Så här kan det bli!

Sitter i soffan med sonen. Jag med datorn i knät och han med sin i-Pad framför tvn.
Plötsligt slocknar min dator. Den behöver laddas. Och jag vet att laddsladden ligger på golvet i samma hörn av soffan där just sonen sitter.

Jag frågar honom:
"Oj, min dator behöver laddas. Har du laddsladden där hos dig?"

Ja, det hade han ju. Och svarar ja på den frågan. Men agerar inte. Gör ingenting. Ingen ansats till att överhuvudtaget kanske sätta i sladden i kontakten som är precis där också. Utan bara ett enkelt konstaterande att ja, sladden fanns där hos honom.

Då säger jag:
"Har du lust att ge mig laddsladden då så jag kan ladda?"

Varpå han svarar att absolut kan jag det. Och ger mig hela sladdhärvan. Utan att sätta i kontakten. Jag får alltså hela härvan.

Då säger jag:
"Då vill jag att du sätter i sladden i kontakten så jag kan börja ladda min dator."

Javisst, säger han och säger att "det kunde du väl ha sagt med en gång!!"


Och det vet jag ju.

Han behöver veta exakt vad det är jag menar. Kan inte läsa mellan raderna om vad det är jag egentligen menar.
Annars blir det lätt så här.

Fortsatt lugnt i lägret

Storebror som själv är fadderklass åt ettorna som nu börjar Sam på hans skola är coollugn än så länge.

Vi har gått igenom hans mappsystem som han har använt sig av sen an började högstadiet. En mapp för varje ämne. Ett perfekt system för honom, men som absolut inte funkade för lillebror.

På hans skola så tar skolan på sig under skoltid att låta fadderverksamheten få utrymme för lekar. Rolia lekar där klasserna ska lära känna varandra. Inget kränkande, inget dumt och inget alkohol.

Så under dagtid är han med. Under det osm händer på kvällen lämnar han åt andra i klassen.
Han känner sig lugn.

Att han kunde ligga i soffan medan pappan och lillebror bråkade igår, och när jag satt med lillebror nästan hela kvällen kändes märkligt, då det oftast är med honom vi har sammanbrott som behöver lösas och lugnas.

Mycket kan hända på 24 timmar

Så ledsen igår.
Lillebror var verkligen riktigt ledsen. Och besviken. På sin nya klass och på programmet han hade valt.
Ingenting var bra. Över huvud taget.

Han var tjurig, irriterad, arg och inte så trevlig i tonen här hemma skulle man kunna säga.
Både jag och maken hade pratat med honom i telefonen under dagen och det var pappan som fick den stora lyckan att vara den förste att möta honom personligen här hemma.

Jag hade åkt på hans föräldrarmöte. Som tur var.

När jag ringde hem för att tala om att jag var på väg hem efter mötet sa maken bara:
"Förbered dig för ett jobbigt läge bara!"

Ok. Jag mobiliserade hela bilresan hem. Hittade styrka. Hittade mitt lugn.
Jag hörde på maken att det var akutläge.

KOm hem.
Maken berättade att de hade bråkat. Att lillebror nog mest var arg på pappa i det här läget. Maken hade försökt att prata med honom i termer om att ge hela situations lite tid. Att ge klasskompisar nån dag eller två att få visa upp sig på. Att man inte kan döma så väldigt hårt efter bara ett par timmar. Lillebror hade varit ilsken. Till slut hade även pappan blivit arg.

Jag gick ner till lillebror. "Lycka till", sa maken.
Han låg i sin säng och gömde sig.
Jag satte mig bredvid. La min hand på hans i det här läget ganska så ynkliga rygg.
Jag berättade att jag hade träffat några nya föräldrar på mötet. Jag tog fram klasslistan. Visade vilka föräldrar till vilak ungdomar som jag hade mött. Jag berättade lite om vad jag hade fått reda på om deras ungdomar.
Lillebror sa tyst, "Det jag saknar mamma är att ha en bästis iklassen. Jag vill så gärna ha en bästis som går i samma klass. Sist jag hade det var i femman. Sen flyttade vi. Och när vi kom tillbaka hamnade jag egentligen i helt fel klass för min del. Jag hade sett fram emot den här nystarten så himla mycket!"

