Mitt dygn för mig själv

Tog bilen och drog två timmar norrut igår.
Alldeles ensam.

Ett dygn tillsammans med en kompis som jag känt sen jag var 12 var efterlängtat och välbehövligt.
Jag är Gudmor till hennes äldsta dotter osm fyller 23 i september.

Såååå gudomligt att få komma iväg.

Vi har pratat. Vi har gått långpromenad. Vi har skrattat. Vi har pratat ännu mera.
Hennes man är en hejare på att laga mat och han bjöd på en helt underbar middag igårkväll som bestod av tryffelpasta till förrätt. Och kokt torskrygg med jordärtskockspuree, kantareller och bacon till varmrätt.
Och herrgud så jäkla lyxigt det var.

Nu är det torsdag och jag är hemma igen sen några timmar.
Bilen är åter packad för nu drar vi mot sommarstugan.
Och till vår stora glädje så har båda killarna med sig varsin kompis. Storebror har med sig Nicklas och lillebror har med sig sin kusin. Han som var med på lIseberg.

Vi sa jag till båda killarna utan att ens tänka oss för. Och det betyder att vi alla inte får plats i en bil. Utan vi får ta två bilar.
Men vad sjutton gör det?
Sonen har ju en kompis med sig!!

En usel dag på Liserberg för sonen

Varje år har vår familj varit en heldag på Liseberg.
Sonen har verkligen älskat det och han har inga problem med att åka alla karuseller.
Åkband på och han har njutit hela dagen.
Fast det egentligen inte har varit en hel optimal plats för honom och alla hans diagnoser.

I söndags var det dags för årets dag på Liseberg.
Vi hade sällskap med makens bror och hans familj.
Det tog tvärstopp redan efter en timme.

Fy så himla dåligt han mådde.
Det började med en språngmarsch till Helix. Ett åk med den och han blev aldrig människa mer den dagen.
En släng av åksjuka kanske. Men så allt annat. Intryck, högljutt, mycket folk, ljud överallt, värmen mm Listan kan nog göras lång.
Han berättade själv att det har böivit värre och värre med åren det här med att vara på Liseberg. Men han har tyckt att det roliga har varit värt det. Det roliga har förr tagit överhanden.
Inte i år.

Vi försökte hålla honom på lite lugnare platser. Vi delade upp oss så en av mig eller maken var med honom och de andra fick åka vad de ville för glatta livet.
Till slut gick det inte längre. Så maken o sonen fick checka in på hotellet i förtid så han fick chansen att vila och komma ifrån.

Fy så jag led med honom.
MIn kropp började nästan också att må illa.
Jag tar in hans känslor så väldigt inne i mig att det knappt går att hantera.
Jag ville inget hellre än att dagen skulle gå och det skulle vara dags att få gå och lägga sig.

Som tur var, var det makens bror och familj som var med oss. De vet och har nu denna sommar verkligen fått se hur sonen mår och hur vi får anpassa vårt liv efter honom.

Annars har farbror varit en av de som inte har "sett nåt för han är ju så intelligent eller trevlig".

Farbror och hans familj var hur lugna som helst under hela dagen och märkte även de hur sonen fick kämpa sig igenom timme efter timme.
En dag som tillslut ändå slutade med en tidig incheckning på hotellet.

Men lillebror hade en bra dag med sin kusin.
Och det är jag glad över.

Läkarintyg

Läkarintyget som redan har signerats har nu landat i vår brevlåda.
Läste det i  morse.

Att läsa om alla diagnoser som min son har är hjärtslitande.
De är fyra till antalet.
- Depression
- Tvångssyndrom
- Aspergers
- ADD

Med Aspergers som huvuddiagnos.

Att se det på pränt det han inte klarar av som en "vanlig" 16 åring borde klara av.
Jag mår rent fysiskt illa.
Det känns som om jag måste spy, jag blir kallsvettig och mår inte alls bra.

Min kropp och hela mitt system reagerade i samma hundradel som alla bokstäver, som bildade ord och sen meningar, nådde min hjärna.

Vårt liv på ett enda papper ligger nu på köksbordet.

Det är dörför jag finns

En skitkväll och början på natt.

