Det sista jullovet med gänget

Nu har sonen gått på sitt efterlängtade jullov.

Men med en liten vemodig känsla nånstans ändå. För det är verkligen grabbens sista jullov. Det är det sista jullovet med gänget.

Undrar vad som händer sedan.

Igår anmälde jag sonen och hans danspartner till stundentbalen som ska gå av stapeln nån gång i maj/juni.
Vi får se hur det blir med det, när han inser vad det är han har gett sig in på. Men vi håller tummarna och jag och maken har bestämt att vi ska hålla en låg profil vilket betyder att vi bara go with the flow och tänker inte visa hur glada vi är över det här beslutet. Vi tänker alltså inte göra sån stor affär av det hela. Vilket är skitsvårt när hela jag bara vill skrika av stolthet.

Vardagen igen

Några dagar till har gått och vardagen börjar att återigen ta sin del i livet.
Lillebror mår bra. Han har vuxit på flera sätt de senaste veckorna och vår förhoppning är att han i framtiden kommer att tänka sig för ordentligt.

Storebror har tagit hela situationen och de sista veckorna på ett lugnt och sansat sätt.

Jag börjar även jag komma in i matchen igen. Jag har också lärt mig massor och jag tror att jag åldrades minst 10 år på drygt en vecka.
Det känns så i hela min kropp och jag tycker att spegelbilden när jag borstar mina tänder visar detsamma.

Det absolut viktigaste i livet är att mina fina, vackra söner mår bra. Jag går över eld och vatten för deras skull och och det har jag verkligen fått känna på.

Vardagen tar över igen.

Det gick bra hos min bror

Från Luciahelgen.


Hurra!
Vi har varit hos min bror med familj över helgen och hjälpt dem att börja med sin flytt till en stor gård.
Alla mina tre grabbar var med och det har gått så himla bra.
Sist vi var där var för nåt eller två år sedan och då var vi tvungna att lämna dem alldeles för tidigt än vad vi hade planerat eftersom sonen mådde så otroligt dåligt av hela situationen.

Men nu gick det bra.
Även om hans egna förväntningar på vad han själv hade tänkt kunna hjälpa till med grusades en aning då han skadade sig i nacken på gymmet förra veckan och inte hade möjligheten att bära det tunga. Han hade velat visa hur stark han har blivit, tror jag. Och det gjorde honom lite sorgsen.

Men det gick jättebra iallafall. Och jag är så lycklig över det.
Och brorsan och hans fru är så himla bra med sonen och har sån stor förståelse över hur han fungerar. De till och med stänger in sina tre hundar under de dagar vi är där för att låta sonen kunna slappna av så gott han kan.

Och min bror har fått se på ännu närmre håll hur det är att leva med en människa som har så otroligt med energi som aldrig sinar. Och de blev varse hur mycket det blir gjort när min man sätter fart. Jösses!

Fest och kurs

Från den 6/12.

Storebror har under helgen varit på ytterligare en tränarkurs. Nu går det undan och efter den här kursen får han träna ungar från 6 år upp till ungdomar i hans egen ålder.

Han avskyr att dessa kurser tar upp hela hans helg och han har räknat timmarna han måste sitta på skolbänken tills han kan ta bilen och åka hem.

Men han gör det. För han älskar fotbollen.

Inte nog med det så drog han på sitt livs första ungdomsfest i gårkväll.
En kille i klassen skulle ha 18 årskalas och sonen ville "visa sitt intresse fast jag inte alls har nåt intresse av det alls".
Jag fattade vad han menade.
Han bestämde att han skulle ta bilen för då skulle han kunna åka hem när han ville. Han skulle inte behöva vara beroende av nån annans vilja överhuvudtaget.
Och så skulle han ju upp tidigt idag på morgonen så han kunde ju inte heller stanna så sent.

Han kom hem från första kursdagen igårkväll vid 18. Satte på sig en av sina nya skjortor som vi köpte förra helgen och drog iväg på fest. han hade två kompisar med sig dit, men de skulle ta bussen hem.

Vid 23 ringde han mig och sa att han skulle sätta sig i bilen och åka hemåt igen.

20 minuter senare var han hemma.

Och nu är han på kurs igen. Bara några timmar kvar. Sen har han fixat ytterligare n helg med sån bravur att jag inte vet vad jag ska säga.

Nu har timmarna gått och sonen har kommit hem.
Självklart blev kvällen hemma väldigt jobbig eftersom han var så otroligt trött och utsliten.
Numera vet vi ju att det blir så och det är så oandligt mycket skönare nu när även maken är med på banan och förstår detta och därmed inte blir arg och tjurig själv.
Utan till och med kan hjälpa till och stötta med ett lugn.

Min svåraste tid som förälder

Tiden har gått.
Läser tillbaka på texten jag skrev för ett tag sen nu.
Så kände jag då.
Livet har gått vidare.
Jag har landat i det som är.
Jag har fortsatt att skriva. För jag känner att jag mår bra av det. Har dock inte publicerat nåt sen jag tog en liten paus.
Förrän nu. Nu känner jag mig redo.
Så här skrev jag för ett par veckor sedan.