Och jag vet det här. Han har känt sig en smula ensam. Under flera år.
Och vid första känslan igår så¨blev det bara tokigt.

Jag sa att jag förstår honom. Jag sa att jag vet precis vad han menar.
Och att en av dessa killar i den här klassen kan faktiskt vara just en sån kille som han väntar på.
Bara han ger klassen en chans. Några dagar.
Han behöver "bara" börja prata med dem. Bjuda in dem. Bjuda på sig själv. Öppna upp.
Som han gjorde för fyra år sedan när vi flyttade utomlands. Som han gjorde när vi flyttade hem för två år sedan.
Som han är så duktig på.

Han somnade tillslut.

Vaknade i morse. Åt sin frukost. Var ganska så låg. ganska så tyst.
Gick till bussen.

Och kom hem som en ny människa.
Han berättade att vid lunch hade det vänt.
Då hade han och några till suttit och pratat, chillat. Och sen dess hade de hängt med varandra.

"Och så träffade jag på William från min förra klass idag, mamma. Han var också ledsen och mådde osm jag gjorde igår. Då sa jag som du gjorde, att han ska försöka ge det en chans, att han behöver lära känna dem lite bättre bara. Han ska försöka sa han!"

Ok, underbara unge!
Otroligt vad bra du är!

Ikväll har han fixat inför den traditionella "nollningen" som de flesta gymnasieskolor här  i stan har för sina nya ettor. I morgon kväll ska han ha på sig simglasögon, en vit t-shirt, en lapp som hänger runt halsen, en tandborste som hänger runt halsen och badbyxor.

Och vi har pratat omdöme, alkoholintag, att våga såga nej, inte gå med på sk kränkande behandlingar etc.

Livets hårda skola.
För både barn och föräldrar.
Så kan man säga.

Är det inte den ena så är det den andra

Kom hem från jobbet och möttes av en fortfarande lugn kille.
Jag har ungefär var femte minut kollat min mobil efter eventuella sms eller missade samtal under dagen på jobbet.
Ingenting. Min telefon har varit knäpptyst. Från den äldre sonen iallafall. Den yngre har haft en jobbigare första dag faktiskt. Men det är av en annan sort liksom.

Ingenting har jag hört från storebror som alltid har hört av sig under sin första skoldag. Varje år. Inte i år. Så otroligt märklig känsla ändå. Av både förvåning och lättnad, glädje och stolthet.

Han kom upp från sitt rum när jag kånkade in påsarna från mataffären.
Jag frågade hur dagen hade varit.
"Jovars, det har varit bra idag. Det fanns de som var mer nervösa än jag, kan jag säga!"

Och så berättade han att de stackars ettorna som också hade sin första dag idag satt i sitt mentorsrum när treorna bokstavligen stormade in i detras klassrum med musik och vrål och tog över hela deras mentorstid. ( Precis som treorna gjorde för två år sedan också ) 30 stycken svartklädda faddrar kom alltså inspringandes och ettorna höll på att göra i byxan.
"Jag höll mig i bakgrunden och skrek ingenting", sa sonen.
"Det förstår jag", svarade jag, "du vet ju hur det är att vara den nya, nervösa ettan. Du kände med dem lite kanske."
"Ja, idag var inte jag den mest nervösa!"

Och jag förstår honom. Idag var han förberedd. De hade ett klassmöte förra veckan då allting gjordes upp vad som ska göras med ettorna. Han hade full koll och var redo. Han har inte ansvaret för någonting under nollningen.
Och han är numera äldst i skolan. Som trea finns ingen som är äldre. Då mår han som bäst.

Nu håller vi tummarna för att den här positiva känslan kan hålla i sig nån dag. Eller två.