Sonen försökte somna själv i flera timmar. Han gick ner till sitt rum redan vid 22-tiden. Jag gick och la mig vid 23. Efter en liten stund kom han upp och sa att han inte kunde somna.

"Ok", svarade jag, "men jag är vaken en stund till. Gå ner och försök en gång till."

Och så gjordes. Flera ggr. Vi satt även i soffan en gång. Jag frågade om jag skulle följa med honom ner. Men nej, det ville han inte.
Till slut orkade jag inte längre. Jag tog min kudde med under armen och så följde jag med iallafall.
Har ingen aning om vad klockan var.

Jag satte mig på hans fotölj med kudden iknät.
Han låg och vred på sig. Huvudvärk och ont i magen hade han också. Och så stressade han upp sig så till den milda grad över att han inte kunde sova för han skulle upp tidigt och spela golf med sin bästis Nicklas som äntligen har kommit hem från sin språkresa i USA. "Mamma, kommer jag orka spela alla 18 hål?"

Hade faktiskt ingen som helst aning om just det där jag satt i mörkret i hans rum.
Men jag sa till honom att det inte är farligt att ligga vaken alldeles ensam mitt i natten. Det är förbannat jäkla tråkigt, det kan jag hålla med om. Men det är inte farligt. Inte nånstans. Och att den sömnen som han missar inatt, kommer han att ta igen en annan kväll. Samma procedur som varje gång det här händer.

Efter en lång stund hörde jag hur han började andas lugnare.
Men så fort jag rörde mig från fåtöljen så vaknade han till. Stressad över att jag var på väg att lämna honom. Isyället för att han då i det läget skulle fokusera på att fortsätta in i sömnens värld, så blir  han klarvaken över att jag tänkte gå up.. Och så ligger han på spänn över det.

Till slut fick jag nästan bli lite hård i rösten och tala om för honom att det här inte är roligt för mig heller. Då satte jag mig på sängkanten istället så han fick känna min närvaro lite bättre.
Till slut så kunde jag smyga ut. Med ett steg i taget.

Jag la mig i min säng klockan 02.40. MIn tur att försöka somna.

Vid 07-00 vaknade jag igen. Av att sonen klev upp i trappan. Jag gick upp för att höra hur det var med honom. Om magen och huvudet.
Allt kändes bättre, sa han. "Tack mamma, för att du orkar med mig!"

Det är därför jag finns här. lilla gubben!

Isoleringen

Känslan av att som snart 43 årig vuxen kvinna inte kunna umgås med vem jag vill, när jag vill, hur jag vill tär på mig inifrån. Att  ha en 16 åring som kräver ständig aktivering är så totalt slitande och tärande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Den här semestern har sonen varit runt mig i princip hela tiden. Med några dagars frist då han var hos farmor o farfar på landet.

Är jag i köket står han och trampar bredvid. Sitter jag ute på altanen kommer han smygande. Han går inte och badar om inte jag eller pappa följer med. Han har inte spelat tv spel på hela sommaren. Han har möjlighet att surfa på sin iPad men gör inte det i rädsla för att surfen kan ta slut. Han som ALDRIG har överskridit sin gräns nånsin. Medan brorsan har surfat bort all sin surf med tio dagar kvar till påfyllning flera ggr.
Åker jag o handlar följer han med.
Igår ansökte jag familjen om att få rast. Från allt och alla. Jag önskade mig bara en helt ensam timme på stranden. Utan nån som helst sällskap. Det var ok.

Och all  denna sk förföljelse, jag har inget bättre ord för det faktiskt, har gjort att de fåtal ggr han faktiskt sätter sig framför tv:n ensam gör att jag får jättedåligt samvete för att jag inte gör honom sällskap.

Helt sjukt vad familjen låser sig.

Annars ringde Hab när jag stod i en grässlänta i Göteborf och tittade på fotboll förra veckan. Då ville hon diskutera sonens svårigheter angå läkarintyg för ansökan om vårdbidrag. Hallå! Jag står i en grässlänt och tittar på fotboll!!
"….jaja, men några frågor kan du väl svara på iallafall?"

Det var inte lätt kan jag säga. Att koncentrera mig och komma på allt och alla saker som inte funkar sådär påötsligt.
Jag bad henne skicka hem intyget för påseende, men se det gick inte. För "när väl handledaren har signerat så är det för sent!"