----------------------


Även om jag tar en liten paus från själva bloggandet, så känner jag att jag faktiskt behöver få skriva av mig en smula. Så jag fortsätter att skriva. Dock publicerar jag inte texten. Ännu. Får se hur det blir med det i framtiden.

Förra helgen och förra veckan har varit en av mina värsta tider som förälder alla kategorier. Nån enstaka händelse har varit än värre.
Och en av dessa var sommaren 2013 då storebror mådde så uruselt att jag fick sitta på hans sängkant och näst intill vaka över honom. Han bara låg i sin säng helt oförmögen till nåt annan aktivitet. Han sov och han sov. Och han sov. Och jag fick inte lämna hans säng. Vilket jag inte gjorde. Jag ville inte lämna honom. Det var under den perioden som han var rädd att han inte älskade sin pappa på riktigt. Och han undrade om man som barn var tvungen att älska sin pappa.
Ja, den tiden räknas också in som en av de värsta perioderna för mig som förälder.

Och så nu.
Jag har nog, förutom då sommaren 2013, aldrig varit så rädd. Så chockad. Så orolig. Så ledsen utan att kunna gråta. Så besviken. Så arg. Hela universums alla känslor har jag hunnit genomgå under den gångna veckan.

Är det inte den ena ungen som skrämmer ihjäl mig så är det den andra. Och jag är plötsligt väldigt tacksam över att det bara finns två barn i den här familjen. För tänk om det fanns tex 4 st och alla skulle få för sig att skrämmas på det här sättet. Då hade jag inte överlevt. Eller det hade jag visst. För man måste ju det.

Genom några få okloka beslut som lillebror valde att ta en fredagkväll i slutet av november så ändrades hela min värld. Hela min existens fick sig en ordentlig tankeställare och hela min världsbild ruckades av ett enda samtal som kom under natten mellan fredagen och lördagen.
Det har gått en vecka och två dagar sen det samtalet och det har hänt så himla, himla mycket under dessa dagar.
Och lillebror har fått lära sig den tuffa vägen hur små, små beslut och val han tar efteråt kan få så enorma konsekvenser.

Och jag där mitt i allihopa. Fast ändå inte. För den här gången har pappan tagit ett otroligt ansvar. Vi har självklart stått bredvid varandra i detta, men det är pappan som har med sitt jobb kunnat vara hemma på ett annat sätt än jag. Jag har jobbat som vanligt hela tiden.
Det är pappan som har varit hemma när sonen har vaknat på morgonen. Det är pappan som har sett hur han har sett ut, hur han har mått. Det är pappan som har kört honom till skolan, det är pappan som har stannat kvar i skolan och funnits nära hela tiden. Det är pappan som har kört hem honom efter skolan.

All information som har kommit från lillebror har jag fått via maken. Jaga har velat skicka tusen sms under dagarna, men har stålsatt mig från att göra det. Jag har inte velat tjata- det har räckt med att pappan har fått svaren.
Jag har känt att jag nästan har gått sönder inifrån. Mitt hjärta har svämmat över av allt möjligt den här veckan. Och till slut kände jag den där känslan som infann sig för väldigt länge, länge sedan.
Den har jag inte känt sen storebror var 7-9 månader och han var så himla pappig.
Jag har helt enkelt känt mig så utanför.

Under sonens absolut värsta tid i sitt 16 åriga liv har jag inte funnits där på det sätt jag trodde att jag skulle göra. Under min värsta tid som förälder har jag inte funnits där för mitt eget barn. Jo, det har jag visst. Men inte alls på det sättet som jag är van vid att göra.
Precis samma sak när storebror gick ut helt öppet med sina diagnoser inför sitt fotbollslag på en träning för ett år sedan, då var det också pappa som fick vara med. Jag fick snällt stanna hemma. Jag som alltid har varit där.

Den här gången har pappa stått där. Iallafall rent praktiskt. Sen har nog pappan inte pratat om känslorna som har varit inblandade. Varken hos sig själv eller hos sonen.

Där har jag hoppat in. Vi har haft kvällarna.
På kvällarna har lillebror backat in hos mig i soffan och velat bli kliad på ryggen.
Då har han krupit in. Lagt sitt fina, vackra huvud i mitt knä och bara legat där. Jag har kunnat sitta så hur länge som helst.
Han har velat kramas. Och jag har inte velat annat. Vi har kramats så hårt och så länge. Och jag kände från början att jag är inte den som kommer att släppa först. Hur ont i nacken jag än får, för han är så lång. Så har jag också kunnat stå hur länge som helst.
Framförallt i tvättstugan förra lördagen. Då hade gärna tiden fått stanna en smula. Då hade gärna jorden fått stanna sitt varv runt solen. Där hade jag kunnat stå och det hade inte spelat nån roll vad som än hade hänt där utanför tvättstugans alla fyra väggar. Då fanns bara han och jag. Och han grät. Som han grät där och då.

Min stora kille som mitt i allihopa är min älskade lilla unge.

Paus

Ibland åker livet bergochdalbana med mig som passagerare.

Jag tänker mig att jag tar en liten paus från skrivandet en liten stund då annat i livet känns en aning viktigare just nu.

Var rädd om dig och sköt om dig ordentligt för det finns bara en som du.

Kram från mig