Annars har lillebror varit väldigt ledsen idag. Han hade sett fram emot att börja ettan så länge, få byta klass och eventuellt få känna att han har kompisar som han kan hänga med på rasterna. Få skratta och ha samma intressen som. Det har han inte haft sen vi flyttade hem från utlandet. Han har gått i en klass där han har misstrivs så otroligt med klasskamrater som har haft helt andra intressen och annan humor.
Därför hade han hoppats så väldigt mycket på en bra och härlig klass nu.
Och han känner sig så besviken-
"Jag tänker inte gå in den här klassen i tre år till!!"

Och så grät han.
Får vi se hur det här blir.

Den 13:e skolstarten

tjoho!
En sån lugn kväll innan skolstart har vi aldrig haft. Nånsin.

Han somnade igår. Han har sovit hela natten. Han har ätit frukost. Han har duschat. Han har varit sååå lugn.

Vid frukostbordet sa han så här:
"Mamma, jag börjar bli van vid skolstarter. Jag har varit med om några stycken nu."

Inför hans 13:e skolstart kom känslan osm jag hade önskat honom redan från skolstarten i sexårs. Att få känna ett lugn.

Det tog endast 13 skolstarter för att komma dit.
Som föräldrar är det här den 13:e även för oss.
Från sexårs till trean på gymnasiet.
Vi har lärt oss med åren vad som behövs kan man säga.
Inför den 13:e lyckades vi.
Samt att han själv såklart, har blivit så mycket mera medveten om sina egna styrkor och där han behöver mera stöd.
Plus att han själv har hittat oerhört värdefulla verktyg för att klara sig på sin första skoldag på terminen.

Vilken kille!

Ännu mera mail från rektor

Vi har diskuterat de olika alternativen för sonens schema.
Det lutar åt ett som han känner skulle passa bäst.
Med sin bästis Nicklas, i samma grupper. Utan att för den skull Nicklas ens har en aning om att det redan är förutbestämt vilken grupp han ska tillhöra. Det är sånt han aldrig kommer att få vetskap om och det inget han nånsin ens behöver veta.

I år 3 på gymnasiet ska man läsa 800 poäng. Sonen behöver endast läsa 650 då han redan har läst alldeles för många kurser pga sina spanskatentor.
När vi har schemat i våran hand och kollar igenom hans lektioner samt alla klockslag och nån enstaka håltimme så ser det här schemat väldigt enormt naket ut. Han går i princip i skolan mellan 10-14 på dagarna. Ett eller två ämnen ska han dessutom få läsa på distans. Däremot kommer det stora gymnasiearbetet ta mycket tid i anspråk hemma.

Efter att ha slitit i skolan i nästan 12 års tid kan man ju se detta som belöningen. Korta dagar. En enda håltimme. Få läsa på distans. Få ett extra stöd i det stora gymnasierarbetet av Mr Bibblan som han har fått mycket stöd av även under tvåan. En rektor som anpassar. En rektor som vill göra skillnad. En rektor som gör allt för att killen ska ta studenten från hans skola i vår.

Detta låter ju kanon.

Finns dock några men. Så klart.
Med dessa korta dagar följer ju då en hel del fritid.
Vad ska han hitta på då?
Han som avskyr fritid när han inte har nåt planerat.
Och hur i hela friden ska vi kunna planera nåt varje morogn samt varje eftermiddag?
Om han inte får träna ihjäl sig?

Nu ska han ju göra Klassikern innan han fyller 19 har han som mål och då behövs det ju tränas inför alla dessa moment. Men ni förstår hur jag menar?

Skolan förstår även detta problem och har då kommit med förslaget om att ansöka om sk "utökad skolgång". Och det kan ju i första skedet verka helt urbota dumt när han äntligen har fått ett så underbart schema och kanske behöver vila hjärnan en smula. Och då kan man ju undra var själva belöningen blev av det?