Men be henna att inte signera det ännu då!

Jag svarade så gott jag kunde. Men som ni säkert förstår så blev inte maken särksilt nöjd över det. Han anser helt utan att ens ha sett det att det är "helt ofullständigt". Alltså litar han inte på det jag har svarat.
Utan han ville ha några dagar till på sig. Så vi skulle kunna diskutera han och jag, och sen skicka tilläggen tillbaka till HAb. Och det har ju inte gått särskilt bra. Att kunna prata på tu man hand. Med en 16 åring som hela tiden finns på en armslängs avstånd.

Efter några mail-konversationer så löste vi det som så iallafall efter att hon på Hab måste ha tröttnat på mig, och alla samtal och mail, att hon skickar hem det signerade intyget hem till oss för påseende. För det är tyvärr redan sigenrat och klart, pga alla semsteritder.
"Och så får vi lösa det om ni har några ändringar…"


Jaha…

Och av olika anledningar har vi idag fått lämna sommarstugan i förtid pga sonens mående och alla hans skäl och anledningar till att livet känns en aningen tufft just nu.

Vårt liv kretsar som vanligt kring sonen och hur han mår.

Märklig känsla

Nu har den store sonen åkt med farmor och farfar till deras sommarstuga.

Känns både skönt och konstigt. På samma gång.

Han var nöjd och belåten när han sa hej då och drog iväg.

Och nu sitter jag hos min pappa alldeles själv.

Gothia Cup och så lite avlastning på det

Världen största fotbollsturnering har just startat.
Med 40000 ungdomar på plats från ca 70-talet länder är Göteborg nu invaderat av spelsugna individer.
Plus alla ledare och allt annat löst folk såsom anhöriga eller vanliga människor.

Vi har varit på plats två ggr tidigare. Sommaren 2011 och sommaren 2013. I år blir det alltså för tredje gången.
Storebror var  här med sitt lag 2011, precis innan vi flyttade utomlands. Pappa var tränare och med hela veckan. Det var första gången som sonen spelade fotboll utanför sitt vanliga område. Det var där nånting hände för honom. Det var efter det som det blev jobbigt med bortamatcher. Av nån anledning som han själv inte riktigt kan förklara. Hade inte pappa varåt med under veckan hade det aldrig funkat.

Förra året var lillebror med som spelare. Tillsammamsn med sitt lag från där vi bodde utomlands. Det blev en sorts avskedstripp för honom. För efter den veckan stannade vi kvar i Sverige och de sågs aldrig mera.
I år är han här med sitt nya lag.

För storebror är det jobbigt att även vara publik. Det är inte bara jobbigt att vara spelare för honom. En sån här tillställning tar sån enorm energi och han blir helt slut av alltihopa. Rörigt. Mycket folk. Högljutt. Tusen intryck varje sekund.
Och jag bara älskar det!
Ingen bra kombo. Alls.

Pappan och tillika min make kan inte hålla sig borta från fotbollen och blev ju under våren lagledare för lillebrors lag. Vilket betyder att han är med laget under hela denna vecka. Vilket i sin tur betyder att jag är ensam med storebror. Under dessa former. Vilket betyder att det är jag som måste hitta en balans för att han ska orka, vilja, fixa att överhuvudtaget vara här.

Vi kompromissar och ser bara lillebrors match. Jag hade kunnat se hur många matcher som helst.  Jag hade kunnat gå omkring och bara njuta av hela eventet hela dagen. Men nej. Efter lillebrors match sa vi hej då till de andra i publiken. Vi åkte iväg själva. Vi hängde inte med de andra föräldrarna. Som drog till avenyn. Som satte sig på en uteservering och tog ett glas rose och en öl. Som gick ner till Heden bara för att känna av den underbara stämningen.

Jag o storebror hittade en egen restaurang. Där det var mindre folk. Mindre rörigt. I det här fallet var det Hard Rock Cafe, som iofs ligger på Avenyn, så det var inte så pjåkigt iallafall. Och då förstår ni hur livat det var på alla andra ställen om det var lugnast just där.

