han ställde sig på min vänstra sida för att liskom slippa se dem. För att slippa säga nåt.
Då skämdes jag. Jag skämdes över min egen sons beteende. De tittade på oss och hälsade. Jag hejade glatt tillbaka. Inte ett ljud eller ögonkast från min son. Sånt här händer dagligen.
Och till kansliet var det jag som fick ställa frågorna, för han vet inte hur man gör. Han behöver vuxenstöd hela tiden.

Ikväll när hans fråga dök upp "Mamma, tycker mina kompisar att jag är konstig?"
Kanske de börjar bli så stora att de anser att hans beteende är märkligt.

Det här sociala tänker jag på dygnet runt. Hur kommer det att gå? Hur ser hans framtid ut? Hur ser våran framtid ut?


Det gör så himla, himla ont.

Nu börjar det bli mycket.

Jorden snurrar och jag med den. Så skulle man kunna beskriva livet just nu.
Under en och en halv månad har det hänt så mycket att jag knappt vet om det har hänt eller inte.

Vi har flyttat hem från utlandet.
Med allt bök och stök med det och alla flyttlådor, och allt runtomkring med inskrivning i Sverige, fixa telefon, fixa internet mm. Enligt ungarna händer allt alldelels för långsamt men i  min värld går det så fort.

Med storebors krasch i början på juli. Som fick mig att ringa Bup och så var den cirkusen igång. Med samtal, möten, intervjuer. Nu ska han ev utredas för Asbergers. I fredags satt vi i 1,5 timme jag och sonen med en psykolog som ska göra en sammanställning på alla svar som vi ger henne. För att sen se om det är värt att gå vidare på nästa steg. Eller inte.
Idag har jag suttit två timmar med henne själv och svarat på ännu mera frågor. I morgon ska jag och sonen dit igen.
Och då är det här bara Asperger-spåret. Han ska även få behndling för sin ångestproblematik. Där står han i kö.

Lillebror skadade benet under sin vistelse i Gothia Cup. Den andra granskningen på hans röntgenplåtar visar "en förändring i högerunderbens överkant". Så på måndag den 19 augusti ska han på ytterligare röntgen. Vad sjutton kan det vara? Oron.

Snart skolstart för sönerna. I helt nya skolor. Förändringen. Oron.

Lillebror har bärjat spela fotboll i en helt ny klubb. Med nya killar. Ett nytt lag. För hans lag som han spelade i innan vi flyttade har lagt ner. Finns inte längre. Samtidigt som han vill spela. Men han vill inte börja om från börja i nåt nytt gäng. Men ändå är det enda möjligheten. Så han åker dit. Med nervösmage. Inte alls sådär kaxig och glad som vi är vana att se honom.

Jag har just börjar jobba. Med allt nytt. Alla intryck och allt jag ska lära mig. Med omställningen för killarna här hemma att jag intte finns hemma på samma sätt.

Maken som åker fram och tillbaka här i världen för att göra ett avslut på sitt jobb utomlands. Ett par veckor till är jag ensam. Förutom på helgerna då han kommer hem.

Och idag har jag fått svar från min mammografi undersökning jag gjorde för nån vecka sen.
Jag måste tillbaka till sjukhuset. Ta kompletterande bilder. De behöver se mer. Samt ultraljud. De har sett nåt som de behöver kolla ytterligare.

Oron.
Andas.
Gråter lite.

Närmar sig skolstart

Möte med båda killarnas rektorer igår. De hamnar av en ren slump på samma skola. Den ena på högstadiet, den andra på gymnasiet.

För att det ska funka så smidigt osm möjligt för storebror i skolan har vi haft många kontakter med denna rektor under hela våren. Vi ahr haft önskemål ang klassindelning och skåpplacering bla.

Det finns två killar som sonen känner oerhört väl och som gillar honom för den han är. Varav den ene killen även han har sina demoner som slåss i hans nästan två meter långa själ.
Han har sagt till sina föräldrar att när han börja rpå gymnasiet så är "det hans värsta dag nånsin i livet".
Den andra killen är hur cool och lugn som helst. Alltid. Ända sen vi lärde känna honom i sex-års.
Dessa tre som nu blivit unga herrar har funnit varandra och accepterar varandras alla olikheter. De visar varandra förståelse och de finns för varandra.

När det var dags för deras årgång att börja i sjuan hade vi även då kontakt med rektor från både mellanstadie och högstadie med önskemål om klassindelning och skåpplacering etc.
De lyssnade på oss och de hamnade i samma klass med skåpen bredvid varandra.

Nu inför första året i gymnasiet har även denna rektor lyssnat på våra önskemål. Alla tre killar hamnar tillsammans och vaktmästaren ska se till att de hamnsr bredvid varandra vad gäller skåpen.
Ingen annan vet nåt om att vi har ett finger med i spelet. Allt är yttterst hemligt då rektor sa "vi får förfrågningar och önskemål från alla möjliga håll och kanter om klassindelningar hit och dit. Men här gör vi skillnad". Tacksamhet. Lättnaden. Den klumpen som släppte från sonens mage och den stenen som föll från sonens axlar när han fick höra detta var enorm.

Sen kommer den sk "nollningen" skolans första vecka. Det blir nästa hinder att ta oss förbi och igenom på nåt sätt. Det är verkligen ingent ing som sonen vill vara med om. Vi ska få hemskickat planeringen om denna från klassens fadder-trea.

Lillebror hamnar i en helt ny klass även han efter flytten tillbaka till Sverige. Enligt klasslistan känner han inte någon överhuvudtaget. Men han är lugn. Känner ingen oro överhuvudtaget.
Han snackade lite med hans nya rektor och de verkade komma bra överens. I deras samtal behövdes knappast jag. Sån enorm skillnad.

Hos den ena ungen är jag så involverad som det bara går och hos den andra har jag nästan ingen koll alls.

Än så länge känns det bra.