Men vad är då Utökad skolgång?
Jo, i vårt fall handlar det om att sonen får välja från alla alternativ från de Individuella kurserna.
Han har fritt spelrum och kan välja vad han vill. Dessa lektioner är under den tiden han har spanska 5 men eftersom han ska läsa det på distans så kan han ju göra spanskan när han vill.
Med Utökad skolgång skulle sonen alltså göra 200 poäng mer än alla andra under år tre.
Vilket betyder attt han vid eventuell ansökan till högskola senare har lite större möjlighet att komma in.

Han har inte bestämt sig ännu.
Varken för om han verkligen VILL göra detta eller om iså fall vilket ämne.
De ämnen han väljer emellan just nu är Träningslära eller att läsa ett till språk, typ Mandarin 1.

Frågan är bara vad han ska göra om han väljer att inte läsa ett ämne till?

Halkan gjord, trots dålig förberedelstid och mammas dåliga samvete

Idag gjorde sonen Risk 2:an på körskolan.
Vilket innebar halkbana och teori. Hela lektionen skulle ta ca 4 timmar.

Han har inte sagt nånting om detta förrän igår eftermiddag.
Då bröt han ihop.
Och jag blev så jäkla arg på mig själv för min egen dåliga planering. Varför hade jag inte tagit reda på mer information? Varför hade jag inte ringt och bett trafikskolan om att den körläraren som han har kört mest med, var den som skulle hänga med? Varför hade jag inte förberett sonen så mycket tidigare? Varför har jag varit så otroligt oengagerad i just det här?

Och bara för det så led nu sonen alla möjliga helvetes kval här hemma.

Han och en kompis hade bokat denna eftermiddag tillsammans. De trodde då båda två, så även jag o maken, att de skulle få göra detta tillsammans. Sitta i samma bil osv.
Men nej. Så var icke fallet. Eftersom de inte åker med samma trafikskola så fick de inte sitta i samma bil. För där ska man åka med den skola man tillhör. Punkt.
Även om man är där samtidigt.
Tror att det var det som var grunden till hela sammanbrottet. När han fick reda på att detta inte var genomförbart.
Han skulle således alltså göra detta med två helt för honom okända killar samt en helt ny lärare osm han aldrig hade kört med tidigare.
Ni kan kanske förstå sammanbrottets dignitet av det hela.

Fy fan så dåligt han mådde rent ut sagt.
Min son som alltså ska fylla 18 om drygt en månad satt med darrande haka och blanka ögon på sin skrivbordsstol och jag ville inte annat än bara ta all den smärta han kände inom sig över till mig. Jag ville inget hellre än bara ta över allt det onda han kände.
Känslan av att inte ha gjort tillräckligt, att inte ha tagit det här på större allvar, att inte ha legat flera steg framför som jag alltid gör annars, blev mig helt övermäktig.

Jag ville inget hellre än att skrika ut min egen frustration. Slå i väggarna av ilska på mig själv för mitt eget dåliga samvete.

Och så samtidigt känslan över att detta ska han leva med resten av sitt liv.
Vem i hela friden kommer att stötta, vägleda, hjälpa, trösta när inte vi finns i närheten?

Men han åkte i morse.
Han och kompisen tog bussen in tillsammans. Han ville inte ha skjuts, för då blir det bara ännu jobbigare att säga hej då väl på plats.
Men jag lovade att hämta honom. Och kompisen.

Hela eftermiddagen har jag gått och kikat på min telefon om han har skickat några sms. Ingenting. Knäpptyst har det varit.

Och jag lovar. Jag stod på plats på minuten exakt när han ville ha mig där.
Han hade överlevt dagen.
Han hade gjort det han skulle och blivit godkänd och han är nu ännu närmare sitt körkort.

Vi hämtade upp kompisen vid hans körskola.
Jag körde dem båda två till gymmet.

Ska snart hämta dem där.

Vilken jäkla hjälte den unge mannen är!
Sjukt stolt mamma är jag idag!

Snart är det dags

Fyra lektioner på trafikskolan den här veckan har sonen tagit.
Teoriprov samt uppkörning redan bokat.