Men sen var det bara att åka raka vägen hem. Till morfars fru.
Där han blir otroligt rastlös. Där det inte finns nåt att göra heller. Ja, då måste mamma komma på alternativ. Ut och övningsköra blev perfekt.

Nu har morfar kommit hem från jobbet och de två fixar med nåt ute i garaget. Samtidigt som "alla andra" är på Ullevi för att kolla in den helt otroliga invigningen av Gothia Cup. Men vi har ju sett den tidigare. Han har redan stått ut med den aktiviteten helt enkelt. Så han slapp det i år.

Att ha det så här en vecka är ju otroligt kämpigt. För alla parter. Att försöka underhålla en 16 åring som inte fixar så mycket som är annorlunda än vad han är van vid är inte så himla lätt när man är på bortaplan. Och att vara den 16 åringen är skitjobbigt helt enkelt.

Och allt detta visste vi ju redan innan.
Så vi bestämde en favorit i repris redan innan vi åkte hit. Det blir som förra året. Farmor och farfar kommer hit en sväng i morgon. Precis som de gjorde förra året. Men då kom de på onsdagen, i år på tisdagen. Därför åkte jag och sonen hit redan i lördags så han hann få vara med morfar några dagar iallafall. Efftersom det blev en dag kortare än förra året. Noga ska det vara.

Farmor o farfar kommer alltså hit för att självklart se en av lillebrors matcher. Och sen tar de med sig storebror tillbaka till sin sommarstuga. Och så hämtar vi upp honom där när det här är klart. Eller tidigare om det inte funkar. Förra året gick det jättebra även om sonen inte sov en blund den första natten hos farmor.

Och vi, jag i det här fallet, får några dagars avlastning.
Och det kan jag säga er, som jag ser fram emot det!

Hos morfar

Jag och sonen tog oss via en liten roadtrip genom Sverige för att besöka min pappa.
Sönernas morfar alltså.
Världens bästa morfar kan jag med säkerhet tillägga. I allafall till våra barn.
Även om jag emellanåt tröttnar på honom för att han så sällan hör av sig eller hälsar på hos oss.
Men för mina barn är han toppen.

Ett härligt dygn bara vi två tillsammans med morfar och hans fru.
Vi har pratat, ätit gott, skrattat tillsammans ( det gör man ofta med min pappa ), burit ved.

Sonen  har glatt hjälpt till med sina stora muskler.
Och så har de två gått ut med morfars två hundar. Gammelgubben har på äldre dagar skaffat sig hundar.
Både en stor och en liten. Och förra sommaren följde sonen med sin morfar ut på den sena kvällspromenaden som en del av sin kvällsrutin.
Bara de två en hel timme ute tillsammans.

Och det har då sonen sett fram emot även detta besök.
Pappa förstår det viktiga i just denna aktivitet och frågade sonen igårkväll om han ville hänga på. Och det ville han såklart.

Efter en timme var de tillbaka. Glada och mer samspelta än nånsin.

"Morfar är nog en av de roligaste människorna som finns, mamma!"

Idag har vi staplat björkved. Och skrattat.

Snart åker vi till stan och kollar lite.

I morgon börjar Gothia Cup där lillebror ska deltaga med sitt lag. Då är vi på plats.

Syskonkärlek när den är som bäst

Jag ber om ursäkt att bloggen inte uppdateras som vanligt nu under semestern.

Det finns olika anledningar till det, precis som till det mesta här i livet.
Den största och första anledningen är att när det är semester så ungås vi med varandra. Typ hela tiden. Jag har inte en ensam stund. Nånsin. Det finns alltid nån hemma och då varken kan eller vill jag sätta mig ner och skriva på en blogg som ingen av dem har vetskap om att den över huvud taget existerar.

Så nu vet ni varför.

Hoppas på er förståelse. Precis som jag förstår att det kanske inte är så många som har verken tid eller lust att läsa olika bloggar på era semestrar. Jaja, nog om detta.


Vi semestrar iallafall vidare här hos oss.
Stugan är vårt tillhåll fortfarande och nu när sommaren har kommit på riktigt så är det ju helt underbart.
För alla oss som älskar solen iallfall. Så kan man säga.