Som jag håller alla mina tummar för att detta går så som han så innerligt önskar.
Känner inte för att skrapa upp resterna av en 18 åring som fick sina förväntningar och förhoppningar grusade.
Är det nåt han kommer att ha svårt för så är det teorin.
Den är inte världslätt, kan jag säga.
Den ser verkligen inte ut som den gjorde på min tid. För ungefär 25 år sedan. Herregud, så himla länge sedan det var jag tog körkort.

Han läser boken. Han gör tester. Han använder boken när han svarar än så länge. Men det är svårt iallafall. Han och pappan läser ihop och till och med pappan har det tufft.

Bara en månad kvar nu!

Möte med rektor

Idag har vi träffat rektor.
Igen.
Precis som vanligt inför terminsstart.
Vilka vi har varit med om några stycken nuförtiden.

Men för första gången var sonen med.
För om drygt en månad fyller han 18.

Rektor hade förberett med olika schemaförslag som de hade suttit med och fått fram.
Alla andra ska i trean läsa 800 poäng. Sonen behöver endast läsa 650 då han gjorde flera årskurser spanska på en termin i ettan.
Spanska 5 ska han få göra på distans.

Vi har fått hem de här olika förslagen och ska diskutera vilket osm passar bäst.
Vi får gärna komma med ett eget alternativ, sa rektor.

Han är öppen för förslag och han verkar mottaglig för det mesta.

Sonen tyckte det kändes bra direkt efter mötet.
Han hade självklart egna förslag redan i bilen på väg hem. Inte stora ändringar mot rektors förslag, men dock nån enstaka fråga som vi självklart ska ta upp med honom.

Ett par nya lärare kommer han att få.
Vi frågade om rektor tyckte vi ska ha ett möte med dem och förklara läget även för dem så de vet det exakta läget.
Han frågade tillbaka om vi tyckte det är ok om han tar den träffen med sina medarbetare på egen hand.
Vilket vi ansåg var toppen. OM de får med sig all info från honom.
Han lovade det.

Så olika fast de är stöpta i samma form liksom

När storebror skulle börja gymnasiet hade vi full kontakt med olika rektorer för att kolla olika skolor osv.
Allt skedde först från vårt dåvarande land. Via mail och telefon. Under vårterminen i 9:an åkte jag och barnen över till Sverige för att göra studiebesök i olika skolor.

Vi tog reda på var hans kompisar skulle gå. De som han hade fortsatt kontakt med under våran utlandsvistelse, de som faktiskt till och med var och hälsade på ett par gånger. Vi tog reda på Vilka program som gällde för dem och vilka skolor de hade tänkt att gå på. Allt detta utan att sonen själv visste nåt.
När  vi hade fått allt det klart för oss så pratade vi med sonen om vad han själv ville.
Han berättade sina tankar och han var väldigt tydlig med att det viktigaste för honom var att få vara där hans vänner var.
"Då fixar vi det!", svarade jag och maken.

Det hade visat sig att de flesta i hans umgängeskrets hade valt samma program på samma skola. Utom en. Men det programmet var aldrig på tapeten.
Så allt handlade om var den stora gruppen killar hamnade.

Vi tog kontakt med rektor, som visade sig vara en fantastisk människa och rektor, tog emot sonen med öppna armar. Trots alla krav vi ställde och alla önskningar vi hade.
"Vill er son gå i min skola, så ska jag göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt!"

Resten är historia.
Han fick börja med sina kompisar. I en grupp där han kände tre-fyra killar redan. Alla som han umgicks med. Som han fortfarande umgås med. Och de är allihopa helt ointresserade av att festa, trots att flertalet av dem nu har fyllt 18.
Han vet numera att vi hade en stor, stor del i allt detta. Vi har valt att berätta det för honom, så att han känner att vi verkligen gör allt i vår makt för att han ska kunna ha en så bra skolgång som det bara är möjligt. Att han känner att vi tillsammans faktiskt har rätt så mycket som vi kan påverka.