Våran 16 åring tycker inte att det är alls lika roligt.
Han avskyr solen. Den är varm, den är ljus och den är stark. Det är lätt att bränna sig av den så därför behöver man smörja in sig med kräm. Vilket är skitobehagligt att ha på sin kropp för det är kladdigt och det blir som en hinna på huden.
Ibland väljer han att istället för att smörja in sig ha på sig en t-shirt.
Varje dag frågar han vad han ska göra. Tröja eller kräm. Och fast han är 17 år snart behöver han ha hjälp med att smörja sig om vi går på det alternativet. För han avskyr det kladdiga på händerna.

Häromdagen råkade vi missa området kring där badbyxorna sitter vid midjan. Precis ovanför blev han röd och han får nästan panik. Det svider och det gör ont. Han kan då heller inte bada då vi har havet precis nedanför oss, vilket betyder att det svider ÄNNU mera av saltvattnet.

Annars har vi haft det otroligt mysigt ett par veckor.
Trots att besöken har avlöst varandra här på landet så har det gått fantastiskt smidigt. ( Makenhar en stor familj så det är många som tittar förbi.)
Han har varit på gott humör och vi peppar honom hela tiden. Vi tar hänsyn till honom och vi hjälper honom så gott vi alla kan.

Är vi ute med båten tex har jag lärt mig att se på honom när det är dags att åka hemåt. Hade det varit för tio år sedan hade det varit han som varit tvungen att ta hänsyn till oss andra tre. Idag är det vi som tar hänsyn till honom.

Och det är faktiskt inte bara jag som har lärt mig att se på sonen hur han mår ute på klipporna.
Lillebror är helt underbar och mitt hjärta svämmar helt enkelt över av kärlek och ömhet när jag ser hur lillebror lägger armen som sin storebror och frågar:
"Brorsan, hur är det? Dags att åka hem?"

Och den vetskapen. Att kärleken finns där. Hos dessa två som lika mycket bråkar och tjafsar och helst av allt skulle vilja skicks den ena dit pepparn växer emellanåt. Då blir jag varm inombords. Så varm att det inte är klokt egentligen. Och stolt över både lillebror som lärt sig se. Och som faktiskt kan hjälpa. Och över storebror som hela tiden får slita och kämpa, och gör det.

Pappan har inte kommit så långt ännu.
Så han varken ser hur storebror mår där på klippan eller ser kärleksvisningen från lillebror.
Men jag ser.
Och jag säger till maken att det är dags att packa ihop hela alltet såsom grillen, badkläder och kylväska.
Gästerna kanske inte heller förstår till en början. I det här fallet killarnas farbror med familj.
Men när jag förklarat för deras mor varför det är dags så förstår även de. Och vi alla gör det så naturligt som möjligt.

För det är skillnad på att "bara" ha tråkigt eller att helt enkelt må dåligt.

Sommarlovets första veckor har passerat.

Medan jämnåriga passar på att ha semester med sina kompisar, åker på festivaler runt om i landet, sommarjobbar eller åker på språkresor så har vi med våran snart 17 åring kämpat om kvällarna och nu äntligen efter ett par veckor kunnat landa.
Äntligen kan han somna lugnt och sansat för sig själv och det tar inte så värst lång tid heller.
Men det har tagit tre veckor av sommarlovet att landa. Att gå från termin till sommarlov kräver sin tid.
Och självklart ställer han sin klocka varje morgon för att han "behöver sin stabila dygnsrytm".

På landet har han ett eget projekt som han jobbar med. Ett utegym. Med bildäck, järnrör och snart anländer även ett traktordäck som han ska gå omkring och välta.  Pappa hjälper honom med det här. Jag tror att de har en ganska så mysig stund just där och då tillsammans.

Annars är den stora höjdpunkten att vi har varit på Biltema och skaffat oss deras stora katalog för 2014.
Vi tog med oss två exemplar. Ett som han kan ha kvar här hemma och ett som kan få bo i sommarstugan.
Som han älskar denna katalog. Han läser den från pärm till pärm och kan den snart utantill.
Han läser i stort sett inget annat.
Någon serietidning om han hittar nån på nåt Loppis läser han också. Han vill ha 87:an eller 91:an eller Bamse.
Och köpa nya varje vecka blir ju alldeles för dyrt har han insett. Så nu åker han och jag runt på olika LOpisar för att hitta billiga tidningar.