Nu är det lillebrors tur att börja gymnasiet.
Vi har pratat väldigt mycket om hur han tänker och känner inför detta, och vi har kunnat springa på olika Öppet Hus under höstterminen i nian, nu när vi bor i Sverige.
Han har nu tills lut valt skola. Programmet var han stenklar över redan från början. För honom har det varit svårt att välja rätt skola.

Igårkväll sa han plötsligt:
"Mamma, jag och Janne har bestämt oss för en sak!"
Ok, vadå, svarade jag.
"Eftersom vi ska gå i samma skola och valt samma program så har vi bestämt oss för att maila rektor om att vi vill gå samma klass!"

Gör det, sa jag, vilken himla bra ide'!!

(Janne är en fotbollskompis som han har kommit lite nära under sista året.)

Här händer det saker och ting på egen hand. Här behövs inte mamma eller pappa.
Han ser till att klara sig själv.

Om man inte vet vad som förväntas av en, vad ska man göra då?

Idag tar min femveckors långa semester slut.
Det som för ett ögonblick sen kändes som en evighet att se fram emot är nu slut.

Jag känner mig verkligen inte redo för att börja jobba i morgon. Låter kanske som stans i-landsproblem, men det är väldigt rörigt på jobbet just nu då hela personallaget byts ut utom jag. Första veckan så hjälper en som fanns med under våren till för att vi ska ha en till känd för barnen på förskolan.
Men sen.
Jösses.
Vill inte ens tänka på det. Faktiskt.
Då kan ni förstå vad jag känner inför de barn som behöver det där extra allt av en känd och trygg vuxen. Ni kan känna det som just nu deras föräldrar känner inför terminsstart.
Där står jag just nu.
Och ca 25 barn.

Annars har vi haft en härlig och bra semester.
Vi har mest varit i stugan och jobbat med mitt och makens sommarprojekt som vi hade tillsammans.
Att bygga en fast brygga precis intill strandkanten.
Det har gått så himla bra.
Söner med kompisar har fått hjälpa till en hel del iofs. Mest söner. Deras kompisar när de har varit med.

De har alla tjänat lite fickpengar på jobbet.

I detta bryggjobb har vi lagt märke till så mycket. Hur olika våra söner egentligen är. Vilket vi självklart redan visste. Men det har varit så enormt tydligt under detta projekt.
När storebror var med tog det tex dubbelt så lång tid att göra det man hade tänkt. Om vi ville att han skulle känna sig delaktig och nyttig. Annars var det väldigt lätt att lillebror bara tog över och storebror hamnade på sidan. Som åskådare.

Han har inget eget driv. Han tog inga som helst egna initiativ. Han såg inte det som behövdes göras. Han kunde inte se mönstret i det vi höll på med och därmed kunde han inte ligga steget före och se att just där behövdes sågen. Eller att skruvarna höll på att ta slut och det behövdes en ny kartong i förrådet.
Vi var hela tiden tvungna att tala om för honom exakt vad det var vi ville att han slulle göra.
"Nu hämtar du sågen"
"Mät från det hörnet till det hörnet"
"Spika i den spiken"
"Hämta en till bräda"

Osv.

När lillebror var med hände det saker. Han såg, han var med i matchen, han mätte, gjorde sträck, skruvade, hämtade nya brädor.

Allt detta visste vi såklart.
Men det blev så mycket mera tydligt.
Och han är själv s¨medveten. Han kände själv att han hamnade utanför i vissa fall när vi andra bara köttade på. "Ni behöver inte mig, jag kan lika gärna gå och träna istället"


Jag förstår att han inte fixade sitt sommarjobb.
Han hade ingen aning om vad som förväntades av honom. Och det fanns ju ingen vuxen som kunde hans problematik. Även om vi hade sökt handledaren i flera dagar innan hans jobb skulle börja. Men utan resultat.
MIna tankar går oavkortat till framtiden.

vad händer då?